Några utgångspunkter. I rättspraxis och i doktrin återfinns uttalanden om, att domstolen i enskilda fall i sin bedömning av en tvist fallit tillbaka på allmänna obligationsrättsliga principer, allmänna kontraktsrättsliga grundsatser, transporträttsliga, entre- prenadrättsliga eller skadeståndsrättsliga principer osv. Vad som mera speci- fikt innefattas i sådana grundsatser är inte lätt att på förhand med säkerhet uttala sig om,26 men de utgör en grund för domstolar att skapa eller komplet- tera med en regel, där någon sådan inte finns i lagstiftning, rättspraxis etc. Det är inte heller lätt att med någon grad av precision uttala sig om hur så- dana principer tillskapas.27 Vidare finns ett antal rättsfall, där handelsbruk åberopats och där domstolen funnit att ett visst handelsbruk råder, oftast i samklang med ett uttalande från någon organisation (handelskammare eller branschorganisation). En fråga kan vara hur en domstol kan komma fram till att ett visst handelsbruk råder.28 Det är frågan om rättsbildningar av olika slag med olika bakgrunder men ändå vissa gemensamma drag.29 Grunden för dem skiftar, och det kan finnas anledning att försöka identifiera skillnader och likheter mellan de olika före- teelserna. Det finns nämligen situationer då i det enskilda fallet det inte är alldeles klart hur domstolen gått tillväga i sin argumentering och nått ett re- sultat baserat på den ena eller den andra företeelsen.
Några utgångspunkter. Som nämndes inledningsvis har vi att utgå ifrån nuvarande straffrättsliga reglering vad gäller psykiskt störda lagöverträdare. Det innebär att lagstiftningen om rättspsykiatrisk vård även fortsättningsvis måste ha bestämmelser som gäller patienter som överlämnats till rättspsykiatrisk vård såväl med som utan särskild utskrivningsprövning. Det innebär också att särskild hänsyn måste tas till samhällsskyddet vid bedömningen av om vården skall upphöra beträffande patienter som överlämnats till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. I detta sammanhang finns det anledning att påpeka att det för att någon skall överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning krävs att den psykiska störningen är allvarlig medan det för att kvarhålla en patient inom den rättspsykiatriska vården endast krävs en psykisk störning. Den fortsatta framställningen kommer uteslutande att behandla rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Ett uttalat syfte bakom den nuvarande lagstiftningen om rättspsykiat- risk vård var att stärka samhällsskyddet vid prövningen av vårdens upphörande beträffande psykiskt störda som begått allvarliga brott och var återfallsbenägna. Enligt våra direktiv skall vi visserligen i första hand behandla frågan om patientens rättssäkerhet har stärkts. Det sägs emellertid också att vi skall analysera och utvärdera reglerna i LRV vid bl.a. utskrivning med avseende på samhällsskyddet. Några särskilda samhällsskyddsåtgärder i enlighet med Straffansvarsutredningens förslag finns inte och vi har ingen befogenhet att inom ramen för vårt utred- ningsuppdrag föreslå några nya påföljder. De krav som samhällsskyddet ställer beträffande här avsedd patientkategori måste därför tillgodoses inom ramen för den psykiatriska tvångsvården. Vad vi måste ta ställning till är om den avvägning som för närvarande sker mellan kravet på samhällsskydd och patientens vårdbehov är rimlig och riktig samt om patientens rättssäkerhet tillgodoses. Från framför allt läkarhåll har stark kritik riktats mot vissa bestäm- melser i LRV som går ut på att lagen i vissa avseenden kommer i direkt konflikt med de mest grundläggande etiska koder som gäller för läkare verksamma inom psykiatrin. Kritiken har framför allt gått ut på att det nya systemet med särskild utskrivningsprövning innebär att brottet och inte vårdbehovet sätts i centrum på ett sätt som strider flagrant mot Hawaii-deklarationen. I denna etiska kodex sägs bl.a. att så snart de medicinsk...
Några utgångspunkter. I mars 2016 gav XX och hennes bror Xxxxxxxx i uppdrag att förmedla försäljningen av fastigheten XX. Fastigheten hade de ärvt efter sina föräldrar som avlidit 2011 och 2012. Förmedlingsuppdraget gällde med ensamrätt i tre månader och därefter tills vidare utan ensamrätt med tio dagars ömsesidig uppsägningsrätt. I en första offert angav Mäklaren fastighetens marknadsvärde till 5 000 000 kr +/- 500 000 kr samt erbjöd två alternativ när det gällde arvodet: - 2,25 procent eller - 100 000 kr fast pris upp till 5 000 000 kr. På en eventuellt överstigande del 10 procent. Sedan huvudbyggnaden på fastigheten av Mäklaren bedömts som rivningsobjekt, lämnade hon en ny offert. I denna angavs marknadsvärdet till 3 600 000 kr +/- 100 000 kr och arvodesalternativen: - 2,25 procent eller - 85 000 kr fast pris upp till 3 600 000 kr. På eventuellt överstigande del 10 procent. I uppdragsavtalet angavs överenskommet utgångspris till 3 600 000 kr med fast provision om 85 000 kr inkl. moms upp till utgångspriset och tio procent på den del som översteg utgångspriset. Fastigheten annonserades ut med utgångspris 3 450 000 kr. I objektbeskrivningen angavs bl.a. ”Unik försäljning på XX – äntligen kommer en strandfastighet ut på den öppna marknaden. Fastigheten är på över 3,3 hektar och ligger inbäddad mellan bohusländska berg & västerhavet. Totalt avskilt, fritt läge med bästa solläge & havsutsikt. Rivningsobjekt (bostadshuset). Ligger inom strand- skydd och naturreservat. Tre hus finns på tomten – stort bostadshus på 99 kvm, mindre förråd samt gästhus. Uppvuxen trädgård med fruktträd, bärbuskar och pe- renner. Ett läge som måste upplevas på plats. Taxeringsvärde 1 543 000 kr varav byggnad 552 000 kr. Tillstånd/dispens från Länsstyrelsen krävs för nybyggnation. Det stora bostadshuset är ett rivningsobjekt (med tanke på de fukt-/mögelskador som finns i väggar och tak går det inte att rädda).” Fastigheten såldes i augusti 2016 för 6 100 000 kr. Efter viss korrigering kom förmedlingsarvodet att uppgå till 85 000 kr plus 250 000 kr det vill säga 335 000 kr samt ersättning med 1 200 kr för annons på Hemnet. Tvisten gäller NN:s krav på nedsättning av förmedlingsarvodet i den del det belöper på henne. I denna tvist företräder hon inte sin bror, som var delägare i fastigheten.