Göteborgs tingsrätt SAMMANDRAG:
Göteborgs tingsrätt SAMMANDRAG:
En säljare av en bulklossare ingick avtal om transport av lossaren med ett svenskt rederibolag. För denna transport utställdes en Conline bokningsnota med däri ingående standardprorogation till det land där bortfraktaren har sitt huvudkontor. Rederibolaget ingick i sin tur avtal med ett franskt rederi P om att detta bolag skulle utföra transporten med fartyget Clipper Cheyenne, som P förfogade över enligt ett bare- boat certeparti. För avtalet mellan rederibolaget och P utställdes också en Conline bokningsnota med däri ingående standardprorogation och
härjämte en tilläggsklausul med skiljeförfarande London. Sedan säljaren och, efter subrogation, dennes varuförsäkringsgivare har väckt talan mot P för skada som uppkommit vid lastning av bulklossaren i Göteborg
framställde P avvisningyrkande med hänsyn till dels prorogationsklausulen i bokningsnotan för avtalet mellan säljarens och rederibolaget, dels prorogationsklausulen och skiljeklausulen i bokningsnotan för avtalet mellan rederibolaget och P eftersom sådana avtal är tillåtliga enligt
artikel 17 Luganokonventionen. Tingsrätten, som till en början fann att Luganokonventionen var tillämplig, ogillade yrkandet om avvisning. Som skäl åberopade tingsrätten att förutsättningarna enligt artikel
17 Luganokonventionen om skriftlighet och handelsbruk inte var uppfyllda. Varken prorogations- eller skiljeklausulen kunde därför åberopas mot kärandena. Vidare fann tingsrätten att den talan som kärandena framställt enligt konventionen måste anses grunda sig på ett utomkontraktuellt ansvar samt att skadan ostridigt inträffat vid lastning i Göteborg vilket medförde att tingsrätten var behörig att pröva målet.
Göteborgs tingsrätt den 13 juni 2001.
PARTER: B AB och Z (adv. Xxx Xxxxxxxx) mot P SA (adv. Xxx Xxxxxx).
Rätten: Chefsrådmannen Xxxxxx Xxxxxx, xxxxxxxxx Xxxx Xxxxxxxxx och Xxxxx X:son Xxxxxxx. Tingsrätten antecknade följande. B är ett industriföretag specialiserat på framställning och marknadsföring av fartygslossare, s.k. bulklossare för marint bruk. År 1997 hade det tillverkat och sålt två bulklossare, var och en med en vikt av ca 265 ton, till köpare i USA på CIF-villkor att utskeppas från Göteborg (Arendal) med specialfartyg. För transporten träffade B avtal med O AB, enligt Liner Booking Note, daterad den 21 maj 1997. Av denna framgår att O var transportör (Carrier) och att skeppning skulle ske med MV CLIPPER CHEYENNE. Enligt en till Liner Booking Note fogad bilaga «List of scope
and work» skulle bortfraktaren ansvara för «loading of the unloder(s) by ship's gear». MV CLIPPER CHEYENNE har 400 tons lyftkapacitet. Fartygets registrerade ägare är S. S upplät fartyget på bareboatbasis till P SA som har hemvist i Frankrike. O träffade i sin tur transportavtal med P enligt Liner Booking Note daterad i juni 1997. Sedan MV CLIPPER CHEYENNE anlänt till Arendal påbörjades den 19 september 1997 lastning av den bulklossare som var destinerad till San Diego. Lyftet hade planerats bl.a. av en särskild expert från P. Sedan fartygets lyftanordningar anbringats påbörjades lyftet av bulklossaren från den räls på kajen där den var placerad. Bulklossaren tippade då mot fartygets reling där den stoppades upp. Vid besiktning kunde vissa skador konstateras både på fartyget
och på lossaren. Incidenten föranledde en ingående utredning varefter bestämdes att ett nytt lastningsförsök skulle äga rum den 25 september 1997. Även denna ombordlastning misslyckades då bulklossaren tippade över ända och föll ombord på fartyget. Till följd av haverierna råkade
B i dröjsmål med de i förhållande till köparna utlovade leveranserna. För transporten hade B tecknat ett transportförsäkringskontrakt med T som enligt tillämpliga försäkringsvillkor haft att reglera skadorna.
Talan väcktes ursprungligen av B och T. Z har därefter övertagit Ts talan. B och Z (kärandena) har i stämningsansökan yrkat att tingsrätten skall ådöma P att ersätta kärandena för den kostnad, sakskada och dröjsmålsskada som uppkommit för dem till följd av att en av B:s
fartygslossare skadats i samband med lastning till MV CLIPPER CHEYENNE den 19 respektive 25 september 1997 i Arendal, Göteborg. Kärandena angav inte i stämningsansökan någon grund för rättens behörighet.
P har i svaromålet bestritt käromålet och yrkat att kärandenas talan skall avvisas. Som alternativa grunder för avvisning har P anfört bl.a. följande. 1. # har bokat lasten hos den kontraherande transportören O på villkor enligt Conlinebooking liner booking note som förutsätter utfärdande av konossement på Conline bill of lading-formuläret. O har i sin tur bokat lasten hos P på en annan Conlinebooking liner booking
note. Enligt Conlinebooking liner booking notes klausul 3 skall tvister som hänför sig till ingånget fraktavtal avgöras i det land där bortfraktaren (« carrier ») har sitt huvudkontor. Enligt svensk rätt gäller, vid talan direkt mot undertransportör, att en prorogationsklausul i den kontraherande transportörens konossement/bokningsnota (Os bokningsnota) inte
kan utsträckas till tredje man utan begränsas av forumavtalets direkta kontrahenter. 2. Det mellan O och P ingångna bokningsavtalet innehåller, enligt « Additional clauses to booking note » en skiljeklausul, klausul 31, med skiljeförfarande i London. Genom P omhändertagande av kranen har ett kontraktsförhållande etablerats direkt mellan detta bolag och
B och detta kontraktsförhållande regleras av nämnda bokningsavtal.
3. P skulle i egenskap av undertransportör utföra hela transporten av kranen från Göteborg till USA. P « principal place of business » är le Havre. Enligt avsnitt 6 artikel 17 i Luganokonventionen accepteras
prorogation till domstol ( som får anses innefatta även skiljeförfarande) i konventionsstat om avtal träffats därom; - i skriftlig form eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller - i en form som överensstämmer med praxis som parterna utbildat mellan sig, eller - i internationell handel,
i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel. 4. Aktuell jurisdiktionsklausul är
innefattad i en bokningsnota som är ett s.k. agreed document utarbetat av BIMCO och används regelmässigt vid sjötransport i internationell handel. Klausulen är identisk med motsvarande klausul i Xxxxxxx xxxx som likaså är ett agreed document utarbetat av BIMCO. En skiljeklausul är snarare regel än undantag inom området för standardiserade fraktavtal innefattade i certepartier. Oavsett om parterna får anses bundna av prorogation till domstol i P domicil eller till skiljeförfarande föreligger rättegångshinder i Sverige. Kärandena anförde härefter
bl.a. följande beträffande forumfrågan. B har inte stått i något direkt kontraktsförhållande med P, men en kvasikontraktsrättslig relation har uppkommit genom undertransportörens omhändertagande av godset. P, i egenskap av undertransportör, är enligt 13 kap. 36 § Sjölagen ansvarigt bl.a. för skador på godset under den del av transporten som det utför, enligt samma regler som tillämpas på den kontraherande transportörens ansvar. Det kontraktsliknande förhållandet innebär emellertid inte att de villkor som avtalats mellan huvudtransportör och undertransportör också blir gällande mellan transportkunden
och undertransportören. Någon bestämmelse om jurisdiktion är inte gällande mellan B och P; B har inte inträtt i P avtal med O. Forumfrågan skall prövas med tillämpning av Luganokonventionen. I första hand åberopas den särskilda behörighetsregeln i art. 5 p. 1. P har brustit ifråga om planeringen och uppfyllelsen av en primär förpliktelse enligt sitt åtagande; att från kaj i Göteborg till sitt specialfartyg CLIPPER CHEYENNE utföra ett tunglyft av den aktuella fartygslossaren. För att uppfylla artikelns förutsättning « talan avser avtal » är det tillfyllest med ett kontraktsliknande förhållande. I andra hand åberopas art. 5 p. 3, forum delicti. Talan i annan konventionsstat kan väckas beträffande skadestånd utanför avtalsförhållanden vid domstol i den ort där skadan inträffade.
P har genmält bl.a. följande. Talan har väckts mot P i dess egenskap av undertransportör. Ansvar föreligger således på kontraktuell grund varför tingsrätten, vid prövningen av sin behörighet enligt Luganokonventionen, har att utgå från att det föreligger ett avtalsförhållande mellan B och
P. Om ett avtal innebär att en part har att uppfylla flera förpliktelser uppkommer, enligt Luganokonventionen, inte forum på envar av de orter där dessa enskilda förpliktelser skall uppfyllas. Istället anses det endast vara domstolen på den ort där parten har att fullgöra sin primärförpliktelse enligt avtalet som äger behörighet enligt art. 5 p.
1 att pröva tvisten. Den relevanta förpliktelsen i förevarande fall var P åtagande att fysiskt befordra godset till U.S.A. eftersom det utgör
själva essensen i transportörens åtagande. Den av kärandena åberopade förpliktelsen att lasta kranarna ombord på fartyget utgör en integrerad del av transportavtalet. Eftersom den förpliktelse som talan grundas på skulle ha fullgjorts i U.S.A. saknar Göteborgs tingsrätt behörighet att materiellt pröva tvisten enligt art. 5 p. 1 Luganokonventionen. Luganokonventionens art. 5 p. 3 är inte tillämplig eftersom bestämmelsen tar sikte på situationer då det inte alls föreligger något kontraktuellt förhållande mellan skadevållaren och den skadelidande. Det skall vara fråga om
ett rent utomobligatoriskt skadeståndsanspråk. Tingsrätten fattade härefter följande beslut: Forumfrågan och Luganokonventionen: Eftersom P har hemvist i Frankrike skall Bryssel- och Luganokonventionerna tillämpas vid prövningen av huruvida tingsrätten har behörighet
att materiellt avgöra tvisten. Nationella regler inom Bryssel- och Luganokonventionernas tillämpningsområde viker för konventionernas regler såvida inte konventionen direkt eller indirekt hänvisar till nationella regler. I Sveriges förhållande till EU-stater har Brysselkonventionen ersatt Luganokonventionen. I målet rör det sig om annan EU-stat (Frankrike).
Enligt konventionernas artikel 54 skall respektive konvention tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts efter konventionens ikraftträdande i ursprungsstaten. Konventionen är således inte tillämplig om förfarandet redan påbörjats vid den tidpunkten då konventionen träder i kraft i processlandet. Luganokonventionen trädde i kraft i förhållande till Sverige den 1 januari 1993. Brysselkonventionen trädde, i förhållande till övriga konventionsstater, i kraft för Sverige den 1 januari 1999. Talan i förevarande mål väcktes i Sverige i september 1998 varför Brysselkonventionen inte är tillämplig medan Luganokonventionen
är det. Luganokonventionen bygger på Brysselkonventionen. Där ordalydelsen är lika i konventionerna är det också önskvärt att tolkningen är lika. EG-domstolen har behörighet att på begäran av nationell
domstol avgöra tolkningsfrågor angående Brysselkonventionen. EG- domstolen har inte någon tolkningsbehörighet för Luganokonventionen.
Enhetlig tolkning av Luganokonventionen skall dock främjas genom att domstolarna i EFTA-länder tar tillbörlig hänsyn till EG-domstolens
tolkningsavgöranden. Jurisdiktions- eller skiljeklausul i bokningsavtalen. Det föreligger ett avtal (1) mellan B och O samt ett avtal (2) mellan O och P. Avtal (1) innehåller en jurisdiktionsklausul. Avtal (2) innehåller en jurisdiktionsklausul och en skiljeklausul. Inom Luganokonventionens tillämpningsområde regleras möjligheterna att träffa prorogationsavtal av artikel 17 i Luganokonventionen, inte av Sjölagen. Enligt artikel 17
gäller att om parterna träffat avtal om att en domstol eller domstolarna i en konventionsstat skall vara behöriga att avgöra en redan uppkommen tvist eller framtida tvister i anledning av ett bestämt rättsförhållande skall endast den domstolen eller domstolarna i den staten vara behöriga.
Ett sådant avtal skall vara antingen a) skriftligt eller muntligt och skriftligen bekräftat, eller b) i en form som överensstämmer med praxis som parterna utbildat mellan sig, eller c) i internationell handel, i en form som överensstämmer med handelsbruk eller annan sedvänja
som parterna kände till eller borde ha känt till och som är allmänt känd och regelmässigt iakttas av parter i avtal av föreliggande typ vid det ifrågavarande slaget av handel. Avsikten med formkraven är att undanröja varje tvivel om att ett prorogationsavtal verkligen föreligger.
EG-domstolen har framhållit att artikel 17 innefattar ett undantag från konventionens allmänna behörighetsregler och att en sträng tolkning av formkravet därför är motiverad. Det avgörande är därför i första hand att klausulen har omfattats av parternas samstämmiga vilja, vilken måste ha kommit till klart och precist uttryck. Kravet på skriftlighet är uppfyllt om prorogationsklausulen ingår i en av båda parter undertecknad handling.
Det är O och B(avtal 1) respektive O och P (avtal 2) som undertecknat handlingarna, inte B och P. Såsom P avvisningsgrund får förstås är det handelsbruk och sedvänja som skulle utgöra prorogationsavtalets form. I målet Trasporti Castelletti Spedizioni Internazionali SpA mot Xxxx Xxxxxx SpA, CELEX nr 61997J0159, anförde EG- domstolen att kännedomen om sedvänjan skall bedömas i förhållande till de ursprungliga parter som är bundna av avtalet om domstols behörighet. Avtalens ursprungliga parter är O och B (avtal 1) respektive O och P (avtal 2). För att skiljeklausulen eller jurisdiktionsklausulen i avtal 2 skall kunna binda B gentemot P måste O ha överlåtit sina rättigheter enligt avtalet på B, en partsuccession måste ha ägt rum. Detta måste ha skett från O sida i förhållande till B.
På samma sätt måste en partsuccession ha ägt rum som sätter P i O ställe beträffande jurisdiktionsklausulen i avtal 1. Det är stränga krav som uppställs på partsvilja beträffande prorogations- och skiljeklausuler.
Sådana klausuler är följaktligen mer bundna till parterna själva än avtal i allmänhet och kan därför inte utsträckas till « närstående » utan att någon medvetet förvärvar rättigheter och skyldigheter enligt
avtalet, t.ex. genom att förvärva ett konossement. Av ingivna handlingar framgår inte att någon överlåtelse av rättigheter som konstituerar en partssuccession har ägt rum. Varken jurisdiktionsklausulen i avtal 1 eller jurisdiktionsklausulen och skiljeklausulen i avtal 2 gäller således mellan B och P. Artikel 5 punkten 1 i Luganokonventionen «Talan avser avtal» kan vid tillämpningen av Luganokonventionens artikel 5 punkten 1 inte förstås på så sätt att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt åtagit sig gentemot en annan.
I enlighet med EG-domstolens tolkning av avtalsbegreppet i artikel 5 punkten 1 föreligger således inget avtalsförhållande mellan parterna eftersom B och Z å ena sidan och P å andra sidan inte frivilligt åtagit sig förpliktelser gentemot varandra (se EG-domstolens mål «Handte», CELEX nr 61991J0026, p. 15 samt «Réunion», CELEX nr 61997J0051,
p. 17-26). Artikel 5 p. 1 är således inte tillämplig. Artikel 5 punkten 3
i Luganokonventionen Artikel 5.1 och artikel 5.3 i Luganokonventionen är avsedda att komplettera varandra på så vis att ingen lucka eller överlappning finns mellan reglerna. Antingen är tvisten inom avtalet eller utomobligatorisk. Artikel 5.3 har följande lydelse. «Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat, om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen i den ort där skadan inträffade.» Enligt tingsrättens mening följer av EG- domstolens dom i målet Réunion att kärandenas talan avser skadestånd utanför avtalsförhållande. Enligt punktens ordalydelse skall talan väckas vid domstolen i den ort där skadan inträffade. Domstolen konstaterade
i Réunion att « den ort där skadan inträffade » enligt artikel 5.3 i konventionen kan avse både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade men att detta begrepp inte kan tolkas så extensivt att det omfattar varje ort där de skadliga följderna kan märkas. « Réunion » rörde en kombinerad transport; sjötransport samt påföljande marktransport, och ett konossement var utfärdat. Talan, som väcktes av ett antal försäkringsbolag vilka övertagit rättigheterna från varornas mottagare med stöd av ett konossement, riktade sig
inte mot konossementutställaren utan mot den som sökandena på grundval av transportavtalet ansåg vara den egentliga sjötransportören. Domstolen slår i domslutet fast: «Den ort där mottagaren av varorna efter sjötransporten och den påföljande marktransporten enbart konstaterar att skada uppkommit på de levererade varorna kan inte anses utgöra « den ort där skadan inträffade» i den mening som avses i artikel
5.3 i konventionen av den 27 september 1968, såsom denna har tolkats av domstolen.» P hänvisar till punkten 35 i domen som har följande lydelse. «När det är fråga om en sådan internationell transport som den i målet vid den nationella domstolen kan orten där skadan uppkom endast vara den ort där den egentliga sjötransportören skall leverera varorna.» Vad domstolen åsyftar med «sådan internationell transport» torde vara att transporten är kombinerad och att den egentlige sjötransportören, som talan riktas mot, lämnat ifrån sig varorna vilka sedan transporterats på väg innan de nått mottagaren som konstaterat skadan. Punkten måste därtill läsas i sitt sammanhang. Det domstolen slår fast är vad som inte kan anses utgöra den ort där skadan inträffade under de förutsättningar som förelåg i målet Réunion. Avgörandet innebär inte att talan inte
kan väckas på den verkliga platsen för skadans inträffande när denna kan fastställas. Målet «Réunion» inskränker således inte, i strid med artikelns ordalydelse, forum enligt artikel 5.3 för de fall där det faktiskt kan avgöras var skadan uppkom/den skadevållande händelsen inträffade.
Det är ostridigt att den skadevållande händelsen inträffade i Göteborg och att skadan uppkom i Göteborg. Den ort där skadan inträffade är således Göteborg. Göteborgs tingsrätt är därmed behörig att pröva tvisten. I beslutet lämnade tingsrätten P yrkande om avvisning utan bifall. Beslutet har inte överklagats.