Avgifter - Hur sätts nivån? exempelklausuler

Avgifter - Hur sätts nivån?. Samtliga myndigheter måste följa avgiftsförordningen (1992:191) som reglerar avgiftsbelagd verksamhet. För affärsverken, så som Luftfarts- och Sjöfartsverken, gäller endast vissa paragrafer. Enligt 4 § avgiftsförordningen kan myndigheter välja att ta ut avgifter7 för vissa varor och tjänster samt bestämma nivån på dessa. Andra får bara avgiftsbeläggas om det följer av lag eller förordning eller av ett särskilt beslut av regeringen. De sista gäller även för disponerandet av inkomsterna. I annat fall tillfaller avgiftsinkomsterna statskassan och myndigheten får därefter tillbaka bidrag för att täcka sina verksamhetskostnader. I Transportstyrelsens fall finns sådana beslut, som alltså är överordnade avgiftsförordningen. Dessutom ska myndigheten varje år samråda med Ekonomistyrningsverket om de avgifter som myndigheten tar ut eller avser att ta ut. Det vanligaste ekonomiska målet är full kostnadstäckning. Det innebär att den långsiktiga självkostnaden för myndighetens verksamhet täcks och att det finns en tydlig koppling mellan avgiften som tas ut och prestationen. Det innebär däremot inte att självkostnaden för varje vara eller tjänst måste täckas, utan tvärtom kan myndigheten välja att ta överuttag för en vara om man kompenserar det med ett underuttag på en annan vara, inom samma verksamhet. På grund av detta och av praktiska skäl är det därför vanligt att använda genomsnittliga kostnader som underlag för en avgift. Man kan exempelvis täcka både direkta och indirekta kostnader genom att använda sig av en timkostnad, som beräknas på direkt lön med pålägg, för att täcka en andel av de gemensamma kostnaderna (Ekonomistyrningsverket, 2014).