R3 M:AD D:RF Arbetsdomstolens domar AD_98/1998
R3 M:AD D:RF Arbetsdomstolens domar AD_98/1998
Avgörande:1998-08-26
XXXXXX: Fråga om avskedande av en kommunal tjänsteman med anledning av dennes privata
affärsförbindelse med en företagare som av kommunen anlitades som entreprenör.
PARTER: Ingenjörsförbundet
mot
Malmö kommun.
ÄMNESORD: Avskedande
LAGRUM: 18 § lagen (SFS_1982:80) om anställningsskydd LR: 1982:80_18
MÅLNR: A-230-1997
DOKTYP: Rättsfall
KÄLLA: Arbetsdomstolens_domar NR: AD_98/1998
TEXT:
Ingenjörsförbundet och Malmö kommun (kommunen) är sinsemellan bundna av kollektivavtal.
Ingenjörsförbundets medlem Xxxx-Xxx Xxxxxx anställdes 1967 som ingenjör vid kommunen. Han innehade 1996 en befattning som förste ingenjör vid förvaltningen för teknisk
produktion inom VA-divisionen. Den 11 mars detta år avskedades han från sin anställning. Med anledning av avskedandet har tvist uppkommit mellan parterna.
Bakgrund
Xxxx-Xxx Xxxxxx var chef för en enhet inom kommunens VA- division. Vid denna enhet handlades bl.a. frågor om slam.
Med slam avses i detta sammanhang den restprodukt som återstår efter att industri- och hushållsavlopp renats i kommunala reningsverk. Det är kommunens ansvar att ta hand om detta slam. I Xxxx-Xxx Xxxxxxx arbetsuppgifter ingick
till viss del att handlägga frågor om detta omhändertagande. Under år 1989 producerade kommunens reningsverk ca 33 000 ton slam som alltså behövde tas om hand. Slam innehåller bl.a. vissa näringsämnen och mineraler, men ibland också tungmetaller.
Vid denna tidpunkt förekom i huvudsak tre olika metoder för att ta hand om slam; åkermarkspridning, deponering och förbränning. Åkermarkspridning innebär att slammet sprids som gödningsmedel på åkrar. Därigenom återförs näringsämnena i slammet till naturen. Denna metod kan användas endast under förutsättning att slammet inte innehåller tungmetaller i en utsträckning som överstiger fastställda gränsvärden. Deponering innebär att slammet placeras på en avgränsad plats, t.ex. en soptipp, och omges
av skydd för att förhindra spridning av t.ex. tungmetaller till naturen. Förbränning innebär att slammet eldas upp i förbränningsanläggningar. Alla dessa metoder är förenade med beaktansvärda kostnader för omhändertagandet.
Under slutet av 1980-talet fördes en intensiv debatt om lämpligheten av att använda slam för spridning på åkermark. Lantbrukarnas Riksförbund uppmanade sina medlemmar till restriktivitet med sådan spridning och ett flertal
kommuner, däribland Lund, införde ett totalstopp mot metoden. På vissa håll gjordes bedömningen att
åkermarkspridning av slam kunde komma att förbjudas helt genom lagstiftning.
I november 1988 upprättade Xxxx-Xxx Xxxxxx en promemoria riktad till politiker och tjänstemän i kommunen. I promemorian hävdades bl.a. att kvittblivning av slam genom tillverkning av xxxxxxxx var synnerligen intressant ur
såväl miljösynpunkt som ekonomisk synpunkt. Xxxxxxxx definierades i promemorian som slam och grus i ungefär lika stora volymdelar. I målet har upplysts att slamjord kan användas exempelvis som anläggningsjord på golfbanor och vägbankar. Xxxx-Xxx Xxxxxx förordade i promemorian en satsning på tillverkning av slamjord som en vid sidan av åkermarkspridning lämplig metod att bli kvitt slam. I promemorian nämndes också företaget AB Pilhagen, numera namnändrat till Miljöplus AB (i fortsättningen genomgående benämnt Miljöplus), med vilket kommunen redan då haft ett samarbete under flera år. Ägare till detta bolag är Xxxxx Xxxxxxxxx.
I december samma år inkom Miljöplus med en offert i vilken bolaget erbjöd sig att omhänderta kommunens slam för en kostnad om 125 kr per ton för framställning av slamjord.
Efter viss beredning föredrogs ärendet i gatunämnden i april 1989. Föredraganden föreslog då kommunen att anta
anbudet och att teckna avtal i huvudsaklig överensstämmelse med ett av Xxxx-Xxx Xxxxxx upprättat avtalsförslag. Efter förhandlingar mellan kommunen och Miljöplus, där kommunen företräddes av chefen för VA-verket Xxxxx Xxxxxxx,
tecknades i maj 1989 ett avtal om omhändertagande av slam mellan kommunen och bolaget. Avdelningschefen Xxxxx Xxxxxxxxx hade dessförinnan lämnat synpunkter på avtalet. Genom avtalet åtog sig Xxxxxxxxx att omhänderta kommunens slam för en kostnad om 125 kr per ton. Avtalet skulle löpa
till den 30 april 1996 och förlängas automatiskt med tre år i taget om inte uppsägning skett minst två år före avtalsperiodens utgång.
Den 10 oktober 1989 ansökte Xxxx-Xxx Xxxxxx och Xxxxx Xxxxxxxxx om patent på en uppfinning avseende en jord- eller jordförbättringsprodukt och ett förfarande för framställning av denna. För framställning av produkten skulle slam och aska blandas med hjälp av en hjullastare eller en blandningsskruv. Efter att blandningen vilat och mognat skulle denna slutligen bearbetas i en speciell jordkvarn. Patent - och registreringsverket beviljade patent på uppfinningen som publicerades den 19 oktober 1992.
Xxxx-Xxx Xxxxxx underrättade kommunen om uppfinningen på
en
för ändamålet avsedd blankett, dagtecknad den 16 oktober 1989. Xxxxxx angav han att uppfinningen gjorts tillsammans med Xxxxx Xxxxxxxxx.
För att exploatera den sökta uppfinningen träffade i april 1990 ett av Xxxx-Xxx Xxxxxx ägt bolag, AB Själabodarna (Själabodarna), och Xxxxx Xxxxxxxxxx bolag Jordplus AB (Jordplus) ett avtal. Genom avtalet berättigades Jordplus att upplåta licensrättigheter avseende patentet för kommersiellt utnyttjande. Hälften av de licensintäkter som därigenom tillfördes Jordplus skulle erläggas till Själabodarna. Samtidigt upplät Jordplus, genom ett avtal
med det tidigare nämnda Miljöplus, en rätt att kommersiellt utnyttja den patentsökta uppfinningen mot en viss ersättning per ton omhändertaget slam. Ersättning skulle således inte utgå i förhållande till i vilken utsträckning patentet faktiskt utnyttjades i slamhanteringen. Senare har
Miljöplus tecknat liknande avtal om omhändertagande av slam
med Lunds och Staffanstorps kommuner samt med Sockerbolaget. Enligt kommunen har till Xxxx-Xxx Xxxxxxx bolag Själabodarna influtit 1,5 - 2 miljoner kr per år.
Sedan massmedia uppmärksammat förhållandet polisanmälde kommunen Xxxx-Xxx Xxxxxx. I juni 1997 lades åklagaren ned förundersökningen mot honom för misstanke om trolöshet mot huvudman då brott inte kunde styrkas.
Xxxxxxxx m.m.
kommunen
Efter lokala och centrala förhandlingar har Ingenjörsförbundet väckt talan vid arbetsdomstolen mot
kommunen. Enligt Ingenjörsförbundets mening har kommunen avskedat Xxxx-Xxx Xxxxxx utan att ens saklig grund för uppsägning har förelegat. Enligt kommunen föreligger grund för avskedande av Xxxx-Xxx Xxxxxx eftersom denne grovt missbrukat sitt förtroende hos kommunen som arbetsgivare.
Som kommunen slutligen utformat sin ståndpunkt har
därvid åberopat att Xxxx-Xxx Xxxxxx underlåtit dels att informera kommunen om hur patentet skulle exploateras och om det ekonomiska utfallet av exploateringen, dels att år 1994 på eget initiativ ta upp frågan om omförhandling av avtalet mellan kommunen och Miljöplus.
Ingenjörsförbundet har som talan slutligen bestämts yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av Xxxx-Xxx Xxxxxx och förplikta kommunen att utge allmänt skadestånd med 100 000 kr till honom. För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna skäl för avsked
föreligga, men väl saklig grund för uppsägning, yrkar Ingenjörsförbundet att kommunen skall förpliktas att till
Xxxx-Xxx Xxxxxx utge dels allmänt skadestånd med 50 000 kr, dels ekonomiskt skadestånd svarande mot lön och andra
anställningsförmåner under sex månaders uppsägningstid med totalt 159 890 kr, varav 138 600 kr utgör lön och 21 290 kr intjänad semester. På det allmänna skadeståndet yrkas ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 28 november 1997) och på det ekonomiska skadeståndet från respektive månadsbelopps förfallodag, allt till dess full betalning sker.
Kommunen har bestritt yrkandena. Ränteyrkandena och beräkningsgrunden för det ekonomiska skadeståndet har dock vitsordats som i och för sig skäliga.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.
Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.
Ingenjörsförbundet
hade
En av Xxxx-Xxx Xxxxxxx arbetsuppgifter var att handlägga i kommunen uppkommande frågor om slam. Sådana uppgifter
även andra personer på VA-divisionen. Xxxx-Xxx Xxxxxx var inte expert på området. Däremot var han intresserad av miljöfrågor och särskilt då slamfrågor. Han ägnade ungefär en tiondel av sin arbetstid åt detta.
Under sensommaren 1989 besökte Xxxx-Xxx Xxxxxx en av kommunens förbränningsstationer. Han fick då idén att det kanske skulle kunna gå att framställa slamjord med aska som inblandning i slammet i stället för grus eller sand. Om
detta fungerade skulle en nyttoprodukt kunna framställas av två restprodukter vilket Xxxx-Xxx Xxxxxx ansåg intressant. Han beslöt att närmare undersöka saken och kontaktade därför Xxxxx Xxxxxxxxx som han tidigare hade kommit i
kontakt med genom sitt arbete.
Efter vissa tekniska undersökningar provades metoden i maskinell utrustning som tillhörde Miljöplus. Proven utföll gynnsamt. I september kontaktade därför Xxxx-Xxx Xxxxxx och Xxxxx Xxxxxxxxx en patentbyrå och fick råd om hur man
skulle förfara med uppfinningen. Det var särskilt angeläget för Xxxx-Xxx Xxxxxx att han inte hamnade i någon jävssituation gentemot kommunen i anledning av uppfinningen. Han rådfrågade därför byrån särskilt om detta och agerade sedan i enlighet med deras rekommendation.
Patentbyrån upprättade också patentansökan. Xxxx-Xxx Xxxxxx har lagt ned ca 60 000 kr på patentet. Uppfinningen
anmäldes till kommunen. Därvid angavs Xxxxx Xxxxxxxxx som meduppfinnare. Denne var väl känd av kommunen som naturligtvis var medveten om att Xxxxx Xxxxxxxxx var ställföreträdare för och ägare till Miljöplus. Kommunen
visade inget intresse för uppfinningen inom föreskriven tid och har därför såväl direkt som indirekt godkänt att Xxxx- Xxx Fädmyr exploaterar uppfinningen kommersiellt.
Kommunen har en generell rätt att förbjuda sina anställda att som bisyssla t.ex. exploatera en uppfinning
kommersiellt. Kommunen har dock inte utnyttjat denna rätt i detta fall.
Xxxx-Xxx Xxxxxxx ersättning för patentet utgick i
förhållande till hur många ton slam som omhändertogs av dem som hade rätt att kommersiellt utnyttja patentet. Detta såg Xxxx-Xxx Xxxxxx som en garanti för att patentet verkligen skulle komma att utnyttjas.
Det ålåg inte Xxxx-Xxx Fädmyr att omförhandla avtalet
Xxxx-
mellan kommunen och Miljöplus. Däremot uppmärksammade Åke Fädmyr 1994 sina överordnade på att detta kunde ske.
Promemorian om slamjord i november 1988 författade Xxxx-Xxx Xxxxxx på uppmaning av överordnade. Han har inte deltagit i de förhandlingar som ledde fram till avtalet mellan
kommunen och Miljöplus. Hans enda medverkan i detta sammanhang var att på uppdrag av sina överordnade skriva ett utkast till sådant avtal.
Xxxx-Xxx Xxxxxx har handlat helt i enlighet med gällande lagstiftning och har varken förfarit illojalt eller
olagligt i samband med att han exploaterade uppfinningen. Kommunen har heller inte lidit någon skada genom hans agerande. Han har alltså inte åsidosatt sina åligganden mot kommunen. Komunnen har avskedat honom utan att ens saklig grund för uppsägning föreligger och dessutom utan att genomföra någon omplaceringsutredning över huvud taget.
Malmö kommun
Xxxx-Xxx Xxxxxx kom redan i slutet på 1970-talet att syssla med slamfrågor inom kommunen. Enligt den då gällande befattningsbeskrivningen för honom ägnade han ungefär 20 procent av sin samlade arbetstid åt dessa frågor. Xxxx-Xxx Xxxxxx hade vid tiden för avskedandet en förhållandevis hög befattning inom kommunen och ansågs som dess expert på slamfrågor. Han uppfattades som duktig och chefer och andra hade stort förtroende för honom. Xxxx-Xxx Xxxxxxx ställning i kommunen ställde särskilda krav på hans agerande.
Kommunen har rätt att få information om sådana omständigheter som är ägnade att minska tilltron till en tjänstemans objektivitet. Det är inte upp till varje
enskild arbetstagare att bedöma om han eller hon klarar av att objektivt handlägga ett ärende utan det åligger arbetstagaren att upplysa kommunen om allt som kan tänkas rubba tilltron till handläggarens objektivitet. Kommunen
har därefter att ta ställning till om arbetstagaren skall
ges andra arbetsuppgifter eller om vederbörande kan arbeta kvar.
Redan i början av 1980-talet anlitade kommunen som entreprenör ett bolag i vilket Xxxxx Xxxxxxxxx var driftsledare. Mot bakgrund av diskussionen om det lämpliga
i att sprida av slam på åkermark upprättade Xxxx-Xxx Xxxxxx i november 1988 en promemoria om slamhanteringen i kommunen. I denna nämns Xxxxx Xxxxxxxxxx bolag Miljöplus.
Xxxxxxxx definierades i promemorian som slam och grus i lika delar. Ungefär en månad senare inkom Miljöplus som av en händelse till kommunen med en offert i vilken bolaget erbjöd sig att ta hand om kommunens slam. Miljöplus var vid denna tidpunkt den enda möjliga entreprenören, dvs. något konkurrerande bolag fanns inte då. Xxxx-Xxx Xxxxxx utarbetade ett avtalsförslag, vilket dock kritiserades och ändrades i viss mån av Xxxxx Xxxxxxxxx och Xxxxx Xxxxxxx.
De tyckte bl.a. att avtalstiden var för lång. I
avtalstexten användes ordet slamjord men inte den av Xxxx- Xxx Xxxxxx tidigare lämnade definitionen på sådan jord.
Avtal slöts sedermera med Miljöplus. Det ingick i Xxxx-Xxx Xxxxxxx arbetsuppgifter att sköta bevakningen av avtalet. Avtalet fungerade såvitt kommunen kunde bedöma bra.
kommunen
Det är riktigt att Xxxx-Xxx Xxxxxx i oktober 1989 till kommunen anmälde sin uppfinning. Det är beklagligt att kommunen inte i tid gav honom besked om huruvida
ville använda sig av patentet eller inte. Så småningom föreslog kommunen dock ett avtal som Xxxx-Xxx Xxxxxx inte
accepterade. Anledningen till att kommunen vid denna tidpunkt inte var särskilt intresserad av patentet var att
man då gjorde bedömningen dels att man inom överskådlig tid inte hade användning för det med hänsyn till det
föreliggande avtalet med Miljöplus, dels att aska i olika former ansågs vara så pass miljöfarligt att produkten
endast ansågs ha ett mindre användningsområde. Med ändrad miljölagstiftning skulle dock uppfinningen kunna få ett
större användningsområde. Kommunens försök att få till stånd ett avtal om utnyttjande av patentet rann dock ut i sanden.
Eftersom kommunen betvivlade att patentet skulle vara särskilt ekonomiskt lönsamt hade man ingen tanke på att fråga Xxxx-Xxx Xxxxxx om dennes eventuella bisysslor eller att förbjuda honom att exploatera patentet. Med hänsyn till den ställning som Xxxx-Xxx Xxxxxx hade ålåg det honom att upplysa kommunen om att han hade för avsikt att exploatera uppfinningen. Denna skyldighet har ingenting med reglerna om bisyssla att göra utan är en allmän förpliktelse som
följer av anställningsavtalet. Xxxx-Xxx Xxxxxx lämnade dock ingen information till kommunen om detta och har således inte fullgjort sin upplysningsskyldighet mot arbetsgivaren
i denna del.
Det är inte givet att kommunen av Xxxx-Xxx Xxxxxxx anmälan av uppfinningen måste dra slutsatsen att han avsåg att tillverka slamjord eftersom han själv tidigare definierat begreppet slamjord som en blandning av slam och grus i ungefär lika delar.
År 1994 förelåg möjlighet att säga upp avtalet. Det är kommunens policy att alltid omförhandla alla avtal när tillfälle ges för att om möjligt uppnå förmånligare
avtalsvillkor. Det ålåg Xxxx-Xxx Xxxxxx att i egenskap av handläggande tjänsteman uppmärksamma kommunen på att fristen för att säga upp avtalet var på väg att löpa ut.
Det gjorde inte Xxxx-Xxx Xxxxxx. Inte heller informerade han kommunen om föreliggande licensavtal. Därigenom kom kommunens motpart i avtalet om slamhanteringen, Miljöplus, att framstå som ett bolag med svag ekonomi trots att det betalade ut oskäligt stora ersättningar för patentet.
Först i början av år 1996 kom det till kommunens kännedom att Xxxx-Xxx Fädmyr innehade bolaget Själabodarna.
Själabodarna har genom sitt avtal med Jordplus erhållit intäkter på 1,5 - 2 miljoner kr per år. Bolagets kostnader har i det närmaste varit försumbara varför större delen av dessa pengar varit ren vinst för Xxxx-Xxx Xxxxxx.
Själabodarnas intäkter var beroende av hur mycket slam som Miljöplus omhändertog och var inte, vilket hade varit naturligare, satt i relation till i vilken utsträckning
patentet användes. Genom den avtalskonstruktionen hade Xxxx-Xxx Xxxxxx ett intresse av att avtalet mellan kommunen och Miljöplus förlängdes.
Sedan kommunen fått kännedom om de nämnda förhållandena hade kommunen inte längre något förtroende för Xxxx-Xxx Xxxxxx. Det var inte möjligt att ha honom kvar som anställd
i kommunen varför han avskedades. Kommunen ifrågasatte även om Xxxx-Xxx Xxxxxx gjort sig skyldig till brottslig
handling och anmälde förfarandet till polisen.
Vad kommunen vill lägga Xxxx-Xxx Xxxxxx till last är att denne underlät dels att informera kommunen om hur patentet skulle exploateras och om det ekonomiska utfallet av exploateringen, dels att år 1994 på eget initiativ ta upp
frågan om omförhandling av avtalet mellan kommunen och
Miljöplus.
När det gäller frågan om kommunen gjort någon omplaceringsutredning vill kommunen framhålla följande. Trots att det inte föreligger någon skyldighet att göra det kontrollerar kommunen även i avskedandesituationer regelmässigt vilka möjligheter till omplacering som finns.
Det gjorde kommunen också i Xxxx-Xxx Xxxxxxx fall. Vid den tidpunkten fanns det dock hos kommunen inga lediga befattningar som han hade tillräckliga kvalifikationer för.
Någon möjlighet till omplacering fanns därför inte.
DOMSKÄL
Tvisten i målet gäller kommunens avskedande av Xxxx-Xxx Xxxxxx. Enligt Ingenjörsförbundets mening föreligger inte ens saklig grund för uppsägning av honom. Kommunen anser att avskedandet är förenligt med bestämmelserna i lagen om anställningsskydd.
Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran Xxxx- Xxx Xxxxxx hörts under sanningsförsäkran och verkställande direktören Xxxxx Xxxxxxxxx, fil.dr. Xxx Xxxx och advokaten Xxxxxxxx Xxxxxxxxxx hörts som vittnen. På begäran av kommunen har stadsjuristen Xxxxx Xxxxxxxx hörts upplysningsvis, och förre driftschefen vid SYSAB Xxx Xxxxxxxxx, personalchefen Xxxxx Xxxxx, VA-chefen Xxxxx Xxxxxxx, chefen för VA-verkets processavdelning Xxxxx Xxxxxxxxx och miljöinspektören Xxx Xxxxxxx hörts som vittnen. Parterna har vidare åberopat omfattande skriftlig bevisning. Förhöret med Xxxxxxx Xxxxxxxxxx har ägt rum per telefon.
Bakgrunden till tvisten har redovisats i inledningen till denna dom.
Anledningen till att Xxxx-Xxx Xxxxxx avskedades är enligt kommunen att den förlorat förtroendet för honom. Kommunen har uppehållit sig mycket kring hanteringen av slam och det avtal som i maj 1989 träffades mellan kommunen och Miljöplus, samt hur detta bolag har förfarit med det slam
som omhändertagits. Kommunen har därvid också framhållit att endast en ringa del av detta slam synes ha hanterats
med utnyttjande av patentet. Som arbetsdomstolen uppfattat kommunen görs det dock i och för sig inte gällande att det
är vad som förekommit i dessa sammanhang som föranlett att kommunen förlorat förtroendet för Xxxx-Xxx Xxxxxx. Bortsett från vad som kommer att framgå nedan finner domstolen därför inte skäl att närmare beröra vad sålunda anförts.
Det kan dock konstateras att utredningen visat att endast
en mindre del av det slam som Miljöplus omhändertagit har använts för framställning av slamjord i enlighet med den process som avses med patentet.
Kommunen har förklarat att vad som läggs Xxxx-Xxx Xxxxxx till last är att denne underlåtit dels att informera
kommunen om hur han skulle exploatera sitt patent och om det ekonomiska utfallet av exploateringen, dels att år 1994 på eget initiativ ta upp frågan om omförhandling av avtalet mellan kommunen och Miljöplus.
Innan arbetsdomstolen går in på dessa frågeställningar finns anledning att något beröra vad som framkommit om
Xxxx-Xxx Xxxxxxx kontakter med Miljöplus och tillkomsten av avtalet mellan kommunen och detta bolag.
Inledningsvis bör då understrykas att det inte ens har
påståtts att Xxxx-Xxx Xxxxxx redan vid tidpunkten för detta avtals ingående, dvs. fram till våren 1989, hade några privata affärsmässiga kontakter med Xxxxx Xxxxxxxxx eller något av dennes bolag. Såvitt framgått av utredningen består Xxxx-Xxx Xxxxxxx deltagande i det arbete som ledde fram till avtalet mellan kommunen och Miljöplus i att denne på uppdrag av överordnad har utarbetat ett förslag till avtalstext. Det har vidare framgått att förslaget sedan bearbetades av andra och att det slutliga avtalet träffades
efter förhandlingar mellan kommunen och Miljöplus, samt att dessa förhandlingar på kommunens sida sköttes av VA-chefen Xxxxx Xxxxxxx. Vidare har framgått att Xxxx-Xxx Xxxxxx någon gång under sommaren 1989 fick den idé som ledde fram till det beviljade patentet. Det är ostridigt mellan
parterna att ansökan om patent inlämnades i oktober 1989 och att Xxxx-Xxx Xxxxxx i anslutning till det även underrättade kommunen om uppfinningen samt om att Xxxxx Xxxxxxxxx var meduppfinnare. Av utredningen har också framgått att kommunen inte inom den tid som föreskrivs i lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar klargjorde
för Xxxx-Xxx Xxxxxx att den önskade förvärva någon rätt till uppfinningen, samt att kommunen i ett senare skede
under 1990 försökte träffa en överenskommelse med honom om utnyttjande av den patentsökta uppfinningen, men att denne då avböjde att träffa en sådan överenskommelse. Kommunen har inte haft något att erinra mot Xxxx-Xxx Xxxxxxx
agerande i nu berörda sammanhang.
Det är ostridigt att Xxxx-Xxx Xxxxxx och Xxxxx Xxxxxxxxx i april 1990 genom sina respektive bolag träffade ett avtal
om exploateringen av patenträttigheterna. Kommunen har alltså gjort gällande att Xxxx-Xxx Xxxxxx xxxxx ha informerat kommunen om detta avtal och om det ekonomiska utfallet av det. Kommunen har därvid gjort gällande att
denna skyldighet inte har samband med reglerna om bisyssla utan är att betrakta som en allmän förpliktelse som följer
av det enskilda anställningsavtalet.
Det har inte gjorts gällande att det skulle finnas någon uttrycklig reglering av intresse för denna bedömning i
Xxxx-Xxx Xxxxxxx enskilda anställningsavtal med kommunen.
Av det mellan parterna gällande kollektivavtalet om allmänna bestämmelser, som gäller för Xxxx-Xxx Fädmyrs anställning, framgår att arbetstagare på begäran skall anmäla bisyssla och lämna de uppgifter som arbetsgivaren anser behövs för bedömning av om bisysslan kan inverka hindrande för arbetsuppgifterna, påverka arbetstagarens handläggning av ärenden i dennes arbete i anställningen, eller innebära verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens. Enligt arbetsdomstolens mening måste den
skyldighet kommunen i detta sammanhang menar föreligga för Xxxx-Xxx Xxxxxx trots allt anses avse anmälan av bisyssla.
Inget i utredningen ger anledning till slutsatsen att det vid sidan av regleringen i kollektivavtalet, som Xxxx-Xxx Fädmyr ostridigt inte har brutit mot, skulle föreligga
någon mer allmän skyldighet för honom att till kommunen anmäla förekomsten av exploateringsavtalet och dess ekonomiska utfall. Vid den bedömningen har arbetsdomstolen även beaktat den ställning Xxxx-Xxx Xxxxxx hade i sin anställning hos kommunen. Vad kommunen i detta sammanhang lagt Xxxx-Xxx Xxxxxx till last kan alltså inte läggas till
grund för avskedande.
Arbetsdomstolen övergår nu till frågan om Xxxx-Xxx Xxxxxxx underlåtenhet att år 1994 på eget initiativ ta upp frågan
om omförhandling av avtalet mellan kommunen och Miljöplus utgör laglig grund för avsked. Detta avtal gällde till
utgången av april 1996 och skulle om det inte sades upp
senast i april 1994 förlängas med ytterligare tre år.
Kommunen har framhållit dels att Xxxx-Xxx Xxxxxxx bolag Själabodarna vid den tiden hade ett samarbetsavtal avseende patentet med Jordplus, som hade upplåtit licensrättigheter avseende patentet till Miljöplus, dels att ersättningen för patentet inte var relaterad till i vilken utsträckning
patentet användes utan till mängden slam som Miljöplus omhändertog. Som arbetsdomstolen uppfattat det menar kommunen att Xxxx-Xxx Xxxxxx därmed hade ett eget personligt intresse av att avtalet mellan kommunen och Miljöplus förlängdes.
Arbetsdomstolen kan såtillvida dela kommunens uppfattning att Xxxx-Xxx Fädmyr måste anses ha haft ett eget intresse
av att avtalet mellan kommunen och Miljöplus förlängdes, eftersom detta kunde påverka den licensersättning som tillföll hans eget bolag. I sammanhanget bör emellertid även följande beaktas. Av utredningen har framgått att det när avtalet mellan kommunen och Miljöplus träffades inte fanns någon egentlig konkurrent till det bolaget. Det kan inte anses klarlagt hur det förhöll sig med den saken när
frågan om uppsägning och omförhandling av avtalet kunde ha tagits upp 1994. Utredningen har dock inte visat att
avtalet var särskilt ofördelaktigt för kommunen ens vid denna tidpunkt. Arbetsdomstolen har dock full förståelse för kommuns policy att generellt försöka omförhandla alla avtal när tillfälle ges. Utredningen har vidare visat att
Xxxx-Xxx Xxxxxx inte själv hade befogenhet att omförhandla eller säga upp avtalet. Det har också framkommit att Xxxx- Xxx Fädmyr enligt givna direktiv lämnat uppgift till sina överordnade om även detta avtal, dess giltighetstid och när det kunde sägas upp. Slutligen har också framkommit att VA- chefen Xxxxx Xxxxxxx faktiskt tagit upp frågan om avtalet
och dess giltighetstid i ledningsgruppen. Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att kommunen inte heller på grund av de omständigheter som nu prövats har haft laglig grund för att avskeda Xxxx-Xxx Xxxxxx.
Ingenjörsförbundet har yrkat att avskedandet av Xxxx-Xxx Xxxxxx skall förklaras ogiltigt. Arbetsdomstolen har därför att ta ställning även till om det förelegat saklig grund
för uppsägning av honom. Enligt fast praxis måste därvid beaktas att skiljande från anställningen är ett yttersta alternativ som får tillgripas endast när det inte finns några andra möjligheter att råda bot på ett uppkommet problem. Arbetsdomstolen har i och för sig förståelse för att kommunen reagerade när det framkom vilken privat
affärsförbindelse Xxxx-Xxx Xxxxxx hade. Domstolen anser sig emellertid inte ha anledning att gå närmare in på frågan om förekomsten av denna affärsförbindelse i sig kan anses
utgöra saklig grund för uppsägning. Det hade nämligen under alla förhållanden ålegat kommunen att ställa Xxxx-Xxx Xxxxxx inför valet att avsluta affärsförbindelsen, sluta
sin anställning hos kommunen eller vidta någon annan åtgärd som enligt kommunens bedömning kunde vara tillfyllest.
Någon sådan åtgärd vidtog inte kommunen. Härigenom kan kommunen inte anses ha haft saklig grund för uppsägning av Xxxx-Xxx Xxxxxx.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att arbetsdomstolen kommer till den slutsatsen att kommunen avskedat Xxxx-Xxx Fädmyr under omständigheter som inte ens räckt till en
giltig uppsägning. Ingenjörsförbundets yrkande om ogiltigförklaring av avskedandet skall därför bifallas.
Vid den bedömning arbetsdomstolen gjort har kommunen även ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till
Xxxx-Xxx Xxxxxx. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 70 000 kr.
Vid denna utgång skall kommunen ersätta Ingenjörsförbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.
DOMSLUT
1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar Malmö kommuns avskedande av Xxxx-Xxx Xxxxxx.
2. Arbetsdomstolen förpliktar Malmö kommun att till Sven-
Xxx Xxxxxx utge allmänt skadestånd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 28 november 1997 till dess betalning sker.
3. Arbetsdomstolen förpliktar Malmö kommun att ersätta Ingenjörsförbundet för dess rättegångskostnader med etthundratjugoentusenåttahundrasjuttiofem (121 875) kr varav 115 200 kr för ombudsarvode, jämte ränta på det förstnämnda beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av det förstnämnda beloppet utgör 23 040 kr mervärdesskatt.
Dom 1998-08-26, målnummer A-230-1997
Ledamöter: Xxxx Xxxxx Xxxxxx, Xxx Xxxxx, Xxxx Xxxxxxxx (f.d. avdelningsdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen; tillfällig ersättare), Xxx X. Xxxxxxx, Xxxx Xxxxxxxxxx,
Xxxx Xxxxxxx och Xxxxxxx Xxxxxxxxx. Enhälligt.