Contract

Referenten övergår därefter till en rättspolitisk diskussion av sank- tionerna för fredsplikten enligt kollektivavtalet. Referenten markerar att man bör hålla i minnet att lagstiftarens roll är sekundär och att ansvaret för arbetsfreden i första hand vilar på organisationerna å ömse sidor.

Referenten ställer frågan om man bör avskaffa botansvaret för den enskilde arbetstagaren. Referenten uttalar ingen mening i saken.

I fortsättningen utgår referenten att den enskildes botansvar skall bestå i dansk, norsk och svensk rätt. Referenten kritiserar det danska systemet med »faste takster». Han förordar upphävandet av maximi- regeln 200 kr i svensk rätt utan att därför mena att bedömningen bör bli nämnvärt strängare än hittills.

Botansvaret bör drabba även den som inte är medlem av den slutande fackföreningen, det bör också träffa arbetstagare som inte varit arbetspliktig när arbetstagaren som ledamot av klubbstyrelse eller eljest har ansvar för den olovliga åtgärden.

Referenten redovisar nuvarande regler om organisationernas ansvar.

Han förordar inga ändringar.

Reglerna om »botansvar» bör anses ensamt tillämpliga så långt de ger en tillräcklig sanktion för fredsplikten. Det medges att arbetsgivaren i särskilt allvarliga fall kan ha behov av möjligheten att avlägsna en strejkledare från arbetsplatsen för att skapa arbetsfred.

Påföljderna av en strejkledares handlande bör bedömas i ett samman- hang av ett och samma samhällsorgan. Nuvarande uppspaltningar mellan arbetsdomstol och allmän domstol synes olyckliga.

Debatten inleddes av referenten, professor Xxxxx Xxxxxxx, Sverige: Ärade deltagare i debatten!

Det är en stor glädje att få vara referent vid ett ämne som läggs fram på ett nordiskt juristmöte. Det är en arbetsuppgift som ger tillfälle till kontakt med personer i andra länder. Jag har, när jag skrev mitt referat, haft glädjen att samarbeta med experter här i Finland och med experter i Danmark och i Norge. Jag har fått tillgång till material, som jag inte skulle ha haft tillgång till eljest, jag har fått synpunkter på mitt arbete som inte skulle ha fått om jag arbetat ensam. Jag är tacksam för denna medverkan och jag uttrycker min uppskattning samtidigt som jag uttalar, att jag skulle vara glad om några av mina medhjälpare också skulle vilja

ta del i den kommande debatten. Jag kommer att fatta mig kort ty jag har redan sagt vad jag hade att säga i första omgången, ja i varje fall vad jag tyckte att jag hade att säga när jag författade rapporten för sex till åtta månader sedan. Jag behandlar i min rapport två aspekter, den ena skulle man kunna kalla fredspliktsaspekten, den andra

aspekten. Om ni ser på min sammanfattning, så får ni en bild av vad jag menat om möjligheterna att genom lagstiftning i Norden begränsa rätten att vidtaga stridsåtgärder. Jag vill bara tillägga följande. Ser vi det hela i ett internationellt perspektiv, så kan vi iakttaga att knappast någon stat med demokratiskt styrelseskick har tänkt sig att annat än temporärt, t.ex. under krig eller krigsförhållanden, förbjuda rätten att vidtaga stridsåtgärder, åtminstone om vi därmed menar möjligheten att vidtaga strejk. I ett annat hänseende är den nordiska situationen egenartad. Jag syftar på att vi här i Norden betraktar stridsåtgärderna på arbetarsidan och stridsåtgärderna på arbetsgivarsidan som motsvarig- heter. Vi anser att med rätten att vidtaga strejk också följer rätten att vidtaga lockout. Går vi t.ex. till Frankrike eller Italien, så markerar man där mycket kraftigt att strejk och lockout inte är likvärdiga åtgärder. Lockouten är i princip förbjuden.

Det är ett annat särdrag i lagstiftningen i Norden som jag skulle vilja särskilt markera, nämligen att lagstiftningen skett i samarbete med parter på arbetsmarknaden eller i varje fall har den vunnit accept från parterna på arbetsmarknaden. Det är en utomordentlig skillnad mellan det pro- gram som den svenske lagstiftaren ställde sig 1928 och det program som den engelske lagstiftaren ställde sig 1971. Den svenske lagstiftaren syf- tade till att ge kollektivavtalet rättslig sanktion i en miljö där parterna redan accepterat denna idé. Den engelska konservativa regeringen har med sin Industrial Relations Act åsyftat att uppfostra de engelska fack- föreningarna till att bli ansvarsmedvetna, till att ta ansvar för olovliga stridsåtgärder, eller vad man kallar »unauthorized strikes», d.v.s. av fack- föreningen icke godkända strejker. Uppfostran till nya handlingsmönster måste alltid bli en långsam process. Uppgiften är utomordentligt vansklig när den grupp som man vill uppfostra bjuder motstånd. De engelska fackföreningsledarna står i skarp opposition till den nya lagstiftningen. När jag talat om möjligheter att utvidga reglerna om fredsplikt, så har jag närmast syftat på möjligheterna att ge förlikningsmannen vidgad makt. Jag har också uttalat vissa sympatier för en permanent anordning motsvarande den norska, d.v.s. att regeringen får möjligheter att med

stöd av särskild lag hänskjuta arbetsmarknadstvister till en nämnd».

Däremot har jag uttryckt skepsis mot de system att koppla kollektiv- avtal till varandra som man tillämpar i Norge och Danmark. Som bekant äger förlikningsmannen där bestämma, att hans förslag skall anses god- taget, om det godtages av en majoritet bland dem som röstar över förs- laget. Han äger sålunda koppla ihop uppgörelser för ett flertal områden. Detta betyder att en fackförening, som inte velat skriva under avtalet, likväl kan bli bunden därför att den representerar en minoritet. Formellt framstår rätten att koppla som en befogenhet för förlikningsmannen. I verkligheten är det fråga om en makt för de stora organisationerna att bestämma de små organisationernas villkor. Den idé som ligger bakom reglerna om koppling redovisades av den danske socialministern Xxxxxxxx i sammanhang med att regler om koppling infördes i dansk rätt. Xxxxxxxxx uttalande finns citerat i fotnoten på sid. 8 och 9 i det tryckta referatet. Xxxxxxxx uttalar, att det var naturligt att »de faa maa bøje sig for de mange, at den mindre Interesse maa bøje sig for den højere, større». Jag vill påpeka att enligt Xxxxxxxx flertalets intresse inte bara var det större intresset utan även det »högre» intresset. Enligt mina personliga värde- ringar skulle det ligga närmare till hands att säga, att i ett läge där fåtalet, mindretalet, skall böja sig, bör det vara naturligt att staten genom lagstiftningsmakten bestämmer över detta. Det är riktigare att en tvångsreglering sker genom ett politiskt beslut än genom ett avgörande av andra löntagargrupper.

Jag övergår nu till frågan om sanktionerna för fredsplikten. Min utredning visar att vi inte lyckats att lösa frågan hur man skall samordna de sanktioner som består i Danmark av »bot» och i Sverige av skadestånd högst 200 kronor med de sanktioner som arbetsgivaren kan tillgripa till följd av rätten att säga upp en enskild arbetstagare. Ett färskt belägg erbjuder arbetsdomstolens dom i juni detta år i det s.k. Cranachmålet. Innan jag ger ett kort referat av domen vill jag markera ett domstolen var bunden av parternas yrkande och att, som yrkandet var ställt, utgån- gen kunde betraktas som relativt given. Jag vill också markera att enligt svensk tradition, traditionen torde vara densamma i de andra nordiska länderna, domaren har en mycket begränsad makt att skapa ny rätt.

Ett verkstadsföretag skulle bygga om verkstaden och man anställde ett antal extra arbetare, som var byggnadsarbetare. Det uppkom en tvist om villkoren för deras anställning och byggnadsarbetarna gick i strejk. I denna situation avskedade arbetsgivaren de strejkande arbetarna. Han använde således inte lockouten, vilket skulle ha betytt en tillfällig upp- lösning, en suspendering av skyldigheten att betala lön, utan han verkställde ett avskedande. Arbetstagarsidan stämmer och yrkar ansvar

för föreningsrättskränkning. Det var fråga om en lovlig konflikt och arbetsdomstolen konstaterade att arbetsgivaren inte haft ett förenings- rättskränkande syfte. Xxxxx var enhällig, den var således även under- skriven av arbetarrepresentanterna i arbetsdomstolen. Jag anför domen inte i avsikt att kritisera utgången utan att peka på att vi inte lyckats lösa problemet om samordning av olika sanktionsformer på ett tillfreds- ställande sätt. Jag vill i detta sammanhang hänvisa till ett avgörande av den tyska högsta arbetsdomstolen. Der Grosse Senat, högsta arbets- domstolen i plenum, träffade ett avgörande i april 1971, som innefattar en nyorientering. De som läst tysk rätt, och många av oss har studerat tysk arbetsrätt, känner till att tyskarna utarbetat en lära om

vans. Denna lära var en »uppfinning» av Bundesarbeitsgericht i ett avgörande 1955 under ordförandeskap av Nipperdey. Det bör nämnas att Xxxxxxxxx tidigare varit professor och att 1955 års avgörande inne- fattade att arbetsdomstolen gjorde till sin en åsikt som Xxxxxxxxx tidigare framfört i sina skrifter. En strejk eller en lockout kunde vara olovlig inte bara därför att åtgärden stred mot kollektivavtalets fredsplikt, utan därför att strejken eller lockouten inte var socialt rättfärdigad. Den var inte socialadekvat, varmed åsyftades att den inte var ändamålsenlig om man beaktade arbetsstridens roll i det moderna samhället. Denna lära innebar att den vilda strejken kom att betraktas som olovlig, även när den inte stred mot kollektivavtalet. Enligt 1955 års dom ansågs arbets- givaren berättigad att använda avskedanden gentemot de strejkande. Nu har man sagt sig att massavskedanden bör tillåtas endast i extrema fall och läran om socialadekvans har ersatts med en ny lära. Det heter i domen av april 1971: »Die Arbeitskampfmassnahmen stehen unter dem Gebot der Verhältnismässigkeit». Detta betyder, att det alltid måste finnas en rimlig proportion mellan mål och medel. Från denna relativi- tetsgrundsats drar man slutsatsen, att när arbetsstriden kommit till sitt slut, så bör allt såvitt möjligt återställas till läget dessförinnan. Av rela- tivitetsgrundsatsen följer också att avskedanden från arbetsgivarens sida i princip inte

Korrerenten, professor Xxxxxxxx Xxxxxx, Island:

1. Grunntrekk i islandsk arbeidsrett

På det islandske arbeidsmarkedet er det store organisasjoner av arbei- dere og arbeidsgivere som bestemmer alle tariff- og lönnsvilkår. Dette

158 Xxxxxxxx Xxxxxx

faktum preger islandsk arbeidslov, hvis hovedelement er lov nr. 80/1938 om fagforeninger og arbeidstvister.

Disse lovene inneholder bestemmelser om fagforeningenes rettigheter og deres forhold til arbeidsgiverne. Fagforeningene er for sin del en auto- risert forhandlingspart om lönns- og arbeidsvilkår. Lovene inneholder også bestemmelser om tariffavtalenes innhold, bl. a. om at de skal gjöres etter bestemte formularer og til en fastsatt tid. Hvis forhandlingene ikke frem, anerkjenner loven partenes rett til å iverksette arbeidsstans, streik og lockout, for å stötte sine krav og forsvare sine interesser. Mens tariffavtalene gjelder har partene fredsplikt og organisasjonene har erstatningsansvar for kontraktbrudd, som de eller deres tillitsmenn gjör

seg skyldige i.

Islandsk arbeidsrett gjör et skarpt skille mellom rettstvist og

tvist. En rettstvist skal löses på et fredelig sett, jfr. § 17, 1. led 1., nr. 80/1938. Den skal avgjöres endelig med dom. En særskilt domstol — arbeidsretten — dömmer i slike saker, jfr. § 44, 1. nr. 80/1938.

På den annen side, hvis det dreier seg om interessetvister, kan begge partene bruke tvangsaksjoner, hvis forhandlingene ikke förer frem. Statsmaktens inngrep begrenser seg til megling mellom partene. Om statstjenestemenn gjelder andre regler. De må böye seg for en domstol i interessetvister og de har ikke streikerett.

Denne korte viser forhåpentlig at den islandske arbeidslov- givning ikke skiller seg vesentlig fra tilsvarende lovgivning i det övrige Norden. Det er en naturlig ting dersom i det minnste, når man ser bort fra statstjenestemennene, modellene er hentet derfra.

2. Arbeidsrettens utvikling på Island

Först ved slutten av det 19. årh. lå forholdene til rette for dannelse av fagforeninger på Island. Xxxxxxxx blev först merkbare i tyveårene. Etter 1930 blev arbeidskonflikter vanligere og fölgene av dem alvor- ligere og mere Det vokste da frem forståelse for av å få istand en mere omfattande lovgivning om arbeidstvister. En slik lov blev omsider satt året 1938. Disse lovene gjelder enn i dag nesten

uforandret.

3. Xxxxxx bestemmelser om interessetvister — meglingsmannens rolle

Som för nevnt går den islandske arbeidsretten ut fra at partene på arbeidsmarkedet skal ha forhandlingsfrihet og statens rolle begrenses til megling.

Begge partene, arbeidsgiver- så vel som arbeidstakerorganisasjonerne er enige om denne ordningen og har satt seg imot alle forslag om endringer, især de som innebærer at interessetvister skal ved voldgift.

For statstjenestemenn elder andre regler, som för nevnt. De behand- les særskilt nedenfor senere.

For å komme nærmere inn på meglingsmannens funksjon, så har han leilighetsvis myndighet til å gripe inn i arbeidstvister og noen ganger har han plikt til å gripe inn.

Xxxxxxxxxxxx her er at han har plikt til å kalle partene sammen til forhandling i tre tilfeller; når mellom partene ikke frem; når de tror at videre forhandlinger er håplöse; når oppsigel- sesfristen er ute uten at forhandlingene har frem til et resultat. Par- tene har plikt til å möte frem til forhandlingsmöte når meglingsmannen

har kalt dem.

I tilfelle en fagforening bestemmer seg for arbeidsnedleggelse må den melde fra til meglingsmannen med 7 dagers varsel. På den annen side har han ingen myndighet til å utsette en arbeidsstans.

Når forhandlingsforsök ikke frem kan meglingsmannen legge frem meglingsforslag, men han skal dog seg med partene om det skal legges frem eller ei.

Det finnes ikke mange regler i lovene angående avstemning over meg- lingsforslag, så det kan sies, at meglingsmannen har relativt frie hender. Ganske vist skal et meglingsforslag altid forelegges til avstemning slik meglingsmannen formulerer det. Avstemning over forslaget skal være hemmelig og skriftlig med rene ja- eller nei- stemmer.

Bortsett fra dette har meglingsmannen overlatt det til de respektive fag- og arbeidsgiverforeningene å organisere avstemningene, bl. a. beidelse av valglister. På den annen side foregår stemmetellingen sed- vanligvis under meglingsmannens tilsyn.

Engang blev det dog gjort unntak fra denne fremgangsmåten — året 1947 — da regjeringen oppnevnte formannen for valgkommitéen til tingsvalget i Reykjavik til å styre en over et meglingsforslag

i en stor fagforening, men dette inngrepet fra myndighetenes side vakte forargelse særskilt i fagforeningskretser.

Meglingsmannen og vedkommende fagforening kan la avstemningen gjelde kun for en bestemt avdeling eller faggruppe, hvis konflikten gjel- der utelukkende denne. Denne hjemmel er ofte brukt i arbeidstvister. Hvis f. eks. en arbeidstvist kun gjelder trålerfiskernes arbeidsvilkår men

ikke andre fiskeres, er det bare trålerfiskerne som stemmer, ikke andre medlemmer av sjömennenes landsorganisasjon.

Videre kan meglingsmannen og vedkommende fagforeninger organi- sere avstemning og stemmetelling hos to eller flere fagforeninger i felles- skap, slik at sammenlagt stemmeflertal blir avgjörende.

Denne hjemmel har til tider vært brukt, men dog aldrig uten ved- kommende fagforeningers samtykke. Den kan ikke oppfattes slik at meg- lingsmannen har bemyndigelse til å foreskrive fellesavstemning.

Hvis fagforeningene går med på feiles avstemning er de selvfölgelig bundet av utfallet.

Videre finnes det bestemmelser om minimal deltakelse i en avstemning og minimalstemmetal for å forkaste et meglingsforslag. Bl. a. bestem- melser om at et forslag betraktes som vedtatt, hvis ikke et minimum på 20 °/o av de stemmeberettigede stemmer.

4. Direkte innblanding av statsmyndighetene i interessetvister

Til tross for den grunnsetning som för er blitt omtalt at statsmaktens innblanding i interessetvister begrenser seg til meglingsforsök, så har det ofte vært unntak fra den.

Året 1938 blev to arbeidstvister avsluttet med lovgivning som innebar at visse streiker var ulovlige og de to konfliktene blev henvist til vold- giftsdomstol, som var oppnevnt av og de stridende partene. Dette var förste gang lönnstvister blev löst på denne maten på Island.

Året 1942 blev det satt lov som nedla forbud mot alle lönnsforhöyelser. All arbeidsstans blev erklært ulovlig. Konflikter om lönns- og arbeids- vilkår skulle ved voldgift. Fagforeningsbevegelsen protesterte kraftig mot denne lovgivning og den blev igrunnen aldrig håndhevet.

I årene 1960—1970 inklusive har tarifftvister 11 ganger vært avgjort med lov, der av 8 ganger med provisorisk lov. Fremgangsmåten ved öreisen av tvistene har vært at i 6 eller har de blitt avgjort

ved voldgift som utelukkende var oppnevnt av Höyesterett; i et eile blev en tariffavtale forlenget til en bestemt tid og i et tilfelle blev et meg- lingsforslag lovfestet og i to tilfelle blev streik forbutt.

Denne fremgangsmåten har ikke vært brukt unntatt i tilfeller hvor fåtallige og forholdsvis grupper streiket og hvor streikene hadde vidtrekkende fölger, streiker hos grupper som tjenere, far- masöyter, flyvere og overordnede på fiskerflåten.

5, Statstjenestemenn

Om statstjenestemenn gjelder som för nevnt andre regler enn de som er blitt beskrevet ovenfor. Bl. a. har de siden 1915 ikke hatt lov til å streike og siden 1962 blir interessetvister endelig avgjort med dom.

Til 1962 blev statstjenestemennenes lönsforhold bestemt ved lov men det året blev det satt lov om tariffforhandlinger for dem. Med disse lovene fikk de forhandlingsrett og deres organisasjon blev anerkjent som handlingspart. Finansministeren blev på den annen side forhandlings- part for statskassen.

I tilfelle av interessekonflikt mellom offentlige tjenestemenn og stats- myndighetene og når forhandlinger ikke frem, kan partene henvise saken til riksmeglingsmannen. Han har for sin del plikt til å ta opp en tarifftvist og å söke forlik mellom partene når en måned av opp- sigelsestiden er gått.

Meglingsmannen kan legge frem meglingsforslag i en slik tvist. I til- felle han det skal aktive tjenestemenn stemme over den med hemme- lig avstemning. Et vist minimum må delta i avstemningen. På den annen side stemmer finansministeren på vegne av statskassen. Det gjör han hemmeligt för avstemningen blant tjenestemennene er overstått.

I tilfelle en tarifftvist ikke innen to måneder oppsigelsestiden, henvises saken til lönnsdomstolen. Den kan dog legges for domstolen för i tilfelle begge parter er enige om det. Meglingsmannen kan også hen- vise tvisten til lönnsdomstolen uten partenes medvirken, hvis han anser videre forhandlinger

Lönnsdomstolen består av 5 dommere, 3 oppnevnt av 2

av partene, en fra hver. Lönnsdomstolen skal ha avgjort saken innen

3 måneder fra begynnelsen av oppsigelsestiden, slik at den aldrig har mindre enn en måned til å treffe sin beslutning.

I loven om forhandlinger for jenestemenn finnes regler om hvilke kriterier domstolen især skal legge til grunn for sin

Den skal ta hensikt til som elder for lönnstakere som har lignende arbeid hos andre arbeidsgivere en staten, krav til ferdigheter og kvalifikasjoner og landets ökonomiske fremtidsutsikter. domstolens avgjörelse er den endelige dommen og er bindende for begge parter på samme sett som en kontrakt.

Siden 1962 har lönnsdomstolen gitt tre domsavsigelser i tarifftvister på grunn av oppsigelse av tariffkontrakter. En gang har partene nådd frem til forlik. I et tilfelle av disse tre blev partene delvis enige, d. v. s.

11

om klassifisering i lönnsklasser, men lönnsdomstolen måtte bestemme selve lönnsforhöyelsen.

Meglingsmannen har spilt en forholdsvis ubetydligere rolle i disse tarifftvistene enn i andre. Han har f. eks. aldrig lagt frem et meglings- forslag. Forhandlingene har hovedsakelig gått for seg mellom partenes forhandlingsutvalg.

Det er naturlig at meglingsmannen gjör seg mindre umake når det er en domstol som avgjör interessetvister.

6. Referentens to hovedpunkter, skal nu tas til betraktning

A) Om meglingsmannen burde ha mere omfattende fullmakter enn å kalle partene til meglingsmöte som f. eks. å utsette en arbeidsstans i en tid.

B) Om man med lov skulle opprette en fast institusjon, som kunne by på mere aktive råd til å löse tvister, som kan skade viktige nasjo- nale interesser.

A) Hvis meglingsmannens stilling tas först i betraktning, så har han som för nevnt begrenset makt ifölge islandsk lov. Hans mandat synes at ligne mest den svenske meglingsmannens, bl. a. ved at han ikke har hjenmel til å utsette arbeidsstans som allerede er begynt. Da man holdt på med å forberede en ny arbeidslov på Island etter 1930, var det i de opprinnelige utkastene som blev lagt frem bestemmelser om at riksmeg- lingsmannen skulle ha rett til å utsette arbeidsstans. Forbudene for bestemmelsene var hentet fra de norske arbeidstvistloven fra 1927 og enslydende med § 28, 29 og 36. Dette blev dog forkastet i det endelige lovutkastet som blev utferdiget. Siden har det ofte vært forslag om å gi meglingsmannen fullmakt til å utsette arbeidsstans for en kortere periode. Fagforeningene har satt seg imot slike forslag, men de har fått medhold fra arbeidsgivernes side.

Generelt tror jeg, at den tanke stadig får mere tilslutning at meglings- mannen bör få slik utsettende makt. En naturlig frist ville være 2—4 uker.

Det andre spörsmålet, om meglingsmannen burde få rett til å legge sammen stemmene fra flere fagforeninger over et meglingsforslag i en arbeidstvist som gjelder flere enn en fagforening. synes jeg er mere tvilsomt.

Bestemmelser om dette fantes i de opprinnelige utkastene til islandsk

arbeidslov med forbilder fra Danmark og Norge, en nyhet som blev ved- tatt året 1934!

Men det endelige resultatet blev at meglingsmannen ikke fikk en slik rett.

Det burde nevnes her at den vanligste ordningen ved forhandlinger om tariffavtaler er at et forhandlingsutvalg, valgt av de respektive ningene, förer forhandlingene.

Hvis forhandlingsutvalget kommer til enighet, underskriver det kontrakten med forbehold om foreningenes samtykke, da kontrakten vil senere bli forelagt til avstemning på foreningsmöter. Det kommer da an på foreningenes lover om den blir vedtatt på lovlig vis eller ei. Oftest vedtar foreningene forhandlingsutvalgets avgjörelse men det finns dog mange eksempler på at det ikke har hent.

Det er unödvendig å utfoide seg om hvilke uheldige fölger det har for samfunnet, hvis f.eks. en fåtallig faggruppe forkaster en kontrakt og vik- tige bedrifter stanser av den grunn. Dette er på ingen mate et ukjent fenomen på Island. Det er derfor et viktig interessespörsmål for hele samfunnet å få hindret at dette kan je.

For fagforeningene og arbeidsgiverorganisasjonene er det også av in- teresse å forhindre at fåtallige grupper forkaster losninger som ledelsen av fellesorganisasjonene har vedtatt.

I denne sammenheng kan det nevnes at de islandske forholdene sær- preges ved at sentralledelsen i Vinnuveitendasamband Islands (Arbeids- givernes landsorganisasjon) og Islands (Fagforeningenes landsforbund) er meget svak og ikke har store muligheter for å sin gjeldende, og når det er tale om å nå frem til enighet om fel-

lesavstemning melder seg eilige slags vanskeligheter. Det finnes dog mange eksempler på at det har lykkes.

Slik kan det fremheves at det finnes sterke argumenter, både i sam- funnets og da også arbeidsmarketeds intresse, som taler for at meglings- mannen bör få rett til å legge sammen stemmer fra flere fagforeninger. Bristene ved denne ordningen er dog alvorligere synes jeg. I omfat-

tende forhandlinger, hvor det elder store foreninger så vel som små, konsentreres hovedinteressen om de store foreningene og det blir unekte- lig fare for at rimelige og naturlige interesser hos minoritetsgrupper blir på en eller annen mate. Dette kan siden påvirke innholdet av meglingsforslagene. Det samme elder sikkert også for avstemningene. Ved en avstemning tenker hver faggruppe först og fremst på egne interes- ser og legger ikke merke til, hvilke vilkår tilbys andre grupper, minnst av alt hvis de er fåtallige.

På den annen side tror jeg at man med xxxxx xxxxxx bedre kan for- hindre virkningene av en steil holdning hos fåtallige faggrupper.

Referenten fremhever at arbeidsgiverne kan gripe til lockout eller trusler om lockout for å tvinge små foreninger til å forhandle og nevner noen eksempler på det. Dette er ganske vist en utvei. Men jeg tror at arbeidsgivere på Island vanskelig kan benytte seg av slike midler, uten at jeg kan komme nærmere inn på årsakene for det. Jeg vil bare peke på at islandske arbeidsgivere kun en gang har benyttet seg av lockout i en arbeidstvist.

Det er også sannsynlig at fellesorganisasjonene til en viss grad tvinger fåtallige grupper til samordning. Dette skal ikke benektes, men sett på bakgrunnen av hvad jeg för har sagt om at sentralledelsen for felles- organisasjonene på Island er svært vak, så blir dette neppe en realistisk utvei for islandske forhold.

Når alt er tatt med i betraktning, så synes jeg at den heldigste ord- ningen ville være at den domstol slike tvister, hvis det ikke lykkes å finne frem til en lösning med megling.

Det kan neppe være tvil om at det er större muligheter for at en mino- ritetsgruppes berettigede interesser blir ivaretatt av en domstol enn i en avstemning over et meglingsforslag som skal löse en arbeidstvist for en omfattende fellesorganisasjon. En dom skulle kunne motarbeide en steil holdning hos slike minoritetsgrupper.

B) Så kommer jag til det spörsmålet om man med lov skulle oprette en fast institusjon, som kunne by på mere aktive råd til å löse tvister, som kan skade viktige nasjonale intresser.

Som för nenvt er grunnsetningen i islandsk arbeidsrett at partene på arbeidsmarkedet skal ha full forhandlingsfrihet i tariffavtaler uten innblanding fra staten. Samtidig kan de bruke tvangsaksjoner som strei- ker og lockout for å stötte sine krav.

Noen unntak finnes fra denne grunnsetning. Statstjenestemenn har forhandlingsrett men ikke streikerett og må böye seg for en dom om sine lönnsforhold i tilfelle partene ikke kommer til enighet. Dessuten har det hent 14 ganger at streiker er blitt forbudt. Alt dette er allerede blitt behandlet.

Selvfölgelig er ikke alle tilfreds med denne ordningen. Statstjeneste- menn krever stadig streikerett og hver gang en streik er blitt forbudt har det vakt en storm av protester. Men man har nöyet seg med det. Loven har nesten aldrig vært overtrådt og har derfor tjent sitt formål, d.v.s. å sette stopper for arbeidsstans. Kun et unntak kan nevnes, nemlig loven

fra 1942, som förböd lönnsforhöyelser og all arbeidsstans. Alle konflikter skulle löses ved voldgift. Denne loven blev ikke respektert, dersom både geriljastreiker blev iverksatt og lönningene steg. En helt naturlig utvikling, da det var en akutt mangel på arbeidskraft og en veldig ekspansjon på arbeidsmarkedet. Omsider blev loven annuliert

8 måneder etter at den blev vedtatt.

Det har ofte vært oppe til jon på Island om man burde begrense retten til arbeidsstans i rikere monn enn det blir gjort nu og til og med å forbyde slike joner helt. Det er dog ikke tale om noen bestemte forslag eller noe systematisk arbeid for å istand en slik forandring. Det neppe nevnes at ledelsen for fagforeningsbevegelsen har motsatt

seg alle slike forslag.

Det kan derfor trygt slås fast at den offentlig anerkjente oppfatningen er at partene på arbeidsmarkedet bör ha frihet til å öre lönnsspörs- mål på egen uten innblanding fra statsmakten. — Om den hers- kende oppfatningen på Island passer således referentens uttalelse meget godt:

»I de nordiska länderna torde vi vare ense om att avtalsförhandling- arna bör vara fria och att arbetarparten som yttersta maktmedel skall kunna tillgripa strejk. I allmänhet menar man att båda sidor bör ha strids- medel till förfogande. Om arbetstagarsidan medges strejkrätt bör arbets- givarsidan ha rätt till att vidtaga lockout.»

Jeg synes dog at disse etablerte og offentlige jente oppfatningene kunne trenge en nærmere overveielse.

Hvis det skal være tale om forhandlingsfrihet må partene være istand til å ordne deres innbyrdes rettsforhold som de vil. Det faktum i og for seg at de forhandler uten innblanding fra statsmakten behöver ikke å garantere forhandlingsfrihet.

Når det tales om forhandlingsfrihet mellom partene på arbeidsmar- kedet er det stadig at begge partene har rett til å bruke

xxxxx som streiker og lockout.

Det er en velkjent sak at slike aksjoner altid forårsaker store tap, selv om de ikke varer lenge. Skjönt det er vanskelig å vurdere skaden nöy- aktig er det klart at de interesser som settes på spill under en arbeids- stans vanlig er mange ganger större enn de interesser det strides om ved tariff-forhandlingene. Det er videre klart at jo mere teknisk utviklet et samfunn er dessto fölbarere blir enhver arbeidsstans.

Er det ikke her tale om joner som er helt uforenelige med forhandlingsfrihet?

For meg tar det seg slik ut at begge partene bruker tvang og resultatet

bestemmes på ingen mate av forhandlingspartenes frie vilje, men av hvem som er den sterkeste.

All forhandlingsfrihet forutsetter uunngåelig at partene må bære ansvaret for sine handlinger og ta fölgene. Dette kan neppe sies å være tilfelle i disse forhandlingene. Skaden faller riktig nok dels på de stri- dende parter, men först og fremst er det samfunnet i helhet som må bære skaden. Det samme gjelder fölgene av selve forhandlingene. Hvis det blir enighet om höyere lönn enn en virksomhet kan bære og virksom- heten blir drevet med underskudd, hender det jo at den opphörer. Det blir dog kun et fåtall bedrifter. Arbeidsforetagender innstilles ikke så lett i moderne samfunn. Hvis det er fare for slikt, treder staten hjelpende til på en eller annen mate. Fölgene av tariffkontraktene rammer med andre ord hele samfunnet.

Det skal også anmerkes at minoritetene innen hver leir må böye seg for majoriteten og det begrenser friheten ytterligere.

For meg fortegner forhandlingsfriheten på arbeidsmarkedet seg som en illusjon. Kontraktene blir tvunget frem av den sterkeste parten uten at partene behöver å bære ansvaret for fölgene. Hvis dette skal kailes frihet, så slekter den mere på friheten i urskogen enn den vi kaller bor- gerlig og sosial frihet.

Denne ordningen er blitt foreidet. Den er jo også helt unaturlig. Stats- makten som representant for hele samfunnet — den instansen som i leng- den må ta fölgene av de beslutninger forhandlingspartene treffer — må spille en mye större rolle i tariff-forhandlingene.

For meg er det innlysende at det ikke kan unngås at alle konflikter om lönns- og arbeidsforhold, för eller senere, blir avgjort av institusjoner som får avgjörende myndighet i slike saker.

En slik ordning kan ikke bli virkeliggjort i en håndvending og derfor anser jeg — som riktig nok også referenten — at det kunne være tjenlig å få vedtatt en lov i likhet med den norske loven med en instans sva- rende til »lönnsnemden» som myndighetene kunne henvise til i tilfelle av alvorlige lönnstvister — og da tenker jeg på islandske forhold. En slik jon ville uten tvil kunne löse tvister som elder fåtallige grupper, men når det gjelder alvorlige konflikter mellom de store orga- nisasjonene er det mere tvilsomt. ville det være fare for ulovlige streiker som det kunne bli vanskelig å få bukt med, særskilt hivs de mannsterkeste foreningene anså at en avgjörelse i alvorlige hen- seender stred mot deres interesser.

Jeg tror dog at den tiårige erfaring islendingerne har hostet av retts- behandling av tvister mellom statsmakten og statstjenestemenn ikke

gir grunnlag for noen særlig pessimisme. Selv om statstjenestemennenes landsorganisasjon stadig har kritisert lönsdommen kraftig og hver doms- avsigelse har gitt impulser til krav om streikerett så virker det som om disse kravene ikke blir fremholdt like bestemt nu, når det arbeides med jon av loven om statstjenestemenn, deriblant deres forhand-

linger.

7. I den islandske arbeidsretten finnes det få og enkle bestemmelser om fremgangsmåte i tilfelle av fredsbrudd på arbeidsmarkedet. Jeg kan derfor gå fort over den saken.

De eneste bestemmelsene som sikter til dette i den islandske arbeits- tvistloven er, at foreningene er ansvarlige for kontraktbrudd som fore- ningen eller foreningens lovlig oppnevnte tillitsmenn seg skyldige i i sitt arbeid på foreningens vegne og også i tilfelle av kontraktbrudd begått av enkelte forenings medlemmer, hvis foreningen har skyld (§ 8).

Straff for slike overtredelser er böter og skadeserstatning. I loven fra 1915, som forbyr streiker for statstjenestemenn er det kun bestem- melser om böter som straff.

Av bestemmelsene i islandsk arbeidslovgivning kan det sluttes at erstatningsansvar kan påhvile både enkelte ansatte og foreningene.

Foreningene har erstatningsansvar i tre tilfeller: Kontraktbrudd det selv gjör seg skyldig i, kontraktbrudd som lovlig oppnevnte tillitsmenn begår og enkelte foreningsmedlemmers kontraktbrudd, hvis foreningen kan findes skyldig for det.

I domstolenes praksis er det gått slik, at foreninger er noen ganger blitt siktet for kontraktbrudd og er blitt idömt både böter og erstatning. Det ser dog ut til at slike saker er blitt sjeldnere de siste årene.

På den annen side har det aldrig hent på Island at en sak er blitt anlagt mot en enkelt ansatt til betaling av böter eller erstatning på grunn av deltakelse i ulovlige streiker og det har heller ikke hent at deltakelse i en ulovlig streik er blitt fremlagt som grunn for oppsigelse av en ansatt.

Her burde det ganske vist fremheves at arbeidsgivere har is- landsk lov forholdsvis frie hender med avskjedigelse av ansatte. I det henseende har på Island en mere utsatt stilling en i det Norden.

I loven om fagforeninger og arbeidstvister finnes det dog bestemmel- ser som beskytter arbeidere mot oppsigelse. Slik står det bl.a. at en ar- beidsgiver ikke har lov til å bruke oppsigelse eller trusel om oppsigelse til å påvirke sine ansattes virksomhet i fagforeninger eller lönnstvister.

Videre har han ikke lov til å avskjedige en tillitsmann på grunn av hans virksomhet som tillitsmann og dessuten har tillitsmannen xxxxxxxxxxxx til arbeid hvis arbeidsgiveren må avskjedige en del av de ansatte.

Da bör det også nevnes at statstjenestemenn kan ikke bli avskjediget uten skyld.

Bortsett fra disse begrensnigene har arbeidsgivere alment lov til å si opp ansatte uten særskilte grunner, hvis bare oppsigelsestiden res- pekteres.

Denne viser forhåpentlig at islandske rettsregler på dette området er meget enkle. I praksis er det kun foreningene som bærer ansvaret hvis fredsplikten ikke aktes. Straffene er böter og

ning som bestemmes etter erstatningsrettens generelle prinsipper.

Hovedårsaken til denne utviklingen er uten tvil den, at på islandske arbeidsplasser er det stort sett ikke mange ansatte sammenlignet med arbeidsplasser i det övrige Norden. av dette er at det mellom arbeidsgiver og ansatte oftest knyttes forholdsvis nære personlige kon- takter og det blir en sterk tendens til å finne frem til forlik i alle slike saker. Hvis derimot en sak blir enlagt velger arbeidsgiveren heller at anlegge den mot foreningen enn sine ansatte. Dermed kan han unngå at motsetningsforholdene blir altfor personlige.

8. Hvis lovene ikke blir forandret synes en grundig revisjon av reg- lene angående straff og erstatning for fredsbrudd ikke å være nödvendig. Hvis på den annen side streikeretten blev begrenset slik det er blitt fores- lått i denne forelesningen, er det sannsynlig at straffebestemmelsene må revideres. Når det tales om straff for ulovlige streiker må en huske på at mens streiken varer taper arbeiderne inntekter og har ikke rett til arbeidslöshetsbidrag. Dette gjelder både for lovlige og ulovlige streiker. På den annen side finnes det ingen bestemmelser i islandske lover som forbyr fagforeningene å utdele streikebidrag i tilfelle av streik.

Det finnes dog neppe noe eksempel på dette fordi ulovlige streiker har aldrig vært så langvarige på Island at det er blitt tale om å utdele strei- kebidrag.

På den annen side kunne det komme under overveielse og bli en skjönnssak om enkelte ansatte burde være erstatningsskyldige på grunn av ulovlige streiker.

Skjönt islandske domstoler aldrig har måttet behandle saker hvor erstatningskrav på grunn av deltakelse i en ulovlig streiker er blitt stillet til en enkelt ansatt tror jeg ganske sikkert at han ikke ville bli holdt erstatningsskyldig, hvis han for sin del bare hadde fulgt flertallet. Hvis

han på den annen side hadde initiativet, er det sannsynlig at fore- ningen ville bli holdt ansvarlig i de fleste tilfeller. Hidfil er det i det minste blitt således at joner av denne art har altid på en eller annen mate vært foretatt i forbindelse med ledelsen i vedkommende fore- ning, eller den har lagt sin velsignelse over dem. Hvis foreningen var uten skyld anser jeg meget sannsynlig at det allikevel ville være en sterk ten- dens til å la den bære erstatningsskylden, hvis foreningens medlemmer blev skyldige i kontraktbrudd, og den regelen er da også uten tvil heldigst for islandske forhold.

Hvis på den annen side enkelte ansatte skulle gjort ansvarlig på grunn av ulovlig streik i strid med fagforeningen, tror jeg det ville være natur- ligst å nöye seg med böter som blev bestemt av en domstol for hvert til- felle.

Dessuten synes jeg at arbeidsgiveren skulle ha rett til å avskjedige en slik ansatt uten erstatning. Men som för nevnt har islandske arbeids- givere forholdsvis frie hender med å avskjedige ansatte. Hvis en slik jon anses for å være ulovlig har en nöyet seg med å idömme böter.

Islandske lover gir ikke mulighet til å domme folk gjeninnsatt på en arbeidsplass og arbeidsretten har altid tilbakevist slike krav. Jeg tror at denne ordningen ennu er den heldigste fordi forholdene på Island er så små og personlige kontakter så nære mellom ansatte og overordnede som för nevnt.

I begyndelsen ble bemerket at islandsk arbeidsrett ikke skilte seg vesentlig fra tilsvarande lovgivning i de nordiske land.

Den forskel som dog finnes viser allikevel klart at islandsk arbeids- lovgivning en ikke så utviklet som arbeidslovgivningen i de andre nor- diske land — den ligger sikkert mere tilbake.

Ifölge statistikk fra den International Labour Organisation er streiker meget hyppigere på Island enn i andre vestlige land. Islandsk arbeids- rett synes derfor at trenge til en gjennomgående revidering. Men jeg tror at det ikke er og fremmst reglerne om selve som tren- ger til revidering men mere hele forhandlingsteknikken.

Hvis man skulle gå inn for å begrense streikretten eller avskaffe den så må forut for det hele forhandlingsapparatet grundligt reformeres.

Høyesterettsadvokat Xxxx X. Xxxxxxxxx, Norge:

Hjørnestenen for den norske arbeidstvistlovs system av regler for løsning av arbeidstvister er — som sitert av professor Xxxxx Xxxxxxx, § 6, pkt. 1:

»En tvist mellom en fagforening og en arbeidsgiver eller arbeidsgiver- forening om en tariffavtales gyldighet, forståelse eller beståen, eller om krav som grunner seg på en tariffavtale, må ikke søkes løst ved arbeids- nedleggelse eller arbeidsstengning».

Loven forbyr bruk av arbeidskamp som middel til løsning av rettstvister dersom rettstvisten knytter seg til en tariffavtale. Slike tvister skal

ved rettergang, og den spesielle domstol Arbeidsretten er det rette forum for rettergangen. Arbeidsretten har imidlertid gått adskillig lengre enn lovteksten tilsier. I en dom inntatt i Domssamlingen 1949, side 90 heter det:

»Oppstår det tvist om forståelsen av en tariffavtale eller krav som bygger på en tariffavtale, blir saken å i Arbeidsretten hvis partene ikke blir enige om løsning av tvisten. elder det en rettstvist som hører under de alminnelige domstoler, er det klart at heller ikke en slik tvist kan løses ved arbeidskamp, men ved domstolene.»

Denne dom knytter seg til en bestemmelse i hovedavtalen mellom Lands- organisasjonen i Norge og Norsk Arbeidsgiverforening, men jeg føler meg over- bevist om at retten vil komme til samme resultat også i tarifforhold hvor hoved- avtalen ikke går inn som ledd i avtaleforholdet. I den siterte dom uttalte nemlig retten:

»At en rettstvist ikke kan løses ved arbeidskamp, men må avgjøres av domstolene, er forøvrig stemmende med alminnelig sunn rettsbevissthet.»

Lovgiveren har imidlertid ikke gått så langt, og arbeidstvistloven kunne på dette punkt gjerne få en mer adekvat utforming.

Lovteksten rammer tilfelle hvor det er på det rene mellom partene at det foreligger en rettstvist: Det foreligger en tariffavtale, men man er uenig om dens gyldighet, forståelse eller beståen eller om hvilke rettigheter som følger av avta- len. Derimot rammer ikke lovteksten direkte en tvist som elder spørsmålet om det i det hele tatt foreligger en avtale. Vi har i norsk rettspraksis en rekke dom- mer i saker hvor den ene part har opptrådt på en mate som den annen part har hevdet var avtalestridig. I enkelte av disse saker har slik opptreden vært bedømt som tariffstridig fredsbrudd. I andre saker har påstanden om fredsbrudd ikke vært tatt til følge. Fra en dom 1928, side 86, siterer jeg:

»Men om således arbeidsgiverforeningen og bedriften hadde en annen oppfatning av oppsigelsesspørsmålet enn forbundet, kunne ikke det skape noen tariffplikt for forbundet til å anse tarifforholdet for bestående til man fra den annen side hadde fått arbeidsrettens dom for hvorvidt gyldig opp- sigelse forelå.»

Vi beveger oss her i et grensefelt, og det er mulig at grensen for fredsplik- tens omfang med fordel kunne ha vært trukket noe videre enn i Arbeidstvist- lovens § 6, pkt. 1. Jeg tror imidlertid at det har vært en fordel at lovgiveren ikke har søkt å løse grensespørsmålene, men har overlatt dette til rettspraksis.

Efter norsk rett skulle det være klart at tolkningstvister i tilknytning til lovgivning som angår arbeidstagernes rettigheter ikke må søkes løst ved arbeids- kamp. Det kan f.eks. gjelde bestemmelsene i Ferieloven eller i lovverket om bedriftsforsamlinger og styrerepresentasjon for arbeidstagerne. Men hvorledes stiller det seg hvis en arbeidsnedleggelse ikke tar sikte på å løse en tolkningstvist, men tar sikte på å utvirke en lovendring? Så lenge en tariffavtale gjeider, er det efter ven forbudt å søke gjennomtvunget forandringer i avta- lens innhold gjennom kamptiltak. Arbeidstvistloven nevner ikke de rettigheter og plikter som lovgivningen har fastlagt for arbeidsgivere og arbeidstagere. Mange av disse lovfestede rettigheter springer historisk ut av tilsvarende tariffbestem- melser. Bestemmelsene om ferierettigheter var opprinnelig inn i tariffavta- lene, og ble først senere generelt for alle arbeidstagere ved lov. Lovverket om industrielt demokrati springer like ut av de tariffbestemte ordninger med tillitemenn og produksjonsutvalg. Skal den omstendighet at ordningene nå er hjemlet i lov i stedet for i favtale legge feltet åpent for bruk av press- midler i form av arbeidsnedleggelse eller arbeidsstegning? Jeg tror ikke at dette er rettstilstanden i Norge, og kan forsåvidt henvise til AR D 1928, s. 48. Første mai som fridag var i mange år reist som krav ved tariffrevisjonene, men kravet var ikke imøtekommet. Da var det stridig å ivekksette denne dag. På den annen side er det på det rene at streik lovlig kan brukes som ledd i en politisk demonstrasjon. Som det heter i ARD 1920/21, s. 1: »Men demon- av 21. juli 1919 var en politisk arbeidsnedleggelse som rettet seg mot statsmyndighetene, ikke mot arbeidsgiverne. Den kan da ikke være

stridig.»

Det kan reises spørsmål om hvorvidt brudd på arbeidsfreden brukt som mid- del i forbindelse med en politisk tvist er på sin plass. Det kan hevdes at på samme mate som vi forbyr arbeidskamp som middel til løsning av rettslige tvister og henviser disse til løsning ved domstolene, bør de politiske tvister finne sin løsning gjennom en konstitusjonell prosess — stilles under debatt og votering i nasjonalforsamlingen — og arbeidsfreden bør ikke brytes.

Parallellen halter imidlertid. Rammen for løsning av de rettslige tvister er gitt på forhånd, og folk flest vil derfor uten videre innse det rimelige i at retts- tvister skal løses gjennom rettergang. De politiske avgjørelser skapes imidlertid gjennom en prosess hvor opinionen i form av presseinnlegg, folkemøter og på annen mate spiller med og hvor taktiske manøvrer kan være helt Den jon som ligger i en arbeidsnedleggelse faller for de fleste naturlig inn i dette spill, særlig hvis arbeidsnedleggelsen kombineres med et demonstra- sjonstog. Jeg tror derfor ikke et permanent forbud mot bruk av arbeidsnedleg- gelse i tilknytning til politiske tvistespørsmål vil være på sin plass. I nasjonale krisesituasjoner kan det imidlertid stille steg annerledes. Vi har i den norske straf- felov, § 86, en bestemmelse av denne karakter. Med straff fra 3 år inntil på livs- tid kan den rammes »som i krigstid eller med krigstid for øye oppfordrer eller tilskynder til, er med på beslutning om eller deltar i lockout, streik eller boikott som er ulovlig etter arbeids- og boikottlovgivningen og som svekker Norges mot- standsevne». Til denne lovtekst er imidlertid å bemerke at den henviser til arbeids- og boikottlovgivningen, og den begrenser seg dermed til brudd på den lovfestede fredsplikt. Som jeg sa er det på det rene at den lovfestede fredsplikt ikke rammer politiske joner og derfor ikke vil ramme en arbeidsnedleggelse i

krigstid iverksatt fordi man er uenig i landets politikk. Ja, selv om arbeidsnedleg- gelsen faktisk tar sikte på å gi uttrykk for hjelp til fienden, vil den i hvert fall ikke rammes av denne bestemmelse i Straffeloven. Dette er vel et »hull i loven» og i påkommende tilfelle må dette bli tettet.

Når det gjelder interessetvister, tvist om hvilke lønns- og arbeidsvilkår som skal gjelde mellom parter som ikke er bundet av en tariffavtale, har jeg ikke meget å tilføye til det som er fremholdt av professor Xxxxx Xxxxxxx. Jeg vil erne markere min enighet i det norske system som gir meglingsmannen en sterk stilling og adgang til å kombinere flere eilige gjennom en og samme avstemning. Det er klart at en slik sammenkobling kan ramme minori- teter, men det er da også hensikten. Gjennom vår ordning er fagbevegelsens enhet langt på vei sikret, og de ansvarlige lederes autoritet har fått en samfunns- messig jon. Når man ser det anarki man kan komme opp i hvis de enkelte smågrupper gis anledning til å på egen hånd og føre krig mot hverandre om retten til arbeid — slik som i Storbritannia i dag — synes det klart at vår ordning er helt adekvat i vår nåværende samfunnsstuktur.

Ved drøftelsen av disse spørsmål må man ha klart for øye at bestemmelsene om arbeidsfred ikke står isolert. De går inn som ledd i hele samfunnssystemet. Den fullstendige fri adgang til å gjennomføre kollektive kamptiltak er en myte. Historisk er det bare i et meget kort tidsrom, og bare innenfor den vestlige ver- den at streikeretten har stått sentralt som en menneskerettighet. Alle synes enige om at den må tåle eilige former for avgrensning. I Norge har vi således i hele efterkrigstiden vært innstillet på at virkelig samfunnsskadelige konflikter må unngås. Løsningen finnes ikke gjennom arbeidskamp. Vi fikk først den permanente lønnsnevnds-lovgivning, senere er konflikter som kan virke forstyrrende blitt gjort til jenstand for ad hoc — lovgivning og henvist til av- gjørelse ved den permanente Rikslønnsnevnd.

Skal man opprettholde en ordning med lønnsnevndsbehandling i stedet for åpen arbeidskamp, må imidlertid den alminnelige opinion være innstillet på ordningen. Fagbevegelsen inngår utvilsomt som et viktig ledd i den alminnelige opinion, og derfor kan det gjerne formuleres slik at lovgiveren ikke kan diktere fagbevegelsen de bestemmelser som skal gjelde om arbeidsfred, disse må vokse naturlig frem av den holdning som karakteriserer organisasjonene og deres ledere. Arbeidsfreden som problem for lovgiveren forminskes i samme grad som arbeids- markedets organisasjoner vinner frem til feiles syn i viktige spørsmål.

Professor Xxxxx Xxxxxxxxx, Finland:

Herr ordförande!

Att jag begärt om ordet beror väl närmast på att professor Xxxxx Xxxxxxx i sitt öppningsanförande sade, att det som han skulle uppskatta var att hans med- hjälpare även skulle tala litet här. Egentligen har jag inte mycket att tillägga till det hans anförande innehåller om Finland.

Men om jag nu börjar med frågan om sammankopplingen, så har vi i Finland inga lagregler därom. Men i praktiken kan den ju förekomma på olika sätt, när- mast då så att vissa fackföreningar helt enkelt lämnas utanför förhandlingarna.

Detta framkommer väl bäst i lagen om kollektivavtal för statens tjänstemän, där det sägs att det är statsmaktens fria skön som bestämmer med vilka fackföreningar staten ingår tjänstekollektivavtal. Och de övriga fackföreningarna, som inte accepteras som avtalsparter, de måste accepteras till en del till förhand- lingsparter men icke avtalsparter, de blir ju ej heller bundna av avtalet, de kan börja strejk emot det osv., men i praktiken har den här ordningen betytt att det är bara de stora tjänstemannaorganisationerna som har kunnat i egentlig mening vara med i förhandlingarna. Avtalet binder staten med hänsyn till andra tjänste- män dvs. sådana som är medlemmar i utanför stående organisationer som kan vara betydande. Det aktuella fallet är ju förbundet för statens tekniska tjänste- män, som alltså inte hittills varit med i huvudförhandlingarna. Det har tillsatts ett som till nästa avtalsrond skall förhandla om frågan huruvida

det här förbundet skall accepteras som en fjärde förhandlingspart på tjänste- mannasidan.

Sedan frågan om sanktionerna. Vi har ju, såsom framgår av referatet, det systemet att de enskilda arbetstagarna inte är ansvariga för fredsplikten och för kränkningar av fredsplikten. Jag tror att systemet i det stora hela funktionerar bra, att det åtminstone inte skulle vara till någon stor fördel att ha de enskilda arbetarna skadeståndspliktiga för brott mot fredsplikten. Fackföreningarnas ansvar är inget garantiansvar, fackföreningarna ansvarar inte för de enskilda med- lemmarna för sig, men för alla åtgärder som fackföreningens förtroendemän har vidtagit och för alla underlåtanden som de har gjort sig skyldiga till. Enda olägenheten är väl närmast bevisfrågan. Det blir några gånger någonting sken- heligt i den här frågan därför att man försöker maskera själva situationen så, att fackföreningen ingenting har att göra med strejken, utan tvärtom har gjort allt vad den kan för att undvika den, men i praktiken kan vissa fackföreningsför- troendemän det oaktat ha varit mer eller mindre aktiva i ordnandet av strejken. Men som sagt, jag tror att den här situationen inte skulle förbättras genom att införa ansvar för de enskilda fackföreningsmedlemmarna. Det största missför- hållandet med lagen för närvarande är det att maximum för brott mot plikten fortfarande är detsamma som det var när den nuvarande

lagen infördes år 1946, nämligen 10 000 mk. Summan var ganska hög dåförtiden, men som Ni vet har vi haft en kraftig inflation här sedan dess. Den nuvarande maximisumman betyder att arbetsdomstolen inte kan göra sådana markeringar med hänsyn till strejkens eller lockoutens storlek och betydelse och andra där- med sammanhängande frågor som egentligen skulle vara på sin plats och att ett litet brott mot fredsplikten får en relativt stor påföljd jämfört med ett mera omfattande brott.

Vad sedan ankommer frågan om intressetvister och möjlig tvångslösning av det, så har vi ju inte infört någonting sådant. Fackföreningarna här är så starkt emot en sådan lösning, att jag tror att det inte är möjligt att åtminstone i en nära framtid införa något sådant. Frågan har nog varit aktuell så till vida att den har diskuterats just med hänsyn till sådana små grupper, som professor

dal berättade om, såsom läkare, tekniker på kraftverk osv. Men som sagt har det inte varit politiskt möjligt att införa några tvånglösningar här. Däremot har vi försökt att så vitt möjligt få underlag, så goda underlag som möjligt för fredligt biläggande av tvisterna. Inkomstpolitiken har kommit att spela en ganska stor roll i Finland. Staten har försökt att bygga ut ett bättre och bättre maskineri

174 Xxxxx Xxxxxxxxx

för att föra inkomstpolitiken och för att skaffa ett allt bättre underlag för avtals- förhandlingarna, som inte bara omfattar avtal om arbetsvillkor, utan som så smån- ingom allt mer kommit in på priser och hyror osv. Regeringen förbinder sig att förelägga lagstiftning till riksdagen om avtalet godkänns osv.

Sedan kommer jag ännu litet till høyesterettsadvokat Xxxxxxxxxx anförande, om frågan om stridsåtgärder för lagtolkningar eller för genomförande av lagför- ändring eller för att tvinga motparten att respektera lagen, t.ex. semesterlagen eller det lagstadgade uppsägningsskyddet osv. Jag tror att den här frågan väl inte ännu fått en slutlig lösning här i landet, men jag tror att den härskande meningen är att den lagstadgade fredsplikten inte omfattar dessa stridsåtgärder.

Tack!

Direktören Xxxx Xxx Sverige:

Arbetsfreden i Norden skulle i hög grad främjas om de nordiska staterna helhjärtat ville ansluta sig till den arbetsrätt, som Europarådet utformat.

Märkligt nog, och säkert överraskande för många, kan ingen i dag ange vilka rättskällor som bildar arbetsrätten i de nordiska staterna. I denna för arbets- freden centrala fråga finns utrymme för skilda uppfattningar. Några gör gällande att arbetsrätten består uteslutande av varje lands nationella lagstiftning. Andra hävdar att arbetsrätten i en stat, ansluten till Europarådet, även omfattar av Europarådet utformade av staten ratificerade konventioner.

Det är väl känt, att de ledande juristerna inom nordisk arbetsrätt i skilda sammanhang velat begränsa arbetsrätten till den nationella lagstiftningen. Emel- lertid är det öppen fråga om den ståndpunkten kan godtagas av Europarådet.

En hel rad skäl kan åberopas till stöd för den uppfattningen att arbetsrätten i de nordiska länderna i första hand bestämmes av de konventioner staten god- känt såsom medlem i Europarådet, Internationella Arbetsorganisationen — ILO — eller Förenta Nationerna — FN. Jag ber att få redovisa de viktigare skälen:

För det första föreskriver Europarådets stadgar i Artikel 3 att medlem i Europarådet skall godkänna principen att alla individer inom medlemmens om- råde skola åtnjuta de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt uppriktigt och verksamt samarbeta med övriga medlemmar för fullföljandet av Europarådets syfte, sådant detta angivits i kapitel I. Därmer åsyftas att med- lemsstaterna skall skydda och förverkliga de ideal och principer, vilka utgöra deras gemensamma arv, bland annat enligt stadgans egna ord genom »värnandet och utvecklandet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna». Sanktionen vid brott mot stadgan är angiven i dess Artikel 8. Medlem av Europarådet som allvarligt kränkt artikel 3 må avstängas från utövandet av rätten

till representation.

Redan medlemskapet i Europarådet synes sålunda förplikta vederbörande stat att följa den av Europarådet utformade arbetsrätten.

För det andra kan åberopas det förfarande som tillämpas i de nordiska län- derna innan en internationell konvention ratificeras. Det sker regelmässigt en översyn av den nationella lagstiftningen i belysning av ifrågavarande konven- tions bestämmelser. Granskningen har till syfte att skapa garanti för att den inhemska rätten inte innehåller någonting, som strider mot konventionen ifråga.

Det ges flera exempel på att granskningen resulterat i förslag till lagändringar just för att bereda staten möjlighet att ansluta sig till konventionen. Till och med ändringar i grundlagen har sålunda behövt ske i Danmark och Norge innan en anslutning kunnat ske till Europarådets konvention av år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna.

Enligt internationell kotym innebär begreppet ratificering att staten därmed förpliktar sig att rigoröst tillämpa bestämmelserna i det ratificerade dokumentet. Sammanfattningsvis kan man således på den här punkten slå fast, att både förfarandet, som föregår en ratifikation, och innebörden av begreppet ratificering bekräftar att en stat genom att efter folkrepresentationens godkännande ratifi- cera Europarådets konvention av år 1950 förbundit sig att tillämpa dess bestäm- melser och därmed införlivat konventionens avsnitt om förhållandet arbetsgivare/

arbetstagare med statens arbetsrätt.

För det tredje är 1950 års konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna så utformad att dess bestämmelser måste betraktas som gällande rätt i de stater, som tillhör Europarådet. Artikel 26 i konventionen stadgar näm- ligen att Europakommissionen må upptaga ett ärende först sedan alla inhemska rättsmedel uttömts. Därefter skall kommissionen pröva om den klagande — ens- kild eller organisation — blivit utsatt för en kränkning av de rättigheter som till- försäkrats envar genom konventionen.

Härav följer att konventionen måste utgöra underlag för prövningen både

vid den nationella domstolen och inför Europakommissionen.

Xxxxx Xxxx framhåller i sin uppsats i festskriften till Xxxxxxxx att denna slut- sats är den enda rimliga. Annars skulle man — säger Xxxxx Xxxx — komma i den situationen att vederbörande stats domstol skulle bli nödsakade att använda den nationella lagstiftningen i strid med konventionen, varefter den enskilde med- borgaren på detta underlag kunde klaga över domen hos Europakommissionen. Denna konsekvens vill man inte ta. Det är omöjligt att göra någon invändning mot Terje Wolds slutsats. Säkert vill de flesta även instämma i Xxxxx Xxxxx önskan att konventionen, samtidigt med att den ratificerades, borde utan vidare blivit kungjord som lag i respektive länder.

För det fjärde kan åberopas de nordiska länderna efter ratificeringen av konventionen gått ett steg längre och avgivit förklaring jämlikt artikel 46 att sta- ten underkastar sig Europadomstolens jurisdiktion. För Sveriges del skedde detta efter Riksdagens godkännande första gången år 1966 för en tid av fem år och förklaringen har sedan förnyats. Motsvarande förklaringar jämlikt artikel 46 har avgivits av Danmark, Island och Norge. Det innebär att dessa fyra nordiska länder erkänt — enligt texten i Artikel 46 — att i alla frågor angående tolkning och tillämpning av denna konvention domstolens jurisdiktion är för parten tvin- gande i och för sig utan särskild överenskommelse.

För Sveriges del tillkommer ännu ett skäl för att betrakta konventionen som svensk rätt. Vid behandling år 1951 i den svenska riksdagen av propositionen om Sveriges anslutning till Europakommissionen dominerades debatten helt av professor Xxxx Xxxxxxx anförande. Med utgångspunkt från Förenta Nationernas deklaration av år 1948 gav professor Xxxxxxx klart tillkänna att konventionen binder medlem, som ratificerat densamma, som en europeisk grundlag. Med hän- syn till den vikt man måste tillmäta professor Xxxxxxx uppfattning i denna fråga, kan jag icke avstå från att återge några huvudpunkter i hans anförande:

»Jag är angelägen att understryka, att vad vi här stå inför är någonting helt annat än Förenta Nationernas deklaration av år 1948. För det första är det här fråga om en konsolidering just av det västeuropeiska kulturarvet såsom sådant. Det är meningen att ge klara uttryck för just västerlandets krav på frihet och rättssäkerhet utan kompromissande med dem, för vilka sådana ord bara äro floskler eller någonting ofattbart För det andra har syftet varit mera begränsat. Konventionen spänner inte över den mängd av ämnen som deklarationen av år 1948 innehöll. För det tredje är det, som nu läggs fram, avsett att tagas på blodigt allvar. Staterna skola verk- ligen juridiskt förbinda sig att ge ett visst i konventionen bestämt mått av frihet och rättsskydd åt sina medborgare och att upprätthålla vissa rätts- skyddsgarantier i fråga om rättsskipning, förvaltning osv .

Man talar ofta i vårt lagstiftningsarbete om att det finns vissa grund- läggande rättsprinciper, som en lagstiftare är skyldig att iakttaga, men dylikt tal har alltid mött den naturliga invändningen: Vad innebära egent- ligen dessa principer? Nu få vi på väsentliga områden en fast och otvetydig måttstock att rätta oss efter för nuvarande och kommande lagstiftning. Konventionen binder oss på detta område som ett slags europeisk grundlag. Man har talat om att i vår regeringsform införa grundläggande regler gående medborgerlig frihet och dylikt. Nu komma vi med denna konven- tion att bindas hårdare än vi kunna bindas genom grundlagsbud.

Det är för övrigt inte bara så, att det är överlämnat åt svenska stats- makterna att efter bästa samvete iakttaga konventionens regler i sitt lag- stiftningsarbete. Om vi inte göra det, få vi svara inför ett internationellt forum, visserligen inte en domstol till att börja med, men en kommission, som på talan av enskilda personer, vilka äro missnöjda, underkastar våra göranden och låtanden den kritik ur europeisk synpunkt, som kan erfordras.

Utrikesutskottets ordförande Xxxxxxx Xxxxxxx, känd bl a för sina insatser inom ILO, förklarade att han delade professor Xxxxxxx uppfattning.

Emellertid har Statens Avtalsverk, som företrädare för den svenska staten, förklarat att ämbetsverket icke är bundet av Europakonventionen, eftersom denna icke omformats till svensk lag. Statens Avtalsverks förklaring är närmast för- anledd av vissa fackförbunds krav på att få träffa kollektivavtal med staten. Fackförbunden stöder sin framställning på i första hand statstjänstemannalagen, men dessutom på Europakonventionen Artikel 11, 13 och 14 samt på Europarådets stadga bland annat Artikel 6. Det sägs i artikel 6 att staten förbinder sig att säkerställa arbetstagares rätt att förhandla kollektivt och främja ett förfarande i syfte att uppnå en reglering av arbetsvillkoren genom kollektivavtal.

Artikel 11 i Europakonventionen föreskriver att envar skall äga rätt till frihet att deltaga i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, däri inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen. I artikelms andra stycke stadgas att utövandet av dessa eter må icke underkastas andra inskränkningar än sådana som är angivna i lag och i ett de-

mokratiskt samhälle äro nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet.

Enligt artikel 14 skall åtnjutandet av de fri och rättigheter som angivas i konventionen tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk- eller annan åskldning, nationell eller social

härkomst, tillhörighet tillnationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

Trots dessa klara förbud med diskriminering av viss arbetstagare eller orga- nisation av arbetstagare har Statens Avtalsverk som företrädare för svenska sta- ten indelat fackförbundet i två grupper, sådana som får rätt att träffa kollektiv- avtal med arbetsgivaren — staten — och sådana fackförbund som skall vägras rätt att träffa kollektivavtal. Statens Avtalsverk måste naturligtvis medge att dess förfarande att godtyckligt sortera fackförbunden inte förenligt med Euro- pakonventionens bestämmelser. Men man vill rättfärdiga ämbetsverkets hand- lande på det sättet, att verken Europakonventionen eller de andra internationella fördragen på arbetsrättens område är bindande för Sverige och inte utgör svensk arbetsrätt, eftersom konventionen inte överförts till svensk lag. I sanning en egendomlig argumentering, när man betänker att Sverige ratificerade konventio- nen år 1952 och sedan ratificerat fyra tilläggsprotokoll och avgivit förklaring jämlikt artikel 46 att Sverige underkastar sig Europarådts jurisdiktion. Enligt Statens Avtalsverks ståndpunkt skulle allt detta ha skett medan Sverige ansett att varken Europakonventionen eller de andra konventionerna medförde några förpliktelser för Sverige att låta svenska arbetstagare åtnjuta de mänskliga rättig- heter som Europarådet i sin stadga angivit som förutsättning för en stats med- lemskap i rådet.

Mellan dagen för Sveriges ratificering av Europakonventionen och Statens Avtalsverks deklaration att ämbetsverket icke behöver iakttaga konventionen har förflutit nära tjugo år. Under hela två decennier skulle Sverige således ha givit Europarådet och Svenska medborgare sken av att Sverige följer konven- tionens bestämmelser men sedan när ett fackförbund åberopar konventionen se sig oförhindrat att förklara att fackförbundet kan inte grunda någon rätt på av staten ratificerade Europakonventionen. Sverige har nämligen under tjugo års tid underlåtit att överföra konventionen till svensk lag och konventionen har därmed ännu icke ingått i svensk arbetsrätt.

Den praktiska konsekvensen av Statens Avtalsverks vägran att träffa kol- lektivavtal blir den, att vederbörande fackförbund och dess medlemmar i varje ögonblick kan besluta om strejk som en laglig stridsåtgärd. Vidare blir genom Avtalsverkets vägran att träffa kolletivavtal fackförbundet och dess medlemmar utestängda från Arbetsdomstolen. En konsekvens som strider mot § 16 regerings- formen, som föreskriver att ingen får förvägras att få sin sak prövad av den dom- stol dit saken rätteligen hör. Fackförbund, som på detta sätt vägras rätt till kol- lektivavtal, blir utestängda från att själva få förhandla om arbetstiden enligt den allmänna arbetstidslagen och får inte heller föra fram ett mål enligt lagen om anställningsskydd inför Arbetsdomstolen. Inte ens dessa konsekvenser har kun- nat förmå Statens Avtalsverk att ändra standpunkt. Avtalsverks vägran att träffa kollektivavtal är oförenlig med vad som inom Europarådet betraktas som en arbetstagarens mänskliga rättighet.

Skulle det nu förhålla sig så som Statens Avtalsverk påstår, att Europakon- ventionen, Europeiska sociala stadgan och ILO-konventionen nr 87 icke tillhör svensk arbetsrätt, bör en rättelse lagtekniskt sett vara mycket enkel. Eftersom Riksdagen redan godkänt att Sverige tillrätt och ratificerat dessa internationella kan det sättas om inte Kungl Maj :t bör vara behörig att en kungörelse, som säger att de ratificerade konventionerna skall tillämpas som

12

svensk lag. Förutsättningen är helt naturligt att Kungl Maj:t vill göra sig kvitt den argumentering Statens Avtalsverk velat åberopa för att sätta vissa arbets- tagare i statens tjänst i ett sämre läge än arbetstagare i Europarådets övriga med- lemsstater.

När Europakonventionen behandlades i riksdagen år 1951 framhöll professor Xxxx Xxxxxxx i en motion önskvärdheten av en utveckling av den svenska rätten i riktning mot de i övrigt för de europeiska staterna gemensamma rättsstatsideal, som konventionen åsyftar att säkerställa.

Det kan dras en rak linje från denna professor Xxxxxxx motion till statsminister Xxxxxx anförande inför Förenta Nationerna i oktober 1970. Jag tänker närmast på punkt 3 i statsminister Palmes fempunktsprogram för FN:s verksamhet; Han säger där: »Förenta Nationernas verksamhet för att upprätthålla respekten för mänsk- liga rättigheter måste intensifieras. Det är en integrerande del av kampen mot våld och förtryck. Undertryckandet av mänskliga rättigheter måste bekämpas vare sig förtryckaren är en missledd minoritetsgrupp eller en diktatorisk regim. Res- pekt för individen kan inte längre betraktas som en fråga som faller under den enskilda statens uteslutande suveränitet. Den angår hela mänskligheten.

I denna strävan är Förenta Nationerna ett omistligt instrument.»

Mot bakgrunden av detta statsminister Xxxxxx uttalande framstår det som en viktig angelägenhet att snarast vidta sådana åtgärder att det varken hos Euro- parådet eller svenska medborgare längre kan råda någon tvekan om att Sverige är berett att låta alla arbetstagare åtnjuta de i Europakonventionen angivna mäns- kliga rättigheterna. Europakonventionen är nämligen tillsammans med Europa- rådets sociala stadga en del av svensk arbetsrätt.

Den föreslagna åtgärden har strängt taget tre syften, nämligen

i första hand att ge alla svenska arbetstagare samma ställning som arbets- tagare i de andra till Europarådet anslutna staterna,

vidare att vara en åtgärd bland andra att främja arbetsfreden inom svenskt arbetsliv, samt

sist men inte minst att ge Sverige ställningen såsom en fullvärdig medlem i Europarådet — det omistliga instrumentet då det gäller att värna och utveckla de mänskliga rättigheterna.

Forskardocenten Xxxx Xxxxxxx, Sverige:

Herr ordförande, mina damer och herrar!

Det är nu hela 53 år sedan ett nordiskt juristmöte diskuterade ett verkligt centralt arbetsrättsligt ämne. År 1919 avhandlades »Om kollektivavtal mellan arbetare och arbetsgivare». Efter ett så långt uppehåll hälsar arbetsrättens utö- vare givetvis med glädje att ett sådant ämne åter tagits upp på dagordningen. Glädjen kunde dock ha varit än större om ämnet varit lyckligare valt. Talley- rand lär ha sagt, att krig är en alltför allvarlig sak för att läggas i hän- derna på militärerna. Med samma fog kan hävdas att reglerna om arbetsstriden innefattar alltför sammansatta och grannlaga rättspolitiska problem för att med fördel kunna diskuteras av jurister isolerade. Ja, juristerna kan knappast ens göra anspråk på att inta en central plats i en allsidig diskussion om hur arbets-

stridens lagar bör utformas. I sammanhanget förtjänar nämnas att vi i Sverige onekligen fått en fördjupad syn på de vilda strejkernas problem genom insatser av sociologer, t.ex. Xxxxx och Xxxxxxxxxxx som gjort utredningar inom verk- stadsfacket.

Dagens överläggningsämne är också — som redan framgått av debatten — alltför omfattande. Referenten har emellertid på ett klokt sätt gjort ett urval bland problemen. Det finns från svensk sida ingen anledning att här dra upp frågor i gällande svensk rätt, eftersom referentens framställning i den delen i det väsentliga är invändningsfri. Jag skall — utan att nu låta hindra mig av att andra samhällsvetenskaper och grupper inte är representerade här — ta upp et problem de lege ferenda, ett problem som referenten delvis lämnat öppet: frågan om den enskilde arbetstagarens personliga botsansvar för brott mot fredsplikten enligt kollektivavtal.

I likhet med referenten förbigår jag spörsmålet om hur omfattande fredsplik- ten bör vara i kollektivavtalsreglerade förhållanden. Jag uppmärksammar endast det principiella problemet om den enskildes ansvar som kan uppkomma t.ex. då fackföreningsmedlemmars inofficiella strejk har till syfte att åstadkomma eko- nomiska förmåner utöver vad gällande kollektivavtal ger.

Här är det viktigt att understryka att en lösning som innebär att de enskilda arbetstagarna skall vara befriade från påföljd ingalunda behöver vara uttryck för en mer arbetstagarvänlig inställning än en motsatt lösning. Vill man — inom de nuvarande samhällsstrukturernas ram — främja arbetstagarnas intressen att uppnå bästa möjliga arbetsvillkor, då är det sannolikt rationellt att upprätthålla en personlig, måttfullt sanktionerad — ehuru inte som i gällande svensk rätt nor- malt bagatellartat sanktionerad — fredsplikt för arbetstagarna. Sådan fredsplikt bör nämligen underlätta fackföreningarnas verksamhet och stärka deras ställning. Bland annat kan därigenom det fredsåtagande, som fackföreningar erbjuder som vederlag vid avtalsförhandlingar, få ett större bytesvärde. Internationella erfa- renheter tycks mig visa att en lagstiftare som verkligen vill förbättra arbetsta- garnas villkor och främja fredsintresset bör bemöda sig om att på mångahanda sätt, även detta, stärka fackföreningsrörelsens ställning.

Parentetiskt vill jag här inskjuta en allmän anmärkning om 1928 års svenska arbetsfredslagstiftning. Referenten har nämnt att denna snart blev accepterad och framgångsrik. Detta är riktigt, men det berodde knappast på att lagen var särskilt väl genomtänkt. En väsentligt bidragande orsak till det snabba, allmänna godtagandet var förmodligen den ekonomiska depression som drabbade landet under lagstiftningens första giltighetstid. Kollektivavtalen kom att ge ett åtmins- tone temporärt skydd åt arbetarna mot lönesänkningar; därav sympati för den nya lagen även på arbetarhåll.

I början av seklet diskuterades livligt i många länder frågan om de enskilda arbetarnas bundenhet av fredsplikten. De argument som då anfördes mot bun- denhet synes nu i allmänhet ha förlorat i styrka. Det brukade t.ex. sägas att bundenhet var onödig eftersom stridsåtgärder som företogs utan en organisations ledning normalt var föga effektiva. Bland annat stigande bildningsnivå har med- fört att detta antagande inte längre är hållbart. Det argument som nog vägde tyngst, ehuru det sällan uttalades explicit, hänförde sig till risken för massiv kol- lektiv ohörsamhet mot uppställda fredspliktsregler. Sådan ohörsamhet kunde befaras äventyra hela rättsordningens auktoritet. Argumentet måste alltjämt

180 Xxxx Xxxxxxx

beaktas vid valet av regler. En illustration kan man finna i senaste häftet av den engelska rättsfallssamlingen The Weekly Law Reports som innehåller ett referat av ett mål mot några fackföreningsmän inom stuverifacket, mot vilka ut- färdats häktningsorder för trots mot ett påbud av den nyinrättade arbetsdoms- tolen. I bakgrunden hotade alltmer omfattande strejker såsom proteståtgärder. Appellationsdomstolens beslut innebar ett desavuerande av arbetsdomstolen, och mellan raderna i ett tilläggsvotum som avgavs av Xxxx Xxxxxxx, the Master of the Rolls, tycker man sig kunna utläsa att det inte varit enbart argument av tra- ditionellt rättslig art som påverkat appellationsdomstolens agerande.1 Omstän- digheterna i fallet illustrerar för övrigt också att man inom den kollektiva arbets- rätten riskerar särskilt kraftiga avstötningsreaktioner om man försöker trans- plantera element, som är främmande för ett lands traditioner, in i dess lagstift- ning.

Risken för kollektiv ohörsamhet såsom proteståtgärd lär föreligga även om ansvaret — som referenten tycks ha sympatier för — begränsas till initiativtagare och strejkledare.

Är emellertid rättsreglerna sakligt väl underbyggda, så innebär såvitt jag förstår kollektiv ohörsamhet i enstaka fall ingen skadlig prestigeförlust för rätts- ordningen i dess helhet.

Inte heller behöver det från allmän synpunkt innebära någon olägenhet att arbetsgivarsidan ofta avstår från att göra sak av i och för sig olagliga arbetsned- läggelser. Dess passivitet kan mången gång uppfattas som ett erkännande av egna försummelser eller av att arbetstagarnas handlande eljest varit ursäktligt. Onekligen är det emellertid en brist att uppenbara fredspliktsbrott lämnas obeivrade enbart därför att arbetsgivarsidan, förståeligt nog, vill undvika ytter- ligare irritation. Man kan tänka på fall då relativt välavlönade arbetstagare bryter mot fredsplikten i trots mot ett kollektivavtal som främjar en solidarisk lönepolitik. Främst med tanke på dylika fall skulle jag vilja förorda en ny typ av sanktion, vars konstruktion skulle spegla att fredsplikten under kollektivavtals giltighetstid kan vara till gagn inte bara för arbetsgivarna utan också för efter- satta arbetargrupper och för samhället som helhet. Man kunde tänka sig en eko- nomisk bot — av måttlig men inte menlös storlek — som tillföll inte arbetsgi- varsidan utan en fond vars medel användes för allmänt beaktansvärda ändamål, t.ex. arbetarskyddet inom branschen. Särskilt om enbart organisation på arbets- givarsidan stod som kärande, skulle talan om sådan bot inte behöva orsaka samma irritation som vanlig skadeståndstalan i förhållandet mellan det enskilda arbets-

givareföretaget och dess anställda.

Till sist vill jag, ehuru jag går vid sidan om ämnet, utnyttja detta tillfälle att erinra om ett förslag som vid 1919 års juristmöte framfördes av dåvarande ordföranden i den faste Voldgiftsret C. Th. Ussing. Denne väckte tanken att de som särskilt ägnade sig åt arbetsrättsliga problem i de olika nordiska länderna borde konstituera ett fortlöpande samarbete och mötas periodiskt för att utväxla erfarenheter och idéer till gagn för lagstiftning och rättstillämpning i alla län- derna. Denna tanke realiserades inte men bör återupplivas. Det existerar vis- serligen ett nordiskt samarbete i arbetsrättsliga frågor på såväl arbetstagar- som på arbetsgivarsidan, men vad som saknas är ett överläggningsorgan där alla intres-

l [1972] 1 Weekly Law Reports 1094, 1101.

serade sakkunniga kan mötas till öppen och fruktbärande diskussion. Jag pläderar alltså, kort sagt, för bildandet av en nordisk arbetsrättslig förening. Här är inte platsen att utveckla saken utan jag inskränker mig till att vädja till dem som stödjer tanken att söka förbindelse med mig så att vi får utröna om idén är utvecklingsbar. Vi bör inte vänta 53 år innan vi på nytt samlas till arbetsrättslig debatt över gränserna.

Advokat Xxxx Xxxxxx, Danmark:

Hr. formand — mine damer og herrer.

Af hensyn til tiden skal jeg begrænse mig til nogle ganske få bemærkninger vedrørende sanktioner ved brud på fredspligten. Jeg er af den opfattelse, at boden ikke virker præventiv; såfremt en arbejdsnedlæggelse er under forberedelse eller bryder ud, så vil boden ikke virke præventiv på arbejdstagerne. Det har i Danmark foruden det, at boden ikke virker præventiv, også været en af ankerne imod hele vort bodssystem, at boden næsten blev givet, når blot man konstaterede, at en arbejdsnedlæggelse havde fundet sted, d.v.s. at man ikke undersøgte bag- grunden for den enkelte arbejdsnedlæggelse, men blot konstaterede, at den havde fundet steg, og det er en af årsagerne til, at jeg har stillet mig skeptisk overfor bodssystemet. Hvis man overhovedet skal opretholde et bodssystem, så må det være begrænset alene til arbejdsnedlæggelser, der har til formål under overens- komstperioden at ændre på bestående overenskomstmæssige løn- og arbejdsvil- kår. En sådan bod kan meget vel tænkes at tilfalde et fond og ikke de enkelte arbejdsgivere, overfor hvem den pågældene arbejdsnedlæggelse har fundet sted, især i betragtning af at det ofte er meget vanskeligt at konstatere, hvorvidt den pågældende arbejdsgiver har lidt et egentligt økonomisk tab; det er noget som ofte kun kan gøres op, når året er gået og i den enkelte situation er det meget vanskeligt at gøre et evt. økonomisk tab op. Hvis bodssystemet efter min opfat- telse overhovedet skal overleve, skal der så begrænses alene til arbejdsnedlæg- gelser som finder sted for at ændre bestående økonomiske og aftalte lønvilkår. Alle andre former for arbejdsnedlæggelser bør efter min opfattelse ikke medføre nogen sanktion af bod. Arbejdsnedlæggelser af sådan karakter — det kan være arbejdsnedlæggelser der skyldes overenskomstbrud fra arbejdsgiverside, det kan være arbejdsnedlæggelser, som skyldes utålelige arbejdsforhold på arbejdsplad- sen, de skal ikke medføre bod, men derimod en dybtgående og gennemgribende undersøgelse af baggrunden for den pågående arbejdsnedlæggelse. Det kan tænkes, at man i så tilfælde bør knytte psykologer og sociologer til arbejds- retten for at konstatere, hvad der ligger som baggrund, og endvidere bør man i sådanne tilfælde, hvor arbejdsnedlæggelsen ikke har haft til formål at ændre på bestående løn- og arbejdsvilkår føre forhandlingerne tilbage til det lokale led for den enkelte virksomhed, således at de forskellige parter i højere grad får adgang til at xxxx xxxxxxxx til de konkrete omstændigheder ved en sådan

dsnedlæggelse.

Jeg vil altså bort fra, at bod — som det hidtil har været tilfældet i Danmark

— næsten under alle omstændigheder pålægges i tilfælde af en arbejdsnedlæggelse. Det bør også indgå i diskussionen, hvorvidt kortvarige arbejdsnedlæggelser, f.eks.

182 Xxxx Xxxxxx

på indtil 4 timer, helt bør holdes udenfor det arbejdsretlige system. Man kan også tænke sig arbejdsnedlæggelser af indtil en almindelig dags, arbejdsdags varighed indenfor 24 timer bør holdes helt udenfor det arbejdsretlige system og alene gøres til genstand for behandling organisationerne imellem ved mæglings- forhandlinger, evt. ved en voldgift.

Hvis man således vil opretholde et bodssystem, bør dette efter min opfattelse være således, at den sanktion som arbejdsgiveren i tilfælde af en arbejdsnedlæg- gelse kan gribe til, bør være boden og boden alene. Jeg er således enig med referenten i, at en overenskomststridig arbejdsnedlæggelse må ikke kunne med- føre andre sanktioner, f.eks. afskedigelse af de pågældende arbejdere. Retstil- standen i Danmark har ikke været diskuteret, og vidt jeg kan se, hviler den på den antagelse, at der i hvert tilfælde for arbejdsgiveren er en retlig adgang dertil; at man ikke benytter den i praksis er en anden side af sagen, men vidt jeg har forstået har man inden for det sidste år været udsat for, at man efter en længere arbejdsnedlæggelse på op til 3 uger — en strejke hvor 25 mand var impli- ceret — da genantager arbejgsgiveren de 22, men undlader at antage de 3 sidste, deriblandt tillidsmanden. Der førtes ingen sag fra den pågældende fagforening og forbund angående forholdet, således at der ikke er kommet nogen retlig afgø- relse på det pågældende punkt.

Såfremt bodssystemet ændres som foran skitseret, så kan jeg ikke se, at de faste takster, som gælder i Danmark og som kritiseres af referenten, skulle være så helt ved siden af, idet de faste takster medfører, at de implicerede organisa- tioner inden sagen når til Arbejdsretten har en rettesnor, hvorefter man kan forlige sagen. Endvidere er det også således i Danmark, at selv om man har de faste takster og beløbet måske ved en udmåling af Arbejdsretten kunne blive ret betragteligt, så har Arbejdsretten i Danmark grebet til den udvej at henvise udmålingen af boden til forhandling parterne imellem og så sat en vis frist, indenfor hvilken parterne skulle have fundet frem til en løsning, og såfremt par- terne så ikke fandt en forhandlingsmæssig løsning af bodsfastsættelsen, da ville denne gå tilbage til arbejdsretten; det sidste tilfælde har ikke foreligget i praksis; man har forhandlet sig tilrette efter en henstilling fra Arbejdsretten. Jeg skal anmode om, at disse bemærkninger indgår i den øvrige debat.

Direktør, landsretssagfører Xxxx Xxxxxxxx, Danmark:

På den kollektive arbejdsrets område er der en høj grad af nordisk retsen- hed — i alt fald med hensyn til de grundlæggende regler. Dette gælder til trods for, at dette retsområde aldrig har været gjort til genstand for nordisk lovgivningssamarbejde. Dette er det heller ikke særlig egnet til, fordi reglerne i det væsentlige ikke hviler på lovbestemmelser, men på aftaler mellem arbejds- markedets forskellige parter.

Det må dog nævnes, at der både mellem arbejdsmarkedets organisationer og de myndigheder, der beskæftiger sig med den retlige regulering af arbejds- markedet, findes et snævert nordisk samarbejde.

Det er derfor rigtigt, når referenten betoner, at lovgiverens rolle er sekun- dær, når vi diskuterer som retligt problem.

Flere forhold har dog i den seneste tid accentueret lovgivningsmagtens stilling, og for Danmarks vedkommende vil jeg fremhæve to:

1. Udvidelsen af det område, hvor løn- og arbejdsforhold reguleres ved kollektive aftaler. Det »store» områdes (LO — Arbejdsgiverforeningen) domi- nans er vigende, og tilpasningen af de traditionelle regler til de nye områder rejser problemer.

2. Kritik og offentlig debat om dele af det arbejdsretlige system har i Dan- mark ført til nedsættelsen af to udvalg under Arbejdsministeriet,

a. et udvalg af 1970 om arbejdsretsloven og

b. et udvalg af 1971 om forligsmandsloven.

Der foreligger endnu ingen resultater af disse udvalgs arbejde, men det springer i øjnene, at udvalgene har en bredere sammensætning end hidtidige udvalg om disse emner. Udvalgene har således repræsentanter også for de »nye» organisationer. Hovedproblemet vil vel endnu engang, ligesom for Arbejdsrets- kommissionen af 1956, vise sig at blive, om hovedorganisationerne kan opnå enig- hed — men det er ikke gjort hermed. En ændring af arbejdsretsloven berører også andre end LO og Dansk Arbejdsgiverforening og er naturligvis et lovgiv- ningsanliggende.

Jeg skal forsøge — set med danske øjne — at bidrage til debatten om nogle af de punkter, som professor Xxxxx Xxxxxxx så fortrinligt lægger op til.

Først lovgivningen om interessetvister.

Det er rigtigt, at forligsmandens beføjelser er vidtgående i dansk ret. Han kan indkalde parterne, udsætte varslede konflikter, fremsætte mæglingsfor- slag, som parterne skal stemme om, og sammenkæde (koble) resultaterne. Det skal bemærkes, at forligsmanden er kompetent i alle truende konflikter, når han tillægger stridens virkninger og omfang samfundsmæssig betydning, jfr. norsk ret »skade for almene interesser». Forligsmandens vidtgående myndighed i henseende til alle sådanne interessetvister er der vist i Danmark almindelig enighed om at anse for et gode.

Reglerne om fremsættelse af mæglingsforslag beror i dansk ret alene på forligsmandens skøn om, hvorvidt en sådan fremsættelse er formålstjenlig,

x.x.x. xxxxx til at afværge konflikten. Der findes således ingen regler om, at forligsmanden skal iagttage samfundsøkonomiske hensyn.

Afstemningen var i Danmark baseret på simpel majoritet, men i 1971 ændredes forligsmandsloven, således at reglen nu er den, at der til forkastelse af et mæglingsforslag kræves, at over halvdelen af de afgivne stem- mer er nej-stemmer, og at nej-stemmerne udgør mindst 35 pct. af de stemme- berettigede. Dette indebærer, at de utilfredse virkelig må tilkendegive deres holdning; reglen er historisk set inspireret af en dagbladskronik af professor Xxx Xxxx i 1956.

Sammenkædningsreglerne (koblingsreglerne) er mere problematiske. Det må først bemærkes, at de kollektive overenskomster antages at blive fornyet, såfremt mæglingsforslaget vedtages ved afstemningen. Ja-stemmerne binder altså også nej-stemmerne, hvis de er i flertal. Dette understreges også af ord- lyden i de danske mæglingsforslag. Sammenkædningsretten har en stærkt fredsbevarende funktion. Forholdet er altså det, at det anses for rimeligt, at

minoriteten tvinges til at acceptere majoritetens standpunkt, se Xxxxxxxxx udtalel- ser, som omtalt i referentens indlæg. Vi har i Danmark forbund, som næsten regelmæssigt stemmer nej til mæglingsforslag, navnlig sømændenes og typo- grafernes forbund.

Overfor den indvendig, at disse nej-sigende forbunds medlemmer tvinges ind i en samlet løsning, kan det anføres, at de forhold, som mæglingsforslaget sammenkobler, normalt er præget af ensartethed med hensyn til løn- og arbejds- forholdene. Det må stille sig tvivlsomt, om det vil være rigtigt at sammenkoble overenskomstopgør på områder, hvis forhold er forskelligartede, f.eks. akademi- keroverenskomster, med det store arbejdsmarkeds overenskomster. I denne forbindelse skal det nævnes, at den danske forligsmandslov i § 12 udtrykkeligt undtager overenskomster med arbejdsledere og dermed ligestillede personer fra sammenkædningsretten.

Såfremt man fra politisk side ønsker at føre en samordnet indkomst- politik, kan en videregående sammenkædning af mæglingsforslag være politisk ønskværdig, ja måske endog nødvendig, men dette spørgsmål skal ikke forfølges nærmere.

Hvad angår de livsvigtige områder, er stillingen i Danmark den, at man efter drøftelser i Arbejdsretskommissionen af 1956 kom til, at en yderligere udsættelsesadgang i op til 31 dage måtte anses for tilstrækkelig. Der er altså ingen områder, f.eks. heller ikke dagspressen, som ifølge loven undtages fra

flikt.

Man er altså i Danmark med hensyn til lovgivning om tvungen voldgift ikke gået så langt som i Norge. Det danske system kan, som af Xxxxx Xxxxxxx, karak- teriseres som et »vekslende system», men netop den tvivl og usikkerhed, som vort system med de forskelligartede og ikke forudbestemte lovgivningsindgreb indebærer, kan siges at være en fordel. Ingen kan med sikkerhed vide, hvad resultatet af et nej måtte blive.

Herefter kommer spørgsmålet om lovgivning på område. Det er i Danmark på det rene, at den fredspligt, som enhver kollektiv overens- komst indebærer, sålænge den er gældende, og på det område, den dækker, bør sanktioneres ved en eller anden form for retsfølger. Dette gælder også den fredspligt, som flyder af, at et forkastet mæglingsforslag er ophøjet til lov. De teoretiske muligheder for sanktioner varierer fra straf til det blotte bortfald af indkomsten for dem, der gør sig skyldige i et overenskomstbrud.

Det er dansk rets standpunkt, at organisationerne ikke har et objektivt, strikt ansvar for overenskomsternes overholdelse. Organisationerne bliver alene an- svarlige, hvis de er delagtige i overenskomstbruddet. Selvom retspraksis fra Arbejdsretten stiller strenge krav til organisationernes modvirken af over- enskomststridige arbejdsnedlæggelser, er hovedreglen den, at ansvaret kun ram- mer de enkelte medlemmer af organisationerne, som gør sig skyldige i overens- komstbrud. Hvis strejken er organisationsdikteret — hvad der i Danmark er en sjældenhed — bliver organisationen ansvarlig, og bodsbeløbene kan da antage en betydelig størrelse. Som eksempler herpå kan nævnes den danske sømands- strejke i 1956 og en smedekonflikt ved Danmarks Radio i 1971. I disse tilfælde nedlægges der ikke påstand om bodsansvar overfor de enkelte medlemmer af organisationen.

Med hensyn til bodens udmåling bemærkes, at den danske lovtekst i Arbejds-

retslovens § 5 ikke dækker de faktiske forhold. Der tales her om, at boden udmåles »efter den skete skades størrelse». Det erstatningsretlige moment er imidlertid i Arbejdsrettens praksis trådt helt i baggrunden. I stedet er man, som også af referenten fremhævet, kommet ind på at udmåle boden efter et system. Jeg vil imidlertid nævne, at dette system med faste takster virker mindre »firkantet», end Xxxxx Xxxxxxx antager. Hovedreglen i retspraksis er nemlig den, at boden udmåles ud fra et konkret skøn over samtlige foreliggende omstændigheder ved det overenskomststridige forhold. Den typiske overens- komststridige strejke vil således i Danmark føre til de normaltakster, som refe- renten nævner, men der er frit rum for hensyntagen til såvel formildende som skærpende omstændigheder. Hertil kommer, at forligsprocenten er stor, og at der i de sager, der afgøres forligsmæssigt, herunder også ved forhandlinger på fæl- lesmøder mellem hovedorganisationerne, ofte gives en vis »rabat» i forhold til normaltaksten.

Spørgsmålet om et maksimum for boden, som iøvrigt skal drøftes i det oven- for nævnte udvalg, er vanskeligt. Et maksimum vil være farligt, fordi det gør overskridelser gratis; at et maksimum findes, er dog sandsynligt. I Arbejds- rettens dom fra 1960 i sag nr. 5212 siges det således, at der skal tages hensyn til den enkelte arbejders betalingsevne og overtrædelsens beskaffenhed. Man må formode, at den danske arbejdsret ved administrationen af sine vide beføjel- ser ved fastsættelsen af boden vil sikre, at disse to forhold ikke tabes af syne.

Overfor den kritik af bodssystemet, som bl.a. advokat Xxxxxx her i dag har fremført, må det anføres, at bodssystemet i høj grad tilgodeser arbejdstagernes interesser. Det kan kun være en fordel, at arbejdsgivere, som begår overens- komstbrud, kan dømmes til at udrede ikke blot økonomisk dækning, men et yder- ligere bodsbeløb til de krænkede arbejdere.

Det danske takstsystem må således, når man som tilfældet er i praksis, har forladt erstatningssynspunktet, tages som et retsteknisk nyttigt system. Der kan måske være grund til, at man i dansk ret i fremtiden tager større hensyn til en graduering af bodens størrelse overfor personer, som har været særlig aktive for et overenskomstbruds iværksættelse.

Hvad angår spørgsmålet om at kumulere de kollektive og de individuelle følger af et overenskomstbrud, må det siges, at dette i dansk ret er et teoretisk problem. I praksis gælder, at det forventes, at deltagere i en overenskomst- stridig strejke vender tilbage til arbejdet, og det er rigtigt, at arbejdsgiveren i så fald undlader at gøre misligholdelsesbeføjeiser gældende. Man stopper altså, som af referenten fremført, ved boden. Teoretisk set er der imidlertid efter min mening intet i vejen for, at den krænkede part foruden at indbringe sagen for Arbejdsretten kan gøre gældende, at det individuelle ansættelsesforhold er brudt. Dette bør imidlertid begrænses til de tilfælde, hvor der foreligger et særlig groft brud på ansættelsesforholdet, hvilket kan tænkes, f.eks. hvor en tillidsmand har været særlig aktiv for iværksættelsen af et overenskomstbrud. En eventuel afskedigelse af tillidsmanden vil da kunne indbringes for en faglig voldgiftsret.

Til sidst et par bemærkninger om, hvilke organer der bør afgøre følgerne af et overenskomstbrud. Det er klart, at det bør foretrækkes, at een og samme domstol afgør alle retsfølger af overenskomststridige handlinger. I Danmark pådømmer Arbejdsretten alle sager om kollektive overenskomstbrud, og der

findes ingen ankeinstans. En faglig voldgift kan imidlertid, som lige nævnt, komme ind i billedet, hvis det drejer sig om at bedømme berettigelsen af afskedigelsen af en tillidsmand som følge af dennes adfærd under en overens- komststridig j dsnedlæggelse.

Om det særlige forhold, at man i Danmark har to instanser til bedømmelse af retstvister nemlig Arbejdsretten og De faglige Voldgiftsretter, skal det blot siges, at dette forhold sikkert kan virke ejendommeligt for skandinaviske iagtta- gere. Systemet er imidlertid dels historisk begrundet, dels fungerer det godt i praksis. Hertil bidrager sikkert det forhold, at de direkte berørte parter har et nærmere forhold til De faglige Voldgiftsretter end til Arbejdsretten. Det er således parternes organisationer, der selv udpeger deres voldgiftsmænd, og det er disse, der igen udpeger opmanden. De faglige Voldgiftsretter kan derfor siges at være mere »nærdemokratiske» end Arbejdsretten, og det er tænkeligt, at dette giver dem større tillid. Det er i den forbindelse tankevækkende, at den kritik, der i Danmark har været og er af det arbejdsretlige system, ikke har omfattet De faglige Voldgiftsretters virksomhed. På den anden side må der advares imod at fjerne så mange sager fra Arbejdsretten, at den derved synker ned til at blive en instans, der blot udmåler boden for overenskomstbrud.

juristen Xxxx Xxxxxxxxxx, Sverige:

Herr ordförande, mina damer och herrar!

Jag vill fatta mig kort. För det första vill jag uttrycka min uppskattning av professor Xxxxx Xxxxxxxx genomgång av problematiken kring arbetsfreden som problem för lagstiftaren. Han har här på ett förtjänstfullt sätt behandlat denna viktiga fråga ur ett nordiskt perspektiv. Jag har inte mycket att tillägga till vad som sagts, men vill ändå lägga några synpunkter på ämnet sett ur en praktikers perspektiv.

I Sverige, liksom i någon mån i övriga nordiska länder, har under de senaste åren en tendens till ett ökat antal vilda strejker kunnat iakttas. Man kan då ställa sig frågan: Hur bör fredsplikten vara sanktionerad för att förhindra upp- repningar? Men man kan också ställa sig frågan: Vad är orsaken till det ökade antalet vilda strejker?

Jag anser för min del att frågan om (Strejkrätten i högsta grad är en politisk fråga. Xxxxxxxx Xxxxxxxxxx Xxxxx förlorade hoppet om en revolution i England, när han fick höra att vid en vild strejk de poliser som bevakade fabriken fördrev tiden med att spela fotboll med strejkvakterna. Den svenska arbetsfredslag- stiftningen bygger på principer av gammalt datum och man är väl idag allmänt av den uppfattningen att lagstiftningen är i starkt behov av översyn. Det före- ligger åtminstone ingen skillnad därvidlag i uppfattningarna mellan parterna på arbetsmarknaden.

1928 års kollektivavtalslag, liksom lagen om arbetsdomstol från samma år, går i själva verket tillbaka på lagförslag från början av 1910-talet, som efter viss omarbetning förelades riksdagen för beslut. Den kritik, som dessa förslag utsattes för, medförde att de ytterligare modifierades på vissa punkter innan lagstiftningen slutligen antogs.

Redan detta faktum att lagstiftningen egentligen har sitt ursprung i arbets- marknadsförhållanden i början av 1900-talet och därmed speglar en situation som inte överensstämmer med dagens krav på demokrati i arbetslivet, har varit ett tillräckligt motiv för en översyn. Ett annat skäl för en översyn har varit att arbetsdomstolens prejudicerande praxis genom åren kommit att innebära, att området för intressetvister och därmed även utrymmet för stridsåtgärder enligt mångas uppfattning blivit snävare än vad lagstiftaren ursprungligen har avsett. En särskild och mycket betydelsefull konsekvens av arbetsledningsrätten, arbets- givarens s.k. tolkningsföreträde har även starkt kritiserats. Beträffande plikten som sådan torde det dock inte, det skulle jag särskilt vilja framhålla, inte ligga i någon parts intresse att ifrågasätta denna i sådana frågor där en uttryck- lig kollektivavtalsreglering finns, dvs. vid rättstvister i egentlig mening.

Lagstiftningen på den svenska arbetsmarknaden är numera i stort sett enhetlig för alla sektorer. I vissa avseenden finns dock begränsningar för de statliga och kommunala tjänstemannaområdena; begränsningar som saknar sin motsvarighet på arbetsmarknaden i övrigt. Sålunda är där med undantag av nyanställningsblockad stridsåtgärder i annan form än strejk och lockout inte tillåtna. Stats- och innehåller också direkta för- bud mot att träffa kollektivavtal i frågor, som i princip är öppna för avtal på andra delar av arbetsmarknaden.

Det förhållandet att rätten att vidta sympatiåtgärder är starkt inskränkt utgör en ytterligare skillnad mellan den offentliga och den privata sektron. Det är enligt min uppfattning starkt motiverat att i princip avskaffa de lagstadgade begränsningarna i rätten för statens och kommunernas tjänstemän att träffa avtal. Full likställighet bör råda mellan arbetsmarknadens olika delar.

I Sverige har man i någon mån dragit konsekvenserna av den arbetslivets demokratisering som har skett och de krav på förändringar som har ställts från arbetsmarknadsparternas sida, främst då LO:s och TCO:s sida. Inte mindre än tre statliga utredningar ser för närvarande över den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vi har för det första en utredning om ökad anställningstrygghet och vidgad behörig- het för arbetsdomstolen. Den har till huvudsaklig uppgift att komma med förslag till en lag om uppsägningsskydd, något som Ni här i Finland har löst lagstiftnings- vägen, men där man kan säga Sverige är ett relativt underutvecklat land. Utred- ningen skall också undersöka möjligheterna att föra över tvister från de allmänna domstolarna till arbetsdomstolen. Den här utredningen väntas lägga fram resultatet av sitt arbete före årets slut.

För det andra har vi en utredning angående arbetsfredslagstiftningen. Denna har till uppgift att se över lagarna om medling i arbetstvister från 1920, om kol- lektivavtal och arbetsdomstol från 1928, förenings- och förhandlingsrätt från 1936. Den här utredningen har mycket vittgående direktiv. De viktigaste frågorna, som jag ser det, som utredningen har att ta ställning till, är medbestämmanderätt i arbetsledningsfrågor, en utbyggnad av förhandlingrätten, bl.a. skall utredningen ta upp frågan om primär förhandlingsskyldighet samt överväga åtgärder för att före- bygga vilda strejker. Utredningen, som tillsattes i december 1971, förväntas komma med sitt betänkande under 1974.

För det tredje arbetar en utredning som rör arbetsmiljön, arbetsmiljöutred- ningen. Denna utredning skall enligt sina direktiv ägna stor uppmärksamhet åt

188 Xxxx Xxxxxxxxxx

frågan om de anställdas möjligheter att få inflytande på utformingen av sin arbetsmiljö, en fråga som ofta har utlöst vilda strejker.

En utredning som två sociologer utfört på uppdrag av Svenska arbetareförbundet för att utröna orsaken till den anmärkningsvärt höga frek- vensen av vilda strejker i verkstadsindustrin under 50-talet, visade att ungefär hälften av de undersökta fallen befanns utgöra protester mot arbetsgivarens rätt att utöva sina arbetsledningsbefogenheter enligt § 32, arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. I de andra fallen gällde det stridsåtgärder i löne- tvister samt med anledning av brister i arbetarskyddet och arbetsmiljön.

Jag skulle vilja påstå att partsbalansen under senare år har förskjutits till arbetstagarsidans nackdel som följd av bl.a. den produktions- och avtalstekniska utvecklingen.

I professor Xxxxxxxx referat tas vidare bl.a. organisationernas ansvar upp. Jag anser, att det ligger en istor risk i att ta ifrån organisationerna deras ansvar för arbetsfreden. Det torde inte minst fjolårets händelser i Sverige visa. Det är bättre att ta risken av några förvirrade konflikter än att inskränka strejkrätten eller rentav förbjuda den. Enligt min uppfattning är det också fel att ta till

s.k. »cooling-off»-period. Det förutsätter att en konflikt sätts igång oöverlagt, vilket jag inte tror på. En konflikt börjar åtminstone överlagt.

Slutligen vill jag beträffande den s.k. 200 kronors regeln, som min uppfattning framhålla, att jag inte tror på något upphävande av taket av denna regel eller om på en skärpning av den, det måste andra medel till. Och här skulle jag vilja citera, vad som sägs i direktiven för arbetsrättsutredningen. Där sägs det beträf- fande 200 kronors regeln. Jag citerar:

»De sakkunniga bör ingående pröva hur karaktären och omfattningen av avtalsstridiga konflikter bör påverka frågan om påföljder för åsidosättande av fredsplikten, och i vilken utsträckning det kan finnas skäl att befria enskilda arbetstagare från skadeståndsansvar.»

Sedan skulle jag beträffande docent Sigemans förslag att utdömt skadestånd skulle tillfalla en fond, med låt vara ädelt ändamål, för min del vilja uttala min skepsis beträffande denna tanke. Det har naturligtvis att göra med min princi- piella inställning till 200 kronors regeln som sådan.

Allra sist vill jag instämma med docent Sigeman i hans förslag om en nor- disk arbetsrättslig förening. Jag tycker också att det är mycket viktigt att vi får ett nordiskt samarbete på arbetsrättens område. Jag tycker heller inte att det bör dröja 53 år innan vi återigen diskuterar sådana här frågor i ett nordiskt forum.

Det finns säkert här i salen de, som har en annan uppfattning än vad jag nu har framfört, men det jag har sagt är också menat att vara enbart en inledning till ytterligare diskussion i den här mycket intressanta och viktiga frågan.

juristen Xxxxxxxx Xxxxxxxxxxxx, Sverige:

Får jag be referenten att ta upp Cranachmålet även från aspekter som han inte berörde. Hur skulle det ha gått om arbetsdomstolen hade haft att pröva

avskedandena på andra grunder, t.ex. huruvida avskedandena av de strejkande arbetarna hade saklig grund eller om avskedandena kunde tänkas strida mot lag och goda seder?

Professor Xxxxx Xxxxxxx:

Jag har många gånger i diskussioner som rört arbetsrättsliga frågor haft intrycket att de som yttrat sig i debatten varit bundna av hänsyn till sina orga- nisationer, av hänsyn till sin speciella ställning, kanske av hänsyn till att vad de säger kan komma att åberopas vid förhandlingsbordet mot dem i morgon eller nästa år. Detta har förlamat diskussionen. Det är en glädje att när jag avslutar debatten idag kunna konstatera, att andan varit en annan. Jag har haft en känsla av att de som uppträtt givit sina personliga synpunkter, de har bidragit till en debatt, vi har utväxlat synpunkter, det har varit ett givande och tagande, det har inte varit den lille mannen som har talar för den stora organisationen.

Samtidigt vill jag understryka den synpunkt som framfördes av Xxxx Xxxx- man i debatten, att arbetsfredens problem är en för stor fråga för att kunna betraktas som juristernas angelägenhet. Jag skulle vilja uttrycka saken sålunda. Juristen kan alltid diskutera rättstekniska problem, han kan göra vissa allmängil- tiga iakttagelser. Så snart han rör sig utanför det rent rättstekniska uppstår emellertid faran att han låter sina iakttagelser och uttalanden bestämmas av personliga värderingar. Det är utomordentligt vanskligt för den enskilde individen att komma loss från sin egen värderam. Det är inte lätt att bedöma sig själv. Jag har sannolikt liksom övriga gjort mig skyldig till försummelsen att blanda personliga värderingar med korrekta samhällsvetenskapliga iakttagelser. Kan detta bero på att juristens samhällsvetenskapliga material är så begränsat? Nej, också sociologen har samma svårighet att skilja korrekta samhällsvetenskapliga iakttagelser från personliga värderingar. De diskussioner jag haft med sociologer och ekonomer i olika sammanhang, nationella och internationella, har gjort mig övertygad om att dessa samhällsvetenskapsmän inte är bättre rustade än juris- terna att ställa sig vid sidan om och uttala sig oberoende av sina egna sociala värderingar. Jag skulle mena att vi alla här befinner oss i samma läge. Det är en annan sak att det är värdefullt att få med sociologerna i debatten, ty de tillför debatten nytt faktamaterial och nya synpunkter.

I debatten här i dag har framförts en mängd olika synpunkter. Jag måste göra ett urval och detta blir ganska slumpartat. Jag skulle vilja starta med den internationella aspekt som tagits fram av Xxxx Xxxxxxxx, när han hänvisar till den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Det är möjligt att Statens avtalsverk i något sammanhang, jag vet inte riktigt vilket, uttalat sig som Xxxxxxxx säger, att svensk domstol inte är bunden av den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna därför att en internationell konven- tion för att bli bindande för domstolarna först måste överföras till svensk intern rätt. Skulle så vara fallet, så har uttalandet inte varit särskilt väl övervägt. Man skulle kunna anföra synpunkten, att Sverige vid ratifikationen av konventionen gick igenom den svenska lagstiftningen och fann att den överensstämde med de principer som lagts ned i konventionen, bl.a. rörande rätten att tillhöra förening.

Det är närmast bestämmelserna om och förhandlingsrätt i konventionen som Xxxx Xxxxxxxx hänvisar till. Jag vill också markera att sista ordet inte har sagts. Frågan om konventionens effekt för svensk domstol skulle ställas på sin spets först för den händelse att ett fall kommit inför Europakommissionen som rört arbetsrättsliga problem i Sverige och kommissionen eller den europeiska dom- stolen om de mänskliga rättigheterna konstaterat, att det förelegat en kränkning av konventionen. Om i det läget den svenska statsmakten inte skulle vara benägen att ändra de rättsregler som kommit till uttryck genom domstolens tolk- ning av gällande rätt, då skulle, och först då skulle vi komma i den situation som Xxxxxxxx utpekat. Vi har framtiden för oss och vi får se vad denna kan komma att innebära.

Går vi så till frågan om möjligheterna att tillgripa stridsåtgärder, så kan jag konstatera att uppfattningarna är delade. Några menar att några tvångslös- ningar inte bör genomföras i intressetvister, andra anser måhända — liksom pro- fessor Lindal, korreferenten — att konflikterna sker på allmänhetens bekostnad och att allmänheten och staten därför har goda grunder att ingripa reglerande. Jag skulle tro att dessa mera allmänna synpunkter inte är intressanta i en juri- disk debatt. Måhända kan vi koncentrera uppmärksamheten på frågan om effek- ten av sanktioner inom det mera begränsade område där stridsåtgärder traditio- nellt ansetts förbjudna. Jag vill hänvisa till vad min danske kollega hade att säga i debatten. Han markerade att den danska »boten» som en sanktion inte borde förekomma annat än då det var fråga om olovliga aktioner, som syftade till att förändra lönevillkoren, att skaffa bättre lönevillkor än dem kollektiv- avtalet angav. I andra fall var det meningslöst med rättsliga sanktioner.

Jag tolkar detta så att vi är medvetna om att strejken innehåller ett moment av protest. Strejken är ett sätt att kanalisera missnöje. Jag ser det som värde- fullt — det är fråga om en värdering som alla jurister delar — att vi i vårt sam- hälle löser våra problem inte med knytnävarna utan med fredliga medel. Sett från denna synpunkt är det ju bra att de som verkligen är arga nöjer sig med att lägga ned arbetet. Det är ett fredligt sätt att protestera och det är långt att föredraga framför de mera aktiva metoder som vissa ungdomar kan rekommen- dera, t.ex. obstruktion av produktionsprocessen genom att man förstör maskiner. Det är viktigt att göra klart för sig skillnaden mellan den fredliga protesten och den våldsamma protesten som innefattar skadegörelse. Jag menar att vi har möjlighet att behålla centrala värden i den nordiska rättssfären så länge vi har fredliga strejker och på detta sätt kanaliserar missnöjet mot de bestående för- hållandena.

Om vi utgår från att vissa strejker skall betraktas såsom olovliga, möter vi frågan vilka sanktioner som skall tillgripas mot den som företagit den olovliga handlingen. Här har jag försökt att bilda mig en uppfattning, men jag måste säga att detta varit svårt och att min uppfattning svängt från den ena dagen till den andra. Detta beror inte så mycket på att jag tyckt illa om någonting och tyckt bra om någonting annat. Jag har sökt att se problemet på följande sätt. Vad betyder en viss regel? Betyder den att fackföreningens ställning stärks eller att den försvagas, kommer en sanktion av denna typ verkligen att skapa ökade förutsättningar för arbetsfred? I mitt referat förklarar jag, att frågan hur sank- tionerna skall utformas är en fråga som i första hand bör besvaras av de fackliga ledarna. Vi möter här emellertid en motsättning i intressena. Å ena sidan säger

man sig att en viss sanktion kan vara bra från synpunkten att skapa arbetsfred. Å andra sidan säger sig den facklige ledaren att han representerar den enskilde individen. Den enskilde individen bör inte bli lidande och det kan därför inte bli fråga om att höja den nuvarande maximigränsen för skadeståndet om 200 kronor.

Det är dock en motsättning mellan dessa två ståndpunkter. I samma ögon- blick man tänker sig ha ett ansvar för den enskilde så måste man också vara beredd att diskutera hur detta ansvar skall utformas. Jag har kritiserat de danska reglerna om bot i mitt referat och menat att man i Danmark utformat reglerna alltför schematiskt. Det är tänkbart att jag själv har gjort mig skyldig till de fel som en främmande iakttagare ofta gör — han är ofta för schematisk därför att han inte levat i landet och känner dess särskilda förhållanden. Skulle jag likväl försöka att göra en jämförelse mellan de olika länderna med utgångspunkt från det material som stått till mitt förfogande, så skulle mitt omdöme bli att norr- männen i vissa hänseenden lyckats bättre än vi andra. I Norge har man haft en starkare insikt om att man bör bedöma varje situation för sig. Detta har kanske sina personliga förklaringsgrunder. Det är en tradition att den norska arbets- rätten så att säga alltid skall stå till hands. Jag kan nämna som ett utslag av detta förhållande, att arbetsrätten reser omkring till olika platser, något som den svenska arbetsdomstolen gör endast i mycket sällsynta fall. När jag menar att man i Norge lyckats bättre än vi andra, så syftar jag också på det förhållandet att antalet vilda strejker torde vara lägre i Norge än i de andra nordiska länderna. Detta beror inte på att norrmännen är mera konforma än vi andra, tvärtom norr- männen tillhör dem som älskar att leva farligt, de älskar — om uttrycket till- låtes — »att gräla om principer». Situationen i Norge, där arbetsfreden skulle vara bättre än i de andra länderna, synes därför vara paradoxal.

Jag skall nu komma in på den fråga som ställdes av en Xxxxxx- xxxxxxx och försöka uttala mig om den svenska arbetsdomstolens dom i Cranach- målet. Det är svårt att veta hur denna dom skulle ha fallit om yrkandena ställts annorlunda. Detta sammanhänger med en ofullständighet i rättsläget för bygg- nadsarbetarna. Denna arbetargrupp har inte samma anställningstrygghet som t.ex. metallarbetarna. Metallarbetareförbundet har antagit huvudavtalet mellan LO och SAF och därför gäller förbud mot uppsägning annat än på saklig grund. Motsvarande förbud gäller inte för byggnadsarbetarna.

Jag skulle vilja uttrycka saken så. I samma ögonblick som principen om uppsägningsskydd blir genomförd över hela linjen så kommer man att bli tvungen att besvara frågan: Kan en arbetsgivare i sammanhang med en konflikt använda sig av avskedande? Jag har tidigare refererat den tyska arbetsdomstolens dom av 1971 och pekat på att man i den tyska arbetsdomstolen ansett sig tvungen att modifiera ett avgörande från 1955, som utgick från att avskedanden skulle vara tillåtna i samband med strejk.

Det är ännu en sak jag skulle vilja ta upp till diskussion. Om man har ett skadestånd för enskilda arbetstagare, vem bör då detta skadestånd tillfalla? Man skulle kunna tänka sig att skadeståndet skulle tillfalla en kassa, som hade ett allmännyttigt ändamål. Det är tänkbart att man då skulle nå större enighet om skadeståndets utformande. Jag vill berätta om en erfarenhet som vi gjort i Sve- rige. Man hade i det svenska byggnadsavtalet regler om att en byggnadsarbetare som arbetade i ett ackordslag och som gav sig iväg under ackordsperioden utan

tillstånd av arbetsgivaren och av laget hade förverkat sin rätt till ackordsöver- skott. Ofta var det fråga om mycket stora belopp. Arbetaren får en timlön och ackordsöverskottet betalas ut ungefär var tredje månad. Det visade sig svårt att tillämpa regeln om att ackordsöverskottet skulle vara förverkat till laget. Det var vanligt att en arbetstagare som gett sig ivåg olovligen ändå fick full betalning. Kollektivavtalsparterna kom då överens om att den förverkade summan skulle tillfalla en kassa, som gynnade facket i olika hänseenden. Man nådde då en bättre ordning. Jag skulle tro att motsvarande borde gälla skadestånd vid olovlig kon- flikt. Det blir lättare att upprätthålla kravet att skadestånd skall utgå, om ingen har någon direkt profit av detta.

Allra sist vill jag uttala mitt stöd till Sigemans förslag om en nordisk

rättslig förening. Det är en mängd frågor att diskutera. Juristerna kan göra nytta genom att samla erfarenheter och redovisa iakttagelser och att föra en debatt som syftar till rättsordningens förbättring. Även sociologer och psykologer kan ha mycket att säga i sammanhanget, men vi jurister bör ha klart för oss att deras visdom sannolikt inte är mycket större än vår. Jag vill återknyta till den synpunkt som jag redan betonat flera gånger i mitt referat, nämligen att vi inte kan vänta oss att nå något resultat på detta område utan en samverkan med ledarna för de närmast berörda. Arbetsfreden är inte en angelägenhet för jurister eller andra grupper av fackmän, utan arbetsfreden beror främst på en samverkan mellan staten och fackföreningarna, mellan staten och arbetsgivarorganisationerna och mellan dessa tre inbördes. Det är misstag att tro att statsmakten genom en lagstiftning skulle kunna uppfostra de enskilda individerna utan att man har en sådan samverkan. Med sikte på förhållandena i England i detta ögonblick skulle jag vilja säga: Det går helt enkelt inte.