MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Riktlinjer för tillämpning av unionens konkurrensrätt på kollektivavtal som rör arbetsvillkoren för egenföretagare utan anställda

(2022/C 374/02)

1. Inledning

1) I dessa riktlinjer fastställs principer för bedömningar enligt artikel 101 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) av avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden (gemensamt kallade avtal) som ingåtts till följd av kollektiva förhandlingar mellan egenföretagare utan anställda och ett eller flera företag (motparten eller motparterna) gällande arbetsvillkoren för egenföretagare utan anställda.

2) I riktlinjerna används följande definitioner:

a) egenföretagare utan anställda: en person som inte har något anställningsavtal eller anställningsförhållande och som i första hand förlitar sig på den egna arbetsinsatsen för att tillhandahålla de berörda tjänsterna.

b) motpart: ett företag till vilket egenföretagare utan anställda tillhandahåller sina tjänster, dvs. den sistnämndas företagskunder, inbegripet sammanslutningar av sådana företag.

c) kollektivavtal: ett avtal som förhandlas fram och ingås mellan å ena sidan egenföretagare utan anställda eller deras företrädare, och å andra sidan deras motparter, i den utsträckning det till sin beskaffenhet och sitt syfte avser arbetsvillkoren för sådana egenföretagare utan anställda (1).

d) digital arbetsplattform: varje fysisk eller juridisk person som tillhandahåller en kommersiell tjänst som uppfyller samtliga följande krav: i) den tillhandahålls, åtminstone delvis, på distans på elektronisk väg, till exempel genom en webbplats eller en mobilapplikation, ii) den tillhandahålls på begäran av en tjänstemottagare, och iii) den inbegriper, som en nödvändig och väsentlig del, organisering av arbete som utförs av enskilda personer, oavsett om arbetet utförs via nätet eller på en viss plats (2).

3) Artikel 101 i EUF-fördraget förbjuder avtal mellan företag som begränsar konkurrensen på den inre marknaden, särskilt om de direkt eller indirekt fastställer inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor. Unionens konkurrensregler grundar sig på artikel 3.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), där det föreskrivs att unionen ska upprätta en inre marknad, inbegripet en ordning som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids (3).

4) I artikel 3.3 i EU-fördraget föreskrivs också att unionen ska verka för en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala framsteg eftersträvas”. På samma sätt föreskrivs i artikel 9 i EUF- fördraget att unionen ”[v]id fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska […] beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”. Unionen erkänner i detta sammanhang den viktiga roll som dialogen mellan arbetsmarknadens parter och kollektivavtalsförhandlingar har och åtar sig enligt artikel 152 i EUF-fördraget att ”underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter med respekt för deras självständighet”. I artikel 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna erkänns vidare förhandlingsrätten och rätten till kollektiva åtgärder (4).

(1) Denna definition påverkar inte den definition av kollektivavtal som används i medlemsstaterna inom ramen för dialogen mellan arbetsmarknadens parter.

(2) Definitionen av begreppet digital arbetsplattform är hämtad från förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om bättre arbetsvillkor för plattformsarbete, COM(2021) 762 final (förslaget till direktiv om plattformsarbete). Kommissionen kommer att ta ställning till om definitionen i dessa riktlinjer behöver uppdateras för det fall att den skulle skilja sig väsentligt från definitionen i den antagna versionen av direktivet om plattformsarbete.

(3) Avdelning VII kapitel 1 avsnitt 1 i EUF-fördraget och protokoll nr 27 till EU-fördraget och EUF-fördraget.

(4) Bättre arbetsvillkor och ett fullgott socialt skydd utgör också grundläggande principer för den europeiska pelaren för sociala rättigheter, enligt vilken ”[a]rbetsmarknadens parter ska höras om utformningen och genomförandet av den ekonomiska politiken och sysselsättnings- och socialpolitiken i enlighet med nationell praxis” och ”uppmuntras att förhandla och sluta kollektivavtal i frågor som är relevanta för dem”. Se den europeiska pelaren för sociala rättigheter, punkt 8, xxxxx://xx.xxxxxx.xx/xxxx/xxxxxxxx/xxxxxxxxxx- 2019-2024/economy-works-people/jobs-growth-and-investment/european-pillar-social-rights/european-pillar-social-rights-20- principles_sv.

5) Europeiska unionens domstol (domstolen) tog hänsyn till Unionens socialpolitiska mål när den i Albany-målet, beträffande kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsmarknadens parter, slog fast att det finns en viss inneboende konkurrensbegränsande inverkan av kollektivavtal mellan organisationer som företräder arbetsgivare respektive arbetstagare och att denna inverkan är nödvändig för att förbättra arbetsvillkoren (5). Avtal som ingås inom ramen för kollektivavtalsförhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare och som, på grund av sin beskaffenhet och sitt syfte, är avsedda att förbättra arbetsvillkoren (inbegripet ersättningen) faller därför utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget och strider således inte mot unionens konkurrensrätt (Albany-undantaget) (6).‌

6) För egenföretagare är situationen en annan. Förbudet i artikel 101 i EUF-fördraget gäller ”företag”, vilket är ett brett begrepp som omfattar alla enheter som bedriver näringsverksamhet, oavsett deras rättsliga ställning och hur de finansieras (7). Därmed räknas egenföretagare, även om de är enskilda personer som arbetar på egen hand, i princip som företag i den mening som avses i artikel 101 i EUF-fördraget, eftersom de erbjuder sina tjänster mot ersättning på en viss marknad och bedriver sin verksamhet som oberoende ekonomiska aktörer (8).‌

7) Domstolen har i detta avseende gjort klart att Albany-undantaget även omfattar ”falska egenföretagare”, eftersom de anses befinna sig i en situation som är jämförbar med en arbetstagares (9). I detta sammanhang anser domstolen att en person är en falsk egenföretagare om denna a) handlar under sin arbetsgivares ledning, särskilt beträffande valfriheten gällande arbetstid samt platsen för och innehållet i arbetet, b) inte tar någon del i arbetsgivarens affärsmässiga risker, och c) så länge anställningsförhållandet varar, ingår i arbetsgivarens företag och därmed bildar en ekonomisk enhet med detta företag. Dessa kriterier gäller vid tillämpning av unionens konkurrensrätt, oavsett om personen i fråga enligt nationell rätt betraktas som egenföretagare av skattemässiga, administrativa eller organisatoriska skäl, och förutsätter att en bedömning görs mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet (10). Fram till dess att en domstol eller myndighet har konstaterat att en falsk egenföretagare är en arbetstagare finns det dock ingen rättssäkerhet för att Albany-undantaget är tillämpligt. Om en person har konstaterats vara en arbetstagare finns det ingen risk att denna bryter mot artikel 101 i EUF-fördraget genom att inleda kollektiva förhandlingar eller ingå kollektivavtal i syfte att förbättra sina arbetsvillkor.‌

8) För vissa egenföretagare är det emellertid svårt att påverka arbetsvillkoren. Det gäller särskilt egenföretagare utan anställda, som arbetar på egen hand och i första hand förlitar sig på den egna arbetsinsatsen för sin försörjning. Även om de inte är helt integrerade i uppdragsgivarens verksamhet på samma sätt som arbetstagare är vissa egenföretagare utan anställda kanske inte helt oberoende i förhållande till sin uppdragsgivare eller så saknar de kanske tillräcklig förhandlingsstyrka. Den senaste tidens utveckling på arbetsmarknaden har bidragit till denna situation, särskilt den

(5) Dom av den 21 september 1999, Albany International BV/Stichting Bedrijfspensioenfonds Textielindustrie, C-67/96, EU:C:1999:430, punkt 59. Se även domarna av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014: 2411, punkt 22, av den 11 december 2007, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union/Viking Line ABP och OÜ Viking Line Eesti, C-438/05, EU:C:2007:772, punkt 49, och av den 9 juli 2009, 3F/Europeiska kommissionen, C-319/07, EU:C:2009:435, punkt 50.

(6) Domarna av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, punkt 23, av den 21 september 1999, Albany International BV/Stichting Bedrijfspensioenfonds Textielindustrie, C-67/96, EU:C:1999:430, punkt 60, av den 21 september 1999, Brentjens' Handelsonderneming BV/Stichting Bedrijfspensioenfonds voor de Handel in Bouwmaterialen, C-115/97, EU:C:1999:434, punkt 57, av den 21 september 1999, Maatschappij Drijvende Bokken BV/Stichting Pensioenfonds voor de Vervoer- en Havenbedrijven, C-219/97, EU:C:1999:437, punkt 47, av den 12 september 2000, Xxxxx Xxxxxx m.fl./Stichting Pensioenfonds Medische Specialisten, C-180/98, EU:C:2000:428, punkt 67, av den 21 september 2000, Xxxxxxx xxx xxx Xxxxx/Stichting Beatrixoord, C-222/98, EU:C:2000:475, punkt 22, och av den 3 mars 2011, AG2R Prévoyance/Beaudout Père et Xxxx XXXX, C-437/09, EU:C:2011:112, punkt 29.

(7) Domarna av den 23 april 1991, Xxxxx Xxxxxx och Xxxxx Xxxxx/Macrotron GmbH, C-41/90, EU:C:1991:161, punkt 21, av den 16 november 1995, Fédération Française des Sociétés d'Assurance, Société Paternelle-Vie, Union des Assurances de Paris-Vie och Caisse d'Assurance et de Prévoyance Mutuelle des Agriculteurs/Ministère de l'Agriculture et de la Pêche, C-244/94, EU:C:1995:392, punkt 14, och av den 11 december 1997, Job Centre coop. arl., C-55/96, EU:C:1997:603, punkt 21.

(8) Domarna av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, punkt 27, av den 28 februari 2013, Ordem dos Técnicos Oficiais de Contas/Autoridade da Concorrência, C-1/12, EU:C:2013:127, punkterna 36 och 37, och av den 14 december 2006, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio/Compañía Española de Petróleos SA, C-217/05, EU:C:2006:784, punkt 45.

(9) Dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, ECLI:EU:C:2014:2411, punkterna 30, 31 och 42.

(10) Dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, ECLI:EU:C:2014:2411, punkterna 36 och 37.

ökade tendensen att lägga ut företagstjänster och personliga tjänster på entreprenad, digitaliseringen av tillverknings­ processer och onlineplattformsekonomins framväxt (11). Kollektiva förhandlingar kan på ett betydelsefullt sätt bidra till att förbättra arbetsvillkoren för sådana egenföretagare utan anställda.

9) Mot denna bakgrund förtydligas i dessa riktlinjer: a) att kollektivavtal som ingås av egenföretagare utan anställda, som befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för arbetstagare faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget, och b) att kommissionen inte kommer att ingripa mot kollektivavtal som ingås av egenföretagare utan anställda, som upplever en obalans i förhandlingsstyrka i förhållande till sin motpart eller sina motparter.

10) Dessa riktlinjer beskriver hur kommissionen kommer att tillämpa Unionens konkurrensrätt, utan att detta påverkar tillämpningen av andra unionsrättsliga regler och principer. Riktlinjerna medför inte några sociala rättigheter eller skyldigheter och påverkar inte medlemsstaternas befogenheter på det socialpolitiska området eller arbetsmarknads­ parternas oberoende. De påverkar i synnerhet inte medlemsstaternas eller arbetsmarknadsparternas befogenheter när det gäller att organisera kollektiva förhandlingar i enlighet med nationell rätt och praxis i medlemsstaterna. De påverkar inte heller definitionerna av begreppen arbetstagare och egenföretagare i nationell rätt (12) eller möjligheterna för egenföretagare utan anställda att försöka omklassificera sitt anställningsförhållande (eller för nationella myndigheter/domstolar att pröva sådana fall) enligt unionsrätten eller nationell rätt. Riktlinjerna klargör bara under vilka omständigheter vissa egenföretagare utan anställda och deras motpart eller motparter kan inleda kollektiva förhandlingar och ingå kollektivavtal utan att de riskerar att överträda artikel 101 i EUF-fördraget.

11) Dessa riktlinjer påverkar inte heller eventuella tolkningar av artikel 101 i EUF-fördraget som domstolen kan komma att göra i framtiden vad gäller avtal som ingåtts inom ramen för kollektiva förhandlingar. De påverkar inte tillämpningen av unionens konkurrensrätt enligt artikel 42 i EUF-fördraget eller relevant unionslagstiftning vad gäller jordbruks- och fiskerisektorerna (13). Riktlinjerna ska dessutom gälla utan att det påverkar tillämpningen av artikel 101.3 i EUF-fördraget, vilken undantar från artikel 101.1 i EUF-fördraget avtal som a) bidrar till att förbättra produktionen eller distributionen av varor eller till att främja tekniskt eller ekonomiskt framåtskridande, b) tillförsäkrar konsumenterna en skälig andel av den vinst som uppnås, c) endast medför konkurrensbegränsningar som är nödvändiga och d) inte ger parterna möjlighet att sätta konkurrensen ur spel för en väsentlig del av varorna eller tjänsterna i fråga (14).‌

12) För tydlighetens skull bör det klargöras att kollektivavtal som förhandlas fram och ingås av egenföretagare och som inte omfattas av dessa riktlinjer inte nödvändigtvis strider mot artikel 101 i EUF-fördraget, utan ska bedömas från fall till fall precis som alla andra typer av avtal mellan företag.

(11) Därutöver har covid-19-krisen gjort många egenföretagare utan anställda ännu mer sårbara eftersom deras inkomstbortfall ofta har förvärrats på grund av bristfälliga eller icke-existerande nationella sociala trygghetssystem och särskilda stödåtgärder. Se Europapar­ lamentets betänkande av den 13 oktober 2021 om situationen för kulturarbetare och den kulturella återhämtningen i EU (2020/ 2261(INI)), Utskottet för kultur och utbildning, xxxxx://xxx.xxxxxxxx.xxxxxx.xx/xxxxx/xxxxxxxx/X-0-0000-0000_XX.xxxx#xxxxx0.

(12) Enligt domstolens fasta praxis är det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande att en person ”under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning”. Det bör påpekas att klassificeringen av en person som arbetstagare eller egenföretagare i första hand ska fastställas från fall till fall enligt nationell rätt, med beaktande av domstolens praxis. Se domarna av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, punkt 34, av den 21 februari 2013, L. N./Styrelsen for Videregående Uddannelser og Uddannelsesstøtte, C-46/12, EU:C:2013:97, punkt 40, av den 10 september 2014, Xxxxxxx Xxxxxxxxxxxx/Xxxxxxxx Xxxxxxx, C-270/13, EU:C:2014:2185, punkt 28, och av den 16 juli 2020, Governo della Repubblica italiana (ställning som italienska domare), C-658/18, EU:C:2020:572.

(13) Artiklarna 206–210 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 20.12.2013, s. 671), artiklarna 40 och 41 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruks­ produkter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (EUT L 354, 28.12.2013, s. 1).

(14) Punkt 34 i Meddelande från kommissionen – Tillkännagivande – Xxxxxxxxxx för tillämpningen av artikel 81.3 i fördraget (EUT C 101, 27.4.2004, s. 97).

2. Allmänt tillämpningsområde

2.1. Typer av avtal som omfattas av dessa riktlinjer

13) Dessa riktlinjer är tillämpliga på kollektivavtal såsom de definieras i punkt 2 c i dessa riktlinjer.

14) Utan att det påverkar medlemsstaternas handlingsutrymme när det gäller att fastställa kanalerna för den kollektiva representationen för egenföretagare ska dessa riktlinjer tillämpas på alla former av kollektiva förhandlingar som äger rum i enlighet med nationell rätt och praxis, från förhandlingar som förs genom arbetsmarknadens parter eller andra sammanslutningar till direkta förhandlingar mellan å ena sidan en grupp av egenföretagare utan anställda eller deras företrädare och å andra sidan deras motpart eller motparter eller sammanslutningar av sådana motparter. De omfattar även fall där egenföretagare utan anställda, antingen enskilt eller i grupp, vill omfattas av ett befintligt kollektivavtal (opt-in) som har ingåtts mellan deras motpart och en grupp av arbetstagare eller egenföretagare utan anställda.

15) Arbetsvillkoren för egenföretagare utan anställda omfattar frågor som ersättning, arvoden och bonusar, arbetstid och arbetsmönster, semester, tjänstledighet, fysiska utrymmen där arbetet äger rum, hälsa och säkerhet, försäkringar och social trygghet samt villkoren för när egenföretagare utan anställda har rätt att upphöra med att tillhandahålla sina tjänster eller för när motparten har rätt att upphöra med att anlita egenföretagarna.

16) Förhandlingar om och ingående av kollektivavtal förutsätter en viss grad av samordning mellan de olika parterna på respektive sida av förhandlingen innan det att avtalet förhandlas och ingås. Samordningen kan ske i form av ett avtal eller ett informationsutbyte mellan parterna på respektive sida av förhandlingen i syfte att besluta om en gemensam strategi i frågan (arbetsvillkoren) och/eller om förhandlingsformen (t.ex. multilateral eller genom utnämnda företrädare). I den mån sådan samordning är nödvändig och proportionerlig för att förhandla fram och ingå kollektivavtalet ska den enligt dessa riktlinjer behandlas på samma sätt som det kollektivavtal som samordningen avser (eller som den skulle ha avsett om förhandlingarna strandar) (15).

17) Dessa riktlinjer omfattar inte beslut som fattas av sammanslutningar eller avtal eller samordnade förfaranden mellan företag utanför ramen för förhandlingar (eller förberedelser inför förhandlingar) mellan egenföretagare utan anställda och deras motpart eller motparter för att förbättra arbetsvillkoren för egenföretagarna utan anställda. De omfattar i synnerhet inte avtal som går utöver att reglera arbetsvillkor eller som fastställer villkoren för hur tjänster ska erbjudas konsumenterna av egenföretagare utan anställda eller av motparten eller motparterna (i synnerhet priserna) (16), eller avtal som begränsar företags frihet att anlita de leverantörer av arbetskraft som de behöver.

Exempel 1

Situation: Ett antal budleverantörer (som är egenföretagare utan anställda) tillhandahåller tjänster till tre leveransplattformar som är verksamma i stad B. Ett kollektivavtal har ingåtts mellan leveransplattformarna och budleverantörerna, vilket fastställer vilka avgifter plattformarna ska betala till budleverantörerna för deras tjänster samt plattformarnas minimiskyldigheter gentemot budleverantörerna vad gäller hälsa och säkerhet. Enligt kollektivavtalet ska budleverantörerna begränsa sina leveranser till en viss del av staden. Staden delas därför genom avtalet in i tre separata områden, ett vardera för budleverantörerna för respektive plattform. Budleverantörerna i stad B kommer sinsemellan separat överens om att inte utföra fler än 20 leveranser på fyra timmar under en arbetsdag.

(15) Riktlinjerna omfattar till exempel samordning mellan motparterna för att besluta om ett ersättningsintervall som de kan diskutera med egenföretagare utan anställda i sina kollektiva förhandlingar. Sådan samordning omfattas av riktlinjerna i den mån den är nödvändig och proportionerlig för förhandlingen om eller ingåendet av ett kollektivavtal (punkt 16) och inte utgör ett konkurrensbe­ gränsande avtal (punkt 17). Ett konkurrensbegränsande avtal kan exempelvis uppstå om motparterna utnyttjar den information som utbyts genom sådan samordning för att ensidigt fastställa samma ersättning för sina respektive egenföretagare utan anställda. En sådan praxis omfattas inte av dessa riktlinjer, eftersom den går utöver vad som är nödvändigt och proportionerligt för att inleda kollektiva förhandlingar med egenföretagare utan anställda.

(16) Artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

Analys: Exemplet avser två avtal mellan företag i den mening som avses i artikel 101 i EUF-fördraget: a) kollektivavtalet mellan plattformarna och budleverantörerna, b) avtalet mellan budleverantörerna om det maximala antalet leveranser. Kollektivavtalet omfattas av dessa riktlinjer eftersom det är resultatet av kollektiva förhandlingar och reglerar arbetsvillkoren (avgifter, villkoren för hälsa och säkerhet) för budleverantörerna när de tillhandahåller plattformarna sina tjänster. Den del av kollektivavtalet som delar upp staden mellan de tre plattformarna handlar emellertid inte om arbetsvillkor, utan utgör ett avtal om uppdelning av marknaden vilket genom syfte sannolikt strider mot artikel 101 i EUF-fördraget (17).

Det separata avtalet mellan budleverantörerna om antalet leveranser per arbetsdag är däremot inte resultatet av kollektiva förhandlingar mellan egenföretagarna utan anställda och deras motpart eller motparter. De omfattas därför inte av dessa riktlinjer utan bör bedömas separat.

Exempel 2

Situation: De professionella idrottsklubbarna i medlemsstat X kommer sinsemellan överens om att inte rekrytera idrottare från varandra under giltighetstiden för idrottarnas avtal med respektive idrottsklubb. Klubbarna samordnar också ersättningsnivåerna för de idrottare som är äldre än 35 år.

Analys: Avtalen mellan idrottsklubbarna utgör avtal mellan företag i den mening som avses i artikel 101 i EUF- fördraget. Avtalen omfattas inte av dessa riktlinjer, eftersom de inte förhandlas fram mellan egenföretagare utan anställda och deras motpart eller motparter och därför inte utgör kollektivavtal. Det första avtalet strider sannolikt mot artikel 101 i EUF-fördraget genom syfte, eftersom det begränsar konkurrensen mellan idrottsklubbarna när det gäller att rekrytera de bästa idrottarna på marknaden. Det andra avtalet (om fastställande av löner) strider sannolikt också mot artikel 101 i EUF-fördraget genom syfte, eftersom det i grund och botten rör sig om ett avtal mellan konkurrenter (klubbarna) om att samordna sina insatskostnader.

Det här exemplet handlar sammantaget om praxis bland företag på arbetsmarknaden som faller utanför tillämpningsområdet för dessa riktlinjer och som sannolikt strider mot artikel 101 i EUF-fördraget.

2.2. Personer som omfattas av dessa riktlinjer

18) Dessa riktlinjer omfattar kollektivavtal som rör arbetsvillkoren för egenföretagare utan anställda såsom de definieras i punkt 2 a. Egenföretagare utan anställda kan använda sig av vissa varor eller tillgångar för att tillhandahålla sina tjänster. En städare använder till exempel städtillbehör och en musiker spelar ett musikinstrument. I dessa fall används varorna som ett hjälpmedel för att tillhandahålla den slutliga tjänsten och egenföretagarna utan anställda anses därför förlita sig på den egna arbetsinsatsen. Riktlinjerna gäller däremot inte situationer där den ekonomiska verksamhet som bedrivs av egenföretagaren utan anställda endast består av delning eller utnyttjande av varor eller tillgångar, eller återförsäljning av varor/tjänster. Om en egenföretagare utan anställda till exempel hyr ut bostäder eller vidaresäljer bilreservdelar är det fråga om utnyttjande av tillgångar och återförsäljning av varor och inte om en personlig arbetsinsats.

19) I avsnitt 3 i dessa riktlinjer anges de kategorier av kollektivavtal som inbegriper egenföretagare utan anställda och som kommissionen anser faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget, och i avsnitt 4 i dessa riktlinjer anges de kategorier av kollektivavtal som kommissionen inte kommer att xxxxxxx mot. Även om en egenföretagare utan anställda, eller ett kollektivavtal, faller inom de kategorier som anges i avsnitt 3 eller 4 i dessa riktlinjer är de allmänna principer som fastställer tillämpningsområdet för dessa riktlinjer och som anges i avsnitt 2 fortfarande tillämpliga. Kriterierna i avsnitten 3 och 4 måste vara uppfyllda vid den tidpunkt då egenföretagare utan anställda inleder kollektiva förhandlingar och ingår kollektivavtal med sin motpart eller sina motparter.

(17) En konkurrensbegränsning skulle också kunna konstateras om kollektivavtalet reglerade andra frågor än arbetsvillkoren, till exempel den kontorstid under vilken de tre plattformarna tillhandahåller sina tjänster.

3. Kollektivavtal vilka ingås av egenföretagare utan anställda som kan jämföras med arbetstagare och vilka faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 I EUF-fördraget

20) I sådana fall där egenföretagare utan anställda befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för arbetstagare anses deras kollektivavtal falla utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget oavsett om egenföretagarna även uppfyller kriterierna för att betraktas som falska egenföretagare (se punkt 7 i dessa riktlinjer) (18).

21) Domstolen har slagit fast att ett kollektivavtal som omfattar tjänsteleverantörer som är egenföretagare kan betraktas som ett resultat av en dialog mellan arbetsmarknadens parter i de fall tjänsteleverantörerna befinner sig i en situation som är jämförbar med den som arbetstagare befinner sig i (19). Den har bekräftat att ”det inte alltid [är] enkelt att i dagens ekonomi avgöra huruvida vissa egenföretagare […] ska betraktas som företag” (20). Domstolen har också slagit fast att en tjänsteleverantör kan förlora sin ställning som självständig ekonomisk aktör, och därmed som företag, när tjänsteleverantören inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden utan är helt beroende av sin uppdragsgivare, eftersom tjänsteleverantören inte bär några av de ekonomiska och affärsmässiga risker som följer av uppdragsgivarens verksamhet utan uppträder som en medhjälpare som är integrerad i uppdragsgivarens företag (21).‌‌

22) På grundval av dessa kriterier och med hänsyn till utvecklingen på unionens arbetsmarknader och på de nationella arbetsmarknaderna (i fråga om lagstiftning och rättspraxis) anser kommissionen i dessa riktlinjer att de kategorier av egenföretagare utan anställda som anges i avsnitten 3.1, 3.2 och 3.3 i dessa riktlinjer befinner sig i en situation som är jämförbar med den som arbetstagare befinner sig i och att kollektivavtal som förhandlas fram och ingås av dem därför faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget (22):

3.1. Ekonomiskt beroende egenföretagare utan anställda

23) Egenföretagare utan anställda som uteslutande eller huvudsakligen tillhandahåller sina tjänster till en enda motpart är sannolikt ekonomiskt beroende av denna motpart. Sådana egenföretagare utan anställda bestämmer i allmänhet inte självständigt sitt beteende på marknaden, utan är i hög grad beroende av sin motpart. De utgör således en integrerad del av motpartens verksamhet och bildar en ekonomisk enhet med den motparten. Det är dessutom större sannolikhet för att sådana egenföretagare utan anställda får instruktioner om hur arbetet bör utföras. Frågan om ekonomiskt beroende egenföretagare utan anställda har tagits upp i flera nationella lagar som ger sådana egenföretagare utan anställda rätt att förhandla kollektivt under förutsättning att de uppfyller kriterierna i respektive nationella bestämmelser (23).

24) Kommissionen anser att en egenföretagare utan anställda befinner sig i en ekonomisk beroendeställning om egenföretagaren uppbär minst 50 % i genomsnitt av sin totala arbetsrelaterade inkomst från en och samma motpart under en period på antingen ett eller två år (24).

(18) Domarna av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, och av den 21 september 1999, Albany International BV/Stichting Bedrijfspensioenfonds Textielindustrie, C-67/96, EU:C:1999:430.

(19) Dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, punkt 31 och 42.

(20) Dom av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, punkt 32.

(21) Domarna av den 4 december 2014, FNV Kunsten Informatie en Media/Staat der Nederlanden, C-413/13, EU:C:2014:2411, punkt 33, och av den 14 december 2006, Confederación Española de Empresarios de Estaciones de Servicio/Compañía Española de Petróleos SA, C-217/05, EU:C:2006:784, punkterna 43 och 44.

(22) De kategorier av egenföretagare utan anställda som anges i avsnitten 3 och 4 kan överlappa varandra. Vissa egenföretagare utan anställda kan därför ingå i fler än en av dessa kategorier.

(23) Exempelvis har både Tyskland, genom § 12a i lagen om kollektivavtal i den version som offentliggjordes den 25 augusti 1969 (Tysklands officiella tidning (Bundesgesetzblatt I), s. 1323), senast ändrad genom artikel 8 i lagen av den 20 maj 2020 (Bundesgesetzblatt I, s. 1055), och Spanien, genom artikel 11 i lag 20/2007 av den 11 juli 2007 om egenföretagares ställning, Spaniens officiella tidning (Boletín Oficial del Estado) 166 av den 12 juli 2007, s. 29964–29978, utgått från kriteriet om ekonomiskt beroende.

(24) Detta gäller även när egenföretagaren utan anställda tillhandahåller en motpart sina tjänster i mindre än ett år.

25) Kollektivavtal om arbetsvillkor som ingås mellan egenföretagare utan anställda vilka befinner sig i en ekonomisk beroendeställning och den motpart som de är ekonomiskt beroende av faller därför utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget.

Exempel 3

Situation: Företag X är en arkitektbyrå som anlitar ett stort antal arkitekter (egenföretagare) för att genomföra sina projekt. Arkitekterna får 90 % av sin inkomst från företag X, vilket framgår av deras skattedeklarationer. Arkitekterna förhandlar kollektivt och sluter ett avtal med företag X, vilket fastställer en arbetsvecka på högst 45 timmar, en årlig ledighet på 26 kalenderdagar och specificerade ersättningsnivåer som baseras på varje arkitekts erfarenhet.

Analys: Arkitekter som är egenföretagare utan anställda betraktas i regel, precis som andra oberoende uppdragstagare, som företag enligt artikel 101 i EUF-fördraget och denna bestämmelse är därför tillämplig på avtal dem emellan. Avtalet mellan arkitekterna (egenföretagarna utan anställda) och företag X faller dock utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget, eftersom det rör sig om ett kollektivavtal om arbetsvillkor mellan företag X och enskilda personer som kan anses befinna sig i en situation som är jämförbar med den som arbetstagare befinner sig i (i fråga om ekonomiskt beroende). I detta exempel är arkitekterna ekonomiskt beroende av sin motpart (företag X), eftersom de uppbär 90 % av sin inkomst från det företaget. De kan därför anses utgöra en integrerad del av företag X.

3.2. Egenföretagare utan anställda som arbetar ”sida vid sida” med arbetstagare

26) Egenföretagare utan anställda som utför samma eller liknande uppgifter ”sida vid sida” med arbetstagare hos samma motpart befinner sig i en situation som är jämförbar med arbetstagarnas. Dessa egenföretagare utan anställda tillhandahåller sina tjänster under motpartens ledning. De tar inte några affärsmässiga risker i samband med motpartens verksamhet och de har inte en tillräckligt oberoende ställning när det gäller utförandet av den berörda ekonomiska verksamheten. Det är upp till de behöriga nationella myndigheterna/domstolarna att avgöra om avtalsförhållandet för egenföretagare som arbetar sida vid sida med arbetstagare bör omklassificeras som ett anställningsförhållande. Egenföretagare utan anställda bör dock fortfarande kunna ingå kollektivavtal i syfte att förbättra sina arbetsvillkor även om de inte har omklassificerats som arbetstagare. Detta har i praxis erkänts i flera medlemsstater där kollektivavtal (eller vissa bestämmelser i sådana avtal) omfattar arbetstagare och egenföretagare som är verksamma inom samma sektor (25).

27) Kollektivavtal om arbetsvillkor mellan en motpart och en egenföretagare utan anställda som utför samma eller liknande uppgifter ”sida vid sida” med arbetstagare för samma motpart faller därför utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget. Detsamma gäller för kollektivavtal som i enlighet med nationell rätt och praxis i medlemsstaterna omfattar både arbetstagare och egenföretagare utan anställda.

Exempel 4

Situation: Företag X organiserar orkesterkonserter och andra evenemang där klassisk musik framförs. Flera musiker arbetar för företag X, antingen som arbetstagare eller som egenföretagare, baserat på årskontrakt. Oberoende av deras ställning instrueras musikerna av kulturchefen vid företag X om vilka verk de ska framföra, när och var repetitionerna hålls och vilka evenemang som de måste delta i. Företag X är medlem i sammanslutningen för arrangörer av musikaliska evenemang och de musiker (arbetstagare och egenföretagare) som arbetar för företag X är medlemmar i musikerförbundet. Ett kollektivavtal har ingåtts mellan de två organisationerna, som företräder sina respektive medlemmars intressen. I kollektivavtalet fastställs en arbetstid på högst 45 timmar per vecka för samtliga musiker och en dags ledighet om de medverkat vid tre konserter under en och samma vecka.

(25) Se till exempel artikel 14 i kollektivavtalet inom teater- och danssektorn i Nederländerna som har ingåtts mellan Kunstenbond (konstnärsfacket) och Nederlandse Associatie voor Podiumkunsten (nederländska sammanslutningen för scenkonst) för perioden 1 januari 2022 – 31 december 2023, vilket finns på xxxxx://xxxx.xx/xx-xxxxxxx/xxxxxxx/0000/00/Xxx-XX-0000-0000-X0_XXX_x.0. pdf, eller artikel 2 i kollektivavtalet för yrkesjournalister, som har ingåtts mellan å ena sidan Gospodarska zbornica Slovenije (Sloveniens industri- och handelskammare), Svet RTV Slovenija (RTV Slovenijas styrelse) och Združenje radijskih postaj Slovenije ter (den slovenska radiostationssammanslutningen) och å andra sidan Sindikat novinarjev Slovenije (fackförbundet för slovenska journalister), vilket finns på xxxx://xxx.xxxxx.xx/Xxx.xxx/xxxxxxxXxxxxxxx?xxxXXXX00.

Analys: Musiker som är egenföretagare utan anställda betraktas, precis som andra oberoende uppdragstagare, som företag enligt artikel 101 i EUF-fördraget och denna bestämmelse är därför tillämplig på avtal dem emellan. De musiker (egenföretagare utan anställda) som nämns i det här exemplet befinner sig dock i en jämförbar situation som arbetstagarna vid företag X i fråga om underordnad ställning och arbetsuppgifter. De utför samma uppgifter som de anställda musikerna (dvs. de medverkar vid musikaliska framträdanden), de omfattas av samma instruktioner från företag X om innehåll, plats och tidpunkt för framträdandena och de anlitas under ungefär samma tid som de anställda musikerna. Kollektivavtalet som reglerar arbetsvillkoren för de musiker som är egenföretagare och som arbetar ”sida vid sida” med de anställda musikerna faller därför utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF- fördraget.

3.3. Egenföretagare utan anställda som arbetar via digitala arbetsplattformar

28) Framväxten av onlineplattformsekonomin och tillhandahållandet av arbete genom digitala arbetsplattformar har skapat en ny verklighet för vissa egenföretagare utan anställda. Dessa befinner sig i en situation som är jämförbar med den som arbetstagare befinner sig i, i förhållande till de digitala arbetsplattformar som de använder för att tillhandahålla sitt arbete. Egenföretagare utan anställda kan vara beroende av digitala plattformar, i synnerhet för att nå ut till kunder, och kan ofta få jobberbjudanden av typen ”allt eller inget”, där de har få eller inga möjligheter att förhandla om sina arbetsvillkor, däribland ersättningen. Digitala arbetsplattformar kan vanligtvis besluta ensidigt om villkoren för förhållandet, utan att på förhand upplysa eller samråda med egenföretagarna utan anställda.

29) Den senaste tidens rättspraxis och ny lagstiftning på nationell nivå ger ytterligare indikationer på att sådana egenföretagare kan jämföras med arbetstagare. När det gäller klassificeringen av anställningsförhållandet erkänner nationella myndigheter och domstolar allt oftare tjänsteleverantörernas beroende av vissa typer av plattformar, eller till och med förekomsten av ett anställningsförhållande (26). På samma sätt har vissa medlemsstater antagit lagstiftning (27) som fastställer en presumtion om att ett anställningsförhållande föreligger eller om rätt till kollektivav­ talsförhandlingar för leverantörer som tillhandahåller tjänster till eller genom digitala plattformar.‌

30) Termen ”digital arbetsplattform” definieras i punkt 2 d. Digitala arbetsplattformar skiljer sig från andra onlineplattformar genom att de organiserar arbete som utförs av enskilda personer på begäran, vid enstaka eller upprepade tillfällen, av mottagaren av en tjänst som tillhandahålls av plattformen. Organisering av arbete som utförs av enskilda personer bör som ett minimum innebära en central roll i att matcha efterfrågan på tjänsten med den arbetsinsats som en person som har ett avtalsförhållande med den digitala plattformen och som är tillgänglig för en viss arbetsuppgift kan erbjuda, och kan inbegripa annan verksamhet såsom hantering av betalningar. Onlineplattformar som inte organiserar arbete som utförs av enskilda personer, utan bara tillhandahåller resurser genom vilka tjänsteleverantören kan nå slutanvändaren, t.ex. annonsering av erbjudanden eller begäranden om tjänster eller sammanställning och visning av tillgängliga tjänsteleverantörer inom ett visst område, utan ytterligare deltagande, bör inte betraktas som digitala arbetsplattformar. En plattform som till exempel bara sammanställer och visar uppgifter om tillgängliga rörmokare inom ett visst område och på så sätt gör det möjligt för kunderna att komma i kontakt med rörmokarna för att använda deras tjänster på begäran betraktas inte som en digital arbetsplattform, eftersom den inte organiserar rörmokarnas arbete. Definitionen av digitala arbetsplattformar bör vara begränsad till leverantörer av en tjänst i vilken organisationen av det arbete som utförs av enskilda personer, såsom person- eller varutransporter eller städning, utgör en nödvändig och väsentlig, och inte enbart en mindre och rent underordnad, del.

(26) För en utförlig översikt av rättspraxis i nio EU-medlemsstater, Schweiz och Förenade kungariket, se Hießl, C., ”Case Law on the Classification of Platform Workers: Cross-European Comparative Analysis and Tentative Conclusions”, Comparative Labour Law S Policy Journal, 2 maj 2021, xxxxx://xxxxxx.xxxx.xxx/xxx0/xxxxxx.xxx?xxxxxxxx_xxx0000000.

(27) Till exempel Spanien: kungligt lagdekret 9/2021 av den 11 maj 2021 om ändring av den omarbetade texten till lagen om arbetstagare, som godkändes genom det kungliga lagdekretet 2/2015 av den 23 oktober 2015, för att garantera arbetstagarrättigheterna för personer som är verksamma inom distribution på området digitala plattformar, Spaniens officiella tidning (Boletín Oficial del Estado) 113 av den 12 maj 2021, s. 56733-56738, eller Grekland: lag 4808/2021 för skydd av arbetskraften - inrättande av den oberoende myndigheten ”Yrkesinspektionen” – ratificering av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 190 om avskaffande av våld och trakasserier i arbetslivet – ratificering av Internationella arbetsorganisationens konvention nr 187 om ett ramverk för att främja arbetsmiljö – genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1158 av den 20 juni 2019 om balans mellan arbete och privatliv, liksom andra bestämmelser från ministeriet för arbete och sociala frågor och andra brådskande arrangemang, Greklands officiella tidning (ΦΕΚ) Α 101/19-06 2021.

31) Mot denna bakgrund faller kollektivavtal mellan egenföretagare utan anställda och digitala arbetsplattformar som handlar om arbetsvillkor utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget.

Exempel 5

Situation: En grupp förare som arbetar för olika taxitjänstplattformar inleder förhandlingar med den regionala sammanslutningen av taxitjänstplattformar för att ingå ett kollektivavtal som syftar till att förbättra förarnas arbetsvillkor. Innan taxitjänstplattformarna (medlemmarna i sammanslutningen) börjar förhandla med förarna samordnar de sin förhandlingsstrategi. Samtidigt som taxitjänstplattformarna diskuterar sin strategi för förhandlingen med förarna diskuterar de även möjligheten att komma överens om ett minimipris per resa. I slutändan strandar förhandlingen mellan sammanslutningen av plattformar och förarna och inget kollektivavtal ingås. Därefter fattar sammanslutningen av taxitjänstplattformar beslut om ett minimipris på 10 euro per resa för konsumenterna.

Analys: Genom sin sammanslutning försöker taxitjänstplattformarna förhandla om ett kollektivavtal med förarna som syftar till att förbättra förarnas arbetsvillkor. Förhandlingarna mellan förarna (som är egenföretagare utan anställda) och sammanslutningen av plattformar faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget, vilket är fallet oavsett om ett avtal ingås eller inte. Detsamma gäller den samordning mellan plattformarna som föregick förhandlingarna med förarna, förutsatt att denna samordning är nödvändig och proportionerlig för förhandlingen om ett kollektivavtal som omfattas av dessa riktlinjer.

Diskussionerna mellan plattformarna om det minimipris per resa som ska debiteras konsumenterna rör dock inte arbetsvillkoren. Eftersom taxitjänstplattformarna konkurrerar med varandra strider en sådan samordning av prissättningen mellan konkurrenter sannolikt mot artikel 101 i EUF-fördraget genom syfte.

Beslutet av sammanslutningen av taxitjänstplattformar om ett minimipris per resa faller under alla omständigheter utanför tillämpningsområdet för dessa riktlinjer, eftersom det inte är ett resultat av kollektiva förhandlingar mellan egenföretagare utan anställda och deras motpart eller motparter. Det är i stället resultatet av en överenskommelse mellan medlemmarna i sammanslutningen, dvs. plattformarna (vilka är motparterna).

Om förarna och sammanslutningen av plattformar kollektivt hade avtalat om en minimiavgift eller fast avgift (ersättning) på 10 euro per resa för förarna (oavsett hur dessa kostnader överförs till konsumenterna) skulle ett sådant avtal däremot ha ansetts röra arbetsvillkoren och därmed falla utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF- fördraget.

4. Kommissionens prioriteringar med avseende på efterlevnadskontroll

32) I vissa fall kan egenföretagare utan anställda som inte befinner sig i en situation som är jämförbar med arbetstagares ändå ha svårt att påverka sina arbetsvillkor, eftersom de har en svag förhandlingsposition i förhållande till sin motpart eller sina motparter. Även om det inte kan antas att deras kollektivavtal faller utanför tillämpningsområdet för artikel 101 i EUF-fördraget kan dessa egenföretagare utan anställda i själva verket ställas inför svårigheter som liknar de som drabbar egenföretagare utan anställda i de kategorier som anges i avsnitten 3.1, 3.2 och 3.3 i dessa riktlinjer. Kommissionen kommer därför inte att ingripa mot följande kategorier av kollektivavtal:

4.1. Kollektivavtal som ingås av egenföretagare utan anställda med en eller flera motparter som har en viss ekonomisk styrka

33) Egenföretagare utan anställda som förhandlar med en eller flera motparter som har en viss ekonomisk styrka, och därmed köparstyrka, kan ha otillräcklig förhandlingsstyrka för att kunna påverka sina arbetsvillkor. I ett sådant fall kan kollektivavtal vara ett legitimt sätt att korrigera obalansen i förhandlingsstyrka mellan parterna.

34) Kommissionen kommer därför inte att ingripa mot kollektivavtal om arbetsvillkor mellan egenföretagare utan anställda och deras motpart eller motparter om det föreligger en sådan obalans i förhandlingsstyrka (28). En sådan obalans ska förutsättas vara fallet om någon av följande situationer föreligger:

a) om egenföretagare utan anställda förhandlar om eller ingår kollektivavtal med en eller flera motparter som företräder en hel sektor eller bransch,

b) om egenföretagare utan anställda förhandlar om eller ingår kollektivavtal med en motpart vars sammanlagda årsomsättning och/eller årliga balansomslutning överstiger 2 miljoner euro eller som har en personalstyrka på minst tio anställda, eller med flera motparter som gemensamt överskrider ett av dessa tröskelvärden (29).

35) En obalans i förhandlingsstyrka kan även föreligga i andra fall, beroende på de enskilda underliggande omständigheterna.

Exempel 6

Situation: Företagen X, Y och Z tillhandahåller underhålls- och reparationstjänster för bilar. Företag X har en total omsättning på 700 000 euro. Företag Y har en total omsättning på 1 miljon euro och motsvarande siffra för företag Z är 500 000 euro. De tekniker (som är egenföretagare utan anställda) som arbetar för dessa företag som oberoende tjänsteleverantörer är missnöjda med sin låga ersättning och de dåliga säkerhetsvillkoren och beslutar att förhandla gemensamt med företagen X, Y och Z för att förbättra sina arbetsvillkor. De tre företagen vägrar att förhandla och hävdar att alla kollektivavtal med teknikerna skulle strida mot artikel 101 i EUF-fördraget.

Analys: Både teknikerna och de tre bilserviceföretagen är företag i den mening som avses i artikel 101 i EUF-fördraget. Presumtionen om att det föreligger en obalans i förhandlingsstyrka gäller inte om företagen X, Y eller Z skulle förhandla var för sig, eftersom inget av dem når upp till den omsättningströskel på 2 miljoner euro som anges i punkt 34 i dessa riktlinjer. Presumtionen gäller dock om de tre företagen förhandlar kollektivt, eftersom deras sammanlagda omsättning överstiger tröskelvärdet på 2 miljoner euro. I så fall kommer kommissionen inte att ingripa mot kollektiva förhandlingar och kollektivavtal om arbetsvillkor mellan teknikerna och de tre bilserviceföretagen.

4.2. Kollektivavtal som ingås av egenföretagare enligt nationell lagstiftning eller unionslagstiftning

36) I vissa fall har den nationella lagstiftaren, i syfte att uppnå sociala mål, vidtagit åtgärder för att korrigera den obalans i förhandlingsstyrka som drabbar vissa kategorier av egenföretagare utan anställda genom att antingen a) ge dessa personer rätt till kollektivförhandlingar, eller b) undanta kollektivavtal som ingås av egenföretagare inom vissa yrken från tillämpningsområdet för den nationella konkurrensrätten. Om den nationella lagstiftningen eftersträvar sociala mål kommer kommissionen inte att ingripa mot kollektivavtal om arbetsvillkor som rör kategorier av egenföretagare utan anställda på vilka den nationella rätten är tillämplig.

Exempel 7

Situation: I den nationella konkurrensrätten i medlemsstat A undantas avtal som ingåtts av vissa egenföretagare inom kultursektorn från dess tillämpningsområde.

Analys: Medlemsstat A har med hänsyn till sociala mål infört ett undantag från den nationella konkurrensrätten för en viss sektor. Detta innebär att kollektivavtal mellan enskilda personer som omfattas av undantaget och de företag till vilka de tillhandahåller sina tjänster inte anses konkurrensbegränsande enligt nationell konkurrensrätt. Kommissionen kommer därför inte att ingripa mot kollektivavtal som ingås av egenföretagare utan anställda som omfattas av den nationella bestämmelsen.

(28) Dessa riktlinjer bör inte tolkas som att de fastställer en (positiv) prioritering vad gäller kommissionens efterlevnadskontroll med avseende på kollektiva förhandlingar och kollektivavtal mellan egenföretagare utan anställda och motparter i fall där det inte föreligger en sådan obalans i förhandlingsstyrka.

(29) Beräknade i enlighet med avdelning 1 i bilagan till kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).

Exempel 8

Situation: I arbetsrätten i medlemsstat B föreskrivs att audiovisuella översättare (som är egenföretagare) har rätt att kollektivt förhandla med de företag till vilka de tillhandahåller sina tjänster.

Analys: Den nationella lagstiftaren i medlemsstat B har specifikt gett vissa egenföretagare, nämligen egenföretagare som är audiovisuella översättare, rätt till kollektivavtalsförhandlingar. Syftet med denna nationella lagstiftning, som eftersträvar sociala mål, är att rätta till den obalans i förhandlingsstyrka som föreligger mellan dessa egenföretagare och de företag till vilka de tillhandahåller sina tjänster. Kommissionen kommer därför inte att ingripa mot kollektivavtal som ingås av audiovisuella översättare som är egenföretagare utan anställda och som omfattas av den nationella lagstiftningen.

37) På liknande sätt kan rätten för vissa egenföretagare utan anställda att använda sig av kollektivavtal för att korrigera en obalans i förhandlingsstyrka gentemot sin motpart eller sina motparter erkännas i unionslagstiftningen.

38) Detta är fallet när det gäller Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 (30) (upphovsrättsdirektivet), vilket fastställer principen om att upphovsmän och utövande konstnärer (31) ska ha rätt till lämplig och proportionell ersättning när de licensierar eller överlåter sina rättigheter avseende utnyttjandet av sina verk och andra alster som skyddas av upphovsrätt och närstående rättigheter (32). Upphovsmän och utövande konstnärer har ofta en svagare förhandlingsposition än sin motpart eller sina motparter (33), och i direktiv (EU) 2019/790 föreskrivs en möjlighet att stärka deras förhandlingsposition för att säkerställa skälig ersättning i avtal om kommersiell användning av deras verk (34). Direktiv (EU) 2019/790 ger medlemsstaterna flexibilitet att tillämpa denna princip med hjälp av olika mekanismer (inklusive kollektivavtalsförhandlingar), så länge de är förenliga med unionsrätten (35).‌‌‌‌‌

39) I enlighet med de bestämmelser i direktiv (EU) 2019/790 som avses i punkt (38) i dessa riktlinjer, och utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i det direktivet, kommer kommissionen inte att ingripa mot kollektivavtal som upphovsmän eller utövande konstnärer (som är egenföretagare utan anställda) ingår med sin motpart eller sina motparter i överensstämmelse med nationella bestämmelser som har antagits i enlighet med det direktivet.

(30) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (EUT L 130, 17.5.2019, s. 92).

(31) Alla upphovsmän och utövande konstnärer omfattas av artikel 18 i direktiv (EU) 2019/790, med undantag av upphovsmän till datorprogram i den mening som avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram (EUT L 111, 5.5.2009, s. 16). Artikel 23.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790.

(32) Skäl 72 och artikel 18.1 i direktiv (EU) 2019/790. Se även skäl 73 i det direktivet, där det anges att ersättningen till upphovsmän och utövande konstnärer bör vara ”lämplig och proportionell i förhållande till det faktiska eller potentiella ekonomiska värdet på de licensierade eller överlåtna rättigheterna, med beaktande av upphovsmannens eller den utövande konstnärens bidrag till verket eller alstret i sin helhet och alla andra omständigheter i det enskilda fallet, till exempel praxis på marknaden eller det faktiska utnyttjandet av verket”.

(33) Skäl 72 i direktiv (EU) 2019/790.

(34) Kollektivavtalsförhandlingar kan också användas i de situationer som tas upp i artiklarna 19.5, 20.1 och 22.5 i direktiv (EU) 2019/790.

(35) Skäl 73 och artikel 18.2 i direktiv (EU) 2019/790. I skäl 73 sägs i synnerhet att ”[m]edlemsstaterna bör vara fria att tillämpa principen om lämplig och proportionell ersättning genom olika existerande eller nya mekanismer, till exempel kollektivavtalsförhandlingar och andra mekanismer, på villkor att mekanismerna är förenliga med tillämplig unionsrätt”.

40) Punkt 39 i dessa riktlinjer är inte tillämplig på kollektiva förhandlingar inom ramen för kollektiva förvaltningsorgani­ sationers eller oberoende förvaltningsenheters verksamhet (36), eftersom denna verksamhet fortfarande omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU (37), vilket inte påverkar tillämpningen av unionens konkurrensregler (38).‌‌

Exempel 9

Situation: Företag Y ger ut olika tidningar och tidskrifter. Flera journalister som arbetar som frilansare bidrar med artiklar till företagets publikationer. Företaget betalar ersättning till journalisterna baserat på de artiklar som publiceras i varje tidning eller tidskrift. Journalisterna är inte nöjda med nivån på den ersättning som de får från företag Y så de förhandlar och avtalar kollektivt med företaget om en höjning på 20 % av de royalties (den ersättning) som företaget ska betala.

Analys: I enlighet med dessa riktlinjer kommer kommissionen inte att ingripa mot det kollektivavtal som ingåtts av de frilansande journalisterna (som är egenföretagare utan anställda) och företag Y, eftersom avtalet har ingåtts i enlighet med direktiv (EU) 2019/790.

(36) Med kollektiv förvaltningsorganisation avses en organisation som har tillstånd enligt lag eller genom överlåtelse, licens eller annat avtal att som sitt enda eller huvudsakliga syfte förvalta upphovsrätter eller närstående rättigheter för mer än en rättighetshavare till gemensamt gagn för dessa rättighetshavare, och som uppfyller minst ett av följande kriterier: a) organisationen ägs eller kontrolleras av sina medlemmar, b) organisationen är organiserad på ideell basis.

Med oberoende förvaltningsenhet avses en organisation som enligt lag eller genom överlåtelse, licens eller annat avtal har tillstånd att som sitt enda eller huvudsakliga syfte förvalta upphovsrätter eller närstående rättigheter för mer än en rättighetshavare till gemensamt gagn för dessa rättighetshavare, och som a) inte, vare sig direkt eller indirekt, helt eller delvis, ägs eller kontrolleras av rättighetshavare, och som b) organiseras på vinstbasis. Artikel 3 a och b i direktiv 2014/26/EU (se fotnot 37).

(37) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/26/EU av den 26 februari 2014 om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och närstående rättigheter och gränsöverskridande licensiering av rättigheter till musikaliska verk för användning på nätet på den inre marknaden (EUT L 84, 20.3.2014, s. 72).

(38) Skäl 56 i direktiv 2014/26/EU.