Contract
Beredningens förslag: Xxxxx brott skall nu utmönstras ur brottskatalogen.
2.1 Inledning
Den 1 januari 2003 utökades brottskatalogen i TF - med verkan även för YGL – med fyra nya brott; olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.), övergrepp i rättssak och brott mot medborgerlig frihet (prop. 2001/02:74). Brottskatalogen i TF upptar efter utvidgningen 18 brott.
Propositionen föregicks av Mediegrundlagsutredningen (MGU) som i denna del hade i uppdrag att överväga om olaga hot och andra kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som ett led borde införlivas i brottskatalogen i TF. Bakgrunden till uppdraget var det s.k. Aftonbladsmålet (se nedan). Kommitténs majoritet stannade för att någon utvidgning inte borde ske. Fyra av kom- mitténs ledamöter reserverade sig och föreslog den utvidgning av brottskatalogen som sedermera genomfördes. Kommittén anförde i sina överväganden bl.a. följande (SOU 2001:28 s. 456 f.):
Ett förhållande som är otillfredsställande när man överväger att föra in nya brott i brottskatalogen är att Mediegrundlagsutredningens upp- drag inte omfattar en översyn av de nuvarande tryck- och yttrande- frihetsbrotten i brottskatalogen. Det synes vara inkonsekvent att inte anlägga samma bedömningssätt på ”gamla” och nya tryck- och yttran- defrihetsbrott. Vidare finns det ett värde i att hålla den sammantagna listan över sådana brott så begränsad som möjligt.
I en följdmotion till propositionen (2001/02:K51, Xxxx Xxxxxxxxx m.fl. (v)) efterlystes en översyn av brottskatalogen. Motionärerna citerade MGU:s ovan angivna uttalande och angav att argumentet var högst relevant. De anförde att det inte räcker att en inskränk-
175
ning av tryck- och yttrandefriheten är motiverad vid tidpunkten för dess genomförande utan att lagstiftningen i dess helhet måste kon- tinuerligt utvärderas och omprövas i ljuset av ändrade förhållanden samt att detta inte minst gäller brottskatalogen i TF. Motionärerna anförde att om så inte sker riskerar vi att med små steg, som vart och ett är välavvägt och motiverat när det tas, undan för undan bygga ut listan till en helhet som inte kan försvaras. Motionärerna ansåg att det fanns skäl att anta att en del av de nuvarande brotten i brottskatalogen, tillkomna i en annan tid, efter en förutsättningslös prövning skulle kunna utmönstras eller begränsas och angav att regeringen därför borde ta initiativ till en förutsättningslös ut- värdering och prövning av brottskatalogen i 7 kap. 4 § TF och där- med sammanhängande frågor.
Konstitutionsutskottet (KU) instämde i vad som framfördes i motionen om att inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten måste vara väl motiverade och att en inskränkning skall vara moti- verad inte bara när den genomförs utan också om förhållandena ändras. Det fanns enligt utskottet anledning att kontinuerligt ut- värdera och ompröva TF:s brottskatalog och utskottet ansåg därför att regeringen borde ta initiativ till en sådan utvärdering (bet. 2001/02:KU21 s. 43). Riksdagen tillkännagav regeringen som sin mening vad utskottet anfört (rskr. 2001/02:233). I Tryck- och yttrandefrihetsberedningens direktiv anges med hänvisning till KU:s uttalande att det ingår i beredningens uppdrag att göra denna översyn av brottskatalogen.
Med hänsyn till KU:s uttalande och den bakomliggande motion- en tolkar beredningen sitt uppdrag i denna del så att beredningen skall överväga om något av de brott som nu ingår i brottskatalogen bör utmönstras. Därvid utgår beredningen från att avsikten inte varit att något brott skall behandlas på det sätt som skedde med barnpornografibrottet med verkan från den 1 januari 1999, dvs. ut- definieras från grundlagarnas tillämpningsområde genom ett tillägg i 1 kap. 10 § TF respektive 1 kap. 13 § YGL så att brottet kommer att falla under bestämmelser i vanlig lag när det begås i grundlags- skyddade medier. I förarbetena till utdefinieringen poängterades ju att motivet till åtgärden beträffande barnpornografin var unikt och att de särskilda hänsyn som motiverade den inte med någon styrka kunde åberopas som skäl för att flytta ut något annat från grundlagarnas tillämpningsområde (prop. 1997/98:43 s. 71, bet. 1997/98:KU 19 s. 17). Uttalandena var ett svar på de farhågor om en s.k. smittoeffekt som hade framförts i remissyttrandena och
176
även i den allmänna debatten. Beredningen utgår alltså från att om något brott skall utmönstras ur brottskatalogen skall det därefter vara straffritt om det begås i ett grundlagsskyddat medium. Det ingår inte i beredningens uppdrag i denna del att ta upp frågan om det finns skäl att föra in något nytt brott i brottskatalogen. Bered- ningen begränsar vidare sina överväganden till att avse brotts- katalogen i dess lydelse före utvidgningen den 1 januari 2003 och tar alltså inte upp de brott som då infördes till ny diskussion. Beträffande dessa nya brott kan här endast anmärkas att JK har prövat frågor rörande tryckfrihetsbrottet brott mot medborgerlig frihet och att det även förekommit anmälningar till JK där olaga hot åberopats.
Brottskatalogen upptar de otillåtna yttranden som utgör tryck- frihetsbrott (genom hänvisningen i 5 kap. 1 § YGL utgör de även yttrandefrihetsbrott). Inskränkningar i tryckfriheten anges emel- lertid även i 7 kap. 3 och 5 §§ TF och motsvarande bestämmelser i YGL. 7 kap. 3 § anger de fall då meddelare, eller viss annan med- verkande, och anskaffare kan fällas till ansvar för sin medverkan i en tryckt skrift och 7 kap. 5 § upptar de fall av otillåtet offentlig- görande som utgör tryckfrihetsbrott. Eftersom paragraferna, lik- som brottskatalogen, behandlar inskränkningar i tryckfriheten kunde det vara naturligt att behandla även dem i detta sammanhang. Båda paragraferna hänvisar emellertid i visst fall till sekretesslagen; i 7 kap. 3 § första stycket 3 anges som ett straffbart fall att den medverkande uppsåtligen åsidosatt tystnadsplikt i de fall som anges i sekretesslagen och i 7 kap. 5 § 2 anges som tryckfrihetsbrott att någon offentliggör uppgift och därvid uppsåtligen åsidosätter tyst- nadsplikt som avses i sekretesslagen. Sekretesslagen, bl.a. dess 16:e kapitel som upptar de meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter som avses i 7 kap. 3 § första stycket 3, har utretts av Offentlighets- och sekretesskommittén. Kommitténs huvudbetänkande ”Ny sekretess- lag” (SOU 2003:99) behandlas för närvarande i regeringskansliet. Det är därför oklart vilken närmare omfattning de här diskuterade paragraferna kommer att få. I viss mån talar detta mot att över- väganden beträffande de nämnda paragrafernas omfattning görs i detta sammanhang. Härtill kommer att det inte i beredningens direktiv anges att så skall ske, utan direktiven nämner i denna del enbart brottskatalogen, dvs. 7 kap. 4 § TF. Det är möjligt att be- redningen i sitt fortsatta arbete har anledning att se över också 7 kap. 3 och 5 §§ TF samt motsvarande bestämmelser i YGL.
177
Eftersom YGL, med tillägg beträffande vissa fall av olaga våldsskildring i rörliga bilder, hänvisar till brottskatalogen i TF i fråga om vilka gärningar som skall anses som yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § YGL), har det som i det följande sägs om brottskata- logen i TF också direkt betydelse för yttrandefrihetsbrotten.
2.2 Allmänt om tryck- och yttrandefrihetsbrotten
2.2.1 Reglerna i TF och YGL
En viktig del av skyddet för tryck- och yttrandefriheten enligt TF och XXX är att ingripanden på grund av innehållet i yttranden i de medier som omfattas av dessa grundlagar får ske bara om tryck- frihets- respektive yttrandefrihetsbrott föreligger, dvs. att gärning- en upptas i brottskatalogen i TF (till vilken YGL hänvisar). Denna princip kallas exklusivitetsprincipen och framgår av 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL. Där anges att ingripanden på grund av miss- bruk av tryck- respektive yttrandefriheten inte får göras utom i fall som anges i TF och YGL. Vad som är missbruk bestäms utifrån innebörden av och syftet med tryck- och yttrandefriheten så som detta framgår av 1 kap. 1 § första och andra styckena TF och 1 kap.
178
1 § första och andra styckena YGL. Där anges att grundlagarna tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyddade medierna offent- ligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och att i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt menings- utbyte, en fri och allsidig upplysning och, enligt YGL, ett fritt konst- närligt skapande. Att ett fritt konstnärligt skapande har nämnts sär- skilt i YGL har inte avsetts innebära någon skillnad mellan de båda grundlagarnas syften.
Formuleringen av tryck- och yttrandefrihetens innebörd och syfte innebär att all användning av de grundlagsskyddade medierna inte omfattas av TF:s eller YGL:s skydd som exklusiv straff- och processlag. Den användning som omfattas av detta skydd brukar sägas falla inom grundlagarnas materiella tillämpningsområde till skillnad från det formella tillämpningsområdet som anger vilka medier som omfattas av grundlagarna med bortseende från inne- hållet (jfr avsnitt 1.2.3.2). Användning av de grundlagsskyddade medierna som faller inom det materiella tillämpningsområdet men som anses otillåten upptas i brottskatalogen (och andra undantags- bestämmelser som 7 kap. 3 och 5 §§ samt 1 kap. 9 och 10 §§). Övrig användning som faller inom det materiella tillämpningsområdet kan alltså inte bestraffas eftersom bestraffning enligt exklusivitets- principen endast får ske i de fall som anges i grundlagarna. Före utvidgningen av brottskatalogen den 1 januari 2003 ansåg HD i Aftonbladsmålet (NJA 1999 s. 275) att olaga hot var ett sådant brott, i vart fall såvitt gällde meddelarfriheten. Beträffande den an- vändning av de i och för sig grundlagsskyddade medierna som inte omfattas av grundlagarnas materiella tillämpningsområde kan emel- lertid lagföring ske enligt vanlig lag. Frågan vilken användning av de i och för sig grundlagsskyddade medierna som faller inom eller utanför TF:s skydd som exklusiv straff- och processlag, dvs. inom eller utanför grundlagens materiella tillämpningsområde är inte helt klar.
För ansvar för tryck- och yttrandefrihetsbrott krävs också att
gärningen även är straffbar enligt vanlig lag. Man brukar säga att ”dubbel täckning” krävs för att ett brott skall vara straffbart som tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att ansvarsområdet för sådana brott kan inskränkas men inte utvidgas utan ändring av TF.
TF innehåller i 7 kap. 4 och 5 §§ en fullständig uppräkning av vilka gärningar som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt vanlig lag. Gärningarna i 7 kap. 4 §
179
utgör otillåtna yttranden medan gärningarna i 7 kap. 5 § utgör otillåtna offentliggöranden. Gärningarna enligt 7 kap. 4 § är hög- förräderi, krigsanstiftan, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, vårdslöshet med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi eller landssvek, landsskadlig vårdslöshet, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, uppvigling, hets mot folkgrupp, brott mot med- borgerlig frihet, olaga våldsskildring, förtal, förolämpning, olaga hot, hot mot tjänsteman (inklusive hot mot väktare m.fl.) och övergrepp i rättssak samt försök, förberedelse och stämpling till sådana brott i den omfattning som anges. Före den 1 januari 1999 fanns även barnpornografibrott med i katalogen.
I 7 kap. 5 § anges som tryckfrihetsbrott gärningar, begångna genom tryckt skrift och straffbara enligt lag, som innebär att någon
1. uppsåtligen offentliggör allmän handling som ej är tillgänglig för envar, om han fått tillgång till handlingen i allmän tjänst, under utövande av tjänsteplikt eller i därmed jämförbart för- hållande;
2. offentliggör uppgift och därvid uppsåtligen åsidosätter tyst- nadsplikt som gäller enligt sekretesslagen, och
3. när riket är i krig eller omedelbar krigsfara, offentliggör uppgift om förhållanden vilkas röjande enligt lag innefattar annat brott mot rikets säkerhet än som anges i 7 kap. 4 §.
I 5 kap. 1 § första stycket YGL sägs att de gärningar som anges som tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som yttran- defrihetsbrott om de begås i ett radioprogram eller en teknisk upptagning och är straffbara enligt lag. Detta innebär att tryckfri- hetsbrotten och yttrandefrihetsbrotten sammanfaller. På en punkt finns dock en skillnad som beror på utformningen av brottet olaga våldsskildring i 16 kap. 10 b § första stycket brottsbalken (BrB). När det gäller stillbilder är endast skildring av s.k. våldspornografi straffbar medan även skildring av s.k. extremvåld är straffbar när det gäller rörliga bilder. I 5 kap. 1 § andra stycket YGL föreskrivs därför att som yttrandefrihetsbrott skall anses även sådan olaga våldsskildring varigenom någon genom rörliga bilder närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig. Listan på yttrandefrihetsbrott enligt YGL är alltså något mera omfattande än brottskatalogen
180
enligt TF så till vida att även skildring av annat våld än sexuellt sådant är straffbart enligt YGL.
En koppling till brottskatalogen finns i bestämmelserna om ansvar för meddelare och viss annan medverkande samt anskaffare (7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL). I dessa bestämmelser anges nämligen som ett fall då meddelare, viss annan medverkande samt anskaffare kan fällas till ansvar för sin medverkan att han däri- genom gjort sig skyldig till högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsför- räderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, dvs. det är fråga om vissa av de brott som upptas i katalogen över tryck- och yttrandefrihetsbrotten.
2.2.2 MGU:s ståndpunkt
MGU hade som angetts ovan i uppdrag att överväga om olaga hot och andra kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som ett led borde införlivas i brottskatalogen i TF. Bakgrunden till uppdraget var som nämnts det s.k. Aftonbladsmålet (NJA 1999 s. 275). Målet gällde åtal mot en journalist vid Aftonbladet och fem ynglingar med påstådda nazistiska sympatier för olaga hot och hot mot tjänsteman mot den dåvarande talesmannen för Stockholmspolisen samt en kvinnlig journalist och hennes sambo. Journalisten fri- kändes i tingsrätt och hovrätt och domen beträffande honom över- klagades inte till HD. HD ansåg att TF:s regler om meddelarfrihet förhindrade beivrande av de brott ynglingarna åtalats för liksom utdömande av skadestånd till målsägandena och ogillade åtalen och skadeståndsyrkandena. HD ansåg alltså att olaga hot och hot mot tjänsteman i och för sig föll inom TF:s materiella tillämpningsom- råde såvitt gällde meddelarfriheten.
MGU angav att man vid bedömningen av frågan om olaga hot och andra kriminaliserade yttranden där olaga hot ingår som ett led borde införlivas i brottskatalogen måste utgå från det materiella tillämpningsområde som TF ansetts ha enligt förarbeten, doktrin och praxis och att gränsen för tillämpningsområdet inte kunde an- ses klar. Efter en genomgång av förarbetsuttalanden, doktrin m.m. om vilka brott som skall utgöra tryckfrihetsbrott och vilka brott som skall bestraffas endast enligt vanlig lag kom kommittén fram till vissa grundläggande utgångspunkter som enligt dess mening borde gälla vid överväganden av om ett visst brott var av den arten
181
att det i princip kunde föras in i TF:s brottskatalog. Kommittén anförde (SOU 2001:28 s. 416 f.):
MGU erinrade om att kommittén inte hade till uppgift att behandla de brott som redan ingick i brottskatalogen och anförde (s. bet. s 417):
Dessa brott har tagits upp i brottskatalogen på grundval av en historisk utveckling och kan sägas utgöra ”klassiska” yttrandefrihetsbrott. Det är därför inte givet att de alla helt uppfyller de kriterier som Medie- grundlagsutredningen anser bör vara vägledande för kommitténs över- väganden beträffande brottskatalogen.
2.3 Överväganden
2.3.1 Inledning
Som angetts i avsnitt 2.1 utgår beredningen vid sina överväganden från att om något brott skall utmönstras ur brottskatalogen skall det därefter vara straffritt om det begås i ett grundlagsskyddat medium. Detta synsätt är den helt grundläggande utgångspunkten för de vidare övervägandena.
Det måste vid övervägandena vidare hållas i minne att om något brott utmönstras ur brottskatalogen får det effekt också i andra
182
hänseenden. Om ett brott tas bort ur brottskatalogen så att det blir straffritt när det begås i grundlagsskyddade medier innebär det t.ex. att Sverige inte kan lämna internationellt rättsligt bistånd i fråga om det brottet när det begås i grundlagsskyddade medier. Genom den koppling till brottskatalogen som finns i bestämmelserna om an- svar för meddelare och annan medverkande samt anskaffare (7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL) torde en utmönstring ur brotts- katalogen av något av de brott som anges i dessa bestämmelser böra medföra att det också tas bort ur dem eftersom det inte kan vara rimligt att t.ex. en meddelare kan straffas men inte utgivaren (jfr dock att enligt 7 kap. 3 § första stycket TF i dess lydelse före SFS 1976:955 ärekränkning kunde medföra ansvar för en meddelare, om uppgiften inte publicerades). Att tryck- och yttrandefrihetsbrotten högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott upptagits i 7 kap. 3 § första stycket 3 TF (och 5 kap. 3 § första stycket 1 YGL), så att de kan föranleda straff inte bara för den ensamansvarige utan även för meddelaren eller annan medverkande, visar att lagstiftaren hittills sett mycket allvarligt på dessa brott. Detta måste beaktas vid över- vägande av frågan om något av dem kan utmönstras ur brotts- katalogen.
I likhet med MGU, och den uppfattning regeringen gav till känna i lagstiftningsärendet rörande utvidgningen av brottskatalog- en (prop. 2001/02:74 s. 56), anser Tryck- och yttrandefrihetsbered- ningen att gränsen för TF:s materiella tillämpningsområde inte kan anses klar. Beredningen anser att kommitténs uppfattning om vilka utgångspunkter som bör gälla vid övervägande av frågan om nya brott skall föras in i brottskatalogen – en uppfattning som inte motsades i lagstiftningsärendet (prop. 2001/02:74 s. 65, bet. 2001/02:KU21 s. 43) – är förenlig med vad som kan anses vara gäl- lande rätt i exklusivitetsfrågan. Beredningen anser också, som nämnts, att det som ett led i prövningen av om något av de brott som införts i katalogen före den 1 januari 2003 kan utmönstras kan vara av intresse att studera i vad mån brotten uppfyller de krav som borde ha ställts om det i dag varit fråga om att överväga att införa dem som nya i brottskatalogen, dvs. att, som MGU ansåg konse- kvent, anlägga samma bedömningssätt på de gamla tryck- och yttrandefrihetsbrotten som man bör göra på nya. Det handlar då i huvudsak om att studera om brottet innehåller något moment som ligger utanför den ensamansvariges kontroll. Eftersom de brott
183
som diskuteras här upptas i brottskatalogen och således nu utgör tryck- och yttrandefrihetsbrott kan man dock knappast utmönstra något av dem enbart på den grunden att det inte helt uppfyller de krav som skulle ha ställts om det varit fråga om att överväga att föra in brottet som nytt i katalogen.
Uppsåtet kan i vissa fall vara ett sådant moment som ligger utan- för den ensamansvariges kontroll. Det tryck- och yttrandefrihets- rättsliga ansvaret är ju ett formaliserat ansvar för att ett grundlags- skyddat medium kommit att ges ut med ett visst innehåll och i 8 kap. 12 § TF (med motsvarighet i 6 kap. 4 § YGL) sägs att vid bedömande av fråga om ansvar för den som har att svara för tryckt skrift skall så anses som om vad skriften innehåller införts däri med hans vetskap och vilja. Tryck- och yttrandefrihetsansvaret är på detta sätt objektivt och i själva ansvarsystemet ligger implicit att man till stor del måste bortse från subjektiva faktorer. Frågan hur detta formaliserade ansvar förhåller sig till uppsåtsläran inom den allmänna straffrätten är inte okomplicerad. Inom den allmänna straffrätten krävs ju att alla objektiva rekvisit är subjektivt täckta, dvs. omfattas av gärningsmannens uppsåt. Xxxx-Xxxxxx Xxxxxxxx behandlar denna fråga i sin avhandling Tryckfrihetens gränser. Det måste enligt Xxxxxxxx bli fråga om en objektiviserad prövning utifrån den publicerade texten och de omständigheter under vilka den tillkommit. Man har att utgå från de omständigheter som varit bekanta för de personer som ägt inflytande över publiceringen (a.a. s. 99 f). Ett särskilt problem innebär enligt Xxxxxxxx de tryck- frihetsbrott som för straffbarhet förutsätter att gärningsmannen har ett fristående uppsåt, såsom högförräderi, uppror och spioneri. Enligt uttalanden i propositionen till TF skulle det finnas omstän- digheter som inte täcks av presumtionen i 8 kap. 12 § TF och be- träffande vilka uppsåt i så fall skulle krävas hos den ensamansvarige (prop. 1948:230 s. 40). Uttalandena avser enligt Xxxxxxxx möjligen just fristående subjektiva rekvisit (a.a. s. 100).
Angående uppsåt kan här även nämnas att det s.k. eventuella
uppsåtet i senare rättspraxis har ansetts böra ersättas av s.k. lik- giltighetsuppsåt, åtminstone vid våldsbrott (NJA 2002 s. 449 och 2004 s. 176). Det är alltså numera troligen tillräckligt att sådant uppsåt föreligger i fall då det enligt tidigare praxis ansetts att even- tuellt uppsåt varit nog. När det i det följande anges att eventuellt uppsåt ansetts tillräckligt beträffande vissa brott måste alltså dessa rättsfall beaktas.
184
Beredningen anser, som nämnts, att faktorer utöver de ovan angivna av intresse vid bedömningen av om något brott kan ut- mönstras ur brottskatalogen är hur stort behovet är av att brottet upptas i brottskatalogen, dvs. hur ofta tryckfrihetsbrottet före- kommer eller hur sannolikt det kan antas vara att brottet skall be- gås i ett grundlagsskyddat medium, huruvida straffstadgandet kan missbrukas i syfte att strypa yttrandefriheten och om det är pro- blematiskt att beivra brottet enligt de särskilda reglerna i grund- lagarna om ensamansvar och jury-prövning, t.ex. därför att brottet innefattar moment som ligger utanför den ensamansvariges kon- troll. Om man finner att brottets konstruktion är sådan att det kan vara problematiskt att beivra det enligt de särskilda reglerna i grund- lagarna om ensamansvar och jury-prövning eller att det kan miss- brukas i syfte att strypa yttrandefriheten måste naturligtvis beaktas att man i vart fall hittills ansett att dessa svårigheter kunnat be- mästras inom det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga systemet. Sådana svårigheter utgör därför inte i sig tillräckliga skäl att ut- mönstra ett brott ur brottskatalogen.
Som framgår av redovisningen av de olika tryckfrihetsbrotten i avsnitt 2.3.2 nedan är en del av dessa tämligen obestämda till sin avfattning. Detsamma gäller de bakomliggande brottsbalksbestäm- melserna. Även om gärningsbeskrivningarna i 7 kap. 4 § TF kan te sig så obestämda att det kan tala emot att brotten står kvar i brotts- katalogen, synes problemet främst hänföra sig till BrB:s lagtext på vilken brottskatalogens gärningsbeskrivningar bygger. Att vissa gärningar bör vara straffbara torde – inte minst mot bakgrund av de erfarenheter som låg bakom tillkomsten 1948 av motsvarande be- stämmelser i strafflagen – vara invändningsfritt. Anser man att brottsbeskrivningarna i dag är allt för vaga, bör paragraferna i BrB ses över i första hand och inte brotten i TF:s brottskatalog. Redan här kan anges att beredningen anser att det beträffande vissa av brotten, som högförräderi, krigsanstiftan och uppvigling är befogat med en översyn av rekvisiten i brottsbalksbestämmelsen med eventuella följdeffekter för brottskatalogen i TF. Man skall emel- lertid vara medveten om att det kan visa sig besvärligt att precisera brottsrekvisiten så att dessa bara omfattar förfaranden som är oacceptabla utan att utesluta vissa handlingar som kan vara svåra att förutse på förhand men som också bör inbegripas. Visar det sig vara svårt att nå särskilt långt i preciseringsgrad kan det vara ett alternativ att ta bort något brott ur katalogen om det ter sig särskilt
185
orealistiskt att tro att gärningen skulle begås i något medium som faller under TF eller YGL.
Vid överväganden av om vissa av tryckfrihetsbrotten bör ut- mönstras ur katalogen måste beaktas i vad mån internationella överenskommelser kan lägga hinder i vägen för en svensk avkrimi- nalisering såvitt gäller yttranden i massmedier. Som nämns i det följande kan exempelvis hänvisas till FN:s konvention 1965 om av- skaffande av alla former av rasdiskriminering, vars artikel 4 kräver kriminalisering av hets mot folkgrupp, och Romstadgan om den Internationella brottsmålsdomstolen som bygger på att bl.a. upp- vigling till folkmord (se stadgans artikel 25) kan bestraffas på det nationella planet i första hand (prop. 2000/01:122 s. 32). Artikel 8 i Europakonventionen handlar om rätt till skydd för privat- och familjeliv och anger i punkten 1 att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Konventionen torde innebära att Sverige inte kan avkriminalisera eller från brottskatalogen lyfta ut förtal eller förolämpning.
Det kan här nämnas att de personer som hotades i det s.k. Aftonbladsmålet efter HD:s dom yrkade skadestånd vid Europa- domstolen under åberopande av artikel 8 i Europakonventionen. Klagandena gjorde gällande att den svenska staten brustit i sina åligganden enligt konventionen och att brottet bestod antingen i att tillämpningen av den svenska lagstiftningen var felaktig eller att den svenska lagstiftningen inte var tillräckligt omfattande med hänsyn till konventionens artikel 8. Den svenska staten ingick inte i svaromål utan parterna träffade en förlikning enligt vilken klagan- dena skulle erhålla 275 000 kr.1
I likhet med vad ovan sagts om att problem med att beivra ett brott i brottskatalogen enligt de särskilda reglerna i grundlagarna eller att ett brott kan missbrukas i syfte att strypa yttrandefriheten inte är tillräckligt skäl för att utmönstra det ur brottskatalogen kan inte heller intresset av att hålla brottskatalogen så begränsad som möjligt anses utgöra ett tillräckligt skäl för utmönstring. Det är inte ett självändamål att katalogen skall vara kort utan strävan måste vara att den skall uppta de gärningar som det finns skäl att straffbelägga som tryck- och yttrandefrihetsbrott. En del gärningar som kan förefalla helt inaktuella vid lugna förhållanden kan behöva upptas i katalogen som en beredskap för orostider.
1 Regeringsbeslut 2003-01-16, ärende UD2002/2123/FMR. I beslut den 11 februari 2003 lade Europadomstolen ärendet till handlingarna (Application 53970/00, Pascalidou and others v. Sweden, decision).
186
Vid bedömningen av om något brott kan utmönstras måste vidare beaktas att teknikutvecklingen i fråga om masskommunika- tion, t.ex. den som gäller Internet, innebär att möjligheterna för att brott kan begås i grundlagsskyddade medier blir allt större. Detta gäller naturligtvis i första hand på YGL:s område.
Mot bakgrund av de allmänna utgångspunkter som angetts här görs i avsnitt 2.3.2 överväganden angående brotten. Dessa har där- vid delats in i fyra kategorier; 1) tryckfrihetsbrott av beredskapslik- nande karaktär (högförräderi, krigsanstiftan, uppror, landsförräde- ri, landssvek, landsskadlig vårdslöshet och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet), 2) tryckfrihetsbrott angående hemliga uppgifter (spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift), 3) tryckfrihetsbrott mot andra allmänna in- tressen (uppvigling, hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring) och 4) tryckfrihetsbrott mot enskild (förtal och förolämpning). I avsnittet lämnas också för varje brott en kort redogörelse för bak- grunden till att det fördes in i brottskatalogen och för innebörden i vissa rekvisit i brottsbeskrivningen. I avsnitt 2.3.3 finns en kort sammanfattning och avslutande kommentar.
2.3.2 Överväganden angående brotten
Framställningen nedan under rubriken Närmare om brottet grundas, om inte annat sägs, på Xxxxxxxxx m.fl. Brottsbalken En kommen- tar (BrK). Som angetts i det föregående har vad som nedan sägs om tryckfrihetsbrotten motsvarande betydelse beträffande yttrandefri- hetsbrotten eftersom YGL hänvisar till TF i fråga om vad som skall anses som yttrandefrihetsbrott. Det finns endast en skillnad mellan TF och YGL i detta avseende och det gäller, som framgått, brottet olaga våldsskildring. Det skall också påpekas att, på grund av förbudet mot censur, det endast är för det fall att en utgiven skrift (eller annat medium) innefattar försök, förberedelse eller stämpling som ansvar för sådant brott kan komma i fråga (prop. 1948:230 s. 175).
187
2.3.2.1 Tryckfrihetsbrott av beredskapsliknande karaktär
Högförräderi
(7 kap. 4 § 1 TF, 19 kap. 1 och 14 §§ BrB)
Högförräderi, förövat med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets för- verkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant högförräderi
Historik
Högförräderi fanns med i 1944 års tryckfrihetssakkunnigas förslag till tryckfrihetsförordning. De sakkunniga anförde bl.a. följande (SOU 1947:60 s. 247):
I första hand ha såsom otillåtet yttrande angivits framställningar, vilka enligt lag innefatta högförräderi, krigsförräderi eller uppror. Någon motsvarighet härtill finnes icke i den gällande tryckfrihetsförord- ningen. Högförräderi och uppror … kunna komma till stånd genom framställning i tryckt skrift; i varje fall kan sådan framställning tänkas spela en framträdande roll vid brottets utförande. Om sådan fram- ställning vore straffbar endast i den mån den innefattade annat tryck- frihetsbrott, såsom uppvigling eller samhällsfarlig ryktesspridning, skulle, även om därigenom i huvudsak ett straffbeläggande kunde ske, straffet komma att utmätas inom en avsevärt mildare straffskala. Hög- förräderi och uppror ha därför ansetts böra särskilt angivas i denna paragraf.
I propositionen till TF anfördes att vad de sakkunniga föreslagit beträffande den principiella omfattningen av tryckfrihetsbrotten i allmänhet inte föranlett några anmärkningar (prop. 1948 nr 230
s. 59) och brottskatalogen fick i huvudsak den omfattning som de tryckfrihetssakkunniga föreslagit, dock med den skillnaden i för- hållande till förslaget att inte endast brottsbeteckningar utan full- ständiga brottsbeskrivningar intogs i brottskatalogen. Högförräderi
188
fanns alltså med i brottskatalogen när TF trädde i kraft. Brotts- beskrivningen då var densamma som nu utom så till vida att ordet Konungen bytts ut mot statschefen och regeringen som en följd av den nya regeringsformen (SFS 1974:565). Straffbestämmelsen om högförräderi fick sin nuvarande utformning i 8 kap. 1 § strafflagen som en följd av Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69, prop. 1948:80 LU 1 39). Denna lagstiftning, liksom vår nu gällande TF som trädde i kraft år 1950, innebar bl.a. en anpassning till er- farenheterna från andra världskriget. Under kriget vidtogs om- fattande ändringar i strafflagens åttonde kapitel för att snabbt till- godose behov av skydd för staten.
Närmare om brottet
Högförräderi utgör ett brott mot rikets yttre säkerhet. Det kan vara riktat mot riket eller de högsta statsorganen. Av brottsbeskriv- ningen framgår inte vilka handlingar som avses utan endast att den straffbelagda handlingen skall begås med uppsåt att uppnå visst resultat och att den skall innebära fara för att uppsåtet förverkligas. Med våldsamma medel avses i första hand allt våld som riktar sig mot person, vare sig det utgör misshandel eller frihetsbrott, liksom även hot om våld. Även våld som inte riktar sig mot person, t.ex. ödeläggelse av byggnader som är av stor betydelse för riksstyrelsen eller försvaret, kan vara att hänföra hit. Med lagstridiga medel avses varje tillvägagångssätt som utgör eller innefattar en straffbelagd eller eljest i lag förbjuden gärning. Som exempel nämns bestickning av allmänna funktionärer, förbrytelser av någon under myndighets- utövning eller av krigsmän, och lögnaktig propaganda när den så- som ärekränkning eller eljest är straffbar enligt BrB eller TF. Listan över exempel kan göras längre och det ligger enligt Axberger (Tryckfrihetens gränser 1984 s. 169) nära till hands att nämna de övriga brotten mot rikets säkerhet i 19 kap. BrB t.ex. spioneri, obe- hörig befattning med hemlig uppgift, tagande av utländskt under- stöd, liksom även uppvigling i 16 kap. Beträffande utländskt bi- stånd anges i brottsbalkskommentaren att det inte är tillräckligt att medhjälp från utländskt håll i form av ekonomiskt understöd, pro- paganda eller liknande påräknats utan att i planen måste ha ingått politiska påtryckningar på Sverige eller något därmed jämförligt eftersom med utländskt bistånd inte åsyftas annat än bistånd vid
189
själva förverkligandet av förräderiuppsåtet. Om någon arbetar för att Sverige skall ansluta sig till en annan stat och han därvid inte av- ser annat än att lagliga medel skall komma till användning, kan allt- så den omständigheten att han söker kontakt med personer eller någon sammanslutning i den andra staten för att väcka intresse för saken där inte i och för sig föranleda straff för högförräderi.
Rent personliga angrepp på konungen eller mot personer i rege- ringen, riksdagen eller domstolarna utgör inte högförräderi om de inte ens indirekt innebär ett tvång i fråga om den angripnes hand- lingssätt som statsorgan eller medlem av ett sådant.
Uppsåtet skall omfatta både det i paragrafen angivna resultatet och de där upptagna sätten för att uppnå detta. Beträffande faran torde krävas att uppsåtet omfattar de omständigheter som dom- stolen grundar sin bedömning på och att gärningsmannen insett att handlingen kunde värderas som farlig (Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser 1984 s. 171).
Tryckfrihetsbestämmelsen har inte tillämpats (Strömberg, Axberger, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 85).
Krigsanstiftan
(7 kap. 4 § 2 TF, 19 kap. 2 § BrB)
Krigsanstiftan, såframt fara för att riket skall invecklas i krig eller andra fientligheter framkallas med utländskt bistånd
Historik
Brottet krigsanstiftan tillkom genom brottsbalken, strafflagen innehöll inte något motsvarande brott. Straffrättskommittén an- förde följande (SOU 1953:14 s. 336):
I och för sig är krigsanstiftan emellertid ej något brott enligt straff- lagen. Om exempelvis någon i ett spänt läge, med uppsåt att föra riket ut i krig men utan uppsåt att riket skall bliva underkuvat av främmande makt, iscensätter ett gränsintermezzo eller en bombfällning från flyg- plan, hemfaller han sålunda ej under något straffbud som tager sikte på sådan handlings speciella karaktär av krigsanstiftan. Här synes före- ligga en lucka som bör utfyllas.
190
Brottet infördes i brottskatalogen i TF2 som en följdändring till antagandet av brottsbalken. Brottsbeskrivningen i brottsbalken upptar även våldsamma medel (”Den som med våldsamma medel eller utländskt bistånd framkallar fara…”). Straffrättskommittén angav att krigsanstiftan kunde förövas genom tryckt skrift och borde kunna straffas som tryckfrihetsbrott.3 Som exempel på krigsanstiftan med utländskt bistånd nämnde kommittén att någon uppträder som bulvan för en utländsk propagandacentral och däri- genom åstadkommer sådan fara som avses i stadgandet. Departe- mentschefen delade kommitténs uppfattning att brottet borde införas i brottskatalogen ”i vad brottet är av beskaffenhet att kunna förövas genom tryckt skrift, d.v.s. när faran framkallats med ut- ländskt bistånd”.4
Närmare om brottet
Brottsbalken innehåller inte någon allmän bestämmelse om straff för krigsanstiftan eller krigspropaganda utan bestämmelsen om krigsanstiftan är begränsad till att fara föreligger för att krig eller andra fientligheter åstadkoms med utländskt bistånd eller våld- samma medel och i TF är bestämmelsen som angetts begränsad till att sådan fara framkallas med utländskt bistånd. Av brottsbeskriv- ningens lydelse i BrB framgår att bestämmelsen är subsidiär i för- hållande till högförräderi (”…, dömes, om det ej är högförräderi, för krigsanstiftan…”). Detsamma gäller därför även i tryckfrihets- rättsliga sammanhang.5
Straffrättskommittén ville likställa ”svikliga medel” med våld- samma medel och utländskt bistånd. Svikliga medel ansågs dock alltför obestämt och togs bort. Fall då någon sprider lögnaktiga uppgifter i syfte att provocera fram fientligheter kan hänföras under ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (7 kap. 4 § 9 TF och 22 kap. 5 § BrB).
I BrK kap. 13–24 s. 19:12 anges att under utländskt bistånd inte kan hänföras att någon t.ex. i samverkan med likatänkande i ett nordiskt grannland i lagliga former försöker påverka regering eller riksdag att xxxxxxx till hjälp åt samma land. Att statsmakterna kan ta intryck av en sådan meningsyttring kan inte anses innebära att
2 SFS 1965:52, prop. 1964 nr 133, KU 13 prot. I:25, II:25, KU 1965:1, rskr. 64
3 SOU 1953:14 s. 470 f.
4 Prop. 1964 nr 133 s. 10
5 Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser s. 180
191
den som gett sin mening till känna skapat fara för att riket skall invecklas i krig. Straffstadgandet tar enligt kommentaren uppen- barligen inte sikte på sådan argumentering inför de statsorgan som har att besluta i frågan.
När det gäller åtgärder som skulle kunna utgöra tryckfrihets- brott angav tre ledamöter av Lagrådet i sitt yttrande över bestäm- melsen i förslag till brottsbalk (prop. 1962:10 B s. 463 f) att ett tendensiöst skrivsätt, annan ensidig tidningspolemik eller liknande uppenbarligen inte bör kunna straffas enligt lagrummet. En leda- mot av Lagrådet anförde (a. prop. s. 464):
Det nya stadgandet synes böra formuleras så, att därunder icke kan falla exempelvis den fara för krig, som en inom landet driven pro- paganda för direkt militär hjälp åt ett av främmande makt överfallet nordiskt grannland kan utgöra i ett mycket labilt läge, ifall denna propaganda åtnjuter ’utlänskt bistånd’ i form av personligt eller eko- nomiskt stöd av medborgare i grannlandet. För mera elakartade fall av påverkan av den allmänna opinionen, medelst subsidier från främ- mande makt eller från någon som handlar i dess intresse, föreligga redan tillräckliga ingreppsmöjligheter (jfr tagande av utländskt under- stöd i 13 § detta kap.).
Departementschefen anförde att bestämmelsen inte omfattade att någon i laga former söker påverka regering och riksdag och att han i detta avseende delade Lagrådets majoritets uppfattning (a. prop. C s. 204).
Med uttrycket ”andra fientligheter” avses åtgärder av militär natur, i första hand ockupation, men även blockad och andra tvångsåtgärder från främmande makts sida faller under uttrycket om de utförs med eller direkt stöds på militära maktmedel (BrK kap. 13–24 s. 19:12).
Axberger anger i Xxxxxxxxxxxxxx gränser (s. 181) att endast ett smalt område synes återstå för bestämmelsens användbarhet i tryckfrihetsrättsliga sammanhang och att fall som är tillräckligt allvarliga för att aktualisera ingripande snarare ofta torde vara att hänföra till högförräderi eller tagande av utländskt understöd samt att detta synes gälla även för det av Straffrättskommittén anförda exemplet.
Tryckfrihetsbestämmelsen har inte tillämpats (Strömberg, Axberger, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 85).
192
Uppror
(7 kap. 4 § 6 TF, 18 kap. 1 och 7 §§ BrB)
uppror, förövat med uppsåt att statsskicket skall med vapen- makt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, såframt gärningen innebär fara för uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant uppror
Historik
Uppror fanns med i brottskatalogen när TF trädde i kraft. Brott- beskrivningen var då densamma utom så till vida att Konungen nu bytts ut mot statschefen och regeringen i anledning av den nya regeringsformen (SFS 1974:565). Straffbestämmelsen om uppror fick, liksom högförräderi, sin nuvarande utformning (i 9 kap. 1 § strafflagen) som en följd av Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69, prop. 1948:80 LU 1 39, jfr ovan under högförräderi). Denna lagstiftning, liksom vår nu gällande TF som trädde i kraft år 1950, hade som bakgrund erfarenheterna från andra världskriget.
Närmare om brottet
Brottet upptas i brottsbalkens 18 kap. om högmålsbrott. Sådana brott riktas mot rikets inre säkerhet, dvs. det är fråga om brott mot rikets högsta organ eller mot statsskicket, vilka inte rör rikets för- hållande till främmande makt (Jareborg, Brotten, tredje häftet andra upplagan, 1986, s. 117).
Brottet enligt upprorsbestämmelsen bestäms väsentligen genom det särskilda uppsåt som skall utmärka det, själva gärningen kan vara vilken som helst om den innebär fara för förverkligande av ett sådant uppsåt. Stadgandet har utformats som en parallellbestäm- melse till högförräderi. Båda brotten består av ett vidsträckt sub- jektivt rekvisit och ett opreciserat handlingsrekvisit samt krav på fara för uppsåtets förverkligande. I upprorsbestämmelsen upptas inte utländskt bistånd och det är den utländska anknytningen som i
193
grunden skiljer högförräderi från uppror (Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 182). Om utländskt bistånd beräknas komma till an- vändning blir brottet att bedöma som högförräderi. I upprorsbe- stämmelsen upptas inte heller lagstridiga medel. Det är endast upp- såt att använda våldsamma medel som omfattas.
Av upprorsbestämmelsen i BrB framgår att uppror är subsidiärt i förhållande till högförräderi (”…dömes, om det ej är högförräderi, för uppror till…”). Detta gäller även i tryckfrihetsrättsliga sam- manhang (Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 182).
Xxxxxxxx anger (a.a. s. 183) att ansvar för uppror som tryckfri- hetsbrott kan tänkas bli aktualiserat då någon genom tryckt skrift propagerar för väpnad resning eller liknande och därigenom åstad- kommer fara för detta, något som, enligt Xxxxxxxx, synes förut- sätta ett mycket labilt inrikespolitiskt läge. Han anger också att även opinionsbildning till förmån för upprorsmän bör kunna med- föra ansvar om faran för väpnat uppror härigenom påtagligt ökar.
Axberger anför vidare (a.a. s. 186 f.) att upprorsbestämmelsen medför en mindre påtaglig inskränkning i tryckfriheten och fort- sätter:
Så länge brottsbeskrivningen endast tar upp ”våldsamma medel” kommer dess betydelse (främst) att begränsas till sådana fall där tryck- ta skrifter används som en del i en brottsplan där användande av våld ingår.
I viss utsträckning torde bestämmelsen, liksom vid högförräderi, fungera som ett slags medverkansregel. En tidning som, ehuru organi- satoriskt fristående från upprorsmännen, aktivt understöder dessa på sådant sätt att angivet uppsåt kan styrkas och faran för detta uppsåts förverkligande kan sägas ha påtagligt ökat genom tidningens texter, torde kunna föranleda åtal för uppror.
Som helt självständig gärning synes uppror genom tryckt skrift en- dast kunna förekomma i ytterst labila inrikespolitiska lägen, där pro- paganda för tillgripande av våld gentemot statsorganen kan tänkas leda till framgång. Ur yttrandefrihetssynpunkt kan bestämmelsen därmed sägas ha den innebörden att yttrande- och tryckfriheten i vissa hän- seenden kan minska med tilltagande politisk instabilitet. Denna dyna- mik är, vilket påvisats även beträffande högförräderi, en direkt följd av farerekvisitet.
Tryckfrihetsbestämmelsen om uppror har inte tillämpats (Xxxxxxxxx, Axberger, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 85).
194
Landsförräderi eller landssvek
(7 kap. 4 § 7 TF, 22 kap. 1, 2, 7 och 10 §§ BrB)
landsförräderi eller landssvek, i vad därigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon missleder eller förråder dem som är verk- samma för rikets försvar eller förleder dem till myteri, trolöshet eller modlöshet, förråder egendom som är av betydelse för totalförsvaret eller begår annan liknande förrädisk gärning som är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar bistånd åt fienden;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant landsförräderi eller landssvek
Historik
Den nuvarande bestämmelsen i BrB om landsförräderi motsvarades i strafflagen av bestämmelsen om krigsförräderi. När BrB infördes ändrades brottsbeteckningen till landsförräderi. Krigsförräderi in- gick i brottskatalogen vid TF:s ikraftträdande. Vid BrB:s tillkomst gjordes vissa smärre ändringar (prop. 1964:133). Brottsbalksregeln fick sin nu gällande lydelse genom SFS 1986:645. Vid 1986 års lagstiftning gjordes den ändringen i fråga om landsförräderibrottet att från uppräkningen av typfall togs bort vad som tidigare sagts om spridande av misströstan genom osann framställning. Brottsbe- skrivningarna för tryckfrihetsbrotten landsförräderi, landssvek, ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och uppvigling anpassa- des till den nya lydelsen av brottsbalksbestämmelserna genom SFS 1988:1448 (prop. 1986/87:151) och fick därigenom sin nu gällande lydelse. Tryckfrihetsbrottet landsförräderi eller landssvek överens- stämmer till stor del med det ursprungliga tryckfrihetsbrottet krigs- förräderi.
Närmare om brottet
I BrB upptas landsförräderi i 22 kap. 1 § och landssvek i 22 kap. 2 §. Brottbeskrivningen för landssvek hänvisar helt till brottsbeskriv- ningen för landsförräderi. Den enda skillnaden mellan brotten är att
195
för landsförräderi krävs att gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för totalförsvaret eller innefattar avsevärt bistånd åt fienden medan gärning som endast i mindre mån är ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefattar ringare bistånd åt fienden än som sägs i landsförräderibestämmelsen skall bedömas som landssvek. Vad som nedan sägs om landsförräderi är därför relevant även för landssvek.
Landsförräderi är inte ett militärt brott. Gärningsmannen behöver inte vara krigsman utan brottet kan begås även av annan person. Enligt 22 kap. 10 § BrB kan regeringen meddela föreskrift som medför att bestämmelserna om landsförräderi och landssvek blir tillämpliga under andra utomordentliga förhållanden än då riket är i krig. I fråga om rekvisitet ”ägnad att medföra men” krävs inte att det visas i rättegången att gärningen varit till men utan det är tillräckligt att gärningen typiskt sett kunnat beräknas medföra men. Totalförsvaret delas in i det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret och övrigt total- försvar med bl.a. polisen och sjukvården. I fråga om ockupationstid skall enligt 22 kap. 10 § andra stycket BrB vad som sägs om fienden äga tillämpning på ockupationsmakten. Enligt 22 kap. 11 § BrB skall med fiende likställas främmande makt med vilken riket inte är i krig om det finns risk att riket kommer i krig med den makten.
Landsförräderibestämmelsen skyddar inte bara personal vid för- svarsmakten utan alla som är verksamma för rikets försvar. För straffbarhet är det tillräckligt att en patrull eller t.o.m. en enda per- son hindras, missleds eller förråds om det kan sägas inverka på funktionsdugligheten hos någon försvarsmaktens avdelning. Det krävs inte att förrådande skall ske till främmande makt. Även för- rådande till partisaner eller andra fiender inom riket kan bestraffas som landsförräderi. För att lämnande av uppgift skall kunna anses som förrådande torde uppgiften böra vara av sådan art och betydel- se att t.ex. en avdelning genom åtgärden blir praktiskt taget pris- given. Den som till främmande makt lämnat uppgift om detaljer i ett försvarsverk har i allmänhet inte förrått försvarsverket men kan vara att straffa för spioneri. Om uppgifterna är av sådant innehåll att försvarsverket därigenom kan anses utlämnat till fiendens gott- finnande föreligger landsförräderi. Uttrycket ”förrädisk gärning” avser att visa att handlingen skall framstå som ett svikande av vad som i allmänhet uppfattas som en självklar plikt mot riket under rådande förhållanden.
196
Angående den del av straffbestämmelsen som avser förledande av dem som är verksamma för rikets försvar till myteri, trolöshet eller modlöshet anger Xxxxxxxx följande i Tryckfrihetens gränser (s. 188 f):
Förledande av denna art kan givetvis utföras genom tryckt skrift, t.ex. genom böcker, tidningar eller flygblad… I uttrycket förledande torde inte kunna inläsas ett krav på att den påtalade framställningen skall innehålla osanningar eller eljest faktamässiga felaktigheter; sannolikt är det tillräckligt att den värderingsmässigt avviker från den bild den officiella propagandan vill ge. ”Förleda” betyder snarast att man leder in någon på felaktig väg, och vad som härvid är felaktigt torde få av- göras mot bakgrund av vad som anses vara det lämpliga för rikets för- svar, vilket i sin tur i icke ringa utsträckning torde få avgöras av dettas ledning. Förledande blir då liktydigt med varje försök att utanför den militära organisationen söka påverka de angivna adressaterna i annan riktning än vad som godtas av försvarets ledning. – Det är givet att en sådan kriminalisering träffar yttrandefrihetens kärna…i själva verket innefattar den ju en möjlighet att under krigstid eller liknande för- hållanden kunna ingripa mot den press som har en avvikande upp- fattning i försvars- eller utrikespolitiska frågor.
Uppsåtskravet kan här få viss betydelse. Det generella kravet på men ger utrymme för ett hävdande av att man haft landets och folkets bästa för ögonen om man t.ex. fört fram kritik mot hur försvaret skötts eller sköts.
Angående landssvek anges i brottsbalkskommentaren att gärningen inte får helt sakna egenskapen att vara ägnad att medföra men för totalförsvaret eller innefatta bistånd åt fienden. Som exempel på fall där straffbarhet för landssvek kan föreligga nämns bl.a. att någon lämnat upplysningar till fienden om en avdelning av försvarsmakten eller en sabotagegrupp inom ockuperat område utan att denna däri- genom kan anses förrådd.
Tryckfrihetsbestämmelsen om landsförräderi eller landssvek har inte tillämpats (Strömberg, Axberger, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 85).
Landsskadlig vårdslöshet
(7 kap. 4 § 8 TF, 22 kap. 3 § BrB)
landsskadlig vårdslöshet, i vad därigenom någon av oaktsamhet begår gärning som avses under 7
197
Historik
En motsvarande straffbestämmelse fanns med i brottskatalogen när TF trädde i kraft. Den straffbelade oaktsamma gärningar av det slag som upptogs under tryckfrihetsbrottet krigsförräderi, se ovan under landsförräderi eller landssvek.
Närmare om brottet
Brottet skall förete alla de bestämningar som gäller enligt straff- bestämmelsen om tryckfrihetsbrottet landsförräderi eller lands- svek, med undantag av kravet på uppsåt.
Axberger anför följande beträffande här aktuellt brott (Tryck- frihetens gränser s. 190):
Teoretiskt sett innebär kriminaliseringen av oaktsamhet en väsentlig utvidgning av det straffbara området vid rekvisit som ”men för för- svaret”… eftersom det blir tillräckligt att styrka att gärningsmannen varit försumlig då han inte informerat sig om de föreliggande för- hållandena, eller att han eljest åsidosatt vad som kan anses ha ålegat honom. Praktiskt torde skillnaden, på grund av den tryckfrihetsrätts- liga uppsåtsbedömningens karaktär, vara mindre betydande. Kanske ligger den största betydelsen i … att utrymmet för subjektiva in- vändningar från ansvariga utgivare eller motsvarande drastiskt minskar i och med brottets kriminaliserande i culpa.
Tryckfrihetsbestämmelsen om landsskadlig vårdslöshet har inte tillämpats (Strömberg, Axberger, Yttrandefrihetsrätt, 2004, s. 85).
Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
(7 kap. 4 § 9 TF, 22 kap. 5 § BrB)
ryktespridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att fram- kalla trolöshet eller modlöshet
198
Historik
När TF trädde i kraft innehöll brottskatalogen bestämmelser om spridande av osanna påståenden och falska rykten i straffbestäm- melsen om krigsförräderi och bestämmelsen om spridande av falskt rykte eller annat osant påstående. Brottsbalksregeln fick sin nu gällande lydelse genom SFS 1986:645 och straffbestämmelsen i brottskatalogen fick sin nu gällande lydelse genom SFS 1988:1448 (prop. 1986/87:151).
Närmare om brottet
Det uttalande som sprids måste till sitt innehåll vara osant. För ansvar krävs alltså att det bevisas att ryktet eller påståendet var osant. Som exempel på gärningar som är straffbara som fram- förande av falska rykten eller osanna påståenden till främmande makt anges i brottsbalkskommentaren att någon till främmande makt lämnar falska upplysningar om infiltration från annan makts sida eller om krav som sådan makt skulle ha ställt mot landets regering eller om att regeringen slutit militäravtal med annan makt eller åt sådan makt upplåtit baser på svenskt område. Subjektivt krävs uppsåt såväl i fråga om att ryktet eller påståendet är osant som att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller trolöshet eller modlöshet. Även s.k. eventuellt uppsåt har ansetts tillräckligt.
En följd av kravet att ryktet eller påståendet måste vara osant är att det måste röra sig om en uppgift som är sådan att dess sannings- halt kan bedömas. Värdeomdömen och åsikter omfattas därför inte (Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser s. 190).
Axberger anför också följande (a.a. s. 192):
För straffbarhet krävs uppsåt avseende ryktets eller påståendets osanning. Här finns utrymme för att i tryckfrihetsrättsliga samman- hang hävda att publiceringen skett i god tro. Kan den tilltalade presen- tera en någorlunda trovärdig invändning om att framställningen publi- cerats utan att man känt till dess osanning – man åberopar t.ex. en trovärdig källa – åligger det åklagaren att motbevisa detta. Eventuellt uppsåt är emellertid tillräckligt, varför det för fällande dom räcker att styrka att man vid publiceringen haft misstankar om att uppgiften kunde vara osann samt att det kan antas att visshet om dessa miss- tankars riktighet inte skulle ha påverkat fullföljandet av publiceringen.
199
Tryckfrihetsbestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet har inte tillämpats (Xxxxxxxxx, Xxxxxxxx, Yttrandefrihets- rätt, 2004, s. 85).
Gemensam bedömning
De här behandlade brotten kan i många fall ge långtgående möjlig- heter till ingripande mot tryck- eller yttrandefriheten och de har alla, utom ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, en obestämd beskrivning av den straffbara handlingen. De kan också samtliga innefatta moment utanför den ensamansvariges kontroll och före- falla inaktuella. Det nu sagda kan anses tala emot att de skall upptas i brottskatalogen.
De här aktuella brotten utgör emellertid en slags beredskapslag- stiftning avsedd att få effekt i orostider då man väl kan tänka sig att gärningsmannen skulle använda grundlagsskyddade medier för att nå sitt uppsåt. De kan alltså förefalla inaktuella vid lugna för- hållanden men kan ha betydelse i orostider. Att högförräderi, uppror, landsförräderi och landssvek har upptagits i 7 kap. 3 § TF (och 5 kap. 3 § YGL) som fall då förutom den ensamansvarige även meddelaren kan straffas visar också, som redan angetts i avsnitt 2.3.1, att lagstiftaren i vart fall hittills sett mycket allvarligt på dessa brott. Med hänsyn till detta och till att en utmönstring ur brottskatalogen skulle innebära att brotten blir straffria om de begås i grundlagsskyddade medier anser Tryck- och yttrandefri- hetsberedningen att brotten inte bör utgå ur brottskatalogen. Vad som kan anses motiverat att överväga är en precisering av brotts- beskrivningarna i brottsbalken, som i sin tur kan få genomslag i TF.
2.3.2.2 Tryckfrihetsbrott angående hemliga uppgifter
Spioneri
(7 kap. 4 § 3 TF jfr 19 kap. 5 och 6 §§ BrB)
spioneri, varigenom någon för att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande för- svarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, under- handlingar, beslut eller något förhållande i övrigt, vars uppen- barande för främmande makt kan medföra men för total-
200
försvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, förberedelse eller stämpling till sådant spioneri.
Historik
TF upptog ursprungligen inte brotten spioneri, obehörig be- fattning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med hemlig uppgift i brottskatalogen i 7 kap. 4 § utan motsvarande handlingar föll i stäl- let under 7 kap. 5 § om otillåtet offentliggörande. Den senare para- grafen straffbelade offentliggörande av uppgifter vilkas röjande en- ligt lag skulle innefatta brott mot rikets säkerhet. Genom ändringar i TF som trädde i kraft den 1 januari 19896 fördes de nämnda brotten in i brottskatalogen. Detta innebar en förstärkning av grund- lagsskyddet för yttrandefriheten genom att rekvisiten nu angavs i brottskatalogen i stället för att som tidigare endast en hänvisning gjordes till vanlig lag.
Närmare om brottet
Vad som sagts om totalförsvaret ovan i avsnitt 2.3.2.1 under lands- förräderi eller landssvek gäller också här. Med exemplen till- verkningssätt, underhandlingar och beslut avses att tydliggöra att bestämmelsen omfattar kvalificerade former av industrispionage och politiskt spionage (BrK kap. 13–24 s. 19:22).
Kravet på men för rikets säkerhet innefattar en begränsning till verkligt betydelsefulla ting. Straffbarheten kommer inte an på om den särskilda uppgiftens befordrande till främmande makts känne- dom är farligt eller ej utan på om uppgiften angår förhållanden av sådan art att deras uppenbarande för främmande makt är farligt. Det avgörande är att uppgiften, oavsett om den är riktig eller ej, hänför sig till ett kunskapsområde som till sin natur är sådant att ett uppenbarande av vad som faller därunder regelmässigt är ägnat att medföra skada i något av de i paragrafen angivna hänseendena. Att en spion misstog sig och överbringar en felaktig uppgift bör inte medföra en lindrigare bedömning än om uppgiften varit riktig
6 SFS 1988:1448, prop. 1986/87:151, KU 1987/88:36, rskr. 1987/88:290, KU 1988/89:2,
rskr.1988/89:11.
201
och även en oriktig uppgift, t.ex. om svenska truppsammandrag- ningar, kan medföra en konkret fara. Eftersom det inte fordras att uppgiften i det särskilda fallet var farlig behöver inte bevisas att uppgiften var riktig eller att den var farlig trots att den var oriktig. Uppgift om ett sakförhållande som är allmänt känt, inte endast inom riket, ryms inte under paragrafen eftersom en sådan uppgift inte angår förhållande vilkets uppenbarande för främmande makt kan medföra men. Uppgiften behöver inte till sitt innehåll vara känd av gärningsmannen men dess art måste vara täckt av uppsåt.
När spioneri begås genom användande av grundlagsskyddade medier måste undantagsbestämmelsen i 7 kap. 2 § TF och mot- svarande bestämmelse i 5 kap. 2 § YGL uppmärksammas. Enligt dessa bestämmelser skall som tryck- respektive yttrandefrihets- brott inte anses tillkännagivande i annons eller annat sådant med- delande om det inte av meddelandets innehåll omedelbart framgår att ansvar för sådant brott kan komma i fråga, och inte heller med- delanden genom chiffer eller på annat sätt som är hemligt för all- mänheten. Spioneri som begås på sådant sätt är alltså inte tryckfri- hetsbrott utan bestraffas enligt vanlig lag.
För att befordrande eller lämnande av uppgift inte skall anses ha skett obehörigen förutsätts att uppgiftslämnaren hade tillstånd att lämna uppgiften och i regel krävs även att adressaten på särskild grund är behörig att erhålla uppgiften.
Gynnandet av den främmande makten skall ingå som ett av- siktligt led i gärningsmannens handlande. Med tillhandagående av- ses inte endast hjälp i någon påbörjad eller planerad verksamhet utan det är tillräckligt att gärningen länder främmande makt till fördel. Paragrafen avser att täcka det fallet att gärningsmannen handlar av ekonomiska motiv eller i en utpressningssituation.
Det har i vart fall inte förekommit några refererade mål angående tryck- eller yttrandefrihetsbrottet spioneri.
Obehörig befattning med hemlig uppgift
(7 kap. 4 § 4 TF, 19 kap. 7 § BrB)
obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men
202
för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;
försök, eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;
stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen inne- fattade tillhandagående av främmande makt eller var av synner- ligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom
Historik
Se ovan under spioneri.
Närmare om brottet
Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri när det gäller vad som skyddas och när det gäller det subjektiva rekvisitet i fråga om att gå främmande makt till handa. I förhållande till bestämmelsen om spioneri torde straffbestämmelsen om obe- hörig befattning med hemlig uppgift inte innebära annan begräns- ning i fråga om uppgiftens art än att den skall röra förhållanden av hemlig natur. Kravet på men för rikets säkerhet innefattar en be- gränsning till verkligt betydelsefulla ting (jfr NJA 1988 s. 118 där fråga var i tryckfrihetsmål om ansvar för otillåtet offentliggörande i tryckt skrift innebärande vårdslöshet med hemlig uppgift).
Efter den s.k. IB-affären begränsades straffansvaret för spioneri år 1976 till fall där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå främ- mande makt till handa (Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser s. 258 f.). I samband därmed vidgades tillämpningsområdet för förevarande paragraf. Bestämmelsen omfattar nu inte bara gärningar där gär- ningsmannen saknat uppsåt att gå främmande makt till handa utan även handlingar som förövats med annat uppsåt än direkt uppsåt att gå främmande makt till handa.
203
Under förhållande av hemlig natur inbegrips inte annat än sådant som verkligen är avsett att hållas hemligt och inte heller redan är allmänt känt. För att ett förhållande skall anses avsett att hemlig- hållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt, t.ex. genom hemligstämpel, order till underlydande eller anslag om förbud mot tillträde för obehöriga. I undantagsfall kan det anses framgå av förhållandet i sig att det är av hemlig natur, t.ex. när det gäller uppgift om militära positioner. I det ovan nämnda rättsfallet NJA 1988 s. 118 angav HD att efter tillkomsten av sekretesslagen med förhållande av hemlig natur får förstås uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag.
Alla objektiva rekvisit skall vara täcka av uppsåt. I kravet på uppsåt får inläggas bl.a. att gärningsmannen skall ha känt till upp- giftens hemliga natur eller åtminstone, så som förutsätts för even- tuellt uppsåt, insett risken för detta och skulle ha begått gärningen även om han varit säker på uppgiftens hemliga natur.
De ansvariga utgivarna för tidningarna Aftonbladet och Expressen åtalades hösten 1983 för att de publicerat flyg- respektive kartbilder över minstationer i Sundsvalls skärgård. Publiceringen ägde rum i samband med militära ubåtsjaktsoperationer som tilldragit sig stor uppmärksamhet. Åtalen avsåg obehörig alternativt vårdslös be- fattning med hemlig uppgift. Juryn fann dock att de publicerade bilderna inte innefattade tryckfrihetsbrott (Axberger, Tryckfri- hetens gränser s. 266).
Det har i vart fall inte förekommit några refererade mål angående tryck- eller yttrandefrihetsbrottet obehörig befattning med hemlig uppgift.
Vårdslöshet med hemlig uppgift
(7 kap. 4 § 5 TF, 19 kap. 9 § BrB)
vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oakt- samhet begår gärning som avses under 4
Historik
Se ovan under spioneri.
204
Närmare om brottet
I subjektivt hänseende krävs grov oaktsamhet. Detta gäller i för- hållande till alla brottets objektiva bestämningar, alltså inte bara själva åtgärden utan även den befordrade eller lämnade uppgiftens egenskap att uppfylla de i föregående punkt angivna kraven. Den som inte insett, ens med eventuellt uppsåt, att en uppgift var hem- lig men uppenbarligen bort inse detta och även uppenbarligen bort inse befattningens obehörighet och risken för men för riket kan be- straffas enligt denna regel. För den ansvarige utgivaren innebär detta brott att en viss undersökningsplikt åvilar honom när det gäller uppgifter som rör rikets säkerhet.
Gemensam bedömning
Kriminaliseringen av de här behandlade handlingarna har betydelse för värnet av rikets säkerhet i likhet med vad som gäller för hög- förräderi, krigsanstiftan, uppror, landsförräderi och landsvek, lands- skadlig vårdslöshet och ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. Spioneri torde emellertid även förekomma under lugna förhållan- den, bl.a. i form av industrispionage. Att spioneri och grov obehö- rig befattning med hemlig uppgift har upptagits i 7 kap. 3 § TF (och 5 kap. 3 § YGL) som ett av de fall då förutom den ensaman- svarige även meddelaren kan straffas visar också, som redan angetts i avsnitt 2.3.1, att lagstiftaren i vart fall hittills har sett mycket allvarligt på detta brott. Med hänsyn till detta och till att en utmönstring ur brottskatalogen skulle innebära att avslöjande av hemliga uppgifter av betydelse för rikets säkerhet skulle bli straffritt om det sker genom grundlagsskyddade medier anser Xxxxx- och yttrandefrihetsberedningen att spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift skall vara kvar i brottskatalogen.
205
2.3.2.3 Tryckfrihetsbrott mot andra allmänna intressen
Uppvigling
(7 kap. 4 § 10 TF, 16 kap. 5 § BrB)
uppvigling, varigenom någon uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet eller åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten
Historik
Uppvigling fanns med i brottskatalogen när TF trädde i kraft. Brottsbalksregeln fick sin nu gällande lydelse genom SFS 1986:645 och straffbestämmelsen i brottskatalogen fick sin nu gällande lydel- se genom SFS 1988:1448 (prop. 1986/87:151). Den ändring som då företogs i förhållande till vad som gällt sedan TF:s ikraftträdande var att det sista ledet ”åsidosättande av vad som åligger krigsman i tjänsten” lades till i bestämmelsen samt att ”uppmanar eller eljest” lades till före ”söker förleda till brottslig gärning”.
Närmare om brottet
Uppvigling tillhör brotten mot allmän ordning i 16 kap. BrB. När det gäller rekvisitet ”söker förleda” till brottslig gärning m.m. anges i brottbalkskommentaren att huvudfallet är uppmaning till brott men att även prisande av brottslig gärning ofta kan anses vara att söka förleda till sådan gärning.
I brottbalkskommentaren anges vidare att det av grunderna för straffbudet framgår att det endast avser försök att förleda en all- mänhet, dvs. en obestämd krets, och att det inte i och för sig är uppvigling att i ett meddelande till allmänheten uppmana en viss person att begå ett visst brott. Uppmaning att inte fullgöra privat- rättsliga förpliktelser, såsom uppmaning att inte erlägga förfallen hyra, omfattas inte av bestämmelsen. Med medborgerlig skyldighet avses endast lagligen föreskriven skyldighet, t.ex. att avge självdeklara- tion eller fullgöra värnplikt, inte moralisk plikt emot samhället, t.ex. att utöva sin rösträtt. Vad som är straffbelagt är uppmaning att svika medborgerlig skyldighet, inte framförande av reformkrav. Att
206
agitera för ändringar av de medborgerliga skyldigheterna, t.ex. för avskaffande av värnplikten, är inte straffbelagt, liksom inte heller att uppmana till att lagenligt ansöka om rätt att vara vapenfri. Där- emot kan uppmaning att inte inställa sig till fullgörande av värn- plikt vara straffbar som uppvigling. Som exempel på ohörsamhet mot myndighet kan nämnas att inte lyda vitesförelägganden eller order från polisen.
I uppviglingsbestämmelsen i BrB finns i tredje stycket en regel som anger att i ringa fall inte skall dömas till ansvar. Det anges att vid bedömande huruvida ringa fall föreligger skall särskilt beaktas om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. På grund av principen om dubbel täckning gäller regeln även på tryck- och yttrandefrihetens område men eftersom den inte förts in i brottskatalogen har den inte grundlagsskydd utan kan upphävas eller ändras utan ändring av grundlag.
Enligt departementschefen kan faran för att uppmaningen skall leda till efterföljd vara obetydlig av flera orsaker. Hänsyn får tas till uppmaningens form och det sätt på vilket den framförts samt till storleken och sammansättningen av den krets som den riktas till. Om faran för efterföljd var liten kan uppvigling vara att bedöma som ringa även om uppmaningen eller förledandet avser ett allvar- ligt brott. Även andra förhållanden än liten fara för efterföljd kan göra att brottet bedöms som ringa och därmed straffritt, t.ex. om uppmaningen avser en bagatellartad förseelse och gärningsmannen har vänt sig till en mera begränsad krets eller det av andra skäl är uppenbart att konsekvenserna av att uppmaningen följs inte blir så allvarliga. En uppmaning till en i och för sig bagatellartad förseelse, t.ex. åsidosättande av parkeringsföreskrifter, kan dock inte anses som ett ringa fall av uppvigling om det är fara för att den skall få allvarliga konsekvenser genom att följas av ett stort antal människor. Angående det fallet att syftet med det ifrågasatta yttrandet varit att ge uttryck för en åsikt anförs följande i brottsbalkskommen-
taren (s. 16:25):
Som ringa fall bör enligt departementschefen också sådana fall kunna betraktas där den handlandes huvudsakliga syfte inte varit att förleda till brott eller därmed jämställd handling utan att ge uttryck för en åsikt. Enbart detta förhållande bör dock enligt departementschefen inte kunna medföra straffrihet. Samtliga omständigheter vid gärningen måste beaktas. I åtskilliga fall sker emellertid denna typ av försök till förledande på sådant sätt och i sådant sammanhang, att risken för att gärningen skall få praktiska konsekvenser är obetydlig. Bedömningen
207
av risken för efterföljd påverkas givetvis av i vilken mån uppmaningen av de närvarande har uppfattats mera som en opinionsyttring än som ett verkligt försök att förleda till brott eller liknande. Departements- chefen berörde särskilt uppmaning till värnpliktsvägran. Att de fall, då gärningsmannens huvudsakliga syfte inte är att förleda till brott eller därmed jämställd gärning utan uppmaningen till lagstridigt handlande får ses främst som ett led i opinionsbildningen, enligt hans uppfattning borde vara straffria innebar inte, att han ansåg att alla fall av t.ex. upp- maning till värnpliktvägran borde vara straffria. Frågan om man borde fria från ansvar fick avgöras med hänsyn till samtliga föreliggande om- ständigheter.
Axberger behandlar tryckfrihetsbrottet uppvigling i sin avhandling Tryckfrihetens gränser (s. 192 ff.). Han anger att brottsbeskriv- ningen inte innehåller något som formellt binder tolkningen till ett krav på direkt uppsåt utan att samtliga uppsåtsformer i princip kan tillämpas men att gärningen objektivt sett måste framstå som målinriktad.
Axberger anför även följande (a.a. s. 205 f.):
Uppvigling utgör ett centralt tryckfrihetsbrott; kriminaliseringen in- kräktar påtagligt på yttrande- och tryckfrihetens kärna. Den förbjuder enligt sin lydelse alltför påtagliga angrepp på lagarna och de med- borgerliga skyldigheterna, även när dessa angrepp är politiskt/ideolo- giskt grundade. Stadgandet kan över huvud taget sägas förbjuda viss typ av agitation, och det ålägger den som offentligen framför sina åsikter att iaktta återhållsamhet om det finns risk för att allmänheten ”uppviglas”…Framställningens yttre form bör utgöra det primära före- målet för bedömningen: har en framställning givits en till brott eller motsvarande uppmanande form, kan det krävas av upphovsmannen att han gör troligt att dess huvudsakliga syfte varit ett annat – och kanske också att formen mot bakgrund härav framstår som ursäktlig. Har en framställning omvänt givits en oklanderlig form, bör det åligga åkla- garsidan att styrka dess uppviglande art, utan spekulationer om fram- ställningen bakomliggande syften.
Domar angående uppvigling i annat än grundlagsskyddade medier förekommer i viss omfattning, se t.ex. RH 1981:197 som gällde uppvigling av krigsmän i form av muntlig ”information” om plane- rad massjukskrivning. Det finns inga refererade fall rörande tryck- eller yttrandefrihetsbrottet uppvigling.
JK har handlagt ett stort antal ärenden rörande frågan om upp- vigling begåtts genom grundlagsskyddade medier. JK har ofta kom- mit till slutsatsen att det inte funnits anledning att inleda förunder- sökning. Som exempel på sådana fall kan följande nämnas.
208
I JK:s ärende dnr 1286-99-30 var frågan om en artikel i tidningen Özgür Politika kunde anses söka förleda kurder att ta till vålds- handlingar. XX ansåg att artikeln, trots de uttryck som användes och som kunde uppfattas som uppmaningar att begå brott mot turkar och andra européer, kunde ses främst som kritik av den turkiska staten och angav att det enligt hans mening måste vara tillåtet att i en så känslig politisk debatt ta till starka ord för att framhålla sin sak. JK beslöt med beaktande av instruktionen i 1 kap. 4 § TF att inte inleda förundersökning.
JK:s ärende dnr 3565-92-30 gällde the Anarchist Cookbook. Boken innehöll bl.a. kapitlen ”Electronics, sabotage and surveillance”, “Natural, nonlethal and lethal weapons” samt “Explosives and booby traps”. JK angav att inom kapitlen lämnades redogörelser för till- vägagångssätt som, om de följdes, helt klart i Sverige skulle falla in- om flera straffbara områden; såväl brottsbalksbrott som special- straffrätt. XX ansåg att författaren på ett flertal ställen balanserade på gränsen mellan uppmaningar att begå brott och beskrivningar. Han angav att det vid en samlad bedömning syntes tveksamt om den föll inom det straffbara området och att han vid sådant för- hållande enligt den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF borde avhålla sig från att vidta några åtgärder. Ärendet avskrevs därför från vidare handläggning.
JK:s ärende dnr 25-99-30 avsåg en artikel på ledarsidan i Expressen med rubriken ”Vägra värnplikt”. JK ansåg i sitt beslut att rubriken i och för sig kunde uppfattas som en uppmaning att begå värnpliktsbrott men att den dock måste bedömas i anslutning till artikeln i dess helhet. JK angav att syftet med artikeln snarast var att utgöra ett inlägg i den diskussion om Sveriges försvar som pågick. Han gjorde bedömningen att artikeln inte innefattade tryckfrihetsbrottet uppvigling.
Ärendet dnr 2822-01-30 gällde en annons i Expressen. Annonsen innehöll en bild av kungen, en tårta och en överkorsad tegelsten. Vid sidan av tårtan fanns en pil riktad mot kungens ansikte och under rubriken ”Cake is king” fanns följande text ”När du ska demonstrera dina åsikter behöver du inte använda våld. Tegelstenar gör mer skada än nytta, och ger dessutom dålig PR. En tårta från Svenska Konditorers Intresseorganisation (SKO) ger maximal PR- impact.” JK ansåg att annonsen vid en bokstavlig tolkning i och för sig skulle kunna uppfattas som en uppmaning till allmänheten att kasta tårtor i ansiktet på kungen eller andra offentliga personer, vilket normalt utgör ett brott. Annonsen hade emellertid enligt JK
209
genom sin blandning av bilder och text getts en skämtsam utform- ning och innehållet gav inte intryck av att på allvar uppmana all- mänheten till tårtkastning. Med hänsyn till detta kunde annonsen inte anses innefatta tryckfrihetsbrottet uppvigling.
Även JK:s ärende dnr 3163-01-30 rörde en text som bedömdes ha ett i första hand humoristiskt syfte. Det gällde en artikel i tid- ningen Hennes med rubriken ”6 sätt att driva grannen till vansinne
… och knycka hans lägenhet”. XX ansåg att det var uppenbart att någon avsikt att uppmana eller förleda till brottslig gärning inte förelegat.
Vissa andra ärenden rörde i korthet följande: frågan om man i skrift med titeln ”Hur Du köper billig sprit på lördagar. I Sverige” kunde anses ha sökt förleda till brott mot lagen (1960:418) om varusmuggling (JK:s dnr 1068-94-30), frågan om programledare i radioprogram sökt förleda till snatteri (JK:s dnr 5232-92-31), frågan om en artikel i tidningen Svenska Hustler med rubriken ”Brottsligt roligt: Jävlas tillbaka” med underrubrikerna ”parkera gratis”, ”billig ström” och ”lura polisen” kunde anses ha sökt för- leda till brottslig gärning (JK:s dnr 951-92-39) och frågan om en insändarartikel i Skånska Dagbladet med rubriken ”Stoppa tåget” kunde anses söka förleda till brottslig gärning i samband med fackeltåget till Xxxx XXX:s minne vid 30-novemberfirandet i Lund (JK:s dnr 102-91-30). XX ansåg bl.a. att det var tveksamt om syftet med yttrandena varit inriktat på att förmå adressaterna att vidta någon konkret åtgärd och fann inte i något av fallen anledning att inleda förundersökning.
Som exempel på fall där förundersökning inletts men åtal inte väckts kan följande två ärenden nämnas.
JK:s ärende dnr 1704-96-30 gällde en artikel i tidningen Info-14. I artikeln angavs bl.a. att det i Stockholm bildats olika lag som gemensamt utmanade andra nationalister i övriga landet på en täv- ling som gick ut på att genomföra attentat mot ”våra fiender”. Det behövde inte vara stora saker utan ”bus” gick också bra. Lagen uppmanades att rapportera in sina aktiviteter med bevis om vad som utförts till tidningens redaktion. I en särskild spalt i anslutning till artikeln lämnades vad som kallades en aktivitetsrapport med redovisning av ett antal fall där rutor till olika lokaler krossats och ett par fall där personer hade misshandlats. I en annan spalt på samma sida angavs rubriken ”Fiender till oss finns i många skep- nader. En är tidningen Expo”. Därefter lämnades uppgifter om var Expo såldes och på annat ställe i tidningen lämnades också uppgift
210
om vissa organisationer och företag som stödde Expo. På samma sida i tidningen angavs i en särskild ruta att Info-14 på inget vis uppmanade till lagbrott utan att man enbart rapporterade aktioner- na på grund av det nyhetsintresse de hade. JK fann att de olika artiklarna på den ifrågavarande tidningssidan sammantaget inte kunde ges annan tolkning än att därigenom uppmanades till brotts- lig gärning i form av skadegörelse m.m. JK beslutade därför att förundersökning skulle inledas avseende misstanke om tryckfri- hetsbrottet uppvigling. Förundersökningen ledde emellertid inte till att någon person som kunde göras ansvarig enligt bestämmel- serna i 8 kap. TF kunde identifieras. XX lade därför ned förunder- sökningen.
I JK:s ärende dnr 1838-01-30 var utgångspunkten innehållet i en affisch från organisationen Antifascistisk Aktion i maj 2001. Affischen hade rubriken ”Stoppa EU-toppmötet” och innehöll bl.a. upplysningar om mötesplats m.m. för demonstrationer i Göteborg under tiden den 15–16 juni 2001. På affischen återgavs en bild av en monsterliknande gestalt som orsakade förstörelse, åtföljd av orden ”she’s mad she’s mean and doesn’t want a dialogue with Xxxxx X”. Utmed affischens båda långsidor återgavs orden ”agera blockera sabotera”. JK fann att affischen utformats på ett sådant sätt att de organisationer som angavs på den kunde antas uppmana eller eljest söka förleda till brottslig gärning och att det därför fanns anledning anta att tryckfrihetsbrottet uppvigling hade begåtts. Han beslöt därför att inleda förundersökning. Sedan en sammanställning av förundersökningen överlämnats till JK fann han att det saknades förutsättningar att driva utredningen vidare med hänsyn till resul- tatet av förundersökningen och till att tiden för att väcka åtal snart gått ut. Förundersökningen lades därför ned.
I ett ärende där JK väckte åtal för uppvigling ogillades åtalet. Det gällde JK:s ärende dnr 1025-00-30 som avsåg åtal för uppvigling bestående i uppmaningar eller förledande till brottslig gärning be- stående i bl.a. misshandel, skadegörelse, våldsamt upplopp och våld mot tjänsteman i en artikel i tidningen Brand i mars 2000 om hur en kravall kan bli en succé. Artikeln innehöll bl.a. texter om att ammoniak i små glasflaskor kunde kastas framför polisens hund- kedjor för att hålla dem borta och att gatsten var ett bra vapen som man borde bryta upp i förväg på strategiska platser. Det angavs vad molotovcocktails var och att de ”är bra för allt möjligt, tända eld på barrikader eller kasta mot poliser och nassar” samt att man borde träna att handskas med dem på sin fritid. Vidare sades: ”Vapen är
211
nästan allt som vi har omkring oss; cykelställ, bilar och annat bråte blir en fin barrikad, gatsten och en vält flaskigloo blir vapen för flera timmar. Vi måste öva på att använda de resurser som finns omkring oss för det är ofta svårt att komma förbi polisvisiteringar med egna påkar och flaskor”. Vid prövningen i Göteborgs tingsrätt fann juryn att de åtalade uttalandena inte utgjorde uppvigling. Åtalet lämnades utan bifall (Göteborgs tingsrätts dom 2001-12-05 i mål nr B 4515-00).
I nedanstående två fall av åtal för uppvigling i tryckt skrift bifölls åtalet.
I JK:s ärende dnr 645-94-5 väcktes åtal mot en spridare för tryckfrihetsbrottet uppvigling i en artikel i tidningen Storm. Tid- ningen var organ för organisationen Vitt Ariskt Motstånd (VAM). Malmö tingsrätt fann i dom den 11 november 1995 (mål nr B 1035/94) att artikeln innefattade en direkt uppmaning till läsaren att döda en journalist som angetts med namn, adress och bild, att den tilltalade hade spritt tidningen och att det förelegat en icke obetydlig risk för att uppmaningen skulle leda till efterföljd. Tings- rätten biföll åtalet och bedömde uppviglingen som grov. Domen överklagades inte.
JK:s ärende dnr 000-00-00 avsåg åtal mot utgivaren av tidningen Världsmagasinet Gazette för uppvigling bestående i bedrägeri medelst utprångling av falsk sedel. I tidningen hade avbildats en tusenkronors- sedel i rätt format och tvåsidigt tryck. Under avbildningarna fanns texter som bl.a. innehöll ”ta fram saxen och ge dig ut och shoppa”. När målet handlades i domstolen hade 348 fullbordade brott an- mälts vid vilka ur tidningen urklippta sedlar hade använts som betalningsmedel eller växlats. Stockholms tingsrätt fann i dom den 15 maj 1992 (mål nr B 1521-92) att tryckfrihetsbrottet uppvigling var styrkt och att brottet inte var att bedöma som ringa. Domen överklagades inte.
Här kan även nämnas det s.k. Ekologisten-målet där den till- talade dömdes av Svea hovrätt för grov uppvigling bestående i att han i artiklar i tidningen Ekologisten, som också hölls tillgängliga på Internet, sökt förleda till bl.a. grov skadegörelse genom sabotage mot vägmaskiner som användes i byggandet av en ringled runt Stockholm, det s.k. Dennispaketet (Svea Hovrätts dom 2001-11-21 i mål nr B 162-00). JK hade i beslut 1997-05-20 (dnr 997-97-30) och 1999-07-07 (dnr 2274-99-30) funnit att TF eller YGL inte var tillämpliga på publiceringarna. Målet gällde alltså inte uppvigling
212
som tryck- eller yttrandefrihetsbrott. HD beslöt att inte meddela prövningstillstånd.
Bedömning
Bestämmelsen straffbelägger den som uppmanar eller på annat sätt försöker förleda allmänheten eller en stor grupp människor att begå brott. Den som har sådant uppsåt kan medvetet använda sig av massmedier för att nå så många som möjligt. Det är alltså fullt tänkbart att uppvigling kan begås med hjälp av grundlagsskyddade medier. Brotten som man uppmanar till kan vara av skiftande slag. Man kan t.ex. tänka sig att en rasistisk organisation skaffar utgiv- ningsbevis för en hemsida på Internet eller har en egen tidning och där uppmanar allmänheten att genom våld eller hot driva alla in- vandrare ur landet eller att diskriminera dem. Motsvarande kan gälla t.ex. förföljelse av homosexuella eller personer av viss åskåd- ning. Det är tydligt att man bör kunna ingripa mot sådana ytt- randen. Å andra sidan ter sig bestraffning av uppmaning till civil olydnad i syfte att verka för politiska mål av mera godtagbart slag betänkligare ur yttrandefrihetssynpunkt än de nyss nämnda fallen av uppvigling. Uppviglingsfallen kan sålunda vara olika allvarliga från allmän synpunkt.
Syftet att uppmana eller söka förleda till brottslig gärning måste bedömas främst med ledning av yttrandets innehåll men även andra omständigheter kan vara av betydelse. Detta innebär att brottet kan innefatta moment som står utanför den ensamansvariges kontroll. Detta kan tala emot att brottet skall upptas i brottskatalogen. Syftet med yttrandet torde emellertid oftast framgå av dess lydelse.
Gränsen mellan vad som är uttryck för en åsikt och vad som skall anses innefatta att någon söker förleda till brottslig gärning framgår inte klart av brottsbeskrivningen eller dess förarbeten. Brottsbeskrivningen är alltså obestämd. Detta innebär att det finns en viss möjlighet att missbruka stadgandet i syfte att strypa yttran- defriheten, vilket kan tala emot att brottet skall ingå i brottskata- logen. Denna nackdel motverkas emellertid av regeln om att brottet skall vara straffritt i ringa fall, vilken regel dock inte har grundlags- förankring, och av de allmänna reglerna för handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål med JK, jury och instruktionen. Det kan också finnas en risk att yttrandefriheten hämmas genom att olika aktörer kan låta bli att framföra ett visst yttrande på grund av
213
osäkerhet om hur det skulle bedömas. De nyssnämnda allmänna reglerna för handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål torde emellertid motverka även denna risk. Som framgått i redogörelsen ovan för praxis beträffande uppvigling har JK ofta kommit till slutsatsen att förundersökning inte skall inledas och ibland har där- vid instruktionen i 1 kap. 4 § TF åberopats uttryckligen. Man bör också notera att juryprövningen beträffande artikeln i tidningen Brand resulterade i frikännande. Det kan här även uppmärksammas att allmänt åtal för tryck- eller yttrandefrihetsbrottet uppvigling får väckas endast om regeringen medger det (6 kap. 1 § tillämpnings- lagen jämförd med 9 kap. 2 § andra stycket TF och 7 kap. 1 § YGL).
Man kan kanske fråga sig om det är nödvändigt att ha uppvig- lingsbestämmelsen kvar i brottskatalogen eller om någon av de gärningar som faller under den bestämmelsen kan bestraffas enligt någon av de nya bestämmelserna om hotbrott i brottskatalogen, dvs. olaga hot, hot mot tjänsteman (m.fl.), inklusive försök eller förberedelse till sådant brott om det inte skulle varit att anse som ringa om det fullbordats, brott mot medborgerlig frihet, inklusive försök till sådant brott, eller övergrepp i rättssak.
Som framgått i det föregående straffas för uppvigling den som uppmanar eller på annat sätt försöker förleda allmänheten eller en stor grupp människor att begå brott, svika medborgerlig skyldig- het, vara ohörsam mot myndighet eller åsidosätta vad som åligger krigsman i tjänsten. Man kan förenklat säga att med uppvigling av- ses offentlig uppmaning att begå brott eller svika vissa skyldigheter. I brottsbalkskommentaren anges, som ovan nämnts, att det av grund- erna för straffbudet angående uppvigling framgår att det endast avser försök att förleda en allmänhet, dvs. en obestämd krets, och att det inte i och för sig är uppvigling att i ett meddelande till allmänheten uppmana en viss person att begå ett visst brott. Uppvigling består alltså i en offentlig uppmaning riktad till allmänheten att begå brott, t.ex. hota någon, eller svika vissa skyldigheter.
Frågan är då om en sådan uppmaning, t.ex. om att hota en viss person eller tjänsteman, i något fall kan falla under bestämmelserna om hotbrott. Att någon söker förmå en annan person att begå en viss brottslig gärning utgör stämpling. Stämpling är straffbart i de fall där det särskilt anges (23 kap. 2 § andra stycket BrB). När det gäller de nya hotbrotten i TF:s brottskatalog anges det inte beträffande något av dem att stämpling är straffbart. En uppmaning att begå ett hotbrott, t.ex. olaga hot, kan alltså inte bestraffas enligt någon av de nya hotbestämmelserna i brottskatalogen. Detta inne-
214
bär att ingen sådan uppmaning eller försök till förledande till brott eller svikande av viss skyldighet som faller under uppviglingsbe- stämmelsen kan falla under någon av de nya bestämmelserna om hotbrott.
Det är enligt beredningens mening angeläget att det är möjligt att med straff ingripa mot den som i grundlagsskyddade medier uppmanar eller söker förleda allmänheten att begå brott, svika medborgerlig skyldighet eller vara ohörsam mot myndighet. De faktorer som här nämnts som kan anses tala emot att brottet skall ingå i brottskatalogen har enligt beredningens mening inte sådan styrka att de uppväger intresset av att kunna ingripa mot de gärningar som avses i bestämmelsen när de begås med hjälp av grundlagsskyddade medier. Av praxis framgår att de allmänna reg- lerna för handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål med JK, jury och instruktionen säkerställt en tillämpning av bestämmelsen som inte hotat yttrandefriheten och det finns enligt beredningens mening inte anledning att anta att detta skall ändras i framtiden. Undantaget i brottsbalken för ringa fall innebär i praktiken att denna praxis understöds. Det måste också beaktas att Romstadgan om den Internationella brottmålsdomstolen (artikel 25), som nämnts i avsnitt 2.3.1, bygger på att bl.a. uppvigling till folkmord kan bestraffas på det nationella planet i första hand. Beredningen anser alltså att uppvigling inte bör utmönstras ur brottskatalogen.
Hets mot folkgrupp
(7 kap. 4 § 11 TF, 16 kap. 8 § BrB)
hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning
Historik
Vid TF:s ikraftträdande fanns i brottskatalogen en punkt som gällde hot, förtal eller smädelse mot folkgrupp med viss härstam- ning eller trosbekännelse. Bestämmelsen har kompletterats i flera omgångar (se brottsbalkskommentaren kap. 13–24 s. 16:34 f och
215
Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser s. 207 ff.). Den fick sin nu gällan- de lydelse den 1 januari 2003 då det sista ledet ”eller sexuell lägg- ning” lades till i bestämmelsen (prop. 2001/02:59).
Närmare om brottet
Uttrycket ”hotar” skall förstås enligt gängse språkbruk. Uttrycket är alltså inte begränsat till att avse sådant som kriminaliserats som olaga hot i 4 kap. 5 § BrB eller olaga tvång i 4 kap. 4 § BrB.
Med användningen av uttrycket missaktning avses att även andra kränkande omdömen än sådana som kan bedömas som förtal eller smädelser skall vara straffbara. För straffbarhet är det tillräckligt att ett uttalande om t.ex. en viss folkgrupp är nedsättande för gruppens anseende. Även företeelser som innebär att en viss ras eller folk- grupp förlöjligas torde enligt brottsbalkskommentaren praktiskt taget alltid falla in under bestämmelsen. Med ras åsyftas de grupper av människosläktet som brukar upptas i antropologiska rasindel- ningar.
I brottsbalkskommentaren anges (s. 16:36):
Inom det straffbara området faller inte omdömen som inte överskrider gränserna för en saklig kritik av vissa raser eller folkgrupper. Den kommitté, som utarbetade förslag till 1970 års lagstiftning, hade bl.a. med hänsyn till yttrandefriheten föreslagit, att dittills gällande be- gränsning till hot, förtal eller smädelse skulle bibehållas. I det till lag- rådet remitterade förslaget ersattes förtal och smädelse med missakt- ning. Sedan lagrådet anmärkt att gränsen mellan sakligt befogad kritik som skall vara tillåten samt straffbar missaktning blir flytande och svår att upprätthålla, särskilt vid kritik i den politiska debatten av för- hållanden i visst främmande land, uttalade departementschefen att det inte är möjligt att undvika sådana gränsdragningssvårigheter hur det straffbara området än beskrivs. Departementschefen anförde vidare, att hänsynen till opinionsfriheten och kritikrätten ej bör kunna åbe- ropas till skydd för uttalanden som uttrycker missaktning för en hel folkgrupp på grund av att denna t.ex. tillhör en viss nationalitet och av denna anledning skulle vara mindervärdig. I den politiska debatten förekommer ej sällan uttalanden som innefattar kritik mot en viss stat för handlingar, för vilka dess regering är ansvarig, men som kan upp- fattas som ett angrepp mot medborgarna i den staten. Även om sådana uttalanden skulle kunna tolkas som uttryck för missaktning för dessa medborgare, får emellertid, uttalade departementschefen, straffbarhet i sådana och liknande fall som regel anses utesluten redan på grund av att kravet på uppsåt från gärningsmannens sida att uttrycka miss- aktning för folkgruppen som sådan inte är uppfyllt. Första lagut-
216
skottet, som biträdde departementschefens förslag, framhöll att be- greppet missaktning måste tolkas med viss försiktighet. Inte alla ut- talanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas under be- greppet utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att ut- talandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga.
Angående förlöjligande angav lagutskottet att skyddet mot förlöj- ligande är långtgående men att det i sådana fall där det av utred- ningen framgår att det främst är åsikterna hos de personer som ingår i folkgruppen som förlöjligas ofta torde finnas fog för an- tagandet att det inte föreligger uppsåt att missakta gruppen som sådan. Ansvar kan då inte komma i fråga.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp skyddar kollektivt be- stämda grupper, inte enskilda identifierbara individer, t.ex. en familj av viss etnisk tillhörighet. Förföljelse av en familj på grund av etnisk tillhörighet kan aktualisera tillämpning av andra straffbestämmelser, t.ex. de om olaga hot, ofredande eller förolämpning.
Som angetts ovan utvidgades bestämmelsens tillämpningsområde den 1 januari 2003 till att även omfatta hets med anspelning på sexuell läggning. Då infördes också en särskild straffskala för grovt brott i ett nytt andra stycke i brottsbalksbestämmelsen. Där anges att vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som är ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.
I lagstiftningsärendet uttalades att lagstiftningen givetvis inte är avsedd att hindra en fri och saklig debatt, att ett uttalande eller meddelande skall bedömas i sitt sammanhang med beaktande av motiven för gärningen och att det för straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandet överskridit gränsen för en saklig och veder- häftig diskussion.
Xxxxxxxx anger i sin behandling av brottet (Tryckfrihetens grän- ser s. 213 ff.) att i fråga om uppsåtet främst kravet på att framställ- ningen skall innehålla uttryck för missaktning tilldrar sig intresse och framhåller att indirekt och eventuellt uppsåt kan användas.
Hets mot folkgrupp förekommer i viss utsträckning både som tryck- och yttrandefrihetsbrott. På YGL-området har det bl.a. varit fråga om rasistisk musik på cd-skivor.
217
Bedömning
Det kan noteras att gränsen mellan vad som är sakligt befogad kritik och vad som är uttryck för missaktning inte kan anses klar. Detta kan i viss mån anses tala emot att brottet skall ingå i brotts- katalogen eftersom bestämmelsen kan ge möjlighet till missbruk i syfte att strypa yttrandefriheten. I det senaste lagstiftningsärendet rörande hets mot folkgrupp (prop. 2001/02:59) övervägdes frågan om rekvisitet uttrycka missaktning skulle bytas ut för att precisera straffbestämmelsen. Regeringen angav att den inte såg några skäl att inskränka bestämmelsens tillämpningsområde. Mot denna bak- grund och då JK och RÅ uppgett att bestämmelsen inte vållat några tillämpningsproblem stannade regeringen för att inte föreslå en sådan ändring (a. prop. s. 22).
Beredningen anser att det är angeläget att man kan ingripa mot hets mot folkgrupp som förekommer i grundlagsskyddade medier. Det måste också beaktas att artikel 4 i FN:s konvention 1965 om avskaffande av alla former av rasdiskriminering kräver kriminalise- ring av hets mot folkgrupp. Här kan vidare nämnas att Sverige i november 2001 undertecknade Europarådets konvention om IT- relaterad brottslighet7 och i januari 2003 tilläggsprotokoll för att kriminalisera rasistiska och främlingsfientliga handlingar via data- nätet8. Reglerna om rasistiska brott kriminaliserar den som via datanät sprider eller tillgängliggör rasistiskt material såsom hot mot person eller folkgrupp eller förnekande eller förringande av folk- mord eller brott mot mänskligheten. Med hänsyn till det nu sagda och till att man nyligen övervägt bestämmelsens tillämpningsom- råde och inte funnit belägg för några tillämpningssvårigheter anser beredningen att hets mot folkgrupp inte bör utmönstras ur brotts- katalogen.
Olaga våldskildring
(7 kap. 4 § 13 TF, 16 kap. 10 b § BrB)
olaga våldsskildring, varigenom någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig
7 Convention on Cybercrime ETS 185.
8 Additional Protocol to the Convention on cybercrime, concerning the criminalisation of acts of a racist and xenophobic nature committed through computer systems, CETS no. 189.
218
Straffbestämmelsen i 16 kap. 10 b § första stycket BrB straffbe- lägger som olaga våldskildring i första punkten skildrande i bild av sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden eller bilderna sprids och spridande av sådan skildring om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig, och i andra punkten närgånget eller utdraget skildrande i rörliga bilder av grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna sprids och spridande av sådan skildring. Bestämmelsen innebär att även annat än sexuellt våld är straffbart när det gäller rörliga bilder. Detta har föranlett att tryck- frihets- och yttrandefrihetsbrotten skiljer sig åt på denna punkt. Enligt 5 kap. 1 § andra stycket YGL skall sålunda som yttrandefri- hetsbrott anses även sådan olaga våldsskildring varigenom någon närgånget eller utdraget skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att framställningen sprids, om inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.
Historik
Vid TF:s ikraftträdande upptogs i brottskatalogen förfarande som sårar tukt och sedlighet. Denna punkt och motsvarande bestäm- melse i brottsbalken upphävdes 1970. Den 1 januari 1980 infördes en straffbestämmelse om barnpornografibrott i brottsbalken och en motsvarande punkt i brottskatalogen i TF (SFS 1979:375, 936). Nu gällande bestämmelse om olaga våldskildring infördes i brotts- katalogen i TF den 1 januari 1989 (SFS 1988:1448) och fanns med i YGL vid dess ikraftträdande. Den 1 januari 1999 lyftes barnporno- grafibrottet ut från TF:s och YGL:s tillämpningsområde.
Närmare om brottet
Syftet med försvarlighetsrekvisitet är att från förbudet undanta skildringar som är motiverade som led i t.ex. nyhetsförmedling eller opinionsbildning eller som ett inslag i undervisning eller vetenskapliga arbeten och sådana som låter sig försvaras av konst- närliga hänsyn. Vid bedömningen får hänsyn tas till bl.a. framställ- ningens syfte och sammanhang. Det ankommer på åklagaren att visa att en undantagssituation inte föreligger.
I tredje och fjärde styckena i brottsbalksbestämmelsen anges vissa fall då straffbestämmelsen inte är tillämplig. Det gäller bl.a.
219
filmer och videogram som Statens biografbyrå har godkänt för visning. Dessa inskränkningar i straffbestämmelsens tillämplighet gäller på grund av principen om dubbel täckning även på TF:s och YGL:s område.
Olaga våldsskildring förekommer främst i videogram, som kan falla under YGL:s tillämpningsområde, men kan även förekomma i tryckt skrift.
Bedömning
Det bör finnas möjligheter att ingripa mot grova våldsskildringar i massmedierna när skildringarna inte är försvarliga. Straffriheten för gärning som med hänsyn till omständigheterna är försvarlig inne- bär att yttrandefriheten inte kan anses oacceptabelt inskränkt. Be- redningen anser inte att det finns skäl att utmönstra olaga vålds- skildring ur brottskatalogen.
2.3.2.4 Tryckfrihetsbrott mot enskild
Förtal
(7 kap. 4 § 14 TF, 5 kap. 1, 2 och 4 §§ BrB)
förtal, varigenom någon utpekar annan såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, och, om den förtalade är avliden, gärningen är sårande för de efterlevande eller eljest kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne, dock ej om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den
Historik
Vid TF:s ikraftträdande upptogs i brottskatalogen punkt 13 följande:
ärekränkning mot enskild person genom beskyllning för brott eller för annan gärning, som är menlig för hans ära, goda namn
220
och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst, eller genom smädligt yttrande eller annan missfirmlig gärning.
Närmare om brottet
Till de objektiva förutsättningarna för brottet hör att uppgifter lämnas till annan än den omtalade. Om uppgiften endast har lämnats till denne eller om den trots att den var riktad till annan endast nått den omtalade kan ansvar för förtal inte komma i fråga. I ett sådant fall kan gärningen vara straffbar som förolämpning. För straffbarhet krävs att det är fråga om en uppgift, inte endast ett värdeomdöme.
Som allmän regel gäller att den som åtalas för ärekränkning inte kan fria sig genom att bevisa att uppgiften var sann. Någon allmän rätt att alltid få säga sanningen, även då uttalanden är kränkande, finns inte. En avvägning måste ske mellan kravet på skydd mot kränkande uppgifter och kravet på yttrandefrihet. I andra stycket i brottsbalksbestämmelsen anges att gärningen är straffri om den som lämnade uppgiften var skyldig att uttala sig eller det eljest med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och han visar att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den. Förbud mot sanningsbevisning är alltså huvudregel. Sanningsbevisning är endast tillåten om en sådan intressekollision eller privilegierad situation som avses i brottsbalksbestämmelsens andra stycke föreligger.
Exempel på skyldighet att yttra sig kan vara vittnesplikt, av- givande av tjänstevitsord och rapporteringsskyldighet på grund av anställningsförhållande. Dessa exempel aktualiseras knappast när det gäller förtal genom grundlagsskyddade medier.
Fall där det kan anses försvarligt att lämna uppgift i saken före- ligger i situationer där gärningsmannen kan åberopa ett allmänt eller enskilt intresse som väger tyngre än den enskildes intresse av skydd mot förtal. Det kan vara fråga om inlägg i den allmänna debatten, inslag i den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen och verk- samhet inom stat och kommun, som domstolsförhandlingar, arbete i kommunala nämnder och anmälningar till polis eller andra myn- digheter (Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser s. 235 f ). Även yttran- den inom familjen eller inom andra mindre, närstående kretsar kan vara att anse som försvarliga.
221
Som subjektivt rekvisit fordras för ansvar att gärningsmannen haft uppsåt i någon form i förhållande till de objektiva brottsförut- sättningarna, dvs. han skall uppsåtligen ha lämnat en uppgift om en annan person och därvid ägt kännedom om de omständigheter som gjorde uppgiften ägnad att utsätta denne för andras missaktning.
Angående förtal genom grundlagsskyddade medier anges i brotts- balkskommentaren följande (s. 5:21):
Vad angår förtal genom tryckt skrift förtjänar framhållas att den för en tidning ansvarige likaväl som en enskild person vilken som helst har skyldighet att, innan han sprider en ärekränkande uppgift om någon, kontrollera riktigheten av uppgiften, om han inte ändå kan framlägga tillräcklig grund för denna. Vid bedömande om från tidningens sida skäliga mått och steg vidtagits för att kontrollera en uppgift bör beak- tas såväl de särskilda betingelser under vilka pressen arbetar med hän- syn särskilt till kraven på snabb nyhetsförmedling som det särskilda ansvar som åvilar tidningsmännen såsom yrkesmän på grund av den stora spridning deras uppgifter erhåller…Motsvarande beaktande bör ske när fråga är om ansvar för yttrandefrihetsbrott.
Angående uppsåtsbedömningen när det är fråga om uttalande i en tryckt skrift anförs (s. 5:22):
Uppsåtsbedömningen torde få utföras huvudsakligen med ledning av artikelns innehåll, de yttre omständigheter varunder denna tillkommit samt det syfte som med hänsyn härtill framkommit. Den ansvarige kan inte undgå att uppsåtet tillräknas honom enbart genom att hänvisa till att han inte tagit del av den aktuella artikeln eller till att han inte per- sonligen hyst det relevanta uppsåtet.
Angående det fallet att försvarlighetsrekvisitet skall tillämpas på en tidnings ansvarige utgivare anförs följande (s. 5:23):
Då berörda stadgande skall tillämpas på t.ex. en tidnings ansvarige ut- givare, inriktas bevisningen normalt på att så långt anonymitets- skyddet medger styrka att utgivaren, när han lät införa artikeln, med hänsyn till utförda kontrollåtgärder eller annars förfogade över upp- lysningar, som utgjorde skälig grund för de uttalanden varom i målet är fråga. Det bör observeras att det egentliga föremålet för bevisningen inte torde bli om den tilltalade ansåg sig ha skälig grund utan om han ägde kännedom om sådan omständigheter som vid ett objektivt bedömande kan anses ha utgjort skälig grund.
Det kan noteras att det i TF inte upptagits någon särskild bestäm- melse om grovt förtal motsvarande den i 5 kap. 2 § BrB. I rättsfallet angående tidningen Svenska Hustler (NJA 1994 s. 637) fann HD att det trots detta inte förelåg hinder mot att döma för grovt förtal
222
som tryckfrihetsbrott. (Rättsfallet behandlas närmare nedan under förolämpning).
Förtal är det vanligaste tryck- och yttrandefrihetsbrottet.
Förtal och förolämpning (se nedan) faller som huvudregel inte under allmänt utan under enskilt åtal. De flesta förtals- och förolämp- ningsmålen åtalas av målsäganden. För att förtal eller förolämpning skall falla under allmänt åtal krävs enligt 5 kap. 5 § BrB att brottet riktar sig mot någon som är under 18 år eller att målsäganden anger brottet till åtal samt att åklagaren anser allmänt åtal påkallat ur all- män synpunkt. I fråga om förolämpning krävs dessutom att åtalet avser förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndig- hetsutövning, förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes sexuella läggning.
Bedömning
Förtal är det vanligast förekommande tryck- och yttrandefrihets- brottet. Det har inte framkommit några större svårigheter när det gäller att tillämpa bestämmelsen på grundlagsskyddade medier. Den omständigheten att gärningen skall vara straffri om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken, och den tilltalade visar att uppgiften var sann eller han hade skälig grund för den, innebär att yttrandefriheten inte kan anses oacceptabelt inskränkt. Det förtjänar också framhållas att förtals- brottet syftar till att skydda den enskilde, till skillnad från övriga hittills behandlade brott.
Det måste vidare beaktas att artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna handlar om rätt till skydd för privat- och familjeliv och i punkten 1 anger att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespon- dens. Konventionen innebär i första hand att staten skall avhålla sig från egna ingrepp. Enligt Xxxxxxxx i ”Mänskliga rättigheter i euro- peisk praxis” (andra upplagan, 2002, s. 261) avser artikeln emeller- tid inte bara ingrepp utan ålägger också staten att vidta positiva åtgärder för att skydda den enskildes privatsfär. Xxxxxxxx fortsätter:
Sådana positiva åtgärder kan utgöras av lagstiftning men också av skydd mot övergrepp i särskilda situationer. Även utan att det före- kommit något ingripande från en myndighet eller en offentlig tjänste-
223
man kan staten således ibland bryta mot artikel 8 genom att tolerera en föreliggande situation eller genom att inte skapa ett tillräckligt rättsligt skydd. Staten kan då bli ansvarig för sin underlåtenhet trots att det övergrepp som visat att det rättsliga skyddet var otillräckligt utförts av en enskild person, för vars handlande staten inte i och för sig är an- svarig.
Men de krav på skyddsåtgärder som ställs på staten måste vara rimliga. Vad som i huvudsak kan förväntas är att staten utfärdar lagar och förordningar som ger ett tillfredsställande skydd åt privatliv, famil- jeliv, hem och korrespondens.
Det nu sagda torde innebära att Sverige inte kan avkriminalisera eller från brottskatalogen lyfta ut förtal.
Tryck- och yttrandefrihetsberedningen anser sammantaget att det inte finns skäl att utmönstra förtal ur brottskatalogen.
Förolämpning
(7 kap. 4 § 15 TF, 5 kap. 3 § BrB)
förolämpning, varigenom någon smädar annan genom kränkan- de tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt bete- ende mot honom
Historik
Införandet av förolämpning i brottskatalogen har inte motiverats närmare i förarbetena (Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser s. 250). Brottsbalksbestämmelsen fick sin nuvarande utformning vid brotts- balkens införande.
Närmare om brottet
Utmärkande för förolämpningsbrottet är att uttalandet riktar sig till den berörda personen själv. Förolämpning är subsidiärt till för- tal. Om förolämpning samtidigt utgör förtalsbrott har stadgandena om förtal företräde. Med förolämpning avses sådana handlingar som uteslutande är ägnade att såra annans ärekänsla, hans subjek- tiva ära. Ett uttalande till tredje man blir aldrig att bedöma som förolämpning utan är straffritt om det inte innefattar förtal. I vissa
224
fall kan förhållandena vara sådana att ett förolämpande uttalande på grund av intressekollision inte bör medföra ansvar. Denna fråga har inte lösts i lagtexten utan allmänna grundsatser om intressekolli- sioner får beaktas i rättstillämpningen.
Axberger anför följande angående införandet av förolämpning i brottskatalogen (Tryckfrihetens gränser s. 250 f):
Detta har skett trots att det för förolämpningsbrottet utmärkande är att det riktar sig direkt till den berörda personen. Yttranden i tryckt skrift kan sällan anses riktade till en person på detta sätt. Att in- förandet, som saknar närmare motivering i förarbetena, närmast skett slentrianmässigt synes vinna stöd i det faktum att lokutionen ”annat skymfligt beteende” kommit med i TF:s gärningsbeskrivning; ut- trycket, som syftar på skymfliga åtbörder och s.k. realinjurier, t.ex. att spotta på någon, är knappast anpassat till att kunna utgöra otillåtet yttrande i tryckt skrift…Det egentligen enda fall där förolämpning skulle kunna förekomma som tryckfrihetsbrott är då ett uttalande framstår som ett renodlat värdeomdöme vilket icke uppfyller uppgifts- rekvisitet för förtal. Det skulle då kunna anses utgöra smädande eller kränkande tillmäle eller beskyllning enligt förolämpningsbestämmelsen.
Enligt Xxxxxxxx i Tryckfrihetens gränser (s. 251) avgjorde Gotlands tingsrätt under år 1984 ett mål om förolämpning i tryckt skrift (DB 305/1984).
I det ovan under förtal nämnda rättsfallet NJA 1994 s. 637 rör- ande tidningen Svenska Hustler dömde underinstanserna för grov förolämpning medan HD bedömde gärningen som grovt förtal.
Målet gällde publicering av ett reportage med rubriken ”En smygtitt i kändisarnas hemliga fotoalbum” med fotomontage av personer i sexuella situationer. På bilderna hade ett antal kända personers ansikten fogats samman med andra personers kroppar i sexuella situationer. De kända personerna yrkade bl.a. ansvar å tidningens ansvarige utgivare för tryckfrihetsbrott innefattande grovt förtal, alternativt förtal, och i andra hand grov förolämpning alternativt förolämpning. Tingsrätten ansåg att det sätt fotomon- tagen utförts på innebar att en åskådare fick antas få fullt klart för sig att de figurer som visades på bilderna inte var de personer vilkas ansikten de utrustats med, att bilderna därför saknade all auten- ticitet och att någon uppgift ägnad att utsätta målsäganden för and- ras missaktning därför inte hade lämnats. Ansvar för förtal kunde därför inte komma i fråga. Tingsrätten ansåg dock att tidningens förfaringssätt att olovandes begagna kända och därmed lättidentifi- erade personers ansiktsbilder för att med hjälp av dem konstruera
225
fiktivt intima pornografiska scener och återge dessa i en tidskrift av Svenska Hustlers typ utgjorde ett sådant skymfligt beteende som kunde föranleda ansvar för förolämpning och dömde för grov föro- lämpning. Hovrätten fastställde tingsrättens dom i denna del. HD, som bedömde gärningen som grovt förtal, anförde:
Det kan i och för sig lätt konstateras att bilderna inte är autentiska. Bilderna med tillhörande textvinjetter kan emellertid förmedla in- trycket att målsägandena är sådana ”kändisar” som enligt den inledan- de texten är sexuellt lössläppta och perversa. Särskilt i förening med reportaget i övrigt måste bilderna anses ägnade att utsätta målsägan- dena för andras missaktning.
Förolämpning faller som huvudregel inte under allmänt åtal, se ovan under förtal.
Bedömning
Det är visserligen svårt att tänka sig ett fall där ett yttrande i ett grundlagsskyddat medium riktar sig till den berörde på det sätt som krävs för att förolämpning skall föreligga. Efter HD:s dom i det ovan nämnda Svenska Hustler-målet framstår det som osanno- likt att ett sådant handlingssätt kan föranleda ansvar för tryck- eller yttrandefrihetsbrottet förolämpning. Det måste emellertid beaktas att förolämpningsbestämmelsen, liksom förtalsbestämmelsen, syf- tar till att skydda den enskilde och att artikel 8 i Europakonven- tionen kräver att Sverige tillhandahåller ett lagskydd mot kränk- ningar av den personliga integriteten. Det kan, inte minst mot bak- grund av utvidgningen av grundlagsskyddet i YGL, finnas behov av att kunna hänföra integritetskränkningar som inte utgör förtal under förolämpningsbestämmelsen. Det kan också nämnas att det i riksdagen vid ett flertal tillfällen framställts krav på ett förstärkt skydd för den enskildes integritet och att Integritetsskyddskom- mittén tillsatts med uppgift att se över lagstiftningen ur ett integritetsskyddsperspektiv. Med hänsyn till det anförda anser be- redningen att man inte bör utmönstra förolämpning ur brotts- katalogen.
226
2.3.3 Sammanfattning och avslutande kommentar
Tryck- och yttrandefrihetsberedningen har sammanfattningsvis kommit till den ståndpunkten att inget brott nu bör utmönstras ur brottskatalogen.
Beredningen anser att man även för framtiden bör vara uppmärk- sam på huruvida straffstadgandena i brottskatalogen alltjämt är motiverade. Det är också viktigt att göra noggranna överväganden innan man för in något nytt brott i brottskatalogen. Beredningen vill slutligen peka på att det beträffande vissa av brotten, som högförräderi, krigsanstiftan och uppvigling är befogat med en översyn av rekvisiten i brottsbalksbestämmelsen med eventuella följdeffekter för brottskatalogen i TF i syfte att åstadkomma en ökad precision i rekvisiten och därmed ett klarare begränsat tillämp- ningsområde för dessa brott i brottskatalogen.
227
3 Ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts utomlands
Beredningens förslag: Bestämmelserna i 3 kap. 13 § YGL om ursprungsuppgifter skall inte gälla för tekniska upptagningar som framställts utomlands och lämnats ut för spridning i Sverige. I stället införs i 10 kap 3 § YGL en särskild regel om ur- sprungsuppgifter på sådana upptagningar. Enligt den nya regeln skall upptagningarna förses med uppgifter om vem som här i landet lämnat ut dem för spridning och när exemplaren förts in i landet. Skyldigheten åvilar importören. I 4 kap. 2 § tillämpnings- lagen införs en särskild regel om att skyldigheten att sätta ut uppgifter på importerade upptagningar skall fullgöras på samma sätt som när det gäller upptagningar som framställts här om det är möjligt. Annars får skyldigheten fullgöras genom att upp- gifterna anbringas på fodral, omslag eller liknande föremål.
3.1 Inledning
Enligt YGL skall tekniska upptagningar förses med uppgifter om vem som låtit framställa upptagningen samt om när, var och av vem upptagningen framställts. Skyldigheten, som bl.a. har betydelse för möjligheten att spåra någon som kan hållas ansvarig för yttrande- frihetsbrott i upptagningarna, åvilar den som framställer dem.
Motsvarande skyldighet gäller också för upptagningar som fram- ställts utomlands. För sådana upptagningar skall det som sägs om den som låtit framställa upptagningen (producenten) gälla för importören. Sådana upptagningar skall alltså förses med bl.a. upp- gift om vem som är importör. Skyldigheten att förse upptagning- arna med denna uppgift åvilar emellertid inte importören utan framställaren (den som framställer exemplaren). När det är fråga om importerade upptagningar finns framställaren utomlands och
229
det är inte särskilt sannolikt att skyldigheten verkligen kan göras gällande beträffande honom.
Mediegrundlagsutredningen (MGU) föreslog att regleringen av ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts utom- lands skulle ersättas med nya bestämmelser som ålade importören att förse upptagningarna med uppgifter om vem som här lämnade ut dem för spridning och när de fördes in i landet.
Enligt Tryck- och yttrandefrihetsberedningens direktiv skall be- redningen mot den ovan angivna bakgrunden föreslå en lämplig lösning på problemet med ursprungsuppgifter för utomlands fram- ställda tekniska upptagningar.
När det i det följande talas om import avses införsel till Sverige från varje annat land, även medlemsstater inom EU.
3.2 Gällande regler
De regler som kräver att tekniska upptagningar skall förses med uppgifter om framställare och utgivare m.m., så kallade ursprungs- uppgifter, är en viktig del av ansvarssystemet i YGL. Syftet med reglerna är att göra det möjligt att utan mera omfattande efter- forskningar spåra någon som kan hållas ansvarig för yttrandefri- hetsbrott i upptagningarna. Ursprungsuppgifter har också stor be- tydelse för möjligheten att avgöra dels om en upptagning spritts till allmänheten och således faller in under grundlagsskyddet, dels när preskriptionstiden för yttrandefrihetsbrott börjar löpa.
I 3 kap. 13 § första stycket YGL sägs att sådana exemplar av tek- niska upptagningar som framställs i landet och är avsedda för sprid- ning här skall förses med tydliga uppgifter om vem som har låtit
230
framställa dem samt om när, var och av vem exemplaren har fram- ställts. I andra stycket föreskrivs straffansvar för den som fram- ställer en teknisk upptagning och därvid uppsåtligen eller av oakt- samhet bryter mot första stycket. Enligt tredje stycket föreligger straffansvar för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sprider en teknisk upptagning som saknar någon sådan uppgift som sägs i första stycket. Detsamma gäller om någon uppgift är oriktig och spridaren känner till detta. Framställaren kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år medan spridaren endast kan dömas till penning- böter.
Xxxxxxxxx kan också bli ansvarig för yttrandefrihetsbrott som innefattas i den upptagning han sprider. I 6 kap. 2 § tredje stycket YGL sägs att spridaren ansvarar för yttrandefrihetsbrott i upptag- ning som han sprider om upptagningen saknar uppgift om vem som låtit framställa den och det inte kan klarläggas vem han är eller han saknar känd hemortsadress i Sverige och inte heller kan på- träffas här under rättegången. Enligt fjärde stycket gäller detsamma om en lämnad uppgift innebär att den som har låtit framställa upp- tagningen har hemvist utomlands eller om uppgiften är oriktig och spridaren känner till detta.
Enligt 4 kap. 1 § YGL skall tekniska upptagningar ha en utgivare och denne utses av den som låter framställa upptagningen. I 4 kap. 4 § samma grundlag sägs att det skall framgå av en teknisk upp- tagning vem som är utgivare och att utgivaren skall se till att varje upptagning har en sådan uppgift. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten att utse utgivare kan enligt 4 kap. 6 § första stycket första meningen YGL dömas till böter eller fängelse och den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten att se till att uppgift om utgivaren sätts ut på en tek- nisk upptagning kan enligt 4 kap. 6 § första stycket andra meningen YGL dömas till penningböter.
I 10 kap. YGL finns regler om radioprogram och tekniska upp- tagningar från utlandet. I 1 § första stycket sägs att bestämmelserna i 1–9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tekniska upptag- ningar som har framställts utomlands och lämnas ut för spridning i Sverige. Det sägs vidare att vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning. Med den som här i landet lämnar ut en framställning för spridning avses enligt förarbetena till YGL importören (prop. 1990/91:64 s. 132). För importören gäller alltså det som sägs om den som låtit framställa upptagningen.
231
Av det anförda framgår alltså att importören är skyldig att utse utgivare för upptagningen enligt 4 kap. 1 § YGL jämförd med 10 kap. 1 § och kan straffas om han underlåter att göra det (4 kap. 6 § jämförd med 10 kap. 1 §). Han är däremot inte skyldig att se till att uppgift om utgivaren sätts ut på upptagningen utan denna skyldighet vilar på utgivaren (4 kap. 4 § jämförd med 10 kap. 1 § YGL).
Eftersom hänvisningen i 10 kap. 1 § YGL till 1–9 kap. och 11 kap. även omfattar 3 kap. 13 § gäller den bestämmelsen även för upptagningar som framställs utomlands och lämnas ut för sprid- ning här i landet. Enligt 3 kap. 13 § skall upptagningen förses med uppgift om vem som har låtit framställa den samt om när, var och av vem den har framställts. Beträffande importerade upptagningar skall det som sägs om den som låter framställa upptagningen gälla för importören. Den importerade upptagningen skall alltså förses med uppgift om bl.a. vem som är importör. Skyldigheten att sätta ut uppgiften på upptagningen åvilar emellertid inte den som låter framställa upptagningen utan den som framställer den. I fråga om importerade upptagningar åvilar alltså skyldigheten inte importö- ren utan den som framställer upptagningen. Eftersom framställaren vid import finns utomlands är han knappast åtkomlig för svenska myndigheter och kan därför låta bli att uppfylla sin skyldighet enligt YGL, och utomlands framställda upptagningar torde oftast sakna ursprungsuppgifter.1 Som ett av många exempel kan nämnas det datorspel, ”Postal 2”, beträffande vilket JK den 16 april 2004 inlett förundersökning rörande olaga våldsskildring. Spelet har, enligt de uppgifter JK tagit del av, framställts utomlands. Det saknar ursprungsuppgifter och andra uppgifter som visar vem som lämnat ut det för spridning i landet.
Den som importerar en upptagning för spridning i Sverige är
alltså skyldig att utse utgivare. Uppgift om utgivaren och impor- tören skall finnas på upptagningen men skyldigheten att se till att dessa uppgifter sätts ut åvilar inte importören utan utgivaren res- pektive framställaren. Den senare är inte åtkomlig eftersom han finns utomlands. (En annan sak är att importören enligt 3 kap. 13 § tredje stycket YGL kan straffas med penningböter om han sprider en upptagning som saknar någon ursprungsuppgift eller som innehåller en ursprungsuppgift som importören vet är oriktig och
1 Jfr JK:s framställning till Justitiedepartementet i anledning av vissa tillämpningsproblem rörande främst yttrandefrihetsgrundlagen av den 20 maj 1997, JK:s dnr 1431-97-32. Fram- ställningen är intagen som bilaga 2 till Mediegrundlagsutredningens betänkande SOU 2001:28.
232
Enligt 4 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfri- hetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämp- ningslagen) skall skyldigheten att ange ursprungsuppgifter enligt 3 kap. 13 § fullgöras genom att uppgifterna tas in i själva den tek- niska upptagningen eller anbringas på skivan, kassetten eller mot- svarande föremål. Enligt förarbetena till bestämmelsen är det inte tillräckligt att märkningen finns på ett omslag eller något annat som lätt kan skiljas från filmen, videogrammet eller ljudupptag- ningen (prop. 1990/91:179 s. 49, jfr prop. 2001/02:74 s. 110).
3.3 MGU:s förslag
MGU:s förslag angående ursprungsuppgifter för tekniska upptagningar som framställts utomlands behandlas i SOU 2001:28 (allmän motivering s. 394 ff., lagtext s. 65 f. och 78 och författ- ningskommentar s. 492 f. och s. 506). Som nämnts innebar för- slaget att regleringen av ursprungsuppgifter för tekniska upptag- ningar som framställts utomlands skulle ersättas med nya bestäm- melser som ålade importören att förse upptagningarna med upp- gifter om vem som här i landet lämnade ut dem för spridning och när de fördes in i landet. Importören borde enligt utredningen inte åläggas att ange när, var eller av vem framställning skett eftersom dessa uppgifter kan vara okända för honom och omöjliga att få fram (a. bet. s. 397). Förslaget innebar alltså att den gällande skyl- digheten att ange vem som var importör kvarstod, skyldigheten att ange när, var och av vem framställning skett ersattes av skyldighet att ange när exemplaren förts in i landet och att ansvaret för utsättande av ursprungsuppgifter flyttades över från framställaren till importören.
Importörens skyldighet att ange uppgifter borde enligt utred- ningen vara straffsanktionerad på samma sätt som framställarens skyldighet enligt 3 kap. 13 § andra stycket YGL, och för den som sprider importerade upptagningar med bristfälliga uppgifter om vem som importerat dem och när de fördes in i landet borde gälla
233
ett straffansvar motsvarande det som nu gäller enligt 3 kap. 13 § tredje stycket YGL för den som sprider en teknisk upptagning med bristfälliga ursprungsuppgifter.
De nya reglerna om ursprungsmärkning av upptagningar som framställts utomlands och lämnas ut för spridning i Sverige borde enligt utredningen tas in i 10 kap. YGL eftersom det var fråga om särskilda regler för upptagningar från utlandet. Reglerna i 3 kap. 13 § första–tredje styckena skulle då enbart gälla för upptagningar som framställts i Sverige. Ändringarna borde enligt utredningen ske genom ett tillägg i 10 kap. 1 § första stycket som undantog 3 kap. 13 § från tillämpning på utländska upptagningar och genom införande av en ny paragraf (3 §) om ursprungsmärkning av tekniska upptag- ningar som framställts utomlands i 10 kap. YGL.
Utredningen anförde att när det gällde importerade upptagningar var det fråga om att förse redan färdigställda upptagningar med ytterligare uppgifter och att detta ofta var svårare än att ange ur- sprungsuppgifter i samband med framställningen, så som sker när det gäller upptagningar som framställs i landet. Beträffande många typer av optiska lagringsmedier, t.ex. cd- och cd-rom-skivor var det enligt utredningen ofta omöjligt att i efterhand föra in något ytterligare i själva innehållet och det kunde även vara svårt att föra på ursprungsuppgifter på annat sätt, t.ex. genom stämpling, efter- som särskild färg eller överlackning torde krävas för att uppgiften inte skulle försvinna. Det syntes också tveksamt om det fanns färg och metoder för överlackning som kunde användas efter det att skivan var färdigproducerad. Utredningen angav vidare att skivorna också var känsliga och att redan en felaktigt utformad eller anbringad etikett kunde orsaka vibrationer som gjorde att skivan inte fungera- de, exempelvis kunde ljudet på en cd-skiva försämras. Enligt upp- gifter från Statens kriminaltekniska laboratorium fanns det visserli- gen i handeln färdigproducerade etiketter som var avsedda att sättas på cd- och cd-romskivor med hjälp av ett handverktyg. Sådana eti- ketter angavs emellertid täcka hela skivan och torde därför enligt utredningen inte vara möjliga att använda när en importör i Sverige vill saluföra en skiva som framställts utomlands utan hans medver- kan och den skall se likadan ut här som i andra länder där den salu- förs.
Det kunde alltså enligt utredningen vara svårt att i fråga om im-
porterade upptagningar följa bestämmelsen i 4 kap. 2 § tillämp- ningslagen om att skyldigheten att sätta ut ursprungsuppgifter skall fullgöras genom att uppgifterna tas in i själva den tekniska upptag-
234
ningen eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande före- mål. Utredningen gjorde därför bedömningen att det i den bestäm- melsen borde införas en särskild regel för skyldigheten att sätta ut uppgifter enligt 10 kap. 3 § YGL på importerade upptagningar. Regeln borde innebära att uppgifterna skulle sättas ut på samma sätt som på upptagningar som tillverkas i Sverige om detta var möjligt och att i annat fall uppgifterna fick sättas ut på fodral, om- slag eller liknande föremål.
Utredningen påpekade avslutningsvis att den skyldighet som åvilar utgivaren att se till att varje exemplar av upptagningen har en uppgift om vem som är utgivare var oförändrad och att det närmast torde vara en praktisk nödvändighet att uppgift om utgivare sätts ut samtidigt som importören sätter ut uppgifterna om vem som är importör och när upptagningarna förts in i landet. Utredningen angav att detta innebar att den som tillfrågas om att vara utgivare och inte tänker ombesörja märkningen själv måste förvissa sig om att importören även sätter ut uppgift om utgivare. Om han inte är säker på att detta sker borde han enligt utredningen inte åta sig uppdraget.
MGU föreslog följande lydelse av lagtexten (MGU:s tillägg är kursiverade):
10 kap. 1 § första stycket YGL
Bestämmelserna i 1–9 och 11 kap. är tillämpliga också på sådana tekniska upptagningar som har framställts utomlands och som lämnas ut för spridning i Sverige. Vad som annars sägs om den som har låtit framställa upptagningen skall därvid i stället gälla den som här i landet lämnar ut den för spridning. I stället för vad som före- skrivs i 3 kap. 13 § första–tredje styckena gäller 3 §. Vad som före- skrivs i 1 kap. 10 § och 7 kap. 1 § angående uppgifter enligt 3 kap. 13 § skall i stället avse uppgifter enligt 3 § första stycket. Vad som föreskrivs i 6 kap. 2 § tredje och fjärde styckena angående uppgift enligt 3 kap. 13 § första stycket om vem som låtit framställa en teknisk upptagning skall i stället avse uppgift enligt 3 § första stycket om vem som här i landet lämnar ut upptagningen för spridning.
235
Ny 10 kap. 3 §
Sådana exemplar av tekniska upptagningar som har framställts utom- lands och som lämnas ut för spridning i Sverige skall förses med tyd- liga uppgifter om vem som här i landet lämnar ut dem för spridning och när exemplaren förts in i landet. Närmare bestämmelser om detta får meddelas i lag.
Den som här i landet lämnar ut upptagningar för spridning och därvid uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot första stycket eller bestämmelser som avses där skall dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Den som sprider en teknisk upptagning som saknar någon uppgift som är föreskriven i första stycket skall, om det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, dömas till penningböter. Detsamma skall gälla om en sådan uppgift är oriktig och spridaren känner till detta.
Nytt andra stycke i 4 kap. 2 § tillämpningslagen
Den skyldighet att lämna vissa uppgifter som föreskrivs i 3 kap. 13 § första stycket eller 15 § första stycket yttrandefrihetsgrund- lagen skall fullgöras genom att uppgifterna intas i själva den tek- niska upptagningen, skriften eller bilden eller anbringas på skivan, kassetten eller motsvarande föremål.
Motsvarande skyldighet enligt 10 kap. 3 § första stycket samma grundlag skall om möjligt fullgöras på samma sätt och annars genom att uppgifterna anbringas på fodral, omslag eller liknande föremål.
3.4 EG-fördragets förbud mot kvantitativa import- restriktioner m.m.
EG-reglerna om kvantitativa importrestriktioner finns i artikel 28 och 30 i EG-fördraget (Rom-fördraget).2 Artikel 28 (före AF3 artikel 30) lyder: ”Kvantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlems- staterna”. Artikel 29 (före AF artikel 34) innehåller motsvarande förbud mot exportrestriktioner och artikel 30 (före AF artikel 36)
2 Fördraget finns intaget i Sveriges rikes lag under lag (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.
3 Amsterdamfördraget av den 2 oktober 1997.
236
är en bestämmelse om undantag från de nämnda artiklarna. Den har följande lydelse:
Bestämmelserna i artiklarna 28 och 29 skall inte hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import, export eller transitering som grun- das på hänsyn till allmän moral, allmän ordning eller allmän säkerhet eller intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter, att skydda nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde eller att skydda industriell och kommersiell ägande- rätt. Sådana förbud och restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna.
Det s.k. Dassonville-fallet4 är centralt när det gäller att bedöma vad som är en ”åtgärd med motsvarande verkan”. Målet gällde bl.a. frågan om en nationell bestämmelse som förbjöd import av en vara med ursprungsbeteckning om den inte åtföljdes av ett äkthetsintyg var förenlig med EG-fördragets förbud mot importrestriktioner. Bak- grunden var ett brottmål i Belgien rörande en näringsidkare som hade köpt ett parti skotsk whisky som var i fri omsättning i Frankrike och importerat detta till Belgien utan att inneha ett ursprungsintyg från den brittiska tullen. Domstolen angav att det framgått i målet att den som till Belgien ville importera skotsk whisky som redan var i fri omsättning i Frankrike, i motsats till den som importerar direkt från det producerande landet, endast med stor svårighet kunde skaffa ett sådant intyg. Domstolen angav att alla handelsregler som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen skall anses som åtgärder med mot- svarande verkan som kvantitativa restriktioner och att följaktligen ett krav på ett äkthetsintyg som är svårare att anskaffa för den som importerar en produkt från en medlemsstat där den satts i fri omsättning än för den som importerar samma produkt direkt från ursprungslandet var en åtgärd med motsvarande verkan som en med fördraget oförenlig kvantitativ restriktion.
Även administrativa eller tekniska föreskrifter faller under be-
greppet ”åtgärder med motsvarande verkan”.5
EG-domstolens dom den 25 april 1985 i mål 207/83 mellan kom- missionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nord- irland gällde förbud mot detaljförsäljning av varor som inte var ursprungsmärkta eller åtföljdes av en uppgift om ursprungsland, t.ex. i form av en skylt intill varorna i butiken. Reglerna var tillämp-
4 EG-domstolens dom 1974-07-11 i mål 8/74.
5 Allgårdh, Norberg, ”EU och EG-rätten”, 1999, s. 260.
237
liga på både inhemska och importerade varor. Domstolen ansåg att reglerna kunde innebära att produktionskostnaderna för de impor- terade varorna ökade, genom att detaljhandlarna skulle bli benägna att kräva att varorna märktes av tillverkarna, och att de importerade varornas avsättning på marknaden försvårades, genom att syftet med märkningen var att ge konsumenterna möjlighet att välja mellan in- hemska och importerade produkter vilket kunde medföra att de på grund av fördomar avstod från att köpa importerade produkter. Domstolen ansåg också att reglerna bromsade den ekonomiska integrationen inom gemenskapen genom att varor som framställts med hjälp av arbetsdelning mellan medlemsstaterna missgynnades. Den brittiska regeringen hävdade att bestämmelserna var nödvän- diga för att tillgodose tvingande hänsyn vad gällde konsument- skydd. En enkät bland de brittiska konsumenterna hade visat att de förknippade vissa varors kvalitet med tillverkningslandet och därför ville veta t.ex. om skinnskor tillverkats i Italien, stickade ylleplagg i Förenade kungariket, modevaror i Frankrike och elektriska hushålls- apparater i Tyskland. Domstolen angav att detta argument inte kunde godtas eftersom kravet på ursprungsmärkning till sin natur var sådant att det syftade till att ge konsumenten möjlighet att skilja mellan inhemska och importerade varor vilket kunde leda till att inhemska varor föredrogs. Kravet ansågs inte berättigat på någon av de grunder som erkänns i gemenskapsrätten.
Avgörande för bedömningen är inte utformningen av åtgärden utan den verkan den har (Allgård, Norberg, 1999, ”EU och EG- rätten”, s. 261). Om det föreligger en formell skillnad i utform- ningen av åtgärden mellan behandling av inhemska varor och varor från andra medlemsländer till dessa senares nackdel torde det vara utomordentligt svårt att inte finna att det föreligger en diskrimine- ring som strider mot gemenskapsrätten (a.a. s. 261). De fall som kan vara svårbedömda är alltså de där det inte i formell mening föreligger någon olikhet i behandlingen mellan inhemska och im- porterade varor men där verkan ändå kan vara diskriminerande. För att restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan skall kunna accepteras måste åtgärderna anses nödvändiga och inte gå längre än vad som absolut behövs. Om skyddsbehovet kan tillfredsställas på ett annat sätt än vad som skett och det skulle ge mindre problem för det fria varuutbytet måste det sättet väljas.
EG-domstolen har utvecklat en praxis där villkoren för att medge undantag har getts en snäv tolkning. Det epokgörande fallet Xxxxxx
238
de Dijon6 har kommit att tjäna som en utgångspunkt för principen om ömsesidigt erkännande på områden som inte är harmoniserade genom gemenskapslagstiftning (a.a. s. 261). Målet gällde huruvida en tysk regel som föreskrev en minsta alkoholstyrka för likörer utgjorde en otillåten åtgärd. Domstolen angav att i avsaknad av gemensamma regler måste hinder för handeln inom gemenskapen, som uppstår på grund av skillnader mellan medlemsstaternas lag- stiftningar om saluföringen av en produkt, godtas i den mån dessa bestämmelser kan anses vara nödvändiga för att tillgodose tving- ande hänsyn, i synnerhet i fråga om effektiv skattekontroll, skydd för folkhälsan, god handelssed och konsumentskydd. Domstolen ansåg att bestämmelserna om lägsta alkoholhalt inte tjänade ett syfte av allmänt intresse som hade företräde framför kravet på fri rörlighet för varor och att bestämmelserna utgjorde en otillåten åt- gärd. Genom sitt avgörande uttryckte domstolen regeln om ömse- sidig skyldighet för medlemsländerna att godta varor som lagligen säljs och marknadsförs i en annan medlemsstat.
Domstolen ställer höga krav på att åtgärden inte får ha vidtagits på ett sätt som gör att den får mera långtgående handelshindrande effekter än nödvändigt. En intresseavvägning skall göras mellan det nationella skyddsintresset och gemenskapsintresset så att varu- cirkulationen på den gemensamma marknaden inte onödigt häm- mas. En godtycklig särbehandling av produkter från andra med- lemsstater godkänns inte (a.a. s. 263).
EG-domstolen hade under 1980-talet och det tidiga 1990-talet problem med nationella regler som begränsade förutsättningarna under vilka varor fick tillhandahållas och två motstående tendenser i domstolens praxis kunde skönjas (a.a. s. 263). I vissa fall hade domstolen tillagt artikel 28 en snäv räckvidd medan den i andra fall uttalat sig för ett mer omfattande tillämpningsområde. Genom sitt avgörande i Keck-fallet7 slog domstolen in på en mera nyanserad väg när det gällde att behandla nationella regler och arrangemang i anslutning till varors försäljning.
Keck-fallet rörde åtal mot två franska köpmän som drev köp- centra nära den tyska gränsen. De hade sålt öl och kaffe till priser som understeg inköpspriset vilket innebar ett brott mot en fransk regel som förbjöd försäljning av varor till förlust. Domstolen fann
6 EG-domstolens dom 1979-02 20 i mål 120/78 mellan Rewe-Zentral AG och Bundesmonopolverwaltung für Branntwein.
7 EG-domstolens dom 1993-11-24 i förenade målen C-267/91 och C-268/91, Xxxxxxxx Xxxx och Xxxxxx Xxxxxxxxx.
239
att en regel som förbjöd försäljning av varor till förlust inte om- fattades av artikel 30 (nuvarande artikel 28). Domstolen anförde (xxxxxx 00–00 x xxxxx):
Mot bakgrund av att näringsidkarna i allt större utsträckning åberopar artikel 30 i fördraget mot snart sagt varje regel som begränsar deras kommersiella frihet… finner domstolen det nödvändigt att ompröva och förtydliga sin rättspraxis på detta område.
I enlighet med domstolens Cassis de Dijon-praxis… förstås med åtgärder med motsvarande verkan, vilka enligt artikel 30 är förbjudna, sådana hinder för den fria rörligheten för varor som i avsaknad av en harmonisering av lagstiftningarna följer av det förhållandet att det på varor från andra medlemsstater, där de lagligen tillverkas och säljs, tillämpas bestämmelser rörande de villkor som sådana varor skall upp- fylla (till exempel avseende benämning, form, storlek, vikt, samman- sättning, utformning, märkning och förpackning). Detta gäller även om bestämmelserna tillämpas utan åtskillnad på alla varor såvitt de inte kan motiveras av ett mål av allmänt intresse som går före intresset av fri rörlighet för varor.
Däremot är tillämpningen på varor från andra medlemsstater av nationella bestämmelser, som begränsar eller förbjuder vissa försälj- ningsformer, i motsats till vad domstolen hittills slagit fast inte ägnad att direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindra handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i Dassonville-domen… för- utsatt att dessa bestämmelser gäller för samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.
När dessa villkor är uppfyllda kan tillämpningen av sådana bestäm- melser på försäljningen av varor från en annan medlemsstat, vilka upp- fyller kraven i denna stat, inte anses hindra varornas tillträde till marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor. Sådana bestämmelser faller således utanför tillämpningsområdet för artikel 30 i EEG-fördraget.
Verkan av Keck-fallet anges i Allgårdh, Norberg, EU och EG- rätten, 1999 (s. 264) vara oviss. Fallet kan möjligen bäst förstås så som generaladvokaten Xxxxxx anfört i sitt utlåtande i Leclerk- Siplec-fallet8 nämligen att det utesluter från artikel 28 endast åtgär- der av en fullständigt allmän karaktär som inte hindrar import, vilka gäller på försäljningsstället och vilka inte har någon effekt på handeln annat än att minska den totala mängden av sålda varor och som därvid påverkar importerade och inhemska varor på samma sätt.
8 EG-domstolens mål C-414/93. Dom har ännu ej meddelats.
240
I EG-domstolens mål C-416/009 fann domstolen att ett krav på en på förhand ombesörjd förpackning som gällde i en medlemsstat för saluföring av bröd inte utgjorde en kvantitativ restriktion eller en åtgärd med motsvarande verkan under förutsättning att det tillämpades utan åtskillnad på både importerade och inhemska varor och inte i praktiken innebar en diskriminering av importerade produkter. I målet angav domstolen också att de nationella dom- stolarna är skyldiga att säkerställa att artikel 30 (nuvarande artikel 28) ges full verkan genom att ex officio underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot artikeln.
I målet C-390/9910 uttalade sig EG-domstolen om vad som krävs för att en bestämmelse som utgör hinder för den fria rörligheten för varor och det fria tillhandahållandet av tjänster ändå skall kunna godtas. Domstolen hade funnit att krav på förhandstillstånd för att få saluföra apparater, utrustningar, avkodare eller system för digital utsändning eller mottagning av digitala signaler och för att få till- handahålla anknutna tjänster stred mot dessa friheter. Domstolen uttalade att för att vara berättigade mot bakgrund av dessa grundläggande friheter måste sådana bestämmelser ha ett syfte som är av allmänt intresse och som erkänns i gemenskapsrätten samt vara förenliga med proportionalitetsprincipen, ”det vill säga vara ägnade att säkerställa förverkligandet av det syfte som eftersträvas genom dem och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte”.
EG-domstolen har avgjort en del mål som gällt åsättande av uppgifter på produkter eller förpackningar. I målet C-30/9911 ansåg domstolen bl.a. att regler om att ädelmetallarbeten som importerats från en annan medlemsstat skulle förses med en ansvarsstämpel som angav vem som tillverkat, bearbetat eller salufört arbetena även om varorna redan hade försetts med en stämpel i enlighet med lagstiftningen i ursprungslandet utgjorde en åtgärd med motsvaran- de verkan som en kvantitativ importrestriktion. Domstolen ansåg att ett sådant hinder för handeln inom gemenskapen endast kunde vara motiverat av hänsyn till konsumentskydd och gott handels- skick om ädelmetallarbetena inte redan hade försetts med stämplar som fyllde samma syfte, ”nämligen att identifiera en ansvarig person”.
9 Domstolens dom den 18 september 2003 i mål om begäran om förhandsavgörande i mål mellan Xxxxxxx Xxxxxxxxx och Comune di Padova.
10 EG-domstolens dom den 22 januari 2002 i mål om begäran om förhandsavgörande i mål mellan Canal Satélite Digital SL och Administración General del Estado.
11 EG-domstolens dom den 21 juni 2001, Europeiska kommissionen mot Irland.
241
I målet C-169/9912 fann domstolen att nationella språkkrav på information på kosmetiska produkter utgjorde ett hinder för handeln inom gemenskapen, såvitt produkterna i fråga måste förses med en annan märkning än den som föreskrevs i ett direktiv om medlemsstaternas lagstiftning om kosmetiska produkter, vilket med- förde extra förpackningskostnader. Domstolen uttalade att hindret emellertid var berättigat med hänsyn till det mål av allmänt intresse som skyddet för folkhälsan utgör och anmärkte att informationen saknade praktisk nytta om den inte formulerades på ett språk som förstås av de personer den är avsedd för.
Även EG-domstolens mål C-55/9913 gällde skyldighet att märka produkter på visst sätt av hänsyn till folkhälsan. Domstolen ansåg att det franska kravet att det på den yttre förpackningen på medi- cinska reagenser (som används vid diagnostisering av sjukdomar) skulle anges det registreringsnummer som erhållits vid registre- ringen i Frankrike av reagensen stred mot artikel 30 (nuvarande artikel 28). Domstolen angav att skyldigheten inte stod i överens- stämmelse med proportionalitetsprincipen eftersom det fanns åt- gärder med mindre begränsande verkan, som de andra krav som gällde enligt den franska regleringen, bl.a. att återförsäljarens namn och adress och varupartiets tillverkningsnummer måste finnas på den yttre förpackningen och den förpackning som omslöt reagensen. Det ovan redovisade kan sammanfattas enligt följande. Åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner är förbjudna. Undantag tillåts dock om de grundas på hänsyn till bl.a. allmän ordning eller säkerhet eller intresset att skydda människors liv och hälsa och bedöms som nödvändiga samt inte går längre än vad som behövs. Alla handelsregler som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt för handeln inom gemenskapen skall anses som en åtgärd med motsvarande verkan. Krav på varans utformning, märkning eller förpackning kan vara att bedöma som sådana otillåtna åtgärder med motsvarande verkan. Detta gäller även om kraven tillämpas utan åtskillnad på alla varor om de inte motiveras av ett allmänt intresse som erkänns i gemen- skapsrätten och går före intresset av fri rörlighet för varor och inte
går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med dem.
12 EG-domstolens dom den 13 september 2001 i mål mellan Xxxx Xxxxxxxxxxx Gmbh & Co. KG och Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs eV.
13 EG-domstolens dom den 14 december 2000, Europeiska kommissionen mot Franska republiken.
242
Som framgått i det föregående är de regler som kräver att tekniska upptagningar skall förses med uppgifter om framställare och ut- givare m.m., s.k. ursprungsuppgifter, en viktig del av ansvarssyste- met i YGL. Syftet med reglerna är att göra det möjligt att utan några mera omfattande efterforskningar spåra någon som kan hållas ansvarig för yttrandefrihetsbrott i upptagningarna. Xxxxxxxxxxxx- gifter har också stor betydelse för möjligheten att avgöra dels om en upptagning spritts till allmänheten och således faller in under grundlagsskyddet, dels när preskriptionstiden för yttrandefrihets- brott börjar löpa. Vidare har uppgifterna betydelse inte bara för myndigheter som har att beivra tryck- och yttrandefrihetsbrott utan även för enskilda som anser sig kränkta av ett sådant brott och vill väcka enskilt åtal eller skadeståndstalan.
Skyldigheten att se till att tekniska upptagningar som framställts utomlands förses med uppgift om vem som framställt dem samt om när, var och av vem detta skett åvilar emellertid enligt gällande rätt inte importören utan den som framställt upptagningarna. Eftersom framställaren finns utomlands är han knappast åtkomlig för svenska myndigheter. De nuvarande reglerna om skyldighet att sätta ut ursprungsuppgifter på importerade upptagningar är således inte tillfredsställande utan bör ändras.
MGU:s förslag innebar att skyldigheten att sätta ut ursprungs- uppgifter på importerade upptagningar flyttades över från den oåt- komlige utländske framställaren till importören. De uppgifter som enligt förslaget skulle sättas ut var importörens namn och uppgift om när upptagningen förts in i landet. Uppgifterna skulle ge led- ning när det gäller att spåra någon som bär det yttrandefrihets- rättsliga ansvaret och när det gäller att fastställa utgångspunkten för preskriptionstiden, dvs. när upptagningen lämnas ut för sprid- ning i Sverige. MGU ansåg att importören inte borde åläggas att ange när, var eller av vem exemplaren framställts eftersom dessa uppgifter kunde vara okända för honom och omöjliga att få fram.
Tryck- och yttrandefrihetsberedningen anser att MGU:s förslag var väl avvägt och att det bör genomföras om det kan anses för- enligt med EG-rätten.
Vid övervägandena av om MGU:s förslag kan anses förenligt med EG-rätten är den första frågan i vilken mån förslaget innebär en särbehandling, rättsligt eller på annat sätt, av utomlands fram-
243
ställda tekniska upptagningar till dessas nackdel i förhållande till vad som gäller upptagningar som framställts här.
Som framgått ovan gäller för båda slagen av tekniska upptag- ningar att de skall förses med uppgift om vem som är utgivare och att denna skyldighet åvilar utgivaren. MGU:s förslag inverkar inte på denna skyldighet. Beträffande övriga ursprungsuppgifter skulle i fråga om tekniska upptagningar som framställts här i landet liksom nu gälla att de skall förses med tydliga uppgifter om vem som har låtit framställa dem samt om när, var och av vem exemplaren har framställts och att skyldigheten skall åvila framställaren. För utom- lands framställda tekniska upptagningar skulle gälla att de skall förses med tydliga uppgifter om vem som här i landet lämnar ut dem för spridning och när exemplaren förts in i landet samt att skyldigheten skall åvila importören. För båda slagen av upptagning- ar gäller alltså att uppgifter skall sättas ut. Skillnaden består enkelt uttryckt i att den person som det skall lämnas uppgift om kan vara en annan för importerade upptagningar än för inhemskt framställda upptagningar och att uppgiftsskyldigheten åvilar olika personer i de båda fallen.
Vad först gäller den skillnad i regleringen som består i att här framställda upptagningar skall förses med uppgifter om vem som låtit framställa dem samt när, var och av vem detta skett medan importerade upptagningar skall förses med uppgift om vem som här i landet lämnar ut dem för spridning och när upptagningen fördes in i landet kan till en början konstateras att den person som det skall lämnas uppgift om i många fall av import är densamme som den det skall lämnas uppgift om vid framställning i Sverige. I de fall av import då en person som avser att låta framställa och i Sverige sprida en viss teknisk upptagning väljer, kanske av ekono- miska skäl, att låta framställa exemplaren utomlands är ju nämligen den som låter framställa upptagningen (som det skall lämnas uppgift om vid inhemsk framställning) och den som här i Sverige lämnar ut upptagningarna för spriding (som det skall lämnas uppgift om vid framställning utomlands) en och samma person. I sådana fall före- ligger det alltså inte någon skillnad i fråga om vem det skall lämnas uppgift om mellan en upptagning som framställts utomlands och en som framställts här.
I de andra fallen av import, dvs. när en person i utlandet för- värvar tekniska upptagningar som redan har framställts utan upp- drag från honom och för in dem till Sverige för spridning här, är im- portören och den som låter framställa den tekniska upptagningen
244
olika personer. I sådana fall föreligger det alltså en skillnad mellan den importerade upptagningen och en upptagning som framställts här i det att uppgiftsskyldigheten avser olika personer. Det kan dock enligt beredningens mening inte anses att denna skillnad missgynnar den importerade upptagningen. Det är ju i båda fallen fråga om att uppgifter skall lämnas om en person och det kan knappast ha någon betydelse för upptagningarnas möjlighet att nå ut på den svenska marknaden vilken person det skall lämnas uppgift om.
Det måste noteras att MGU:s förslag inte innebär ett krav på att det skall anges på upptagningar som framställts utomlands att de är importerade utan endast ett krav på att det skall anges vem som här i landet lämnar ut dem för spridning och när de fördes in i landet. Av sådana uppgifter kan man ju dock tänka sig att de svenska kon- sumenterna drar slutsatsen att upptagningarna är framställda utom- lands. Det skulle därför möjligen kunna anses att förslaget innebär att sådana upptagningar skall förses med en märkning som kan missgynna dem (jfr det i avsnitt 3.4 redovisade målet C 207/83 om krav på ursprungsmärkning). Det är dock svårt att se att detta har någon som helst praktisk betydelse för den fria rörligheten för tek- niska upptagningar.
När det gäller de praktiska möjligheterna att följa regleringen föreligger det en skillnad mellan vissa importerade upptagningar och inhemskt framställda upptagningar. Skillnaden i detta avseende föreligger alltså inte i förhållande till alla importerade upptagningar utan endast mellan å ena sidan upptagningar som framställts inom landet och upptagningar som framställts utomlands på uppdrag av den som avser att sedan föra in dem i landet och å andra sidan upp- tagningar som framställts utomlands utan uppdrag av den som avser att sedan föra in dem hit.
I fråga om upptagningar som framställts inom landet torde upp- gifter om vem som har låtit framställa upptagningen samt om när, var och av vem framställningen skett oftast åsättas i samband med att upptagningen framställs eftersom skyldigheten att sätta ut dessa uppgifter åvilar framställaren och uppgiftsskyldigheten kan full- göras genom att uppgiften tas in i själva den tekniska upptagning- en. Troligen sätts även uppgift om utgivare oftast ut i samband med att upptagningarna framställs trots att skyldigheten att se till att detta sker inte åvilar framställaren utan utgivaren. Anledningen till detta är att utgivaren oftast vidtalas före framställningen av exemplaren och att det är en förutsättning för honom att åta sig uppdraget att
245
uppgift om honom sätts ut i samband med framställningen. På upptagningar som framställts utomlands på uppdrag av den som avser att sedan föra in dem i landet kan uppgiftsskyldigheten full- göras på samma sätt. Detta är emellertid inte möjligt när det gäller upptagningar som har framställts utomlands utan uppdrag av den som avser att sedan föra in dem hit eftersom upptagningarna i ett sådant fall redan är framställda när importören förvärvar dem för att föra in dem till Sverige.
Det kan här anmärkas att uppgiften om när en utomlands fram- ställd teknisk upptagning förts in i landet bör kunna åsättas sam- tidigt som de andra uppgifterna sätts ut även om upptagningarna då inte förts in i landet ännu. När en upptagning framställs utomlands på uppdrag av den som har för avsikt att sprida den i Sverige torde det ju vara känt för denne när importen skall ske. När en upp- tagning har framställts utomlands utan uppdrag av den som sedan för in den till Sverige måste alla uppgifter sättas ut i efterhand och då torde det vara än bättre känt av importören när importen kommer att ske (eller har skett).
Frågan är då om MGU:s förslag till reglering kan anses innebära att Sverige vidtar en otillåten åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner i fråga om tekniska upptagningar som framställts utomlands. Som angetts ovan anser EG-domstolen att alla handelsregler som kan utgöra ett hinder, direkt eller in- direkt, faktiskt eller potentiellt för handeln inom gemenskapen skall anses som en åtgärd med motsvarande verkan. Förslaget inne- bär att alla importerade upptagningar skall vara försedda med upp- gifter som möjligen skulle kunna anses missgynna dem (eftersom man av dem kan dra slutsatsen att upptagningarna är importerade) och att ursprungsuppgifterna måste föras på i efterhand i fråga om vissa importerade upptagningar, vilket kan vara svårare än att föra på dem i samband med framställningen så som troligen oftast sker i fråga om inhemskt framställda upptagningar. Med hänsyn till detta anser Xxxxx- och yttrandefrihetsberedningen att det är möjligt att EG-domstolen skulle bedöma förslaget till reglering som en åtgärd med motsvarande verkan.
Beredningen anser emellertid att denna åtgärd måste bedömas som ett tillåtet undantagsfall. Syftet med reglerna är ju inte att kon- sumenterna skall kunna skilja mellan inhemskt och utomlands pro- ducerade upptagningar utan att vi skall kunna upprätthålla vårt grund- lagsfästa skydd för yttrandefriheten, bl.a. genom att kunna spåra den som är ansvarig för yttrandefrihetsbrott i upptagningarna. Om man
246
inte skulle ha krav på ursprungsuppgifter på utländska tekniska upptagningar skulle de kunna anses formellt gynnas i förhållande till inhemska upptagningar. Undantaget grundas på vårt konstitu- tionella yttrandefrihetsskydd. Det kan också motiveras av hänsyn till enskilda som anser sig kränkta av ett tryck- eller yttrande- frihetsbrott. Detta måste anses vara intressen som erkänns enligt gemenskapsrätten.
Här kan noteras att EG-domstolen i det ovan nämnda målet C-30/99 om ädelmetallarbeten synes ha ansett att bestämmelser om att importerade varor skulle åsättas en ansvarsstämpel som angav vem som tillverkat, bearbetat eller salufört varorna kunde vara motiverade av hänsyn till konsumentskydd och gott handelsskick för att identifiera en ansvarig person, om varorna inte redan hade försetts med stämplar som fyllde samma syfte. Liknande argument kan åberopas beträffande ursprungsuppgifter. Det kan också note- ras att domstolen i fallet Cassis de Dijon (se ovan) ansåg att skill- nader mellan medlemsstaternas lagstiftningar i fråga om salu- föringen av en produkt fick godtas i den mån de var nödvändiga för att tillgodose tvingande hänsyn t.ex. i fråga om effektiv skattekon- troll. Möjligheten att upprätthålla ett grundlagsfäst skydd för ytt- randefriheten och att kunna beivra yttrandefrihetsbrott måste enligt beredningens mening anses vara minst lika tvingande skäl som att kunna upprätthålla en effektiv skattekontroll.
Det undantag från förbudet mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan som förslaget till reglering innebär kan inte heller anses gå längre än vad som behövs. För- slaget är ju endast att det ställs krav på angivande av de två upp- gifter som är viktiga för att vårt grundlagsfästa skydd för yttrande- friheten skall kunna upprätthållas i fråga om upptagningar som fram- ställts utomlands. Svårigheterna att sätta ut ursprungsuppgifter är vidare inte större för alla importerade upptagningar än för upptag- ningar som framställts här utan endast för sådana upptagningar som framställts utomlands utan uppdrag av den som avser att föra in dem till Sverige. Att det förhåller sig så beror inte heller på förslaget utan enbart på det faktum att upptagningarna i det fallet framställts innan beslutet om import togs. Den föreslagna nya regeln i 4 kap. 2 § tillämpningslagen avser också att minska svårig- heterna med att fullgöra uppgiftsskyldigheten i efterhand. Det kan noteras att den regeln innebär att det är lättare att fullgöra upp- giftsskyldigheten i efterhand för importerade upptagningar än för inhemska upptagningar som inte åsatts ursprungsuppgifter vid
247
framställningen. Undantaget måste alltså enligt beredningens mening anses förenligt med proportionalitetsprincipen.
Tryck- och yttrandefrihetsberedningen anser således samman- fattningsvis att de av MGU föreslagna reglerna inte kan anses stå i strid med de EG-rättsliga reglerna om förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan.
En sista fråga är om man ändå kan tänka sig en annan lösning på problemet med ursprungsuppgifter på importerade upptagningar än den som MGU föreslagit och som skulle innebära en än mindre särbehandling av sådana upptagningar än enligt förslaget. Bered- ningen har inte kunnat finna en sådan lösning.
Anledningen till detta är i grunden att ursprungsuppgifter be- hövs för att vi skall kunna upprätthålla det grundlagsskydd som YGL ger yttrandefriheten i tekniska upptagningar som framställts utomlands men lämnas ut för spridning här och att framställning utomlands innebär att den som låter framställa upptagningen, som ju i fråga om inhemska upptagningar är den som skall utse utgivare och efter honom ansvarar för yttrandefrihetsbrott, kan vara en annan än den som här lämnar ut upptagningarna för spridning. Att upphäva grundlagsskyddet för upptagningar som framställts utom- lands, och därmed kraven på ursprungsuppgifter, skulle innebära ett klart missgynnande av sådana upptagningar och är inte ett tänk- bart alternativ.
Redan av gällande rätt följer att importerade upptagningar skall förses med uppgift om den som här i landet lämnar ut dem för spridning och att det är denne som skall utse utgivare och som efter honom ansvarar för yttrandefrihetsbrott i upptagningarna. Skälet till detta är att det är den som här i landet lämnar ut en importerad upptagning för spridning som kan anses närmast mot- svara den som låter framställa en inhemsk upptagning. Beredningen anser inte att man bör ändra denna ordning. Det måste också noteras att spridare kan tänkas vara ovilliga att sprida upptagningar utan ursprungsuppgifter eftersom de då löper risk att själva få svara för yttrandefrihetsbrott i upptagningen. En importerad upptagning bör därför förses med uppgift om vem som här i landet lämnar ut den för spridning. Det behövs också en uppgift till ledning för bedömningen av frågan om preskription. Eftersom det beträffande importerade upptagningar kan vara okänt när och av vem en upp- tagning framställts kan det vara omöjligt att som i fråga om in- hemska upptagningar sätta ut uppgift om detta. Den relevanta tid- punkten för preskriptionstidens start är inte heller framställningen
248
utomlands utan när upptagningen gavs ut i Sverige (7 kap. 1 § andra stycket YGL jämförd med 1 kap. 10 § samma grundlag). Uppgift bör alltså sättas ut om när upptagningen fördes in i Sverige. Det är den som här i landet lämnar ut upptagningarna för spridning som har ansvaret för upptagningarna och det bör därför vara han som skall vara skyldig att sätta ut uppgifterna. Det förhållandet att upp- gifterna i fråga om vissa importerade upptagningar inte kan sättas ut i samband med framställningen följer av att de har framställts före beslutet om import. Detta kan inte påverkas genom utform- ningen av reglerna.
Beredningen kan alltså inte finna någon bättre lösning på pro- blemet med ursprungsuppgifter för utomlands framställda tekniska upptagningar än den som MGU föreslagit. Beredningen anser där- för att utredningens förslag bör genomföras. Lagtexten kan utfor- mas i enlighet med förslaget (se avsnitt 3.3 ovan). Det måste upp- märksammas att man i lagstiftningsprocessen skall beakta EG- direktivet 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsför- farande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och be- träffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster i dess lydelse enligt direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998.
249
4 Gemensam handläggning av tryck- och yttrandefrihetsmål
Beredningens bedömning: Det bör inte införas en regel som ger möjlighet att på begäran av en part eller domstol besluta om gemensam handläggning i en rättegång av flera tryck- eller yttrandefrihetsmål som har samband med varandra och är an- hängiga vid olika domstolar.
4.1 Inledning
Den 1 januari 2003 trädde ett nytt andra stycke i kraft i 7 kap 1 § tillämpningslagen. Enligt den nya regeln skall mål rörande tryck- frihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra kunna tas upp av någon av de tingsrätter som är rätt domstol. Det- samma gäller för tryck- eller yttrandefrihetsmål som rör enskilt an- språk på grund av sådana brott samt mål där talan enbart förs om konfiskation av en tryckt skrift eller teknisk upptagning. Målen skall också enligt en samtidigt företagen ändring i 7 kap. 6 § samma lag handläggas i en rättegång om inte synnerliga skäl talar emot det.
Under lagstiftningsarbetet angående de nya reglerna framförde Helsingborgs tingsrätt i sitt remissyttrande att det borde utredas om inte en domstol eller enskild part borde ha möjlighet att begära att Högsta domstolen skulle besluta om att förena mål med tryck- och yttrandefrihetsrättslig anknytning vid två eller flera domstolar. Regeringen uttalade att en sådan möjlighet var väl värd att överväga men att det inte fanns möjlighet att göra det i lagstiftningsärendet utan att frågan fick tas upp i annat sammanhang. I Tryck- och yttrandefrihetsberedningens direktiv anges att beredningen skall överväga om en sådan möjlighet bör införas.
251
Tryck- och yttrandefrihetsmål upptas av tingsrätt inom vars dom- krets länsstyrelse har sitt säte (12 kap. 1 § TF, 9 kap. 1 § YGL). Även Eskilstuna, Norrköpings och Helsingborgs tingsrätter får ta upp sådana mål (förordningen 1991:1712 om behörighet för vissa tingsrätter att ta upp tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål). I 7 kap. 1–3 §§ tillämpningslagen meddelas närmare bestämmelser om rätt domstol i tryck- och yttrandefrihetsmål. I 7 kap. 2 § anges att avgörande för var ett tryckfrihetsmål skall tas upp är i fråga om periodiska skrifter utgivningsorten och i fråga om andra skrifter den ort där den som enligt 8 kap. TF är ansvarig har sitt hemvist. Om någon sådan ort inte kan fastställas är den ort där skriften har tryckts eller mångfaldigats avgörande. Om skriften har mångfaldi- gats utomlands skall i stället den ort vara avgörande där den som låtit lämna ut skriften för spridning här i landet har sitt hemvist. Om inte heller denna regel ger ledning skall den ort där exemplar av skriften anträffas vara avgörande. I fråga om yttrandefrihetsmål gäller den ort varifrån ett radioprogram eller en databasöverföring har utgått, en teknisk upptagning har lämnats ut för spridning eller där brottet på annat sätt har förövats. Före lagändringen år 2003 hade man ofta inte möjlighet att handlägga tryck- och yttrande- frihetsmål som hade samband med varandra gemensamt.
JK pekade i en framställning till regeringen1 på att bestämmel- serna i tillämpningslagen kunde få till följd att åtal för tryck- eller yttrandefrihetsbrott som har samband med varandra måste hand- läggas vid olika tingsrätter. Som ett exempel på en sådan situation nämnde JK mål där åtal för tryckfrihetsbrott som gällde innehållet i en skrift som inte är periodisk väcks mot flera personer med olika hemvist. I ett sådant fall skulle åtal väckas vid de domstolar som finns i de ansvarigas respektive hemvist. XX föreslog därför att tillämpningslagen skulle ändras så att sådana mål kunde tas upp av en av de tingsrätter som var rätt domstol för något av målen. Framställningen ledde till införande av de ovan nämnda reglerna i 7 kap. 1 § andra stycket och 7 kap. 6 § tillämpningslagen.
Även om en av de grundläggande principerna inom tryck- och yttrandefrihetsrätten är den om ensamansvar utesluter TF och YGL inte att åtal för tryck- eller yttrandefrihetsbrott väcks mot
1 Framställning från Justitiekanslern om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (Ju 2001/3649), intagen som bilaga 4 till prop. 2001/02:74.
252
flera personer. Om t.ex. endast spridare kan hållas ansvariga kan flera personer bosatta på olika orter var för sig anses som spridare och en bok kan ha flera författare (Xxxxxxxx, Tryckfrihetens gränser, 1984 s. 133 och 125). I propositionen till de ovan nämnda lagändringarna anfördes (prop. 2001/02:74 s. 87) att det också kan finnas ett naturligt samband mellan ett tryckfrihetsbrott och ett yttrandefrihetsbrott på så sätt att både innehållet i en teknisk upp- tagning och det tryckta omslaget till upptagningen anses vara straffbara. Ett annat sådant exempel angavs vara att åtal väcks dels för tryckfrihetsbrott avseende uppgifter i en periodisk skrift, dels med stöd av databasregeln i 1 kap. 9 § YGL för att i stort sett samma uppgifter tillhandahållits på tidningens webbsida. Regeringen angav att det sagda kunde göra sig gällande även vid mål som rör enskilt anspråk på grund av tryck- och yttrandefrihetsbrott och vid ansökan om konfiskation.
Regeringen anförde att den delade JK:s uppfattning att det borde vara möjligt att vid en och samma tingsrätt handlägga mål som har ett sådant samband med varandra som angetts ovan och att målen också borde kunna handläggas i en rättegång. Regeringen angav att eftersom innehållet i t.ex. en och samma skrift enligt den då gällan- de regleringen kunde komma att handläggas av flera domstolar fanns det en risk för att skriften bedömdes som brottslig av en domstol men friades av en annan. Vidare angavs att processeko- nomiska skäl talade för att man borde kunna ha gemensam hand- läggning av målen och att det ju även enligt då gällande lagstiftning redan fanns en möjlighet till gemensam handläggning av mål med xxxxx- och yttrandefrihetsrättslig anknytning.
Regeringen ansåg att tillämpningslagen därför borde ändras på så sätt att mål rörande tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott som hade samband med varandra kunde tas upp av en av de tingsrätter som var rätt domstol för något av målen och att detsamma borde gälla för tryck- och yttrandefrihetsmål som rörde enskilt anspråk på grund av sådana brott samt i mål där talan enbart förs om konfiskation av en skrift eller teknisk upptagning. Målen skulle också enligt regeringen handläggas i en rättegång om inte synner- liga skäl talade mot det.
I författningskommentaren till det nya andra stycket i 7 kap. 1 § tillämpningslagen anges (a. prop. s. 111) att regeln är fakultativ och ger möjlighet för JK eller enskild part att välja vid vilken av de aktuella domstolarna som talan skall väckas. Det sägs också att det
253
dock är den domstol där åtal väcks som skall avgöra om det finns något samband mellan målen.
Som framgått ovan anmärktes i propositionen att den fråga som Helsingborgs tingsrätt väckt om att en domstol eller enskild part borde ha möjlighet att begära att Högsta domstolen skall förena mål vid två eller flera domstolar var väl värd att överväga men att det inte fanns möjlighet att göra det i det aktuella lagstiftningsären- det utan att frågan fick tas upp i annat sammanhang.
Helsingborgs tingsrätt angav i sitt remissyttrande att den före- slagna bestämmelsen var fakultativ och således gav part rätt att under vissa närmare angivna förhållanden väcka talan vid endast en domstol i stället för att väcka talan vid två eller flera domstolar. Tingsrätten anförde vidare att det med den föreslagna regleringen emellertid alltjämt saknades möjlighet att förena målen för det fall att talan väcktes vid mer än en domstol. Enligt tingsrätten kunde det inte uteslutas att JK med stöd av förslaget för talan om ansvar vid en domstol medan en enskild part för talan om skadestånd vid en annan domstol och som grund för skadeståndstalan åberopar det brott JK för talan om. Tingsrätten angav att det visserligen före- ligger möjlighet att vilandeförklara skadeståndsmålet i avvaktan på att ansvarsfrågan avgörs men att det i vart fall ur processekonomisk synpunkt i flertalet fall torde vara försvarbart att målen handläggs gemensamt.
Tingsrätten ansåg vidare att det kunde föreligga behov att förena två eller flera enskilda anspråk där talan förs vid olika domstolar. Domstolen angav att en och samma kärande förde skadestånds- processer mot olika dagstidningar jämte deras ansvariga utgivare vid tingsrätten och vid i vart fall tre andra tingsrätter i riket. Grunden för talan i samtliga mål var att käranden ansåg sig berättigad till skadestånd på grund av grovt förtal bestående i att hans namn offentliggjorts efter meddelad men ännu ej lagkraft- vunnen tingsrättsdom. Käranden hade fällts för mord av tingsrätten men frikänts av hovrätten. Såvitt Helsingborgs tingsrätt kunnat utröna hade samtliga artiklar vilka påstods innefatta grovt förtal sitt ursprung i artiklar från Tidningarnas telegrambyrå. Frågan om offentliggörandet av kärandens namn skulle enligt tingsrätten så- ledes prövas av fyra olika domstolar. Tingsrätten angav att risk förelåg att domstolarna gjorde olika bedömningar i ansvarsfrågan och att denna risk förstärktes av det förhållandet att den bakom- liggande ansvarsfrågan kunde komma att prövas av jury. Problem angavs vidare kunna uppstå vid bestämmandet av ett eventuellt
254
skadestånd. Även om den föreslagna regleringen gav käranden möjlighet att i det aktuella fallet endast väcka talan vid en domstol kunde det enligt tingsrätten inte uteslutas att käranden skulle välja att väcka talan vid flera domstolar med förhoppning om att erhålla större skadestånd än om talan endast väckts vid en domstol.
4.3 Överväganden
I enlighet med vad Helsingborgs tingsrätt anfört innebär den nu gällande ordningen att om mål om ansvar, enskilt anspråk eller konfiskation på grund av tryck- eller yttrandefrihetsbrott med inbördes samband anhängiggörs vid olika domstolar trots den nya regeln i 7 kap. 1 § andra stycket tillämpningslagen finns det ingen möjlighet att förena målen vid en domstol. Rättegångsbalkens regel om överlämnande av tvistemål i 10 kap. 20 a §, som i och för sig är tillämplig enligt 11 kap. 3 § tillämpningslagen, löser inte problemet eftersom en förutsättning för överlämnande enligt den regeln är att den första domstolen inte är behörig medan domstolarna i de fall som diskuteras här är behöriga. Inte heller regeln om överlämnande av brottmål i 19 kap. 7 § andra stycket RB löser problemen.
Enligt beredningens mening är det fullt tänkbart att mål på grund av tryck- eller yttrandefrihetsbrott med inbördes samband kan komma att anhängiggöras vid olika domstolar. Det kan exem- pelvis tänkas att flera fall av det slag som Helsingborgs tingsrätt angav kan inträffa, dvs. att enskilda anspråk på grund av samma yttrande i olika tidningar väcks vid olika domstolar. Man kan också tänka sig det fall som regeringen angav, dvs. att åtal väcks dels för tryckfrihetsbrott avseende uppgifter i en periodisk skrift, dels med stöd av databasregeln i 1 kap. 9 § YGL för att i stort sett samma uppgifter tillhandahållits på tidningens webbsida. I det förstnämnda fallet är det skriftens utgivningsort som i första hand är avgörande och i det senare fallet är det den ort varifrån databasöverföringen utgått som är avgörande. Det är också tänkbart att JK med stöd av
255
7 kap. 1 § andra stycket tillämpningslagen väcker åtal beträffande flera tryck- eller yttrandefrihetsbrott vid en av de behöriga dom- stolarna medan en målsägande väcker talan om enskilt anspråk vid den andra domstol som är behörig beträffande just det tryck- eller yttrandefrihetsbrott som hans yrkande grundas på.
Det kan mot denna bakgrund framstå som naturligt att införa en regel som ger domstol eller enskild part möjlighet att under vissa förhållanden begära att Högsta domstolen skall förena mål om ansvar, enskilt anspråk eller konfiskation på grund av tryck- eller yttrandefrihetsbrott vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter i en rättegång vid en domstol. En sådan regel skulle kunna utformas efter förebild av 14 kap. 7 a § RB och placeras i ett nytt tredje stycke i 7 kap. 1 § tillämpningslagen.
Uppfattningen att det vore naturligt med en sådan regel grundas till väsentlig del på synsättet att det är en fördel om yttranden med samma innehåll inte bedöms av olika domstolar utan i samma domstol. Det är emellertid inte givet att så är fallet. Tvärtom finns det skäl som talar för att man bör värna om en lokal bedömning av tryck- och yttrandefrihetsmål. Så har t.ex. till stöd för juryns be- rättigande bl.a. anförts att den genom sin folkliga anknytning utgör ett särskilt skydd för yttrandefriheten och att juryn företräder en allmänt medborgerlig uppfattning.
I förarbetena till nu gällande TF övervägdes möjligheten att för tryckfrihetsmålen införa en särskild centraldomstol med lekmän som bisittare. De tryckfrihetssakkunniga fann inte detta lämpligt utan ansåg att starka betänkligheter av såväl principiell som prak- tisk natur inställde sig mot att för tryckfrihetsmålen inrätta sär- skilda domstolar, vare sig detta skedde i form av en centraldomstol eller i form av lokala specialdomstolar utanför den allmänna dom- stolsorganisationen.2 Departementschefen ansåg att övervägande skäl talade för att prövningen av tryckfrihetsmål borde vara inord- nad i den allmänna rättsskipningens ram. I fråga om en centraldom- stol för tryckfrihetsmål belägen i Stockholm angav han bl.a. att man inte borde bortse från att en sådan domstol skulle sakna den person- och ortskännedom som ofta är av betydelse för ett riktigt värdesättande av omständigheterna i målet och att risken var att tryckfrihetsmålen i alltför hög grad skulle bedömas enbart ur huvud- stadens synvinkel.3
2 SOU 1947:60 s. 182.
3 Prop. 1948:230 s. 95.
256
Massmedieutredningen tog upp tanken på en centraldomstol igen och föreslog en för hela landet gemensam yttrandefrihetsdomstol vid Stockholms tingsrätt.4 Ett väsentligt skäl till förslaget var att prejudikatbildningen i tryck- och yttrandefrihetsmål skulle under- lättas. Betänkandet fick ett blandat mottagande och förslaget om en ny rättegångsordning var det som tilldrog sig störst intresse, både i debatten och i remissyttrandena. En betydande remissopinion tog avstånd från förslaget i denna del5. Det angavs i remissyttrandena bl.a. att den dömande verksamheten borde vara lokalt förankrad eftersom kännedom om lokala förhållanden ofta kan vara av bety- delse för bedömningen. Det angavs också att hela resonemanget om behovet av prejudikat var i grunden felaktigt eftersom en viktig del i systemet med tryckfriheten är att varje påtalat yttrande skall ses i förhållande till dagsläget samt att yttrandefriheten varken kan eller bör klart utstakas vid en viss given tidpunkt för att senare statiskt tillämpas inom överskådlig tid.6 Utredningens förslag ledde inte till lagstiftning (prop. 1975/76:204 s. 38).
Tryck- och yttrandefrihetsberedningen anser att de ovan refere- rade tankarna om värdet av en lokal bedömning av tryckfrihetsmål fortfarande äger giltighet och att de talar emot en ökning av möjlig- heterna till gemensam handläggning av tryck- och yttrandefrihets- mål.
Om man ger företräde åt processekonomiska hänsyn skulle emellertid en regel av nu diskuterat slag om ökade möjligheter till gemensam handläggning av sådana mål möjligen kunna motiveras. Beredningen har därför genom en enkät undersökt i hur många fall en sådan regel skulle kunna aktualiseras. Enkäten har sänts till JK samt alla hovrätter (6 st.) och alla tingsrätter (24 st.) som hand- lägger tryck- och yttrandefrihetsmål. Samtliga adressater utom en tingsrätt har besvarat enkäten.
Enkäten innehöll följande frågor:
1. Har det såvitt Ni känner till under tiden från det att yttrande- frihetsgrundlagen trädde i kraft den 1 januari 1992 fram till i dag förekommit att tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål mellan vilka det rått sådant samband som avses i 7 kap. 1 § andra stycket tillämpningslagen varit anhängiga samtidigt i olika domstolar?
4 SOU 1975:49 s. 135 ff.
5 Prop. 1975/76:204 s. 37, DsJu 1976:2.
6 SOU 1979:49 s. 89 och 95, DsJu 1976:2.
257
Om ja:
– Hur många fall?
– Vid vilka domstolar var målen anhängiga?
– Hur var sambandet mellan målen närmare beskaffat?
– Målnummer?
2. Har 7 kap. 1 § andra stycket tillämpningslagen tillämpats i mål/ären- de vid Er domstol/myndighet?
Om ja:
– I hur många fall?
– Hur många tryck- eller yttrandefrihetsmål berördes?
– Hur var sambandet mellan målen närmare beskaffat?
– Målnummer?
– Handlades målen i dessa fall i en rättegång enligt 7 kap. 6 § tillämp- ningslagen? Om inte, vad var skälen till detta?
3. Anser Ni att det föreligger behov av en sådan regel som nämnts ovan och som gör det möjligt för Högsta domstolen att på begäran av part eller domstol besluta om gemensam handläggning vid en domstol av flera tryck- eller yttrandefrihetsmål som har samband med varandra? Vänligen ange skälen för Er uppfattning.
Beträffande fråga nr 1 om huruvida det förekommit att tryck- frihets- och yttrandefrihetsmål mellan vilka det rått sådant sam- band som avses i 7 kap. 1 § andra stycket tillämpningslagen varit anhängiga samtidigt i olika domstolar har alla hovrätter svarat nej på frågan, liksom det helt övervägande antalet tingsrätter, inklusive Stockholms tingsrätt, som torde vara den domstol som handlägger det största antalet tryck- och yttrandefrihetsmål.
258
JK har angett att sådant samband har rått i ett ärende (JK dnr 3248- 00-35) som rörde utgivningen av ett nytryck av en bok (”Jude- frågan”) som författats av en numera avliden person och i nyutgåvan försetts med ett förord av en namngiven nu levande person. Åtal väcktes vid Blekinge tingsrätt mot författaren av förordet och vid Gotlands tingsrätt mot utgivaren. JK har vidare angett att det under de omfattande utredningar rörande olaga våldsskildring som var aktuella under 1990-talet väcktes åtal vid ett tiotal domstolar.
Helsingborgs tingsrätt har angett att tingsrätten vid i vart fall ett tillfälle noterat att det funnits mål vid olika tingsrätter där det rått ett sådant samband som avses i frågan. De berörda tingsrätterna var, förutom Helsingborgs tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Nyköpings tingsrätt och Malmö tingsrätt. Vid samtliga tingsrätter förde en privatperson skadeståndstalan i anledning av påstått grovt förtal bestående i att personen i på orten distribuerad tidning namngivits som mördare trots att åtalet slutligen ogillats.
Halmstads tingsrätt har uppgett att två mål avseende enskilt anspråk på grund av tryckfrihetsbrott är anhängiga vid tingsrätten, att det är samme kärande i båda målen och att dessa stöder sig på väsentligen samma grund, nämligen att de aktuella tidningarna publicerat vissa uppgifter från ett straffrättsligt förfarande mot käranden. Samme kärande har även vid Göteborgs tingsrätt anhängiggjort en talan som uppenbarligen stöder sig på samma grund. Enligt uppgift finns även ett yttrandefrihetsmål i Göteborgs tingsrätt som har ett liknande samband med övriga mål.
Umeå tingsrätt har angett att ett sådant fall som avses i frågan har förekommit vid tingsrätten. Det var fråga om att likalydande upp- gifter publicerats i ett stort antal tidningar landet runt.
Gotlands tingsrätt har hänvisat till det mål rörande boken ”Jude- frågan” som JK redovisat.
Beträffande fråga nr 2 har alla tillfrågade svarat nekande.
Beträffande fråga 3 om det finns behov av en regel som gör det möjligt för Högsta domstolen att på begäran av part eller domstol besluta om gemensam handläggning vid en domstol av flera tryck- eller yttrandefrihetsmål har JK, två hovrätter och åtta tingsrätter
259
svarat jakande, tre tingsrätter har svarat klart nekande och resten av de tillfrågade (fyra hovrätter och 16 tingsrätter) har uttryckt sig mera obestämt eller inte alls svarat på frågan.
XX har angett att även om en sådan bestämmelse sannolikt inte skulle komma att tillämpas särskilt ofta är det rimligt att en mot- svarighet till 14 kap. 7 a § RB införs i tillämpningslagen. JK har vidare anfört att det finns anledning anta att behovet av en sådan bestämmelse kan komma att öka till följd av den alltmer intensiva nyhetsbevakningen av förundersökningar och huvudförhandlingar i brottmål och att det i många fall är av stort värde att efter- kommande förtalsrättegångar handläggs gemensamt. JK har avslut- ningsvis anfört att vid bedömningen av om kumulation bör ske i ett enskilt fall bör dock vägas in att en av tankarna bakom forum- reglerna inom tryck- och yttrandefriheten är att juryn skall ha en lokal förankring varför HD bör vara försiktig med att tillämpa bestämmelsen, t.ex. om båda parter motsätter sig kumulation.
Flertalet av dem som svarat jakande har hänvisat till processeko- nomiska skäl och intresset av lika bedömning i mål rörande samma yttrande.
Beredningen anser att resultatet av enkäten visar att det inte finns skäl att av processekonomiska hänsyn införa en sådan regel som här diskuteras. Antalet fall där tillämpningen av en sådan regel skulle kunna aktualiseras är alltför litet. Beträffande den situation som föranledde Helsingborgs tingsrätt att ta upp frågan kan tilläg- gas att det i fråga om t.ex. tryck- och yttrandefrihetsmål om förtal i lokala medier med det synsätt som låg bakom TF:s regler om tryckfrihetsdomstolar kan anses olämpligt med sammanförande av rättegångarna till en enda ort för gemensam bedömning. Eftersom utredningsskäl inte kan vara så tungt vägande i denna typ av mål kan det också ifrågasättas om de processekonomiska vinsterna är av någon större betydelse i sammanhanget. Antalet tryck- och yttran- defrihetsmål är inte stort, och enkäten visar att det inte är fråga om något utbrett problem. Kostnaderna för det allmänna i fall med flera parallella processer kan inte nedbringas med någon verkligt påtaglig effekt för rättsväsendet. En enskild som vill föra talan mot flera ansvariga kan visserligen besparas kostnader men har redan i dag möjlighet att väcka talan vid en domstol. På svarandesidan torde det inte bli några särskilda besparingar av betydelse.
Med hänsyn till detta och till de principiella betänkligheter som redovisats ovan samt de små processekonomiska vinster som kan
260
göras anser Xxxxx- och yttrandefrihetsberedningen att man inte bör ytterligare komplicera lagstiftningen om rätt domstol i tryck- och yttrandefrihetsmål genom införande av en regel som ger HD möjlighet att på begäran av part eller domstol förordna om gemen- sam handläggning av sådana mål i en rättegång. Beredningen stannar alltså för att en sådan regel inte bör föreslås.
Avslutningsvis skall här beröras två andra frågor som rör tryck- och yttrandefrihetsdomstolar.
För det första vill beredningen peka på att länssammanslagningar har lett till att tingsrätter som tidigare varit tryck- och yttrandefri- hetsdomstol upphört att vara detta på grund av att länsstyrelse efter sammanslagningen inte längre har sitt säte inom tingsrättens domkrets (jfr 12 kap. 1 § TF och 9 kap. 1 § YGL). Detta gäller t.ex. för Kristianstads tingsrätt efter sammanslagningen den 1 januari 1997 av Kristianstads län och Malmöhus län till Skåne län med Malmö som residensstad. Denna effekt av länssammanslagningen synes inte ha berörts i förarbetena till beslutet.7 Detsamma gäller för Vänersborgs och Mariestads tingsrätter efter bildandet den 1 januari 1998 av Västra Götalands län.
Beredningen anser att det finns anledning att överväga om det mot bakgrund av det synsätt som låg bakom TF:s regler om tryckfrihetsdomstolar är lämpligt att tryck- och yttrandefrihetsmål alltmer kommer att handläggas i storstäderna trots att de ibland be- rör mera lokala förhållanden ute i de nya större länen. För att mot- verka den minskning av antalet tryck- och yttrandefrihetsdomstolar som synes ha skett oplanerat framstår det som motiverat att de dom- stolar som på detta sätt upphört att vara tryck- och yttrandefrihets- domstol blir det på nytt genom införande i den särskilda förord- ningen (1991:1712) om behörighet för vissa tingsrätter att ta upp tryckfrihetsmål och yttrandefrihetsmål. Tryck- och yttrandefrihets- beredningen vill på detta sätt väcka frågan för fortsatt behandling i samband med de fortgående förändringarna av domstolsväsendet i första instans.
Beredningen vill avslutningsvis framhålla att det är viktigt att man i det pågående arbetet med ändring av tingsrättsorganisationen i Stockholms län beaktar att den nya indelningen inte får innebära att det blir oklart vilken domstol som i fortsättningen är att anse som tryck- och yttrandefrihetsdomstol i Stockholms län.
7 Angående länssammanslagningen prop. 1995/96:38, bet. 1995/96:BoU9, rskr 1995/96:206, angående residensstad bet. 1996/97:BoU4, protokoll 1996/97:12 § 9.
261
5.1 Print on demand-framställning av tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter
5.1.1 Inledning
Mot bakgrund av två avgöranden från Högsta domstolen under år 2002 rörande bl.a. frågan om YGL:s tillämplighet vid spridning av ett mindre antal videogram (NJA 2002 s. 281 och NJA 2002 s. 583) påtalade Justitiekanslern (JK) i en skrivelse till Justitiedepartemen- tet1 vissa problem som avgörandena aktualiserar. I beredningens direktiv anges att de av JK redovisade problemställningarna skall övervägas av beredningen.
Av skrivelsen framgår att JK av avgörandena dragit slutsatsen att den styrkta spridningen av en teknisk upptagning är i princip en- sam avgörande för frågan om grundlagens tillämplighet. Enligt XX kan detta förhållande förväntas leda till bristande förutsebarhet och svårbemästrade gränsdragningsproblem. JK pekar på att rättsosäker- het kan uppstå för den som åtar sig att sprida ett fåtal exemplar av ett videogram genom att denne, om han eller hon inte har känne- dom om den sammanlagda spridningens omfattning, inte heller kan veta om det är grundlagens eller brottsbalkens bestämmelser som är tillämpliga. Denna fråga kan enligt XX vara avgörande för om personen över huvud taget är ansvarig för upptagningarnas inne- håll.
Enligt JK aktualiserar avgörandena också frågan om behörig- heten för allmän åklagare respektive JK. Det är enligt JK långt ifrån tillfredsställande att JK, liksom allmän åklagare, riskerar att få talan avvisad av Högsta domstolen efter flera års processande kring en fråga som för många, bl.a. den tilltalade, nog framstår som en svår- begriplig formsak. JK anser att denna ordning måste betraktas som en stor brist som om möjligt bör avhjälpas.
1 Dnr Ju2003/2080, bilaga 2 till detta betänkande.
263
JK pekar också på svårigheten att avgöra om XX eller allmän åklagare skall leda en förundersökning under den tid då det fort- farande är en öppen fråga om grundlagen är tillämplig eller inte och anger att ovisshet i vissa fall torde kunna råda även efter det att åtal har väckts.
JK anger att han övervägt om det går att finna processuella lös- ningar på problemen och att han bl.a. diskuterat om JK och allmän åklagare i vissa fall skulle kunna ges en parallell behörighet eller om JK i vart fall skulle kunna ges behörighet att väcka talan för tryck- frihetsbrott alternativt brottsbalksbrott. JK anför att han också över- vägt om den tilltalade, på liknande sätt som i ansvarighetsfrågan, skall vara tvungen att invända under den förberedande behandling- en av ett mål att grundlagen inte är tillämplig för att få prövat om rättegångshinder föreligger.
Frågan om och i så fall under vilka förutsättningar YGL är tillämp- lig på print on demand-framställning av tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter behandlas i avsnitt 5.1.2 och de övriga problem som JK pekat på och som följer av svårigheterna att avgöra om YGL är tillämplig eller inte behandlas i avsnitt 5.1.3. Där diskuteras också frågan om man kan finna processuella lösningar på problemen. I avsnitt 5.2–5.4 behandlas en del andra tillämpningsfrågor.
Avsnitt 5.2 rör frågan hur man skall se på ny spridning genom offentlig visning eller uppspelning av en teknisk upptagning för vilken preskription av yttrandefrihetsbrott redan har inträtt och avsnitt 5.3 rör förbudet mot transportvägran i 6 kap. 4 § TF och 3 kap. 10 § YGL. Avsnitt 5.4 handlar om regeln om webbsändning- ar i 1 kap. 6 § YGL.
5.1.2 YGL:s tillämplighet
Beredningens bedömning: Det är inte endast den styrkta sprid- ningen som är avgörande för frågan om grundlagsskydd före- ligger. YGL är tillämplig på print on demand-verksamhet endast under förutsättning att beställningar inkommit eller kan förut- ses inkomma i sådan omfattning att en upplaga om minst ett tiotal likadana exemplar framställs eller avses framställas under en tid av högst omkring en månad.
264
5.1.2.1 Regler och förarbeten m.m.
YGL:s tillämplighet på filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar regleras i 1 kap. 10 §. När YGL trädde i kraft den 1 januari 1992 hade paragrafen följande lydelse2:
Grundlagen är tillämplig på sådana filmer och ljudupptagningar som sprids till allmänheten genom att spelas upp, säljas eller tillhandahållas på annat sätt.
I specialmotiveringen till bestämmelsen angavs att begränsningen av grundlagens tillämplighet till upptagningar som sprids till all- mänheten följde av grundlagsskyddets ändamål att säkerställa fri- heten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsikts- bildningen (prop. 1990/91:64 s. 112).
Bestämmelsen ändrades med verkan från den 1 januari 1999.3 Filmer och ljudupptagningar ersattes av samlingsbeteckningen tek- niska upptagningar och orden ”i Sverige” lades till efter ”som sprids till allmänheten” för att klargöra att en upptagning som framställs här men endast ges ut utomlands inte omfattas av YGL efter ut- givningen. Vidare lades en presumtionsregel av följande lydelse till i ett nytt andra stycke:
Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, skall grundlagen anses tillämplig på en upptag- ning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.
Bakgrunden till presumtionsregelns tillkomst var att s.k. skräddar- sydda videogram, dvs. videogram innehållande sammanställningar från flera skilda bildupptagningar redigerade i enlighet med en be- ställares individuella önskemål, gett upphov till svårigheter när det gällde att avgöra om de spritts till allmänheten i den mening som avsågs i 1 kap. 10 § YGL. Barnpornografi och olaga våldsskildring förekom ofta i sådana videogram och handläggningen av sådana ärenden tog en stor del av JK:s resurser i anspråk. I den praktiska tillämpningen hade YGL getts en extensiv tolkning så att även videogram som framställts i ett fåtal exemplar för en högst begrän- sad krets av mottagare ansetts falla under grundlagen. Detta med- förde avsevärda svårigheter vid rättstillämpningen.
2 SFS 1991:1469.
3 SFS 1998:1439.
265
Regeringen ansåg, i likhet med Mediekommittén, att en avgräns- ning av YGL:s tillämpningsområde så att nu avsedda fall skulle falla utanför grundlagen var väl förenlig med grundlagens uppläggning (prop. 1997/98:43 s. 116). Regeringen anförde att avsikten inte var att inskränka det grundlagsskydd som filmer och videogram erhöll genom YGL, utan att återställa rättsläget sedan YGL i rättstillämp- ningen fått ett vidare tillämpningsområde än lagstiftaren avsett och som var önskvärt ( a. prop. s. 117).
Regeringen övervägde om avgränsningen av YGL:s tillämpnings- område kunde ske genom en stencilregel, dvs. en regel som efter förebild av stencilregeln i 1 kap. 5 § TF angav att YGL:s skydd, vid annan spridning än sådan som sker genom uppspelning, endast omfattar tekniska upptagningar som mångfaldigats och försetts med ursprungsuppgifter. Regeringen fann att flera invändningar kunde göras mot en sådan regel och att avgränsningen i stället borde ske genom presumtionsregeln. Regeringen anförde att det måste tydliggöras att skräddarsydda tekniska upptagningar och så- dana upptagningar som aldrig har avsetts att spridas till allmän- heten inte omfattas av grundlagen (a. prop. s. 118) och att med den nya lydelsen enstaka exemplar som framställts successivt genom kopiering av en eller flera förlagor utan att man kan tala om en samlad upplaga skulle falla utanför YGL (a. prop. s. 156).
Här kan även noteras att ändringar beträffande utgivningstid- punkten, dvs. den tidpunkt då ingripande mot en upptagning tidi- gast får ske, trädde i kraft den 1 januari 2003. 1 kap. 10 § YGL fick därigenom sin nu gällande lydelse (ändringarna är kursiverade):
Grundlagen är tillämplig på sådana tekniska upptagningar som är ut- givna. En teknisk upptagning anses utgiven då den utlämnats för att spridas till allmänheten i Sverige genom att spelas upp, säljas eller till- handahållas på annat sätt.
Om grundlagen är tillämplig eller inte prövas i det enskilda fallet på grundval av vad som kan antas om spridningen. Om inte annat framgår av omständigheterna, skall grundlagen anses tillämplig på en upptag- ning med uppgifter enligt 3 kap. 13 § och 4 kap. 4 §.
Ändringen avsågs klargöra att utgivningstidpunkten inte nås förrän i vart fall ett exemplar av upptagningen har framställts och lämnats ut för spridning till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets. Ingripanden får alltså inte ske redan när det endast föreligger beredvillighet att framställa och sprida tekniska upptag- ningar på beställning, såsom vid annonsering om att t.ex. videoband
266
med visst innehåll framställs och säljs efter beställning, s.k. print on demand-försäljning.
Bakgrunden till ändringen var att det i vissa domstolsavgöranden hade gjorts en tolkning som tydde på att utgivningstidpunkten för tekniska upptagningar ansetts infalla redan genom tillgänglighållan- de av en upptagning, dvs. redan när endast beredvillighet att till- verka och sprida en upptagning föreligger. En sådan tolkning inne- bär att ingripande får ske trots att inte något exemplar lämnats ut för spridning. Detta strider mot ändamålet med det yttrandefri- hetsrättsliga skyddet, nämligen att säkerställa friheten att yttra sig i massmedier som ett medel för den fria åsiktsbildningen, eftersom det blir möjligt att ingripa redan innan upptagningen haft ens en teoretisk möjlighet att nå allmänheten. Tolkningen är inte heller förenlig med censurförbudets krav på att ingripanden mot yttran- den skall ske först i efterhand och kravet på att hindrande åtgärder inte får vidtas på grund av det väntade innehållet i ett yttrande. Den strider också mot rätten att inneha informationsbärare.
Det måste observeras att ändringen avsåg utgivningstidpunkten och inte rörde vad som krävs för att grundlagen över huvud taget skall vara tillämplig. I propositionen gjordes emellertid även ut- talanden om förutsättningarna för att grundlagen skall vara tillämp- lig. Det angavs att det inte är tillräckligt att framställning av endast något enstaka eller ett fåtal exemplar sker eller avses ske för att YGL skall vara tillämplig när spridning avses ske genom utläm- nande av exemplar och inte genom offentlig uppspelning utan att det krävs ett tillräckligt antal exemplar för att spridning skall kunna ske till andra än dem som befinner sig i en mindre, sluten krets (prop. 2001/02:74 s. 101). Det angavs också, i likhet med vad som sagts i propositionen till den tidigare ändringen av YGL, att enstaka exemplar som framställs successivt genom kopiering av en eller flera förlagor utan att man kan tala om en samlad upplaga faller utanför YGL (a. prop. s. 73).
Slutligen kan här uppmärksammas att omfattande ändringar i databasregeln (1 kap. 9 § YGL) trädde i kraft den 1 januari 2003. Ändringarna innebar bl.a. att grundlagsskyddet utvidgades till att omfatta sådan print on demand-verksamhet som består i att tek- niska upptagningar, skrifter eller bilder framställs på begäran i en- staka exemplar genom överföring från en databas vars innehåll kan ändras endast av den som driver verksamheten. Grundlagsskydd gäller för sådan verksamhet om den bedrivs av antingen det slags massmedieföretag som anges i paragrafens första stycke eller annan
267
som har utgivningsbevis för den. I propositionen sägs att skyddet avser databasen och framställningsprocessen och inte den tekniska upptagning, skrift eller bild som blir resultatet av framställningen. Det anges också att det enskilda exemplaret inte är avsett för spridning till allmänheten och därför inte omfattas av reglerna i TF eller YGL (prop. 2001/02:74 s. 98, jfr s. 43 f.).
5.1.2.2 HD:s avgöranden
NJA 2002 s. 281
Rättsfallet gäller frågan vem som avses med ”den som låter fram- ställa” den tekniska upptagningen (filmen) i 4 kap. 1 § YGL. I målet var YGL tillämplig i sin lydelse före den 1 januari 1999.
Det var ostridigt i målet att FJ hade beställt en videokassett som innehöll en icke utgiven film, annonserat ut filmen till försäljning på Internet och, under en tid av cirka en månad, framställt ett tiotal exemplar av filmen med hjälp av två videobandspelare och distribu- erat dessa till olika beställare. Det var vidare ostridigt att det inte fanns någon behörig utgivare till filmen. JK väckte under åbero- pande av 4 kap. 1 §, 5 kap. 1 §, 6 kap. 2 och 7 §§ YGL, 7 kap. 4 § 11 TF och 16 kap. 8 § BrB åtal mot FJ för yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp i filmen under påstående att ingen utgivare för filmen hade utsetts, att ansvaret då vilar på den som låtit framställa filmen och att FJ var den som låtit framställa filmen.
FJ hemställde att tingsrätten, i den ordning som föreskrivs i 8 kap. 2 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsför- ordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpnings- lagen), skulle pröva om FJ låtit framställa filmen.
Tingsrätten angav att det var ostridigt i målet att filmen spritts till allmänheten och anförde att reglerna i 6 kap. YGL måste tilläm- pas med stor försiktighet eftersom en extensiv tolkning innebar en motsvarande inskränkning i yttrandefriheten och att situationen i det aktuella fallet var sådan att ansvar inte kunde utkrävas. Tings- rätten ogillade därför JK:s ansvarstalan.
JK överklagade beslutet till hovrätten som i likhet med tings- rätten angav att det var ostridigt att filmen spritts till allmänheten och sammantaget fann att det ifrågavarande lagrummets syfte (4 kap. 1 § YGL) bäst tillgodosågs om den som kopierar en video- film för spridning till allmänheten också ansågs vara den som fram-
268
ställt filmen. Hovrätten anförde att en sådan tolkning också är väl förenlig med bestämmelsens ordalydelse och inte motsägs av för- arbetena till lagen. Med ändring av tingsrättens beslut förklarade därför hovrätten att FJ var ansvarig enligt 6 kap. YGL för inne- hållet i filmen.
FJ överklagade beslutet till Högsta domstolen (HD) och yrkade att HD, med ändring av hovrättens beslut, skulle ogilla åtalet. JK bestred ändring.
HD antecknade i beslutet att FJ under en tidsrymd av cirka en månad framställt ett tiotal exemplar av filmen och distribuerat dessa till olika beställare. Domstolen kom till slutsatsen att med den som låter framställa en film avses den som producerar filmen eller det antal exemplar som utgör en upplaga av denna, varvid varje ny upplaga är att betrakta som en ny produktion. HD angav att FJ själv initierat och styrt tillverkningen av de för spridning avsedda exemplaren av filmen och att han därmed kunde sägas ha uppträtt som producent. HD anförde vidare:
Det antal om ett tiotal exemplar – vartill kommer att det är uppenbart att F.J. var beredd att framställa ytterligare exemplar om han skulle få fler beställningar – får anses tillräckligt för att man skall kunna tala om en ’upplaga’ av filmen. Framställningen har skett under en relativt be- gränsad, sammanhängande tid och exemplaren får därför anses tillhöra samma upplaga.
HD anförde att FJ således fick anses ha producerat en upplaga av filmen och att han därmed, såsom hovrätten funnit, låtit framställa filmen i den mening som avses i 4 kap. 1 § YGL. HD fastställde hovrättens beslut.
NJA 2002 s. 583
Rättsfallet gäller frågan om YGL enligt 1 kap. 10 § är tillämplig på förfarande varigenom kopior av videogram efter annonsering fram- ställs successivt och tillhandahålls efter hand som beställningar in- kommer.
JK väckte åtal mot MS, EN och HP för, såvitt här är av intresse, yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp i videogram under påstå- ende att de under tiden den 1 juli – den 7 oktober 1998 bjudit ut videofilmer till försäljning eller spridning på annat sätt genom att till allmänheten skicka ut kataloger och reklamhäften med beställ- ningssedlar eller med uppgifter om hur beställning kunde ske. JK
269
hävdade att filmerna på detta sätt hade hållits tillgängliga för all- mänheten, att de tilltalade, om beställningar inkommit, låtit fram- ställa kopior av filmerna från s.k. masterband och att de kopierade filmerna därefter lämnats in på posten för befordran till beställaren. XX gjorde vidare gällande att filmerna innefattade hets mot folk- grupp, att någon utgivare för filmerna inte utsetts, att de tilltalade var skyldiga att utse utgivare eftersom de låtit framställa filmerna och att de därför var ansvariga för deras innehåll. För det fall de tilltalade inte skulle anses ansvariga som framställare gjorde JK gällande att de i vart fall var ansvariga i egenskap av spridare efter- som videogrammen saknade uppgift om vem som låtit framställa dem. För det fall filmerna skulle anses framställda utomlands gjor- des gällande att de tilltalade var ansvariga för deras innehåll genom att de lämnat ut filmerna för spridning här i landet.
De tilltalade förnekade att de spridit eller låtit framställa video- grammen. För det fall de skulle anses ansvariga för videogrammen bestred de ansvar på den grunden att preskription hade inträtt.
Tingsrätten fann inte styrkt att de tilltalade låtit framställa video- filmerna eller att ansvar enligt 10 kap. 1 § YGL förelåg men ansåg att MS och EN båda var ansvariga som spridare av filmerna. Be- träffande HP ansåg tingsrätten att hans anknytning till verksam- heten var alltför perifer för att grunda ansvar som spridare varför talan mot honom avvisades i den del som här behandlas. Vad gällde frågan om preskription ansåg tingsrätten att de tilltalades invänd- ning om rättegångshinder skulle bifallas. Tingsrätten avvisade där- för JK:s talan.
JK överklagade beslutet till hovrätten med yrkande, såvitt här är av intresse, att hovrätten, med ogillande av EN:s och HP:s invänd- ning om rättegångshinder, skulle upphäva tingsrättens avvisnings- beslut och förklara EN och HP ansvariga för innehållet i filmerna. (MS hade avlidit.) EN och HP bestred ändring. JK förklarade i hovrätten till justering av sin talan att han yrkade att EN och HP skulle förklaras ansvariga endast i egenskap av spridare.
Hovrätten ansåg att det inte kunde anses visat att den spridning av videogram som ägt rum hade skett i tillräckligt stor omfattning för att någon av de i åtalet angivna tekniska upptagningarna skulle anses spridd till allmänheten i den mening som avses i YGL. Redan med hänsyn härtill saknades enligt hovrätten förutsättningar för ansvar för yttrandefrihetsbrott. Hovrätten fastställde tingsrättens avvisningsbeslut.
270
JK överklagade beslutet till HD med yrkande, i första hand, att HD skulle ogilla EN:s invändningar om rättegångshinder och åter- förvisa målet till hovrätten för prövning av ansvarighetsfrågan och, i andra hand, att HD skulle ogilla EN:s invändning om rättegångs- hinder såvitt avsåg YGL:s tillämplighet i målet och återförvisa detta till hovrätten för prövning av preskriptionsfrågan och ansvarighets- frågan. JK justerade sin talan dels så att endast de tekniska upp- tagningar som påträffats i postförsändelser påstods innefatta ytt- randefrihetsbrottet hets mot folkgrupp, dels så att i gärningsbe- skrivningen efter den tredje meningen som löd ”Om beställningar har inkommit har de låtit framställa kopior av filmerna från s.k. masterband, varefter de kopierade filmerna lämnats in på posten för befordran till beställaren.” lades till följande mening: ”Upptagning- arna har därigenom spritts till allmänheten i Sverige.” EN bestred ändring.
HD angav inledningsvis i sitt beslut att vad JK lagt EN till last var att han jämte andra bjudit ut filmer (videogram) till försäljning eller spridning på annat sätt genom att till allmänheten skicka ut kataloger, reklamhäften med beställningssedlar och liknande samt att de därefter, om beställningar inkommit, låtit framställa kopior av filmerna, vilka postbefordrats till beställarna. HD noterade att det inte gjorts gällande att några kopior av filmerna framställts eller befordrats annat än efter särskilda beställningar och angav att fråga till en början uppkom om XXX är tillämplig på det angivna förfarandet, något som EN bestritt.
I frågan vilken lydelse av 1 kap. 10 § YGL som skulle tillämpas när det som i det aktuella fallet var fråga om tekniska upptagningar som spritts före ikraftträdandet av 1998 års grundlagsändringar konstaterade HD att i enlighet med allmänna principer fick anses gälla att EN:s handlande skulle bedömas enligt den äldre lydelsen, såvida inte den nya lydelsen medförde frihet från straff eller lind- rigare straff. HD angav att EN gjort gällande att XXX inte var tillämplig på den åtalade spridningen eftersom praktiskt taget alla de aktuella upptagningarna var avsedda för utländska adressater och den vid tiden för beslutet gällande lydelsen av 1 kap. 10 § YGL för- utsatte att det är till allmänheten i Sverige som spridningen sker. HD anförde att den språkliga lydelse som lagrummet erhållit kunde synas tala för denna tolkning men att det av lagmotiven klart fram- gick att grundlagsskyddet, på samma sätt som på TF:s område fast- slagits i rättspraxis, hade avsetts gälla även för det fall då någon i Sverige lämnar framställningar för postbefordran till utlandet, att
271
denna läsart, om än med någon svårighet, kunde förenas med lag- texten och att den därför borde tillämpas på det sätt som åsyftats. Denna invändning från EN:s sida kunde därför enligt HD inte leda till att grundlagsskyddet inte skulle anses tillämpligt.
HD konstaterade vidare att 1998 års lagstiftning även innebar att presumtionsregeln lades till i ett nytt andra stycke i 1 kap. 10 § YGL och att det i motiven uttalats att detta avsetts innebära att enstaka exemplar som framställts successivt genom kopiering utan att man kan tala om en samlad upplaga skulle falla utanför YGL. HD angav att man även i det lagstiftningsarbete som föregick det vid tiden för HD:s beslut som vilande antagna förslaget till änd- ringar i TF och YGL, som avsågs träda i kraft den 1 januari 2003, hade antagit att grundlagsskyddet för en teknisk upptagning enligt den vid tiden för HD:s beslut gällande rätten förutsatte att upptag- ningen framställts i mer än ett fåtal exemplar vid ett och samma tillfälle, när spridning sker eller avses ske genom utlämnande av exemplar. HD fortsatte:
I den nu gällande lydelsen av YGL och än mer i den som kan förutses komma att gälla fr.o.m. d. 1 jan. 2003 får det således anses ha kommit till uttryck att skydd enligt XXX för spridning genom utlämnande av tekniska upptagningar förutsätter att en samlad upplaga kommit till stånd eller avsetts komma till stånd vid ett och samma tillfälle. Detta får anses gälla även när det är fråga om en print on demand-verksamhet av mera betydande omfattning. YGL:s skydd blir då tillämpligt på en sådan verksamhet endast under förutsättning att beställningar in- kommer eller kan förutses inkomma i en sådan omfattning att en upp- laga kommer till stånd under en begränsad sammanhängande tid. Den sålunda åsyftade ordningen skall ses mot bakgrund av att de yttrande- frihetsrättsliga principerna om skydd för upphovsmän och ensam- ansvar knappast är motiverade när endast enstaka exemplar framställs i takt med att särskilda beställningar inkommer (jfr prop. 1997/98:43
s. 116). I sådana fall kan frågan om lagföring tas upp omedelbart på grundval av tillämpliga straffbestämmelser i brottsbalken och andra för- fattningar. Det bör uppmärksammas att print on demand-verksamhet och liknande företeelser måste avgränsas från fall där en samlad upp- laga har framställts men spridningen därefter sker endast mot beställ- ning av enstaka exemplar. I sådana fall är YGL otvivelaktigt tillämplig även i fortsättningen.
HD angav att det kunde hävdas att man inte utan vidare eller i varje fall inte utan uttryckligt stöd i lagmotiven hade fog för att i 1 kap. 10 § YGL i dess lydelse före 1998 års grundlagsändring intolka den begränsningen att försäljning eller annat tillhandahållande omfattas av grundlagsskyddet endast i den mån sådan spridning sker från en
272
samlad upplaga. I detta sammanhang var det enligt HD visserligen att märka att 1998 års grundlagsändring tillkom som en reaktion mot att XXX ansågs ha erhållit en alltför extensiv tolkning i rätts- praxis, vilket hade angetts ha medfört avsevärda svårigheter i rätts- tillämpningen, men motivuttalanden av detta slag skall dock, menade HD, enligt vedertagna lagtolkningsprinciper inte tilläggas betydelse när det är fråga om tolkning av tidigare gällande lag.
Frågan vilken innebörd 1 kap. 10 § YGL skulle anses ha haft före 1998 års grundlagsändringar ställdes emellertid enligt HD inte på sin spets i det aktuella målet. HD angav att den talan som fördes mot EN byggde på att han i egenskap av xxxxxxxx var ansvarig för yttrandefrihetsbrott i filmerna eftersom utgivare och ursprungs- uppgifter saknats, att den som ansvarar för yttrandefrihetsbrott på sådan grund enligt 6 kap. 4 § YGL skall anses ha haft kännedom om innehållet i den framställning som är i fråga och ha medgett dess offentliggörande och att en sådan ordning inte gäller för ansvar enligt brottsbalken för hets mot folkgrupp eftersom det enligt 1 kap. 2 § BrB ställs krav på uppsåt för straffansvar. Oberoende av vilken innebörd 1 kap. 10 § YGL skulle anses ha haft före 1998 års grundlagsändring var EN:s handlande därför enligt HD att bedöma i enlighet med en tolkning av lagrummet som innebar att spridning av enstaka exemplar som framställs successivt genom kopiering utan att man kan tala om en samlad upplaga skulle falla utanför grundlagen.
HD fortsatte:
De filmer som numera är aktuella i målet saknar samtliga ursprungs- uppgifter och uppgift om utgivare. Av filmerna har Der ewige Jude påträffats i sju exemplar, varav två i postförsändelser som tagits i beslag, och Deutsche Skinheads vol. 1 i sex exemplar, varav tre i post- försändelser som tagits i beslag. Även med beaktande av att ytterligare kopior uppenbarligen skulle ha framställts i mån av beställningar, rör det sig här om ett så begränsat antal exemplar att något skydd eller ensamansvar enligt YGL inte bör anses ha uppkommit (jfr NJA 2002
s. 281, där fråga var om ett tiotal framställda exemplar). Övriga filmer har påträffats endast i enstaka exemplar och det finns inte heller beträffande dem grund för antagande att en samlad upplaga avsetts bli framställd. I fråga om samtliga filmer gäller således att de inte skyddas av YGL och att spridningen har kunnat bli föremål för åtal enligt van- liga regler, en möjlighet som alltjämt står till buds.
XX:s talan skall vid detta förhållande avvisas i sin helhet.
HD fastställde det slut hovrätten kommit till.4
4 Enligt uppgift från JK har allmän åklagare beslutat att inte inleda förundersökning med hänsyn till den tid som förflutit sedan brottet.
273
5.1.2.3 Överväganden
Som angetts i det föregående har JK av de ovan redovisade HD- avgörandena dragit slutsatsen att den styrkta spridningen är i princip ensam avgörande för frågan om YGL är tillämplig på tek- niska upptagningar utan ursprungsuppgifter som sprids genom utlämnande av exemplar och inte genom t.ex. offentlig uppspel- ning. JK har påtalat att detta förhållande kan förväntas leda till bristande förutsebarhet och svårbemästrade gränsdragningsproblem och har pekat på att rättsosäkerhet kan uppstå för den som åtar sig att sprida ett fåtal exemplar av ett videogram genom att denne, om han eller hon inte har kännedom om den sammanlagda sprid- ningens omfattning, inte heller kan veta om det är grundlagens eller brottsbalkens bestämmelser som är tillämpliga. Denna fråga kan enligt XX vara avgörande för om personen över huvud taget är an- svarig för upptagningarnas innehåll.
De av JK påtalade problemen rör möjligheterna att i praktiken avgöra om YGL är tillämplig eller inte på tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter. Problemet består konkret i att det oftast inte framgår av ett påträffat exemplar av en teknisk upptagning utan ursprungsuppgifter om det ingår i en upplaga eller inte. Efter- som de upptagningar det här handlar om inte är försedda med så- dana uppgifter som enligt presumtionsregeln i 1 kap. 10 § andra stycket YGL skall medföra att grundlagen anses tillämplig, om inte annat framgår av omständigheterna, ger ju den regeln inte någon lösning av problemet.
Det kan då ligga nära till hands att hävda att de krav som enligt YGL gäller för att grundlagen skall vara tillämplig på tekniska upp- tagningar bör ändras så att det blir enklare att avgöra om grundlags- skydd gäller eller inte. Man skulle t.ex. kunna på nytt överväga en stencilregel, dvs. en regel som efter förebild av stencilregeln i 1 kap. 5 § TF anger att YGL:s skydd, vid annan spridning än sådan som sker genom uppspelning, endast omfattar tekniska upptagningar som mångfaldigats och försetts med ursprungsuppgifter. Bered- ningen anser emellertid att en eventuell ändring av de grundläggan- de förutsättningarna för YGL:s tillämplighet på tekniska upptag- ningar är en alltför stor fråga för att nu övervägas som en möjlig lösning på de påtalade problemen. Så länge inte framställningssättet är ensamt avgörande kommer det att finnas fall där gränsen för YGL:s tillämpningsområde kan vara oklar och bevisning måste föras för att avgöra frågan om grundlagens tillämplighet. Det kan
274
för övrigt noteras att också frågan huruvida en skrift är tryckt kan vara oklar och nödvändiggöra bevisföring. Beredningen tar därför inte här upp frågan om de grundläggande förutsättningarna för YGL:s tillämplighet till diskussion utan begränsar sig till att redo- visa sin uppfattning om vad som enligt nuvarande lagstiftning och praxis kan anses gälla i fråga om förutsättningar för att YGL skall vara tillämplig på tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter. Frågan om vilka krav som bör ställas i grundlagen för att tekniska upptagningar skall åtnjuta grundlagsskydd kommer att behandlas i samband med frågan om det är möjligt att i längden behålla en teknikberoende grundlagsreglering av yttrandefriheten i medierna. Beredningen kommer att ta upp denna fråga i sitt fortsatta arbete.
Beträffande frågan vad som enligt nuvarande lagstiftning och praxis kan anses gälla i fråga om förutsättningar för att YGL skall vara tillämplig på tekniska upptagningar utan ursprungsuppgifter kan till en början konstateras att det av förbudet mot censur och hindrande åtgärder följer att grundlagsskyddet föreligger redan innan en teknisk upptagning getts ut, dvs. redan under framställ- ningsprocessen (1 kap. 3 § första stycket YGL, jfr 1 kap. 1 § första stycket och 2 § första och andra stycket TF). Förbudet mot censur innebär ju att framställning och spridning av tryckta skrifter och medier enligt XXX inte får villkoras av förhandsgranskning av det allmänna, att ingripanden mot överträdelser av vad som är tillåtet att yttra får ske först i efterhand och att det allmänna inte får, på grund av det kända eller väntade innehållet i en tryckt skrift eller ett medium enligt YGL, förbjuda eller hindra dess offentliggörande eller spridning bland allmänheten. Av detta följer att det inte är en- dast den styrkta spridningen som är avgörande för frågan om grund- lagsskydd föreligger för en teknisk upptagning utan ursprungs- uppgifter. I ett tidigt skede i framställningsprocessen är det i stället den avsedda spridningen som är avgörande. Det kan därvid vara så att inget exemplar ännu har framställts eller så att endast något eller några få exemplar framställts när frågan om grundlagen är tillämplig uppkommer. Som framgått ovan anger HD också i NJA 2002
s. 583 att det i den lydelse av YGL som trädde i kraft den 1 januari 1999 och än mer i den lydelse som gäller sedan den 1 januari 2003 får anses ha kommit till uttryck att skydd enligt YGL för spridning genom utlämnande av tekniska upptagningar förutsätter att en samlad upplaga kommit till stånd eller avsetts (kursiverat här) komma till stånd vid ett och samma tillfälle. HD anger vidare att
275
detta får anses gälla även när det är fråga om en print on demand- verksamhet av mera betydande omfattning.
Mot bakgrund av ovan redovisad lagtext, förarbeten och praxis anser beredningen att följande kan anses gälla i fråga om förut- sättningar för att YGL skall vara tillämplig på tekniska upptag- ningar utan ursprungsuppgifter. Xxxxx enligt YGL för spridning genom utlämnande av tekniska upptagningar förutsätter att en samlad upplaga kommit till stånd eller avsetts komma till stånd vid ett och samma tillfälle. Enligt HD gäller detta även när det är fråga om en print on demand-verksamhet av mera betydande omfattning. YGL:s skydd blir då tillämpligt på en sådan verksamhet endast under förutsättning att beställningar inkommit eller kan förutses inkomma i sådan omfattning att en upplaga kommer till stånd under en begränsad sammanhängande tid. För att en upplaga skall anses föreligga eller vara avsedd att framställas krävs att minst ett tiotal likadana exemplar framställts eller avses framställas under en tid av högst omkring en månad.
När det gäller frågan hur man skall bedöma en print on demand- verksamhet där ännu inga tekniska upptagningar har beställts eller framställts gör beredningen följande överväganden. Eftersom print on demand-verksamhet innebär att tekniska upptagningar fram- ställs endast efter beställning blir frågan om en samlad upplaga kommer att framställas vid ett och samma tillfälle helt beroende av hur många beställningar som inkommer, när de inkommer och vad de avser. Frågan om grundlagsskydd för de tekniska upptagning- arna står alltså utom kontroll av den som driver verksamheten.5 Ett påstående från den som driver verksamheten om att han kommer att framställa en samlad upplaga vid ett och samma tillfälle bör därför enligt beredningens mening inte utan vidare tas för gott. Det bör framgå att förhållandena är sådana att det kan förväntas in- komma minst ett tiotal beställningar avseende samma tekniska upptagning inom en tid av högst omkring en månad. Utgångspunk- ten när det gäller print on demand-verksamhet där det ännu inte har beställts eller framställts ett tiotal likadana tekniska upptag- ningar inom en sådan tidsperiod bör alltså enligt beredningens mening vara att den inte faller in under grundlagsskyddet. Den
5 Det finns dock möjlighet att få grundlagsskydd för print on demand-verksamhet enligt databasregeln (1 kap. 9 § YGL) om verksamheten inrättas på det sätt som anges där. Skyddet avser emellertid då inte de tekniska upptagningar som framställs utan enbart framställ- ningsprocessen och den databas från vilken informationen överförs.
276