AVD. IV. FÖRHÅLLANDET TILL KLIENTEN
AVD. IV. FÖRHÅLLANDET TILL KLIENTEN
18 KAP. PLIKT ATT FULLGÖRA UPPDRAGET
I 13 kap. har framhållits att en advokat i princip har frihet att avböja ett uppdrag, oavsett vad anledningen må vara till att han inte önskar åtaga sig detsamma. Xxxxx blir förhållandet, sedan advokaten väl åta- git sig ett uppdrag. I detta åtagande ligger en utfästelse att fullgöra uppdraget, och advokaten har därefter inte frihet att efter eget gottfin- nande avgöra om han vill fortsätta uppdraget eller ej.
I Frankrike har — åtminstone tidigare — rått den uppfattningen att en advokat i princip har rätt att utan angivande av skäl frånsäga sig ett redan mottaget uppdrag.1 I de länder vilkas förhållanden jag under- sökt har man en annan uppfattning och upprätthåller den regeln att en advokat, sedan han åtagit sig ett uppdrag, principiellt är skyldig att fullgöra detta.
I TRGA § 25 stadgas sålunda bl. a. att en advokat inte får i förtid frånträda ett uppdrag, med mindre tvingande skäl till sådant frånträ- dande föreligger. I England har man väsentligen samma regel; för soli- citors gäller sålunda att en solicitor, om ej annat avtalats, är pliktig att slutföra ett uppdrag, som han åtagit sig, och att han ej får avsäga sig uppdraget "except for good cause".2
Även i ARGA 1969 har meddelats föreskrifter, som förbjuder en ad- vokat att avsäga sig ett uppdrag i andra fall än vissa i bestämmelserna särskilt angivna (DR 2—110), och i IRGA har utsagts att en advokat endast får avsäga sig ett uppdrag "for good cause" (punkt 10).
I Danmark gäller också regeln att en advokat endast under vissa be- tingelser får frånträda en sak, som han åtagit sig,3 och samma regel gäller i Norge.4 I NRGA § 11 första stycket stadgas uttryckligen att en advokat, som har åtagit sig ett uppdrag, är pliktig att fullfölja detta, om klienten så önskar, såvida inte någon av vissa i paragrafen närmare angivna omständigheter föreligger.
I Sverige råder samma uppfattning. I 1936 års stadgar för Sveriges advokatsamfund, som då ännu var en privat sammanslutning, intogs i
1 Se TSA 1936 s. 140.
2 Cordery s. 98.
3 Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 122.
4 Se Halvorsen i NAB 1969 s. 32.
43 § följande bestämmelse: "Ledamot må, där god advokatsed så till- städer, frånträda mottaget uppdrag." Med denna bestämmelse ville man, såsom Xxxx Xxxxxx framhållit, dels för allmänheten klargöra att en avsägelse ej i och för sig är stridande mot en advokats allmänna yrkes- plikter, dels ock hos samfundets ledamöter inskärpa att en advokat ej Xxxx vidare äger avsäga sig ett mottaget uppdrag utan har att ta hänsyn till vad god advokatsed kan anses kräva.5 I de nya stadgar för advokat- samfundet som antogs 1944 fick bestämmelsen (33 §) följande ändrade lydelse: "Ledamot må icke, där detta strider mot god advokatsed, från- träda mottaget uppdrag", och i denna lydelse kvarstår bestämmelsen i de nu gällande stadgarna, numera såsom 37 §.
Den nu gällande bestämmelsen i 37 § i stadgarna gör — i likhet med de tidigare gällande stadgebestämmelserna — rätten till frånträdande beroende av vad god advokatsed kräver men anger inte vad detta krav innebär. Denna fråga har därefter närmare reglerats genom bestämmel- ser i 15 och 16 §§ SRGA, av vilka 15 § avser vissa fall, där skyldighet att frånträda ett uppdrag föreligger, medan 16 § handlar om advokats rätt i vissa fall att frånträda ett uppdrag. I 16 § första stycket har fast- slagits grundsatsen att en advokat inte är berättigad att mot klientens önskan frånträda ett av denne lämnat uppdrag, med mindre advokaten jämlikt 15 § är skyldig att frånträda uppdraget eller eljest giltigt skal därtill kan åberopas. I fortsättningen lämnas i stadgandet exempel på oanständigheter, som kan utgöra sådant giltigt skäl för ett frånträdande. På samma sätt har frågan reglerats i Finland.
En svårighet vid tillämpningen av regeln att en advokat i princip är skyldig att fullgöra ett uppdrag, som han åtagit sig, ligger däri att det ibland kan råda delade meningar om hur långt uppdraget sträcker sig. Bl. a. torde detta gälla uppdrag att föra talan i rättegång. Det kan vara diskutabelt huruvida uppdraget skall anses avse förande av talan i Samtliga instanser eller om det avser endast förandet av talan i första instans, så att ett uppdrag att fullfölja talan skall anses innebära ett nytt uppdrag.
Denna fråga får viss betydelse exempelvis i den situationen att klienten förlorat målet i första instans och advokaten inte vill med- verka till fullföljd av talan. Betraktas det erhållna uppdraget såsom av- lutat i och med att den första instansen meddelat dom eller slutligt be- slut, har advokaten full frihet att avgöra om han vill åtaga sig det nya uppdraget att fullfölja talan. Om man däremot anser uppdraget ha den innebörden att det omfattar jämväl eventuellt erforderlig fullföljd, blir reglerna om advokats rätt att frånträda uppdrag i princip tillämpliga,
5 TSA 1936 s. 100.
och någon obetingad frihet att avböja medverkan vid fullföljden före- ligger då inte.
Enligt min uppfattning bör man — såvitt angår den fråga som här avses — in dubio, dvs. om inte omständigheterna i det enskilda fallet talar för en lösning i den ena eller andra riktningen, utgå ifrån att uppdraget att föra talan endast avser en instans och att advokaten följ- aktligen har frihet att avgöra om han vill åtaga sig uppdrag att full- följa talan.6 Men även om man i detta avseende har en motsatt upp- fattning, torde den praktiska skillnaden inte bli alltför betydande, ty man synes i så fall få lov att medge advokaten ganska vidsträckt rätt att, under hänsynstagande till vad som förekommit i den första instan- sen, frånträda uppdraget.
Det sagda avser det uppdrag som lämnats av klienten. Har advokaten förordnats till offentlig försvarare eller till rättegångsbiträde enligt la- gen om fri rättegång, kan han inte befria sig från dessa uppdrag genom en avsägelse. Vill advokaten frånträda ett sådant uppdrag, måste han hos domstol hemställa om entledigande från förordnandet.
18.2. Plikt att frånträda mottaget uppdrag
18.2.1. Uppdrag, vars fortsatta handhavande skulle innebära ett främ- jande av orätt eller eljest strida mot god advokatsed
Såsom framhållits i 14 kap. är en advokat till iakttagande av god advo- katsed skyldig att avböja uppdrag, vars fullgörande skulle innebära uppsåtlig medverkan till främjande av orätt, liksom också vissa andra typer av uppdrag, vars fullgörande skulle strida mot god advokatsed.
Nu kan det inträffa att det vid den tidpunkt då en advokat xxxxxxx att åtaga sig ett uppdrag föreligger en eller flera sådana omständigheter att advokaten med kännedom därom skulle vara skyldig att avböja upp- draget; advokaten känner emellertid inte till dessa omständigheter och anser sig oförhindrad att åtaga sig uppdraget, varefter han senare upp- täcker att han blivit vilseledd av klienten. Klienten har t. ex. i rele- vanta avseenden lämnat advokaten osanna sakuppgifter, förnekat sanna uppgifter eller åberopat falska eller förvanskade bevis.
Om advokaten under uppdragets utförande får vetskap om en sådan omständighet som nu sagts, dvs. en omständighet av den beskaffenhet att han, därest han från början känt till densamma, varit skyldig att av- böja uppdraget, kan han inte längre fortsätta att arbeta för klientens
6 Mot denna uppfattning torde ej kunna invändas att behörigheten enligt en rät- tegångsfullmakt, om ej särskild inskränkning gjorts, omfattar samtliga instanser (se Söderlund, RB I s. 351—352 och s. 357. Behörigheten är en sak, uppdraget en annan. Ej sällan torde dock av omständigheterna framgå att uppdraget är av- sett att omfatta även förandet av talan i högre instans.
sak, med mindre klienten går med på att det rätta förhållandet upply- ses. Vägrar klienten att samtycka till rättelse, måste advokaten från- träda uppdraget. Lika litet som advokaten får åtaga sig ett uppdrag, som — enligt vad han inser — skulle innebära ett främjande av orätt eller eljest ett handlande i strid mot god advokatsed, lika litet får han fortsätta ett uppdrag, sedan han fått vetskap om att uppdraget har denna innebörd.7 I 15 § första stycket SRGA stadgas sålunda att advo- kat är skyldig att frånträda ett uppdrag, om han efter mottagande av detta finner sådan omständighet föreligga, att han med kännedom därom skulle ha varit skyldig att avböja uppdraget. Motsvarande be- stämmelse har upptagits i 15 § första stycket FRGA.
För de civila rättegångsuppdragens vidkommande innebär den an- givna regeln bl. a., att en advokat måste avsäga sig uppdraget att före- träda eller biträda klienten i rättegången, om han får vetskap om att den sakframställning klienten lämnat i målet i relevanta avseenden är osann eller att den bevisning klienten åberopat är falsk eller förvanskad. Advokaten kan inte kvarstå såsom klientens ombud eller biträde, med mindre klienten medger att det orätta förhållandet rättas till. I vad mån samma regel kan anses gälla vid försvaret i brottsmål är en fråga, som skall närmare behandlas i kapitlet om advokats sanningsplikt.
Emellertid synes det vara av vikt att understryka att skyldighet att av nu ifrågavarande skäl frånträda ett uppdrag inte kan anses föreligga under annan förutsättning än att advokaten verkligen fått vetskap om en sådan omständighet som exempelvis att klienten ljugit eller åbero- pat falsk eller förvanskad bevisning och att ett fortsättande av uppdra- get — utan tillrättande av felet — sålunda skulle innebära ett försök att främja orätt. Att motparten eller av denne åberopade vittnen påstår att klienten ljuger kan inte skapa någon skyldighet för advokaten att från- träda uppdraget. Det är inte advokaten utan domaren som skall avgöra vad som är bevisat och vad som är rätt. Advokaten måste kunna som ledstjärna ha arbetshypotesen om att hans klient har rätt.8 Så länge klienten inför advokaten vidhåller att de uppgifter han lämnat är rik- tiga torde advokaten endast i sällsynta fall kunna sägas ha fått sådan vetskap om motsatsen, att han blir skyldig att frånträda uppdraget. Re- geln om advokats skyldighet att frånträda ett uppdrag, om han får vet- skap om en omständighet av antydd art, torde därför, såvitt angår rätte- gångsuppdrag, få sin väsentliga betydelse för det fall att klienten inför advokaten medger att hans sakframställning varit osann eller hans be- visning falsk eller förvanskad men ändock vill fortsätta processen med
7 Jfr Hemming-Sjöberg i SAF 1922 s. 31, Xxxxx Xxxx s. 74—75 och Bødtker,
God sakførerskikk s. 14.
8 Se Westman i TSA 1953 s. 299.
vidhållande av osanningarna. Då måste advokaten avsäga sig uppdra- get.
De fall där advokaten får sådan vetskap som nu sagts torde i prakti- ken vara ytterligt sällsynta. Oftare förekommer att advokaten under uppdragets gång får mer eller mindre grundad anledning att betvivla vederhäftigheten i klientens uppgifter, stundom anledning att starkt misstänka att klienten ljuger eller att han förtiger väsentliga fakta. Detta kan väl böra föranleda advokaten att diskutera saken med klien- ten och allvarligt mana denne till sanningsenlighet och uppriktighet, och det kan också tvinga advokaten till särskild försiktighet vid upp- dragets fortsatta utförande, men någon skyldighet att avsäga sig upp- draget torde advokaten inte ha, med mindre han fått vetskap om sådan omständighet som här avses.
I framställningar, som gäller advokats sanningsplikt, påträffar man stundom sådana formuleringar som att advokaten måste lämna sitt uppdrag, om han är "övertygad om" eller "måste inse" eller "skäligen måste förstå" att klienten ljuger. Jag är för min del — i allt fall såvitt angår rättegångsuppdragen — skeptisk mot sådana formuleringar. Ad- vokaten får principiellt inte uppfattas såsom något slags garant för att hans klient talar sanning. Det är när han får veta att klienten är ute på orätta vägar som hans skyldighet att frånträda uppdraget inträder. En annan fråga är i vad mån han har rätt att frånträda uppdraget. Den frågan behandlas under 18.3. nedan.
Det här sagda har tagit sikte på sådana fall där advokaten först sedan han åtagit sig ett uppdrag får vetskap om en omständighet, som förelåg redan när han åtog sig uppdraget men som han då inte kände till. Samma skyldighet att frånträda uppdraget har advokaten också, om klienten under uppdragets gång begär att han skall handla orätt eller el- jest i strid mot god advokatsed. En advokat kan aldrig till försvar för att han gjort orätt eller handlat i strid mot god advokatsed åberopa att klienten instruerat honom att förfara på sätt som skett, en regel som ut- tryckligen uttalats i TRGA § 6. Om klienten sålunda begär exempelvis att advokaten skall handla brottsligt eller eljest uppsåtligen göra orätt, att han skall medverka till att bevis undanröjes eller undertryckes, att han skall åberopa falska eller förvanskade bevis eller att han skall lämna eller vidhålla osanna uppgifter eller bestrida eller vidhålla ett bestridande av sanna uppgifter, finns det för advokaten ingen annan utväg än att frånträda uppdraget, därest klienten trots påpekande vidhåller sin begä- ran. Detsamma gäller, om klienten begär att advokaten i annat avseende skall handla i strid mot god advokatsed. Bestämmelse av nu angiven inne- börd har upptagits i 15 § andra stycket SRGA under punkt 2., liksom också i 15 § andra stycket FRGA under punkt 2. Likaså måste advokaten
18.2.2. Intressekollisioner m. m.
115 kap. har framhållits bl. a. att en advokat är skyldig att avböja ett uppdrag, om han själv, hans anhöriga eller någon av hans kolleger på advokatbyrån har eller företräder ett intresse, som strider mot uppdrags- givarens, och i 16 kap. har redogjorts för regler, som förbjuder en advo- kat att åtaga sig ett uppdrag, om han eller någon av hans kolleger på byrån tidigare konsulterats av eller eljest biträtt motparten.
Även i dessa fall kan det inträffa att en advokat först efter det han åtagit sig ett uppdrag får vetskap om att det föreligger en sådan situa- tion att han bort avböja uppdraget. Det kan sålunda exempelvis hända att han först efteråt upptäcker att ett fullgörande av uppdraget skulle komma i konflikt med ett annat intresse, som han eller någon av de andra juristerna på hans advokatbyrå redan företräder, eller att han ef- ter uppdragets mottagande får vetskap om att en kollega på advokatby- rån har åtagit sig att företräda hans klients motpart eller tidigare kon- sulterats av denne i saken. Det kan också tänkas att advokaten efter uppdragets mottagande kommer i en sådan situation att han får eller kommer att företräda ett intresse som strider mot klientens. Visserligen bör han inte själv försätta sig i en sådan situation, men den kan in- träffa utan hans medverkan, t. ex. i samband med familjerättsliga för- hållanden eller på grund av ändrade aktieägarförhållanden i ett bolag. Likaså är det tänkbart att en brytning uppstår mellan två eller flera klienter, som advokaten biträder, och att den intressegemenskap som rått mellan dem förbytes i en intressemotsättning.
I dessa fall måste den principiella regeln vara att advokaten blir nödsakad att frånträda ett redan mottaget uppdrag, om ett fortsättande av detta skulle innebära att hans byrå företräder motstridiga intressen, att byrån företräder en part trots tidigare biträde åt motparten eller att advokaten eljest handlar illojalt mot annan klient.
Ur svensk praxis må här nämnas följande fall.
TSA 1958 s. 149 (4:1). En advokat åtog sig uppdrag av ett försäk- ringsbolag att föra svarandetalan i ett skadeståndsmål. Kort tid där- efter blev advokaten uppmärksamgjord på att hans biträdande jurist
tidigare biträtt käranden i saken och korresponderat med försäkrings- bolaget, varefter uppdraget hos den biträdande juristen emellertid åter- kallats. Trots vunnen kännedom härom fullföljde advokaten försäk- ringsbolagets uppdrag. Styrelsen uttalade att advokaten, så snart han erhållit kännedom om att käranden anlitat hans byrå i saken, bort av- säga sig uppdraget att biträda motparten. Då advokaten genom att full- följa sistnämnda uppdrag handlat i strid mot god advokatsed, tillde- lades han av styrelsen erinran. Det hjälpte inte att advokaten till sitt försvar anförde att han avsiktligt avhållit sig från att inhämta några upplysningar av sin biträdande jurist, liksom han inte tagit del av den korrespondens som den sistnämnde fört i ärendet.
TSA 1962 s. 12 (4). En advokat hade av tre personer fått i uppdrag att biträda vid startande av viss företagsorganisation för konsumtions- kredit. Sedermera inträffade en brytning mellan en av klienterna och de två övriga, och ett fullföljande av uppdraget stred därefter mot de sistnämndas intresse. Xxxxx detta fortsatte advokaten uppdraget i enlig- het med den förstnämndes önskan. Styrelsen fann att advokaten efter brytningen mellan klienterna icke vidare bort befatta sig med saken och tilldelade advokaten erinran.
TSA 1963 s. 70 (9). En advokat, som företrädde ett flertal sakägare i ett vattenmål, vidtog en av flertalet sakägare begärd processuell åtgärd i strid mot en sakägares instruktioner. Styrelsen uttalade att advokaten med hänsyn till den intressemotsättning som uppstått mellan sakägarna inbördes bort vidtaga åtgärder till förebyggande av att han i fortsätt- ningen komme att företräda sakägare, som lämnat olika direktiv om sättet för talans utförande.
TSA 1966 s. 35 (8). Styrelsen uttalade att en advokat, som biträtt två personer beträffande bl. a. vissa mellanhavanden mellan dem, icke bort, sedan han frånträtt uppdraget för den ena av dem, fortsätta att biträda den andra.
TSA 1971 s. 143 (6). En advokat åtog sig ett uppdrag såsom offentlig försvarare för en person, som åtalats för anstiftan till grova stölder
m. m. Vid genomgång av brottmålet upptäckte advokaten därefter att stölderna begåtts hos ett aktiebolag, vars styrelse han tillhörde och vars juridiska rådgivare han var. Det oaktat utförde advokaten uppdraget som offentlig försvarare till dess han — i hovrätten — begärde sitt ent- ledigande. Han motiverade sitt handlande därmed att han av bolaget erhållit besked att bolaget fått full ersättning från sitt försäkringsbolag och därför inte hade anledning att föra ersättningstalan mot advoka- tens klient. Disciplinnämnden uttalade att advokaten varit skyldig att så snart han erfarit att målet berörde bolaget begära sitt entledigande från försvararuppdraget.
TSA 1971 s. 145 (8). En advokats biträdande jurist (B) åtog sig uppdrag av en köpman (X) att biträda denne vid framställande av ska- deståndsanspråk mot ett aktiebolag, vars styrelse B:s principal (A) till- hörde. Sedan B handlagt ärendet i omkring 21/2 år, vände sig X i stäl- let till en annan advokat, som först förhandlade med bolaget och där- efter stämde detta. Både vid förhandlingarna och i rättegången före- träddes bolaget av A. I disciplinärende mot B och A uppgav B att han vid mottagandet av uppdraget från X saknat kännedom om att A var ledamot av bolagets styrelse, att han, sedan han efter omkring ett halvt år fått veta detta, underrättat X därom och förklarat sig beredd att frånträda uppdraget men att X efter att ingående ha förhört sig om B utan att "influeras" kunde iakttaga hans intressen, vilket B bejakat, velat att B även i fortsättningen skulle biträda honom. A uppgav bl. a. att han först sedan bolaget kontaktat honom i tvisten blivit medveten om att B företrädde X, att B därefter meddelat att X önskade att B skulle fullfölja uppdraget samt att A icke skulle komma att upplysa bo- laget om innehållet i den korrespondens som förekommit mellan B och
X. Disciplinnämnden uttalade att B, sedan han uppmärksammats på A:s engagemang i bolaget, varit pliktig att helt oberoende av X:s ställ- ningstagande frånträda uppdraget och att han genom att fortsätta detta med kännedom om att A i saken företrädde bolagets intresse, som up- penbart stred mot X:s, handlat felaktigt och allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat. I fråga om A fann nämnden att denne handlat fel- aktigt både genom att låta B kvarstå vid uppdraget och genom att se- nare själv företräda bolaget i tvisten med X. Även A ansågs ha allvar- ligt åsidosatt sina plikter som advokat. Xxx allvarligt nämnden såg på advokaternas handlingssätt framgår därav att båda tilldelades varning.
När den omständighet som nödvändiggör en avsägelse består däri att advokaten eller advokatbyrån råkat åtaga sig att företräda båda par- terna i en tvist, måste den principiellt föranleda att byrån avsäger sig båda uppdragen. Xxxxxx har hävdat att advokatbyrån i vissa fall skulle kunna nöja sig med att frånträda det ena uppdraget och har angivit några exempel på situationer, där detta skulle kunna anses befogat.9 Även Vinge har begränsat sig till att säga att det "stundom" blir nöd- vändigt att avvisa båda parterna.10
Det riktiga är emellertid enligt min mening att en advokat i den angivna situationen undantagslöst avsäger sig båda uppdragen. Att — såsom Xxxxxx gjort — i vissa fall medge advokaten rätt att välja mel- lan uppdragen under hänsynstagande till exempelvis sådana omständig-
9 Se Ekdahl i TSA 1936 s. 106—107.
10 Vinge s. 35.
heter som att den ena klienten är "en fast klient" eller "en advokaten synnerligen närstående klient" eller att den andra klienten "medvetet fört advokaten bakom ljuset eller eljest skäligen bör anses hava förver- kat varje hänsynstagande", vore enligt min mening att acceptera en ordning med mycket betänkliga konsekvenser.
Något annorlunda synes man kunna bedöma det fall att en avsägelse blir nödvändig därför att en brytning inträffar mellan två eller flera klienter, som gemensamt lämnat advokaten ett uppdrag att tillvarataga ett för dem gemensamt intresse. Även i detta fall kan omständigheterna vara sådana att advokaten måste avsäga sig uppdraget — jfr det ovan omnämnda fallet TSA 1962 s. 12 (4) — men de torde också kunna vara sådana att det är tillräckligt att han frånträder uppdraget för någon av dem; jfr fallet TSA 1963 s. 70 (9). Det skulle stundom framstå som orimligt, om en av klienterna genom att gå sina egna vägar skulle kunna tvinga den eller de övriga att i fortsättningen avstå från advoka- tens tjänster.
Frågan om advokats plikts att frånträda ett uppdrag av skäl som av- ses i förevarande avsnitt är i SRGA reglerad genom den i 15 § första stycket meddelade bestämmelsen att en advokat är skyldig att frånträda ett uppdrag, om han efter dess mottagande finner sådan omständighet föreligga, att han med kännedom om denna omständighet skulle ha varit skyldig att avböja uppdraget. Detsamma gäller enligt 15 § första stycket FRGA.
Ett fall, som belyser hur en advokat på grund av oförutsedda omstän- digher kan komma i den situationen att två klienters intressen kollide- rar med varandra, är refererat i UGA I 1970 s. 22— 23. En norsk advo- kat företrädde en dansk klient i en process mot ett norskt aktiebolag. Målet sköttes av advokatens biträdande jurist. Medan rättegången ännu pågick förvärvade en av advokatens äldre klienter aktiemajorite- ten i bolaget. Advokaten underrättade sin plikt likmätigt den danska klienten härom, och det överenskoms att dennes talan i fortsättningen skulle föras av den biträdande juristen, som slutat sin anställning hos advokaten och börjat egen verksamhet. Därefter inträdde advokaten i aktiebolagets styrelse. Det arvode som, sedan målet vunnits, debiterades den danska klienten delades lika mellan advokaten och hans förutva- rande biträdande jurist; den del som advokaten erhöll avsåg tydligen arvode för det arbete som utförts medan uppdraget handlades på hans advokatbyrå.
Styret i Oslo krets fann inte skäl till någon kritik mot advokaten, men en medlem av kretsstyret uttalade att advokaten skulle ha handlat "mer korrekt", om han konfererat med den danska klienten, innan han inträdde i bolagets styrelse, eller om han inte gått in i bolagets styrelse
så länge processen mot bolaget pågick. En annan medlem av kretsstyret ansåg att advokaten i den föreliggande situationen inte bort tillgodo- räkna sig något arvode av den danska klienten.
18.2.3. Andra orsaker
Vad som ovan sagts under 18.2.1. och 18.2.2. innefattar inte någon ut- tömmande behandling av frågan i vilka fall en advokat kan anses skyl- dig att frånträda ett redan mottaget uppdrag. Även av andra orsaker än där angivits kan uppstå en sådan situation att advokaten inte längre kan behålla uppdraget.
Mer eller mindre självklart är sålunda t. ex. att advokaten måste av- säga sig ett uppdrag, om han finner det omöjligt för honom att fullgöra detsamma, vare sig detta beror på sjukdom eller har andra orsaker. Nå- gon särskild bestämmelse härom har inte upptagits i DRGA eller NRGA, men i SRGA har i 15 § andra stycket under 1. föreskrivits att advokat är skyldig att frånträda mottaget uppdrag, om han på grund av laga förfall eller därmed jämförliga omständigheter blir förhindrad att fullfölja uppdraget. Bestämmelse av samma innebörd har intagits i
15 § andra stycket FRGA under punkt 1. I ARGA 1969, där man mera konsekvent än i andra länder skiljer mellan skyldighet att frånträda och rätt att frånträda ett uppdrag, har föreskrivits bl. a. att en advokat är skyldig att avsäga sig ett uppdrag, om hans fysiska eller psykiska kondi- tion gör det "unreasonably difficult" för honom att utföra uppdraget effektivt (DR 2—110 B 3 ).
18.3 Rätt att frånträda mottaget uppdrag
18.3.1. Allmänt
Även om man upprätthåller principen att en advokat är skyldig att full- göra ett uppdrag, som han åtagit sig, har man, såsom tidigare nämnts, överallt utgått ifrån att det finns fall, där undantag från denna princip måste medges och där advokaten, även om han inte är skyldig att från- träda uppdraget, dock måste anses ha rätt att göra detta.
I ARGA 1969 har man — till skillnad från vad man gjort i Västtysk- land och England — försökt att i ett stort antal punkter ange vilka omständigheter som berättigar en advokat att avsäga sig ett uppdrag, men man har uppenbarligen funnit det omöjligt att uttömmande ange detta och som sista punkt upptagit "other good cause" (DR 2— 110 C).
I DRGA finns ingen bestämmelse i ämnet, men att man i Danmark anser en advokat i vissa fall berättigad att avsäga sig ett uppdrag är höjt över varje tvivel.11 I NRGA § 11 första stycket stadgas att en ad-
11 Se Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 122—126.
vokat är pliktig att fullgöra ett uppdrag, som han åtagit sig, med mindre det visar sig:
att advokaten har fått felaktiga eller ofullständiga upplysningar,
att klienten inte vill följa advokatens råd i saken,
att klienten inte på anmodan betalar förskott eller ställer säkerhet för arvode och omkostnader,
eller att det inträffar sådana omständigheter att det inte rimligen ("billigvis") kan begäras att advokaten skall fortsätta uppdraget.
I norsk praxis har förekommit några fall, som belyser vissa sidor av frågan. I fallet NAB 1969 s. 187— 189 fann advokatforeningens hoved- styre sålunda en advokat berättigad att avsäga sig ett uppdrag, när klienterna utan hans vetskap gjort ansökan hos kommunen om ekono- misk hjälp till kostnaderna i saken och därvid lämnat viss — enligt advokaten oriktig — uppgift om advokatens arvode, varefter klienterna också offentliggjort ansökningen i en tidning. I fallet NAB 1969 s. 199—200 uttalade hovedstyret bl. a. att en advokat måste "stå forholds- vis fritt", när det gäller att avsäga sig ett uppdrag på grund av nya upplysningar och oenighet med klienten om behandlingen av saken. Och i fallet NAB 1969 s. 255— 256 fann styret i Oslo krets att en advo- kat haft rätt att avsäga sig ett uppdrag, då klienten förklarat att han ämnade sända en juridisk observatör till rättegången för att kontrollera att advokaten utförde sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
De i TSA refererade avgörandena i den disciplinära verksamheten inom Sveriges advokatsamfund innehåller inte mycket som kan tjäna till vägledning vid besvarande av frågan vilka omständigheter som kan ge en advokat rätt att frånträda ett uppdrag.
TSA 1955 s. 33 (5). En advokat, som tidigare biträtt en dam i mål om hemskillnad och om äktenskapsskillnad mellan henne och hennes make, åtog sig att biträda henne i ett nytt, av maken anhängiggjort mål om äktenskapsskillnad. Advokaten tillrådde klienten att i det nya målet ansöka om fri rättegång (vilket hon inte haft i de tidigare rätte- gångarna) och instruerade henne om vilka handlingar hon borde till- handahålla honom för detta ändamål. På morgonen samma dag som förs- ta inställelse i det nya målet skulle äga rum infann sig klienten och hennes moder hos advokaten utan att ha med sig några för ansökan om fri rättegång erforderliga handlingar. Under hänvisning till att klien- tens moder tidigare muntligen utfäst sig att svara för alla dotterns kost- nader begärde nu advokaten att modern skulle förbinda sig att dels er- lägga visst belopp, som återstod oguldet av advokatens kostnadsräkning i tidigare mål, dels ock intill visst belopp svara för kostnaderna i det nya målet. Då modern avböjde detta, förklarade advokaten att han an- såg sig ha gjort vad han kunde för den fria rättegången och att han,
mött av denna ändrade inställning hos klientens moder, inte ansåg sig skyldig att biträda klienten i rättegången. Modern undertecknade då en skriftlig förbindelse av det innehåll advokaten begärt, varpå advoka- ten biträdde dottern i rättegången. (Fri rättegång blev sedermera bevil- jad.) — Styrelsen uttalade att advokaten, även om klientens moder ti- digare muntligen utfäst sig att ansvara för alla dotterns kostnader, och först vid ifrågavarande sammanträffande ändrat inställning i detta hänseende, icke ägt rätt att frånträda uppdraget vid en så sen tidpunkt att klienten saknade möjlighet att anlita annan advokat, varför advo- katen förfarit oriktigt genom att förklara att han icke ansåg sig vara skyldig att biträda klienten. Med hänsyn till omständigheterna vidtog styrelsen dock inte någon disciplinär åtgärd.
Omständigheterna i detta fall var så till vida oklara som det inte kunde utredas om modern — såsom advokaten påstod — tidigare muntligen utfäst sig att svara för kostnaderna. Xxxx det visats att detta advokatens påstående inte var sant, torde väl advokaten knappast ha undgått disciplinär påföljd. Fallet synes främst ha intresse för en fråga, som skall behandlas under 18.4. nedan, nämligen frågan i vad mån klienten måste beredas skälig tid att anlita annan advokat.
TSA 1971 s. 147 (9). I detta fall tilldelade disciplinnämnden en ad- vokat erinran för det han, som i ett tvistemål företrätt svaranden (till- lika genkärande) och som efter uppdragets mottagande uppburit be- gärda förskottsbelopp av klienten, senast ett belopp som advokaten be- gärt samtidigt med att han underrättade klienten om tidpunkten för huvudförhandlingen, därefter — fyra veckor före huvudförhandlingen
— anmodat klienten att inom några få dagar inbetala ytterligare ett betydande förskottsbelopp under hot att frånträda uppdraget, därest be- loppet ej inbetalades. Nämnden fann — under hänvisning till vad som förekommit mellan advokaten och klienten — att advokaten till iaktta- gande av god advokatsed inte haft rätt att fordra ytterligare förskott och att han förfarit felaktigt genom att hota med att frånträda uppdraget.
TSA 1971 s. 149 (10). En advokat tilldelades av disciplinnämnden erinran för det han avsagt sig ett försvararuppdag i brev till klienten dagen före huvudförhandlingen och därmed betagit klienten möjlighe- ten att inom skälig tid före förhandlingen anlita annan advokat.
I detta fall synes advokaten ha haft i och för sig goda skäl att avsäga sig uppdraget (osann uppgift av klienten). Fallet är därför närmast av intresse för de spörsmål som behandlas nedan under 18.4.
Frågan om advokats rätt att frånträda ett uppdrag har i den svenska litteraturen väsentligen behandlats av Ekdahl12 och därefter — mera
12 Ekdahl i TSA 1936 s. 100—120.
kortfattat — av Vinge13. Deras framställningar avser både de fall där advokaten är skyldig att avsäga sig ett uppdrag och de fall där advoka- ten har rätt — men inte skyldighet — att frånträda uppdraget. De först nämnda fallen har behandlats under 18.2. ovan. I det följande behand- las endast de senare fallen. Jag finner det angeläget att framhålla att vad som sägs under punkterna 18.3.2.—18.3.10. nedan inte får uppfattas såsom en uttömmande redogörelse för alla de fall där giltigt skäl till frånträdande kan föreligga. Även andra giltiga orsaker kan tänkas.
18.3.2. Laga förfall och därmed jämförliga omständigheter
Xxxxxx har till en första grupp hänfört laga förfall, dock endast i vissa fall.14 Enligt min mening bör man i hithörande frågor vara relativt li- beral mot advokaterna. Såsom anförts i det föregående är en advokat skyldig att frånträda ett uppdrag, om det blir omöjligt för honom att fullgöra detsamma, men även om det inte blir helt omöjligt, kan svå- righeterna vara så betydande att advokaten inte rimligen kan förmenas rätt att frånträda uppdraget. Att — i likhet med Xxxxxx och Vinge — säga att en inställelse på annat håll, sjukdom eller anhörigs död i regel inte kan godtagas som giltigt skäl för en avsägelse är enligt min me- ning att vara alltför snäv mot advokaterna. En annan sak är att advoka- ten i dylika situationer är skyldig att — i den mån så är möjligt — söka komma till rätta med svårigheterna genom att med klientens xxx- xxxxx utverka erforderliga anstånd eller anskaffa lämpligt tillfälligt substitut eller, om det är enda utvägen, söka hjälpa klienten att få en annan advokat, som övertar uppdraget. Men visar sig allt detta omöj- ligt, t. ex. därför att klienten motsätter sig den lösning som föreslås, måste advokaten — i varje fall ofta — ha frihet att frånträda uppdra- get.
I Norge torde dessa synpunkter kunna tillgodoses genom tillämpning av den ovan återgivna bestämmelsen i NRGA § 11 första stycket sista att-satsen).
18.3.3. Motstridiga intressen
Till samma grupp som den under 18.3.2. behandlade har Xxxxxx hän- fört även det fall att advokaten eller hans byrå råkat få talan för två mot varandra stridande parter.15 I dessa fall är det emellertid fråga om en skyldighet att frånträda uppdrag.16
13 Vinge s. 35—39.
14 Se därom närmare Xxxxxx s. 105—106. Jfr Vinge s. 37.
15 A. a. s. 106—108.
16 Jfr Vinge s. 35— 36.
Xxxxxx har uttalat den uppfattningen att bristande tid i regel inte kan godtagas såsom giltig orsak till frånträdande av ett uppdrag men har angivit vissa undantagsfall, där detta skäl till avsägelse bör kunna ac- cepteras.17 Gemensamt för dessa undantagsfall är enligt Xxxxxxx mening, att det inträffat omständigheter, som ej rimligen kunnat förutses. Som exempel har Xxxxxx nämnt vacklande hälsa, som nödvändiggör en be- gränsning av arbetsbördan, erhållande av ett synnerligen omfattande uppdrag, vars behöriga handhavande förutsätter att under längre tid an- nat arbete skjutes åt sidan, samt oförutsett aktualiserande av ett uppdrag vid tidigare tidpunkt än som beräknats. Xxxxxx framhåller dock att i des- sa och liknande fall avsägelse ej bör tillgripas, förrän andra utvägar att tillfredsställande ordna saken visat sig stängda.
För min del ser jag något annorlunda på frågan huruvida en advokat får avsäga sig ett uppdrag under åberopande av bristande tid. Till en början har jag svårt att acceptera den uppfattningen att advokaten skulle kunna få såsom ett giltigt skäl för avsägelse åberopa att han se- nare åtagit sig ett nytt uppdrag av så omfattande och tidskrävande be- skaffenhet att han på grund därav inte hinner utföra uppdrag, som han redan har åtagit sig. I den situationen är advokaten enligt xxx mening i stället skyldig att avböja det nya uppdraget.
I övrigt är jag så till vida ense med Xxxxxx, att en advokat i princip inte bör åtaga sig flera uppdrag än han hinner sköta. Denna princip är emellertid lättare att uppställa än att i praktiken tillämpa. För en ad- vokat är det ofta mer eller mindre omöjligt att med säkerhet bedöma hur stor hans arbetsbelastning kan bli om några månader. Han är i hög grad beroende av andra människors handlande i ärenden, som han ti- digare åtagit sig. Åtgöranden av motparter, klienter eller andra kan göra det nödvändigt att vidtaga åtgärder, t. ex. resor, sammanträden, förhandlingar, författande av skrifter m. m., vid tidigare tidpunkt än advokaten beräknat, och hans arbetsbörda kan bli ofantligt mycket tyngre än han förutsett. Beror nu detta på omständigheter, "som ej rim- ligen kunnat förutses", anser även Xxxxxx att advokaten kan åberopa detta som skäl för en avsägelse, och därom är jag fullt ense med Xxxxxx. Men jag vill starkt ifrågasätta om man inte bör tillerkänna advokaten en längre gående rätt att frånträda uppdrag på grund av bristande tid.
Om en advokat har åtagit sig flera uppdrag än han hinner sköta, så kan han med fog klandras för detta, därest han insett eller bort inse att han "tog sig vatten över huvudet". Men då har han åsidosatt god advo- katsed redan genom att åtaga sig för många uppdrag. Befinner han sig
17 Xxxxxx, a. a. s. 108—109. Jfr Vinge s. 38.
I likhet med Xxxxxx anser jag det emellertid klart att en avsägelse av uppdrag på grund av bristande tid inte bör tillgripas, förrän alla andra utvägar att tillfredsställande ordna saken visat sig stängda.
18.3.5. Bristande tro på klienten eller dennes sak
En av både Xxxxxx och Xxxxx behandlad grupp av fall, där en advokat måste anses berättigad att avsäga sig ett uppdrag, utgöres av vissa fall, där advokaten — för att citera Xxxxxx — förlorat förtroendet för klien- ten eller rättmätigheten i dennes sak. I det sammanhanget har Xxxxxx behandlat sådana situationer som att klienten sökt undanhålla advoka- ten en del för saken mindre gynnsamma fakta eller att klienten undan- röjt eller försökt undanröja bevismedel.19 Vinge har uttalat att en ad- vokat kan ha icke blott rätt utan också plikt att frånträda uppdrag vid konflikt mellan honom och klienten, t. ex. beträffande sanningens upp- dagande eller därför att klienten visar sig ställa krav på advokaten, som denne icke med gott samvete och med bevarad självkänsla kan efter- komma.20
I många hithörande fall föreligger, enligt vad som anförts under
18.2.1. ovan, skyldighet att frånträda uppdraget, nämligen om ett fort- sättande av detta skulle innebära ett främjande av orätt eller eljest strida mot god advokatsed. Frågan gäller nu i vad mån omständigheter av det slag som här avses kan berättiga advokaten att avsäga sig ett uppdrag, även om inte någon skyldighet därtill föreligger.
Xxxxxx har i detta sammanhang flerstädes talat om det "ömsesidiga förtroende", som "nödvändigtvis måste bilda grunden för uppdragsgi- varens och advokatens samarbete."21 Även Vinge har talat om "det ömsesidiga förtroendet" mellan advokaten och klienten.22 Uttryckssät- tet har i ganska stor utsträckning begagnats även av andra författare.
18 Xxx Xxxxxx, a. a. s. 108.
19 Xxxxxx, a.a.s.113—115.
20 Vinge s. 36.
21 Xxxxxx, a. a. s. 113.
22 Vinge s. 33 och s. 37.
Jag tror för min del att det ligger en viss överdrift i tesen om det "ömsesidiga" förtroendet såsom en nödvändig grund för samarbetet mellan advokaten och hans klient. Att detta samarbete måste vila på fullt förtroende från klientens sida är ovedersägligt men det synes mig vara för mycket sagt att advokaten alltid måste kunna hysa fullt för- troende för klienten för att kunna bistå denne. De advokater som i stor utsträckning sysslar med uppdrag såsom försvarare i brottmål skulle an- tagligen få i hög grad begränsa sin praktik, om de inte skulle åtaga sig uppdrag att försvara andra tilltalade än sådana, för vilka de ansåge sig kunna hysa fullt "förtroende".
Man torde därför inte — och i varje fall inte generellt — kunna hävda en regel av det innehållet att en advokat är berättigad att från- träda ett uppdrag, om han inte anser sig kunna hysa förtroende för klienten. Denna fråga måste bedömas med hänsyn bl. a. till uppdragets art.
Gäller det utomprocessuella angelägenheter, t. ex. att biträda vid för- handlingar om och ingående av ett avtal, bör advokaten — även om han inte har fått vetskap om sådan illojalitet från klientens sida att han är skyldig att frånträda uppdraget — ha betydande frihet att av- säga sig detsamma, om han finner att han inte kan lita på klientens uppgifter eller anser sig ha grundad anledning antaga att denne förti- ger väsentliga fakta eller söker främja syften, till vilkas ernående advo- katen inte vill medverka.
I processuella angelägenheter bör advokaten, särskilt sedan processen väl kommit i gång, inte ta varje upptäckt av bristande sanningsenlig- het eller uppriktighet från klientens sida så allvarligt, att han avsäger sig uppdraget, men finner han i ett tvistemål att klienten i avsevärd mån har misslett honom, måste han vara berättigad att frånträda upp- draget, särskilt om han anser sig ha grundad anledning misstänka att han inte heller i fortsättningen kan lita på de uppgifter klienten läm- nar.
Är advokaten försvarare i ett brottmål, torde han däremot ytterligt sällan — om ens någonsin — vara berättigad att frånträda uppdraget av sådana skäl som att han själv tror eller starkt misstänker att klienten lämnar osanna uppgifter eller mot bättre vetande förnekar sanna på- ståenden. Det är inte försvararens sak att sitta till doms över den tillta- lade, och det skulle bli illa ställt med försvaret i brottmål om den tillta- lade skulle behöva riskera att försvararen övergav honom på grund av "bristande förtroende" för honom. Man får i detta sammanhang komma ihåg att, medan parterna i ett tvistemål har en allmän san- ningsplikt (RB 43:6), har den i ett brottmål tilltalade inte någon i lag fastställd skyldighet att tala sanning. Först om försvararen får vetskap
om att den tilltalade grundar sitt försvar på osanningar, aktualiseras frågan om en avsägelse.
18.3.6. Misstag i rättsfråga
En fråga, som väl torde ha sin största praktiska betydelse i uppdrag, som avser förande av talan i rättegång, är i vad mån en advokat är be- rättigad att avsäga sig ett uppdrag, om han kommer underfund med att han misstagit sig i rättsfrågan och att saken i själva verket ter sig hopplös. Xxxxxx har i detta avseende uttalat den uppfattningen att man inte "i och för sig" kan godkänna detta förhållande såsom giltig orsak att frånträda ett redan anhängiggjort mål (Xxxxxx synes därvid ha åsyf- tat kärandetalan).23 Det synes mig tveksamt, om man kan uppställa en sådan tes, men frågan torde vara av förhållandevis ringa praktisk bety- delse. I den åsyftade situationen måste ju advokaten informera klienten om sin förändrade syn på rättsläget, och det naturliga är att han tillrå- der klienten att om möjligt söka få till stånd en förlikning och, om detta visar sig omöjligt, lägga ned saken och återkalla sin talan. Väg- rar klienten att i detta avseende följa hans råd, torde advokaten — kanske inte alltid men dock i regel — få anses berättigad att avsäga sig uppdraget. Självfallet åsyftas i detta sammanhang inte uppdrag som försvarare i brottmål.
Den omständigheten att bevisningen i sakfrågan inte utfaller på det sätt som advokaten räknat med kan inte i och för sig berättiga honom att frånträda ett rättegångsuppdrag, men även här kan den omständig- heten att klienten vägrar att följa advokatens råd (t. ex. att söka förlika saken) utgöra ett giltigt skäl för avsägelse. Bortsett från de särskilda synpunkter som måste läggas på försvaret i brottmål, kan det över huvud taget inte vara i nämnvärd grad meningsfullt att tvinga en advokat att fortsätta ett rättegångsuppdrag, sedan han kommit till den bestämda uppfattningen att sakens fortsatta drivande är utsiktslöst och endast äg- nat att ådraga klienten onödiga kostnader.
18.3.7. Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx i fråga om uppdragets utförande
Över huvud taget måste meningsskiljaktigheter mellan advokaten och klienten om hur en sak skall drivas i många fall anses utgöra ett god- tagbart skäl för avsägelse. Såsom framhållits av åtskilliga författare24 är advokaten inte något slags bättre betalt skrivbiträde, som bara skall rätta sig efter klientens önskemål. Advokaten skall — självfallet med allt beaktande av vad klienten önskar — självständigt bilda sig en
23 Xxxxxx, a. a. s. 115.
24 Se bl. a. Vinge s. 36. Jfr Bødtker, God sakførerskikk s. 13.
I nu berört avseende innehåller SRGA två bestämmelser i 16 § första stycket. Där xxxxxxx sålunda i punkt 2. att giltigt skäl att frånträda ett uppdrag kan föreligga, om klienten lämnar advokaten instruktioner att vid uppdragets utförande förfara på ett sätt, som uppenbarligen är gagnlöst eller stridande mot klientens intressen, och trots påpekande vidhåller dessa instruktioner, och enligt punkt 3. gäller detsamma, om klienten i väsentliga avseenden handlar i strid mot advokatens råd. Motsvarande bestämmelser gäller i Finland (16 § FRGA punkterna 2— 3).
18.3.8. Bristande förtroende från klientens sida
En advokats möjligheter att på tillfredsställande sätt sköta ett uppdrag är i högsta grad beroende av att han åtnjuter klientens förtroende. I överensstämmelse därmed gäller överallt den regeln att en klient alltid kan återkalla ett uppdrag, om han inte längre hyser förtroende för advo- katen, detta oavsett om klienten har eller inte har någon objektivt håll- bar grund för sin misstro.25 Om klienten inte längre har förtroende för advokaten, måste man — med hänsyn till den betydelse som detta för- troende har — också tillerkänna advokaten viss rätt att avsäga sig upp- draget. Varje uttryck av tvivel från klientens sida i fråga om advoka- tens förmåga eller möjlighet i övrigt att sköta uppdraget bör väl inte
— lika litet som varje konstaterande av bristande uppriktighet — för- anleda advokaten att frånträda uppdraget (en advokat bör ådagalägga visst tålamod och överseende med oroliga eller upprivna klienter), men inför allvarliga uttryck för misstroende från klientens sida måste advo- katen ha rätt att slippa ifrån uppdraget.
Någon bestämd gräns mellan vad som i detta avseende bör godtagas som giltigt skäl för en avsägelse och vad som inte kan godtagas är svårt att ange. Såsom Xxxxxx framhållit måste man fästa betydande vikt vid vederbörande advokats subjektiva uppfattning ("Vad den ene betrak- tar såsom ett kränkande utslag av misstroende, bekymrar sig den andre föga om").26 En sådan omständighet som att klienten vill höra även
25 Se Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 113—114.
26 Xxxxxx, a. a. s. 113.
Om däremot klienten i tal eller skrift eller genom sitt handlande i övrigt klart ger till känna att han inte hyser förtroende för advokaten, måste denne i princip vara berättigad att avsäga sig uppdraget (jfr det tidigare omnämnda fallet NAB 1969 s. 255—256). I 16 § första styc- ket SRGA stadgas i enlighet härmed under punkt 3. att giltigt skäl till frånträdande kan föreligga, om klienten klart ger till känna att han för- lorat förtroendet för advokaten (samma bestämmelse finns i 16 § FRGA under punkt 3). Detta torde gälla även i fråga om uppdrag så- som privat försvarare i brottmål. Är advokaten förordnad till offentlig försvarare, kan han ju inte "avsäga sig" detta uppdrag, men han kan hos rätten hemställa att bli entledigad, och klientens klart uttalade misstroende mot honom torde utgöra ett starkt skäl för bifall till denna hemställan, ehuru man av hänsyn till den ökning av statsverkets kostna- der som ett ombyte av offentlig försvarare medför inte alltid kan räkna med att rätten bifaller begäran om entledigande. Skulle klienten själv begära att advokaten entledigas, bör advokaten inte motsätta sig denna hemställan.28
18.3.9. Olämpligt uppträdande från klientens sida
Även klientens uppträdande mot advokaten kan ge denne berättigad anledning att frånträda ett uppdrag. Han kan inte vara skyldig att finna sig i att klienten uppträder grovt ohövligt eller direkt oförskämt mot honom29 (åtminstone en del offentliga försvarare torde dock i det avseendet visa en långt gående tolerans) eller att klienten till andra personer om honom fäller uttalanden, som är kränkande för advokaten eller eljest uttryck för illojalitet från klientens sida (jfr det tidigare nämnda fallet NAB 1969 s. 187—189). Det har inte ansetts erforderligt att i SRGA införa någon särskild bestämmelse härom.
Likaså kan en klient i så orimlig grad besvära eller betunga advoka- ten att denne måste ha rätt att avsäga sig uppdraget, om han inte kan förmå klienten att i detta avseende hålla sig inom rimlighetens gränser. Xxxxxxxxxx advokater torde en eller annan gång ha råkat ut för den typ av klienter, som inte har minsta förståelse för att advokaten har annat att göra än att sköta just deras uppdrag, som påfordrar att advo- katen när som helst skall stå till förfogande för sammanträffanden, som
27 Vinge s. 15.
28 Se därom Xxxxxxx i TSA 1960 s. 129—132 (avser även biträde i fri rätte- gång). Jfr Gottfarb i SvJT 1950 s. 558 och Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 114.
29 Jfr Vinge s. 37.
I enlighet härmed har i 16 § första stycket SRGA under punkt 1. ut- sagts att giltigt skäl till avsägelse kan föreligga, om klienten i orimlig grad betungar eller besvärar advokaten och inte kan förmås till rättelse. Motsvarande bestämmelse har intagits i 16 § FRGA under punkt 1.
18.3.10. Ekonomiska skäl
Till sist skall behandlas en grupp av fall, som ur både teoretisk och praktisk synpunkt är av betydande intresse, nämligen de som avser det ekonomiska förhållandet mellan advokaten och klienten. Problemet gäl- ler i vad mån advokaten har rätt att avsäga sig ett uppdrag av det skä- let att klienten inte betalar arvode eller ersättning för utlägg, resp. arvo- desförskott eller förskott till utlägg.
När det gäller sysslomannaskap i allmänhet, torde den civilrättsliga huvudregeln vara att sysslomannen, när ej annat avtalats mellan par- terna, har rätt att fordra arvode först sedan uppdraget slutförts eller el- jest upphört,30 medan han däremot inte är skyldig att förskottera de medel som erfordras till utlägg för huvudmannens räkning. Sådana medel anses huvudmannen vara skyldig att tillhandahålla. Ofta torde emellertid av omständigheterna framgå att parternas samstämmiga me- ning varit att reglera förhållandet på annat sätt, t. ex. antingen så att sysslomannen också skall göra erforderliga utlägg eller ock så att han skall ha rätt till arvode successivt under uppdragets gång, så exempelvis vid ett långvarigt förvaltningsuppdrag.
Mot denna bakgrund synes man böra bedöma frågan i vad mån klientens underlåtenhet att erlägga ett av advokaten begärt xxxxxx ger advokaten giltig anledning att frånträda uppdraget.
Såvitt angår arvodet är det klart att, i avsaknad av avtal om annat, advokaten inte kan begära att klienten skall erlägga slutligt arvode, in-
30 Se Xxxxxxxxx s. 170 med hänvisning till Hasselrot.
nan uppdraget avslutats. Dessförinnan känner man inte alla de faktorer som enligt god advokatsed bör inverka på arvodesberäkningen. Frågan gäller därför i vad mån advokaten kan anses berättigad att redan vid tidigare tidpunkt begära att klienten skall erlägga ett belopp såsom del- arvode eller arvode a conto eller såsom arvodesförskott (inbetalning a conto).
Xxxxxx har vid behandlingen av denna fråga rört sig med begreppet "kostnadsförskott", med vilket uttryck han åsyftar både arvodesförskott och förskott till utlägg.31 Denna terminologi synes mindre lämplig. Ett arvode är väl ur klientens synpunkt en kostnad men ur advokatens syn- punkt en intäkt, medan ett utlägg väl kan betecknas som en kostnad. Dessutom finns det skäl att skilja mellan de två typerna av förskott. Med uttrycket "delarvode" åsyftar jag debiterat slutligt arvode för viss del av advokatens arbete, med uttrycket "arvode a conto" debiterat ar- vode, utgörande en del av det totala arvodet utan bestämd anknytning till viss del av arbetet, och med uttrycket "arvodesförskott" förskott å ar- vode för ännu ej utfört arbete.32 Med arvodesförskott är att likställa en "inbetalning a conto", utan att någon arvodesdebitering sker.
Frågan om advokatens rätt att debitera klienten delarvode eller ar- vode a conto kan, liksom hans rätt att begära arvodesförskott, regleras i samband med att han åtager sig uppdraget. Advokaten kan, under hän- synstagande till de omständigheter han då känner till och kan över- blicka, såsom villkor för att han skall åtaga sig uppdraget fordra exem- pelvis att klienten inom viss tid inbetalar ett eller flera till beloppet bestämda arvodesförskott, liksom advokaten kan förbehålla sig rätt att framdeles begära ytterligare sådana förskott, att debitera delarvode, se- dan viss del av arbetet utförts, eller att, om uppdraget kommer att ta lång tid i anspråk, successivt eller vid bestämda tidpunkter debitera arvode a conto. Accepterar klienten dessa villkor, blir han skyldig att respektera dessa.
Har ingen sådan överenskommelse som nu sagts blivit träffad, är frå- gan mera diskutabel. Det torde dock i allmänhet betraktas såsom ganska klart att advokaten i princip inte utan klientens godkännande kan få debitera honom ett delarvode i den mening detta begrepp här användes. Uppdraget är att betrakta såsom en helhet och det slutliga arvodet såsom ersättning för hela arbetet. Att bestämma vad som är skä- ligt arvode för viss del av arbetet är ofta inte möjligt.
Xxxxxx har i detta sammanhang diskuterat den särskilda frågan hu-
31 Xxxxxx, a. a. s. 109—111.
32 Arvodesförskott utgör enligt advokatsamfundets bokföringsreglemente klient- medel, medan delarvoden och arvode a conto utgör arvodesintäkter. Se Wiklund i TSA 1966 s. 273—275.
ruvida en advokat i rättegångsuppdrag bör vänta med arvodesdebite- ringen till dess målet avgjorts i sista instans eller om han bör debitera för varje instans; för sin del anser Xxxxxx båda formerna "stå i full överensstämmelse med god advokatsed".33 En något mera nyanserad be- dömning synes dock motiverad. Svaret på frågan torde vara beroende av uppdragets omfattning. Har uppdraget avsett allenast talans utfö- rande i en lägre instans, är det avslutat i och med att målet avgjorts i denna instans, och advokaten är då berättigad att debitera slutligt ar- vode för detta uppdrag. Om uppdraget däremot omfattar förandet av talan genom alla instanser, är det inte slutfört förrän målet avgjorts i högsta instans, och dessförinnan kan advokaten — i varje fall i prin- cip — inte utan klientens samtycke debitera honom delarvode för viss del av arbetet. Enligt den uppfattning som uttalats i det föregående bör emellertid uppdraget att föra talan i en instans in dubio betraktas som ett uppdrag för sig.34
Det är möjligt att den nu framförda åsikten skiljer sig från vad fler- talet advokater anser. Det torde sålunda vara en allmänt utbredd upp- fattning att en advokat, även om ett rättegångsuppdrag avser förandet av talan i samtliga instanser, dock är berättigad att debitera klienten arvode efter domen i varje instans. Jag vill inte beteckna ett sådant för- farande såsom stridande mot god advokatsed, men om klienten skulle protestera mot att han debiteras slutligt arvode för ett arbete, som från hans synpunkt innebär att endast en del av uppdraget fullgjorts, måste det enligt min mening betecknas såsom åtminstone tveksamt om advo- katen har rätt att fordra det ifrågavarande arvodet, innan uppdraget slutförts.
Svårare är att besvara frågan huruvida advokaten utan stöd av någon överenskommelse eller något vid uppdragets mottagande gjort förbehåll äger debitera klienten ett arvode a conto eller begära att han skall er- lägga ett arvodesförskott. Skall man gå efter den för sysslomannaskap gäl- lande huvudregeln, skulle väl svaret i regel bli nej; omständigheterna kan dock, särskilt vid långvariga uppdrag, föranleda annan bedöm- ning. Även Xxxxxx har uttalat sig på ett sätt, som måste uppfattas så- som ett principiellt avståndstagande från sådana debiteringar eller krav,35 men han medger å andra sidan att fall kan förekomma, där klientens betalningsförmåga har så väsentligt försvagats att advokaten måste ha en legitim möjlighet att säkerställa sin rätt till arvode.36
33 Xxxxxx, a. a. s. 111.
34 Jfr ovan s. 222.
35 Xxxxxx, a. a. s. 109—110.
36 Ib. s. 111—112.
En klient, som överlämnat ett uppdrag till en advokat, har otvivelak- tigt ett i hög grad befogat intresse av att inte plötsligt — kanske vid en för honom mycket oläglig tidpunkt — bli ställd inför oförutsedda krav från advokaten på inbetalning av a conto-arvode eller arvodesförskott. Jag delar därför i princip den uppfattningen att en advokat inte kan få framställa sådana krav, om han inte vid uppdragets mottagande förbe- hållit sig rätt därtill. Men vissa undantag från denna princip måste anses tillåtna.
Jag förmenar sålunda att advokaten måste ha rätt att debitera a conto-arvode eller begära arvodesförskott, om det visar sig att de förut- sättningar som förelåg, när han åtog sig uppdraget, i väsentliga avseen- den varit felaktiga eller därefter brister. Detta torde gälla oavsett om förutsättningen hänfört sig till uppdraget eller om den avsett klienten. Om advokaten vid uppdragets mottagande bibragts den uppfattningen att det är fråga om ett enkelt och föga tidskrävande ärende, och det se- dan visar sig att uppdraget är utomordentligt komplicerat och att det blir väsentligt mera arbetskrävande och långvarigt än som skäligen kunnat förutses, måste advokaten rimligen ha rätt att begära att klien- ten erlägger ett med hänsyn till omständigheterna lämpligt a conto-ar- vode eller arvodesförskott. Detsamma bör gälla, om advokaten vid upp- dragets mottagande utgått ifrån att klienten är en ekonomiskt veder- häftig och solvent person, men sedermera nödgas konstatera antingen att detta antagande varit felaktigt eller att klientens ekonomi så för- sämrats, att allvarlig risk föreligger för att advokaten inte kommer att få betalt för sitt arbete. Särskilt gäller detta, om klienten medvetet vil- selett advokaten om sin ekonomiska ställning.
Sammanfattningsvis synes alltså om en advokats rätt att begära a conto-arvode eller arvodesförskott kunna sägas att han, om han inte vid uppdragets mottagande gjort förbehåll därom, i princip inte bör ha rätt att senare begära sådana belopp, med mindre de förutsättningar från vilka han utgått vid mottagande av uppdraget i väsentliga avseen- den visar sig felaktiga eller brister.
När det gäller ersättning för utlägg, torde av den för sysslomannaskap i allmänhet gällande regeln följa att advokaten, även om han inte vid uppdragets mottagande gjort förbehåll därom, i princip har rätt att fordra att klienten skall tillhandahålla de medel som behövs till utgifter för hans räkning. Har advokaten lagt ut ett sådant belopp, synes han i enlighet därmed vara berättigad att fordra att klienten skall ersätta ho- nom detsamma, även om uppdraget ännu inte slutförts.
Emellertid gäller detta endast i princip. Har advokaten — uttryckli- gen eller genom konkludent handlande — utfäst sig att förskottera ut- läggen till dess uppdraget slutförts, torde hans rätt att senare begära
täckning av redan gjorda utlägg eller förskott till nya utlägg böra bedö- mas efter samma regler som ovan angivits i fråga om rätten att fordra arvode a conto eller arvodesförskott. Advokaten bör sålunda exempelvis vara berättigad att kräva förskott till ett vid uppdragets mottagande icke förutsett större utlägg för en sakkunnigutredning, varav behov uppkommit först under uppdragets gång, men däremot inte berättigad att före uppdragets avslutande avkräva klienten medel till täckande av de utlägg som han redan vid uppdragets mottagande haft att räkna med.
Av den nu lämnade framställningen framgår att en advokat endast i undantagsfall kan anses berättigad att under uppdragets gång framställa krav på inbetalningar, som han inte fordrat eller förutskickat redan när han åtog sig uppdraget. Har han inte rätt att fordra inbetalningen, handlar han uppenbarligen i strid mot god advokatsed, om han söker framtvinga betalning genom hot att frånträda uppdraget.37 Även om advokaten på grund av gjort förbehåll — eller eljest undantagsvis — är i och för sig berättigad att redan innan uppdraget slutförts begära att klienten skall inbetala vissa belopp såsom arvode eller ersättning för ut- lägg eller såsom förskott i dessa avseenden, följer emellertid därav inte utan vidare att advokaten alltid har ratt att avsäga sig uppdraget, om klienten inte betalar det begärda beloppet. Tvärtom torde god advokat- sed i många fall kräva att advokaten inte begagnar hot om avsägelse som ett medel att framtvinga betalning, liksom att han fullföljer sitt uppdrag, trots att klienten inte betalar det begärda beloppet.
Advokaten måste alltid ta skälig hänsyn till klienten och tänka på i vilken situation han försätter denne genom att avsäga sig uppdraget. Han får självfallet aldrig kräva ett oskäligt belopp, och han måste un- der alla omständigheter bereda klienten skälig tid för inbetalning. Sär- skilt när det är fråga om a conto-arvode eller förskott, som advokaten inte betingat sig vid uppdragets mottagande men som han ändock un- dantagsvis kan ha fog att begära, har han anledning till synnerlig var- samhet, eftersom det här ofta gäller betalningar, som klienten inte från början räknat med. Såsom Vinge framhållit måste en skälig intresseav- vägning ske.38 Advokaten bör inte handla på ett sådant sätt att han med fog kan förebrås för att ha åsidosatt klientens intressen för att till- godose sina egna. Om han emellertid från början klart sagt ifrån att han inte vill befatta sig med uppdraget, därest inte klienten före be- stämd dag inbetalt visst förskott, utgör klientens underlåtenhet att er- lägga beloppet i och för sig godtagbart skäl för avsägelse. I hithörande
37 Se Xxxxxx, a. a. s. 109—110.
38 Vinge s. 38.
9—Wiklund, God advokatsed
fall — liksom vid frånträdande av uppdrag över huvud taget — gäller dock att advokaten, även om skäl till avsägelse föreligger, inte får från- träda uppdraget under vilka omständigheter som helst, vid vilken tid- punkt som helst eller utan varje hänsynstagande till klientens situation. Denna fråga skall närmare behandlas under 18.4. nedan.
Såsom torde framgå av den här lämnade framställningen av befogen- heten att frånträda uppdrag av ekonomiska orsaker, är det inte möjligt att ange en fix gräns mellan det tillåtna och det otillåtna. Vad som sagts syftar inte längre än till uppdragande av vissa riktlinjer.
I 16 § första stycket SRGA har bestämmelsen i ämnet under punkt 4. formulerats så, att giltigt skäl till avsägelse kan föreligga, om klienten trots påminnelse underlåter att inbetala förskott eller ersättning, som advokaten i anledning av uppdraget har rätt att fordra. Såvitt angår förskott har motsvarande bestämmelse upptagits i 16 § FRGA under punkt 4.
Ett i viss mån närliggande fall föreligger, om en klient, som från ti- digare uppdrag har ogulden arvodesskuld till advokaten, ber honom ta hand om ett nytt uppdrag, utan att dessförinnan göra rätt för sig. Vill advokaten i ett sådant fall göra sin befattning med det nya uppdraget beroende av att den äldre skulden betalas, måste han från början klart uppställa detta såsom ett uttryckligt villkor. Har han inte gjort detta, torde han inte sedan kunna avsäga sig det nya uppdraget med den mo- tiveringen att klienten inte betalt den tidigare skulden.39
18.4. Gemensamma frågor vid frånträdande av uppdrag
Den omständigheten att en advokat avsäger sig ett uppdrag, som han åtagit sig att sköta, kan vålla klienten avsevärd skada. Sker avsägelsen kort tid innan någon för klienten betydelsefull åtgärd skall vidtagas,
t. ex. kort före huvudförhandlingen i ett omfattande mål eller strax före ett annat viktigt sammanträde eller kanske t. o. m. strax innan en fata- lietid utgår eller en preskriptions- eller preklusionsavbrytande åtgärd måste vidtagas, kan det bli svårt eller rent av omöjligt för klienten att få hjälp av annan advokat, och vill det sig illa, kan klienten lida rätts- förlust.
En avsägelse kan vidare hos de personer med vilka advokaten och klienten har att göra i saken, motpart, domstolsledamöter, skiljemän
m. fl., väcka misstankar — ibland i och för sig befogade, ibland obefo- gade — om att avsägelsen föranletts av någon för klienten nedsättande omständighet, som enligt god advokatsed gjort det omöjligt för advo-
39 Se Ekdahl a. a. s. 112—113. Xxxxxx vill på enligt min mening ganska diskuta- bel grund medge visst undantag från regeln.
katen att kvarstå. Sådana misstankar kan vara ägnade att allvarligt skada klientens position i en rättegång eller i en utomprocessuell ange- lägenhet.
Slutligen måste en avsägelse, när den tvingar klienten att anlita en annan advokat, i regel föranleda en kostnadsökning för klienten, efter- som den nya advokaten är nödsakad att nedlägga arbete på att från grunden sätta sig in i saken.
Nu angivna förhållanden är uppenbarligen av den största betydelse för frågan om en advokats rätt — i vissa fall plikt — att frånträda ett uppdrag.
I olika länder har man genom regler av varierande innehåll sökt lösa problemet om hur man — så långt det nu är möjligt — skall kunna förebygga att en klient lider skada genom att hans advokat avsäger sig uppdraget.
I TRGA § 25 stadgas sålunda under (4) att en advokat, om han frånträder ett uppdrag innan detta slutförts, är skyldig att vidtaga så- dana åtgärder, utan vilka "Nachteile" kan uppstå för uppdragsgivaren. I England gäller för en barrister att han inte får genom att avsäga sig ett uppdrag "embarrass his client" utan måste ge klienten tillräcklig tid att engagera en annan barrister.40 I ARGA 1969 stadgas bl. a. att en advokat inte får frånträda ett uppdrag, innan han vidtagit "reasonable steps" för att undvika "foreseeable prejudice to the rights of his client" och att han är skyldig att underrätta klienten om avsägelsen i så god tid att denne hinner anlita en annan advokat (DR 2—110 A 2). I DRGA är föreskrivet att en advokat inte får avsäga sig ett uppdrag utan att lämna uppdragsgivaren tillräcklig tid att anlita en annan ad- vokat (Afsnit VI punkt 2. b.), och i NRGA är stadgat att en advokat inte får avsäga sig ett uppdrag, om avsägelsen kan leda till rättsförlust för klienten därför att denne ej får tid att skaffa sig annan rättshjälp (§ 11 andra stycket).
Regler i ämnet har också upptagits i IRGA. Där sägs under punkt 10 att en advokat, om han avsäger sig ett uppdrag, om möjligt skall göra detta på ett sådant sätt att klientens intressen inte blir "adversely affec- ted", och under punkt 17 att han aldrig skall på grund av klientens un- derlåtenhet att erlägga betalning eller ställa säkerhet avsäga sig ett upp- drag vid en tidpunkt, då klienten kan vara ur stånd att i tid få annan hjälp för att förebygga "irreparable damage".
Den ledande synpunkten är som synes överallt att advokaten, även om giltigt skäl för avsägelse föreligger, inte får avsäga sig ett uppdrag så brådstörtat att klienten inte hinner skaffa sig annan sakkunnig hjälp.
40 Boulton s. 21.
Denna synpunkt leder till att advokaten ibland kan bli nödsakad att tills vidare kvarstå, med skyldighet att vidtaga de åtgärder som är er- forderliga för att klienten inte skall lida rättsförlust.
Bl. a. på denna tankegång vilar också det svenska stadgandet i RB 12:18 andra stycket, enligt vilket ett rättegångsombud, som vill avsäga sig partens talan, har skyldighet att på grund av fullmakten bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande av sin talan. Bakom detta stadgande ligger emellertid också hänsyn till mot- partens och rättskipningens intresse.41
Den här föreliggande frågan kan inte gärna lösas genom uppställande av en så allmänt hållen regel som att en advokat inte får avsäga sig ett uppdrag, om åtgärden skulle vara till skada eller nackdel för hans klient, ty med en sådan regel skulle advokatens rätt eller t. o. m. plikt i vissa fall att frånträda ett uppdrag urholkas på ett icke godtagbart sätt. För frågan om avsägelsens tillåtlighet kan det inte vara likgiltigt vilka omständigheter som föranleder avsägelsen, huruvida det föreligger plikt eller endast rätt för advokaten att frånträda uppdraget, huruvida det är advokaten eller klienten som förorsakat avsägelsen samt vad slags skada eller nackdel som avsägelsen kan vålla klienten.
Om man över huvud taget vill upprätthålla regeln att en advokat i vissa situationer är skyldig att avsäga sig ett uppdrag, kan man inte samtidigt generellt förbjuda honom att göra detta, om åtgärden skulle vara till skada eller nackdel för klienten; någon sådan skada eller nack- del kan väl oftast befaras, i varje fall ökat besvär och ökade kostnader. Man torde få göra skillnad mellan de fall där klienten nödvändiggjort avsägelsen genom att bete sig på ett sådant sätt att advokaten till iakt- tagande av god advokatsed inte kan fortsätta att biträda honom och de fall där avsägelsen blir oundviklig på grund av något förhållande som inte klienten är skuld till, t. ex. att advokaten eller hans byrå råkat åtaga sig att företräda två parter med motstridiga intressen eller att det eljest uppstår hinder för advokaten att fullgöra uppdraget.
Om klienten genom sitt handlande skapar en skyldighet för advoka- ten att frånträda uppdraget (ett fortsättande av uppdraget skulle kanske innebära ett uppsåtligt främjande av orätt), är det svårt att se annat än att klienten i princip får finna sig i den skada eller de nackdelar i öv- rigt som den av honom själv framtvingade avsägelsen kan föranleda. Det enda man kan begära av advokaten torde vara att han inte skadar klienten mer än nödvändigt. Han bör, i den mån möjlighet därtill före- ligger, avsäga sig uppdraget på ett sätt som inte väcker onödigt upp-
41 Jfr PLB s. 176.
seende, liksom han, därest så är möjligt, bör bereda klienten erforderlig tid att anlita annat biträde.
Om det däremot är något förhållande på advokatens sida som gör det till en skyldighet för honom att frånträda uppdraget, har klienten ett befogat anspråk på betydligt större hänsyn. Klienten kan ju inte rå för exempelvis en sådan omständighet som att den advokatbyrå han anlitat råkat åtaga sig att hjälpa även hans motpart. Advokaten måste i detta fall göra allt vad han kan för att bereda klienten skälig tid att anlita annan advokat och, om klienten så önskar, bistå honom med att föreslå och vidtala lämplig kollega. Skulle en brådskande åtgärd vara nödvän- dig för att undvika rättsförlust för klienten, synes advokaten i nödfall böra vidtaga denna åtgärd. De merkostnader som avsägelsen kan vålla klienten bör advokaten beakta vid sin debitering; ibland torde omstän- digheterna t. o. m. vara sådana att han bör avstå från arvode.
Är situationen sådan att advokaten inte har någon skyldighet att frånträda uppdraget men väl rätt att göra detta, bör han alltid söka sörja för att klienten inte genom avsägelsen oskäligt skadas eller försättes i svårigheter. Advokaten får inte, även om det är klienten som ge- nom sitt handlande föranlett avsägelsen, avsäga sig uppdraget utan att ge klienten skälig tid att anlita annan hjälp, och de åtgärder som dess- förinnan erfordras för tillvaratagande av klientens intressen måste ad- vokaten ombesörja. Är klienten utan skuld till avsägelsen (advokaten avsäger sig t. ex. uppdraget på grund av bristande tid), bör han vara positivt verksam för att hjälpa klienten att få annat sakkunnigt bi- stånd, liksom han kan ha anledning att reducera eller helt avstå från ar- vodet för egen del.
I 17 § SRGA har, med avseende å samtliga fall av frånträdande (alltså både skyldighets- och rättighetsfallen) föreskrivits att advokaten såvitt möjligt skall bereda klienten skälig tid att anlita annan advokat. I FRGA har intagits motsvarande bestämmelse (17 § första stycket).
Till skillnad från vad som gäller när en advokat avböjer att åtaga sig ett uppdrag, har klienten vid en avsägelse alltid ett berättigat anspråk på att få veta orsaken till att advokaten inte vidare vill befatta sig med saken. I 17 § SRGA har därför stadgats att advokaten är skyldig att för klienten uppge skälen till frånträdandet. Då klienten också kan ha ett befogat intresse av att kunna för andra visa vad som föranlett avsägel- sen — detta för att förebygga oberättigade misstankar, som kan skada honom — har i samma paragraf föreskrivits att advokaten på klientens begäran är skyldig att lämna skriftligt besked om skälen till frånträdan- det. I FRGA har meddelats bestämmelser av väsentligen samma inne- börd (17 § andra stycket).
Xxxxxx har i detta sammanhang uttalat att advokaten inte är skyldig
248 18 KAP—19 KAP.
att i ett sådant skriftligt besked blotta något för honom själv menligt förhållande och att klientintresset kan tillgodoses även genom ett mera negativt uttalande att frånträdandet inte har sin grund i något upp- dragsgivarens förhållande el. dyl.42 Tänkbart är väl också att ett angi- vande av det verkliga skälet till en avsägelse någon gång skulle kunna strida mot en annan klients intresse. I dylika fall torde de i 17 § SRGA begagnade ordalagen inte hindra att det skriftliga beskedet avfattas i enlighet med vad Xxxxxx anfört. Däremot får advokaten inte i beskedet lämna oriktig positiv uppgift. Om avsägelsen t. ex. föranletts därav att advokaten fått vetskap om att klienten lämnat en osann sakframställ- ning eller förebragt falsk eller förvanskad bevisning, får han inte i be- skedet uppge att han avsagt sig uppdraget på grund av bristande tid el- ler därmed jämförlig omständighet.
Vidare må understrykas vikten av att en avsägelse sker på ett klart och otvetydigt sätt, som inte kan missförstås eller lämna rum för tvivel huruvida frånträdandet är definitivt eller ej. Ett meddelande om att advokaten ser sig nödsakad att avsäga sig uppdraget, därest klienten ej senast en bestämd dag fullgör viss prestation, är inte tillräckligt. Ute- blir prestationen, måste advokaten meddela klienten att han nu från- träder uppdraget, så att klienten får fullt klart för sig att advokaten inte kommer att vidtaga några ytterligare åtgärder i ärendet.43
Såsom avslutning på förevarande kapitel må till sist erinras om att den för en advokat gällande huvudregeln är att han är skyldig att full- göra ett uppdrag, som han åtagit sig. En avsägelse utgör en avvikelse från vad som är det normala. En advokat bör alltid betänka att en avsä- gelse kan innebära ett hårt slag för klienten och att den därför är en åt- gärd, som bör tillgripas först efter moget övervägande. Det finns anled- ning att varna för förhastade avsägelser, föranledda av en plötslig för- argelse över något som klienten gjort eller sagt.
19 KAP. PLIKT TILL TROHET OCH LOJALITET
En advokats främsta plikt är att tillvarataga klientens intressen. I allt sitt handlande skall han ha dennes bästa för ögonen. Detta betyder inte att han alltid skall rätta sig efter klientens önskningar och göra allt vad denne vill att han skall göra. Han skall självständigt bedöma vad klien- tens bästa kräver och råda sin klient att handla i enlighet därmed. Hans skyldighet att respektera vad lag och god advokatsed bjuder be-
42 Xxxxxx, a. a. s. 118.
43 Jfr ib. s. 117—118 och Vinge s. 39.
gränsar hans frihet att begagna vilka medel och metoder som helst för att främja klientens intressen, men inom den ram där han har frihet att handla skall han uteslutande låta sig ledas av vad som bäst gagnar klientens intresse.
I ARGA 1969 har advokatens plikt i detta hänseende uttryckts så, att han — inom lagens gränser — skall utöva "the professional judgment of a lawyer" uteslutande "for the benefit of his client and free of com- promising influences and loyalties". Varken hans personliga intressen, andra klienters intressen eller tredje persons önskningar får tillåtas för- svaga hans lojalitet mot klienten (EC 5—1).
Även i andra länder understryker man starkt advokatens ovillkorliga plikt att — inom ramen för sin handlingsfrihet — uteslutande handla med klientens bästa för ögonen utan obehörigt hänsynstagande till ovidkommande intressen. I DRGA sägs sålunda att en advokat "alene og udelukkende" skall handla i klientens intresse (Afsnit VI punkt 1), och i NRGA § 1 stadgas att advokaten, vars uppgift anges vara att "fremme rett og hindre urett",1 har rätt och plikt att "på dette grunn- lag" inom lagens ram tillvarataga sina klienters intressen efter bästa förmåga, ävensom att detta skall ske utan tanke på personlig fördel eller risk, politisk uppfattning eller andra "utenforliggende hensyn".
I SRGA stadgas i 1 § att advokats främsta plikt är att, inom ramen för vad lag och god advokatsed bjuder, efter bästa förmåga tillvarataga klientens intressen samt att han är skyldig att främja dessa utan att låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till samhällsställning, nationalitet, hudfärg, politisk eller reli- giös uppfattning eller andra ovidkommande omständigheter. Ett här- med i huvudsak överensstämmande stadgande har också influtit i 1 § FRGA.
Vad man från denna utgångspunkt först och främst måste kräva av advokaten är att han ådagalägger absolut trohet och lojalitet mot klien- ten, att han aldrig sviker det förtroende som klienten visat honom ge- nom att anförtro honom ett uppdrag och att han aldrig medvetet hand- lar på ett sätt som skadar eller kan skada klientens intresse.
I 18 § SRGA är i enlighet härmed föreskrivet att en advokat är skyl- dig att gentemot klienten iakttaga trohet och lojalitet. Samma bestäm- melse har intagits i 18 § FRGA.
I det följande skall i skilda avsnitt behandlas olika fall av åsidosät- tande av trohets- och lojalitetsplikten mot klienten. Det kan därvid knappast undvikas att de olika avsnitten delvis griper in i varandra.
1 Jfr ovan s. 44—45.
19.2. Oredlighet; missbruk av klientens förtroende till egen fordel
m. m.
I kravet på trohet och lojalitet ligger givetvis ett krav på absolut red- barhet mot klienten i alla ekonomiska angelägenheter. Xxx Xxxxxx Xxxx har sagt att "if one thing is more certain then another it is that in his dealings with a client a solicitor must behave with the utmost honesty and frankness".2 Varje form av svek eller ohederlighet mot klienten innebär att advokaten grovt åsidosätter sina plikter. I RB 8:4 första stycket är uttryckligen stadgat bl. a. att advokaten skall utföra sina uppdrag redbart. Självfallet betyder detta att han skall handla red- bart även mot andra än klienten, men denne är dock den som i första hand har anspråk på absolut redbarhet.
Oredlighet i förvaltningen av de medel eller andra tillgångar som klienten anförtror advokaten eller som denne av annan mottager för klientens räkning utgör en grov pliktförgätenhet. Härom hänvisas till vad som anförts i 8 kap. Men även allt annat handlande, som innebär att advokaten gör sig skyldig till svek, trolöshet eller annan oredlighet mot klienten eller att han till egen fördel sviker eller missbrukar klien- tens förtroende, utgör ett grovt åsidosättande av plikten till trohet och lojalitet. Sådant handlande är i regel också straffbart.
Som exempel på förfaranden av det slag som här åsyftas kan till en början hänvisas till två av Vinge omnämnda fall.
I det första av dessa fall hade en advokat rått en klient att sälja en fastighetsinteckning på 10 000 kr för 1 000 kr, trots att advokaten visste att fastighetsägaren var villig att köpa inteckningen för 7 000 kr. Klienten lydde advokatens råd och godtog 1 000 kr, varpå advokaten sålde inteckningen till fastighetsägaren för 7 000, betalade klienten
1 000 kr och behöll 6 000 kr själv. Advokaten blev åtalad, dömdes av underrätt och hovrätt till straff men frikändes av högsta domstolen med fyra röster mot två, enär hans syslomannaställning ej ansågs tillförlitli- gen styrkt.3
I det andra av Vinge omnämnda fallet hade en praktiserande jurist för en inteckningshavares räkning på exekutiv auktion inropat den in- tecknade fastigheten för ett pris, som ej till fullo täckte inteckning- arna. Sedan han under oriktiga uppgifter förmått auktionsförrättaren att utställa köpebrevet på honom, sålde han fastigheten med vinst, som han vägrade att redovisa till sin uppdragsgivare. Han dömdes till an- svar för trolöshet mot huvudman.4
2 Lund, Solicitors s. 57—58.
3 Vinge s. 49.
4 Vinge s. 50.
I den disciplinära verksamheten inom Sveriges advokatsamfund har förekommit följande fall:
TSA 1957 s. 53 (3). En advokat, som var interimsförvaltare i en kon- kurs, lät konkursgäldenären obehörigen för egen del behålla 1 000 kr av boets kontanta medel. Advokaten tog inte upp beloppet som tillgång i konkursbouppteckningen, som i hans närvaro beedigades av konkurs- gäldenären. Advokaten ansågs ha uppsåtligen gjort orätt i sin verksam- het och uteslöts ur advokatsamfundet. Han dömdes också till straff för medhjälp till gäldenärsbrott och för trolöshet mot huvudman.
TSA 1961 s. 29 (3). En advokat var under omkring fem år förvaltare i en konkurs, som slutligen avskrevs som fattigkonkurs. Sedan det ef- teråt uppdagats att advokaten under konkursen lånat närmare 13 000 kr av konkursgäldenären, vilket belopp ej redovisats i konkursen, blev ad- vokaten utesluten ur advokatsamfundet, enär han uppsåtligen gjort orätt i sin verksamhet.
I detta sammanhang bör också nämnas ett par fall, där vederbörande advokat visserligen inte ansetts ha handlat direkt oredligt men dar hans handlande ändock bedömts såsom ett missbrukande av klientens förtroende till egen nytta.
TSA 1967 s. 19 (5). En advokat, vars ekonomiska ställning var svag, lånade av en klient (en äldre dam) 8 000 kr mot säkerhet i vissa advo- katen tillhöriga aktier. På advokatens begäran avstod klienten seder- mera från sin panträtt i aktierna och återlämnade dem till advokaten, som därefter för egen räkning belånade aktierna på annat håll. Av en annan klient (också en äldre dam) lånade advokaten 20 000 kr utan att för detta lån ställa någon säkerhet.
Disciplinnämnden fann att advokaten genom dessa förfaranden ut- satt de båda klienterna för uppenbar risk för förlust. Nämnden fann också av omständigheterna framgå att de två klienterna helt förlitat sig på att han såsom deras advokat icke skulle på något sätt äventyra deras intressen. Nämnden uttalade att advokaten genom att förfara på sätt som skett till egen nytta missbrukat det förtroende som de båda klien- terna hyst för honom i hans egenskap av deras advokat samt att han därigenom åsidosatt sina plikter som advokat. På närmare anförda skäl fann nämnden omständigheterna synnerligen försvårande och uteslöt advokaten ur advokatsamfundet. En ledamot ville bestämma påföljden till varning. Nämndens beslut överklagades av advokaten hos högsta domstolen, som ej fann skäl att göra ändring i beslutet.
TSA 1970 s. 91 (5). En dam, som ägde ett par lantbruksfastigheter och hade för avsikt att börja exploatera därå befintliga grusfyndighe- ter, anlitade i anledning därav en advokat, som under ärendets hand- läggning tog initiativ och medverkade till att klienten överlät all rätt
9†—Wiklund, God advokatsed
till exploatering till ett bolag, i vilket klienten, advokaten och en an- nan klient hos honom vardera skulle äga en tredjedel. Något kontant bolagskapital tillsköts ej. Disciplinnämnden fann att advokaten genom att ta initiativ till och ingå ifrågavarande bolagsavtal, varigenom klienten förlorat rådigheten över grustäkten, sökt på otillbörligt sätt till egen fördel utnyttja den förtroendeställning som han intagit såsom klientens advokat. Oavsett att bolagsbildningen och advokatens del- ägarskap i bolaget dittills inte tillfört honom några vinster utan tvärtom förorsakat honom vissa utgifter, ansåg nämnden att advokaten genom vad som förekommit grovt brutit mot god advokatsed och förty åsidosatt sina plikter som advokat. Nämnden fann omständigheterna synnerligen försvårande och uteslöt advokaten ur advokatsamfundet, en påföljd som avsåg även andra förseelser. Advokaten anförde besvär men återkallade sedermera dessa.
Med kravet på trohet och lojalitet mot klienten är över huvud taget inte förenligt att en advokat söker tillföra sig själv eller annan något ekonomiskt värde, som rätteligen bör tillkomma klienten. Ett sådant förfarande kan ibland innebära ren trolöshet men är under alla förhål- landen i regel att betrakta såsom ett illojalt handlande mot klienten. Även om denne inte har något rättsligt anspråk på det värde varom är fråga, kan det framstå som en illojalitet från advokatens sida att själv tillgodogöra sig värdet. Förhållandena kan dock ibland vara ganska svårbedömda.
Ur svensk praxis kan antecknas följande fall.
TSA 1937 s. 24 (11). Sedan klientens motpart dömts att betala ett be- lopp till klienten, lät advokaten till verkställighet av domen utmäta en motparten tillkommande rätt till arv, varpå han i eget namn inropade arvsrätten på exekutiv auktion för ett obetydligt belopp. Därefter träffa- des mellan advokaten och motparten en uppgörelse, som innebar att motparten för att återfå arvsrätten fick betala ett belopp, som ej obetyd- ligt översteg klientens fordran enligt domen. Advokaten redovisade till klienten ett belopp, som motsvarade dennes fordran efter avdrag av kostnader och arvode för de åtgärder, som vidtagits efter rättegångens avslutande, men behöll överskottet, vilket han dock senare överlämnade till klienten. I sin förklaring till styrelsen framhöll advokaten att han inte haft något uppdrag att bevaka klientens intressen vid auktionen. Styrelsen fann att advokaten förfarit olämpligt genom att till egen för- del utnyttja den omständigheten att den för huvudmannens räkning ut- mätta rättigheten vid auktionen inropats av honom.
Avgörandet i detta fall, som av Vinge omnämnts under rubriken "Trohet och omsorg i advokatverksamheten",5 synes mig i viss mån
5 Vinge s. 50.
diskutabelt. Om klienten inte givit advokaten något uppdrag att be- vaka hans intressen vid den exekutiva auktionen, hade advokaten väl knappast någon skyldighet att avge ett bud vid auktionen, och det är svårt att se att det bud som han avgav skulle vara att anse såsom avgivet för klientens räkning. Hade arvsrätten visat sig värdelös, skulle väl för- lusten ha drabbat advokaten. Nu visade den sig vara värd mera än vad advokaten betalt, men hade klienten verkligen någon rätt att fordra att få överskottsbeloppet? Advokaten betalade dock till klienten vad denne hade att fordra enligt domen, med avdrag för därefter uppkomna kost- nader. Möjligen kan man tycka att advokaten, när han nu gjorde en vinst, av hänsyn till klienten inte bort debitera denne dessa kostnader men därutöver hade väl klienten knappast någon juridisk rätt att ford- ra att den uppkomna vinsten skulle tillföras honom; han skulle ju då få mera än vad han hade att fordra av motparten.
Mig förefaller det som om den som snarast hade skäl att klandra ad- vokatens beteende var motparten, eftersom denne till sist fick betala mera än vad han var skyldig advokatens klient.
Avgörandet får förmodligen uppfattas så att styrelsen ansåg att det var illojalt av advokaten att själv köpa arvsrätten på auktionen; klien- ten hade ju ett intresse av att köpeskillingen skulle bli så hög att den täckte hans fordran, medan advokaten såsom köpare hade intresse av att köpa så billigt som möjligt. En sådan intressemotsättning kan väl sä- gas ha förelegat. Å andra sidan är det väl troligt att, om advokaten inte avgivit något bud på auktionen, arvsrätten blivit — till skada för klienten — såld till någon annan för ännu lägre pris.
Till jämförelse med detta fall kan nämnas ett par danska avgöran- den.
SB 1928 s. 53— 55. En advokat, som under många år biträtt en klient, hade arvodesfordringar hos denne på 23 000 kr. Som säkerhet innehade advokaten bl. a. två inteckningar, den ena på 3 600 kr och den andra på
20 100 kr. Då advokaten inte fick betalt, lät han sälja inteckningarna på offentlig auktion, vid vilken klienten inte var närvarande. Advoka- ten ropade in inteckningarna, den ena för 100 kr och den andra för 200 kr. De intecknade fastigheterna såldes sedermera exekutivt och inropa- des av advokaten, som därigenom synbarligen gjorde en betydande vinst. Klienten betalade så småningom sin skuld till advokaten och krävde därpå redovisning av advokaten för vad denne fått ut på grund av inteckningarna. Advokaten vägrade att redovisa detta under åbero- pande av att han köpt inteckningarna.
Klienten uppgav i disciplinärendet att advokaten, innan auktionen på inteckningarna ägde rum, sagt honom att han inte ville berika sig på klientens bekostnad utan skulle redovisa allt, sedan klienten betalt
sin skuld, varför det var onödigt att klienten inställde sig vid auktio- nen för att bjuda på inteckningarna. Advokaten bestred att han givit något sådant löfte och uppgav att han till klienten endast sagt att denne ju inte kunde uppträda som köpare av inteckningarna, då han inte hade några pengar.
Sagførerrådet fann att advokaten såsom klientens mångåriga för- troendeman handlat i strid mot sina plikter som advokat genom att, när han själv inte ville tillvarataga klientens intressen, ej dra försorg om att denne fick sina intressen tillvaratagna på annat sätt. Advokaten tilldelades irettesaettelse. Vestre Landsret fastställde beslutet med den motiveringen att advokaten underlåtit att före pantrealisationen på tillräckligt tydligt sätt meddela klienten att han inte längre som advo- kat ämnade tillvarataga dennes intressen.
SR:s och VLR:s motivering kan måhända diskuteras. Pantrealisatio- nen var ju ett led i advokatens mot klienten riktade åtgärder för in- drivning av advokatens arvodesfordran. Att i en sådan situation utgå från en skyldighet för advokaten att tillse att klientens intressen blir tillgodosedda förefaller vara att gå väl långt. Däremot synes den discipli- nära reaktionen mot advokaten till fullo motiverad därav att det var illojalt av honom mot klienten att, sedan denne till fullo betalt sin skuld, på klientens bekostnad därutöver tillgodogöra sig den vinst som uppstått på inteckningarna.
SB 1953 s. 18— 19. En advokat biträdde säljaren vid försäljning av en sommarvilla för 17 000 kr. Köparen övertog betalningsansvaret för ett inteckningslån på 6 500 kr, betalade kontant 8 000 kr och förband sig att utfärda en inteckningsrevers på 2 500 kr. Då köparen därefter fick veta att villan inte fick bebos hela året, påfordrade han återgång av köpet, vilket säljaren och dennes advokat bestred. Så förföll en avbe- talning på inteckningslånet. Säljaren uraktlåt att erlägga denna avbe- talning, varför inteckningshavaren begärde exekutiv försäljning av fas- tigheten. Vid den exekutiva auktionen var säljaren närvarande men avgav inte något bud. Advokaten ropade för egen räkning in fastighe- ten för 10200 kr, vilket gav säljaren ett överskott — utöver inteck- ningslånet och kostnader — på ca 3 400 kr. Kort efteråt sålde advokaten fastigheten för 15 000 kr och gjorde sålunda en vinst på 4 800 kr. Före auktionen hade köparen stämt säljaren på återgång av köpet. Denna ta- lan blev sedermera bifallen, och säljaren dömdes att återbetala beloppet 8 000 kr till köparen.
Advokatens klient uppgav i disciplinärendet att det varit på advo- katens inrådan som han underlåtit att erlägga avbetalningen på inteck- ningslånet. Advokaten bestred riktigheten av detta påstående. Kreds- bestyrelsen uttalade att advokaten positivt bort tillråda sin klient att
erlägga avbetalningen på inteckningslånet samt att hans "selvind- traede" under de föreliggande omständigheterna icke var förenligt med sagførerplikterna. Detta beslut fastställdes av sagførernaevnet.
Avgörandet torde ha föranletts av den synpunkten att det var illojalt av advokaten att göra sig en vinst på affären, samtidigt med att hans klient drabbades av en förlust, som kunnat undvikas, om klienten erlagt avbetalningen på inteckningslånet, vilket advokaten bort tillråda ho- nom att göra.
Ett fall, som förefaller att vara av intresse i detta sammanhang, är det fall som refererats i TSA 1947 s. 295 (12:I). En advokat, som av del- ägarna i ett dödsbo fått i uppdrag att söka mot kapitalrabatt förvärva vissa av annan person innehavda inteckningar i en dödsboet tillhörig fastighet, köpte själv (tillsammans med en annan person) inteckning- arna för en köpeskilling, som med ca 13 000 kr understeg deras sam- manlagda kapitalbelopp, varefter inteckningarna erhöll full täckning vid sedermera skedd försäljning av fastigheten. Av den för advokaten och hans medintressent sålunda uppkomna vinsten, ca 13 000 kr, erhöll advokaten ca 6 000 kr. Något arvode därutöver debiterade han ej. Ad- vokaten omtalade inte för dödsbodelägarna vare sig att han själv jämte annan person förvärvat inteckningarna eller hur stor kapitalrabatt som erhållits.
I det av en av dödsbodelägarna mot advokaten anhängiggjorda dis- ciplinärendet påstod advokaten att, innan det ifrågavarande inteck- ningsförvärvet ägt rum, mellan honom och dödsbodelägarna träffats en överenskommelse av innebörd att den kapitalrabatt som kunde erhållas, inte till någon del skulle komma dödsbodelägarna till godo. Denna uppgift bestreds av anmälaren. Sedan uppgörelse träffats mellan par- terna, ingav emellertid anmälaren till styrelsen en skrift, i vilken han, med återtagande av sitt bestridande, vitsordade riktigheten av advoka- tens uppgift.
Styrelsen fann att advokaten, även om överenskommelse av nyss angi- vet innehåll träffats, allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat ge- nom att utan dödsbodelägarnas vetskap personligen engagera sig i sa- ken på sådant sätt att hans ekonomiska intresse kunde komma i strid med huvudmännens. Disciplinär åtgärd vidtogs enligt dåvarande 36 § andra stycket i advokatsamfundets stadgar (numera motsvarande RB 8:7 andra stycket). Advokaten blev emellertid inte utesluten ur advo- katsamfundet.
Den förhållandevis milda bedömningen av advokatens handlande i detta fall kan inte gärna ha berott på annat än att styrelsen inte ansett sig kunna lämna utan avseende den av anmälaren först bestridda men slutligen vitsordade uppgiften att mellan advokaten och dödsbodel-
ägarna överenskommits att eventuell kapitalrabatt inte till någon del skulle komma de sistnämnda till godo. Hur osannolik denna uppgift än må ha tett sig (man kan ju knappast undgå att fråga av vilken anled- ning dödsbodelägarna, som uppdragit åt advokaten att söka förvärva inteckningarna mot kapitalrabatt, skulle avstå från att själva få någon glädje av rabatten), blev det uppgivna förhållandet dock slutligen ostridigt mellan parterna. Xxxx det ansetts styrkt att advokaten vid den tidpunkt då han och hans medintressent förvärvade inteckningarna alltjämt hade uppdrag att söka mot kapitalrabatt förvärva dem för klienternas räkning, hade väl förfarandet inneburit ren trolöshet.
Nu nöjde sig styrelsen med att konstatera att advokaten inte bort utan klienternas vetskap personligen engagera sig i saken på sådant sätt, att hans ekonomiska intresse kunde komma i strid med klienter- nas. Resonemanget torde ha varit att advokaten, då han visste att döds- bodelägarna — oavsett den påstådda överenskommelsen — objektivt sett hade ett intresse av att förvärva inteckningarna mot kapitalrabatt, inte bort göra sig själv till innehavare av dessa inteckningar. Om ad- vokaten vid den tidpunkt då han med dödsbodelägarna träffade den påstådda överenskommelsen visste att det fanns möjlighet att förvärva inteckningarna mot kapitalrabatt, måste en överenskommelse med klienterna om att de inte skulle få någon del därav betecknas som klart illojal. Man kan också ha funnit det stridande mot lojalitetens krav att advokaten själv utan klienternas vetskap skulle göra en vinst, som klienterna kunnat göra.
Som avslutning på detta avsnitt må framhållas att lika litet som en advokat får på klientens bekostnad obehörigen gynna sig själv, lika litet får han till skada för klienten uppsåtligen gynna någon annan än denne.
19.3. Hemlighållande av eget intresse
I 15 kap. har framhållits att en advokat är skyldig att avböja ett upp- drag, om han själv har ett intresse, som strider mot klientens. Hans plikt till trohet och lojalitet mot den klient vars uppdrag han åtagit sig bjuder honom också att inte därefter medvetet försätta sig i det lä- get att han får ett intresse, som strider mot klientens intresse eller kan komma i konflikt med detta. Varje sådan situation bör undvikas, ef- tersom den skapar risk för att advokaten i sitt handlande inte uteslu- tande tillgodoser klientens intresse.
I ARGA 1969 har i enlighet härmed uttalats att en advokat, sedan han åtagit sig ett uppdrag, omsorgsfullt skall undvika att förvärva nå- gon egendom eller intaga en ställning, som kan "tend to make his judg-
ment less protective of the interests of his client" (EC 5—2). Denna grundsats har sin giltighet även i andra länder.
Om advokaten har eller får ett intresse, som kan strida mot klientens, är han ovillkorligen skyldig att upplysa sin klient därom. Detta framgår av bestämmelserna i 13 och 15 §§ SRGA. I 13 § första stycket stadgas sålunda att, om det föreligger särskild omständighet, som kan föranleda tvivel på advokatens förmåga att obundet tillvarataga uppdragsgiva- rens intressen, så är advokaten, om han överväger att trots denna om- ständighet åtaga sig erbjudet uppdrag, skyldig att utan dröjsmål upp- lysa uppdragsgivaren om förhållandet. I 15 § sista stycket är föreskrivet att vad som i 13 § första stycket stadgats om upplysningsplikt skall äga motsvarande tillämpning, om där avsedd omständighet inträffat eller blivit känd först efter uppdragets mottagande. Häremot svarande be- stämmelser finns i DRGA Afsnit VI 2. c., NRGA § 66 och FRGA 12 §. I 13 § andra stycket SRGA stadgas dessutom att advokat, som driver verksamhet som fastighetsmäklare, försäkringsagent eller auktionsför- rättare, är skyldig att vid rådgivning eller annat biträde rörande ange- lägenhet, i vilken advokaten till följd av sådan verksamhet har ett eko- nomiskt intresse, upplysa uppdragsgivaren därom.
Att advokaten för klienten hemlighåller att han har ett eget intresse i den angelägenhet som uppdraget avser är illojalt mot klienten, ty denne måste kunna lita på att advokaten handlar uteslutande med sin klients bästa för ögonen. Tillgodoser advokaten sedan sitt eget intresse till skada för klienten, torde hans handlande i regel vara att betrakta som trolöshet.
I England har såsom "professional misconduct" bedömts att en soli- citor förmått en klient att lämna lån mot svag säkerhet för att skydda ett solicitorns eget intresse, som denne förtigit.7 En solicitor är skyldig att med absolut uppriktighet för klienten uppge om han har ett person- ligt intresse i den sak där han har uppdrag, och underlåtenhet härutin- nan utgör "professional misconduct". Så ansågs vara fallet med en soli- citor, som vid en fastighetsförsäljning biträtt säljaren och underlåtit att upplysa denne om att han hade avtal med köparna om lika delning av den vinst som uppstod vid vidareförsäljning av fastigheterna; soli- citorn hade ej heller rått säljaren att anlita annan solicitor. Likaså be- dömdes det som "professional misconduct", när en solicitor, som hade hand om en boutredning, biträtt dödsbodelägarna med försäljning av vissa tomter för underpris utan att upplysa klienterna om att köparen
6 Se ovan s. 187.
7 Cordery s. 515.
var hans dotter och utan att råda dem att xxxxxx annan solicitor vid transaktionen.8
Från Danmark kan antecknas följande fall.
SB 1925 s. 1—2. En advokat ådömdes av sagførerrådet irettesaettelse för det han i samband med en fastighetsaffär tillgodosett även egna in- tressen utan att klarlägga sin avsikt för klienten och försäkra sig om att denne verkligen förstod transaktionens innebörd och samtyckte därtill.
SB 1932 s. 21—23. En advokat dömdes av sagførerrådet att böta 300 kr för det han placerat en kvinnlig klients medel i avbetalningskon- trakt på möbler och oriktigt uppgivit vissa kontrakt som räntebärande. Förfarandet ansågs så mycket mera oriktigt som advokaten var personli- gen intresserad i transaktionen (ett aktiebolag, som han till väsentlig del ägde, hade förtjänst på densamma) på ett sådant sätt att han icke bort fungera som klientens rådgivare. Beslutet fastställdes av Østre Landsret.
SB 1943 B s. 7—8. En advokat, som biträtt ena parten vid en fastig- hetsaffär och som för klienten förtigit att han på grund av avtal med medkontrahenten själv var ekonomiskt intresserad i affären, dömdes av sagførernaevnet att böta 500 kr.
SB 1944 s. 85—88. En advokat, som på uppdrag av en klient skaffat denne ett lån mot pantebrev på högre belopp, dömdes av sagførernaev-net att böta 3 000 kr bl. a. för det han, då det sedermera blev fråga om inlösen av pantebrevet i förtid mot viss rabatt, inte klart meddelat klienten att han själv övertagit hälften av pantebrevet (och hans kom- panjon andra hälften). Påföljden avsåg emellertid även andra grava förseelser.
SB 1950 s. 93—96. En advokat, som personligen var ekonomiskt in- tresserad i ett fastighetsbyte, dömdes av sagførernaevnet att böta 1 000 kr för det han inte på behörigt sätt tillvaratagit sin klients intressen. Beslutet fastställdes av vederbörande landsret.
Det torde knappast föreligga något tvivel om att de förfaranden, mot vilka man sålunda reagerat i England och Danmark, skulle ha bedömts på motsvarande sätt i Sverige.
Här må erinras om det förut refererade fallet TSA 1947 s. 295 (12:I),9 där advokatsamfundets styrelse tilldelade en advokat discipli- när påföljd för det han utan klienternas vetskap personligen skaffat sig ett ekonomiskt intresse, som kunde komma i strid med huvudmännens.
Ytterligare ett par fall ur svensk praxis kan nämnas i detta samman- hang.
8 Lund, Solicitors s. 58—59.
9 Se ovan s. 255—256.
TSA 1962 s. 17 (8). I detta fall, som tidigare behandlats från annan synpunkt,10 fann styrelsen att en advokat, som var ordförande i styrelsen lör ett industriaktiebolag och samtidigt aktieägare i och ensam styrelse för ett handelsaktiebolag, åsidosatt sina plikter som advokat bl. a. ge- nom att inte vidtaga erforderliga åtgärder för att industriaktiebolagets styrelse skulle bli underrättad om den intressekonflikt som förelåg i samband med vissa affärstransaktioner mellan de båda bolagen och vid försäljning till industriaktiebolaget av en advokaten tillhörig bil. I fal- let ansågs advokaten dessutom ha gjort uppsåtligen orätt genom att at- testera ett kvitto med osant innehåll.
TSA 1965 s. 25 (5). En advokat, som var rättens ombudsman i en konkurs, köpte själv en fastighet av konkursboet. Han ansågs ha åsido- satt sina plikter som advokat genom att inte omedelbart efter det han beslutat avge anbud på fastigheten underrätta konkursdomaren om den för honom uppkomna intressekollisionen. Att denna underlåtenhet var klandervärd synes i och för sig uppenbart; advokaten dömdes också till ansvar för tjänstefel. En mera diskutabel fråga är huruvida advokatens handlande verkligen var att hänföra till hans verksamhet som advo- kat.11
19.4. Hemliga provisioner eller annan hemlig gottgörelse från andra Allmänt anses det illojalt att en advokat utan klientens vetskap och samtycke förbehåller sig eller tar emot ekonomisk gottgörelse av annan än klienten. De synpunkter som ligger bakom denna uppfattning torde vara flera. En synpunkt är att sådan hemlig gottgörelse kan ha karak- tären av eller framstå som en muta för att förmå advokaten att i något avseende efterge sin klients intresse. En annan synpunkt är att, även om någon avsikt att muta advokaten inte skulle föreligga, ett löfte om gott- görelse från annan än klienten dock innebär att advokaten får ett eget intresse, som kan obehörigen inverka på hans sätt att tillvarataga klientens bästa. Ytterligare en synpunkt är att det kan vara fråga om be- lopp, som rätteligen borde tillkomma klienten, inte advokaten.
I England anses alla hemliga provisioner otillåtna. En solicitor, som på uppdrag av en klient handlar som "agent for sale", får över huvud taget inte bereda sig någon vinst på affären utöver "his proper remune- ration". Gör han detta och kan han inte visa att klienten blivit full- ständigt informerad, är advokaten skyldig att till klienten avstå varje "secret profit".12 Solicitorn får inte utan klientens vetskap mottaga
10 Se ovan s. 16—18.
11 Se därom ovan s. 13.
12 Cordery s. 133.
någon provision eller del i provision. Varje i hemlighet mottagen pro- vision skall tillföras klienten.13
I ARGA 1969 har föreskrivits att en advokat inte utan klientens vet- skap och samtycke får av någon annan mottaga någon ersättning för nå- got som har samband med hans uppdrag (DR 5—107 A).
I Danmark anses en advokat, som är exekutor i ett dödsbo, i princip inte vara berättigad att vid försäljning av dödsboets fasta egendom be- tinga sig provision av köparen; betalar denne provision, skall den- samma gottskrivas dödsboet; SB 1937 s. 106— 108. Och i ett fall, SB 1939 B s. 241— 242, blev en advokat, som var exekutor i ett dödsbo, av sagførernaevnet tilldelad ad varsel för det han vid försäljning av en boet tillhörig fastighet av mäklaren mottagit andel i dennes provision utan att låta det mottagna beloppet komma boet till godo.
Denna rättstillämpning har kritiserats av Xxxx X. Xxxxxxxx i hans år 1958 utgivna arbete Sagførersalaerer,14 men kritiken mötte gensaga av
F. Dragsted i en recension i Advokatbladet.15 Dragsted ställde sig sär- deles skeptisk mot att en boutredningsman för egen räkning tar emot provision eller arvode från andra, och dessa synpunkter vann instäm- mande av Xxxx Xxxxxxxxx.16 I Advokatgerningen II har Xxxx X. Xxxxx- xxx därefter, med nothänvisning till den diskussion som förekommit, konstaterat att av boutredningsmannen mottagen andel i mäklarprovi- sion skall komma boet till godo.17
I övrigt anses det i Danmark i och för sig tillåtet att en advokat delar mäklarprovision ("kommissionssalaer") med en egendomsmäk- lare, men man kräver att advokaten, om han uppbär andel av en mäk- larprovision, skall göra detta öppet. Förhållandet skall sålunda framgå av advokatens redovisning till klienten, i det att — såsom det heter i DRGA Afsnit IV — "skjulte salaerberegninger er utilstedelige".18
I Sverige har Xxxxx uttalat att en advokat inte på sitt uppdrag bör förtjäna något utöver arvodet,19 och i den disciplinära verksamheten inom advokatsamfundet har man reagerat mot att advokater utan klientens vetskap betingat sig eller mottagit gottgörelse av annan än klienten.
TSA 1940 s. 123 (8). En advokat ansågs av styrelsen ha förfarit orätt
13 Ib. s. 141.
14 A. a. s. 195—196.
15 AB 1958 s. 193—202.
16 AB 1958 s. 209.
17 Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen II s. 94.
18 Ib. s. 95.
19 Vinge s. 53. Vinge bortser därvid från den praktiskt betydelselösa inkomst ad- vokaten till äventyrs kan få genom att inte behöva redovisa ränta på vissa klient- medel. Se därom ovan s. 85—88.
genom att, då fråga uppstått om att sälja en hans huvudman tillhörig fastighet, föreslå den anlitade mäklaren att till honom avstå viss andel av sedvanlig mäklarprovision.
TSA 1943 s. 72 (6). En advokat, som av sin klient mottagit ett be- lopp med uppdrag att använda detsamma till betalning av vissa klien- tens skulder, erhöll vid uppgörelsen med en borgenär, som hade att ford- ra 4000 kr, en "gratifikation" av denne på 500 kr. I sin redovisning till klienten upptog advokaten 4000 kr såsom utbetalda till ifrågava- rande borgenär utan att omnämna att han själv fått behålla 500 kr. Sty- relsen uttalade att han därigenom åsidosatt sina plikter som advokat. Advokatens förfarande var uppenbarligen oförenligt med hans plikt till trohet och lojalitet mot klienten, ty när borgenären nu var villig att nöja sig med lägre belopp än han hade att fordra, hade det varit advo- katens skyldighet att utnyttja detta till klientens förmån, inte till för- mån för sig själv.
TSA 1950 s. 16 (9:I) och s. 20 (13). Sedan en advokat i egenskap av förmyndare för två underåriga samt såsom ombud för en medförmyn- dare sålt en myndlingarna tillhörig bostadsrättslägenhet, mottog advo- katen av den mäklare som anlitats för försäljningen 645 kr, utgörande hälften av den förmedlingsprovision som köparen betalt till mäklaren. Sedermera förnekade advokaten till en början att han uppburit provi- sionen. Styrelsen fann att advokaten brutit mot god advokatsed både genom att för egen räkning mottaga viss del av förmedlingsprovisionen och genom att förneka att han uppburit densamma. Advokaten tillde- lades varning jämlikt dåvarande 36 § andra stycket i advokatsamfun- dets stadgar (numera motsvarande RB 8:7 andra stycket).
TSA 1954 s. 40 (12). Sedan en advokat meddelat en dam att han äm- nade åberopa henne som vittne i ett tvistemål, där han var kärandens ombud, besökte hon advokaten och försökte under närmare en timmes tid förmå honom att avstå från att åberopa henne som vittne. Innan hon avlägsnade sig, lämnade hon advokaten 50 kr såsom ersättning för tidsspillan. Styrelsen uttalade att advokaten på grund av sin ställning som ombud för käranden icke varit berättigad att av vittnet mottaga ersättning och att han genom att mottaga sådan ersättning handlat i strid mot god advokatsed. På grund härav tilldelades advokaten erin- ran.
Med beaktande av den praxis som sålunda förekommit har i 20 § SRGA första punkten föreskrivits att en advokat inte utan klientens samtycke får av annan än klienten betinga sig, låta åt sig utlova eller mottaga gottgörelse utöver det arvode som klienten eller annan å dennes vägnar har att erlägga. I andra punkten av samma paragraf har intagits en erinran om att advokat, som driver verksamhet som fastighetsmäk-
lare, försäkringsagent eller auktionsförrättare, dock är oförhindrad att med klientens vetskap mottaga provision, som tillkommer honom i denna verksamhet.
19.5. Uppdrag av xxxxx, vars intresse strider mot klientens
Advokatens plikt till trohet och lojalitet mot klienten förbjuder honom att av någon annan mottaga ett uppdrag, vars fullgörande skulle inne- bära främjande av ett intresse, som strider mot klientens. Enligt vad som framhållits i 15 kap. är advokaten principiellt skyldig att avböja varje sådant uppdrag. Bryter han mot denna regel, åsidosätter han därmed sin trohets- och lojalitetsplikt mot den klient han redan har, liksom han försätter sig i ett läge, där han på grund av lojalitetsplikten mot denne kan känna sig förhindrad att fullt ut tillvarataga den nya klientens intressen. Dubbla lojaliteter måste undvikas.
I detta hänseende kan tveksamma fall uppkomma. Från Danmark kan sålunda nämnas fallet AB 1965 s. 198—200. En advokat, som vid en fas- tighetsaffär biträtt båda parterna, hade hos sig innestående ett belopp, som skulle redovisas till säljaren. Så fick advokaten av en annan klient uppdrag att inkassera en fordran hos säljaren, och på uppdrag av denna klient lät han begära "arrest" på det innestående beloppet. Advokat- naevnet uttalade att advokaten icke borde ha åtagit sig att göra detta. Med hänsyn till omständigheterna vidtog naevnet dock inte någon åt- gärd.
I detta fall kan man inte säga att klienten nr två hade något intresse, som i och för sig stred mot fastighetssäljarens intresse i själva fastig- hetsaffären. Men en intressemotsättning förelåg så till vida som sälja- ren hade intresse av att få ut det hos advokaten innestående beloppet, medan den nya klienten hade intresse av att detsamma användes till betalning av xxxx xxxxxxx. Även om advokatens uppdrag för säljaren varit i alla avseenden avslutat, kan det kanske anses tveksamt om advo- katen bort åtaga sig inkassouppdraget mot säljaren. Har man i likhet med mig den uppfattningen att en advokat inte bör åtaga sig ett upp- drag mot någon som är hans klient i ett annat ärende,20 synes den om- ständigheten att advokatens uppdrag för fastighetssäljaren ännu inte var slutredovisat ha bort föranleda honom att avböja inkassouppdraget. Att saken ansågs tveksam torde emellertid framgå därav att någon åt- gärd inte vidtogs mot advokaten.
Ett närbesläktat fall är refererat i TSA 1960 s. 35 (7). En advokat, som i ett hemskillnads- och bodelningsärende biträtt en fru X, hade i samband med detta ärende fått hand om en fru X tillhörig inteckning
20 Se ovan s. 197 ff.
på 8 500 kr. Sedan advokaten slutfört uppdraget, hade han enligt ut- ställd räkning arvodesfordran hos fru X (eller hennes make) på 532 kr. I avbidan på betalning för räkningen behöll advokaten inteckningen. Något år senare åtog han sig uppdrag av en köpman att inkassera en växelfordran på 420 kr hos fru X. Han lagsökte henne på växeln och be- gärde verkställighet av lagsökningsutslaget. Detta återkom emellertid någon månad senare från utmätningsmannen med besked att fru X sak- nade utmätningsbara tillgångar. Kort därefter skrev fru X till advoka- ten och begärde att få ut inteckningen. Advokaten svarade att han skulle översända densamma först då han fått betalning för sin reste- rande arvodesfordran. Några månader senare påminde han om betal- ning och tillställde också fru X en ny räkning på kr 60:30, avseende vissa kostnader, som han tidigare förbisett. Fru X erlade, efter viss av- betalning, slutlikvid för advokatens arvodesfordran enligt den äldre räkningen och begärde att advokaten skulle tillställa henne inteck- ningen mot postförskott på det nya räkningsbeloppet kr 60:30. Advoka- ten efterkom inte denna hemställan utan begärde i stället några dagar senare utmätning av inteckningen till gäldande av fru X:s skuld till köpmannen enligt lagsökningsutslaget. Fru X betalade nu även denna skuld och återfick inteckningen genom utmätningsmannens försorg, varpå hon anmälde advokaten för advokatsamfundets styrelse.
Styrelsen fann att advokaten, oavsett huruvida han haft skyldighet att tidigare utlämna inteckningen till fru X, i varje fall varit pliktig att efterkomma hennes slutligen gjorda hemställan om inteckningens översändande mot postförskott. Då han inte gjort detta utan i stället anvisat inteckningen till utmätning för gäldande av fru X:s skuld till köpmannen, ansåg styrelsen att han åsidosatt sina plikter som advokat och tilldelade honom varning.
Även i detta fall torde viss tvekan om bedömningen kunna föreligga. En grundläggande fråga är huruvida advokaten bort avböja inkas- souppdraget mot fru X. Hans uppdrag för henne var så till vida avslu- tat att han inte hade att vidtaga några ytterligare åtgärder för att till- varataga hennes intressen i den angelägenhet som uppdraget för henne avsett. I styrelsens beslut utsades inte heller någonting om att advokaten handlat oriktigt redan genom att åtaga sig inkassoärendet mot fru X. Men om han nu skulle anses ha varit oförhindrad att åtaga sig detta uppdrag, iklädde han sig därmed plikt att på bästa sätt tillvarataga den nye uppdragsgivarens intresse. Vad skulle denne ha sagt, om advo- katen, i stället för att begära utmätning av inteckningen, utlämnat densamma till fru X, och hon förfogat över inteckningen på sådant sätt att den blivit oåtkomlig för gäldande av köpmannens fordran? Att ad- vokaten var skyldig att efterkomma fru X:s slutliga hemställan om in-
teckningens översändande mot postförskott på det belopp advokaten hade kvar att fordra, är väl i och för sig ovedersägligt, men man kan fråga om han skulle ha varit förhindrad att samtidigt anvisa den över- sända inteckningen till utmätning för köpmannens räkning. Effekten därav hade sannolikt blivit densamma som den nu blev.
Om advokatens handlande i detta fall får anses ha varit felaktigt, sy- nes felet ligga redan däri att han över huvud taget åtog sig uppdraget att inkassera köpmannens fordran hos fru X. Man torde nämligen med visst fog kunna säga att fru X alltjämt var att betrakta som hans klient, eftersom han fortfarande hade kvar en på hennes uppdrag grundad för- pliktelse, nämligen förpliktelsen att — i varje fall sedan han själv fått betalt — återställa inteckningen till henne. Måhända kan man också anlägga den synpunkten att det var illojalt mot fru X att advokaten till nytta för en annan klient utnyttjade den inblick han fått i fru X:s eko- nomi.
När en advokat biträder två eller flera personer, som i samförstånd med varandra anlitar honom i fråga rörande avtal mellan dem, har han
— såsom tidigare framhållits — skyldighet att iakttaga trohet och lo- jalitet mot dem samtliga.21 Han får inte obehörigen tillgodose någon- deras intresse till skada för den eller de övriga, och han får inte övergå till att biträda någon av dessa klienter mot de andra, eftersom ett så- dant handlande skulle innebära ett åsidosättande av lojalitetsplikten mot de sistnämnda.
I dansk praxis har advokatmyndigheterna skarpt reagerat mot bris- tande lojalitet i sådana sammanhang. I fallet AB 1964 s. 169— 177 hade en advokat såsom båda parternas advokat medverkat vid en stor fastig- hetsförsäljning till en utlänning. Sedan ansökan om förvärvstillstånd avslagits, biträdde advokaten säljaren med att övertala köparen att gå med på ett avtal, varigenom köparen tog risken för att förvärvstillstånd inte kunde erhållas. Advokaten biträdde säljaren med uttagande av nya inteckningar i egendomen, lät säljaren fritt disponera över mer än
300 000 kr, som köparen inbetalt till advokaten i avräkning på köpe- skillingen, och biträdde också vid vissa rättsliga åtgärder mot köparen. Advokatnaevnet fann att advokaten särdeles grovt åsidosatt sina plikter mot köparen och dömde honom till sex månaders suspension. Beslutet fastställdes av Vestre Landsret. I fallet AB 1964 s. 193— 195 frånkände advokatnaevnet en advokat, som vid ett fastighetsköp varit båda par- ternas advokat, all rätt till arvode av köparen på den grund att han uraktlåtit att behörigen tillvarataga dennes intressen och inte på ett ti- digt stadium anmodat köparen att anlita egen advokat. Och i fallet AB
21 Se ovan s. 202—203.
1970 s. 116—120 dömde advokatnaevnet en advokat, som vid ett fastig- hetsköp biträtt både säljaren och köparen, att böta 1 000 kr bl. a. för det han inte gjort köparen uppmärksam på att en kreditförening, som be- viljat bottenlånet i fastigheten, sagt upp detta lån till betalning.
Från svensk praxis må erinras om det förut omnämnda fallet TSA 1966 s. 35 (8), där styrelsen uttalade att en advokat, som biträtt två per- soner beträffande bl. a. vissa mellanhavanden mellan dem, icke bort, se- dan han frånträtt uppdraget för den ena av dem, fortsätta att biträda den andra.
I 14 § sista stycket SRGA är också uttryckligen stadgat, att om tvist uppstår mellan två eller flera klienter i en sak, i vilken advokaten bi- trätt dem samtliga, så äger han inte i tvisten biträda någon av dem. Detta är en naturlig konsekvens av principen om advokatens plikt att vara lojal mot varje klient. Motsvarande bestämmelse finns i 14 § FRGA.
19.6. Otillbörlig hjälp åt klientens motpart.
I advokatens plikt till trohet och lojalitet mot klienten ligger självfallet ett absolut förbud mot att till klientens skada tillhandagå dennes mot- part. Ett sådant handlande är i stor utsträckning straffbart såsom trolös- het mot huvudman (BrB 10:5), men även om inte samtliga för trolös- hetsbrottet gällande rekvisit föreligger, kan ett handlande av denna art innebära ett åsidosättande av trohets- och lojalitetsplikten.
Xxx Xxxxxxxx har starkt understrukit nödvändigheten av försiktig- het, om det blir fråga om att på något sätt tillhandagå klientens mot- part, och framhållit att man långt innan man kommit till brottets gräns rör sig på ett farligt område.22 Här må erinras om det tidigare om- nämnda fallet TSA 1959 s. 58 (9), där en advokat ansågs ha grovt åsi- dosatt sina plikter bl. a. genom att tillhandagå klientens motpart med uttagande av vissa inteckningar, som sedan disponerades på ett sätt som stred mot klientens intressen.23
Trohets- och lojalitetsplikten mot klienten utesluter inte varje till- mötesgående mot motparten eller dennes advokat. Frågan kommer att närmare behandlas i annat sammanhang,24 men redan här må framhål- las att tillmötesgåendet aldrig får sträcka sig så långt att klientens in- tresse skadas. Såsom uttryckligen utsagts i TRGA § 16 har vid en kon- flikt mellan intresset av kollegialt hänsynstagande, å ena sidan, och
22 Forssner, Advokatens verksamhet utom rätta, Nordiska Juriststämman 1926 s. 183.
23 Ovan s. 190. Jfr fallet TSA 1959 s. 52 (7:I ), där en advokat ansågs ha förfarit olämpligt genom att lämna motparten viss formell hjälp.
24 Nedan s. 595 ff.
klientens intresse, å andra sidan, det sistnämnda intresset prioritet. I ett fall, TSA 1962 s. 18 (9), har advokatsamfundets styrelse på förfrågan av en advokat, vars uppdrag återkallats, uttalat att advokaten inte utan klientens medgivande borde tillhandahålla motparten sina xxxxxx- ningar rörande av honom verkställda utredningar.
19.7. Underlåtenhet att fullgöra uppdrag
Såsom framhållits i 18 kap. är en advokat i princip skyldig att fullgöra ett uppdrag, sedan han åtagit sig detsamma. Underlåtenhet att fullgöra uppdraget kan vara att betrakta såsom ett åsidosättande av plikten till trohet och lojalitet mot klienten. Hur pass strängt en dylik pliktförsum- melse bör bedömas beror väl i hög grad på omständigheterna. Att un- derlåta att fullgöra ett uppdrag av sådana skäl som rädsla för obehag el- ler önskan att tillmötesgå ett ovidkommande eller kanske rent av mot- stridigt intresse är naturligtvis en betydligt allvarligare förseelse än den som advokaten gör sig skyldig till, om hans underlåtenhet beror på att han råkat åtaga sig så många uppdrag att han inte hinner fullgöra dem alla.
Ett åsidosättande av plikten till trohet och lojalitet mot klienten föreligger också, om advokaten avsäger sig eller hotar att avsäga sig ett uppdrag utan att ha giltigt skäl för avsägelsen. En ogrundad avsägelse innebär — liksom ett obefogat hot om avsägelse — ett illojalt svikande av klienten. I detta hänseende hänvisas till vad som anförts i 18 kap.
19.8. Obefogad avvikelse från accepterade instruktioner
Den fullmakt som en klient lämnat sin advokat innefattar ofta vitt- gående behörighet att företaga rättshandlingar eller processhandlingar. Behörigheten betyder att klienten blir bunden av advokatens handlande inom behörighetens gränser. Den betyder däremot inte alltid att advo- katen gentemot klienten har befogenhet att företaga alla de handlingar som omfattas av behörigheten. Avgörande för befogenheten är vad som avtalats mellan advokaten och klienten.25
Flerstädes i detta arbete framhålles att advokaten inte alltid skall rätta sig efter klientens önskningar och göra allt vad denne vill. Han skall självständigt bedöma vad klientens bästa kräver och råda klienten i enlighet därmed. Men har han gentemot klienten åtagit sig att för- fara på visst sätt, får han principiellt inte avvika från de instruktioner han i och med detta åtagande har förbundit sig att följa.
Nu inträffar det ej sällan att under ett uppdrags utförande nya om-
25 Se Ekelöf, Rättegång II s. 81—82, Hassler, Svensk civilprocessrätt s. 111 och
Underrättsförfarandet s. 147.
ständigheter yppas, ändrade förhållanden inträder eller eljest en sådan situation uppstår, att advokaten med hänsyn därtill finner att ett hand- lande i enlighet med vad han och klienten varit överens om inte skulle vara till nytta för klienten utan kanske tvärtom skada denne. Det kan också tänkas att advokaten, sedan han vidtagit vissa åtgärder, kommer underfund med att han i ett eller annat avseende misstagit sig och fel- bedömt läget, t. ex. utsikterna till framgång i en process.
I sådana situationer skall advokaten inte utan vidare fortsätta att handla i enlighet med de instruktioner som klienten på hans inrådan givit honom, utan han skall skyndsamt ta upp saken till diskussion med klienten, för denne klargöra sin förändrade syn på saken och tillråda det handlande som han i det uppkomna läget finner vara det för klienten bästa. Men i princip får han inte på egen hand och utan klientens samtycke avvika från de instruktioner som han mottagit och utfäst sig att följa.
I enlighet med denna principiella huvudregel tilldelades i fallet TSA 1961 s. 37 (9) en advokat erinran för det han utan klientens vetskap och samtycke några dagar före första inställelsen i ett av advokaten på klientens vägnar vid domstol anhängiggjort tvistemål återkallat klien- tens talan. Advokaten försvarade sitt handlingssätt därmed att han in- givit stämningsansökan under trycket av ihärdig övertalning från klientens sida i förening med en mycket hård arbetsbörda, varefter han emellertid kommit till den uppfattningen att utsikterna att vinna må- let var "i det närmaste obefintliga" och att ett fullföljande av talan rent av kunde komma att bedömas som rättegångsmissbruk. Om nu denna advokatens bedömning var riktig, vilket den kanske var, kan man måhända tycka att hans förfarande inte var särskilt klandervärt. Så kan man emellertid inte resonera. Klienten måste kunna lita på att ad- vokaten gör vad han åtagit sig att göra och inte utan klientens vetskap återkallar en väckt talan. Det är klientens sak att avgöra om han vill följa ett av advokaten givet råd att lägga ner målet. En annan sak är att advokaten, om klienten inte vill följa hans råd, kan ha rätt att avsäga sig uppdraget, såframt han bereder klienten skälig tid att anlita annan sakkunnig hjälp.
Tänkbart är givetvis att en advokat, som på en klients uppdrag väckt en kärandetalan, vid första inställelsen oförmodat mötes av en sakin- vändning, som inger advokaten den uppfattningen att käromålet måste ogillas (svaranden företer t. ex. kvitto på att det omstämda fordringsbe- loppet är betalt), öm advokatens klient inte är närvarande och han tillfrågas, bör advokaten enligt min mening inte omedelbart återkalla käromålet utan begära ett anstånd för att få tillfälle att tala med klien- ten (i det som exempel nämnda fallet kan det ju tänkas att klienten har
någon invändning beträffande det åberopade kvittot). Mötes advoka- ten av en icke förutsedd invändning om rättegångshinder (han har
t. ex. råkat stämma till fel forum eller förbisett en skiljedomsklausul), är det väl kanske inte så mycket att invända mot att han återkallar ta- lan, om invändningen är klart befogad, men han synes inte därigenom sätta sin klient i bättre läge än om rätten meddelar ett avvisningsbe-slut. Föreligger minsta tvekan om det berättigade i invändningen, bör advokaten inte återkalla klientens talan utan dennes samtycke.
Den här diskuterade frågan om vad advokatens plikt till trohet och lojalitet mot klienten kräver är av särskild betydelse, när det gäller ställ- ningstagande till förlikningsförslag. En förlikning är ej sällan ett myc- ket lämpligt sätt att bringa en tvist ur världen. Ofta är det svårt att med någon högre grad av säkerhet förutsäga utgången av en process. Genom en förlikning besparas parterna risker och kostnader av skilda slag, tidsvinsten blir ofta betydande, och förlikningen efterlämnar i all- mänhet inte den bitterhet som den ena partens fullständiga nederlag lätt skapar. Det är en advokats plikt att, när han biträder part i en tvist, alltid ha blicken öppen för de förlikningsmöjligheter som kan yppa sig och att tillråda förlikning, när han finner att en sådan bäst gagnar klientens intresse.26 I IRGA har under punkt 11 utsagts att en advokat, när det ligger i klientens intresse, skall sträva efter att få till stånd en lösning genom överenskommelse i stället för att sätta i gång process.
En gängse anmärkning mot många av 1600- och 1700-talens advoka- ter var att de, för att få tillfälle att tjäna pengar, mot bättre vetande av- rådde sina klienter från att ingå förlikning. Någon gång kan man väl alltjämt få höra uttryck för denna "klassiska" misstro mot advokaterna, en misstro som en gång i tiden säkerligen inte var oberättigad. Med den utveckling advokatväsendet undergått torde man våga påstå att nu- mera i stort sett fog saknas för denna misstro. Jag har i varje fall ytter- ligt sällan hört klagomål över att någon advokat skulle ha underlåtit att tillråda förlikning, när så bort ske. Vanligare är att en klient säger sig vara besviken över att hans advokat inte vill fortsätta att processa utan föreslår en förlikning, som klienten inte vill acceptera. Såvitt jag kunnat konstatera, är dagens advokater i högsta grad inriktade på att söka åstadkomma förlikningar.
Emellertid måste en advokat betänka att det i princip är hans klients sak att avgöra om han vill acceptera eller avböja en förlikning. Även om en rättegångsfullmakt innefattar behörighet att ingå förlik- ning (se RB 12: 14 första stycket punkt 5), innebär detta inte utan vi-
26 Se härom bl. a. Vinge s. 40—41 och Xxxxx Xxxx s. 63—64.
dare att advokaten också fått befogenhet att träffa vilken förlikning som helst. Detta beror på vilket uppdrag han fått och åtagit sig att ut- föra. Naturligtvis kan en klient ha tillkännagivit att advokaten får träffa förlikning på de villkor han själv finner lämpliga, men enbart den omständigheten att fullmakten ger advokaten behörighet att ingå förlikning kan inte tilläggas denna innebörd. Huvudregeln måste vara att förlikning inte får ingås utan klientens samtycke.
I ett fall, SB 1946 s. 52— 54, har danska sagførernaevnet skarpt reage- rat mot en advokat, som träffat förlikning utan klientens hörande. Ad- vokaten hade på uppdrag av en klient väckt talan mot en ingenjör med yrkande bl. a. om ogiltigförklaring av ett mellan parterna träffat avtal. Sedan talan ogillats av ØLR, fullföljde advokaten talan till højesteret. Några dagar innan huvudförhandlingen i højesteret skulle äga rum kom advokaten emellertid till den uppfattningen att talan var utsikts- lös. Han försökte få förhandlingen uppskjuten, men denna begäran av- slogs. Utan att ha varit i kontakt med sin klient, vars dåvarande adress advokaten inte kände till, träffade han med- motparten förlikning av innehåll att klientens talan återkallades mot det att motparten avstod från krav på ersättning för rättegångskostnaderna.
Sagførernaevnet fann att advokaten icke handlat "sagførermaessigt försvarligt", då han satt sig i den situationen att han blivit nödsakad att ta slutlig ställning till möjligheten att hävda sin klients ståndpunkt först omedelbart före "Proceduren" och vid en tidpunkt, då han var utan förbindelse med sin klient och sålunda måste träffa en så avgö- rande disposition som en förlikning utan att i förväg inhämta klien- tens godkännande. Naevnet dömde advokaten att böta 1 000 kr. Till denna bedömning bidrog emellertid också den omständigheten att ad- vokaten, sedan han ett par veckor efter förlikningen fått uppgift om klientens adress, gjort sig skyldig till avsevärt dröjsmål med att under- rätta klienten om den träffade förlikningen.
Även i Sverige har förekommit disciplinärt ingripande mot advoka- ter, som ingått förlikning med motparten utan klientens samtycke. Se sålunda TSA 1967 s. 25 (7) och 1977 s. 151 (11). I ett liknande fall, TSA 1970 s. 102 (12), nöjde sig styrelsen med att göra ett uttalande. I detta fall hade advokaten, sedan klienten vägrat godkänna förlik- ningen, tillsett att denna hävdes.
Att undantagslöst upprätthålla regeln att en advokat inte får träffa förlikning utan klientens samtycke vore emellertid knappast rimligt. Advokaten kan komma i det läget att han omedelbart — och utan att kunna få kontakt med sin klient — måste i dennes intresse kunna ut- nyttja föreliggande behörighet att godtaga en av motparten erbjuden förlikning.
En sådan situation förelåg i fallet TSA 1966 s. 45 (14). Vid första inställelsen i ett kravmål, som gällde ett belopp av ca 85 kr, bestred sva- randen käromålet men erbjöd förlikningsvis betalning med 75 kr. Xx- xxxxxxx advokat, som kände till att svaranden var "en synnerligen be- talningsovillig person" med tvivelaktig solvens, godtog förlikningen och mottog beloppet 75 kr. Styrelsen fann att advokaten i detta fall inte handlat felaktigt genom att — med avvikelse från vad som i princip bör gälla — godtaga förlikningen utan klientens samtycke. Som skäl an- förde styrelsen att tvisten rört ett obetydligt belopp, att advokaten haft anledning att bedöma förlikningen såsom förmånlig för klienten och att utgå ifrån att denne skulle godkänna densamma samt att ett upp- skov med målet för att inhämta klientens samtycke skulle ha medfört yt- terligare kostnader för klienten.
Den omständigheten att advokaten hade anledning att bedöma för- likningen såsom förmånlig för klienten och att utgå ifrån att denne skulle godkänna densamma hade väl i och för sig inte berättigat ho- nom att förlika målet utan klientens samtycke. Avgörande för styrelsens ställningstagande var säkerligen det obetydliga belopp som tvisten gällde jämte det förhållandet att ett uppskov skulle ha föranlett kostna- der, som med hänsyn till det ringa tvisteföremålet skulle ha framstått som meningslösa.
Mot bakgrund av nu redovisad praxis har i 21 § SRGA föreskrivits att en advokat inte utan klientens samtycke får träffa förlikning med motparten, dock att advokaten, om ställningstagandet till förliknings- förslag kräver sådan skyndsamhet, att klientens samtycke inte kan in- hämtas, får, om han är behörig därtill, godtaga förlikning, som han finner bäst förenlig med klientens intressen.
Principen att en advokat skall utföra sitt uppdrag i enlighet med de instruktioner han accepterat och därmed utfäst sig att följa gäller även i andra avseenden än de nu behandlade. Om advokaten exempelvis lo- vat att personligen utföra ett uppdrag, är han i princip skyldig att göra detta och får inte överlåta åt någon annan att utföra uppdraget.27 I ett fall, SB 1944 s. 68—70, har sagførernaevnet tilldelat en advokat xxxxxx- xxxxxxxxx för det han, trots löfte till klienten att personligen utföra talan i ett mål, låtit sin biträdande jurist inställa sig både i underretten och landsretten. I det fallet förklarade naevnet också att advokaten på grund av vad som förekommit icke ägde begära något vederlag för domstols- inställelserna.
27 Se Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 128.
19.9. Bristande uppriktighet och sanningsenlighet
I plikten till trohet och lojalitet mot klienten ligger bl. a. en skyldighet för advokaten att vara absolut uppriktig och sanningsenlig i alla sina uttalanden till klienten. Först och främst gäller detta vid hans rådgiv- ning. De råd han ger klienten skall vara ett uttryck för hans uppriktiga mening. Finner han en fråga tveksam, får han inte framställa den som klar. Ej heller får han hålla sin klient i okunnighet om de risker och kostnader som kan vara förenade med ett handlande i den ena eller andra riktningen.28 I IRGA punkt 10 första stycket heter det också att en advokat alltid skall ge sin klient "a candid opinion on any case".
Skyldigheten att vara uppriktig mot klienten innebär också att advo- katen inte kan av annan, t. ex. motparten eller dennes advokat, ta emot några förtroenden, som han inte får yppa för sin klient. Vinge har med allt fog varnat mot mottagande av sådana förtroenden.29 I England har The Law Society's styrelse (the Council) uttalat att en solicitor, som av motparten tagit emot vissa uppgifter i förtroende, därigenom handlat felaktigt. The Council förklarade att solicitorn inte kunde för sin klient yppa de uppgifter motparten lämnat honom i förtroende men att han därmed också satt sig i den situationen att han måste meddela klienten att han mottagit sådan förtrolig information och därför måste frånsäga sig uppdraget.30
Tidigare har framhållits att en advokat inte för klienten får hemlig- hålla ett eget intresse i den sak som uppdraget avser och att han inte får i hemlighet förbehålla sig eller mottaga provision eller annan gott- görelse från någon annan än klienten. Självfallet får han inte heller utan klientens vetskap åtaga sig ett uppdrag av någon, vars intresse strider mot klientens.
Även i andra avseenden måste man av advokaten fordra absolut upp- riktighet mot klienten. Sålunda har den norska advokatorganisationens hovedstyre i ett fall, NSB 1951 s. 197, tilldelat en advokat advarsel och dömt honom att böta 500 kr för det han för klienten hemlighållit att han uppburit visst kostnadsbelopp, som utdömts av prisrätt; advokaten hade till klienten översänt en av honom själv bestyrkt avskrift av do- men men i denna avskrift utelämnat vad som i domen sagts om kost- nadsersättning till klienten. I ett senare fall, NAB 1969 s. 192— 194, har hovedstyret uttalat att en advokat handlat i strid mot god advokatskikk bl. a. genom att i en lånetransaktion, som advokaten förmedlat, inte ge sina klienter uttömmande och korrekta upplysningar om de reella låne- villkoren. Advokaten tilldelades advarsel.
28 Se bl. a. Xxxxx Xxxx s. 56—57 och s. 64.
29 Vinge s. 82—83.
30 Lund, Solicitors s. 86.
Särskilt förkastligt är naturligtvis att advokaten lämnar sin klient positivt osanna uppgifter. De fall där detta sker i samband med arvo- desdebitering behandlas närmare i 22 kap. Men att lämna osanna upp- gifter till klienten strider mot god advokatsed även i andra fall.
I England har osanna uppgifter till klienten om att vissa åtgärder vidtagits, ehuru så ej skett, bedömts såsom "professional miscon- duct".31 Även i andra länder betraktas ett dylikt beteende såsom ett all- varligt åsidosättande av plikten till trohet och lojalitet mot klienten. I fallet SB 1958 s. 62— 63 dömde sålunda sagførernaevnet en advokat att böta 500 kr. för det han gjort sig skyldig till dröjsmål med insändande av en ansökan till viss myndighet men vid förfrågningar från klientens sida uttalat sig på ett sätt som ingav klienten den felaktiga uppfatt- ningen att ansökan var ingiven. Och i fallet AB 1969 s. 115— 116 dömde advokatnaevnet en advokat att böta 1 000 kr för det han, som åtagit sig uppdrag att indriva en fordran, inte gjort något åt saken men för klienten sanningslöst uppgivit att rättsliga åtgärder vidtagits och att saken hade sin gång.
I Sverige har förekommit följande fall.
TSA 1949 s. 27 (2). En advokat, som för sin klients räkning uppbu- rit 300 kr av motparten, lämnade vid förfrågningar från klientens sida den oriktiga uppgiften att han inte mottagit något belopp. För detta beteende — och för avsevärt dröjsmål med redovisning — ådömdes han disciplinär påföljd jämlikt 36 § andra stycket i advokatsamfun- dets dåvarande stadgar (nu motsvarande RB 8:7 andra stycket).
TSA 1955 s. 33 (4). En advokat hade åtagit sig att tillskriva ett för- säkringsbolag men uppsköt detta, enär han fann uppdraget "olustigt" och kände sig övertygad om att bolagets svar skulle bli avböjande. När klienten sedan vid ett par tillfällen frågade honom hur ärendet låg till, förklarade han att svar från bolaget ännu icke erhållits. Styrelsen fann att advokaten genom att lämna klienten detta avsiktligt vilseledande besked handlat i strid mot god advokatsed och tilldelade advokaten erinran.
TSA 1960 s. 37 (9:I). En advokat, som grovt misskött ett skilsmäs- souppdrag från en i utlandet bosatt klient och lämnat denne osanna uppgifter om vad som åtgjorts i saken, tilldelades av styrelsen varning.
TSA 1960 s. 39 (9:II). En advokat, som genom obehörigt dröjsmål misskött ett uppdrag och lämnat klienten osanna uppgifter om vad som åtgjorts i saken, tilldelades av styrelsen varning.
TSA 1963 s. 70 (9). I detta fall, som tidigare behandlats i annat sam- manhang,32 hade en advokat i ett brev till en klient uttryckt sig på ett
31 Lund, Solicitors s. 58.
32 Se ovan s. 226.
sätt som varit ägnat att hos den som saknat kännedom om vad som före- kommit framkalla en felaktig uppfattning därom. Då emellertid klien- ten ägt kännedom om vad som förekommit och därför ej kunnat vilse- ledas av brevets missvisande innehåll, vidtog styrelsen inte någon dis- ciplinär åtgärd utan nöjde sig med att uttala att advokaten förfarit oaktsamt.
TSA 1971 s. 151 (12). En advokat, som ombesörjt en fastighetsför- säljning och som på klientens förfrågan lämnat vilseledande uppgift om vem som uppburit viss försäljningsprovision, tilldelades av disciplin- nämnden erinran.
19.10. Andra fall av bristande lojalitet
En advokat får under inga omständigheter tillråda klienten att handla på ett sätt som advokaten inser vara brottsligt eller eljest olagligt. Även om denna regel väl främst är förestavad av hänsyn till de andra berät- tigade intressen som begränsar advokatens frihet att handla, synes det inte oberättigat att betrakta det som illojalt även mot klienten, om ad- vokaten medvetet utsätter denne för de påföljder som ett olagligt hand- lande kan föranleda.
I Danmark har sålunda förekommit att en advokat ådömts suspension bl. a. för det han i två fall tillrått klienter att råda över utmätt egendom och sålunda utsatt klienterna för straff rättslig påföljd (SB 1923 s. 30— 31).
Under bensinransoneringen i samband med andra världskriget före- kom i Sverige ett fall, TSA 1950 s. 16 (8), där en advokat sökt förmå en klient att skaffa honom bensinkuponger mot det att advokaten avstod från en arvodesfordran. Styrelsen fann att advokaten därigenom brutit mot god advokatsed och tilldelade honom erinran. Vid påföljdens be- stämmande tog styrelsen hänsyn till att advokaten handlat av oförstånd.
Från Norge föreligger ett fall, NSB 1962 s. 196, där styret i Oslo krets uttalat att en advokat handlat i strid mot god advokatsed genom att råda en klient att begå självtäkt (byta ut ett tamburlås i en uthyrd lä- genhet), detta oavsett om självtäkten var straffbar eller ej. Beslutet fast- ställdes av hovedstyret med fem röster mot två.
I avdelningen om avböjande av uppdrag har framhållits bl. a. att en advokat är skyldig att avböja varje uppdrag, vars fullgörande — enligt vad advokaten inser — skulle innebära ett uppsåtligt främjande av orätt.33 Om en advokat åtager sig ett sådant uppdrag, gör han sig inte bara skyldig till en uppsåtlig kränkning av ett annat berättigat in-
33 Se ovan s. 164 f f.
tresse, utan han handlar också orätt mot klienten, ty det är hans plikt mot denne att avråda från dylikt handlande.
I detta sammanhang må omnämnas fallet TSA 1967 s. 21 (6). I det fallet hade en advokat på uppdrag av två makar överklagat en utmät- ning under åberopande av ett äktenskapsförord, varigenom mannen, se- dan han av underrätt dömts att betala ca 8 700 kr till en borgenär, skänkt alla sina utmätningsbara tillgångar till sin hustru. Denna åtgärd från mannens sida föranledde allmän åklagare att åtala mannen för oredlighet mot borgenärer. Disciplinnämnden uttalade att advokaten förfarit felaktigt genom att på makarnas vägnar överklaga utmätningen och därvid åberopa äktenskapsförordet i stället för att avråda makarna därifrån och upplysa dem om de civilrättsliga och straffrättsliga konse- kvenser som förordet kunde medföra. Nu fann nämnden visserligen att advokaten handlat av oförstånd och okunnighet, och påföljden stan- nade därför vid varning, men nämndens beslut ger ett klart uttryck för vad advokatens plikt mot klienterna krävt.
Gränsen mellan vad som är illojalt och vad som bör betecknas endast som bristande omsorg om klientens intresse är väl i viss mån flytande, men brist i omsorg kan vara så graverande och präglas av sådan likgil- tighet för klientens intresse, att det ter sig befogat att beteckna hand- landet såsom illojalt eller i allt fall såsom gränsande till illojalitet.
Som exempel på här åsyftade fall kan nämnas följande.
SB 1927 s. 65. Sagførerrådet uttalade att en advokat förfarit "utilbør- lig", då han — sedan han biträtt en bilfirma med återtagande på exe- kutiv väg av en bil — utan lov låtit barn leka med bilen och lånat ut den till andra, delvis till turer, i vilka han själv deltagit.
SB 1944 s. 144—145. En advokat, som låtit sin klient underteckna en av advokaten uppsatt, oåterkallelig försäljningsfullmakt för en mäklare (också advokatens klient), tilldelades av sagførernaevnet advarsel för det han i fullmakten intagit en bestämmelse, som tillförsäkrade mäkla- ren ett vederlag av sådan storlek att domstol sedermera i rättegång mel- lan klienten och mäklaren förklarade avtalet därom ogiltigt enligt 31 § Aftaleloven.
TSA 1969 s. 29 (12). I detta fall, som tidigare nämnts i annat sam- manhang,34 hade en advokat, som var förordnad till offentlig försva- rare för en för olika förmögenhetsbrott misstänkt person, utan att höra klienten — och i förlitande på uppgifter, som han fått av en annan klient — meddelat en utomstående, som hade ett ekonomiskt mellanha- vande med klienten, att den sistnämnde gjort sig skyldig till försking- ring av en inteckning, vilken uppgift sedermera befanns vara oriktig.
34 Se ovan s. 193.
Att advokaten på detta sätt — utan att ens höra sin klient — för annan uppgivit att klienten begått visst brott betecknades av disciplinnämn- den som oförsvarligt, och advokaten tilldelades disciplinär påföljd.
Advokatens åtgärd att enbart på grundval av en annan persons upp- gifter och utan klientens hörande beskylla denne för brott framstår onekligen som ett markant åsidosättande av plikten till trohet och lojali- tet mot klienten. Nu var denne uppenbarligen inte "guds bästa barn", och i och för sig kunde det ligga nära till hands att misstänka att klien- ten, som begått flera andra brott, handlat brottsligt även i detta fall. Men uppenbarligen hade det varit advokatens självklara plikt att höra sin klient, innan han på detta sätt uttalade sig om dennes handlande.
Under 3. i detta kapitel har framhållits att en advokat inte får medve- tet försätta sig i den situationen att han får ett intresse, som strider mot klientens intresse eller kan komma i konflikt med detta, liksom också att han inte för klienten får hemlighålla ett eget intresse i den sak som uppdraget avser.
Allmänt anses att en advokat inte heller genom avtal med klienten bör göra sig själv ekonomiskt intresserad i den sak som han fått om hand. Skälet härtill är framförallt att advokaten är skyldig att bevara sin oavhängiga ställning, ty denna utgör en grundförutsättning för att han å ena sidan inte skall frestas att överskrida de gränser som lag och god advokatsed sätter för hans handlingsfrihet och å andra sidan skall kunna inom dessa gränser handla uteslutande med klientens bästa som riktmärke.35
Om advokaten genom avtal med klienten förvärvar ett eget ekono- miskt intresse i den sak som uppdraget gäller, föreligger risk för att han så helt identifierar sig med klienten, att han åsidosätter sin skyldighet att respektera andra berättigade intressen, som begränsar hans frihet att handla, liksom också risk för att han i vissa situationer tänker mera på sitt eget intresse än på klientens. Inte minst gäller det sistnämnda re- dan vid avtalets ingående; han är ju då i det onormala läget att han skall söka tillgodose både klientens och sitt eget intresse.
I fråga om rättegångar gäller i England som regel att en klient inte är bunden av en överlåtelse av processföremålet till den solicitor som för hans talan, dock att undantag synes gälla i fråga om överlåtelse till sä- kerhet för vederbörliga kostnader.36 I ARGA 1969 stadgas att en advo-
35 Om vikten av oavhängighet se bl. a. Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s.
115 ff. I TRGA § 30 (1) är särskilt stadgat att en advokat inte får ingå några förbindelser, som kan äventyra hans oavhängighet.
36 Cordery s. 134.
10—Wiklund, God advokatsed
kat under en process inte bör själv förvärva någon del i processföremå- let eller på annat sätt skaffa sig ett ekonomiskt intresse av sakens ut- gång, dock att han kan förvärva en del i processföremålet till säkerhet för sitt arvode, liksom han i ett tvistemål inte är förhindrad att med klienten träffa ett riskavtal, dvs. ett avtal om s. k. "contingent fee" (EC 5—7 och DR 5—103 A). Även i IRGA punkt 12 uttalas att en ad- vokat inte bör förvärva något ekonomiskt intresse i den sak som han för.
Likaså har i NRGA § 12 första stycket föreskrivits att en advokat inte får göra sig ekonomiskt intresserad i utfallet av en tvist genom att det omtvistade kravet eller en del av detta överlåtes till advokaten, en regel från vilken dock kretsstyret i särskilda fall kan medge undantag.
Samma uppfattning har uttalats av Xxxx X. Xxxxxxxx,37 och utan att kunna hänvisa till något svenskt avgörande, som direkt stöder min me- ning, vill även jag hävda att det inte är förenligt med god advokatsed att en advokat av klienten förvärvar processföremålet eller del däri, i varje fall inte, om det sker utan redovisningsskyldighet till klienten för det slutliga utfallet. Möjligen kan en överlåtelse till säkerhet för advo- katens arvode och utlägg anses tillåten, men i den mån rättegången slu- tar med att advokaten tillföres något därutöver, bör överskottet tillfalla klienten. Som skäl för min uppfattning vill jag åberopa dels det av hänsyn till rättskipningen principiellt olämpliga i att advokaten får ett eget intresse i processen, dels — och inte minst — det stötande i att en klient genom en överlåtelse till sin advokat någonsin skulle kunna försättas i ett ekonomiskt sämre läge än om ingen överlåtelse skett. Detta får inte bli resultatet av en transaktion mellan advokaten och klienten.
Även om ett uppdrag avser annat än en rättegång, är det principiellt olämpligt att advokaten genom avtal med klienten förvärvar egendom, med vilken han till följd av uppdraget har att ta befattning. Varje så- dant avtal kan skapa risk för att klientens intressen inte blir fullt ut tillgodosedda. Ibland kan en sådan transaktion rent av sägas innebära att advokaten till egen nytta missbrukar sin förtroendeställning,38 men även om så inte skulle vara fallet, bör mellan advokaten och klienten över huvud taget inte förekomma affärstransaktioner, vid vilka advo- katen har ett och klienten ett annat intresse.39
I överensstämmelse med denna uppfattning anses en engelsk solicitor, som köpt egendom av klienten, bevisskyldig för att klienten blivit "duly informed" och "duly advised" samt att priset varit "just". Kan
37 Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 129.
38 Se därom ovan s. 250 f f.
39 Se Vinge s. 59.
solicitorn inte visa allt detta, kommer transaktionen att underkännas av domstol.40
I ARGA 1969 xxxxxxx att en advokat inte skall inlåta sig på affärs- transaktioner med klienten, om advokaten och klienten har "differing interests", och klienten utgår ifrån att advokaten skall tillvarataga hans intresse, såvida inte klienten har samtyckt "after full disclosure" (DR 5—104 A).
Det danska sagførerrådet har betecknat det som "uheldig" att en ad- vokat, som förvaltar ett dödsbo, själv under hand övertar en tillgång i boet; SB 1924 s. 70. Likaså har man i Norge reagerat mot att en advo- kat, som var förvaltare i en konkurs, köpt en bil av konkursboet utan att förelägga saken för kreditorutvalget eller skifteretten.41 Ehuru det förut omnämnda stadgandet i NRGA § 12 första stycket endast avser tvist, torde i Norge som allmän princip gälla att en advokat — varken i eller utanför rättegång — bör förvärva något intresse i det som är föremål för uppdraget.42
I svensk praxis har förekommit följande fall.
TSA 1953 s. 30 (5). En advokat, som av delägarna i ett dödsbo (två äldre damer och en medelålders man) fått i uppdrag att xxxxxx döds- boets i hög grad tilltrasslade affärer, bildade tillsammans med sin bi- trädande jurist, den manliga dödsbodelägaren och ytterligare en person ett konsortium, som av dödsboet på 50 år arrenderade åkerjorden på en dödsboet tillhörig lantegendom för att där bedriva fruktodling. Arren- derätten intecknades, och samtliga fordringsinteckningar nedflyttades att till förmånsrätten gälla efter denna nyttjanderättsinteckning. När detta avtal ingicks, anlitade dödsbodelägarna inte någon annan rådgi- vare än advokaten. Advokatsamfundets styrelse fann av utredningen framgå att dödsbodelägarna själva saknat förutsättningar att bedöma den rättsliga och ekonomiska betydelsen av arrendevillkoren, ett förhål- lande som advokaten måste ha insett. Styrelsen uttalade att advokaten genom att under dessa förhållanden trots sin ställning som dödsbodel- ägarnas förtroendeman ingå arrendeavtalet, vilket kunnat äventyra klienternas intressen, allvarligt åsidosatt sina plikter som advokat. Föl denna och andra förseelser ansågs advokaten ha förskyllt varning.
TSA 1962 s. 13 (5). Styrelsen uttalade att en advokat, som vid bouppteckningen i ett dödsbo företrätt vissa dödsbodelägare, förfarit olämpligt genom att därvid själv köpa vissa föremål av dödsboet.
TSA 1965 s. 27 (6). En advokat, som förordnats till boutredningsman i ett dödsbo, i vilket fanns endast en dödsbodelägare (en över 80 år
40 Cordery s. 124—125.
41 Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 132.
42 Se Halvorsen i NAB 1969 s. 32.
gammal dam), medverkade till att dödsbodelägaren undertecknade ett köpekontrakt, varigenom en dödsboet tillhörig fastighet såldes till ad- vokatens hustru. Disciplinnämnden uttalade att advokaten förfarit oriktigt genom att, trots sin ställning som boutredningsman, medverka till försäljningen och att han genom att på en gång företräda dödsboets och sin hustrus samt därmed även sina egna intressen försatt sig i en situation, som lätt kunde ge anledning till misstankar att han ville till- godose sin hustrus och sina egna intressen i högre grad än dödsboets. Då advokaten genom sitt förfarande åsidosatt sina plikter som advokat, tilldelade nämnden honom erinran.
Den milda bedömningen i det sistnämnda fallet torde ha berott på att nämnden inte ansett sig kunna med säkerhet fastslå att försälj- ningen skett till pris understigande marknadsvärdet.
I 22 § första stycket SRGA har uttalats att mellan advokat och klient inte bör, bortsett från normala transaktioner inom ramen för en av klienten bedriven rörelse, förekomma andra ekonomiska transaktioner än vad som följer av uppdragsförhållandet. Advokaten bör sålunda, he- ter det vidare, regelmässigt inte inlåta sig i affärsförbindelser med klienten och inte personligen ekonomiskt engagera sig i dennes affärer. I 20 § FRGA har uttalats att en advokat bör undvika sådana affärs- transaktioner med sin huvudman, som icke har samband med advokat- verksamheten. Den norska kommitté som 1972 framlagt förslag till änd- ringar i NRGA har också föreslagit en bestämmelse om att en advokat icke under utförandet av ett uppdrag bör ekonomiskt engagera sig i klientens affärsverksamhet.
Huruvida det nyss återgivna stadgandet i 22 § första stycket SRGA avser även inrop på en offentlig auktion, som advokaten på klientens vägnar anordnat, torde få betecknas som tveksamt. Det i praktiken van- ligaste fallet är förmodligen det som föreligger, när en advokat såsom boutredningsman i ett dödsbo låter försälja dödsboet tillhörig fast eller lös egendom på offentlig auktion. Kan han då anses oförhindrad att in- ropa egendom för sin egen räkning?
För min del är jag benägen att bedöma denna fråga på följande sätt. Advokaten kan ha fått uttryckligt uppdrag att bevaka att viss dödsboets egendom vid auktionen inte slumpas bort för alltför billigt pris, men även om sådant särskilt uppdrag inte lämnats, torde med boutrednings- mannens allmänna plikt att ägna dödsboets angelägenheter omsorg följa viss skyldighet att vid auktionen tillse att egendom av mera betydande värde inte blir såld till annan för uppenbart underpris. Om advokaten för att förhindra ett sådant auktionsresultat ropar in egendom, måste han anses ha gjort detta för dödsboets räkning och kan inte — i varje fall inte utan klienternas samtycke — få för egen del behålla vad han ro-
pat in. Är situationen inte den nu antydda, möter väl i och för sig inte hinder för advokaten att göra inrop vid auktionen, men till förhind- rande av att det skall kunna sägas att han därvid tillgodosett ett eget intresse på sina klienters bekostnad, synes mig det lämpligaste vara att han bereder dem — eller någon av dem enligt överenskommelse eller "auktion" dem emellan — tillfälle att, om de så önskar, övertaga inro- pet utan någon vinst för advokaten.
I fråga om gåvor och andra benefika rättshandlingar av klienten till förmån för advokaten hänvisas till vad som anförts i 15 kap.43
Även lånetransaktioner mellan advokaten och klienten är i princip olämpliga, dels därför att de kan leda till att den ena parten råkar i ekonomiskt beroende av den andra,44 dels därför att en lånetransaktion mellan advokaten och klienten innebär ett handlande från advokatens sida i en situation, där en intressemotsättning föreligger mellan ho- nom och klienten. En utlåning från klienten till advokaten kan inne- bära att klienten ikläder sig en risk, som en ansvarskännande advokat bort avråda honom ifrån,45 och en utlåning från advokaten till klien- ten kan vara förknippad med villkor, som måste betecknas som otillbör- liga.
I England har Understrukits nödvändigheten av försiktighet vid utlå- ning till klienten. Om något lånevillkor avviker från "strictly usual terms", bör solicitorn sålunda begära att klienten anlitar en annan soli- citor; annars riskerar han att villkoret inte håller, såvida han inte kan bevisa att omständigheterna blivit till fullo klargjorda för klienten. Och samma principer gäller, om det är solicitorn som lånar av klien- ten.46
I ARGA 1969 uttalas att en advokat inte skall försöka övertala klien- ten att låta advokaten investera pengar i ett klientens företag och ej heller missbruka sin ställning som advokat till att söka förmå klienten att investera i ett företag, i vilket advokaten är intresserad (EC 5—3).
Det danska sagførernaevnet har i ett fall, SB 1947 s. 100— 101, dömt två advokater att böta vardera 1 000 kr för det de finansierat en entre- prenörsverksamhet och härför betingat sig uppenbart orimliga belopp som "riskpremie", och i ett senare fall, AB 1960 s. 197— 198, har advo- katnaevnet ingripit mot en advokat, som lånat en klient 5 000 kr mot en revers på 6 500 kr jämte ränta (motsvarande en effektiv ränta av ca 19 %). I DRGA Afsnit VI punkt 3. har uttalats bl. a. att en advokat bör utvisa "den største tilbageholdenhed" med finansiering av klienter.
43 Ovan s. 185 ff.
44 Se därom Hixxxxxxx x TSA 1969 s. 283.
45 Jfr det ovan s. 251 refererade fallet TSA 1967 s. 19 (5).
46 Cordery s. 127—129.
I Norge har advokatforeningens hovedstyre redan i ett uttalande 1930 betecknat det som "upassende for en sakfører" att vid utlåning betinga sig gottgörelse, som inte stod i rimligt förhållande till risken; NSB 1930 nr 16 s. 4 punkt 6.47
I Sverige har disciplinnämnden i ett fall, TSA 1969 s. 31 (13), dis- ciplinärt bestraffat en advokat för det han vid utlåning till en klient betingat sig och mottagit gottgörelse utöver skälig ränta. Beslutet mo- tiverades därmed att advokaten åsidosatt sina plikter som advokat (RB 8:7 andra stycket). Om advokatens förfarande ansetts innebära ocker, hade uppenbarligen RB 8:7 första stycket varit tillämpligt.
Principen att en advokat, om han nu finner sig böra lämna en klient lån, inte får betinga sig eller mottaga annat vederlag än skälig ränta har därefter uttryckligen fastslagits i 22 § andra stycket SRGA.
Disciplinär reaktion mot advokat på den grund att denne lämnat klienten lån har förekommit även i sådana fall där utlåningen innebu- rit främjande av syften, till vilkas ernående advokaten över huvud ta- get inte bort medverka. Exempel härpå är fallen TSA 1949 s. 31 (9) och 1952 s. 24 (8), båda avseende medverkan i osunda spekulationsaffärer.
Såsom framgår av den lämnade framställningen har de disciplinära reaktioner som förekommit i anledning av lånetransaktioner mellan advokat och klient avsett sådana fall där lånetransaktionen utgjort ett led i främjandet av ett otillbörligt syfte eller där den inneburit illoja- litet från advokatens sida gentemot klienten. Däremot synes man inte i något land ha ansett sig kunna kategoriskt förbjuda varje lån från ad- vokaten till klienten eller vice versa. Vinge har i detta avseende uttalat att den advokat "gör säkert klokt", som med största möjliga stränghet tillämpar grundsatsen att inte låna ut pengar till en klient och inte låna pengar av en klient,48 och Vinges uttalande har — uppenbarligen med gixxxxxx — återgivits av Axxx X. Xexxxxxx00 Xødtker har givit advokaterna rådet: "Unngå også ethvert lån f ra parten og likeså lån til parten".50
Vinges och Bødtkers råd är förvisso välmotiverade, men det kan inte göras gällande att varje sådant lån skulle strida mot god advokatsed. Undantagsvis kan ett lån av advokaten till klienten eller av denne till advokaten vara helt anmärkningsfritt.
Varken i Danmark, Norge, Finland eller Sverige har man helt för- bjudit lånetransaktioner mellan advokat och klient. I DRGA är, såsom tidigare nämnts, endast intaget ett råd till restriktivitet med finansie-
47 Se också Bødtker, Sakførerforeningen s. 123 (35).
48 Vinge s. 59.
49 Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 133.
50 Bødtker, God sakførerskikk s. 16.
ring av klienter, i NRGA finns ingen särskild bestämmelse i ämnet,50a och i 22 § första stycket SRGA har man inskränkt sig till att uttala att advokaten "regelmässsigt" inte "bör" lämna klienten lån eller mottaga lån av klienten. Förbudet mot att advokaten betingar sig eller mottager annat vederlag än skälig ränta för ett lån till klienten är däremot ovill- korligt. FRGA innehåller inte någon särskild bestämmelse om lån.
Om en advokat — med avvikelse från det principiellt lämpliga — lånar pengar av en klient, är det självklart att han måste vara absolut öppen och korrekt i allt som har att göra med lånetransaktionen. I fallet TSA 1950 s. 17 (9:III) tilldelades en advokat varning för det han, som av två gamla klienter fått lån mot säkerhet av inteckningar, föranlett dem att — för verkställande av visst utbyte av säkerheter — utlämna in- teckningarna till honom utan att upplysa långivarna om att deras pant- rätt i inteckningarna gick förlorad genom att dessa utlämnades till ho- nom.
Ett par spörsmål, som länge varit ganska omstridda, är huruvida en advokat bör gå i borgen för en klient samt huruvida han i så fall får tillgodoräkna sig ekonomisk gottgörelse för sitt borgensåtagande.
Särskilt i Danmark synes detta tidigare ha varit en relativt vanlig företeelse. Visserligen förklarade sagførerrådet redan i ett uttalande 1928 att det ej var kutym att advokater beräknade "riskpremie" eller "provision" för borgensåtaganden,51 men sådana fall förekom dock fortfarande. Är 1948 fann sig Xxxx X. Xxxxxxxx xöranlåten att varmt plä- dera för införande av en kollegial regel om att det icke överensstämmer med god sagførerskik att beräkna sig arvode, riskpremie eller provison för att ikläda sig borgen.52 Samma år tilldelade sagførernaevnet en ad- vokat advarsel för det han tillgodogjort sig provision med 1 450 kr för att gå i borgen för en klients växellån i en bank på 47 000 kr; SB 1948 s. 237.
År 1951 meddelades i SB att det inom sagførerrådet förelåg enighet om att fördöma advokats borgen för klienten.53 En enskild advokat hävdade i SB att en advokat måste ha rätt att gå i borgen för vem han vill,54 men rådet vidhöll sin ståndpunkt, och i ett uttalande 1954 för- klarade rådet det ligga "uden for saedvanlig praksis" att gå i borgen för klienten ävensom att en advokat icke är berättigad att tillgodoräkna sig riskpremie för att påtaga sig borgensförbindelser.55
50a 1972 års förslag till ändringar innehåller emellertid en sådan bestämmelse.
51 SB 1928 s. 21.
52 SB 1948 s. 161—166.
53 SB 1951 s. 12.
54 SB 1951 s. 66.
55 SB 1954 s. 93.
I ett fall, AB 1958 s. 288— 289, fann advokatnaevnet en advokat vara skyldig att till en klient återbetala 1 000 kr, som advokaten av klienten mottagit som vederlag för att han gick i borgen för denne. Som motive- ring anfördes att förfarandet innebar en icke acceptabel sammanbland- ning av klientens och egna intressen.
I DRGA Afsnit VI punkt 3. är stadgat bl. a. "En advokat bør ikke på- tage sig kaution for klienter."
Xxxx X. Xxxxxxxx xar hävdat att regeln borde sammanfattas sålunda: "Det ligger udenfor saedvanlig praksis at påtage sig kaution for klien- ter, og det er ikke stemmende med god advokatskik at beregne sig sa- laer, risikopraemie eller provision for at påtage sig kautionsforpligtel- ser eller for finansieringsvirksomhed. Et sådant vederlag skal tilbagebe- tales, hvis det er oppebåret."56
I Norge har man också ställt sig kritisk mot advokaters borgensåta- ganden för klienter,57 särskilt när advokaten tillgodoräknar sig gottgö- relse för åtagandet, och i NRGA § 12 andra stycket har stadgats förbud mot att en advokat går i borgen ("kausjon") för klienter. Trots den ka- tegoriska avfattningen av denna bestämmelse torde man emellertid vid antagandet av densamma ha räknat med att undantagsfall kan tänkas, där det inte kan finnas något att anmärka mot att advokaten ikläder sig borgen för en klient.58
I svensk praxis har förekommit uttalanden om att advokater förfarit olämpligt genom att gå i borgen för en klient. Så skedde exempelvis i fallet TSA 1940 s. 123 (9), där en advokat ansågs ha förfarit i hög grad olämpligt genom att erbjuda sig att mot provision anskaffa kapital åt en klient och att härför ikläda sig ett betydande personligt ansvar. I detta fall torde det främst ha varit sammankopplingen med advokatens eget provisionsintresse som ansetts höggradigt olämplig. I det under förevarande avsnitt förut omnämnda fallet TSA 1949 s. 31 (9) vidtog styrelsen disciplinär åtgärd bl. a. på den grund att advokaten iklätt sig borgen för lån, som klienten upptog. Här var det fråga om medverkan i osunda fastighetsaffärer. Advokaten hade också skaffat klienten lån hos andra personer, som betingat sig oskälig gottgörelse, liksom han själv debiterat ett uppenbart oskäligt arvode.
Avgörandena i de två nu nämnda fallen kan inte sägas ha givit nå- got entydigt svar vare sig på spörsmålet huruvida en advokat bör ikläda sig borgen för en klient eller på spörsmålet huruvida han i så fall har rätt att tillgodoräkna sig ersättning för borgensåtagandet.
I ett senare fall, TSA 1969 s. 43 (23), har styrelsen emellertid uttalat
56 Se Xxxx X. Xxxxxxxx, Advokatgerningen I s. 174—180.
57 Se Bødtker, God sakførerskikk s. 16.
58 Heiberg i NAB 1969 s. 5.
att en advokat bort avböja att, på sätt som skett, ikläda sig borgen för vissa klientens skulder (lån och växlar) ävensom att han lämpligen icke bort, såsom också skett, utverka borgen av klienten på ett advoka- tens inteckningslån.
Bakom den principiella uppfattningen att en advokat inte bör gå i borgen för klienten och inte heller utverka borgen av denne ligger samma synpunkter som anlagts på affärstransaktioner och lån mellan advokaten och klienten och som kan sammanfattas så, att man vill före- bygga en sammanblandning av advokatens och klientens ekonomiska intressen, eftersom en sådan sammanblandning kan äventyra advoka- tens oavhängiga ställning.
Något absolut förbud mot borgensförbindelser kan man inte gärna uppställa. Exempelvis måste en advokat vara oförhindrad att hjälpa klienten med en enligt lag erforderlig borgen i samband med en an- sökan om vräkning, kvarstad eller skingringsförbud.59 I 22 § första styc- ket SRGA har man därför — liksom i fråga om lånetransaktionerna — nöjt sig med att uttala att advokaten "regelmässigt" inte "bör" ikläda sig borgen för klientens skulder och inte heller utverka dennes borgen för gäld.
Vad slutligen angår frågan huruvida en advokat får begära eller mottaga vederlag för borgen åt en klient, har man i SRGA ansett sig kunna vara mera kategorisk. I det hänseendet har man sålunda helt ac- cepterat Axxx X. Xexxxxxxx xppfattning60 och i 22 § andra stycket före- skrivit att vederlag för borgen inte får begäras eller mottagas.
De väsentliga skälen till att på denna punkt ett absolut förbud införts torde ha varit dels att särskilt borgensåtaganden mot vederlag innebär att advokaten får ett eget ekonomiskt intresse, som kan strida mot klientens och som därför är oförenligt med den oavhängiga ställning advokaten bör intaga för att vara en lämplig rådgivare åt klienten (ut- ländska erfarenheter visar att klara missbruk förekommit), dels att en möjlighet för advokaterna att "tjäna pengar på borgensförbindelser" skulle vara ägnad att stimulera till ingående av sådana förbindelser, vilket inte är önskvärt.
19.12. Trohets- och lojalitetsplikten efter uppdragets upphörande
Den omständigheten att en advokats uppdrag slutförts eller eljest upp- hört, t. ex. genom återkallelse eller avsägelse, innebär inte att advokaten i alla avseenden befrias från plikten till trohet och lojalitet mot klien- ten. Efter uppdragets upphörande är han visserligen inte längre skyldig
59 Jfr Vinge s. 59.
60 Se ovan s. 282.
10†—Wiklund, God advokatsed
— eller ens befogad — att vidtaga positiva åtgärder till främjande av det intresse som uppdraget avsett, men hans plikt till trohet och lojali- tet mot klienten kvarstår så till vida att han inte heller i fortsättningen får vidtaga eller medverka till åtgärder, som strider mot det klientin- tresse han till följd av uppdraget haft att tillvarataga, liksom han inte får obehörigen utnyttja de uppgifter och upplysningar som han erhållit på grund av uppdraget.
Till en början är det klart att advokaten inte i den sak som uppdra- get avsett får åtaga sig att biträda klientens motpart gentemot sin tidi- gare klient och att han inte heller får åtaga sig ett annat uppdrag mot denne, om de uppgifter som han fått till följd av uppdraget från den tidigare klienten kan tänkas få betydelse vid utförandet av uppdraget mot samma klient. De uppgifter denne lämnat får inte utnyttjas mot honom. I dessa frågor hänvisas till vad som anförts i 16 kap. under 1. Åsidosättande av nu angivna regler utgör ett svikande av plikten till trohet och lojalitet mot den tidigare klienten, vars uppdrag upphört.
Men advokaten får efter avslutande av ett uppdrag inte heller med- verka till åtgärder, som — utan att direkt innebära att han åtager sig ett uppdrag mot den tidigare klienten — dock är ägnade att skada det intresse som advokaten hjälpt denne att tillvarataga.
I dansk praxis finns ett par exempel på åtgöranden av denna art.
SB 1950 s. 239— 241. Två personer, A och B, hade lånat ut 32 000 kr till en tredje person, G, som drev en kaffebar. Synbarligen på båda par- ternas uppdrag uppsatte en advokat ett avtal, enligt vilket, om C sålde rörelsen, 25 % av inflytande kontant betalning skulle utbetalas till A och B i avbetalning på lånet. Ett halvår senare upprättade advokaten ett avtal mellan C och en i kaffebaren anställd person, D, varigenom D mot erläggande av 20 000 kr till C inträdde som "kommandatist" i rö- relsen med rätt att få halva överskottet av denna och hälften av köpe- skillingen vid dess försäljning. Advokaten underrättade inte A och B om detta avtal. A och B såg sig sedermera nödsakade att sälja sin ford- ran hos C med förlust. Sagførernaevnet fann att, då D:s intressen blev "sikret vaesendigt bedre" än A:s och B:s, och de sistnämnda lånat C
32 000 kr med "saerlig henblik" på kaffebarens värde, advokaten inte bort medverka till upprättandet av avtalet mellan G och D utan att un- derrätta A och B och eventuellt "sikre desse adgang til at varetage deres interesser."
Det kan kanske ifrågasättas huruvida advokaten i detta fall verkligen kunnat mot C:s önskan underrätta A och B om avtalet mellan C och D. Men under alla förhållanden borde han ha avböjt att medverka vid in- gåendet av detta avtal, som tydligen var ägnat att skada det A:s och B:s intresse, som advokaten varit med om att söka skydda genom den refe-
rerade bestämmelsen i avtalet mellan A och B, å ena, samt C, å andra sidan.
AB 1958 s. 186. I egenskap av testamentsexekutör i en mans dödsbo medverkade en advokat till att den avlidnes hustru i ett nytt äktenskap tillskiftades boets fasta egendom för lägre värde än det verkliga mot det att hon upprättade ett testamente till förmån för sin makes brxxxxx- xxxxxx. Sådant testamente upprättades. Något år senare biträdde samma advokat änkan med upprättande av ett nytt testamente, varige- nom det första testamentet återkallades och andra testamentstagare in- sattes. Sagførernaevnet uttalade att advokaten, oavsett hur rättsförhål- landet mellan änkan och hennes makes bröstarvingar efter den träffade överenskommelsen gestaltade sig, handlat "sagførermaessigt urigtigt" genom att medverka vid upprättandet av det andra testamentet och inte underrätta bröstarvingarna därom. Naevnet "misbilligede" därför advokatens handlande.
Även i detta fall måste advokatens handlande betecknas som illojalt. Bröstarvingarna hade — liksom änkan — varit hans klienter när boet skiftades. Advokaten borde ha avböjt att medverka till att den ena av- talsparten — på sätt som skedde — helt undanröjde förutsättningen för den överenskommelse som träffats. Men det synes mig inte höjt över varje tvivel att advokaten mot änkans önskan skulle ha kunnat under- rätta bröstarvingarna om hennes åtgörande.
Även i svensk praxis har förekommit ett par fall av intresse i detta sammanhang.
TSA 1952 s. 27 (11). En advokat biträdde en rörelseidkare med upp- rättande av ett hyreskontrakt, varigenom denne av en fastighetsägare förhyrde den fastighet i vilken rörelsen bedrevs. I hyreskontraktet intogs en bestämmelse om rätt för rörelseidkaren att under hyrestiden köpa fas- tigheten för 48 000 kr. Ett par år senare — medan hyresförhållandet allt- jämt bestod — blev advokaten konsulterad av en fastighetsmäklare, som på fastighetsägarens uppdrag frågade om nyssnämnda bestämmelse i hy- reskontraktet utgjorde hinder för att fastigheten såldes till annan än hyresgästen; mäklaren uppgav att hyresgästen för det dåvarande avböjt ett erbjudande att köpa fastigheten för 48 000 kr. Advokaten svarade att bestämmelsen inte hindrade försäljning till annan, varpå han själv samma dag köpte fastigheten för en köpeskilling, som med några tusen kronor understeg 48 000 kr men som i kontraktet angavs till sistnämnda belopp för att advokatens tidigare klient, rörelseidkaren, inte skulle kunna invända att advokaten köpt fastigheten för billigare pris än det till vilket rörelseidkaren erbjudits att förvärva densamma. Rörelseidka- ren hemställde sedermera hos advokaten att få köpa fastigheten, vilken hemställan advokaten emellertid avvisade.
Rörelseidkaren anmälde advokaten för advokatsamfundets styrelse. I disciplinärendet uppgav advokaten att han redan vid hyreskontraktets upprättande upplyst sin klient om att fastighetsägarens utfästelse att framdeles sälja fastigheten inte var rättsligen bindande. Anmälaren be- stred riktigheten av denna uppgift.
Då advokaten i denna sin egenskap biträtt rörelseidkaren vid hyres- kontraktets upprättande, fann styrelsen att han, även om han därvid upplyst klienten om den ifrågavarande utfästelsens bristande rättsliga giltighet, förfarit oriktigt genom att sedermera låta sig konsulteras av ombud för fastighetsägaren och därvid reservationslöst förklara att ut- fästelsen icke utgjorde hinder för fastighetens försäljning till annan person. Styrelsen fann vidare att advokaten, som måste ha insett att det för rörelseidkaren var av intresse att fastighetsägaren stod fast vid sin utfästelse, förfarit i hög grad olämpligt genom att i strid med rörel- seidkarens intresse själv förvärva fastigheten och därefter vägra att överlåta densamma till rörelseidkaren, ävensom genom att medverka till att köpeskillingen vid advokatens förvärv av fastigheten i syfte att vilseleda rörelseidkaren angivits till högre belopp än den i verklighe- ten överenskomna. Styrelsen fann att advokatens handlande, även om hans åtgöranden vid fastighetsförvärvet inte kunde anses innefatta oredlighet, varit ovärdigt en advokat, och då han genom vad som före- kommit åsidosatt sina plikter som advokat, tilldelades han varning jämlikt RB 8:7 andra stycket.
När advokaten i det nu refererade fallet lät sig konsulteras av fastig- hetsägarens representant, var han otvivelaktigt verksam som advokat. Han handlade i denna verksamhet klart felaktigt genom att ge sin klients motpart (medkontrahent) råd i en angelägenhet, där den kon- sulterandes intresse stred mot det klientens intresse som han — låt vara på ett föga effektivt sätt — sökt tillgodose genom bestämmelsen i hyres- kontraktet.
Men styrelsen tillämpade RB 8:7 andra stycket även på advokatens åtgärd att själv köpa fastigheten (genom ett köpekontrakt med miss- visande innehåll) och därefter vägra att överlåta den till den klient han biträtt. När advokatens handlande i dessa avseenden — trots hans medverkan till att köpekontraktet gavs ett vilseledande innehåll — inte bedömdes som oredligt, måste styrelsens bedömning innebära att man ansåg att advokaten åsidosatt en plikt, som åvilade honom i hans verk- samhet som advokat. Eftersom fastighetsförvärvet i och för sig inte ut- gjorde något led i advokatverksamheten, kan styrelsen inte gärna ha åsyftat annan plikt än lojalitetsplikten mot klienten.
Denna bedömning synes fullt befogad. Advokatens handlande mot klienten måste betecknas som höggradigt illojalt. Även om hans upp-
drag för klienten var avslutat, hade det varit hans skyldighet att avhålla sig från åtgöranden, som gick stxxx x stäv mot det intresse som han visste att hans klient hade och som han själv haft i uppdrag att söka tillgodose.
I ett senare fall, TSA 1959 s. 57 (8), har styrelsen uttalat att den all- männa skyldigheten för en advokat att gentemot klienten ådagalägga hänsyn och lojalitet samt att avhålla sig från åtgärder, som kan skada klientens sak — liksom tystnadsplikten — kvarstår även efter uppdra- gets utförande. En advokat, som — genom ett handlande utanför advo- katverksamheten — åsidosatt denna plikt, tilldelades erinran, enär han åsidosatt sina plikter som advokat.
Hur långt den efter ett uppdrags upphörande kvarstående lojalitets- plikten mot klienten sträcker sig kan knappast anges i en allmän regel. Ovan har framhållits att lojalitetsplikten hindrar advokaten att bi- träda en klientens motpart i samma sak som uppdraget avsett eller i en annan sak, där de uppgifter som advokaten till följd av uppdraget er- hållit kan tänkas få betydelse, liksom också att advokaten inte får med- verka till andra åtgärder, ägnade att skada det intresse som han under uppdraget haft att tillvarataga.
Detta innebär självfallet inte att en advokat aldrig skulle få åtaga sig ett uppdrag mot någon som varit hans klient. Har det nya uppdra- get ingenting att göra med det uppdrag han haft för denne, och saknar de uppgifter han därvid fått varje betydelse vid det nya uppdragets ut- förande, föreligger inte något absolut hinder för advokaten att åtaga sig uppdraget mot den tidigare klienten, såvida inte detta uppdrag riktar sig mot just det intresse som advokaten tidigare haft att tillva- rataga. Sådana omständigheter som att en advokat biträtt en klient vid ett fastighetsköp, en bolagsbildning eller en skilsmässa, behöver i och för sig inte utgöra hinder för advokaten att senare åtaga sig ett upp- drag att föra talan mot den tidigare klienten exempelvis i ett mål om skadestånd på grund av en trafikolycka eller i ett mål om fordringsan- språk.
Det oaktat synes det vara motiverat att tillråda försiktighet, när en advokat överväger om han skall åtaga sig ett uppdrag mot en tidigare klient. Det kan vara svårt att erinra sig och bedöma om det föreligger någon sådan omständighet att man är direkt förhindrad att åtaga sig uppdraget, och det kan vara fråga om fall, som s. a. s. ligger på gränsen mellan vad man får och inte får göra. I sådana fall är det klokast att av- böja uppdraget mot den tidigare klienten. Det är bättre att göra detta än att utsätta sig för risken att bli beskylld för illojalitet.
I NRGA § 7 tredje stycket har också uttalats att en advokat bör visa varsamhet med att åtaga sig uppdrag mot en tidigare klient.
Om en advokat har åtagit sig ett uppdrag mot någon som tidigare varit hans klient, kan under uppdragets gång tvekan uppkomma huru- vida han vid det nya uppdragets utförande kan lämna en viss uppgift om något förhållande, som han känner till från det tidigare uppdraget. Avser detta förhållande något som omfattas av hans tystnadsplikt mot den tidigare klienten (se därom närmare nästföljande kapitel), kan han självfallet inte få lämna uppgiften. Är nu denna uppgift väsentlig för att den nya klientens intressen skall kunna rätt tillvaratagas, borde advokaten tydligen aldrig ha åtagit sig det nya uppdraget, och han kan då se sig nödsakad att frånträda detsamma.
Å andra sidan är inte varje faktiskt förhållande, varom advokaten fått kännedom till följd av ett tidigare uppdrag från den nuvarande klientens motpart, av sådan beskaffenhet att advokaten åsidosätter sin lojalitetsplikt mot den sistnämnde genom att lämna uppgift därom. Den Norske Advokatforenings hovedstyre har sålunda i ett fall, NSB 1954 s. 172, funnit det icke strida mot god sakførerskikk att en advokat, som för 10 år sedan varit offentlig försvarare i ett brottmål, som slu- tade med fällande dom, nu framlade straffdomen i ett civilmål, där han företrädde den dömdes motpart.
En härmed jämförbar situation förelåg i ett svenskt fall, TSA 1956 s.
17 (13). En person, som för åtta år sedan varit åtalad för bedrägeri men frikänts på grund av bristande bevisning, hördes som vittne i ett tvis- temål, där kärandens talan fördes av den advokat som försvarat vittnet i brottmålet. Sedan vittnet lämnat för advokatens klient ofördelaktiga uppgifter, önskade advokaten belysa vittnets trovärdighet och upplyste i detta syfte att vittnet varit åtalad för bedrägeri. Styrelsen uttalade visserligen sitt ogillande av advokatens handlingssätt men inte därför att det ansågs innebära någon illojalitet mot en tidigare klient utan därför att det var olämpligt ur andra synpunkter.
En advokat har emellertid alltid anledning att vara försiktig med att lämna uppgifter, som kan uppfattas såsom ett åsidosättande av lojali- tetsplikten mot en tidigare klient.
19.13. Särskilt om försvarares lojalitetsplikt
Framställningen i detta kapitel har avsett advokatuppdrag över huvud taget och inte tagit sikte på någon viss typ av uppdrag. Det synes emel- lertid vara av intresse att särskilt ingå på frågan huruvida den plikt till trohet och lojalitet som advokaten såsom försvarare i brottmål har gentemot den misstänkte eller tilltalade i något avseende skiljer sig från motsvarande plikt gentemot andra klienter.
Såvitt frågan avser spörsmål om tystnadsplikt och om sanningsplikt
kommer den att behandlas i senare sammanhang.61 Här skall den upp- tagas till behandling såvitt den avser spörsmålet huruvida advokaten så- som försvarare i brottmål kan anses berättigad att handla i strid mot klientens instruktioner eller önskemål, vilket — därest frågan besvaras jakande — skulle betyda att advokaten såsom försvarare inte hade samma plikt till lojalitet mot den misstänkte som han har mot andra klienter.
Xxxxx Xxxxxxxxxxx xar gjort gällande att brottmålsadvokaten i främsta rummet bör uppfatta sig själv som "en rättsordningens och samhälls- intressets tjänare".62 Stxxxxxxxxx xar också betecknat det som "brist på socialt sinne" att en försvarare yrkar villkorlig dom i ett fall, där han inser att en sådan skulle innebära "ett uppenbart missbruk av insti- tutet".63
I RB 21:8 är stadgat bl. a. att försvararen äger göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av den misstänktes rätt.
I anknytning till detta lagrum har Ekxxxx xävdat att försvararen gent- emot den misstänkte intar en friare ställning än den som i tvistemål tillkommer ett rättegångsombud gentemot huvudmannen. Försvararen anses nämligen, säger Ekxxxx, åtminstone i viss utsträckning kunna till- varata den misstänktes intressen även i strid mot dennes egna önske- mål. Ekxxxx xfrågasätter t. o. m. om inte försvararen i ett fall, där en tilltalad erkänner vad som läggs honom till last, medan försvararen misstänker att erkännandet inte stämmer med det verkliga förhållandet, bör meddela rätten att han ej känner sig övertygad om att erkännandet är riktigt och att den tilltalade ej bör fällas utan att det finns annan be- visning för hans skuld. Enligt Ekxxxx xnses försvararen över huvud taget obunden av den misstänktes instruktioner, t. ex. om att inte inge någon framställning om sinnesundersökning.64
Å andra sidan förklarar Ekxxxx xtt försvararen inte onödigtvis bör äventyra den misstänktes förtroende. Önskar den misstänkte komma i åtnjutande av villkorlig dom, synes försvararen, säger Ekxxxx, även om han skulle anse den misstänkte vara i behov av anstaltsvård, inte böra påyrka en påföljd, som medför att denne berövas friheten.65
Även Olxxxxxxxx xar gjort gällande att försvararens verksamhet inte
61 Se nedan s. 293 ff. och s. 535 ff.
62 Stjernstedt, Brottmålsadvokaten s. 32. Uttalandet har med gillande återgivits av Vinge s. 43. Det återfinnes också i Brodin, Försvararens uppgifter i kriminal- processen. Brottets beivrande s. 164.
63 Stxxxxxxxxx, a. a. s. 64—65.
64 Ekelöf, Rättegång II s. 90—91.
65 Ib s. 91.
är "bunden" vid instruktioner från den misstänkte66 samt att försvara- ren bör beakta möjligheten att den tilltalade med orätt tar på sig gär- ningen och att försvararen i sådana fall har att verka för frikän- nande.67
I Danmark har Xxxxxxx Xxxxxx — i polemik mot Xxxxxxx Xxxxxxx och under åberopande av X. Xxxxx-Xxxxxxxx — hävdat att en försvara- res befogenheter inte kan begränsas utan att försvararen är berättigad att vidtaga de åtgärder som han anser nödvändiga och ändamålsenliga för försvaret, även om klienten har förbjudit försvararen att företaga dessa åtgärder. Xxxxxxx-Xxxxxx motiverar denna uppfattning därmed att försvararen skall tillvarataga inte bara den tilltalades intresse att inte bli orättvist dömd utan också samhällets intresse av att så ej sker.68
Vad särskilt angår den situationen att den misstänkte erkänner, men försvararen misstänker att erkännandet är oriktigt och tillkommet t. ex. för att skydda den verklige gärningsmannen, har både Xxxxxxxxxxx och Xxxxx — trots sin uppfattning om försvararen såsom i främsta rummet "en rättsordningens och samhällsintressets tjänare" — hävdat att för- svararen principiellt bör rätta sig efter klientens önskan och inte be- strida erkännandets riktighet. Vill klienten ta på sig ett brott, må det vara hans sak, anser båda författarna.69 Xxxxxxxxxxx gör dock undantag för "exceptionella fall", och Vinge förutsätter att intet tvivel råder om klientens "tillräknelighet".
I sin recension av Xxxxxx arbete har Xxxxxxx-Xxxxxx förfäktat en motsatt mening och framfört den åsikten att försvararen, om han har klart för sig att klienten med orätt tar på sig ett brott, är skyldig att be- strida riktigheten av klientens erkännande. Xxx Xxxxxxx-Xxxxxx för- menar att försvararen, även om han fått uppgiften i förtroende av klienten, inte bryter mot sin — i Danmark straffsanktionerade — tyst- nadsplikt genom att röja den.70
I skarp kontrast mot Xxxxxxxxxxxx och Vinges uppfattning om försva- rarens roll har Xx Xxxxxxx hävdat att försvararen över huvud taget inte skall tillgodose ett samhällsintresse utan — inom tillåtna gränser — helt stå på individens sida i dennes motsatsförhållande till samhäl- let.71
Xxxxxxx har senare understrukit att i brottmål kravet på lojalitet
66 Olivecrona s. 106.
67 Ib. s. 108.
68 Xxxxxxx-Xxxxxx i SB 1954 s. 131—133. 69 Xxxxxxxxxxx, a. a. s. 63 och Vinge s. 47. 70 SB 1944 s. 116—117.
71 TSA 1953 s. 297—299.
gentemot klienten är utomordentligt starkt. Särskilt har han hänvisat till att försvararen enligt RB 21:7 skall med nit och omsorg tillvara- taga den misstänktes rätt och i detta syfte verka för sakens riktiga belys- ning.72
När det är fråga om samhällsingripanden i en enskild individs per- sonliga eller ekonomiska frihet, t. ex. tvångsåtgärder enligt alkoholistla- gen eller barnavårdslagen, brottmål eller mål som omyndigförklaring, skall enligt Xxxxxxxx uppfattning den advokat som biträder den mot vilken ett ingripande påyrkas, helt stå på dennes sida och respektera hans önskemål. Vill den i ett brottmål tilltalade ha villkorlig dom, får hans advokat sålunda inte plädera för skyddstillsyn, och om den tillta- lade hellre vill ha ett kort fängelsestraff, skall advokaten verka för att påföljden inte stannar vid skyddstillsyn. Om det blir tal om sinnesun- dersökning, och klienten motsätter sig sådan, därför att han genom att bli förklarad psykiskt sjuk skulle drabbas av resultat som ter sig ännu värre för honom, skall advokaten enligt Xxxxxxxx mening försöka för- hindra sinnesundersökningen. "Den tilltalade har ju rätt att söka åstadkomma den påföljd som han föredrar, alldeles oavsett hur hans be- dömning ter sig ur objektiv synpunkt," säger Xxxxxxx. Samma syn- punkter anlägger Xxxxxxx när advokaten har att biträda någon som har begärts omyndigförklarad. Sammanfattningsvis förklarar Xxxxxxx att när advokaten står mellan klienten och samhället, så är det klientens önskemål advokaten skall tillgodose, "inte därför att de syftar till klien- tens 'verkliga gagn', utan därför att de är klientens önskemål."73
För min del ansluter jag mig obetingat till den uppfattning West- man uttalat. En sak är att advokaten, om han anser klientens önskemål oförnuftiga och stridande mot dennes bästa, bör råda klienten att ändra ståndpunkt, men om klienten vidhåller sina önskemål, kan jag inte se att advokaten — utan att åsidosätta sin lojalitetsplikt mot klienten — kan få handla stick i stäv mot vad denne önskar. Den grund på vilken man byggt tesen om att en försvarare skulle få handla i strid mot klien- tens egna önskemål synes mig inte särskilt stark. Stadgandet i RB 21:8 behöver, såvitt jag förstår, inte uppfattas på annat sätt än som en be- stämmelse om försvararens behörighet, och därav följer inte att behö- righeten får utnyttjas i strid mot klientens instruktioner.
Enligt min uppfattning har en advokat såsom försvarare samma plikt till lojalitet mot klienten som han har i alla andra fall, och en konsekvens därav är att han inte kan få handla på ett sätt som direkt strider mot klientens önskemål. Alla är överens om vikten av att den
72 Westman, Advokater — behövs dom? s. 17.
73 Westman, Advokater — behövs dom? s. 39—42.
misstänkte skall kunna hysa förtroende för sin försvarare, men hur detta förtroende skall kunna upprätthållas, om försvararen handlar mot den misstänktes uttryckliga önskan, är åtminstone för mig svårt att förstå.
Det fallet att den misstänkte erkänner ett brott, som han inte begått, har jag behandlat i en tidskriftsartikel 1965.74 Artikeln föranleddes av ett i praktiken inträffat fall, där den tilltalade strax före huvudför- handlingen för sin försvarare omtalat att han var oskyldig till ett av de brott för vilka han åtalats och att han under förundersökningen erkänt
— och vid huvudförhandlingen ämnade erkänna — även detta brott för att därigenom skydda en kamrat, som begått brottet. I artikeln hävdade jag att försvararen å ena sidan inte kunde fortsätta försvaret utan att låtsas om vad som hänt men att han å andra sidan inte heller kunde i strid mot klientens önskan omtala för rätten hur det i verkligheten för- höll sig. Min slutsats blev därför att advokaten måste frånträda uppdra- get.
I ett efterföljande diskussionsinlägg anmärkte en kollega att advoka- ten — utan att yppa vad klienten anförtrott honom — kunde ha fortsatt försvaret och därvid nedlagt arbete på att förringa eller utplåna bevis- ningen, så att erkännandet för domstolen framstått som tveksamt eller osannolikt.75 Jag tog i en efterskrift avstånd från denna uppfattning och framhöll bl. a. att även ett sådant tillvägagångssätt skulle ha inne- burit ett handlande i strid mot klientens intresse, som ju gick ut på att bli dömd för brottet.76
Jag finner inte anledning att frångå den uppfattning jag sålunda ut- talat. Advokaten kan inte biträda klienten i dennes strävan att föra domstolen bakom ljuset, men han kan enligt min mening inte heller agera i direkt strid mot vad klienten vill, och då finns ingen annan lösning än att frånträda uppdraget. Att advokaten skulle få handla i strid mot klientens önskan redan därför att han "misstänker" att dennes erkännande är oriktigt77 betraktar jag som uteslutet.
Då återstår frågan: Har en offentlig försvarare i det hänseende det här gäller någon annan ställning än en privat försvarare? Är han i högre grad än denne att betrakta såsom "en rättsordningens och sam- hällsintressets tjänare"?
Antydningar i denna riktning har inte helt saknats. Så t. ex. gjorde Xxxx Xxxxxxxxx i ett föredrag vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte 1948 gällande att den offentlige försvararen utövar "en offentlig funk- tion", som på något sätt skulle "utkristallisera" en skillnad mellan of-
74 TSA 1965 s. 376—379.
75 TSA 1966 s. 23—24.
76 TSA 1966 s. 25—26.
77 Jfr Ekelöf, a. a. s. 90.
19 KAP.—20 KAP. 293
fentlig och annan försvarares ställning.78 För denna uppfattning, som vid årsmötet föranledde viss kritik,79 finns, såvitt jag förstår, inte någ- ra bärande skäl. Bestämmelserna i RB 21:7 och 21:8 är desamma for offentlig försvarare och privat försvarare, och det finns inte något stad- gande, som säger att en offentlig försvarare skall vara "mera lojal mot samhället och mindre lojal mot klienten" än vad en privat försvarare skall vara. Klienten har enligt min uppfattning rätt att fordra obe- tingad lojalitet från försvararens sida, vare sig han själv utsett denne eller försvararen förordnats av rätten. Endast så till vida föreligger en skillnad att en privat försvarares uppdrag kan bringas att upphöra ge- nom återkallelse eller avsägelse, medan en offentlig försvarares entledi- gande förutsätter rättens medgivande.
Huruvida en försvarares handlande i visst fall kan anses förenligt el- ler inte förenligt med hans plikt till lojalitet mot klienten kan självfal- let ibland vara diskutabelt.
Vinge har — med hänvisning till ett av Ekdahl anfört fall — hävdat att, om domstol av misstag råkar utdöma ett straff, som underskrider det för brottet lagstadgade minimistraffet, försvararen måste anses be- rättigad att påpeka felet och få detta rättat. Såsom Vinge — och även Xxxxxx — framhållit är ett dylikt påpekande endast skenbart till klien- tens nackdel, då åklagaren kan förutsättas överklaga domen, om felet ej rättas till.80 Xxxx Xxxxxxxxx har visserligen kritiserat Vinges och Xx- xxxxx uppfattning men inte ur den synpunkten att advokatens påpe- kande skulle vara illojalt mot klienten utan därför att det skulle utgöra ett oskickligt beteende inför rätta.81 Dessa uttalanden gjordes före brottsbalkens och rättegångsbalkens ikraftträdande. Med de möjligheter som numera föreligger till nedsättning av påföljd torde föga utrymme för påpekanden av detta slag föreligga.
20 KAP. TYSTNADSPLIKT
20.1. Grunderna för tystnadsplikten och dess reglering i andra länder
I alla västerländska kulturländer har man sedan lång tid tillbaka varit på det klara med att en advokat måste ha rätt och plikt att iakttaga tystnad om vad hans klienter anförtrott honom.1
Ett väsentligt och allmänt erkänt skäl härtill är att en advokat för att kunna utföra sitt uppdrag måste få tillgång till så fullständigt material
78 Se TSA 1948 s. 174 och s. 177—178.
79 Se TSA 1948 s. 196.
80 Se Vinge s. 47 och Ekdahl i TSA 1937 s. 195—196.
81 TSA 1945 s. 22.
1 Se Bomgren i TSA 1937 s. 221 och Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 288.
som möjligt, i första hand genom uttömmande upplysningar av klien- ten om alla förhållanden av betydelse för saken. I rättegångar är detta inte bara ett klientens utan också ett rättskipningens intresse. Men även i andra rättsliga angelägenheter än rättegångar är det både av hänsyn till klienterna och för främjande av rättslivet såsom sådant av vikt att advokaten blir så fullständigt informerad som möjligt. En grundläggande förutsättning härför är emellertid att klienten kan hysa förtroende för advokaten och lita på att upplysningarna inte utan hans samtycke vidarebefordras till någon annan.2
Ett annat lika beaktansvärt skäl är att varje medborgare bör ha möj- lighet ätt anförtro sig åt och rådföra sig med en advokat i angelägenhe- ter, där dennes kunskaper och livserfarenhet kan vara till stöd och hjälp, och därvid kunna känna sig förvissad om att vad han anförtror advokaten inte mot hans önskan yppas för annan. Inte minst i nutidens komplicerade samhällsliv är denna synpunkt av stor betydelse. Advoka- ter och läkare har kommit att mer och mer fylla en biktfaders roll.3 Att sakkunniga rådgivare i rättsliga angelägenheter skall stå till allmänhe- tens förfogande ligger inte bara i den enskildes intresse utan är också ett samhällsintresse av stor vikt.
Om man sålunda allmänt är överens om behovet av regler, som tryg- gar den enskildes möjligheter att anförtro sig åt en advokat i förli- tande på diskretion från dennes sida, är man å andra sidan också över- ens om att de uppgifter en klient lämnat sin advokat inte under alla förhållanden kan få stanna dem emellan. Andra viktiga samhällsintres- sen kan ibland kräva att även uppgifter, som sålunda lämnats i för- troende, bringas till annans kännedom.
Det samhällsintresse som man här först och främst beaktat är rätt- skipningens intresse att domstolarnas avgöranden skall vara grundade på en riktig, med verkligheten överensstämmande framställning av fakta, m. a. o. att sanningen skall komma fram i en rättegång. Detta in- tresse kan i vissa situationer vara av sådan styrka att intresset av sekre- tess måste vika. Vad det här närmast gäller är frågan i vad mån en ad- vokat skall få höras som vittne om sådant som bör hållas hemligt, därest sekretessintresset skall bli tillgodosett. Inte i något land har man den uppfattningen att sanningsintresset alltid väger tyngre än sekretessin- tresset. I princip har man snarare den motsatta uppfattningen, men man medger att situationen kan vara sådan att sanningsintresset måste till-
2 Jfr Bomgren 1. c., Vinge s. 19, Xxxx, Taushetsplikten s. 10 och Xxxx X. Xxxxxxxx,
Advokatgerningen I s. 85.
3 Se Bomgren 1. c., Vinge 1. c., Xxxx, a. a. s. 29—30 och s. 46 samt Xxxx X. Xxxxx- xxx, a. a.s. 84.
erkännas företräde. Hur avvägningen mellan de två intressena bör ske är en fråga, som lösts olika i olika länder.
Ytterligare ett samhällsintresse, som kan komma i konflikt med sekre- tessintresset, är det allmänna intresset av att planlagda brott inte kom- mer till utförande utan om möjligt förhindras. Ingenstans anser man sig kunna tillåta att en advokat, som i förtroende får kännedom om att ett brott planeras, alltid behåller denna kännedom för sig själv, oavsett det planerade brottets mer eller mindre allvarliga natur och utan hänsyn till de intressen som skulle kränkas genom brottet. En av- vägning mellan den enskildes intresse av sekretess och samhällsintresset av att brott förhindras anses ofrånkomlig. Även i detta avseende har avvägningen i olika länder skett efter olika riktlinjer.
I vissa länder finns också bestämmelser, enligt vilka tystnadsplikten måste vika för en plikt att upplysa om omständigheter, som visar att en för brott åtalad eller dömd person är oskyldig.
Slutligen har — inte minst under de senaste decennierna — stats- makterna i olika länder i allt vidare omfattning ansett det allmännas intresse av insyn i och kontroll av de enskilda medborgarnas förhållan- den vara av sådan vikt att man funnit sig böra i större eller mindre ut- sträckning åsidosätta den enskildes intresse av diskretion rörande de uppgifter han lämnat sin advokat. I första hand är det här fråga om att tillgodose samhällets intresse av taxeringskontroll, valutakontroll, pris- kontroll o. s. v.4
Med de undantag som sålunda anses nödvändiga av hänsyn till andra intressen är man emellertid ense om att intresset av sekretess kring de uppgifter en advokat erhåller i samband med uppdrag av en klient är förtjänt av skydd.
I de länder varom här är fråga anser man att det för tillskapande av detta skydd inte är tillräckligt att advokaten får rätt att iakttaga tyst- nad om vad han fått veta, utan han måste ha en plikt att tiga, en tyst- nadsplikt, dvs. en rättslig skyldighet att inte yppa sådant som i klien- tens intresse bör hemlighållas.5 Med denna utgångspunkt blir det pri- mära en rättslig tystnadsplikt för advokaten, medan de fall där andra berättigade intressen kräver vittnesmål eller annan upplysning av ho- nom framstår som begränsade undantag från tystnadsplikten.6
I Västtyskland är en advokats tystnadsplikt straffsanktionerad genom
4 Se härom beträffande Danmark Xxxx X. Xxxxxxxx, a. a. s. 87—88 och s. 91—92 samt beträffande Norge Lous, a. a. s. 76—88.
5 Beträffande frågan om rätt eller plikt att iakttaga tystnad se Lous, a. a. s. 12—
26 samt Xxxxxxxxx, Xxx. IV till Förhandlingarna å det nittonde nordiska jurist- mötet s. 5. Jfr Förhandlingarna s. 151.
6 Se förhandlingarna vid nittonde nordiska juristmötet s. 163 (Xxxx X. Xxxxxxxx)
och s. 165—166 (Xxxxxx Xxxxxxx).
ett stadgande i Strafgesetzbuch § 300. Enligt detta stadgande straffas en advokat med upp till sex månaders fängelse och/eller böter, om han "unbefugt" uppenbarar "ein fremdes Geheimnis", som anförtrotts ho- nom eller blivit bekant för honom i hans egenskap av advokat. I anslut- ning till detta lagstadgande har i TRGA § 31 utsagts att advokatens tystnadsplikt sträcker sig längre än den lagstadgade tystnadsplikten och omfattar allt som anförtrotts honom eller som han fått kännedom om i sin yrkesutövning, såvida inte undantag stadgats i lag eller följer av i rättspraxis vedertagna grundsatser. I samma paragraf sägs också att båda plikterna består jämväl efter det uppdragsförhållandet upphört och även gentemot personer, som redan från annat håll fått kännedom om fakta, liksom också gentemot andra advokater och mot anhöriga. I paragrafen xxxxxxx slutligen att advokaten är skyldig att tillhålla sina medarbetare och anställda att iakttaga samma regler.
Mot den sålunda stadgade tystnadsplikten svarar enligt Civilprozess- ordnung bestämmelser, som i hög grad begränsar möjligheterna att höra en advokat som vittne om fakta, som omfattas av tystnadsplikten.7
Beträffande upplysningsplikt i andra fall gäller enligt Strafgesetzbuch
§ 138 en generell plikt att anmäla planerade grova brott. Enligt § 139 är en advokat dock inte skyldig att göra anmälan om vad han i förtroende fått veta om ett planerat brott, såvida han allvarligt har bemödat sig om att förmå vederbörande att avstå från brottet.8
I England gäller för både barristers och solicitors en sträng tystnads- plikt, utformad genom sedvana och rättspraxis som en del av Common Law.9 En barrister är skyldig att iakttaga tystnad om vad som anför- trotts honom som "counsel", och denna plikt består även sedan relatio- nen "counsel and client" har upphört.10 Motsvarande tystnadsplikt gäl- ler för solicitors.11 Straff för åsidosättande av tystnadsplikten är inte stadgat, men sträng disciplinär påföljd kan tilldelas vederbörande, och skadeståndsskyldighet kan inträda. Tystnadsplikten gäller för alltid och även för advokatens anställda.
All förtrolig information mellan advokat och klient är "privileged", och advokaten får inte utan klientens samtycke höras som vittne därom. I viss utsträckning anses emellertid en advokat berättigad och stundom skyldig att genom anmälan förebygga ett planerat brott, trots att hans kännedom därom härrör från ett förtroligt meddelande från en klient. Exempelvis har sålunda en solicitor ansetts skyldig att till polisen an-
7 Se därom Lous, a. a. s. 105.
8 Lous, a. a. s. 104—105.
9 Lous, a. a. s. 98.
10 Boulton s. 22.
11 Se därom närmare Lund, Solicitors s. 96—104.
xxxx att hans klient i en skilsmässoprocess hotat att mörda den andra maken, om han förlorade processen; förutsättningen för anmälningsskyl- dighet angavs emellertid vara att solicitorn ansåg det sannolikt att hans klient skulle göra allvar av hotelsen.12
I USA synes gälla väsentligen samma regler som i England. Canon 4 i ARGA 1969 lyder: "A Lawyer Should Preserve the Confidences and Secrets of a Client", och i DR 4—101 inskärpes att en advokat inte utan klientens samtycke får yppa dennes "confidences or secrets" annat än i tre fall, nämligen om så är tillåtet i DR eller påbjudes i lag eller begäres av domstol, om ett yppande är nödvändigt för att förhindra att klienten begår ett brott, samt om yppandet är nödvändigt för att advo- katen skall kunna säkerställa eller indriva sitt arvode eller försvara sig mot en anklagelse för "wrongful conduct".
I Danmark är advokats tystnadsplikt straffsanktionerad genom ett stadgande i Borgerlig Straffelov § 264 b. Med böter eller fängelse i högst sex månader straffas sålunda bl. a. advokater och deras medhjäl- pare, om de röjer "privatlivet tilhørende hemmeligheder", om vilka de fått kännedom i utövningen av sin verksamhet, såvida de inte vant skyldiga att uttala sig eller har handlat "i berettiget varetagelse af åbenbar almeninteresse eller af eget eller andres tarv".13 Stadgandets räckvidd är som synes begränsad till att avse obehörigt röjande av till privatlivet hörande hemligheter. Inom Det Danske Advokatsamfund anser man dock en advokats tystnadsplikt sträcka sig väsenligt utöver den straffsanktionerade tystnadsplikten och i varje fall omfatta allt vad advokaten av klienten erfarit i förtroende.14 I straffeloven § 152 stad- gas också straff för offentlig tjänsteman, som röjer vad han i tjänsten erfarit som "hemmelighed", och eftersom advokaterna enligt retspleje- loven § 136 för förseelser i advokatverksamheten är underkastade straf- felovens bestämmelser om straff för tjänsteförseelser, anses straffeloven
§ 152 tillämplig även på advokater.15
I fråga om advokats vittnesplikt gäller i Danmark enligt retsplejelo- ven § 170 första stycket att mot dens önskan, som har krav på hemlig- hållande, advokater inte får avkrävas vittnesmål om vad som kommit till deras kännedom vid utövningen av deras verksamhet. Såvitt angår försvarare i brottmål gäller denna regel utan inskränkning. I övrigt kan rätten enligt retsplejeloven § 170 andra stycket ålägga en advokat att avlägga vittnesmål om vad han erfarit i sin verksamhet, när ett sådant vittnesmål anses vara "af afgørende betydning for sagens udfald og sa-
12 Lund, a. a. s. 103.
13 Se Østergaard i AB 1972 s. 130.
14 Se Lous, a. a. s. 92 och Xxxx X. Xxxxxxxx, a. a. s. 90.
15 Se Østergaard 1. c.
gens beskaffenhed og dens betydning for vedkommende part eller sam- fundet findes at berettige til, at förklaring afkraeves."16 Rätten får dock inte i tvistemål ålägga en advokat att vittna om vad han erfarit i en rättssak, som varit honom anförtrodd till utförande eller i vilken hans råd har sökts.17 Bestämmelserna i retsplejeloven § 170 gäller också för advokatens medhjälpare.
Enligt straffeloven § 141 föreligger emellertid en allmän anmälnings- plikt, om det gäller att avvärja brott, som medför fara för människors liv eller välfärd eller för betydande samhällsvärden, och i straffeloven §
143 är stadgat straff för underlåtenhet att upplysa omständigheter, som bestämt talar för att en för brott anklagad eller dömd är oskyldig. Gent- emot dessa bestämmelser kan tystnadsplikten inte upprätthållas.18
Även i Norge är en advokats brott mot tystnadsplikten straffbelagt. Enligt straffeloven § 144 straffas sålunda bl. a. advokater och försvarare i brottmål, ävensom deras medhjälpare, med böter eller fängelse i högst sex månader, om de rättsstridigt uppenbarar "hemmeligheter, som er dem eller deres foresatte betrodd x xxxxxxxxx medfør". Dit hör också vad en advokat, resp. hans medhjälpare, får reda på t. ex. genom studium av överlämnade handlingar eller samtal med personer, som klienten hänvisat till.19
Beträffande vittnesplikten gäller enligt bestämmelser i straffeprosess- loven § 178 och tvistemålsloven § 205 att domstol ej utan samtycke av den som har krav på hemlighållande får ta emot vittnesmål av bl. a. ad- vokater och försvarare om vad som anförtrotts dem i deras kall, med un- dantag dock för sådana fall där upplysningsplikt är stadgad i lag. Denna regel gäller också för underordnade och medhjälpare. I brottmål bortfaller förbudet, om vittnesmål är nödvändigt för att förebygga att en oskyldig blir straffad.
Enligt straffeloven § 139 gäller vidare en allmän skyldighet att an- mäla vad man erfarit om planer på att begå vissa brott av allvarlig art. I sådana fall tar anmälningsplikten över tystnadsplikten. Detsamma gäl- ler enligt straffeloven § 172, om någon fått kännedom om omständighe- ter, som visar att en för brott tilltalad eller dömd är oskyldig.20
Även i Finland är advokats tystnadsplikt straff sanktionerad genom ett stadgande i 38 kap. 3 § strafflagen om straff för bl. a. "sakförare", resp. dennes biträde i yrket, som olovligen uppenbarar enskild persons eller familjs hemlighet, varom han i utövning av yrket fått kännedom. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
16 Xxxxxxxxxx, a. a. s. 130—131.
17 Ib. s. 131.
18 Ib. s. 133.
19 Lous, a. a. s. 40.
20 Se Lous, a. a. s. 23—26 och s. 51.
Vittnesmål får enligt 17 kap. 23 § rättegångsbalken inte utan huvud- mannens samtycke avfordras ombud eller rättegångsbiträde om vad hu- vudmannen anförtrott honom för målets utförande.
Även den finska strafflagen innehåller ett stadgande om straff för un- derlåtenhet i vissa fall att avslöja brottsplaner. Den som vet vissa grova brott "vara å färde" är sålunda skyldig att underrätta myndighet eller den som hotas av brottet (16 kap. 19 § strafflagen).
20.2. Tystnadspliktens rättsliga reglering i Sverige
I Sverige har advokats tystnadsplikt länge varit i ytterligt ringa mån reglerad i lag. Före den nu gällande rättegångsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1948 var rättstillståndet i stort sett följande. 1734 års lag utgick från en oskriven regel att tystnadsplikt i viss utsträckning gällde för advokater. Någon allmän tystnadsplikt var det dock inte fråga om, utan ursprungligen hade man endast avsett att hindra att hemligheter, som en part anförtrott sin advokat, skulle komma till motpartens känne- dom. I vissa fall kunde ett åsidosättande av tystnadsplikten bestraffas som trolöshet mot huvudman enligt SL 22:14. Därjämte stadgades i gamla RB 17:7 att en fullmäktig inte fick vittna om det som hans hu- vudman "honom under den rättegång förtrott".21 Xxxxxxxx har be- tecknat det rättstillstånd som sålunda rådde i vårt land ända till år 1948 såsom "synnerligen primitivt".22
En betydelsefull förbättring har emellertid inträtt i och med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Visserligen finns fortfarande inte nå- got lagstadgande, som direkt ålägger en advokat tystnadsplikt,23 och inte heller finns i brottsbalken något särskilt stadgande om straff för advokat, som bryter sin tystnadsplikt (i det avseendet föreligger alltså en markant skillnad mot vad som gäller i våra grannländer). Det oaktat har den nya rättegångsbalken kommit att betyda en välbehövlig för- stärkning av skyddet för sekretessintresset.
Mest betydelsefullt i detta avseende är att advokatsamfundets stadgar i och med rättegångsbalkens ikraftträdande fått en annan rättslig ka- raktär än de tidigare hade och att de i stadgarna intagna bestämmel- serna om advokats yrkesplikter därigenom också blivit mer effektiva. I stadgarna intogs redan 1936 en bestämmelse om skyldighet för ledamot
21 Se Bomgren i TSA 1937 s. 232—244.
22 Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 288—289.
23 De i RB 36:5 andra—fjärde styckena meddelade bestämmelserna, vilka i vä- sentlig mån begränsar möjligheterna att höra en advokat som vittne, bör inte be- tecknas såsom bestämmelser om tystnadsplikt. Denna beteckning har visserligen använts i Hassler, Svensk civilprocessrätt s. 378—381, men bestämmelsernas inne- börd synes bli mera adekvat uttryckt, om man betecknar dem som frågeförbud. Se därom Olivecrona s. 103.
av advokatsamfundet att, där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning. Så länge samfundet utgjorde en privat sammanslutning kunde ett åsidosättande av denna tystnadsplikt visser- ligen föranleda disciplinär påföljd enligt stadgarna, men sådana på- följder hade inte karaktären av offentligrättsliga sanktioner, och en ad- vokat, som tilldelats disciplinär påföljd, var oförhindrad att utträda ur samfundet och ändock fortsätta sin verksamhet med begagnande av ad- vokattiteln.
Rättegångsbalkens ikraftträdande har i dessa hänseenden inneburit en väsentlig förändring. I de nu gällande stadgarna, som enligt RB fast- ställts av Kungl. Maj:t, är alltjämt föreskrivet att ledamot är skyldig att, där god advokatsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutöv- ning (34 § andra stycket). Stadgarna har sålunda i detta avseende bli- vit i sak oförändrade, men den väsentliga ändringen ligger däri att la- gen nu ålägger advokat att i sin verksamhet iakttaga god advokatsed (RB 8:4 första stycket), vilket innebär att en advokat numera är lagli- gen skyldig att iakttaga bl. a. den i 34 § andra stycket i stadgarna före- skrivna tystnadsplikten. Om han åsidosätter denna plikt, kan mot ho- nom tillgripas de offentligrättsliga sanktioner som är stadgade i RB 8:7 första och andra styckena. Advokaten kan visserligen utträda ur samfundet, men han får då enligt BrB 17:15 andra stycket inte längre ge sig ut för att vara advokat. Genom denna rättsliga reglering torde bestämmelserna om advokats yrkesplikter ha väsentligt vunnit i effekti- vitet.24
Av nu angivna skäl synes det befogat att säga att efter rättegångsbal- kens ikraftträdande i Sverige föreligger en på visst sätt i lag sanktio- nerad tystnadsplikt för advokat. Denna plikt är inte direkt uttryckt i la- gen, men den är rättsligt reglerad på det sättet att lagen ålägger en ad- vokat att iakttaga god advokatsed, och den goda advokatseden kräver i sin tur iakttagande av viss tystnadsplikt. Tystnadsplikten är visserligen inte omgärdad med straffsanktion men med sanktioner i form av dis- ciplinära påföljder.
Detta sätt att rättsligt reglera tystnadsplikten innebär väl inte fullt samma skydd för diskretionsintresset som en genom lag straffsanktione- rad tystnadsplikt, men det innebär dock en klar förbättring i förhål- lande till vad som gällde före rättegångsbalkens ikraftträdande. En brist i den svenska regleringen ligger emellertid däri, att varken lag eller stadgar föreskriver någon tystnadsplikt för biträdande jurister, som inte själva är advokater, och ej heller för advokaternas kontorspersonal. God advokatsed kräver naturligtvis att en advokat hos sina biträden
24 Jfr Welamson i TSA 1962 s. 290.
inskärper vikten av tystlåtenhet om klienternas angelägenheter, men några offentligrättsliga sanktioner kan inte tillgripas vid indiskretioner från dessa personalkategoriers sida.25
Utöver vad som nu sagts har nya RB medfört en förstärkning av se- kretesskyddet genom de i RB 36:5 andra, tredje och fjärde styckena upptagna bestämmelserna om förbud mot vittnesförhör. Förutom att undantagen från vittnesplikten här givits en betydligt vidare omfatt- ning än enligt äldre rätt, visar både avfattningen av andra stycket ("—
:—:—:—:— eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller —;—
:—:—:—") och förarbetena att stadgandet utgår ifrån att en tystnads- plikt för advokater gäller.26
20.3. Tystnadspliktens omfattning
Av bestämmelserna i RB 36:5 måste man ha rätt att dra den slutsatsen att lagstiftaren utgått ifrån att advokats tystnadsplikt i varje fall sträc- ker sig minst lika långt som förbuden mot hans hörande som vittne. Om inte ens ett i och för sig så beaktansvärt intresse som det allmänna intresset av att sanningen skall komma fram i en rättegång får för- anleda ett brytande av advokatsekretessen, finns så mycket mindre skäl att tillåta en advokat att bryta denna sekretess i situationer, där det inte är fråga om vittnesförhör.
I fråga om tystnadspliktens omfattning synes man sålunda ha ratt att uppställa den tesen att en advokats tystnadsplikt i varje fall förbjuder honom att för någon yppa ett faktum, om vilket han enligt RB 36:5 andra stycket inte får höras som vittne. Däremot får man inte av detta stadgande dra den slutsatsen att en advokat alltid skulle ha rätt att för vem som helst yppa varje faktum, varom han får höras som vittne. Så som tystnadsplikten i vårt land är reglerad, beror dess omfattning på vad god advokatsed kräver, och det är inte a priori givet att tystnads- plikten skall anses begränsad efter samma linjer som dem lagstiftaren följt, då det gällt att utforma förbuden mot vittnesförhör.27
Som en utgångspunkt torde emellertid kunna fastslås att bestämmel- sen i 34 § andra stycket i advokatsamfundets stadgar innebar att en ad- vokat inte utan vederbörligt samtycke av den, till vars förmån tystnads- plikten gäller, får yppa något, som på grund av hans ställning som ad- vokat förtrotts honom eller som han i samband med förtroendet erfarit.
Den sålunda angivna tystnadsplikten, som kan betecknas såsom en plikt att upprätthålla förtroendesekretessen, förutsätter alltså att något blivit "förtrott" åt advokaten i hans egenskap av advokat eller m. a. o.
25 Jfr Welamson i TSA 1962 s. 291—292.
26 Se PLB s. 392.
27 Jfr Welamson i TSA 1962 s. 295-296.
meddelat i förtroende. Det är inte nödvändigt att meddelandet lämnats under uttryckligt förbehåll om diskretion. I enlighet med vad som ut- talats under förarbetena till RB 36:5 räcker det med att uppgifterna lämnats under sådana omständigheter att det skäligen kan antagas ha skett i förtroende.28 Huruvida så varit fallet är en sak, som advokaten får bedöma under hänsynstagande till omständigheterna, i första hand upplysningens karaktär.29 Jag tror emellertid, i likhet med Lous, att en advokat bör vara ytterligt försiktig med att utgå ifrån att viss uppgift är av sådan karaktär att klienten inte har någon önskan om att den skall behandlas konfidentiellt. Känner advokaten minsta tvekan i detta hänseende, bör han där så kan ske, efterhöra klientens önskan och, om det visar sig omöjligt att inhämta besked från denne, följa det gamla rådet "tala är silver, men tiga är guld".
I frågan huruvida viss uppgift kan anses vara omfattad av förtroen- desekressen eller ej har i de nordiska länderna förekommit endast ett fåtal avgöranden, och dessa kan endast i begränsad utsträckning tjäna till närmare vägledning. I regel har det varit fråga om advokats rätt el- ler plikt att hemlighålla en klients adress.
Ett uttalande i denna fråga gjordes av det danska sagførerrådet i ett fall, SB 1928 s. 21—22. En advokat, som på uppdrag av en klient skulle stämma en annan advokats klient, hemställde att rådet skulle anmoda den andre advokaten att uppge sin klients adress. Rådet uttalade att "der ikke i almindelighed påhviler en sagfører pligt til at opgive en klients adresse". Av detta uttalande synes inte kunna dras någon säker slutsats i frågan huruvida advokaten på grund av sin tystnadsplikt var skyldig att hemlighålla adressen.
I Danmark förekom därefter 1947 ett fall, som visserligen inte direkt rörde tystnadsplikten men som avsåg det däremot svarande förbudet mot vittnesförhör. En tandläkare ville genom sin advokat vidtaga rätts- liga åtgärder för indrivning av en fordran hos en gäldenär, som flyttat till Sverige. Då gäldenärens advokat vägrade att lämna uppgift om sin klients adress i Sverige, begärde tandläkarens advokat vittnesförhör med honom. Gäldenärens advokat vägrade att vittna om sin klients adress och åberopade som skäl bl. a. att hans hörande som vittne skulle strida mot vad som beträffande tvistemål stadgats i retsplejeloven § 169 (nu- mera § 170). Köpenhamns byret fann emellertid advokaten skyldig att som vittne uppge klientens adress. Beslutet motiverades med att borge- nären hade ett sådant rättsligt intresse att vittnesförhör borde få äga
28 Se PLB s. 392.
29 Jfr Lous, a. a. s. 35—36.
rum, samt att en enkel adressupplysning inte kunde anses omfattad av sagda lagrum.30
I ett senare fall, AB 1967 s. 216—217, har emellertid advokatrådet ut- talat att en advokat icke var pliktig att lämna upplysning om sin i ut- landet bosatta klients adress till en kollega, som hade ett inkassoupp- drag mot klienten. Ej heller detta beslut lämnar något otvetydigt besked i frågan huruvida advokaten på grund av sin tystnadsplikt var förhind- rad att lämna uppgiften.
Från Norge föreligger ett fall, NSB 1963 s. 205—206, där styret i Oslo krets hade att bedöma bl. a. frågan huruvida en advokat kunde få lämna en motpart upplysning om klientens adress. I ett skilsmässofall hade hustrun fått vårdnaden om makarnas barn, medan mannen tiller- känts viss rätt till umgänge med barnen. Med sin advokats vetskap — men utan att underrätta mannen — reste hustrun till Amerika och tog med sig barnen. Sedan mannens advokat framfört anmärkningar mot hustruns advokat, uttalade kretsstyret — såvitt nu är i fråga — att den sistnämnde under inga omständigheter var berättigad att ge motparten upplysningar om hustruns resa eller nya adress.
I litteraturen har jag endast påträffat få uttalanden i frågan huru- vida den uppgift som en advokat fått om klientens adress kan anses omfattad av hans tystnadsplikt. Enligt Xxx Xxxxxx Xxxx får advokaten inte lämna ut adressen, om den är meddelad "in secret", inte ens till polisen eller till en försvunnen mans hustru. Har adressen inte anför- trotts advokaten "in secret", är han oförhindrad att yppa den.31 Xxxx
X. Xxxxxxxx har uttalat att en advokat i allmänhet varken har rätt eller plikt att lämna upplysning om en klients adress till en "tilfaeldig fo- respørger".32 Han hänvisar därvid till det ovan omnämnda uttalandet av sagførerrådet, publicerat i SB 1928 s. 21—22, vilket uttalande emel- lertid, såsom förut påpekats, inte gällde frågan om advokaten skulle bryta mot sin tystnadsplikt genom att yppa klientens adress utan frågan om han var skyldig att lämna upplysning om adressen. Xxxxxxxx har — såvitt angår RB:s frågeförbud — uttalat att även en normalt så trivial upplysning som angående klientens adress efter omständigheterna torde kunna anses lämnad i förtroende.33 Är detta riktigt — och någon an- ledning att ifrågasätta riktigheten synes mig inte föreligga — måste det också betyda att en advokat är pliktig att iakttaga tystnad om klientens adress, därest uppgiften därom lämnats honom i förtroende.
30 Se SB 1947 s. 127—129 och Xxxx X. Xxxxxxxx, a. a. s. 107.
31 Lund, Solicitors s. 101—102. 32 Xxxx X. Xxxxxxxx, a. a. s. 107. 33 Welamson i TSA 1962 s. 294.
Denna uppfattning synes överensstämma med vad Xxx Xxxxxx Xxxx upplyst om förhållandena i England.
Tystnadsplikten omfattar i princip allt vad som anförtrotts advoka- ten i denna hans egenskap. Om en klient anförtrott en advokat att han begått ett brott eller annan lagöverträdelse, är detta ett förhållande, som advokaten principiellt inte får yppa. God advokatsed kan väl bjuda advokaten att råda klienten att söka gottgöra den skada han förorsakat, liksom en av klienten lämnad uppgift kan vara av sådan art att advo- katen inte kan fortsätta att biträda vederbörande, men han får inte för annan yppa vad han sålunda erfarit i förtroende.
Lous, som i princip delar denna uppfattning, har skisserat ett fall (det gäller ett barn, som under bekymmersamma och olyckliga förhål- landen lever hos klienten och som inte är klientens barn utan ett hitte- barn, som klienten har funnit som litet och med orätt behållit), där en- ligt hans mening advokaten bör vara berättigad att bryta sin tystnads- plikt för att rätta till förhållandena, detta utan hänsyn till att klienten därigenom utsattes för risk att bli straffad. Jag tror för min del att man bör vara försiktig med att medge sådana undantag från tystnadsplikten, och särskilt vill jag reagera mot ett av Lous i detta sammanhang gjort uttalande att det i sådana fall, där tillfälligheter spelar en persons livs- öde i ens händer, är "klart" att man måste handla "ut från grundläg- gande moraliska regler och sitt eget samvete" utan hänsyn till den tyst- nadsplikt man "ordinaert" har gentemot sina klienter.34 Detta synes mig vara en alltför äventyrlig norm för lösande av den intressekonflikt varom här är fråga.
Går man ut ifrån att en advokats tystnadsplikt omfattar åtminstone allt, varom han enligt RB 36:5 andra stycket inte får höras som vittne, faller under denna tystnadsplikt inte bara vad klienten själv anförtrott advokaten utan även vad den sistnämnde erfarit "i samband därmed", dvs. i samband med förtroendet.35 Hur det citerade uttrycket närmare skall tolkas vid uppkommen fråga om vittnesförhör må här lämnas därhän.36 När det gäller tystnadplikten, bör enligt min mening en ad- vokat i princip betrakta varje upplysning, muntlig eller skriftlig, som han i anledning av vad klienten anförtrott honom funnit sig föranlåten att införskaffa, såsom mottagen i samband med förtroendet. Såsom framhållits av Xxxxxxxx kan en av tredje man till advokaten lämnad uppgift, även om den inte kan anses vara av uppgiftslämnaren anför-
34 Lous, a. a. s. 55—56.
35 Uttrycket "i samband därmed" i RB 36:5 andra stycket syftar på "något som
... förtrotts", inte på "denna deras ställning". Se därom Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 293.
36 Se därom Xxxxxxxx, Läkarsekretessen s. 41—43.
trodd advokaten, vara underkastad sekretess i rättegång därför att dess inhämtande haft samband med något som klienten anförtrott advoka- ten,37 och detsamma måste anses gälla tystnadsplikten. Denna plikt in- nebär också att advokaten inte får yppa sina egna åtgöranden, i den mån han därigenom indirekt skulle röja vad som anförtrotts honom.38
Även själva det faktum att en viss klient anlitat advokaten, t. ex. för en konsultation, är ofta en omständighet av sådan natur att ett yppande av detta faktum skulle innebära ett obehörigt röjande av ett förtroende. Inte minst torde detta vara fallet i många familjerättsliga angelägenhe- ter.
I den nu lämnade framställningen har utgångspunkten varit att en advokats tystnadsplikt i varje fall omfattar allt, varom han enligt RB 36:5 andra stycket inte får höras som vittne. Därvid bör man emeller- tid inte stanna. God advokatsed torde kräva att advokaten i princip iakttager tystlåtenhet om allt vad han erfarit i sin yrkesutövning.39 Att han sedan i viss utsträckning kan bli nödsakad att vittna är en sak för sig. Den omständigheten att reglerna i RB 36:5 i ett visst fall leder till att advokaten kan avkrävas vittnesmål utgör inte något skäl för honom att tala om vad han vet, utan att han blivit åberopad som vittne.40
Är ett visst förhållande allmänt kant, finns inte längre utrymme för nå- gon tystnadsplikt; man "yppar" ju ingenting genom att berätta något som alla känner till. Det finns emellertid anledning att varna för för- hastade antaganden att visst förhållande är "allmänt känt". Det förhål- landet t. ex. att en viss uppgift stått att läsa i en tidning är inte likty- digt med att vad som sålunda uppgivits är allmänt "känt".
Den omständigheten att viss uppgift utan svårighet kan erhållas från annan kalla, t. ex. genom studium av offentliga handlingar, kan väl ej sällan föranleda att advokaten får anses berättigad att lämna samma uppgift,41 men undantagslöst gäller detta säkerligen inte.
I advokatens tystnadsplikt ligger inte bara en skyldighet att "hålla tand för tunga" utan också en skyldighet att se till att obehöriga inte blir i tillfälle att avlyssna samtal och telefonsamtal eller att läsa hand- lingar, som innehåller av tystnadsplikten omfattade uppgifter. Av plik- ten till diskretion följer också att advokaten vid skriftliga meddelan- den till en klient måste iakttaga sådana former att inte annan än klien- ten kan få inblick i något som omfattas av tystnadsplikten. Meddelan- den på öppna brevkort är från denna synpunkt principiellt olämp-
37 Jfr Welamson i TSA 1962 s. 294.
38 Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 294.
39 Jfr Lous, a. a. s. 45—46.
40 Jfr Welamson i TSA 1962 s. 295—296 och s 298.
41 Se Welamson i TSA 1962 s. 298 och där omnämnt fall ur advokatsamfundets styrelses praxis.
liga.42 Om klienten är angelägen om att ingen i hans familj eller när- maste omgivning skall få veta att han anlitat advokaten, torde denna önskan böra föranleda att skriftliga meddelanden till klienten skickas i kuvert utan firmatryck, även om klienten inte särskilt hemställt därom.
20.4. I förhållande till vem gäller tystnadsplikten?
Tystnadsplikten är absolut i den meningen att de förhållanden som ad- vokaten är skyldig att förtiga inte utan klientens samtycke får yppas för någon, det må vara myndighet eller enskild. Särskilt finns anledning understryka att tystnadsplikten inte får brytas vid samtal med en advo- katkollega. Vill advokaten i en sak rådföra sig med en annan advokat, måste han ha klientens samtycke för att kunna för kollegan yppa något som omfattas av tystnadsplikten. Den omständigheten att även kollegan har tystnadsplikt berättigar inte advokaten att yppa något förhållande, som han är skyldig att förtiga. En advokat måste dock, såvida inte all- deles särskilda omständigheter föranleder till annat antagande, ha rätt att utgå ifrån att hans klient är införstådd med att advokaten måste få anlita sina medhjälpare på kontoret — biträdande jurist och/eller kon- torspersonal — för olika arbetsuppgifter i samband med uppdragets ut- förande och att han då också måste få informera dessa medhjälpare i den utsträckning som erfordras för att de skall kunna biträda honom i saken. Advokaten torde sålunda vara berättigad att presumera klientens samtycke i detta avseende. Men ger omständigheterna anledning att antaga att klienten vill att inte ens advokatens medhjälpare skall få kännedom om visst förhållande, bör advokaten underställa frågan klien- tens bedömande, och om klienten påfordrar att advokaten skall behålla en viss uppgift uteslutande för sig själv, måste advokaten respektera denna önskan.
I ARGA 1969 sägs under EC 4—2 att en advokat, om inte klienten "otherwise directs", får "disclose the affairs of his client" för sina kompanjoner. Det synes mig tveksamt i vilken utsträckning en sådan regel kan upprätthållas. För klienten ter det sig nog ibland inte lika naturligt att advokaten informerar sina kompanjoner om klientens an- gelägenheter som att han informerar sina medhjälpare därom. Det är inte säkert att klienten är trakterad av att vad han sagt till sin advokat också skall bli känt för ett kanske stort antal kompanjoner. Vill advoka- ten i saken rådföra sig med en kompanjon, synes försiktigheten kräva
42 The Law Society's styrelse har inte generellt tagit avstånd från meddelanden till klienter på öppna brevkort, men vikten av diskretion har starkt betonats av Xxx Xxxxxx Xxxx (Solicitors s. 88). Som ett extremt exempel på avsteg från diskre- tionsplikten har han nämnt ett brevkort till en klient med rubriken "Re your di- vorce".
att han omtalar detta för klienten och frågar om denne har något att erinra däremot. Klientens önskan i detta avseende bör advokaten re- spektera.
Både i fråga om kompanjoner och beträffande medhjälpare synes det under alla förhållanden vara att rekommendera att informationen till dem begränsas till vad som är erforderligt för att advokaten skall kunna ta deras hjälp i anspråk. Vad en klient har berättat för sin advokat bor under inga omständigheter behandlas som ett intressant eller underhål- lande samtalsämne på advokatbyrån.
Tystnadsplikten gäller i princip även i förhållande till en annan ad- vokat, som har uppdrag för klienten. Ett sådant fall har varit förmål för bedömande av styret i Oslo krets; UGA Bind I 1971 s. 77— 80. En per- son var åtalad för att ha skrivit och inför myndighet åberopat ett falskt bolagsstämmoprotokoll. Han ville — för att styrka viss uppgift — som vittne i målet höra en advokat, som han tidigare anlitat men som också haft vissa uppdrag mot honom. Den tilltalades försvarare begärde att advokaten skulle inkallas som vittne. Advokaten var emellertid för- hindrad att inställa sig och meddelade detta i ett brev till försvararen. I detta brev förklarade han att den tilltalade troligen inte skulle ha någon nytta av hans vittnesmål, enär han inte kunde bestyrka vad den till- talade ville visa. Därutöver lämnade han i brevet vissa för den tilltalade ofördelaktiga uppgifter om förhållanden, som han kände till från sina uppdrag för och mot den tilltalade. — Kretsstyrets majoritet (tre leda- möter) ansåg inte att advokaten handlat i strid mot god advokatsed och motiverade denna ståndpunkt bl. a. därmed att advokaten åbero- pats som vittne av den tilltalade, att det för advokaten måste ha fram-stått som naturligt att informera försvararen om de upplysningar han satt inne med samt att försvararen hade tystnadsplikt. En minoritet (två ledamöter) ansåg däremot att advokaten bort behandla vissa uppgifter med diskretion och att han. inte varit berättigad att utan den tilltalades samtycke lämna dessa uppgifter till försvararen. Därmed åsyftades tyd- ligen förhållanden, som advokaten erfarit till följd av att den tilltalade varit hans klient.
Medveten om risken att missförstå och felbedöma ett avgörande från ett annat land, vill jag ändå uttala den uppfattningen att goda skäl sy- nes kunna anföras för den ståndpunkt som kretsstyrets minoritet intog. Den omständigheten att en klient samtycker till eller själv begär att en advokat, som han anlitat, skall höras som vittne om visst förhållande kan inte gärna ge advokaten rätt att yppa andra klienten berörande för- hållanden, som omfattas av tystnadsplikten, i vidare man än advokaten må vara nödsakad att som vittne lämna uppgift även därom, för att hans vittnesmål inte skall ge en felaktig bild av verkligheten. I det ifrå-
11—Wiklund, God advokatsed
xxxxxxxxx fallet synes mig det lämpligaste ha varit att advokaten in- skränkt sig till att meddela försvararen att han inte kunde vitsorda av klienten påstått faktum.
En advokat skall inte heller bryta mot sin tystnadsplikt genom att omtala något för en person, som säger sig redan ha erhållit kännedom därom från annat håll. Det är inte säkert att detta påstående är sant. Vederbörande kan vara oviss om hur det förhåller sig, och det är inte advokatens sak att förvandla ovissheten till visshet.
Tystnadsplikten mot en klient innebär bl. a. att advokaten inte utan klientens samtycke får yppa något av tystnadsplikten omfattat förhål- lande för att därigenom främja en annan klients intresse, hur mycket detta intresse än skulle gagnas av att advokaten utnyttjade sin känne- dom om förhållandet. Om utförandet av ett uppdrag från den senare klienten skulle nödvändiggöra ett åsidosättande av tystnadsplikten mot den förstnämnde klienten, är advokaten skyldig att avböja detta upp- drag.
I allmänhet torde inte möta större svårighet att tillämpa denna re- gel,43 men tveksamma fall kan uppkomma. Ett sådant fall är refererat i TSA 1943 s. 74 (10). Det var där fråga om en advokat, som under en tid varit ombudsman hos ett aktiebolag. Under den tiden hade på ad- vokatens föranstaltande inom bolaget gjorts en utredning angående bo- lagets omsättningssiffror under en följd av år. Utredningen var av bety- delse både för bolagets och för dess verkställande direktörs taxering till krigskonjunkturskatt. Sedan både advokaten och verkställande direktö- ren lämnat sina befattningar hos bolaget, uppdrog direktören åt advo- katen att biträda honom i ett besvärsmål rörande direktörens taxering till krigskonjunkturskatt. Direktören överlämnade därvid till advoka- ten nämnda utredning, som advokaten åberopade i besvärsmålet. I an- ledning härav uppstod en kontrovers mellan bolaget och advokaten. Denne hemställde om ett vägledande uttalande av advokatsamfundets styrelse, som fann att advokaten inte varit förhindrad att åtaga sig di- rektörens uppdrag i skatteärendet och att han vid sådant förhållande också varit berättigad att, utan att i förväg underrätta bolaget, an- vända det av direktören till hans förfogande ställda materialet, ehuru detta berört även bolaget.
Att advokaten i detta fall gentemot både bolaget och direktören hade tystnadsplikt med avseende å innehållet i den ifrågavarande utred- ningen synes ofrånkomligt. Styrelsens bedömande torde få ses mot den bakgrunden att advokaten inte begagnade någon utredning, som bola- get anförtrott honom. Utredningen innehades av direktören och ställdes
43 Jfr emellertid Vinge s. 22.
20 KAP. 309
av honom till advokatens förfogande. Det oaktat synes mig utrymme föreligga för delade meningar huruvida advokaten, med den förtroen- deställning han intagit i förhållande till bolaget, bort begagna utred- ningen utan bolagets samtycke.
När i det föregående har sagts att tystnadsplikten innebär förbud mot att advokaten för någon yppar ett förhållande, som han är skyldig att förtiga, måste tyvärr konstateras att svensk rätt medger att tystnadsplik- ten i ett avseende åsidosattes, utan att vederbörande riskerar någon som helst offentligrättslig påföljd. Medan man i andra länder beivrar en advokats indiskretioner i förhållande till massmedia (så t. ex. har en norsk advokat i ett fall, NSB 1954 s. 172, disciplinärt bestraffats för det han yppat sin klients förhållanden för en journalist), har man i svensk tryckfrihetsrätt ansett principen om rätt för envar att lämna medde- lande för offentliggörande i tryckt skrift vara av så hög valör att man starkt begränsat möjligheterna att i annan ordning än den i tryckfri- hetsförordningen (TF) föreskrivna beivra brott mot tystnadsplikt, när denna plikt åsidosatts genom sådant meddelande som nyss sagts. I så- dana fall får enligt TF 7:3 brott mot tystnadsplikt beivras i vanlig ordning endast där någon, som innehar allmän befattning eller utövar lagstadgad tjänsteplikt, bryter mot en i lag föreskriven tystnadsplikt.44 Då en advokat inte har någon offentlig tjänsteställning och då den för honom gällande tystnadsplikten inte är direkt föreskriven i lag, kan han inte i disciplinär ordning bestraffas, om han åsidosätter sin tyst- nadsplikt genom att lämna uppgifter för offentliggörande exempelvis i
pressen. Enligt radioansvarighetslagen gäller detsamma vid åsidosät- tande av tystnadsplikten genom meddelande för offentliggörande i ra- dio eller TV.
Denna underliga ordning, som märkligt nog alltjämt består, är na- turligtvis principiellt ytterst otillfredsställande. Några praktiska olä- genheter därav har dock knappast försports, ty dels känner advokaterna tystnadsplikten även såsom en självklar moralisk plikt, dels måste en advokat, som till äventyrs skulle känna sig frestad att till ett massme- dium befordra vad hans klient anförtrott honom, räkna med den bety- delsefulla sanktionen att hans klienter överger honom och att han blir nödsakad att med det snaraste övergå till ett annat yrke.
20.5. Tystnadsplikten efter uppdragets upphörande och efter klientens död
Om tystnadsplikten skall utgöra ett effektivt skydd för klienten, måste den uppenbarligen bestå även sedan uppdraget upphört. Så är också otvivelaktigt förhållandet.
44 Jfr Xxxxx Xxxxxxxxx i NTfK 1950 s. 157—158.
I vilken utsträckning tystnadsplikten består efter klientens död är en fråga, som knappast kan anses fullt klarlagd. Såsom framhållits av We- lamson torde man numera allmänt ha övergivit en äldre tids uppfatt- ning, enligt vilken något skydd för en avlidens personliga intressen inte erkändes; med denna uppfattning ansåg man tystnadsplikten upp- höra i och med dödsfallet.45
Enligt min mening måste man utgå ifrån att tystnadsplikten i prin- cip kvarstår även efter klientens frånfälle, även om den kanske inte i alla avseenden har samma omfattning som under klientens livstid. Väg- ledande får anses vara vad man kan antaga att klienten önskat. Finns det inte skäl att tro annat än att denne önskat att sekretessen skulle upp- rätthållas även efter hans död, bör advokaten jämväl därefter iakttaga tystnad om vad han erfarit. Särskilt vanskligt är emellertid spörsmålet i vad mån ett samtycke av de efterlevande är tillräckligt för att befria ad- vokaten från den alltjämt kvarstående tystnadsplikten.
I norsk praxis har hithörande spörsmål ett par gånger varit föremål för bedömande.
I ett uttalande, refererat i NSB 1951 s. 197, har sålunda styret för 11. krets förklarat att en testator har krav på att bestämmelserna i ett åter- kallat testamente stannar mellan honom och hans advokat och att advo- katen efter testators död inte har rätt att utlämna kopia av ett återkallat testamente, även om samtliga, som har intresse i testators bo, samtycker. Det skulle, uttalade styret, strida mot advokatens tystnadsplikt att ut- lämna kopia av ett återkallat testamente, med mindre rätten förordnar att kopian skall tillhandahållas.
I ett fall, refererat i NAB 1965 s. 43, har styret i Oslo krets uttalat att det icke skulle överensstämma med god advokatsed, om en advokat, som skött en sak för en avliden klient, ställde sin akt i ärendet till förfo- gande för en annan advokat, som förde talan i en process mot dödsboet. Flera av de voterande uttalade att tystnadsplikten principiellt gäller även efter klientens död.
I frågan huruvida den avlidnes samtycke kan ersättas av de anhörigas samtycke har Xxxx bestämt avvisat tanken att de efterlevande skulle ha någon obetingad rätt att lösa advokaten från dennes tystnadsplikt gent- emot den avlidne. Xxxx, som erkänner att advokaten måste ge de efter- levande sådana upplysningar som de behöver för att kunna tillvarataga dödsboets intressen, framhåller att de upplysningar som den avlidne lämnat sin advokat kan avse andra personer och vara sådana att den av- lidne under inga omständigheter skulle ha velat låta dessa uppgifter komma till hans anhörigas kännedom, liksom också att det kan vara
45 Xxxxxxxx, Läkarsekretessen s. 50.
20 KAP. 311
fråga om upplysningar av betydelse för klientens eget eftermäle.46 Det kan röra sig om förhållanden, som klienten minst av allt önskat att hans familj skulle få kännedom om.47
Xxxx' uppfattning förtjänar instämmande. Det kan mycket väl tän- kas fall, där det skulle framstå som ett flagrant brott mot tystnadsplik- ten, om den avlidnes advokat skulle för de anhöriga — eller med deras samtycke — yppa vissa omständigheter, som hans klient anförtrott ho- nom. Till undvikande av missförstånd må framhållas att vad som här diskuteras är tystnadsplikten, inte frågan i vad mån denna kan upprätt- hållas, om advokaten åberopas som vittne.
20.6. Klientens samtycke till yppande
Såsom flerstädes påpekats i det föregående kan den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, lösa advokaten från denna plikt genom att sam- tycka till att advokaten yppar vad som anförtrotts honom eller vad han i övrigt erfarit. I praktiken är sådant samtycke underförstått i mycket stor utsträckning. Många av de upplysningar som en klient lämnar sin ad- vokat lämnar han just i syfte att advokaten skall föra uppgifterna vi- dare genom att åberopa dem inför domstol, annan myndighet, motpart eller förhandlingspartner. I den mån advokaten sålunda måste begagna uppgifterna för att kunna utföra uppdraget i enlighet med klientens önskan, är det självklart att han får yppa vad han erfarit i den utsträck- ning uppdragets utförande kräver detta. Något uttryckligt samtycke av klienten är i detta avseende inte erforderligt. Samtycke kan utan vidare presumeras.
Bortsett från vad som sålunda följer redan av uppdraget bör emeller- tid en advokat vara försiktig med att presumera att klienten samtycker till att han yppar något som han erfarit. Såsom redan antytts gäller detta särskilt när det är fråga om uppgifter, som lämnats i förtroende el- ler som advokaten erfarit i samband med ett lämnat förtroende. Är det fråga om andra uppgifter, torde advokaten i större utsträckning vara berättigad att presumera samtycke till deras yppande för ett i och för sig legitimt ändamål.48
20.7. Undantag från tystnadsplikten
En advokats tystnadsplikt är inte absolut i den meningen att den alltid måste — eller ens får — upprätthållas gentemot varje annat intresse.
46 Lous, a. a. s. 50.
47 Xxx Xxxxxxxx, Läkarsekretessen s. 50—51 och där nämnd litteratur.
48 Se Welamson i TSA 1962 s. 298.
Såsom redan framhållits måste tystnadsplikten till en början ibland vika för en plikt att vittna. Reglerna härom finns i de förut omnämnda stadgandena i 36 kap. 5 § andra, tredje och fjärde styckena rättegångs- balken. Av dessa bestämmelser framgår att en advokat, oavsett sin dis- kretionsplikt, alltid är skyldig att vittna om sådant som han inte kan anses ha erfarit i förtroende eller i samband med ett förtroende. Fråge- förbudet i RB 36:5 andra stycket avser sålunda endast vad som ovan kallats förtroendesekretessen. Det i tredje stycket i samma paragraf stadgade frågeförbudet, som gäller rättegångsombud, biträde eller för- svarare över huvud taget, alltså inte bara advokater, omfattar endast vad som för uppdragets fullgörande förtrotts vederbörande. Xxxxxxx kom- mer att enligt paragrafens fjärde stycke annan än försvarare utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är skyldig att avge utsaga i mål angående brott, för vilket minimistraffet är två års fängelse.
Delade meningar har yppats angående innebörden av stadgandet i RB 36:5 fjärde stycket. Xxxxxxxx har hävdat att stadgandet torde vara att förstå så, att i mål angående sådant grovt brott som avses i detta stycke, försvararen, även om han är advokat, endast kan åberopa den mera begränsade befrielsen från vittnesplikt enligt tredje stycket i pa- ragrafen.49 Ekelöf har däremot såsom sin mening uttalat att försvara- ren, om han är advokat, ej heller kan vittna om vad han i samband med utförande av sitt uppdrag som försvarare "erfarit".50 Stadgandets ordalydelse nödvändiggör enligt min uppfattning inte den tolkning som Xxxxxxxx hävdat, och Ekelöfs mening synes från saklig synpunkt befogad.
Såsom förut framhållits utgör den omständigheten att en advokat en- ligt reglerna i RB 36:5 i vissa fall får höras som vittne inte något skäl för honom att bryta tystnadsplikten, när det inte är fråga om hans hö- rande som vittne, Xxxxxxxx har uttalat att det normalt inte förefaller vara god advokatsed, att en advokat vid förundersökning för brott spon- tant till förundersökningsledaren vidarebefordrar upplysningar, som förtrotts honom av en klient, och i denna uppfattning vill jag gärna instämma.51 Om det inte är alldeles klart att advokaten kan höras som vittne om det förhållande varom upplysning begäres, bjuder försiktig- heten att han avböjer att uttala sig och hänvisar vederbörande till att begära vittnesförhör med honom, och han bör då också låta rätten av- göra om han är skyldig att vittna eller ej. Xxxxxx rätten honom skyldig
49 Se Welamson i TSA 1962 s. 295.
50 Se Ekelöf, Rättegång IV s. 129 not 36.
51 Se Welamson i TSA 1962 s. 295—296; obs. vad som där anförts beträffande de fall som avses i RB 36:5 fjärde stycket.
20 KAP. 313
att avge vittnesutsaga, kan från synpunkten av vad god advokatsed ford- rar självfallet ingen anmärkning riktas mot honom för det han ställer sig rättens beslut till efterrättelse och avger vittnesmål.
20.7.2. Avslöjande av planerade brott
Liksom i andra länder gäller även hos oss en allmän skyldighet att av- slöja planerade grova brott, och när en sådan skyldighet föreligger, torde en advokat inte under åberopande av sin tystnadsplikt kunna un- dandraga sig att fullgöra denna skyldighet.52
Skyldigheten att avslöja planerade brott är numera reglerad på så sätt att i BrB 23:6 första stycket intagits ett allmänt stadgande om s. k. ne- gativ medverkan till brott. Enligt detta stadgande drabbar "i de fall särskilt stadgande givits därom" straffträttslig påföljd den som underlå- ter att i tid anmäla eller eljest avslöja brott som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste. Stadgandet anger alltså inte vilka brott som vid äventyr av straffansvar måste avslö- jas utan hänvisar till vad som i det avseendet är stadgat i fråga om de olika brotten.
Bestämmelse om straff för underlåtenhet att avslöja brott har medde- lats i fråga om följande brott, nämligen mord, dråp och grov misshan- del (BrB 3:10), människorov, olaga frihetsberövande eller försättande i
nödläge (BrB 4:10), rån eller grovt rån (BrB 8:12), grov skadegörelse (BrB 12:5), mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sa- botage, grovt sabotage, spridande av gift eller smitta samt förgöring (BrB 13:12), penningförfalskning (BrB 14:12), uppror eller väpnat hot mot laglig ordning (BrB 18:7), högförräderi, trolöshet vid för- handling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri (BrB 19:14), myteri samt rymning under beredskapstillstånd eller krig (BrB 21:19), landsförräderi, landssvek eller överlöpande till fienden (BrB 22:12) samt folkmord (2 § lagen om straff för folkmord).
En förutsättning för att underlåtenhet att avslöja brott skall straffas är emellertid enligt BrB 23:6 tredje stycket att den gärning som var å färde fortskridit så att straff kan följa därå. Den måste alltså ha fort- skridit åtminstone så långt, att straffbar förberedelse eller stämpling el- ler straffbart försök till brottet föreligger.
I nu angivna fall torde alltså en advokat vid äventyr av straffansvar vara skyldig att — som det heter i BrB 23: 6 — "i tid anmäla eller el-
52 Av samma mening Lous, a. a. s. 51. Se också Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 297. Xxxxxxxx säger sig där vara närmast benägen att instämma med Xxxx i så måtto, att tystnadsplikt knappast bör kunna åberopas gentemot stadgandet i 3:6 SL, vil- ket stadgande vid den tid då Xxxxxxxxx uppsats skrevs Innehöll bestämmelser om skyldighet att avslöja vissa brott.
jest avslöja" de brottsplaner han erfarit, även om han erfarit dessa i förtroende. Något utrymme för en avvägning av sekretessintresset mot intresset av att det å färde varande brottet avslöjas torde inte före- ligga.53 Får advokaten — likgiltigt på vilket sätt — kännedom om att något av de angivna brotten är "å färde", synes han vara inte bara be- rättigad utan också skyldig att avslöja brottet. Närmast till hands lig- ger, såsom framgår av BrB 23:6, att göra anmälan till polisen, men av- slöjande på annat sätt, t. ex. genom meddelande till den som hotas av brottet, är tillräckligt för att straff inte skall inträda.
Ehuru straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att avslöja ett planerat brott inträder endast i de fall som nu nämnts, kan man ställa frågan hu- ruvida inte en advokat från synpunkten av vad god advokatsed kräver måste ha rätt, eller kanske t. o. m. plikt, att avslöja även vissa andra planerade brott, varom han fått vetskap genom uppgifter, som lämnats honom i förtroende. Man fäster sig t. ex. vid att varken stöld, grov stöld, bedrägeri eller grovt bedrägeri ingår bland de brott som i princip varje medborgare vid straffansvar ålagts att avslöja. Och man kan fråga om det verkligen är rimligt att en advokat, som av klienten i förtroende fått veta att denne avser att begå exempelvis grov stöld eller grovt bedrägeri, skulle vara på grund av sin tystnadsplikt förhindrad att söka förebygga brottet genom underrättelse till polisen eller åtminstone till den av brottet hotade.
Frågan har behandlats av Lous, som uttalat den meningen att en ad- vokat måste ha rätt att utan hinder av tystnadsplikten anmäla ett pla- nerat brott, även om detta brott inte tillhör de brottskategorier där straffsanktionerad skyldighet att avslöja brottet föreligger. Xxxx anser att, om advokaten t. ex. på sin klients uttalanden förstår att denne är i färd med att genomföra ett omfattande bedrägeri, så både kan och bör advokaten varsko "rette vedkommende" för att få handlingen förhind- rad. Xxxx rekommenderar emellertid att advokaten i första hand försö- ker använda allt sitt inflytande för att få klienten på bättre tankar, och han anser att advokaten bör känna sig någorlunda övertygad om att dessa strävanden varit förgäves, innan han varslar vederbörande. Xxxx- xxx till polisen bör advokaten enligt Xxxx' mening göra endast om han har anledning antaga att det bara är polisen som kan hindra att hand- lingen kommer till utförande; eljest bör advokaten nöja sig med att varsla den som hotas av brottsplanerna.54
Xxxxxxxx har i korthet omnämnt detta uttalande av Lous men därvid uttryckt sig på ett sätt som närmast tyder på att han inte anslu-
53 Om bedömandet av denna fråga före brottsbalkens tillkomst se Vinge s. 20— 21 och Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 297.
54 Lous, a. a. s. 51—52.
ter sig till Lous' uppfattning.55 Denna uppfattning har också kritise- rats av Xx Xxxxxxx.56
I fråga om dansk rätt har uttalats att anmälningsplikt föreligger en- dast vid de i straffeloven § 141 omhandlade grova förbrytelserna och att en advokat i övrigt varken har plikt eller rätt att anmäla en av en klient begången eller planerad förbrytelse.57
För min del är jag benägen att så till vida instämma med Xxxx, att fen advokat måste ha rätt att på det sätt som Xxxx angivit söka för- hindra åtminstone vissa brott, i fråga om vilka lagstadgad skyldighet att avslöja brottet inte föreligger. Härvid måste förutsättas en avväg- ning mellan å ena sidan sekretessintresset och å andra sidan intresset av att brottet förhindras. Advokatens rätt att varsko den av brottet ho- tade kan inte gärna vara densamma, oavsett om den planerade gär- ningen går ut på att göra ett nattligt inbrott i en bank för att tillgripa miljonvärden eller den avser att ärekränka någon annan eller att föröva ett snatteri i en butikslokal. Däremot synes det mig svårt att göra gäl- lande att advokaten på grund av sin plikt att iakttaga god advokatsed skulle vara skyldig att avslöja ett planerat brott, som inte omfattas av straffbestämmelserna om underlåtenhet att avslöja brott. Jag förmenar sålunda att en advokat måste tillerkännas frihet att i detta avseende handla i enlighet med vad hans samvete bjuder honom.58
20.7.3. Uppgiftsskyldighet i andra fall
Visst undantag från tystnadsplikten följer av bestämmelserna i 56 § tax- eringsförordningen och 7 § lagen om handräckning vid taxeringsrevi- sion. Dessa bestämmelser, som innefattar vittgående inskränkningar i advokatsekretessen, skall här inte närmare kommenteras.
Ytterligare en lagbestämmelse, som har till följd att en advokat kan bli nödsakad att yppa förhållanden, som principiellt omfattas av tyst- nadsplikten, är stadgandet i RB 8:6 första stycket att en advokat är skyldig att lämna advokatsamfundets styrelse de uppgifter som erfordras för dess tillsyn över advokatväsendet. Detta stadgande kompletteras av bestämmelser i 46 § i samfundets stadgar bl. a. om räkenskapsgransk- ning. Såsom framhållits av Xxxxxxxx kan det inte råda något tvivel om att tystnadsplikten inte kan åberopas gentemot den sålunda före- skrivna uppgiftsskyldigheten.59 En motsatt tolkning av bestämmelserna
55 Welamson i TSA 1962 s. 297.
56 Westman i TSA 1963 s. 395.
57 Xxxxxxx-Xxxxxx i SB 1944 s. 114.
58 Frågan om en försvarares rätt och plikt att avslöja brott har av Lous ytterli- gare behandlats i arbetet Sakførernes edisjonsplikt s. 13—20. Se härtill Westman i TSA 1963 s. 391 ff. och 1964 s. 211 ff.
59 Xxxxxxxx i TSA 1962 s. 297—298.
11†—Wiklund, God advokatsed
om uppgiftsskyldighet skulle kunna göra tillsynen mer eller mindre illu- sorisk.60 I 52 § SRGA har också uttryckligen utsagts att uppgiftsskyl- digheten gäller utan hinder av tystnadsplikten.61
20.7.4. Nödfallssituationer
Förutom nu angivna fall, där advokats tystnadsplikt inte hindrar att han är skyldig att lämna vissa uppgifter, har man säkerligen rätt att an- taga att en advokat även i vissa andra fall måste anses åtminstone be- rättigad att yppa ett förhållande, som i och för sig omfattas av hans tystnadsplikt. Detta gäller främst fall, som kan betecknas som nödsitua- tioner, och det är sålunda fråga om extrema fall. Om en advokat kon- staterar att hans klient uppenbarligen är i trängande behov av psykiat- risk vård för att inte en katastrof skall inträffa, måste han vara berät- tigad att varsko klientens anhöriga därom. Samma rätt måste han ha, om klienten — denne må vara psykiskt sjuk eller ej — hotar att begå självmord, och advokaten har anledning att tro att klienten kommer att göra allvar av hotet. Även andra liknande fall kan tänkas. Män måste ha rätt att här falla tillbaka på en nödrättsregel.
20.7.5. Försvar mot angrepp från klientens sida.
En omdiskuterad fråga är i vad mån en advokat kan anses berättigad att yppa något som omfattas av tystnadsplikten för att därmed värja sig mot angrepp från klientens sida eller för att kunna på rättslig väg göra sitt anspråk på arvode gällande. Såsom förut nämnts innehåller ARGA 1969 en disciplinär regel, som ger en advokat rätt att göra avsteg från tystnadsplikten, om detta är nödvändigt för att advokaten skall kunna säkerställa eller indriva sitt arvode eller försvara sig mot en anklagelse för "wrongful conduct". Frågan är om motsvarande regel kan antagas gälla i Sverige.
Så mycket torde få anses klart att advokaten, om klienten beskyller honom för brottsligt handlande, är berättigad att utan hinder av tyst- nadsplikten yppa vad som är nödvändigt för att advokaten skall kunna försvara sig mot beskyllningen. Ett härmed överensstämmande ut- talande har i ett fall, TSA 1969 s. 24 (6), gjorts av advokatsamfundets styrelse. Likaså torde det vara klart att en advokat, som av en klient blir anmäld för styrelsen och beskylld för ett handlande, som strider mot god advokatsed, måste få försvara sig mot beskyllningen genom att yppa vad
60 Se 1959 års stadgekommittés betänkande s. 174—175.
61 I Västtyskland gäller enligt BRAO § 56 i detta avseende en motsatt regel, vil- ket torde sammanhänga med att allmän åklagare där medverkar i disciplinförfa- randet, som även i övrigt är utformat efter straffprocessuellt mönster.
som är nödvändigt för bemötande av anmärkningen.62 I båda de nu angivna fallen måste emellertid antagas gälla att advokaten inte får yppa något, som inte är nödvändigt för försvaret.
Även i andra situationer än de nu nämnda torde man få anse en ad- vokat åtminstone i viss utsträckning berättigad att utan hinder av tyst- nadsplikten bemöta en av klienten offentligen framförd beskyllning, som är menlig för advokatens anseende. Vad som i det hänseendet kan anses tillåtet måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Försiktighet är att tillråda, och ibland är det säkerligen bättre att advokaten "sväljer förtreten" än att han yppar något för klienten synnerligen menligt förhållande. Xxxx Xxxxxxxxx har berättat om en episod, som i detta sammanhang är av intresse. Vid en rannsak- ning frågade rättens ordförande den tilltalade hur denne kunnat säga så och så. Den tilltalade svarade: "Det var advokaten, som sa till mig, att jag skulle säga så." Xxxxxxxxx yttrar härom: "Min spontana reaktion bjöd mig att rusa upp och förklara, att karlen ljög, men jag satte mig igen med tanken: 'Jag är ju icke här för att försvara mig själv utan för att hjälpa honom.' "63 Jag tror inte att jag skulle ha varit mäktig samma självbehärskning, och jag kan i varje fall inte se att man bor klandra en advokat, om han i en sådan situation på det bestämdaste dementerar klientens påstående och berättar vad som faktiskt sagts xxx- xxx denne och honom.64
Däremot måste det anses otillåtet att advokaten av omtanke om sitt eget anseende röjer något av tystnadsplikten omfattat förhållande, utan att klienten offentligen framfört någon beskyllning mot advoka- ten. Så har exempelvis advokatsamfundets styrelse i ett fall, TSA 1960 s.
37 (8), uttalat sitt ogillande av att en advokat för en hovrättslagman omtalat att han avrått klienten från att överklaga underrättens dom.
Ett i hög grad omdömeslöst åsidosättande av tystnadsplikten synes ha förekommit i fallet TSA 1971 s. 153 (13). En advokat, som förde sva- randens talan i ett kravmål, kom så småningom till den uppfattningen att den invändning som hans klient framställt mot käromålet var ohåll- bar och att klienten måste förlora målet. I ett brev till klienten fram- förde advokaten dessa synpunkter och avsade sig uppdraget. Xxxxx av brevet tillställde han såväl rätten som motpartens ombud. Disciplin- nämnden uttalade att advokaten härigenom åsidosatt den lojalitet han
62 Skulle anmälan vara gjord av annan än klienten, t. ex. av motparten, måste advokaten också ha rätt att på enahanda sätt bemöta den framställda anmärk- ningen. I så fall måste emellertid de disciplinära organen ha möjlighet att be- handla de uppgifter som i och för sig omfattas av tystnadsplikten på sådant sätt att de inte utan klientens samtycke kommer till anmälarens kännedom.
63 Xx Xxxxxxxxx i TSA 1945 s. 23.
64 Jfr Lous, Taushetsplikten s. 74.
haft skyldighet att iakttaga gentemot sin klient och tilldelade advoka- ten erinran. — I detta fall synes mig redan advokatens avsägelse av upp- draget ha varit förhastad, och hans åtgärd att för rätten och motparten yppa att han fann sin klients position ohållbar framstår för mig såsom ett flagrant brott mot tystnadsplikten eller, om man så vill, lojalitets- plikten.
När det gäller frågan i vad mån en advokat kan få yppa förhållanden, som omfattas av tystnadsplikten, för att kunna tillvarataga sitt intresse att få betalt för sitt arbete, har Xxxxxxxxx, under hänvisning till Xxx- xxxxx, hävdat den meningen att advokaten i en av honom mot klienten anhängiggjord rättegång om utbekommande av arvode enligt nödrät- tens regler har rätt att yppa även vad han av klienten erfarit i för- troende, såvida advokaten endast härigenom kan vinna sin sak.65 Om detta är riktigt, torde detsamma böra gälla i en av klienten mot advo- katen anhängiggjord rättegång, i vilken han yrkar nedsättning av ad- vokatens arvode eller framställer skadeståndsanspråk på grund av dennes sätt att sköta uppdraget.
Hur långt man i detta avseende får gå synes mig emellertid ganska tveksamt. Man måste söka undvika att regeln ges sådant innehåll att den klient som anförtrott sin advokat förhållanden, vilka han inte un- der några omständigheter vill att någon annan skall få kännedom om, helt enkelt inte vågar processa om vare sig arvode eller skadestånd, därför att ett yppande av vad han anförtrott advokaten skulle få helt ödeläggande konsekvenser. Xxxxxx får inte leda till att en advokat får möjlighet att tillskansa sig ett oskäligt arvode eller finner sig kunna avvisa ett klart befogat skadeståndsanspråk i förlitande på att klienten inte vågar protestera eller väcka talan.
Till en början synes man därför böra uppställa den begränsningen att advokaten i dessa fall inte får yppa mera än vad som är absolut nödvän- digt för att han skall kunna i rättegången tillvarataga sitt intresse, och vidare bör man enligt min mening såsom en ytterligare förutsättning för rätten att yppa förhållanden, som omfattas av tystnadsplikten, fordra att det intresse som advokaten hävdar i rättegången är berättigat eller i varje fall att advokaten är i god tro i den meningen att han varken in- ser eller bör inse att det yrkande han framställer är oberättigat. Dess- utom torde man ha rätt att kräva att advokaten, innan han i rätte- gången yppar något förhållande, som omfattas av hans tystnadsplikt, varskor klienten därom, så att denne får tillfälle att överväga om han
00 Xx Xxxxxxxxx, Xxx. IV till Förhandlingarna å det nittonde nordiska juristmötet
s. 16. Xxx Xxxxxxxx, Läkarsekretessen s. 91—92.