Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

i fråga om medborgarnas rättigheter

Ds 2020:5

Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

i fråga om medborgarnas rättigheter

Ds 2020:5

SOU och Ds kan köpas från Norstedts Juridiks kundservice. Beställningsadress: Norstedts Juridik, Kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90

E-post: xxxxxxxxxxx@xx.xx

Webbadress: xxx.xx.xx/xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Norstedts Juridik AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02).

En kort handledning för dem som ska svara på remiss.

Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på xxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxx

Omslag: Regeringskansliets standard

Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2020

ISBN 978-91-38-25029-7

ISSN 0284-6012

Sammanfattning 3

1 Författningsförslag 5

1.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 5

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap 15

1.3 Förslag till förordning om ändring i

utlänningsförordningen (2006:97) 16

1.4 Förslag till förordning om ändring i utlänningsdataförordningen (2016:30) 22

2 Ärendet 25

3 Utträdesavtalet 27

3.1 Utträdesavtalets innehåll 27

3.2 Utträdesavtalets bestämmelser om medborgares

rättigheter i relevanta delar 29

4 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet 41

4.1 Det behövs kompletterande bestämmelser 41

4.2 Förhållandet till de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen 45

4.3 En ny uppehållsstatus 48

4.4 Ansökan om uppehållsstatus 55

4.5 Utfärdande av bevis om uppehållsstatus 57

4.6 Arbetstagares och egenföretagares rättigheter 62

4.7 Insamling av biometriska uppgifter 66

4.8 Kompletterande bestämmelser om avvisning och

utvisning 70

4.9 Rätt till domstolsprövning och andra

rättssäkerhetsgarantier 84

4.10 Svenskt medborgarskap 86

4.11 Informationsutbyte mellan myndigheter 88

5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 91

6 Kostnader och andra konsekvenser 93

7 Författningskommentar 99

7.1 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

(2005:716) ............................................................................... 99

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:82) om

svenskt medborgarskap 115

Bilaga 1 Utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och

EU 117

Bilaga 2 Rörlighetsdirektivet 299

Förenade kungariket lämnade EU vid midnatt mellan den 31 januari och den 1 februari 2020. Det utträdesavtal som då trädde i kraft syftar till att säkerställa ett utträde under ordnade former. Under den övergångsperiod som inleddes vid utträdet fortsätter EU:s regelverk att vara tillämpligt på Förenade kungariket. Efter övergångsperiodens utgång ska bl.a. utträdesavtalets bestämmelser till skydd för de särskilt berörda medborgarna börja tillämpas. De som främst berörs i Sverige är de brittiska medborgare med familjer som uppehåller sig i landet i enlighet med unionsrätten vid övergångsperiodens utgång, och som därefter fortsätter att uppehålla sig här.‌

I promemorian lämnas förslag på kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet i fråga om medborgarnas rättigheter i de delar som gäller rätten för de berörda brittiska medborgarna och deras familjer att även efter utträdet resa in, vistas och arbeta i Sverige.

Det föreslås bl.a. att de brittiska medborgare och familjemedlemmar till brittiska medborgare som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka hos Migrationsverket om en ny uppehållsstatus, som medför de rättigheter som följer av avtalet. Det föreslås även att Migrationsverket ska utfärda dokument till de gränsarbetare som omfattas av rättigheter enligt utträdesavtalet. Vidare föreslås kompletteringar av bl.a. bestämmelserna om avvisning och utvisning i utlänningslagen.

Förslagen föreslås träda i kraft den 1 december 2020.

1.1 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)‌‌‌

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716)

dels att 1 kap. 1 §, 3 a kap. 9 §, 8 kap. 16 §, 8 a kap. 5 §, 9 kap. 8 a

och 8 b §§, 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§ och rubriken närmast före 8 a kap. 5 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 3 b kap., fyra nya paragrafer, 1 kap. 4 c och 17 §§, 2 kap. 3 b § och 8 kap. 1 a §, och närmast före 1 kap. 4 c § och 8 kap. 1 a § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

I denna lag finns föreskrifter om

– lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.),

– villkor för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige (2 kap.),

– visering (3 kap.),

– uppehållsrätt (3 a kap.),

– kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.),

– flyktingar och andra skyddsbehövande (4 kap.),

– uppehållstillstånd (5 kap.),

1 Senaste lydelse 2019:1208.

– ställning som varaktigt bosatt i Sverige (5 a kap.),

– uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (5 b kap.),

– arbetstillstånd (6 kap.),

– EU-blåkort (6 a kap.),

– tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (6 b kap.),

– tillstånd för säsongsarbete (6 c kap.),

– återkallelse av tillstånd (7 kap.),

– avvisning och utvisning (8 kap.),

– utvisning på grund av brott (8 a kap.),

– kontroll- och tvångsåtgärder (9 kap.),

– förvar och uppsikt avseende utlänningar (10 kap.),

– hur en utlänning som hålls i förvar ska behandlas (11 kap.),

– verkställighet av beslut om avvisning och utvisning (12 kap.),

– handläggningen av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna

m.m. (13 kap.),

– överklagande av förvaltningsmyndighets beslut (14 kap.),

– nöjdförklaring (15 kap.),

– migrationsdomstolar och Migrationsöverdomstolen (16 kap.),

– skyldighet att lämna uppgifter (17 kap.),

– offentligt biträde (18 kap.),

– kostnadsansvar (19 kap.),

– bestämmelser om straff m.m. (20 kap.),

– tillfälligt skydd (21 kap.),

– tribunalvittnen (22 kap.), och

– särskilda bemyndiganden (23 kap.).

Utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

4 c §

Med utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU avses i denna lag avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergi-

gemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

17 §

Bestämmelser om att vissa utlänningar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige finns i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

2 kap.

3 b §

Bestämmelser om att vissa medborgare i Förenade kungariket och deras familje- medlemmar har uppehållsrätt finns i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet finns i 3 b kap.

3 a kap.

9 §2

Den permanenta uppehållsrätten gäller utan villkor och kan endast upphöra om utlänningen har vistats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år. Permanent uppehållsrätt för EES- medborgare och deras familje- medlemmar gäller utan villkor och kan endast upphöra om utlänningen har vistats utanför Sverige i mer än två på varandra följande år.

3 b kap. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

1 § I detta kapitel finns bestämmelser som kompletterar avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (utträdesavtalet).

2 § Ytterligare bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet finns i 8 kap. 1 a och 16 §§, 8 a kap. 5 §, 9 kap. 8 a och 8 b §§, 12 kap.

13 a, 15 och 17 §§ och 14 kap. 5 c §.

Uppehållsstatus

3 § En utlänning som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ska ansöka om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet.

Beslut om uppehållsstatus meddelas av Migrationsverket.

4 § Uppehållsstatus får vägras i sådana fall som avses i 8 § eller om det finns grund för avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 11–14 §§.

5 § Uppehållsstatus upphör att gälla för en utlänning som avvisas eller utvisas från Sverige.

6 § Regeringen får meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus.

Uppehållsrätt

7 § Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet föreligger inte för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få uppehållsstatus.

Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus gäller första stycket endast om det finns synnerliga skäl.

8 § Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet föreligger inte för en utlänning som är familjemedlem till en medborgare i Förenade kungariket om ett äktenskap har ingåtts, ett samboförhållande har inletts eller en utlänning har adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

9 § Migrationsverket ska utfärda ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet till en medborgare i Förenade kungariket som har ansökt om ett sådant bevis och som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

8 kap.

Förutsättningar för avvisning och utvisning av vissa brittiska medborgare och deras familje- medlemmar

1 a §

Det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EES- medborgare i detta kapitel gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

16 §3

Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning Avslås eller avvisas en ansökan om uppehållstillstånd eller återkallas ett sådant tillstånd och befinner sig utlänningen i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning

eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. eller utvisning, om inte särskilda skäl talar mot det. Detsamma gäller om en ansökan om uppehållsstatus avslås.

Första stycket gäller inte om ansökan avvisas enligt 5 kap. 1 c § andra stycket.

8 a kap.

Förutsättningar för utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar4 Förutsättningar för utvisning av EES-medborgare och vissa andra utlänningar

5 §5

En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om de förutsättningar som anges i 1 § är uppfyllda och det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet.

Det som föreskrivs i 2–4 §§ i fråga om utvisning enligt 1 § gäller även vid utvisning av en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare enligt denna paragraf. Även det som föreskrivs i 8 kap. 12–14 §§ i fråga om utvisning enligt 8 kap. 11 § gäller vid utvisning enligt denna paragraf.

En medborgare i ett annat nordiskt land får utvisas enligt denna paragraf endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade varit bosatt i Sverige sedan minst två år när åtalet väcktes.

Det som sägs om EES- medborgare och familje- medlemmar till EES-medborgare i första och andra styckena gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter i enlighet med avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

4 Senaste lydelse 2014:198.

5 Senaste lydelse 2014:198.

9 kap.

8 a §6

En utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Samma skyldighet gäller om bevis om uppehållstillstånd (uppehållstillståndskort) ska utfärdas enligt rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredje land av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd.

Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer.

Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehållstillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehållstillstånd.

En utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller om ett bevis för gränsarbetare enligt utträdes- avtalet mellan Xxxxxxxx kunga- riket och EU är skyldig att låta Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller på motsvarande sätt i dessa fall.

6 Senaste lydelse 2018:319.

8 b §7

Vid en kontroll enligt 1 eller 9 § är den som innehar ett uppehålls- tillståndskort skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehålls- tillståndskortet. Vid en kontroll enligt 1 eller 9 § är den som innehar ett uppehålls- tillståndskort, ett bevis om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehålls- tillståndskortet eller beviset.

När en kontroll enligt första stycket har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

12 kap.

13 a §8

Om en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats.

Detsamma gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av

7 Senaste lydelse 2011:709.

8 Senaste lydelse 2014:655.

utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

15 §9

Ett beslut om avvisning eller utvisning som inte innehåller någon tidsfrist för frivillig avresa ska verkställas snarast möjligt.

Om ett beslut om avvisning eller utvisning innehåller en tidsfrist för frivillig avresa ska utlänningen lämna landet i enlighet med beslutet senast när tidsfristen löper ut. Om utlänningen inte lämnat landet i enlighet med beslutet när tidsfristen löpt ut eller om beslutet om tidsfrist för frivillig avresa dessförinnan upphävts enligt 14 a §, ska beslutet om avvisning eller utvisning verkställas snarast möjligt därefter.

Verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES- medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet.

Det som anges i tredje stycket gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

17 §10

Om en annan myndighet än Migrationsverket ska verkställa ett beslut om avvisning eller utvisning och denna myndighet finner att den inte kan verkställa beslutet eller att den behöver ytterligare besked, ska myndigheten underrätta Migrationsverket. Detsamma gäller om utlänningen hos myndigheten åberopar att det finns sådana hinder som avses i 1, 2 eller 3 § mot verkställigheten eller det på annat sätt kommer fram att det kan finnas sådana hinder.

Migrationsverket ska i sådana fall ge anvisningar om verkställigheten eller vidta andra åtgärder.

9 Senaste lydelse 2017:22.

10 Senaste lydelse 2014:655.

Om en allmän domstols beslut om utvisning på grund av brott av en EES-medborgare eller en sådan medborgares familjemedlem ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska Polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet för prövning enligt 16 d § till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande av utvisningsbeslutet hade kunnat överklagas. Utvisningsbeslutet får i sådant fall inte verkställas innan migrationsdomstolen har avgjort ärendet.

Det som anges i tredje stycket gäller även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU.

14 kap.

5 c §

Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU får överklagas till en migrationsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap‌

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §1

Det som föreskrivs i denna lag om krav på permanent uppehålls- tillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familje- medlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd. I fråga om medborgare i övriga länder inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och sådana familje- medlemmar som avses i 3 a kap. 2 § utlänningslagen (2005:716) ska vid tillämpningen av denna lag uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd. Detsamma gäller för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemen- skapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

Denna lag träder i kraft den 1 december 2020.

1 Senaste lydelse 2014:481.

1.3 Förslag till förordning om ändring i utlänningsförordningen (2006:97)‌

Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningsförordningen (2006:97) dels att 1 kap. 1 §, 7 kap. 15 a och b §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 3 b kap., tre nya paragrafer,

1 kap. 6 a §, 2 kap. 17 a § och 3 kap. 11 a §, och närmast före 2 kap. 17 a § och 3 kap. 11 a § nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

I denna förordning finns bestämmelser om

– förordningens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.),

– resehandlingar (2 kap.),

– visering (3 kap.),

– uppehållsrätt (3 a kap.),

– uppehållstillstånd (4 kap.),

– kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (3 b kap.),

– uppehållstillstånd för forskning, studier inom högre utbildning, viss praktik, visst volontärarbete och au pair-arbete (4 a kap.),

– arbetstillstånd (5 kap.),

– EU-blåkort (5 a kap.),

– tillstånd för företagsintern förflyttning, ICT (5 b kap.),

– tillstånd för säsongsarbete (5 c kap.),

– kontroll- och tvångsåtgärder (6 kap.),

– underrättelseskyldighet (7 kap.), och

– avvisning, utvisning, avgifter m.m. (8 kap.).

1 Senaste lydelse 2019:1212.

6 a §

Med utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU avses i denna förordning avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergi- gemenskapen (EUT L 29, 31.1.2020, s.7).

2 kap.

Bestämmelser om resehandlingar i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

17 a §

I utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU finns bestämmelser om att vissa medborgare i Förenade kungariket har rätt till utresa och inresa i Sverige med ett giltigt pass eller ett nationellt identitetskort.

3 kap.

Bestämmelser om visering i utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

11 a §

I utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU finns bestämmelser om undantag från kravet på visering för innehavare av ett bevis om uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet och för innehavare av ett bevis för

gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet.

I utträdesavtalet finns det också bestämmelser om att en ansökan om visering i vissa fall ska hanteras skyndsamt.

3 b kap. Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU

1 § I detta kapitel finns bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet mellan Förenade kungariket och EU (utträdesavtalet) i fråga om ansökan och bevis om uppehållsstatus och utfärdande av bevis för gränsarbetare.

Ansökan om uppehållstillstånd

2 § Den tidsfrist för ansökan om uppehållsstatus som avses i artikel 18.1 b första stycket i utträdesavtalet ska vara nio månader från övergångsperiodens utgång.

En ansökan om uppehållsstatus ska ges in till Migrationsverket.

Migrationsverket ska omedelbart utfärda ett intyg om en inlämnad ansökan i enlighet med artikel 18.1 b tredje stycket i utträdesavtalet.

Bevis om uppehållsstatus

3 § Migrationsverket ska utfärda ett bevis om uppehållsstatus till den som beviljas uppehållsstatus.

4 § Bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i form av ett sådant uppehållstillståndskort som avses i 4 kap. 22 §. På beviset ska det anges om innehavaren har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.

Giltighetstid för bevis om uppehållsstatus

5 § Ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet.

Migrationsverket får besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

6 § En ansökan om ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt ska lämnas in till Migrationsverket innan giltighetstiden för ett bevis om uppehållsstatus enligt 5 § löper ut.

7 § Migrationsverket ska utan särskild ansökan förnya ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt vart tionde år.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

8 § En ansökan om ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet ska ges in till Migrationsverket.

9 § Ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet ska utfärdas i form av ett sådant uppehållstillståndskort som avses i 4 kap. 22 §.

Ett bevis som avses i första stycket ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket får besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

7 kap.

15 a §2

Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har rätt att hos Migrationsverket ta del av följande uppgifter om enskilda:

1. namn, personnummer och i förekommande fall samordnings- nummer

2. bevis om uppehålls- tillstånd, arbetstillstånd eller uppehållsrätt, 3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbets- tillstånd eller utfärdande av uppehållskort samt uppgift om 2. bevis om uppehålls- tillstånd, arbetstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållsstatus, 3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbets- tillstånd, uppehållsstatus eller utfärdande av uppehållskort

2 Senaste lydelse 2015:95.

varje period för vilken uppehållstillstånd eller arbets- tillstånd har beviljats eller uppehållskort har utfärdats, samt uppgift om varje period för vilken uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har beviljats eller uppehållskort eller bevis om uppehållsstatus har utfärdats,

4. inresedatum

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbets- tillstånd eller uppehållskort, 5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbets- tillstånd, uppehållskort eller uppehållsstatus,

6. särskilt bevis enligt 5 kap. 4 § tredje stycket,

7. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde som flykting enligt 4 kap. 1 § eller annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestäm- melser,

8. att statusförklaring har beviljats enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser,

9. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde för studier eller som familjemedlem till en sådan person, och

10. beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, uppgift om från och med vilket datum uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har återkallats och uppgift om vilket datum beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har fått laga kraft.

Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna uppgifter som avses i första stycket till Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.

15 b §3

På begäran av Skatteverket ska Migrationsverket, om uppgifterna behövs för Skatteverkets handläggning av ett ärende om folkbokföring, lämna ut uppgifter om

1. namn, person- eller samordningsnummer,

2. ansökan om uppehållskort, och 3. beslut om uppehållskort med skälen för beslutet. ansökan om uppehållskort eller uppehållsstatus, och 3. beslut om uppehållskort eller uppehållstatus med skälen för beslutet.

3 Senaste lydelse 2013:810.

Denna förordning träder i kraft den 1 december 2020.

1.4 Förslag till förordning om ändring i utlänningsdataförordningen (2016:30)‌

Härigenom föreskrivs att 12 § utlänningsdataförordningen (2016:30) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens direktåtkomst ska begränsas till de personuppgifter som myndigheterna behöver i sin verksamhet som underlag för att bedöma eller fastställa en förmån, en ersättning eller ett annat stöd åt en enskild eller som behövs i ett ärende om motsvarande stöd.

Direktåtkomsten får endast avse uppgift om

1. namn, personnummer och i förekommande fall samordnings- nummer,

2. bevis om uppehålls- tillstånd, arbetstillstånd eller uppehållsrätt,
3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd eller utfärdande av uppehållskort och uppgift om varje period som uppehålls- tillstånd eller arbetstillstånd har beviljats för eller uppehållskort har utfärdats för, 2. bevis om uppehålls- tillstånd, arbetstillstånd, uppehållsrätt eller uppehållsstatus, 3. dag för beslut om uppehållstillstånd, arbetstillstånd, uppehållsstatus eller utfärdande av uppehållskort och uppgift om varje period som uppehållstillstånd eller arbets- tillstånd har beviljats för eller uppehållskort eller bevis om uppehållsstatus har utfärdats för,

4. inresedatum,

5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbets- tillstånd eller uppehållskort, 5. datum för ansökan om uppehållstillstånd, arbets- tillstånd, uppehållskort eller uppehållsstatus,

6. särskilt bevis enligt 5 kap. 4 § tredje stycket utlänningsförordningen (2006:97),

7. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde som flykting enligt 4 kap. 1 § eller annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § utlänningslagen (2005:716) eller motsvarande äldre bestäm- melser,

8. att statusförklaring har beviljats enligt 4 kap. 3 c § utlänningslagen eller motsvarande äldre bestämmelser,

9. att uppehållstillstånd har beviljats den enskilde för studier eller som familjemedlem till en sådan person, och

10. beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd, uppgift om från och med vilket datum uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har återkallats och uppgift om vilket datum beslut om återkallelse av uppehållstillstånd eller arbetstillstånd har fått laga kraft.

Denna förordning träder i kraft den 1 december 2020.

I mars 2017 anmälde Förenade kungariket till Europeiska rådet landets avsikt att utträda ur Europeiska unionen (EU) och Euratom i enlighet med artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EU- fördraget). Därefter inleddes förhandlingar mellan Förenade kungariket och EU. Under förhandlingarna har Europeiska rådet, på begäran av den brittiska regeringen, beslutat om tre förlängningar av tidsfristen för utträdet, slutligt som längst till och med den 31 januari 2020. Förhandlingarna har resulterat i ett överenskommet utträdesavtal1. Avtalet finns i bilaga 1. Avtalet hänvisar till det s.k. rörlighetsdirektivet2. Rörlighetsdirektivet finns i bilaga 2.‌

Den 17 oktober 2019 ställde sig Europeiska rådet bakom den slutliga versionen av utträdesavtalet som överlämnades till Europaparlamentet för godkännande. Efter att Förenade kungariket ratificerat utträdesavtalet godkändes det av Europaparlamentet den 29 januari 2020 och rådet kunde därefter på EU:s vägnar den 30 januari 2020 ingå utträdesavtalet med UK. Utträdesavtalet trädde i kraft vid utträdet, dvs. den 1 februari 2020.

I denna promemoria, som har utarbetats inom Justitiedepartementet, övervägs behovet av författningsändringar när det gäller utträdesavtalets bestämmelser om medborgarnas rättigheter i de delar som gäller rätten för vissa brittiska medborgare, deras familjemedlemmar och andra personer att resa in, vistas och arbeta i Sverige. Promemorian innehåller förslag på bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet i nämnda delar.

1 Avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, EUT L 29, 31.1.2020, s.7.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

3.1 Utträdesavtalets innehåll‌‌‌

Utträdesavtalet syftar till att säkerställa ett utträde under ordnade former. Vid dess ikraftträdande blev Förenade kungariket ett tredjeland men EU:s regelverk fortsätter att gälla i Förenade kungariket under den övergångsperiod som inleddes vid utträdet, i syfte att undvika störningar under den tid då den framtida förbindelsen mellan EU och Förenade kungariket förhandlas fram. Efter övergångsperiodens utgång ska bl.a. bestämmelser till skydd för de särskilt berörda medborgarna och övergångsbestämmelser för de s.k. separationsfrågorna börja tillämpas. Genom utträdesavtalet regleras också frågan om den ekonomiska uppgörelsen mellan EU och Förenade kungariket, frågan om att undvika en hård gräns mellan Irland och Nordirland och frågan om de suveräna basområdena i Cypern samt särskilda arrangemang avseende Gibraltar. I utträdesavtalet finns vidare gemensamma bestämmelser för att förstå, tolka och tillämpa avtalet och en tvistlösningsmekanism.

Utträdesavtalet består av 185 artiklar som delas in i sex delar, tre protokoll och nio bilagor. Den första delen ”Gemensamma bestämmelser” (artiklarna 1–8) innehåller definitioner och bestämmelser om det territoriella tillämpningsområdet och metoder och principer som rör avtalets verkan, genomförande och tillämpning. Bestämmelserna började tillämpas vid utträdet. Den andra delen ”Medborgares rättigheter” (artiklarna 9–39) innehåller bestämmelser som värnar de rättigheter som följer av EU-rätten för de EU-medborgare och medborgare i Förenade kungariket, och deras familjer, som särskilt påverkas av Förenade kungarikets utträde. Bestämmelserna ska, med vissa angivna undantag, börja tillämpas vid övergångsperiodens utgång. Delen består av fyra

avdelningar: Avdelning I (Allmänna bestämmelser), avdelning II (Rättigheter och skyldigheter), avdelning III (Samordning av sociala trygghetssystem) och avdelning IV (Andra bestämmelser). Nedan redogörs det närmare för bestämmelserna i avdelning I, II och IV samt för en bestämmelse i avdelning III som reglerar rätt till inresa och utresa i vissa specifika fall. Denna del av utträdesavtalet syftar till att skydda de medborgare som särskilt berörs av utträdet, främst EU-medborgare som vistas i Förenade kungariket och brittiska medborgare som vistas i en medlemsstat med stöd av unionsrätten vid övergångsperiodens utgång. De medborgare som inte vistas i Förenade kungariket respektive en medlemsstat vid den tidpunkten omfattas däremot, som regel, inte av utträdesavtalets särskilda bestämmelser. Om inget annat bestäms kommer brittiska medborgare som vill flytta till Sverige efter övergångsperiodens utgång i stället att omfattas av det regelverk som gäller för andra tredjelandsmedborgare. Den tredje delen ”Separations- bestämmelser” (artiklarna 40–125) innehåller bestämmelser som anger vad som gäller vid övergångsperiodens utgång för en mängd förfaranden och samarbeten, beviljade rättigheter m.m. Bestämmelserna klargör bl.a. vad som ska gälla vid övergångsperiodens utgång för varor som placerats på marknaden, pågående förfaranden som rör t.ex. tull, Euratomfrågor och pågående polisiärt och straffrättsligt samarbete. Bestämmelserna ska, med vissa angivna undantag, börja tillämpas från och med övergångsperiodens utgång.

Den fjärde delen ”Övergång” (artiklarna 126–132) fastställer en övergångsperiod som inleds vid utträdesdagen och löper ut den 31 december 2020 med möjlighet till förlängning, som längst till utgången av 2022. Under övergångsperioden är EU-rätten, med några undantag, i sin helhet tillämplig på Förenade kungariket på samma sätt som före utträdet. Förenade kungariket stannar under övergångsperioden i EU-samarbetet men är inte längre företrätt i EU:s institutioner och deltar inte i EU:s beslutsprocess. I denna del fastställs också de övergångsbestämmelser som är tillämpliga på Förenade kungariket i fråga om internationella avtal som ingåtts av EU, av medlemsstaterna på EU:s vägnar eller av EU och dess medlemsstater gemensamt samt en samrådsmekanism för att fastställa fiskemöjligheter för Förenade kungariket under övergångsperioden. Bestämmelserna började tillämpas vid utträdet.

Den femte delen ”Finansiella bestämmelser” (artiklarna 133–157) innehåller bestämmelser om den ekonomiska uppgörelsen. Bestämmelserna började tillämpas vid utträdet. Den sjätte delen ”Institutionella bestämmelser och slutbestämmelser” (artiklarna 158–185) innehåller bestämmelser som syftar till en enhetlig tolkning och tillämpning av utträdesavtalet och anger EU- domstolens behörighet. Här finns bestämmelser om en gemensam kommitté som ansvarar för genomförandet och tillämpningen av avtalet kompletterad med en möjlighet att, efter övergångsperiodens utgång, tillsätta en skiljenämnd vid tvister. Här görs även en hänvisning till den politiska förklaringen om de framtida förbindelserna mellan EU och Förenade kungariket som överenskommits parallellt med utträdesavtalet. Parterna åtar sig att göra sitt yttersta för att efter utträdet skyndsamt förhandla fram avtal rörande deras framtida förbindelser och för att säkerställa att avtalen i möjligaste mån blir tillämpliga från och med övergångsperiodens utgång. Avslutningsvis finns bestämmelser om avtalets ikraftträdande. Bestämmelserna börjar delvis tillämpas vid utträdet, delvis från och med övergångsperiodens utgång.

3.2 Utträdesavtalets bestämmelser om medborgares rättigheter i relevanta delar‌

Avdelning I: Allmänna bestämmelser

Definitioner (artikel 9)

I artikel 9 definieras begreppen familjemedlemmar, gränsarbetare, värdstat, arbetsstat och vårdnad. Definitionerna gäller för bestämmelserna om medborgares rättigheter i andra delen av utträdesavtalet, utan att det påverkar tillämpningen av avdelning III om samordning av sociala trygghetssystem. Med familjemedlem avses familjemedlemmar till unionsmedborgare eller familjemedlemmar till brittiska medborgare enligt definitionen i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet, dvs. bl.a. make och maka, registrerad partner, släktingar i rakt nedstigande led som är under 21 år eller är beroende för sin försörjning samt underhållsberättigade släktingar i rakt uppstigande led. Med familjemedlem avses även

andra personer än de som definieras i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet vars närvaro är nödvändig för unionsmedborgare eller brittiska medborgare för att dessa inte ska gå miste om en sådan uppehållsrätt som de har rätt till enligt utträdesavtalet. Det spelar ingen roll vilket medborgarskap familjemedlemmen har. Däremot ska det vara en person som omfattas av den personkrets som anges i artikel 10 i utträdesavtalet.

Med gränsarbetare avses en unionsmedborgare eller brittisk medborgare som utövar ekonomisk verksamhet i enlighet med artikel 45 eller artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) i en eller flera stater där de inte uppehåller sig. I nämnda artiklar i EUF-fördraget finns bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare och etableringsfrihet.

Personkrets (artikel 10)

I artikel 10 anges den personkrets som ska omfattas av rättigheterna i den andra delen av utträdesavtalet. Till denna grupp hör brittiska medborgare som med stöd av EU-rätten har utövat sin rätt att uppehålla sig i en medlemsstat före övergångsperiodens utgång och som fortsätter att uppehålla sig där därefter, samt EU-medborgare som i Förenade kungariket har utövat motsvarande rätt och fortsätter att uppehålla sig där efter övergångsperiodens utgång. Det inkluderar också brittiska medborgare och EU-medborgare som har utövat sin rätt som gränsarbetare enligt unionsrätten före övergångsperiodens utgång och som fortsätter att göra det därefter. Även familjemedlemmar till de brittiska medborgare respektive EU-medborgare som tillhör personkretsen enligt ovan omfattas av personkretsen förutsatt att de också uppfyller de villkor som uppställs i utträdesavtalet. Det innebär bl.a. att familjemedlemmar som uppehöll sig i värdstaten i enlighet med unionsrätten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig därefter omfattas, samt, under vissa förutsättningar, personer som vid övergångsperiodens utgång befann sig utanför värdstaten och som är i direkt släktskap med1 en sådan brittisk medborgare eller EU-

1 I den svenska språkversionen anges i artikel 10 e ii att det rör sig om familjemedlemmar som ”var släkt i rakt upp- eller nedstigande led”. Vid jämförelse med de engelska (”directly related”), franska (”directement liés”) och danska (”direkte beslaegtet”) språkversionerna kan

medborgare som tillhör personkretsen. Barn som föds eller adopteras av en person som tillhör personkretsen omfattas också oavsett om de föds före eller efter övergångsperiodens utgång, med vissa undantag. Vidare omfattas familjemedlemmar som har s.k. bibehållen uppehållsrätt enligt rörlighetsdirektivet och som uppehöll sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång och fortsätter att uppehålla sig därefter. Det gäller t.ex. sådana familjemedlemmar vars anknytning till unionsmedborgaren har brutits, såsom vid äktenskapsskillnad eller dödsfall.

Till personkretsen hör även personer som omfattas av artikel 3.2 a och b i rörlighetsdirektivet – dvs. andra familjemedlemmar än de som omfattas av definitionen av familjemedlem i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet, om de i det land från vilket de har kommit är beroende av eller bor hos den unionsmedborgare som har uppehållsrätt eller om det av allvarliga hälsoskäl absolut krävs att unionsmedborgaren personligen tar hand om familjemedlemmen – och vars uppehåll underlättades av värdstaten i enlighet med dess nationella lagstiftning före övergångsperiodens utgång, förutsatt att de fortsätter att uppehålla sig i värdstaten även därefter. Detsamma gäller de som före övergångsperiodens utgång ansökt om underlättande av inresa och uppehåll.

Stadigvarande uppehåll och icke-diskriminering (artiklarna 11 och 12)

Enligt artikel 11 ska, vid tillämpningen av bestämmelserna om definitionerna och personkretsen i artiklarna 9 och 10, stadigvarande uppehåll inte påverkas av sådan frånvaro som anges i artikel 15.2 i utträdesavtalet (dvs. frånvaro i enlighet med artiklarna 16.3 och 21 i rörlighetsdirektivet). Det innefattar bl.a. tillfällig frånvaro som inte överstiger sammanlagt sex månader per år eller längre frånvaro på grund av obligatorisk militärtjänst eller frånvaro på högst tolv på varandra följande månader av viktiga skäl, t.ex. graviditet och förlossning, allvarlig sjukdom, studier eller yrkesutbildning, eller utstationering på grund av arbete i en annan medlemsstat eller tredjeland. Hänvisningen till artikel 21 innebär att stadigvarande uppehåll får styrkas med varje bevismedel som godtas i värdstaten

konstateras att detta torde vara en felöversättning och att begreppet är avsett att ha en något vidare innebörd än i den svenska språkversionen.

och att ett i vederbörlig ordning verkställt utvisningsbeslut medför att det stadigvarande uppehållet anses avbrutet.

När utträdesavtalets bestämmelser om medborgares rättigheter tillämpas ska all diskriminering på grund av nationalitet enligt artikel 18 i EUF-fördraget vara förbjuden i värdstaten och arbetsstaten för de personer som ingår i personkretsen enligt artikel 10 (artikel 12).

Avdelning II: Rättigheter och skyldigheter

Uppehållsrätt (artikel 13)

I artikel 13 i utträdesavtalet regleras villkoren för att de som ingår i personkretsen ska få uppehålla sig i värdstaten. Bestämmelserna hänvisar till artiklar i EUF-fördraget och till de artiklar i rörlighetsdirektivet som reglerar uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt för unionsmedborgare och familjemedlemmar. Uppehållsrätten gäller med förbehåll för de begränsningar och villkor som anges i de utpekade bestämmelserna.

Bestämmelserna innebär bl.a. att medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket ska ha rätt att uppehålla sig i värdstaten i tre månader utan att det får ställas några andra krav än att de har ett giltigt id-kort eller pass. För familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket, men som följer med eller ansluter till en sådan medborgare, krävs ett giltigt pass.

För att ha rätt att uppehålla sig i en värdstat under längre tid än tre månader krävs det att medborgarna uppfyller villkoren för uppehållsrätt enligt artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet. Dessa villkor innebär att medborgaren ska vara anställd eller egenföretagare eller ha tillräckliga tillgångar för sin egen och sina familjemedlemmars räkning och en heltäckande sjukförsäkring, eller vara inskriven för studier vid en erkänd utbildningsanstalt och ha en heltäckande sjukförsäkring. Medborgare som studerar måste också avge en försäkran om att han eller hon har tillräckliga tillgångar för att kunna försörja sig själv och sin familj. Även de medborgare som uppfyller villkoren för s.k. bibehållen uppehållsrätt enligt artikel 7.3 i rörlighetsdirektivet ska ha uppehållsrätt i värdstaten. Det omfattar bl.a. personer som, efter att ha arbetat eller varit egenföretagare under en viss tid, drabbas av tillfällig arbetsoförmåga på grund av

sjukdom eller olycksfall eller drabbas av ofrivillig arbetslöshet. Därutöver omfattas de medborgare som uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt enligt artiklarna 16.1 och 17.1 i rörlighetsdirektivet, dvs. de som har vistats lagligen i landet i mer än fem år eller uppfyller villkoren för s.k. förtida permanent uppehållsrätt.

För att familjemedlemmar ska ha uppehållsrätt i värdstaten ställs som villkor att de följer med eller ansluter sig till en medborgare som uppfyller kraven på uppehållsrätt. För familjemedlemmar som inte längre har anknytning till den medborgare som uppehållsrätten är härledd från, t.ex. på grund av äktenskapsskillnad eller dödsfall, krävs att villkoren för s.k. bibehållen uppehållsrätt enligt artiklarna

12 och 13 i rörlighetsdirektivet är uppfyllda. Därutöver gäller uppehållsrätt enligt utträdesavtalet, oavsett medborgarskap, för de familjemedlemmar som uppfyller villkoren för permanent uppehållsrätt enligt artiklarna 16.2, 17.3, 17.4 och 18. Det innefattar bl.a. familjemedlemmar till medborgare som har erhållit permanent uppehållsrätt för att de har vistats lagligen i landet i mer än fem år och familjemedlemmar till medborgare som uppfyller villkoren för

s.k. förtida permanent uppehållsrätt.

Värdstaten får inte införa några andra begränsningar eller villkor för att erhålla, behålla eller förlora uppehållsrätten än de som föreskrivs i avtalet. Det får inte ges utrymme för skönsmässiga bedömningar vid tillämpningen av begränsningarna och villkoren, utom till förmån för den berörda personen.

Rätt till utresa och inresa (artikel 14)

I artikel 14 finns bestämmelser om rätt till utresa och inresa i värdstaten för personer som uppehåller sig på värdstatens territorium i enlighet med villkoren i utträdesavtalet. För medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket krävs, för inresa, ett giltigt pass eller nationellt id-kort och för familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat eller Förenade kungariket krävs ett giltigt pass. Det får inte uppställas några krav på viseringar eller motsvarande formaliteter för personer som har giltiga dokument som utfärdats i enlighet med utträdesavtalet. Familjemedlemmar som behöver visering för att

kunna ansluta sig till en medborgare efter utgången av övergångsperioden, ska av värdstaten få all den hjälp de behöver för att få nödvändiga viseringar. Viseringarna ska utfärdas gratis och så snart som möjligt enligt ett påskyndat förfarande.

Fem år efter övergångsperiodens utgång får värdstaten, under vissa förutsättningar, besluta att inte längre godta nationella identitetskort för inresa och utresa.

Permanent uppehållsrätt och ändrad status (artiklarna 15–17)

I artikel 15 i utträdesavtalet anges villkoren för permanent uppehållsrätt i värdstaten, dvs. en rätt att vistas i landet som inte är underkastad några villkor. Permanent uppehållsrätt har de medborgare i en medlemsstat och Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar, som har uppehållit sig lagligt i värdstaten i enlighet med EU-rätten under en fortlöpande period om fem år, eller i vissa fall den kortare tid som anges i artikel 17 i rörlighetsdirektivet, i enlighet med de villkor för permanent uppehållsrätt som anges i artiklarna 16–18 i rörlighetsdirektivet (artikel 15.1). Stadigvarande uppehåll med avseende på förvärv av permanent uppehållsrätt ska fastställas i enlighet med artiklarna 16.3 och 21 i rörlighetsdirektivet (artikel 15.2). Det innebär bl.a. att tillfälliga vistelser i ett annat land som inte överstiger sammanlagt sex månader per år inte påverkar bedömningen av om det varit ett stadigvarande uppehåll. Inte heller tillfälliga vistelser som pågår längre tid än så påverkar bedömningen, om det handlar om obligatorisk militärtjänstgöring eller, under vissa förutsättningar, andra viktiga skäl såsom graviditet, sjukdom eller studier.

När permanent uppehållsrätt har förvärvats enligt utträdesavtalet kan den endast gå förlorad genom bortovaro från värdstaten i mer än fem på varandra följande år (artikel 15.3).

Medborgare i en medlemsstat och Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar, ska ha permanent uppehållsrätt enligt villkoren i artikel 15 när de fullgjort de nödvändiga uppehållsperioderna. Perioder som personen i enlighet med EU- rätten lagligen har uppehållit sig eller arbetat i värdstaten, såväl före som efter övergångsperioden, ska räknas in i den tidsperiod som krävs för att uppnå permanent uppehållsrätt (artikel 16).

Rätten för medborgare i en medlemsstat och Förenade kungariket, och deras respektive familjemedlemmar att direkt åberopa utträdesavtalets bestämmelser påverkas inte om de skulle byta status, t.ex. om en person övergår från att vara student till att vara arbetstagare, egenföretagare eller ekonomiskt inaktiv person eller tvärtom. En person som vid övergångsperiodens utgång har uppehållsrätt i egenskap av familjemedlem kan dock inte därefter ändra status och få en egen, självständig uppehållsrätt i egenskap av t.ex. arbetstagare eller egenföretagare. När det gäller familjemedlemmar som har uppehållsrätt som är avhängigt att han eller hon är försörjningsberoende, så förlorar inte dessa personer sina rättigheter om de upphör att vara försörjningsberoende (artikel 17).

Utfärdande av uppehållshandlingar (artiklarna 18 och 19)

Värdstaterna ges ett visst handlingsutrymme när det gäller genomförandet av administrativa procedurer och kan välja mellan två förfaranden för utfärdande av dokument som rör uppehållsrätt enligt utträdesavtalet.

Det ena förfarandet innebär att berörda personer måste ansöka om ny uppehållsstatus som medför de rättigheter som följer av avdelning II i andra delen av avtalet och en uppehållshandling som styrker denna status (artikel 18.1). Utträdesavtalet innehåller detaljerade bestämmelser om ansökningsförfarandet, bl.a. i fråga om tidsfrist för inlämnande av ansökan, vilka bevishandlingar som får krävas och i vilka situationer det får göras kontroller avseende kriminalitet och säkerhetskontroller. Under ansökningsperioden ska alla rättigheter enligt utträdesavtalet anses tillämpliga på de berörda personerna (artikel 18.2). Detsamma gäller även efter ansökningsperioden, under den tid den enskilde avvaktar ett slutligt beslut på sin ansökan eller ett domstolsavgörande (artikel 18.3).

Det andra förfarandet ställer inget krav på att den enskilde ansöker om en ny uppehållsstatus som förutsättning för lagligt uppehåll (artikel 18.4). Däremot ska den som är berättigad till uppehållsrätt enligt utträdesavtalet ha rätt att, i enlighet med villkoren i rörlighetsdirektivet, få en uppehållshandling utfärdad

som innehåller en förklaring om att den utfärdats i enlighet med utträdesavtalet.

Värdstaten kan välja att tillåta ansökningar enligt respektive förfarande redan under övergångsperioden. Ett beslut att bifalla eller avslå en ansökan enligt det förstnämnda förfarandet får dock verkan först efter övergångsperiodens utgång. Det finns också särskilda bestämmelser om vad som ska gälla för ett beslut som fattats under övergångsperioden i fråga om bl.a. återkallelse, ny ansökan och tillgång till domstolsprövning (artikel 19).

Begränsningar av rätt till uppehåll och inresa (artikel 20)

Beteendet hos de som utövar rättigheter enligt xxxxxxxxx XX i andra delen av utträdesavtalet ska beaktas i enlighet med kapitel VI i rörlighetsdirektivet om beteendet ägde rum före övergångs- periodens utgång (artikel 20.1). I kapitel VI i rörlighetsdirektivet finns bl.a. bestämmelser om begränsning av uppehållsrätt med hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt bestämmelser om skydd mot utvisning, om delgivning av beslut, om rättssäkerhetsgarantier – däribland rätten till domstolsprövning – och om återreseförbud.

Beteendet hos de som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet får utgöra grund för att begränsa uppehållsrätten i värdstaten eller rätten till inresa i arbetsstaten i enlighet med nationell lagstiftning, om beteendet ägde rum efter2 övergångsperiodens utgång (artikel 20.2). Värdstaterna har alltså möjlighet att i dessa fall frångå de bestämmelser i kapitel VI i rörlighetsdirektivet som reglerar möjligheten att begränsa uppehållsrätten.

Nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet får vidtas av de tillämpande staterna vid missbruk av rättigheter eller bedrägeri i enlighet med vad som anges i artikel 35 i rörlighetsdirektivet, dock endast om de är i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artikel 21 (artikel 20.3). Sökanden som har lämnat in ansökningar som är att betrakta som bedrägeri eller missbruk får också avlägsnas från landet innan en dom

2 I den svenska språkversionen anges både i artikel 20.1 och artikel 20.2 att de avser beteende som ägt rum före övergångsperiodens utgång. Vid jämförelse med t.ex. de engelska (”after”) och franska (”après”) språkversionerna står dock klart att detta är en felöversättning och att artikel 20.2 avser beteende som ägt rum efter övergångsperiodens utgång.

har vunnit laga kraft, enligt villkoren i artiklarna 31 och 35 i rörlighetsdirektivet (artikel 20.4).

Rättssäkerhetsgarantier och rätt att överklaga (artikel 21)

Samtliga beslut som innebär en begränsning av uppehållsrätten för de personer som avses i artikel 10 i utträdesavtalet ska vara underkastade de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 15 och kapitel VI i rörlighetsdirektivet. Det innebär bl.a. att utvisning inte får ske endast på den grunden att utlänningens pass eller identitetskort – som användes för att resa in i landet och som har legat till grund för t.ex. ett uppehållskort – har upphört att gälla. Det innebär vidare att bestämmelserna om delgivning av beslut och rätten till domstolsprövning i rörlighetsdirektivet alltid ska tillämpas om ett beslut om avvisning eller utvisning rör en person som ingår i den personkrets som anges i artikel 10. För det fall beslutet om begränsning av uppehållsrätten fattas på andra grunder än allmän ordning och säkerhet får värdstaten inte heller kombinera ett beslut om utvisning med ett återreseförbud.

Närstående rättigheter och likabehandling (artiklarna 22 och 23)

Familjemedlemmar med uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt i värdstaten eller arbetsstaten ska, oberoende av medborgarskap, ha rätt att ta anställning eller inleda verksamhet som egenföretagare där (artikel 22).

Alla medborgare i en medlemsstat och medborgare i Förenade kungariket som uppehåller sig i värdstaten med stöd av utträdes- avtalet, och de familjemedlemmar som har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt, ska åtnjuta samma behandling som värdstatens medborgare inom de områden som omfattas av bestämmelserna om medborgares rättigheter i utträdesavtalet. Det gäller dock inte om annat följer av särskilda bestämmelser i utträdesavtalet. De begränsningar i fråga om rätt till socialt bistånd, studiebidrag och studielån som gäller enligt artikel 24 i rörlighetsdirektivet gäller också enligt utträdesavtalet (artikel 23).

Arbetstagares och egenföretagares rättigheter (artiklarna 24–26)

Arbetstagare i värdstaten och gränsarbetare i arbetsstaten eller arbetsstaterna ska behålla de särskilda rättigheter för arbetstagare som följer av EU-rätten. Det gäller bl.a. rätten till likabehandling i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, tillträde till arbets- marknaden, tillgång till hjälp som ges av arbetsförmedlingar, tillgång till sociala och skattemässiga förmåner och kollektiva rättigheter samt tillgång till bostad. Det gäller även arbetstagares barns tillgång till utbildning (artikel 24).

Egenföretagare i värdstaten och gränsarbetande egenföretagare i arbetsstaten eller arbetsstaterna ska åtnjuta de rättigheter som garanteras genom artiklarna 49 och 55 i EUF-fördraget, bl.a. rätten att starta och utöva verksamhet som företagare och rätten att bilda och driva företag på samma villkor som värdstaten föreskriver för sina egna medborgare (artikel 25).

Arbetsstaten får kräva att medborgare som har rättigheter som gränsarbetare enligt avtalet ansöker om en handling som styrker dessa rättigheter. Medborgarna ska ha rätt att få en sådan handling utfärdad (artikel 26).

Yrkeskvalifikationer (artiklarna 27–29)

Medborgares och deras familjemedlemmars yrkeskvalifikationer som erkänts före och under övergångsperioden kommer att ses som erkända även efter övergångsperiodens utgång. Detta gäller så länge de erkänts i enlighet med det generella yrkeskvalifikationsdirektivet eller direktiven för advokater, revisorer eller handel med giftiga ämnen. Rätten att tillfälligt arbeta inom ett yrke upphör däremot. Även i fortsättningen ska tidigare erkända bevis på kvalifikationer kunna tillgodoräknas, partiellt tillträde till ett yrke vara möjligt och europeiska yrkeskort vara giltiga för etablering. Alla ansökningar om erkännande som lämnats in före övergångsperiodens utgång ska behandlas enligt dessa regler. Informationssystemet för den inre marknaden kommer att användas under tiden och upp till nio månader efter övergångsperiodens utgång.

Avdelning IV: Andra bestämmelser

Publicitet (artikel 37)

EU:s medlemsstater och Förenade kungariket ska sprida information om rättigheter och skyldigheter för personer som omfattas av utträdesavtalets bestämmelser om medborgares rättigheter, särskilt genom informationskampanjer som bedrivs på lämpligt sätt i nationella och lokala medier och i andra kommunikationskanaler.

Förmånligare bestämmelser och livslångt skydd (artiklarna 38 och 39)

Bestämmelserna om medborgares rättigheter hindrar inte en värdstat eller arbetsstat att ha mer förmånliga regler för enskilda, under förutsättning att det inte avser sådant som regleras av bestämmelserna i avdelningen om samordning av sociala trygghets- system (artikel 38). De personer som omfattas av bestämmelserna om medborgares rättigheter har, som regel, ett livslångt skydd i form av att kunna åtnjuta de rättigheter som föreskrivs, i relevanta delar av denna del av utträdesavtalet. Rätten till livslångt skydd gäller så länge den enskilde uppfyller villkoren som anges i avtalet (artikel 39).

4 Kompletterande bestämmelser till utträdesavtalet‌

4.1 Det behövs kompletterande bestämmelser‌

Bedömning: Utträdesavtalets bestämmelser om rätten för vissa brittiska medborgare, deras familjemedlemmar och andra personer att resa in, vistas och arbeta i Sverige uppfyller i de flesta fall villkoren för direkt effekt och kan åberopas direkt av enskilda personer. Det finns inte ett behov av att generellt införa dessa regler i svensk rätt. Det finns däremot ett behov av kompletterande bestämmelser i vissa avseenden.

De familjemedlemmar som anges i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet bör, vid tillämpningen av utträdesavtalet, behandlas på samma sätt som de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet.

Skälen för bedömningen

Utträdesavtalets ställning och principen om direkt effekt

Den fördragsrättsliga grunden som reglerar formerna för utträdet är artikel 50 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Enligt denna får varje medlemsstat, i enlighet med sina konstitutionella bestämmelser, besluta att utträda ur EU. Den medlemsstat som fattat ett sådant beslut ska anmäla sin avsikt till Europeiska rådet. Av artikel 50 framgår också att EU, mot bakgrund av Europeiska rådets riktlinjer, ska förhandla fram och ingå ett avtal med den utträdande staten där villkoren för dess utträde fastställs, med beaktande av dess framtida förbindelser med EU. Detta avtal ska förhandlas i enlighet med artikel 218.3 i EUF-fördraget, som gäller förfarande för

förhandling och ingående av internationella avtal. Utträdesavtal ingås på EU:s vägnar av rådet med kvalificerad majoritet, efter Europaparlamentets godkännande, och förutsätter inte att medlemsstaterna ratificerar det. Genom artikel 50 har således EU befogenhet att ensamt ingå ett avtal med en utträdande medlemsstat. Artikeln innebär en exceptionell övergripande befogenhet att i utträdesavtalet ta upp de frågor som är nödvändiga för utträdet. Denna exceptionella befogenhet är unik och gäller enbart med avseende på utträdet ur EU.

Utträdesavtalet är ett avtal mellan Förenade kungariket och EU och är inom EU-rätten att anse som ett internationellt avtal. Av artikel 216.2 i EUF-fördraget framgår att de internationella avtal som ingås av EU är bindande för EU:s institutioner och för dess medlemsstater. Dessa avtal, och de rättsakter som antagits av organ som upprättats på grundval av sådana avtal, utgör en integrerad del av EU:s rättsordning. När utträdesavtalet har trätt i kraft kommer det alltså att utgöra EU-rätt.

I artikel 4.1 i utträdesavtalet anges att juridiska och fysiska personer direkt ska kunna åberopa de bestämmelser som avtalet innehåller eller hänvisar till och som uppfyller villkoren för direkt effekt enligt unionsrätten. Direkt effekt – dvs. att en unionsrättslig bestämmelse kan åberopas direkt av enskilda inför nationella domstolar och myndigheter – är ett begrepp som introducerades genom EU-domstolens avgörande i målet Xxx Xxxx en Loos1, och som har utvecklats genom efterföljande avgöranden från EU- domstolen.2 För att en bestämmelse ska ha direkt effekt krävs enligt EU-domstolen att den är ovillkorlig, klar och precis. Den får inte vara beroende av en lämplighetsbedömning och den ska kunna tillämpas utan att några kompletterande åtgärder behöver vidtas. En bestämmelse anses inte vara ovillkorlig om medlemsstaterna har handlingsfrihet att t.ex. inskränka en rättighet eller valfrihet när det gäller tillämpning av bestämmelsen.

Utträdesavtalet kommer alltså att utgöra en integrerad del av EU:s rättsordning som kommer att kunna tillämpas direkt och åberopas direkt av enskilda personer. I de fall en enskild bestämmelse inte uppfyller kraven för direkt effekt, t.ex. om staterna

1 C-26/62 Van Gend en Loos.

2 Se t.ex. C-9/70 Grad, C-41/74 van Xxxx, C-8/81, Xxxxxx, C-10/92 Balocchi.

tillåts ett handlingsutrymme enligt utträdesavtalet, krävs det dock kompletterande nationella bestämmelser.

Bestämmelserna om medborgarnas rättigheter i avdelningarna I, II och IV i andra delen av utträdesavtalet

En utgångspunkt under förhandlingarna om utträdesavtalet var att bestämmelserna om medborgarnas rättigheter i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna åberopas direkt av enskilda. I linje med det innehåller också avdelningarna I, II och IV i utträdesavtalets andra del detaljerade och tydliga definitioner av den personkrets som omfattas och bestämmelser som klargör vilka rättigheter och skyldigheter dessa personer har när det gäller rätt till inresa och utresa, uppehållsrätt och permanent uppehållsrätt. De stater som tillämpar avtalet har inte någon handlingsfrihet att inskränka rättigheterna eller valfrihet när det gäller tillämpningen av reglerna. Det är EU-domstolen som ytterst har att avgöra i vilken mån olika bestämmelser i utträdesavtalet uppfyller kraven för direkt effekt. Bestämmelserna i nämnda avdelningar i andra delen av utträdesavtalet bedöms dock i allmänhet uppfylla kraven på direkt effekt. Ett behov av att generellt införliva dessa bestämmelser i nationell rätt bedöms därmed inte föreligga.

För att säkerställa att bestämmelserna kan tillämpas i praktiken finns det dock ett behov av att införa bestämmelser av processuell karaktär, t.ex. bestämmelser som klargör vilken nationell myndighet som ska ansvara för tillämpningen. I vissa avseenden innehåller också utträdesavtalet, i den angivna delen, bestämmelser där de tillämpande staterna uttryckligen ges ett handlingsutrymme. Det gäller frågan om de administrativa procedurerna för utfärdande av uppehållshandlingar, där värdstaterna har möjlighet att välja ett av två olika förfaranden. Det finns också ett handlingsutrymme i olika frågor kopplade till dessa förfaranden. Det gäller även i fråga om begränsning av uppehållsrätt efter övergångsperiodens utgång, där värdstaterna får tillämpa nationella regler under vissa förutsättningar. För att säkerställa att utträdesavtalet kan tillämpas fullt ut finns det alltså ett behov av kompletterande bestämmelser. I avsnitt 4.2–4.11 lämnas förslag på sådana bestämmelser. I övrigt bedöms det inte finnas behov av kompletterande bestämmelser såvitt avser utträdesavtalets bestämmelser om medborgarnas

rättigheter, i de delar som gäller rätten för vissa brittiska medborgare, deras familjemedlemmar och andra personer att resa in, vistas och arbeta i Sverige.

Kommissionen förbereder riktlinjer för tillämpningen av utträdesavtalet i den del som avser medborgarnas rättigheter. De kommande riktlinjerna är inte bindande men kan fungera som ett stöd för exempelvis de myndigheter som kommer att tillämpa bestämmelserna i utträdesavtalet.

Betydelsen av att utträdesavtalet ska tillämpas direkt

EU-rättens regler om fri rörlighet, som brittiska medborgare omfattas av så länge Förenade kungariket är medlem i EU samt under övergångsperioden, ger en omfattande rätt att resa in i, vistas och arbeta i Sverige och i andra medlemsstater. Förutsättningarna för EES-medborgare, till vilka unionsmedborgare räknas, och deras familjemedlemmar att uppehålla sig i Sverige eller en annan medlemsstat har sin huvudsakliga grund i rörlighetsdirektivet. I svensk rätt har rörlighetsdirektivet införlivats bl.a. genom reglerna om uppehållsrätt i 3 a kap. utlänningslagen och 3 a kap. utlänningsförordningen (2006:97).

Utträdesavtalet hänvisar i stor utsträckning till rörlighetsdirektivets bestämmelser (se t.ex. artiklarna 9, 10 och 13– 16). Eftersom avtalet ska tillämpas direkt får det till följd att det i många fall kommer att vara rörlighetsdirektivets bestämmelser som tillämpas av myndigheterna, snarare än de bestämmelser i svensk rätt som genomför rörlighetsdirektivet. Som regel kommer det inte att innebära någon skillnad i sak, då svensk rätt avspeglar bestämmelserna i rörlighetsdirektivet. De svenska bestämmelserna kan dock, i enlighet med artikel 37 i rörlighetsdirektivet, vara mer förmånliga än vad som följer av rörlighetsdirektivet.

En sådan mer förmånlig svensk reglering finns det i fråga om vilka familjemedlemmar som omfattas av rätten till uppehållsrätt, där Sverige – utöver de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet – även tillerkänner uppehållsrätt till sambor, vissa försörjningsberoende familjemedlemmar och familje- medlemmar till studenter (3 a kap. 2 § första stycket utlänningslagen). Enligt rörlighetsdirektivet omfattas inte dessa

kategorier av familjemedlemmar direkt av rätten till uppehållsrätt. Däremot krävs att medlemsstaterna underlättar inresa och uppehåll för dem (artiklarna 3.2 och 7.4 i rörlighetsdirektivet). I fråga om de kategorier av familjemedlemmar som avses i artikel 3.2 i rörlighetsdirektivet hänvisar utträdesavtalet uttryckligen till nationell lagstiftning (artiklarna 10.2–10.5 i utträdesavtalet). Eftersom dessa familjemedlemmar i svensk rätt tillerkänns uppehållsrätt bör de, vid tillämpningen av utträdesavtalet, behandlas på samma sätt som de familjemedlemmar som anges i artikel 2.2 i rörlighetsdirektivet.

4.2 Förhållandet till de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen‌

Förslag: De bestämmelser som behövs för att komplettera utträdesavtalet ska huvudsakligen föras in i ett nytt kapitel i utlänningslagen. En hänvisning till de bestämmelser som införs i andra delar av utlänningslagen ska tas in i det nya kapitlet. Frånsett den särreglering som följer av utträdesavtalet och de kompletterande bestämmelserna ska, om inte något annat föreskrivs, de allmänna reglerna i utlänningslagen gälla.

En paragraf som upplyser om att det finns bestämmelser i utträdesavtalet om att vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige ska införas i utlänningslagen. Upplysningsbestämmelser om att det i utträdesavtalet finns regler om resehandlingar respektive visering ska införas i utlänningsförordningen.

Skälen för förslagen

Ett nytt kapitel i utlänningslagen

Regleringen i utträdesavtalet avviker från systematiken med uppehållstillstånd och arbetstillstånd i utlänningslagen. Regleringen avviker även från systematiken som gäller för uppehållsrätt för EES- medborgare och deras familjemedlemmar, bl.a. eftersom det får ställas krav på att de berörda brittiska medborgarna och deras

familjemedlemmar ska ansöka om en ny uppehållsstatus som förutsättning för lagligt uppehåll. Vid tidigare genomföranden av EU-rättsakter som avviker från utlänningslagens systematik, och som tar sikte på en viss grupp av tredjelandsmedborgare, har bestämmelser tagits in i särskilda kapitel i utlänningslagen (se t.ex. 5 a kap. om ställning som varaktigt bosatt och 6 a kap. om EU- blåkort). Det framstår som ändamålsenligt att även i detta fall ta in de kompletterande nationella bestämmelserna i ett nytt kapitel i utlänningslagen. Därigenom kan de bestämmelser som är specifika för utträdesavtalet hållas samman, vilket främjar överskådligheten. De bestämmelser som kompletterar utträdesavtalet i fråga om rätten att resa in, vistas och arbeta i Sverige bör därför huvudsakligen samlas i ett nytt kapitel i utlänningslagen. Med hänsyn till den nära koppling som finns till bestämmelserna om uppehållsrätt bör det nya kapitlet föras in direkt efter 3 a kap. om uppehållsrätt för EES- medborgare m.fl., dvs. som ett nytt 3 b kap.

I vissa avseenden framstår det dock som mest ändamålsenligt att de kompletterande bestämmelserna förs in i anslutning till de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen. Det gäller t.ex. de kompletterande bestämmelserna om avvisning och utvisning (se avsnitt 4.8) och de kompletterande bestämmelserna om insamling, lagring och kontroll av biometriska uppgifter (se avsnitt 4.7). För att underlätta för tillämparen bör en hänvisning till dessa bestämmelser tas in i det nya kapitlet.

Frånsett den särreglering som följer av utträdesavtalet och de kompletterande bestämmelserna bör, om inte annat föreskrivs, de allmänna bestämmelserna i utlänningslagen gälla.

Upplysningsbestämmelser

Utträdesavtalet kommer alltså att i stor utsträckning tillämpas direkt av myndigheterna. För att underlätta för tillämparen bör det införas en upplysning i utlänningslagens första kapitel om att det finns bestämmelser i utträdesavtalet om att vissa brittiska medborgare och deras familjemedlemmar har rätt att resa in i samt vistas och arbeta i Sverige.

Utöver bestämmelser om uppehållsrätt innehåller utträdesavtalet även bl.a. bestämmelser om rätt till utresa och inresa och

bestämmelser om viseringar (artikel 14). Dessa bestämmelser innebär t.ex. att vissa medborgare i Förenade kungariket har rätt att resa ut från och in i Sverige, utöver med ett giltigt pass, även med ett nationellt identitetskort (artiklarna 14.1 och 14.2). Bestämmelserna innehåller också vissa undantag från kravet på visering samt bestämmelser om att en ansökan om visering i vissa fall ska hanteras skyndsamt (artikel 14.3).

Utträdesavtalet innehåller också bestämmelser om rätt till inresa för planerad hälso- och sjukvårdsbehandling i vissa fall. Bestämmelserna om detta, som återfinns i avdelning III om samordning av sociala trygghetssystem, innebär att artiklarna 20 och 27 i förordning (EG) nr 883/20043 ska fortsätta att tillämpas på personer som före övergångsperiodens utgång hade sökt tillstånd att få en planerad hälso- och sjukvårdsbehandling i enlighet med förordning (EG) nr 883/2004 fram till dess att behandlingen upphör. Sådana personer och deras medföljande ska ha rätt att resa in i och ut ur behandlingsstaten, i enlighet med tillämpliga delar av artikel 14 (artikel 32.1. b). Denna rätt till inresa kan antas träffa en mycket begränsad grupp, dvs. brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som har sökt tillstånd till en behandling före övergångsperiodens utgång men som ska genomgå själva behandlingen helt eller delvis efter övergångsperiodens utgång. Den medföljande som också har rätt att resa in i Sverige kan vara EES- medborgare eller tredjelandsmedborgare. Hänvisningen till artikel 14 får antas innebära bl.a. att dessa personer har rätt att resa in med ett giltigt pass eller nationellt identitetskort när det gäller brittiska medborgare och med ett giltigt pass när det gäller personer som inte är unionsmedborgare eller brittiska medborgare, samt att de medföljande som omfattas av krav på visering ska få sådana utfärdade skyndsamt.

Bestämmelserna om rätt till inresa och utresa och om viseringar i artiklarna 14 och 32. 1 b bedöms ha direkt effekt och kräver därför inte någon särskild nationell reglering. För att underlätta för tillämparen bör det dock i utlänningsförordningen, i de kapitel som handlar om resehandlingar respektive visering, införas upplysningsbestämmelser med innebörden att det i utträdesavtalet finns regler om resehandlingar respektive visering.

3 Europarlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen.

4.3 En ny uppehållsstatus‌

Förslag: De utlänningar som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om en ny uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet. Beslut om uppehållsstatus ska meddelas av Migrationsverket.

En upplysningsbestämmelse ska införas i utlänningslagen om att det i utträdesavtalet finns bestämmelser om att vissa utlänningar har uppehållsrätt i Sverige. Det ska också förtydligas att bestämmelserna i 3 a kap. utlänningslagen endast gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.

Bedömning: En utlänning som har beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 har uppehållsrätt i Sverige, om villkoren för det är uppfyllda.

Skälen för förslagen och bedömningen

Två olika förfaranden för utfärdande av uppehållshandlingar

Enligt utträdesavtalet ska värdstaterna välja ett utav två olika förfaranden för utfärdande av uppehållshandlingar; antingen ett s.k. konstitutivt förfarande enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet, eller ett

s.k. deklarativt förfarande enligt artikel 18.4.

Ett förfarande enligt artikel 18.1 innebär att värdstaten kräver att de som uppehåller sig i landet i enlighet med villkoren i avdelningen om rättigheter och skyldigheter i utträdesavtalets andra del ansöker om en ny uppehållsstats som medför de rättigheter som följer av den avdelningen och en handling som styrker denna status. För de värdstater som väljer ett sådant förfarande innehåller utträdesavtalet detaljerade bestämmelser om de villkor som ska gälla för utfärdande av uppehållshandlingar (artikel 18.1 a–r). Bestämmelserna innebär bl.a. följande. Syftet med förfarandet ska vara att kontrollera om sökanden är berättigad till de uppehållsrättigheter som följer av avtalet. Om så är fallet ska sökanden beviljas uppehållsstatus och den handling som styrker denna status. Tidsfristen för att lämna in en ansökan ska vara minst sex månader från övergångsperiodens utgång för de personer som uppehåller sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång. Det finns alltså möjlighet för

värdstaterna att välja en tidsfrist som är längre, men inte kortare, än sex månader. För de personer som har rätt att inleda uppehåll senare ska tidsfristen i stället löpa ut tre månader efter ankomsten till värdstaten, eller vid utgången av den ansökningsfrist som gäller i övrigt, beroende på vilket av dessa datum som infaller sist. Det innebär att för de familjemedlemmar som har rätt att inleda uppehåll i Sverige efter övergångsperiodens utgång finns det inte någon bortre tidsgräns för när uppehållet senast ska inledas. Familjeanknytningen ska däremot, som huvudregel, existera innan övergångsperiodens utgång (artiklarna 10.1 e ii och 10.1 e iii). Om tidsfristen för ansökan inte iakttas ska myndigheterna bedöma alla omständigheter och tillåta ansökan inom en rimlig ytterligare period, om det finns rimliga skäl till att tidsfristen inte iakttagits. Värdstaten ska vidare säkerställa att alla administrativa förfaranden för ansökan är smidiga, transparenta och enkla samt att onödiga administrativa bördor undviks. Ansökningar som lämnas in samtidigt av medlemmar i samma familj ska behandlas tillsammans. En person som har en giltig handling om permanent uppehållsrätt – dvs. i Sverige ett intyg om permanent uppehållsrätt eller ett permanent uppehållskort enligt 3 a kap. 12 a § UtlL – ska ha rätt att kostnadsfritt byta ut det dokumentet mot en ny uppehållshandling, efter kontroll av bl.a. identitet. Vidare finns det bestämmelser som reglerar vilken typ av handlingar som ska godtas av myndigheterna som bevis i fråga om bl.a. identitet, uppehållsrätt och familjeanknytning. Det finns också bestämmelser om kontroller avseende kriminalitet och säkerhetskontroller av sökandena och om rätten till domstolsprövning.

Vid ett förfarande enligt artikel 18.1 gäller vidare att under perioden från övergångsperiodens utgång till det att ansökningsperioden har löpt ut ska alla rättigheter som föreskrivs i avdelning II i utträdesavtalets andra del anses tillämpliga på unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket, deras familjemedlemmar och andra personer som uppehåller sig i värdstaten, i enlighet med de villkor och begränsningar som anges i artikel 20 (artikel 18.2). Det innebär att de berörda brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar kan fortsätta att vistas lagligt i Sverige även under ansökningsperioden. Det innebär även att de under den tiden omfattas av rätten till utresa och inresa enligt utträdesavtalet, bl.a. rätt att resa in i Sverige med ett giltigt pass eller

nationellt identitetskort när det gäller brittiska medborgare och med ett giltigt pass när det gäller familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare eller brittiska medborgare. Även efter ansökningsperioden ska alla rättigheter anses tillämpliga på den som har ansökt om uppehållsstatus under tiden som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut (artikel 18.3).

Ett förfarande enligt artikel 18.4 innebär att värdstaten inte kräver att de personer som uppehåller sig i landet i enlighet med villkoren i utträdesavtalets andra avdelning ska söka en ny uppehållsstatus som förutsättning för lagligt uppehåll. De som är berättigade till uppehållsrätt enligt utträdesavtalet har däremot rätt att i enlighet med villkoren i rörlighetsdirektivet få en uppehållshandling utfärdad som innehåller en förklaring att den utfärdats i enlighet med detta avtal. Det finns inte några detaljerade regler för utfärdandet av sådana handlingar, motsvarande de bestämmelser som gäller vid ett förfarande enligt artikel 18.1. Skillnaderna mellan de olika förfarandena är främst att ett förfarande enligt artikel 18.1 innebär att den som vill göra gällande uppehållsrättigheter enligt utträdesavtalet måste göra en ansökan om detta inom en viss tid. Den som inte ansöker om uppehållsstatus kommer inte att kunna åberopa utträdesavtalets bestämmelser om uppehållsrätt, även om han eller hon i och för sig ingår i personkretsen i artikel 10. Ett förfarande enligt artikel 18.4 innebär att det inte ställs något krav på att den enskilde gör en ansökan. Den enskilde har i stället rätt att fortsätta att vistas i landet, med stöd av utträdesavtalet, utan att behöva vidta några särskilda åtgärder.

Brittiska medborgare i Sverige och deras familjemedlemmar ska ansöka om en ny uppehållsstatus enligt artikel 18.1

Under övergångsperioden kommer brittiska medborgare att anses som unionsmedborgare, med den rätt till bl.a. inresa och vistelse i Sverige som tillkommer sådana medborgare. Under denna tid behöver de inte kunna uppvisa ett bevis på att de har rätt att t.ex. resa in i Sverige, utöver ett giltigt pass eller nationellt identitetskort. Efter övergångsperiodens utgång kommer de däremot att, i egenskap av medborgare i tredjeland, i olika sammanhang behöva visa att de har rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige, t.ex. vid kontakt med myndigheter, vid utlandsresor och när de söker arbete.

Att inte kunna visa den rätten på ett enkelt sätt kan orsaka praktiska problem för den enskilde. Det kan alltså antas att de allra flesta av de berörda brittiska medborgarna och familjemedlemmarna, dvs. de som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet, kommer att begära ett bevis för sin uppehållsrätt, oavsett vilket förfarande som väljs. Det är av vikt att systemet för detta blir så smidigt som möjligt både för de enskilda och för de berörda myndigheterna.

En fördel med att välja ett förfarande för utfärdande av uppehålls- handlingar enligt artikel 18.1 är att det finns en tydlig ram för den processen. Förfarandebestämmelserna innehåller t.ex. regler om vilka handlingar som krävs i olika situationer, riktlinjer för hur ansökningsformulären ska utformas och vad som gäller under ansökningsperioden. Det underlättar förfarandet för såväl de enskilda som för de berörda myndigheterna. Ett obligatoriskt ansökningsförfarande innebär också en möjlighet för myndigheterna att kontrollera hur många personer som vistas i landet med stöd av utträdesavtalet och säkerställa att dessa uppfyller villkoren för det. Detta ligger i linje med vad som gäller för andra medborgare i tredjeland. Artikel 18.1 ger dessutom en uttrycklig möjlighet att genomföra systematiska kriminalitetskontroller av de som ansöker om uppehållsstatus, vilket är positivt ur ett säkerhetsperspektiv. Därtill har både Förenade kungariket och flera av de övriga EU-medlemsstaterna, däribland Finland, aviserat att de avser att införa ett ansökningsförfarande enligt artikel 18.1.

Förfarandet i artikel 18.4 innebär i stället den fördelen för de enskilda att de inte behöver vidta någon särskild åtgärd för att utnyttja sin uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Det kan vara en fördel för vissa utsatta grupper som det kan vara svårt att nå ut till med information om att de behöver göra en ansökan, t.ex. de som är mycket gamla eller sjuka. Ett förfarande enligt artikel 18.4 innebär att dessa inte riskerar att hamna i ett läge där deras rätt att vistas i Sverige upphör endast som en följd av att de inte har lämnat in en ansökan i tid. En sådan risk kan dock motverkas genom en eventuell förlängd ansökningstid och riktade informationskampanjer. I de fall en enskild inte lämnar in en ansökan i tid finns det dessutom möjlighet för myndigheterna att tillåta ansökan inom en rimlig ytterligare period, om det finns rimliga skäl för underlåtenheten (artikel 18.1 d i utträdesavtalet).

Ett förfarande enligt artikel 18.4 skulle medföra den nackdelen att ett större antal utlänningar, som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare, ges rätt att vistas i Sverige i princip formlöst, på obestämd tid. Det kan förutses att en sådan ordning kan medföra svårigheter för bl.a. de myndigheter som i olika sammanhang har att bedöma den enskildes rätt att vistas i landet. Myndigheterna skulle, var för sig, få tillämpa utträdesavtalets bestämmelser direkt vilket innebär en ny form av prövning som inte förekommit tidigare. Utöver att det skulle innebära en viss ökad belastning för myndigheterna finns det en risk för att olika myndigheter gör olika bedömningar.

Ett obligatoriskt ansökningsförfarande enligt artikel 18.1 kan visserligen antas innebära ett visst merarbete för myndigheterna inledningsvis, jämfört med att inte införa ett sådant förfarande. På sikt kommer det dock att underlätta myndigheters möjlighet att bedöma de berörda personernas rätt att resa in, vistas och arbeta i Sverige, vilket också är till fördel för de enskilda. Övervägande skäl talar därför för att välja förfarandet för utfärdande av uppehållshandlingar som föreskrivs i artikel 18.1 i utträdesavtalet. De utlänningar som vill åberopa sådana rättigheter som anges i avdelningen II i utträdesavtalets andra del i Sverige bör alltså ansöka om en ny uppehållsstatus som medför de rättigheter som följer av avtalet.

Beslut om uppehållsstatus ska meddelas av Migrationsverket

Migrationsverket ansvarar för frågor som rör bl.a. uppehållstillstånd, arbetstillstånd, visering och medborgarskap och är den myndighet som får anses mest lämpad att ansvara för prövningen av uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Verket prövar i dag frågor om uppehållsrätt i samband med ansökningar om uppehållskort och permanent uppehållskort för familjemedlemmar till EES- medborgare som inte själva är EES-medborgare, och intyg om permanent uppehållsrätt för EES-medborgare. Detta innebär en prövning som i många avseenden liknar den prövning som kommer att krävas vid ansökningar om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Beslut om uppehållsstatus bör därför meddelas av Migrationsverket. En bestämmelse om det bör införas i utlänningslagen.

Den som har beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 har uppehålls- rätt i Sverige, om villkoren för det är uppfyllda

Ett obligatoriskt ansökningsförfarande enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet innebär att de enskilda inom en viss tid ska ansöka om och beviljas en ny uppehållsstatus. En sådan status är en förutsättning för lagligt uppehåll enligt utträdesavtalet. Den som beviljas uppehållsstatus kan alltså åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet, medan den som inte i tid har ansökt om eller har fått avslag på en ansökan om en sådan status inte kommer att kunna det. Att ha beviljats uppehållsstatus enligt utträdesavtalet bör emellertid inte anses innebära en i sig ovillkorlig rätt att vistas i Sverige för den enskilde, utan de villkor som gäller för uppehållsrätt kommer fortfarande att gälla. Detta framgår bl.a. av artikel 13 i utträdesavtalet, där det anges att berörda personer ska ha rätt att uppehålla sig i värdstaten med de begränsningar och villkor som anges i bl.a. artikel 7.1 i rörlighetsdirektivet. I artikel 39 i utträdesavtalet anges vidare att berörda personer ska åtnjuta de rättigheter som föreskrivs i relevanta avdelningar livet ut, såvida de inte upphör att uppfylla de villkor som anges i de avdelningarna. Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet bör alltså inte anses motsvara ett uppehållstillstånd, som under den tid det är giltigt innebär en laglig rätt att vistas i Sverige utan krav på att ytterligare villkor ska vara uppfyllda. För att ha rätt att vistas i värdstaten för den som har beviljats uppehållsstatus krävs – på samma sätt som gäller för EES- medborgare – att villkoren för uppehållsrätt är uppfyllda. Uppehållsstatus innebär alltså en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att ha rätt att vistas i Sverige för den berörda gruppen.

I utträdesavtalet används genomgående begreppet uppehållsrätt för att beteckna den vistelserätt som de brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar kommer att ha i värdstaten. Det bör innebära att den som har beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1 har uppehållsrätt i Sverige, om villkoren för det är uppfyllda. Även en person som inte har beviljats uppehållsstatus kan i vissa undantagsfall ha uppehållsrätt i Sverige, t.ex. under den inledande ansökningsfristen eller under den tid som sökanden väntar på ett lagakraftvunnet beslut, om villkoren för det är uppfyllda. Det innebär att begreppet uppehållsrätt inte längre är förbehållet EES-

medborgare och deras familjemedlemmar. För att tydliggöra detta och underlätta för tillämparen bör det föras in en särskild bestämmelse i utlänningslagen som upplyser om att det – utöver vad som följer av 3 a kap. UtlL – även finns bestämmelser i utträdes- avtalet om att vissa utlänningar har uppehållsrätt i Sverige.

Detta innebär att på de ställen i utlänningslagen och i andra författningar där begreppet uppehållsrätt används i generell mening så innefattas även uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Exempel är 2 kap. 8 b och 8 c §§ som innehåller bestämmelser om undantag från uppehålls- och arbetstillstånd. Det bör, i den mån det behövs för att undvika att nationell rätt strider mot utträdesavtalet, förtydligas vilka nationella bestämmelser om uppehållsrätt som endast gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. De bestämmelser som finns i 3 a kap. utlänningslagen ska även fortsättningsvis endast gälla för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. I kapitlet anges dock redan i princip genomgående att bestämmelserna gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar. Ett klargörande med nämnda innebörd bör dock göras i 3 a kap. 9 § UtlL.

4.4 Ansökan om uppehållsstatus‌

Förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus.

Tidsfristen för att ansöka om uppehållsstatus ska vara tio månader från ikraftträdandet av bestämmelserna.

En ansökan om uppehållsstatus ska ges in till Migrationsverket. Migrationsverket ska omedelbart utfärda ett intyg om en inlämnad ansökan i enlighet med artikel 18.1 b tredje stycket i utträdesavtalet.

Skälen för förslagen

Ett nytt bemyndigande behövs

Artikel 18.1 i utträdesavtalet innehåller detaljerade bestämmelser om ansökningsförfarandet och kommer i stora delar att kunna tillämpas direkt av myndigheterna. I vissa avseenden förutsätts dock kompletterande bestämmelser i värdstaten, exempelvis i fråga om tidsfristen för ansökningsförfarandet, formatet på de dokument som ska utfärdas och om det ska tas ut en ansökningsavgift. Det är lämpligt att sådana kompletterande bestämmelser om ansökan om uppehållsstatus och utfärdande av bevis om uppehållsstatus införs på förordningsnivå, i likhet med t.ex. de kompletterande bestämmelser om uppehållskort för familjemedlemmar till EES-medborgare som finns i utlänningsförordningen. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen, RF, meddela övervägande delen av de kompletterande föreskrifterna. Ett nytt bemyndigande krävs dock för att regeringen ska få meddela föreskrifter om den tidsfrist som ska gälla för en ansökan om uppehållsstatus. Ett sådant bemyndigande bör därför införas i utlänningslagen.

Tidsfristen för att lämna in en ansökan om uppehållsstatus ska vara tio månader från ikraftträdandet av bestämmelserna

Enligt artikel 18.1 b i utträdesavtalet ska tidsfristen för att lämna in en ansökan om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet vara minst sex månader från övergångsperiodens utgång för personer som

uppehåller sig i värdstaten före övergångsperiodens utgång. För värdstaterna finns det alltså utrymme att bestämma en ansökningsfrist som är längre men inte kortare än sex månader. I artikeln anges vidare att för personer som har rätt att inleda uppehåll efter den perioden, dvs. vissa familjemedlemmar, ska tidsfristen för att lämna in en ansökan löpa ut antingen tre månader efter ankomsten till landet, eller vid utgången av tidsfristen, beroende på vilket av dessa datum som infaller sist.

Den tidsfrist inom vilken en ansökan ska lämnas in till Migrationsverket bör bestämmas till tio månader från ikraft- trädandet av de kompletterande bestämmelserna. Det innebär att de berörda personerna som huvudregel kan lämna in en ansökan under en tiomånaders period. En sådan tidsfrist möjliggör för Migrationsverket och andra aktörer att i god tid nå ut med information till de berörda personerna om deras rättigheter och skyldigheter enligt utträdesavtalet. Det möjliggör också för de brittiska medborgarna att anpassa sig till den nya situationen och göra ett informerat val i fråga om de ska ansöka om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet eller inte.

Under ansökningsperioden ska alla rättigheter som föreskrivs i avdelning II i utträdesavtalets andra del anses tillämpliga på de sökande, bl.a. rätten att vistas och arbeta i Sverige och rätten att resa in i Sverige med ett giltigt pass eller nationellt identitetskort när det gäller brittiska medborgare och med ett giltigt pass när det gäller familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare eller brittiska medborgare. Även efter ansökningsfristen har löpt ut ska dessa rättigheter anses tillämpliga på den som har ansökt om uppehållsstatus, under tiden som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut (artiklarna 18.2 och 18.3).

En ansökan om uppehållsstatus ska ges in till Migrationsverket

En ansökan om uppehållsstatus bör ges in till Migrationsverket, som är den myndighet som ska besluta om uppehållsstatus enligt artikel

18.1. För att det ska vara tydligt bör en bestämmelse om detta föras in i utlänningsförordningen.

Enligt artikel 18.1 b ska ett intyg om inlämnad ansökan om uppehållsstatus utfärdas omedelbart. Det bör införas en

bestämmelse i utlänningsförordningen som klargör att det är Migrationsverket som utfärdar ett sådant intyg.

4.5 Utfärdande av bevis om uppehållsstatus‌

Förslag: Migrationsverket ska utfärda ett bevis om uppehållsstatus till den som har beviljats uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Ett bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort. På beviset ska anges om innehavaren har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.

Giltighetstiden för ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt ska vara fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket ska få besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

En ansökan om ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt enligt utträdesavtalet från den som har ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt ska lämnas in till Migrationsverket innan giltighetstiden för det tidigare beviset löper ut. Migrationsverket ska utan särskild ansökan förnya ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt vart tionde år.

Bedömning: Det bör inte tas ut en avgift för utfärdande av ett bevis om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet.

Skälen för förslagen och bedömningen

Migrationsverket ska utfärda ett bevis om uppehållsstatus

Enligt artikel 18.1 a ska den som beviljas uppehållsstatus också få en handling som styrker statusen, dvs. ett bevis om uppehållsstatus. Migrationsverket är den myndighet som ska besluta om uppehållsstatus och bör därför även utfärda ett bevis om uppehållsstatus till den som beviljats uppehållstatus. Detta bör framgå av utlänningsförordningen. Av artikel 18.1 q följer att den nya uppehållshandlingen ska innehålla en förklaring om att den har utfärdats i enlighet med utträdesavtalet.

Ett bevis om uppehållsstatus ska utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort

Utträdesavtalet innehåller inte några bestämmelser om utformningen av de handlingar som ska utfärdas, utöver att handlingen ska innehålla en förklaring att den har utfärdats i enlighet med utträdesavtalet (artikel 18.1 q). Det finns ett behov av kompletterande bestämmelser i detta avseende.

På senare år har EU-standarder införts för flera identitetshandlingar och resehandlingar som utfärdas av medlemsstaterna. Bestämmelser om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska inslag finns för t.ex. pass och visumhandlingar. Särskilda regler när det gäller uppehållstillstånd finns i förordning (EG) nr 1030/20024. Av förordningen framgår bl.a. att uppehållstillstånd som utfärdas av medlemsstaterna till medborgare i tredjeland ska vara enhetligt utformade och ha plats för vissa angivna uppgifter. Uppehållstillstånd ska utfärdas som en separat handling i visst angivet format. Vidare ska det enhetligt utformade uppehållstillståndet innefatta ett lagringsmedium som innehåller en ansiktsbild och två fingeravtrycksbilder av innehavaren.

Kravet på biometriska kännetecken i uppehållstillståndskort infördes år 20085. Syftet var att skapa en mer tillförlitlig koppling mellan innehavaren och tillståndsbeviset, vilket i sin tur ska kunna bidra till att skydda bevisen om uppehållstillstånd mot bedräglig användning samt att förebygga och beivra olaglig invandring och bosättning (jfr. prop. 2010/11:123 s. 8 och 22).

Det framgår av utlänningsförordningen att bevis om uppehållstillstånd ska utfärdas i form av en sådan handling som avses i rådets förordning (EG) nr 1030/2002 (uppehållstillståndskort) (4 kap. 22 § UtlF).

Den 20 juni 2019 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1157 om säkrare identitetskort för unions- medborgare och uppehållshandlingar som utfärdas till unions- medborgare och deras familjemedlemmar när de utövar rätten till fri rörlighet. I förordningen regleras utformningen av nationella identitetskort och dokument för uppehållsrätt, i syfte att öka

4 Rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland.

5 Rådets förordning (EG) nr 380/2008 av den 18 april 2008 om ändring av förordning (EG) nr 1030/2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland.

säkerhetsstandarden i dessa typer av dokument. För dokument rörande uppehållsrätt för unionsmedborgare införs en miniminivå av information. Sådana dokument ska innehålla bl.a. dokumentets titel, dokumentnummer, innehavarens för- och efternamn, födelsedatum samt datum och plats för utfärdande. För uppehållskort till tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till unions- medborgare ska samma format användas som när det gäller uppehållstillståndskort för medborgare i tredjeland. Förordningen ska tillämpas från och med den 2 augusti 2021.

De bevis om uppehållsstatus som ska utfärdas enligt utträdesavtalet kommer bl.a. att kunna användas av innehavaren vid resor in i och ut ur Schengenområdet. Det är därför av vikt att handlingarna håller en hög kvalitet och att de innehåller de säkerhetsdetaljer som krävs för att kontrollera om en handling är äkta och för att fastställa innehavarens identitet. Förordning (EG) nr 1030/2002 är inte direkt tillämplig för de bevis om uppehållsstatus som ska utfärdas enligt utträdesavtalet, eftersom dessa handlingar inte utgör ett uppehållstillstånd i den mening som avses i förordningen. Det finns dock flera fördelar med att använda sig av det enhetliga formatet, bl.a. har dokumenten uppdaterade och moderna säkerhetsfunktioner och den tekniska infrastrukturen för utfärdandet finns redan på plats. Eftersom det är fråga om enhetliga dokument kommer de också att vara lätta att känna igen vid t.ex. gränspassage. Det finns alltså skäl att använda samma format för utfärdande av bevis om uppehållsstatus som för uppehållstillståndskort för medborgare i tredjeland. Kommissionen har också aviserat att ett genomförandebeslut förbereds, som innebär att medlemsstaterna ska använda sig av det enhetliga formatet i förordning (EG) nr 1030/2002 för de handlingar som ska utfärdas enligt utträdesavtalet. En bestämmelse med denna innebörd bör därför införas i utlänningsförordningen. På beviset om uppehållsstatus bör anges om innehavaren har uppehållsrätt eller permanent uppehållsrätt.

När det gäller insamling av biometriska uppgifter, se nedan avsnitt 4.7.

Giltighetstid för bevis om uppehållsstatus

Utträdesavtalet innehåller inte några bestämmelser om giltighetstid för de bevis som ska utfärdas. Även i detta avseende krävs det därför kompletterande bestämmelser.

I det genomförandebeslut som kommissionen förbereder föreslås det att giltighetstiden ska vara minst fem år och som mest 10 år för bevis om uppehållsstatus enligt artikel 18.1.

Artiklarna 11 och 20 i rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om giltighetstid för uppehållskort och permanenta uppehållskort. Dessa har genomförts genom 3 a kap. 7 a och 7 b §§ UtlF. Av bestämmelserna följer bl.a. att ett uppehållskort som utfärdas till en familjemedlem till en unionsmedborgare som inte själv är unionsmedborgare ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet eller under den beräknade vistelsetiden för den person som uppehållsrätten härleds från om denna inte överstiger fem år (3 a kap. 7 a § UtlF). En ansökan om permanent uppehållskort ska lämnas in till Migrationsverket innan giltigheten av uppehållskortet löper ut. Migrationsverket ska sedan utan särskild ansökan förnya kortet vart tionde år (3 a kap. 7 b § UtlF).

Eftersom ett bevis om uppehållsstatus i många avseenden kommer att nyttjas på samma sätt som ett uppehållskort bör den giltighetstid som gäller för ett uppehållskort som utgångspunkt även gälla för ett bevis om uppehållsstatus. Det innebär att ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt bör gälla i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket bör få besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis. Det kan bli aktuellt t.ex. i den situationen att innehavaren inte fullgjort de nödvändiga uppehålls- perioderna för permanent uppehållsrätt när giltighetstiden löper ut. I likhet med vad som gäller för ett permanent uppehållskort bör giltighetstiden för ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt inte begränsas. Migrationsverket bör utan särskild ansökan förnya ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt vart tionde år. På samma sätt som gäller för uppehållskort bör en ansökan om ett bevis om uppehållsstatus som avser permanent uppehållsrätt från den som har ett bevis om uppehållsstatus som avser uppehållsrätt lämnas in till Migrationsverket innan giltighetstiden för det tidigare beviset löper ut. En sådan ansökan är inte att anse som en ny ansökan om

uppehållsstatus och omfattas alltså inte av tidsfristen i artikel 18.1 b. För det fall en ansökan inte skulle lämnas in i tid innebär det inte heller att personen i fråga inte längre har uppehållsrätt, i likhet med vad som gäller för uppehållskort enligt 3 a kap. 7 b § UtlF.

I artikel 11 och 20 i rörlighetsdirektivet finns bestämmelser om att uppehållskort förlorar sin giltighet vid vistelse utanför värdstaten under vissa förutsättningar. Sådana bestämmelser finns inte i utträdesavtalet och det finns inte heller några indikationer på att det kommer att införas i kommissionens genomförandebeslut. Några sådana regler bör därför inte införas.

Bestämmelser om giltighetstid för bevisen bör införas i utlänningsförordningen.

Det ska inte tas ut en avgift för utfärdande av ett bevis om uppehålls- status

Enligt utträdesavtalet får värdstaterna välja om ett bevis om uppehållsstatus ska utfärdas kostnadsfritt eller mot en avgift som inte överstiger den avgift som tas ut av värdstatens medborgare för utfärdande av liknande handlingar (artikel 18.1 g). När det gäller personer som före övergångsperiodens utgång har en giltig handling om permanent uppehållsrätt utfärdad ska de ha rätt att kostnadsfritt byta ut det mot en ny uppehållshandling om förutsättningarna för det är uppfyllda (artikel 18.1 h).

De brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som vill fortsätta att vistas och arbeta i Sverige efter övergångsperiodens utgång bör ha rätt att ansöka om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet utan att en avgift tas ut, i likhet med vad som gäller för de EU-medborgare som bor i Förenade kungariket. De bevis om uppehållsstatus som kommer att utfärdas har inte funnits tidigare och bestämmelser om avgift för utfärdande av sådana dokument saknas. Någon författningsändring i detta avseende behövs därför inte.

4.6 Arbetstagares och egenföretagares rättigheter‌

Förslag: Migrationsverket ska utfärda ett bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet till en brittisk medborgare som har ansökt om ett sådant bevis och som i egenskap av gränsarbetare har rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

En ansökan om ett sådant bevis ska ges in till Migrationsverket.

Beviset ska utfärdas i samma format som ett uppehålls- tillståndskort. Beviset ska gälla i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket får besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

Bedömning: Möjligheten enligt utträdesavtalet att införa ett krav på att gränsarbetare ska ansöka om ett särskilt bevis bör inte utnyttjas.

Skälen för förslagen och bedömningen

Arbetstagares, egenföretagares och gränsarbetares rättigheter enligt utträdesavtalet

Enligt artikel 24.1 i utträdesavtalet ska arbetstagare i värdstaten och gränsarbetare i arbetsstaten åtnjuta de rättigheter som garanteras av artikel 45 i EUF-fördraget och de rättigheter som garanteras genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den

5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen. I utträdesavtalet definieras gränsarbetare som en unionsmedborgare eller medborgare i Förenade kungariket som utövar ekonomisk verksamhet i enlighet med artikel 45 eller artikel 49 i EUF-fördraget i en eller flera stater där de inte uppehåller sig (artikel 9 b). Begreppet arbetsstat definieras för brittiska medborgare som en medlemsstat i vilken de utövat ekonomisk verksamhet som gränsarbetare före övergångsperiodens utgång och i vilken de fortsätter att göra det därefter (artikel 9 d ii).

Arbetstagares och gränsarbetares rättigheter omfattar enligt artikel 24.1 a) rätten att inte diskrimineras på grund av nationalitet när det gäller anställning, lön och andra arbets- och anställningsvillkor, b) rätten att starta och utöva verksamhet i

enlighet med de regler som är tillämpliga på värdstatens eller arbetsstatens medborgare, c) samma rätt till hjälp av värdstatens eller arbetsstatens arbetsförmedlingar som de egna medborgarna, d) rätten till likabehandling avseende anställnings- och arbetsvillkor, särskilt vad gäller lön, uppsägning och, i händelse av arbetslöshet, återinsättande i arbete eller återanställning, e) rätten till sociala och skattemässiga förmåner, f) kollektiva rättigheter, g) samma rättigheter och förmåner som beviljas nationella arbetstagare i fråga om boende, samt h) rätten för deras barn att få tillgång till allmän utbildning, lärlingsutbildning och yrkesutbildning på samma villkor som värdstatens eller arbetsstatens medborgare, om barnen uppehåller sig på det territorium där arbetstagaren arbetar. Rättigheterna gäller med begränsning av vad som anges i artikel 45.3 i EUF-fördraget, dvs. begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, och artikel 45.4 i samma fördrag, dvs. med undantag för anställningar i offentlig tjänst.

Enligt artikel 25.1 i utträdesavtalet ska egenföretagare i värdstaten och gränsarbetande egenföretagare i arbetsstaten åtnjuta de rättigheter som garanteras genom artiklarna 49 och 55 i EUF- fördraget. Dessa rättigheter omfattar rätten att starta och utöva verksamhet som egenföretagare och rätten att bilda och driva företag på samma villkor som värdstaten föreskriver för sina egna medborgare, i enlighet med artikel 49 i EUF-fördraget, samt de rättigheter som gäller för arbetstagare enligt artiklarna 24.1 c och

24.1 h.

Rättigheterna för egenföretagare gäller med förbehåll för begränsningarna i artiklarna 51 EUF-fördraget, dvs. med undantag för verksamhet som, om än endast tillfälligt, är förenad med utövandet av offentlig makt. Rättigheterna gäller även med förbehåll för begränsningarna i artikel 52 i EUF-fördraget, dvs. sådana bestämmelser i lagar och andra författningar som föreskriver särskild behandling av utländska medborgare och som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Anställda gränsarbetare och egenföretagande gränsarbetare ska ha rätt att resa in i och ut ur arbetsstaten i enlighet med artikel 14, dvs. med ett giltigt identitetskort eller pass. De ska också bibehålla de rättigheter de hade som arbetstagare eller egenföretagare där, förutsatt att de uppfyller villkoren för s.k. bibehållen uppehållsrätt i

artikel 7.3 i rörlighetsdirektivet även om de inte flyttar till arbetsstaten (artiklarna 24.3 och 25.3).

En särskild vistelserätt för vissa vårdnadshavare

I artiklarna 24.2 och 25.2 finns bestämmelser om vistelserätt för vissa vårdnadshavare. Av bestämmelserna följer att om en släkting i rakt nedstigande led, dvs. ett barn eller barnbarn, till en arbetstagare eller egenföretagare som inte längre uppehåller sig i värdstaten får utbildning i värdstaten ska barnets faktiska vårdnadshavare ha rätt att uppehålla sig där till dess att barnet blir myndigt, och även därefter om barnet fortsätter att vara i behov av den faktiska vårdnadshavarens närvaro och omvårdnad för att genomgå och fullfölja sin utbildning. Syftet med denna reglering kan antas vara att förhindra att ett barn som har anpassat sig till ett utbildningssystem tvingas bryta upp från detta för att därefter integreras i ett annat utbildningssystem i ett annat land (se prop. 2005/06:77 s. 47). I likhet med andra personer som uppehåller sig i värdstaten i enlighet med villkoren i utträdeavtalet ska vårdnadshavaren ansöka om en ny uppehållsstatus i enlighet med artikel 18.1.

Det ska inte införas ett krav på att gränsarbetare ska ansöka om ett särskilt bevis

Enligt artikel 26 i utträdesavtalet får arbetsstaten kräva att unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare ansöker om en handling som styrker att de har sådana rättigheter. Dessa unionsmedborgare och medborgare i Förenade kungariket ska ha rätt att få en sådan handling utfärdad. Bestämmelserna innebär alltså att arbetsstaten har möjlighet att kräva att gränsarbetare enligt utträdesavtalet ska ansöka om ett särskilt bevis. Arbetsstaten kan också avstå från att kräva det.

Det finns inte någon tillgänglig statistik över antalet brittiska medborgare som bor i ett annat land men arbetar i Sverige. Sannolikt handlar det dock om ett begränsat antal personer. Det har inte framkommit något skäl för att kräva att dessa personer ska ansöka

om ett särskilt bevis som styrker att de har rättigheter enligt utträdesavtalet. Det bör därför inte införas ett sådant krav.

Utfärdande av bevis för gränsarbetare

Även om arbetsstaten inte kräver det ska en gränsarbetare ha rätt att få ett bevis enligt artikel 26, om han eller hon vill. I det avseendet är värdstaterna bundna av utträdesavtalet. Syftet med beviset kan antas vara att gränsarbetarna på ett enkelt sätt ska kunna visa att de har vissa rättigheter enligt utträdesavtalet, däribland rätt att resa in i landet. Det finns inte några bestämmelser i utträdesavtalet som reglerar förfarandet för utfärdande av bevis för gränsarbetare, motsvarande artikel 18.1. Det finns därför ett behov av kompletterande bestämmelser i fråga om utfärdandet av dessa handlingar.

I likhet med vad som gäller för bevis om uppehållsstatus bör det vara Migrationsverket som utfärdar bevis enligt artikel 26 i utträdesavtalet. Beviset bör utfärdas till en brittisk medborgare som har ansökt till Migrationsverket om ett bevis och som har rättigheter i egenskap av gränsarbetare enligt utträdesavtalet.

Med hänsyn till att beviset ska möjliggöra inresa i Sverige bör handlingen, av de skäl som anges i avsnitt 4.5, utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort, dvs. i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 1030/2002. När det gäller insamling av biometriska uppgifter, se nedan avsnitt 4.7.

Utträdesavtalet innehåller inte några bestämmelser om giltighetstid för dessa bevis. I det genomförandebeslut som kommissionen förbereder föreslås det dock att giltighetstiden ska vara minst fem år och som mest 10 år. Det är lämpligt att beviset gäller i fem år från dagen för utfärdandet. Migrationsverket bör få besluta om förlängning av giltighetstiden för ett sådant bevis.

Bestämmelser om format och giltighetstid för bevisen bör införas i utlänningsförordningen.

4.7 Insamling av biometriska uppgifter‌

Förslag: En utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare enligt utträdesavtalet ska vara skyldig att låta Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. De bestämmelser som gäller för uppehållstillståndskort i fråga om undantag från skyldigheten att lämna biometriska uppgifter, och om lagring av de biometriska uppgifterna, ska gälla även för bevis om uppehållsstatus och bevis för gränsarbetare.

Den som innehar ett bevis om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare ska, vid en kontroll enligt 9 kap. 1 eller 9 § utlänningslagen, vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i beviset. När en kontroll har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

Skälen för förslagen

Insamling av biometriska uppgifter

För att möjliggöra att ett bevis om uppehållsstatus och ett bevis för gränsarbetare utfärdas i samma format som ett uppehålls- tillståndskort, dvs. i enlighet med kraven i förordning (EG) nr 1030/2002, krävs att det från den enskilde samlas in biometriska kännetecken bestående av ett fotografi och två platta fingeravtryck som tagits digitalt. De utlänningar som ansöker om uppehållsstatus eller ett bevis för gränsarbetare kommer alltså att behöva lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas för att få ett bevis utfärdat.

Enligt 2 kap. 6 § första stycket RF är var och en skyddad gentemot det allmänna mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp. Att ta fingeravtryck är ett sådant kroppsligt ingrepp som omfattas av bestämmelsen. Att fotografera någon utgör däremot inte ett

kroppsligt ingrepp i den mening som avses i 2 kap. 6 § RF. Skyddet enligt 2 kap. 6 § RF är inte absolut. För andra än svenska medborgare får det begränsas i lag bl.a. enligt 2 kap. 25 § RF.

Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller Europakonventionen och vissa av dess tilläggsprotokoll som lag i Sverige. Enligt 2 kap. 19 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. I artikel 8.1 i Europakonventionen anges att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet kan inbegripa bl.a. en rätt till skydd mot att bli fotograferad (jfr. Xxxxxxxx, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl., 2015,

s. 377). Likaså kan tagande av fingeravtryck omfattas av skyddet enligt artikel 8.1. Enligt artikel 8.2 får en offentlig myndighet inte inskränka åtnjutande av rättigheterna enligt första punkten annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Motsvarande rätt till respekt för privat- och familjelivet, hemmet och korrespondensen gäller enligt artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

I samband med att det tillkom ett krav på biometriska uppgifter i bevis om uppehållstillstånd enligt förordning (EG) nr 1030/2002 infördes det bestämmelser i utlänningslagen om skyldighet att lämna biometriska uppgifter för den som ansöker om uppehållstillstånd. Bestämmelserna innebär att en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten gäller också om uppehållstillståndskort ska utfärdas enligt förordning (EG) nr 1030/2002 av annan anledning än att en utlänning ansöker om uppehållstillstånd (9 kap. 8 a § första stycket UtlL). En sådan annan anledning kan vara att en utlänning t.ex. behöver förnya ett uppehållstillståndskort eller ett bevis om uppehållstillstånd som utfärdats i form av ett tillståndsmärke som infogats i utlänningens pass (prop. 2010/11:123 s. 14). Skyldigheten att lämna biometriska uppgifter gäller dock inte om utlänningen är under sex år eller om

det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Den gäller inte heller om utlänningen omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer (9 kap. 8 a § andra stycket UtlL). Det finns även bestämmelser om lagring av uppgifterna. Ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i uppehållstillståndskortet. Fingeravtryck som inte sparats i ett sådant medium och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet ska omedelbart förstöras när uppehållstillståndskortet har lämnats ut eller ärendet om uppehålls- tillstånd har avgjorts utan att utlänningen har beviljats uppehålls- tillstånd (9 kap. 8 a § tredje stycket UtlL).

En ansökan om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet är inte detsamma som en ansökan om uppehållstillstånd. Den skyldighet att lämna biometriska uppgifter som föreskrivs i 9 kap. 8 a § UtlL kommer alltså inte att gälla för de utlänningar som ansöker om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Den kommer inte heller att gälla för de utlänningar som ansöker om ett bevis för gränsarbetare. För att bevis om uppehållsstatus och bevis för gränsarbetare ska kunna utfärdas i samma format som ett uppehållstillståndskort, dvs. i enlighet med kraven i förordning 1030/2002, bör det införas en bestämmelse som innebär att en utlänning som ansöker om uppehållsstatus eller om ett bevis för gränsarbetare är skyldig att låta Migrationsverket – som är den myndighet som kommer att ta emot ansökningarna – fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelsen bör placeras tillsammans med de övriga bestämmelser om behandling av biometriska uppgifter som gäller vid en ansökan om uppehållstillstånd i 9 kap. 8 a § utlänningslagen. De övriga bestämmelserna bör också gälla på motsvarande sätt. Det innebär att undantag från skyldigheten att lämna biometriska uppgifter ska gälla bl.a. för barn under sex år och om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det innebär också att ett fotografi och två fingeravtryck ska sparas i ett lagringsmedium i det bevis som utfärdas samt att de biometriska uppgifter som inte sparats i lagringsmediumet, och de biometriska data som tas fram ur fingeravtrycken och ur fotografiet, omedelbart ska förstöras när beviset lämnats ut eller ärendet har avgjorts utan att utlänningen beviljats uppehållsstatus eller genom ett beslut om avslag på ansökan om bevis för gränsarbetare.

Kontroll av ett bevis om uppehållsstatus och bevis för gränsarbetare

Den som innehar ett uppehållstillståndskort är skyldig att vid gränskontroll enligt 9 kap. 1 § XxxX låta en polisman och vissa andra tjänstemän fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck, för att kontrollera att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar det fotografi och de fingeravtryck som finns sparade i uppehållstillståndskortet. Skyldigheten gäller även vid inre utlänningskontroll (9 kap. 8 b § första stycket UtlL). Själva kontrollen görs därefter genom en datorstödd jämförelse (prop. 2010/11:123 s. 19). När kontrollen har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen (9 kap. 8 b § andra stycket UtlL).

Motsvarande skyldighet att lämna biometriska uppgifter bör gälla för innehavare av ett bevis om uppehållsstatus, för att möjliggöra kontroll av att fotografiet och fingeravtrycken motsvarar de uppgifter som finns sparade i bevisets lagringsmedium i samband med gränskontroll och inre utlänningskontroll. Skyldigheten bör även gälla för innehavare av ett bevis för gränsarbetare. Den som innehar ett sådant bevis bör därför vara skyldig att låta en befattningshavare som genomför kontrollen fotografera och ta fingeravtryck av honom eller henne. I likhet med vad som gäller för kontroll av ett uppehållstillståndskort bör de fotografier och fingeravtryck som tagits för kontrollen inte få användas för andra ändamål än just kontrollen. När kontrollen av beviset har genomförts ska därför det fotografi och de fingeravtryck som tagits omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen.

4.8 Kompletterande bestämmelser om avvisning och utvisning‌

Förslag: De bestämmelser om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare enligt 8 kap. och 8 a kap. utlänningslagen ska gälla även för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

Även de bestämmelser om verkställighet av ett beslut om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare enligt 12 kap. utlänningslagen ska gälla för de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet.

Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet ska inte föreligga för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det är fråga om ett skenförhållande, dvs. om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Uppehållsrätt ska inte heller föreligga för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få uppehållsstatus. Om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus ska uppehållsrätten upphöra endast om det finns synnerliga skäl.

Uppehållsstatus ska få vägras om det finns grund för avvisning eller utvisning enligt 8 kap. 11–14 §§ utlänningslagen, dvs. om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Uppehållsstatus ska också få vägras för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det är fråga om ett skenförhållande. Om en ansökan om uppehållsstatus avslås och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det samtidigt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar emot.

Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet ska upphöra att gälla för den som avvisas eller utvisas från Sverige.

Bedömning: Det bör inte införas några särskilda bestämmelser i lagen om särskild utlänningskontroll med anledning av utträdesavtalet.

Möjligheten enligt utträdesavtalet att införa bestämmelser om omedelbar verkställighet bör inte utnyttjas.

Skälen för förslagen och bedömningen

Begränsning av uppehållsrätt enligt utträdesavtalet

Bestämmelser om begränsning av rätt till uppehåll och inresa enligt utträdesavtalet finns i artikel 20. Beteendet hos en utlänning som utövar rättigheter enligt xxxxxxxxx XX i utträdesavtalets andra del ska beaktas i enlighet med kapitel VI i rörlighetsdirektivet, om beteendet ägde rum före övergångsperiodens utgång (artikel 20.1). Om beteendet ägde rum efter övergångsperiodens utgång får beteendet däremot utgöra grund för att begränsa uppehållsrätten eller rätten till inresa i enlighet med nationell lagstiftning (artikel 20.2).6

Kapitel VI i rörlighetsdirektivet innehåller bestämmelser om att medlemsstaterna får begränsa den fria rörligheten av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och folkhälsa. I kapitlet finns också bestämmelser om att det vid sådan begränsning av uppehållsrätt för EES-medborgare och deras familjemedlemmar som sker av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och folkhälsa ska tas hänsyn till den enskildes personliga förhållanden. Vidare innehåller kapitlet särskilda bestämmelser av processuell karaktär, såsom bestämmelser om delgivning, domstolsprövning och verkställighet. Hänvisningen till kapitel VI i artikel 20.1 får antas innebära att de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet ska omfattas av bestämmelserna i kapitel VI när det gäller avvisning och utvisning från värdstaten, om beslutet om avvisning eller utvisning har sin grund i den enskildes beteende och detta ägde rum före övergångsperiodens utgång. Om beteendet i stället har ägt rum efter övergångsperiodens utgång får värdstaterna tillämpa nationella regler, t.ex. de regler om avvisning och utvisning som gäller för utlänningar som inte är EES-medborgare eller familjemedlemmar till EES-medborgare.

6 I den svenska språkversionen anges både i artikel 20.1 och artikel 20.2 att de avser beteende som ägt rum före övergångsperiodens utgång. Vid jämförelse med t.ex. de engelska (”after”) och franska (”après”) språkversionerna står dock klart att detta är en felöversättning och att artikel 20.2 avser beteende som ägt rum efter övergångsperiodens utgång.

Bestämmelserna om begränsning av uppehållsrätt i artikel 20 i utträdesavtalet möjliggör för värdstaterna att i viss utsträckning välja vilka regler som ska gälla för avvisning eller utvisning av en person som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Det finns därför ett behov av kompletterande bestämmelser i detta avseende.

Särskilda regler om avvisning och utvisning som gäller för EES- medborgare

Som en följd av bestämmelserna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet har det i utlänningslagen införts särskilda bestämmelser om avvisning och utvisning av EES-medborgare och familjemedlemmar till EES- medborgare. Bestämmelserna innebär, i korthet, att en EES- medborgare och en familjemedlem till en EES-medborgare får avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon saknar pass eller visering. Om hon eller han kan styrka sin identitet på annat sätt än genom innehav av pass får avvisning dock inte ske på den grunden att utlänningen saknar pass (8 kap. 8 § UtlL). En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare får vidare avvisas under de tre första månaderna efter inresan om han eller hon visar sig utgöra en orimlig belastning för biståndssystemet enligt socialtjänstlagen, dock inte om han eller hon har uppehållsrätt (8 kap. 9 § UtlL). En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare som har vistats i Sverige i mer än tre månader och som inte har uppehållsrätt, får utvisas om han eller hon uppehåller sig här men saknar de tillstånd som krävs för att få uppehålla sig i landet (8 kap. 10 § UtlL).

Vidare får en EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES- medborgare avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare som inte avvisas i anslutning till inresan eller under de tre första månaderna efter inresan får därefter utvisas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (8 kap. 11 § UtlL). Avvisning eller utvisning får dock ske endast om utlänningens eget beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Tidigare domar i brottmål får inte i sig utgöra skäl för ett sådant beslut, och det får inte vara ekonomiska syften som

ligger till grund för beslutet (8 kap. 12 § UtlL) Hänsyn ska även tas till bl.a. utlänningens ålder, hälsotillstånd, familjesituation och ekonomiska situation (8 kap. 13 § UtlL). Därutöver finns det särskilda begränsningar för avvisning och utvisning av en EES- medborgare som har permanent uppehållsrätt i Sverige, som är ett barn eller som har vistats i Sverige under lång tid (8 kap. 13 och 14 §§ UtlL).

Bestämmelser om utvisning på grund av brott finns i 8 a kap. UtlL. En utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En sådan utlänning får utvisas också om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen har dömts till och dömer till en annan påföljd. Utvisning får dock ske endast om utlänningen döms till svårare påföljd än böter och om 1) gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller

2) brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar (8 a kap. 1 § UtlL). Det finns också särskilda bestämmelser om att bl.a. utlänningens anknytning till det svenska samhället ska beaktas (8 kap. 2-4 §§ UtlL).

En EES-medborgare och en familjemedlem till en EES- medborgare får utvisas ur Sverige på grund av brott om de förutsättningar för utvisning som gäller för andra utlänningar är uppfyllda och det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. De särskilda bestämmelserna om skydd mot utvisning för EES- medborgare som finns i 8 kap. 12–14 §§ UtlL gäller också vid utvisning på grund av brott (8 a kap. 5 § UtlL).

Särskilda regler om verkställighet som gäller för EES-medborgare

I kapitel VI i rörlighetsdirektivet finns det bestämmelser som rör verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning. Dessa bestämmelser har, i den mån svensk rätt inte har bedömts uppfylla kraven redan, genomförts genom ändringar i 12 kap. UtlL.

I artikel 30.3 anges bl.a. att utom i väl bestyrkta brådskande fall, ska tidsfristen för att lämna territoriet vara minst en månad från

datum för delgivningen. Bestämmelsen har genomförts i svensk rätt genom ett nytt tredje stycke i 12 kap. 15 § UtlL (prop. 2005/06:77

s. 87 f.). Av stycket följer att verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning av en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem som har rest in i Sverige får ske tidigast fyra veckor från den dag EES-medborgaren eller familjemedlemmen fick del av beslutet, om det inte finns synnerliga skäl för att verkställa beslutet. I förarbetena anges att undantagsregeln bör tolkas ytterst restriktivt och främst bör avse fall där hänsynen till allmän ordning och säkerhet fordrar en snabb verkställighet av beslutet (prop. 2005/06:77 s. 198).

Enligt artikel 31.2 ska ett yrkande om inhibition av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut utgöra ett tillfälligt verkställighetshinder. I artikeln anges tre undantagsfall i vilka verkställighet ska få ske utan hinder av att inhibitionsyrkandet inte har prövats. Dessa är om beslutet om utvisning grundas på ett tidigare rättsligt avgörande, om de berörda personerna tidigare har beviljats rättslig prövning, eller om beslutet om utvisning grundas på tvingande hänsyn till allmän säkerhet enligt artikel 28.3. Bestämmelsen om inhibition i artikel 31 har genomförts i svensk rätt genom 12 kap. 13 a § UtlL. Av bestämmelsen följer att om en EES-medborgare eller hans eller hennes familjemedlem efter inresan i Sverige har överklagat Polismyndighetens beslut om avvisning eller Migrationsverkets beslut om avvisning eller utvisning och i samband med överklagandet yrkat inhibition av beslutet, får beslutet inte verkställas innan frågan om inhibition har prövats. När bestämmelsen infördes bedömde regeringen att förbud mot verkställighet ska föreligga under den tid som yrkandet om inhibition prövas endast om det är fråga om ett överklagande av ett avlägsnandebeslut som inte tidigare har prövats (prop. 2005/06:77 s. 93 f.). De möjligheter till undantag som finns i artikel 31 har alltså inte utnyttjats fullt ut.

I artikel 33.2 i rörlighetsdirektivet finns en särskild bestämmelse om verkställighet som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare som utvisas på grund av brott, och som innebär att om ett utvisningsbeslut ska verkställas efter mer än två år så ska medlemsstaten kontrollera om den berörda personen fortfarande utgör ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten, och bedöma om omständigheterna har ändrats sedan

beslutet. Bestämmelsen återfinns i svensk rätt i 12 kap. 17 § tredje stycket UtlL. Av stycket följer att om ett beslut om utvisning på grund av brott ska verkställas mer än två år efter det att avgörandet meddelades, ska Polismyndigheten innan beslutet verkställs utreda om de omständigheter som låg till grund för beslutet har ändrats. Om det vid utredningen kommer fram att omständigheterna har ändrats på ett sådant sätt att utvisningsbeslutet inte längre bör gälla, ska ärendet lämnas över till Migrationsverket som med ett eget yttrande ska lämna över ärendet för prövning enligt 12 kap. 16 d § UtlL till den migrationsdomstol till vilken verkets beslut i fråga om upphävande av utvisningsbeslutet hade kunnat överklagas. Utvisningsbeslutet får i sådant fall inte verkställas innan migrations- domstolen har avgjort ärendet.

Utöver de artiklar i kapitel VI som nämns ovan, och som har gett upphov till särreglering för EES-medborgare, finns det ytterligare bestämmelser om begränsning av uppehållsrätt i kapitel VI. Vid genomförandet av rörlighetsdirektivet bedömdes det dock att svensk rätt i många avseenden redan uppfyllde villkoren i kapitel VI och att det inte fanns ett behov av särskilda regler för EES- medborgare (jfr. prop. 2005/06:77 avsnitt 6.8–6.13).

De särskilda regler som gäller för EES-medborgare ska gälla även för den som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet

För de värdstater som väljer ett förfarande enligt artikel 18.1 får uttrycket ”utlänning som utövar rättigheter enligt denna avdelning”, som återfinns i artiklarna 20.1 och 20.2, i första hand antas innefatta en utlänning som har beviljats uppehållsstatus. Även andra än de som beviljats uppehållsstatus kan dock utöva rättigheter enligt utträdesavtalet. Exempelvis kan en utlänning under den period som följer direkt efter övergångsperiodens utgång, dvs. under ansökningsperioden, eller under den tid som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut om uppehållsstatus, utöva rättigheter enligt utträdesavtalet utan att ha beviljats uppehållsstatus (artiklarna

18.2 och 18.3). En familjemedlem som har rätt att inleda uppehåll efter övergångsperiodens utgång kan också, under de tre första månaderna i landet och under den tid som han eller hon väntar på ett lagakraftvunnet beslut, utöva rättigheter utan att ha uppehållsstatus (artikel 18.1 b). Det är upp till rättstillämpningen och ytterst EU-

domstolen att fastställa vem som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet i den mening som avses i artikeln.

De utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet avser som regel personer som redan är bosatta i Sverige. I många fall handlar det om personer som har levt och verkat i Sverige i åtskilliga år. Det bedöms inte finnas skäl att införa andra, mer restriktiva, bestämmelser för avvisning och utvisning för denna grupp än vad som gäller för dem i dag. Eftersom de vistas i Sverige under i stort sett samma förutsättningar som EES-medborgare är det rimligt att de också omfattas av samma bestämmelser för avvisning och utvisning. Det finns också en risk att regelverket blir invecklat och svårtillämpat om bestämmelserna i 8 kap. UtlL om avvisning och utvisning av utlänningar som inte är EES-medborgare, och som bygger på regelverket med uppehållstillstånd, ska tillämpas för den nu berörda gruppen, som kommer att vistas i Sverige med uppehållsrätt. Dessutom ska vissa beslut om avvisning och utvisning

– dvs. sådana beslut som föranletts av utlänningens eget beteende i den mån beteendet ägt rum före övergångsperiodens utgång – under alla förhållanden omfattas av bestämmelserna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet. Det framstår som en mindre lämplig ordning att tillämpa olika regelverk för avvisning och utvisning beroende på när i tiden ett visst beteende har ägt rum, särskilt eftersom det rör sig om en begränsad grupp av utlänningar. Övervägande skäl talar därför för att de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet bör omfattas av de bestämmelser om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar.

Lagtekniskt bör detta ske genom att det införs en bestämmelse i 8 kap. UtlL som anger att det som sägs om EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare i kapitlet även ska gälla för de utlänningar som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Det innebär att bestämmelserna om avvisning och utvisning av EES-medborgare i 8 kap. 8–15, 21 och 23 §§ ska gälla för dem. Det innebär också att den som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet kommer att vara undantagen från de bestämmelser i kapitlet där EES-medborgare och deras familjemedlemmar uttryckligen undantas. Att det som sägs om EES- medborgare även ska gälla för den som har uppehållsstatus eller utövar rättigheter enligt utträdesavtalet innebär att en sådan person kan avvisas och utvisas på samma grunder som en EES-medborgare.

Det innebär också att de omständigheter som anges i 8 kap. 12–14 §§ UtlL ska beaktas vid ett beslut om avvisning och utvisning, samt att bestämmelserna om tidsfrist för frivillig återresa och återreseförbud för EES-medborgare och deras familjemedlemmar i 21 § tredje stycket och 23 § andra stycket UtlL ska tillämpas på dessa personer. Det bör införas en motsvarande bestämmelse i 8 a kap. 5 § UtlL. Det innebär att de särskilda förutsättningar som gäller för att utvisa en EES-medborgare på grund av brott som anges i 8 a kap. 5 § UtlL ska gälla även för de utlänningar som utövar rättigheter enligt

utträdesavalet.

Även de särskilda bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare bör gälla för de utlänningar som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. I anslutning till respektive paragraf, dvs. 12 kap. 13 a, 15 och 17 §§, bör det införas en bestämmelse om att det som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar även ska gälla för de utlänningar som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet.

I den mån bestämmelserna i kapitel VI i rörlighetsdirektivet vid genomförande av direktivet redan bedömdes gälla i svensk rätt kommer de att gälla även i förhållande till de som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Någon särskild reglering behövs alltså inte i de fallen.

Skenförhållanden

Enligt artikel 20.3 i utträdesavtalet får värdstaten vidta nödvändiga åtgärder för att neka, avbryta eller dra tillbaka en rättighet enligt avdelning II i andra delen av utträdesavtalet i händelse av missbruk av rättigheter eller bedrägeri i enlighet med vad som sägs i artikel 35 i rörlighetsdirektivet. Sådana åtgärder ska vara i enlighet med de rättssäkerhetsgarantier som föreskrivs i artikel 21. Värdstaterna kan alltså välja att utnyttja denna möjlighet.

Enligt 3 a kap. 4 § tredje stycket UtlL föreligger det inte uppehållsrätt för en familjemedlem till en EES-medborgare om ett äktenskap ingåtts, ett samboförhållande inletts eller en utlänning adopterats uteslutande i syfte att ge utlänningen uppehållsrätt.

Syftet med bestämmelsen är att förhindra missbruk av reglerna om uppehållsrätt, och har införts med stöd av artikel 35 i rörlighetsdirektivet (prop. 2013/14:81 s. 28 och 42). Samma ordning bör gälla för uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Det bör därför införas en bestämmelse om att det inte föreligger uppehållsrätt enligt utträdesavtalet för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det finns sådana omständigheter som anges i 3 a kap. 4 § tredje stycket UtlL. Om det framkommer att t.ex. ett äktenskap har ingåtts uteslutande i syfte att ge personen i fråga uppehållsrätt, föreligger alltså inte uppehållsrätt och familjemedlemmen kan därmed utvisas med stöd av 8 kap. 10 § UtlL.

Oriktiga uppgifter

Nationell visering, uppehållstillstånd och arbetstillstånd får återkallas för en utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet har förtigit omständigheter, som varit av betydelse för att få tillståndet (7 kap. 1 § första stycket UtlL). Samma princip bör gälla för ett beslut om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet. Uppehållsrätt bör därför inte föreligga för den som beviljats uppehållstatus, om han eller hon medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få statusen.

För uppehållstillstånd finns en preklusionsbestämmelse som innebär att om utlänningen har vistats här i landet i mer än fyra år med uppehållstillstånd när frågan om återkallelse prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får uppehållstillståndet återkallas endast om det finns synnerliga skäl för det (7 kap. 1 § tredje stycket). Motsvarande bör gälla för den som beviljats uppehållsstatus. En utlänning som medvetet har lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit omständigheter som varit av betydelse för att få uppehållsstatus bör därför inte förlora sin uppehållsrätt av detta skäl om han eller hon vistats här i landet i mer än fyra år efter beslutet om uppehållsstatus. Om det finns synnerliga skäl bör dock uppehållsrätten kunna gå förlorad oavsett hur lång tid den enskilde vistats i landet. I likhet med vad som gäller för uppehållstillstånd bör det vara Migrationsverket som har bevisbördan såväl för att den enskilde medvetet lämnat oriktiga uppgifter eller medvetet förtigit

omständigheter som varit av betydelse för att uppehållsstatus skulle beviljas, som för att det föreligger synnerliga skäl för att uppehållsrätten ska upphöra (MIG 2015:3).

Uppehållsstatus ska få vägras vid skenförhållanden och om utlänningen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet

En utlänning som ansöker om uppehållsstatus men inte uppfyller villkoren i utträdesavtalet för att beviljas en sådan status ska – förstås

– få ett beslut om avslag på sin ansökan. Det kan gälla t.ex. en person som inte uppfyller villkoren för uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Några särskilda bestämmelser om det behövs inte. Det följer däremot inte direkt av utträdesavtalet att en person, som i och för sig uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsstatus, kan nekas en sådan status på den grunden att han eller hon utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Bestämmelserna i artikel 20 i utträdesavtalet möjliggör dock för värdstaterna att begränsa rätten till uppehåll bl.a. med hänvisning till kapitel VI i rörlighetsdirektivet. Om det i samband med en ansökan om uppehållsstatus skulle framkomma att sökanden utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet bör det finnas en möjlighet att avslå dennes ansökan. En bestämmelse med den innebörden bör därför införas i utlänningslagen.

De särskilda omständigheter som anges i 8 kap. 12–14 §§ UtlL bör beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att avslå ansökan av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det innebär bl.a. att uppehållsstatus får vägras endast om utlänningens eget beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse, och att hänsyn ska tas till bl.a. utlänningens ålder, hälsotillstånd, familjesituation och ekonomiska situation.

Det följer inte heller direkt av utträdesavtalet att uppehållsstatus ska vägras en familjemedlem om det är fråga om ett s.k. skenförhållande, exempelvis om ett äktenskap ingåtts uteslutande i syfte att ge personen i fråga uppehållsrätt. Ovan föreslås att det ska införas en bestämmelse om att det inte föreligger uppehållsrätt enligt utträdesavtalet för en familjemedlem till en brittisk medborgare om det är fråga om ett s.k. skenförhållande, vilket motsvarar vad som gäller enligt 3 a kap. 4 § UtlL. Den bestämmelsen blir dock främst

aktuell om det framkommer att det rör sig om ett skenförhållande efter att uppehållsstatus har beviljats. Om det redan i samband med ansökan om uppehållsstatus från en familjemedlem till en brittisk medborgare framkommer att det är fråga om ett skenförhållande bör det finnas en möjlighet att avslå ansökan om uppehållsstatus. En bestämmelse med den innebörden bör därför införas i utlänningslagen.

Att uppehållsstatus får vägras av hänsyn till allmän ordning och säkerhet och vid skenförhållanden innebär inte att det är obligatoriskt att avslå ansökan i de situationerna. I stället får det göras en bedömning av samtliga relevanta omständigheter i enlighet med proportionalitetsprincipen (jfr prop. 2013/14:81 s. 29).

I 8 kap. 16 § UtlL anges att om en ansökan om uppehållstillstånd avslås eller avvisas, eller om ett sådant tillstånd återkallas, och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det samtidigt meddelas beslut om avvisning eller utvisning, om det inte finns särskilda skäl. Detsamma bör gälla om en ansökan om uppehållsstatus avslås. Det innebär att om en ansökan om uppehållsstatus avslås – vilket alltså kan bli fallet t.ex. om sökanden inte uppfyller villkoren för att beviljas uppehållsstatus, om sökanden utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet eller om det är fråga om ett skenförhållande – och utlänningen befinner sig i Sverige, ska det samtidigt meddelas ett beslut om avvisning eller utvisning, om inte särskilda skäl talar emot. Särskilda skäl som talar emot att meddela ett beslut om avvisning eller utvisning kan t.ex. vara att det framstår som sannolikt att sökanden frivilligt kommer att lämna landet utan att något beslut om avvisning eller utvisning fattas.

Om sökanden har rätt att vistas i Sverige på någon annan grund än utträdesavtalet, t.ex. om han eller hon har ett uppehållstillstånd, ska ett beslut om utvisning givetvis inte fattas.

Ett beslut om avvisning eller utvisning innebär att en uppehållsstatus upphör att gälla

Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet innebär inte att innehavaren har en ovillkorlig rätt att vistas i landet. En sådan status är endast en rättslig förutsättning för att de utlänningar som avses i bestämmelserna i utträdesavtalet ska ha rätt att åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet. Uppehållsstatus utgör alltså inte ett hinder

mot att avvisa eller utvisa t.ex. en person som inte uppfyller villkoren för uppehållsrätt i utträdesavtalet, eller en person som utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i utträdesavtalet om i vilka situationer en uppehållsstatus kan återkallas eller annars upphör att gälla. I artikel

39 anges dock att de personer som omfattas ska åtnjuta de rättigheter som föreskrivs livet ut, såvida de inte upphör att uppfylla de villkor som anges. Om en person som har beviljats uppehållsstatus utvisas eller avvisas bör det innebära att han eller hon inte på nytt kan åberopa rättigheter enligt utträdesavtalet i Sverige. Uppehållsstatusen bör vid ett sådant beslut upphöra att gälla. För att tydliggöra detta bör en sådan bestämmelse införas i utlänningslagen. Uppehållsstatus enligt utträdesavtalet går alltså förlorad först vid ett beslut om utvisning eller avvisning. Det innebär att en person som beviljats uppehållsstatus och som tillfälligt förlorat sin uppehållsrätt fortsatt kan ha uppehållsrätt i Sverige om han eller hon åter uppfyller villkoren för det, i likhet med vad som gäller för EES- medborgare, dock inte om han eller hon avvisats eller utvisats från

Sverige.

Utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll

I lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (LSU) finns det bestämmelser om utvisning av utlänningar som utgör ett kvalificerat säkerhetshot. Utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll får ske om det är särskilt påkallat av hänsyn till rikets säkerhet, eller med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och övriga omständigheter kan befaras att han eller hon kommer att begå eller medverka till terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott (1 § LSU). Endast ett begränsat antal personer utvisas varje år med stöd av lagen om särskild utlänningskontroll. Lagen är för närvarande föremål för en översyn (dir. 2018:89 och dir. 2018:144).

Som en följd av rörlighetsdirektivets bestämmelser om begränsning av uppehållsrätt i kapitel VI har det i lagen om särskild utlänningskontroll införts vissa särskilda bestämmelser som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare.

Dessa bestämmelser innebär bl.a. att regeringen får upphäva ett återreseförbud för en EES-medborgare eller en EES-medborgares familjemedlem om det finns särskilda skäl för att förbudet inte längre ska gälla (4 b §). Det finns också särskilda bestämmelser för denna grupp i fråga om när verkställighet av ett beslut om utvisning tidigast får ske (13 § andra stycket). Vidare finns det hänvisningar till utlänningslagens bestämmelser om bl.a. de hänsyn som ska tas när en fråga om utvisning av en EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare uppkommer (5 § första stycket LSU). En EES-medborgare eller en familjemedlem till en EES-medborgare som har fått ett beslut om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll har också, till skillnad från andra utlänningar, rätt att ansöka om rättsprövning av beslutet (2 a § lagen [2006:304] om rättsprövning av vissa regeringsbeslut, jfr. 3 d § LSU).

När det gäller utvisning enligt utlänningslagen föreslås det ovan att de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet ska omfattas av samma regler som EES-medborgare även efter övergångsperiodens utgång. Det kan övervägas om en sådan ordning bör gälla även i fråga om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll. De skäl som anförts när det gäller utvisning enligt utlänningslagen gör sig dock inte gällande på samma sätt i fråga om utvisning enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som bl.a. syftar till att motverka att personer som utgör ett kvalificerat säkerhetshot mot Sveriges säkerhet kan fortsätta att vistas i landet. Det bör därför inte införas några särskilda regler i lagen om särskild utlänningskontroll för de utlänningar som utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Samma regelverk som för andra tredjelands- medborgare kommer alltså att gälla för dem i detta avseende.

Enligt utträdesavtalet ska beteendet hos en brittisk medborgare och dennes familjemedlemmar beaktas i enlighet med kapitel VI i rörlighetsdirektivet om beteendet ägde rum före övergångs- periodens utgång (artikel 20.1). Till skillnad från när beteendet ägde rum efter övergångsperiodens utgång har värdstaterna i dessa fall inte möjlighet att avvika från bestämmelserna i kapitel VI. Det innebär att det skulle kunna uppstå situationer då de särskilda bestämmelserna om utvisning som följer av rörlighetsdirektivet ska tillämpas på en berörd brittisk medborgare eller familjemedlem som har ägnat sig åt säkerhetshotande verksamhet i Sverige, och som till

följd av det beteendet ska utvisas enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Till skillnad från exempelvis bestämmelserna om utvisning på grund av brott så bygger dock ett beslut om utvisning enligt lagen inte på att den enskilde begått en brottslig handling vid en viss tidpunkt, utan på en bedömning av risken för att den enskilde i framtiden t.ex. utför ett terroristattentat. Situationer där bestämmelserna i utträdesavtalet skulle kunna aktualiseras bedöms, bl.a. av denna anledning, bli väldigt få. För det fall en sådan situation ändå skulle uppstå åligger det myndigheterna att tillämpa de bestämmelser som gäller för EES-medborgare i lagen om särskild utlänningskontroll, i den mån dessa skulle bli tillämpliga. Detta följer direkt av utträdesavtalet och det finns därför inte ett behov av någon särskild nationell reglering för det.

Avvisning med omedelbar verkställighet

En värdstat eller arbetsstat får avlägsna sökanden som lämnat in ansökningar som är att betrakta som bedrägeri eller missbruk från sitt territorium enligt villkoren i rörlighetsdirektivet, särskilt artiklarna 31 och 35, även innan en lagakraftvunnen dom har meddelats i fall av domstolsprövning av ett avslag på sådan ansökan (artikel 20.4).

Den situation som artikel 20.4 synes ta sikte på motsvaras i svensk rätt närmast av s.k. avvisning med omedelbar verkställighet, som regleras i 8 kap. 19 § och 12 kap. 7 § UtlL. Bestämmelserna innebär bl.a. att verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning under vissa förutsättningar får ske omedelbart, dvs. utan att beslutet fått laga kraft, om det är fråga om en ansökan om asyl som är uppenbart ogrundad. Det finns inte några bestämmelser om omedelbar verkställighet vid uppenbart ogrundade ansökningar om uppehållstillstånd i andra fall. Inte heller finns det bestämmelser om omedelbar verkställighet vid en uppenbart ogrundad ansökan om uppehållskort. Det har inte framkommit att det bör finnas en möjlighet till omedelbar verkställighet vid en uppenbart ogrundad ansökan om uppehållsstatus eller att det i övrigt finns behov av att införa bestämmelser enligt artikel 20.4. Den möjligheten enligt avtalet bör således inte utnyttjas.

4.9 Rätt till domstolsprövning och andra rättssäkerhetsgarantier‌

Förslag: Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet ska få överklagas till en migrationsdomstol.

Skälen för förslaget

Rätt till domstolsprövning

Rätten till domstolsprövning säkerställs på flera sätt i utträdesavtalet. I t.ex. artikel 21 hänvisas det till artikel 31 i rörlighetsdirektivet, som innehåller bestämmelser om bl.a. tillgång till rättslig prövning. I artikel 18.1 r finns det också en särskild bestämmelse om rätt till domstolsprövning av beslut om avslag på ansökan om uppehållsstatus. Rätten till domstolsprövning enligt utträdesavtalet bedöms ha direkt effekt.

Ett överklagande av ett beslut enligt utträdesavtalet bör prövas av en migrationsdomstol. Av 14 kap. 5 b § UtlL följer visserligen att Migrationsverkets beslut som rör uppehållsrätt får överklagas till en migrationsdomstol. Bestämmelsen täcker dock inte alla de beslut som Migrationsverket kommer att fatta enligt utträdesavtalet, t.ex. omfattas inte bevis för gränsarbetare, se avsnitt 4.6. Det bör därför införas en kompletterande bestämmelse i 14 kap. UtlL om att Migrationsverkets beslut enligt utträdesavtalet får överklagas till en migrationsdomstol.

Rättssäkerhetsgarantier enligt artikel 21

Enligt artikel 21 i utträdesavtalet ska de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 15 och kapitel VI i rörlighetsdirektivet tillämpas på alla beslut av värdstaten som begränsar uppehållsrätten för den personkrets som avses i artikel 10 i utträdesavtalet. Hänvisningen till artikel 15 och rättssäkerhetsgarantierna i kapitel VI i rörlighets- direktivet får antas innebära att det som anges i artiklarna 15, 30 och 31 i rörlighetsdirektivet ska gälla för alla beslut som begränsar de berörda personernas uppehållsrätt enligt utträdesavtalet. Artikel 21 torde främst ha betydelse för de värdstater som väljer att tillämpa

nationella regler – dvs. inte de särskilda regler som följer av kapitel VI i rörlighetsdirektivet – för avlägsnande av de berörda brittiska medborgarna och deras familjemedlemmar. Bestämmelserna i artikel

21 säkerställer i dessa fall vissa grundläggande rättssäkerhetsgarantier, t.ex. delgivning av beslut och tillgång till domstolsprövning. Det finns inte något handlingsutrymme för värdstaterna att inskränka dessa rättigheter. Artikel 21 bedöms därför ha direkt effekt.

I avsnitt 4.8 föreslås att de bestämmelser om avvisning och utvisning, och om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning, som gäller för EES-medborgare och deras familjemedlemmar även ska gälla för den som har uppehållsstatus eller i övrigt utövar rättigheter enligt utträdesavtalet. Detta innefattar bl.a. de särskilda bestämmelser för EES-medborgare som har införts i svensk rätt med anledning av artiklarna 15, 30 och 31 i rörlighetsdirektivet.

Den personkrets som omfattas av regleringen i artikel 21 har formulerats något annorlunda än i artikel 20. Medan artikel 21 tar sikte på de personer som avses i artikel 10, dvs. den personkrets som bestämmelserna i avdelning II i andra delen av utträdesavtalet ska tillämpas för, tar artikel 20 sikte på de personer som utövar rättigheter enligt avdelning II i andra delen i utträdesavtalet. Var gränsen går för vem som utövar rättigheter i den mening som avses i artikel 20 är en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU- domstolen. I den mån det skulle bedömas att en person som avses i artikel 10 inte utövar rättigheter enligt utträdesavtalet i den mening som avses i artikel 20 – och därmed inte omfattas av de särskilda regler som föreslås gälla för den gruppen – gäller dock de rättssäkerhetsgarantier som följer av artikel 21 för honom eller henne. Eftersom artikel 21 bedöms ha direkt effekt finns det inte något behov av särskilda bestämmelser om det.

4.10 Svenskt medborgarskap‌

Förslag: För de utlänningar som har beviljats uppehållsstatus i Sverige enligt utträdesavtalet ska vid tillämpningen av lagen om svenskt medborgarskap uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd.

Skälen för förslaget: För att förvärva svenskt medborgarskap genom anmälan enligt 6, 7, 8 eller 9 § eller genom naturalisation enligt 11 § lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap, MedbL, krävs det att sökanden har ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. Krav på permanent uppehållstillstånd gäller inte för den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge (20 § första stycket MedbL). Bakgrunden till regeln är att nordiska medborgare över huvud taget inte behöver ha uppehållstillstånd för att vistas i

Sverige (prop. 2005/06:77 s. 127).

I fråga om medborgare i övriga länder inom EES och sådana familjemedlemmar som avses i 3 a kap. 2 § UtlL ska vid tillämpningen av lagen uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd (20 § andra stycket MedL). Undantaget från kravet på permanent uppehållstillstånd för EES-medborgare och deras familjemedlemmar infördes i medborgarskapslagen i samband med att rörlighetsdirektivet införlivades i svensk rätt. Undantaget omfattade då EES-medborgare och familjemedlemmar med permanent uppehållsrätt. I förarbetena anfördes bl.a. att efter genomförandet av rörlighetsdirektivets kommer EES-medborgare som uppfyller direktivets krav inte längre att behöva uppehållstillstånd för att få vistas i Sverige. I konsekvens härmed bör det, även om kraven för medborgarskap i och för sig inte omfattas av gemenskapsrätten, inte stå i samklang med direktivet att kräva att EES-medborgare innehar uppehållstillstånd för att svenskt medborgarskap ska beviljas (prop. 2005/06:77 s. 128). År 2014 utvidgades undantaget till att omfatta de EES-medborgare och familjemedlemmar som har uppehållsrätt i Sverige. Bakgrunden till ändringen var bl.a. att det framkommit att vissa EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare skulle ha kunnat förvärva svenskt medborgarskap tidigare än efter fem år i landet, men förhindrats att göra det på grund av att de inte haft skäl att ansöka om uppehållstillstånd. Som skäl för ändringen anfördes bl.a.

att det framstår som otillfredsställande att någon som utnyttjat den på unionsrätten grundade rättigheten att vistas i Sverige utan uppehållstillstånd i praktiken till följd av detta hamnar i ett sämre läge när det gäller medborgarskapsförvärv än om han eller hon i stället hade ansökt om uppehållstillstånd (prop. 2013/14:143 s. 25 f.).

De brittiska medborgare och familjemedlemmar som grundar sin vistelse i Sverige på bestämmelserna om uppehållsrätt i utträdesavtalet kommer inte att ha ett permanent uppehållstillstånd i Sverige. De är emellertid inte längre EES-medborgare och omfattas därmed inte av det undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd som finns i 20 § andra stycket MedbL. För att inte möjligheten att förvärva svenskt medborgarskap ska gå förlorad för denna grupp bör det införas ett nytt undantag från kravet på permanent uppehållstillstånd i medborgarskapslagen. Undantaget bör motsvara det som gäller för EES-medborgare och familjemedlemmar till EES-medborgare. Uppehållsrätt enligt utträdesavtalet bör därför likställas med ett permanent uppehålls- tillstånd.

En förutsättning för att den enskilde ska ha uppehållsrätt enligt utträdesavtalet är att han eller hon har ansökt om och beviljats uppehållsstatus enligt artikel 18.1, även om det under kortare perioder, t.ex. i avvaktan på ett lagakraftvunnet beslut, är möjligt att vistas lagligt i Sverige utan sådan status med stöd av utträdesavtalet. Undantaget från kravet på permanent uppehållstillstånd bör dock gälla endast för de som har beviljats uppehållsstatus i Sverige. Det innebär att för de utlänningar som har uppehållsstatus i Sverige enligt utträdesavtalet bör vid tillämpningen av lagen uppehållsrätt likställas med ett permanent uppehållstillstånd

Förslaget innebär inte någon förändring av övriga krav för medborgarskapsförvärv, t.ex. när det gäller hemvist.

4.11 Informationsutbyte mellan myndigheter‌

Förslag: Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket ska ha rätt att ta del av uppgifter hos Migrationsverket om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet.

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens direktåtkomst till Migrationsverkets personuppgifter ska omfatta även uppgifter om uppehållsstatus enligt utträdesavtalet.

Bedömning: Det behövs inte någon författningsändring för att uppgifter från belastningsregistret och misstankeregistret ska kunna lämnas ut till Migrationsverket i ärenden om uppehålls- status.

Skälen för förslagen och bedömningen: Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har rätt att hos Migrationsverket ta del av olika uppgifter om enskilda, bl.a. bevis om uppehållstillstånd, arbetstillstånd och uppehållsrätt, dag för beslut och datum för ansökan. Om det finns skäl för det ska Migrationsverket på eget initiativ lämna sådana uppgifter till Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten (7 kap. 15 a § UtlF). Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten har också möjlighet att ta del av uppgifterna genom direktåtkomst till Migrationsverkets register (19 § utlänningsdatalagen [2016:27] och 12 § utlänningsdataförordningen

[2016:30]).

Migrationsverket ska också, på begäran av Skatteverket, lämna ut uppgifter om bl.a. ansökan om uppehållskort, och beslut om uppehållskort med skälen för beslutet om uppgifterna behövs för Skatteverkets handläggning av ett ärende om folkbokföring (7 kap. 15 b § UtlF).

Syftet med de nämnda bestämmelserna om uppgiftsskyldighet och direktåtkomst är att möjliggöra ett effektivt informationsutbyte mellan myndigheterna. Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten och Skatteverket kommer i sin respektive verksamhet att behöva uppgifter om en enskild har uppehållsstatus, på samma sätt som de i dag har ett behov av uppgifter om t.ex. uppehållstillstånd och uppehållskort. Migrationsverkets uppgiftsskyldighet i förhållande till dessa myndigheter bör därför utvidgas till att även omfatta uppgifter om uppehållsstatus och bevis om uppehållsstatus, motsvarande vad som gäller för övriga tillståndstyper.

Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens möjlighet till direktåtkomst till dessa uppgifter bör också utvidgas på motsvarande sätt.

Av 10 § 14 förordningen (1999:1134) om belastningsregister och

3 § 8 förordningen (1999:1135) om misstankeregister framgår att uppgifter i dessa register ska lämnas ut om det begärs av Migrationsverket, i ärenden enligt lagen om svenskt medborgarskap eller utlänningslagen. Ett beslut om uppehållsstatus kommer i och för sig att meddelas med stöd av bestämmelserna i utträdesavtalet. I och med att bestämmelser om förfarandet föreslås införas i utlänningslagen bör ärenden om uppehållsstatus även anses vara ärenden enligt utlänningslagen. Det innebär att Migrationsverket kommer att ha rätt att få uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret i sådana ärenden. Några författningsändringar bedöms alltså inte vara nödvändiga.

5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser‌

Förslag: Författningsändringarna ska träda i kraft den 1 december 2020.

Bedömning: Det finns inte något behov av övergångs- bestämmelser.

Skälen för förslaget och bedömningen: Förenade kungariket lämnade EU den 1 februari 2020. Vid utträdet trädde en övergångsperiod i kraft som innebär att EU-rätten, med några undantag, i sin helhet är tillämplig på Förenade kungariket på samma sätt som före utträdet. Om inte parterna kommer överens om en förlängning så kommer övergångsperioden att löpa ut den 31 december 2020. Det innebär att författningsändringarna behöver vara i kraft senast den 1 januari 2021.

Enligt artikel 19 i utträdesavtalet får en värdstat tillåta att ansökningar om uppehållsstatus lämnas in frivilligt före övergångs- periodens utgång. Beslut som fattas före övergångsperiodens utgång ska dock inte få verkan förrän efter övergångsperiodens utgång. En möjlighet för de enskilda att lämna in ansökningar redan under övergångsperioden underlättar Migrationsverkets hantering av ansökningarna och kan antas medföra att handläggningstiderna blir kortare efter övergångsperiodens utgång. Författningsändringarna bör därför träda i kraft något före övergångsperiodens utgång, den 1 december 2020.

Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

6 Kostnader och andra konsekvenser‌

Bedömning: Förslaget att de brittiska medborgare och deras familjemedlemmar som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om en ny uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet medför ökade kostnader för Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Detsamma gäller förslaget att Migrationsverket ska utfärda bevis för gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet. Huruvida det finns behov av att tillföra ytterligare medel för dessa ändamål får regeringen återkomma till.

Övriga förslag medför inte några ekonomiska konsekvenser för det allmänna.

Skälen för bedömningen

Utgångspunkter

Det utträdesavtal som har förhandlats fram mellan Förenade kungariket och EU, och de kompletterande bestämmelser som föreslås i denna promemoria, innebär att de brittiska medborgare och familjemedlemmar som bor och arbetar i Sverige kommer att kunna fortsätta göra det på i princip samma villkor som i dag, trots att de efter utträdet inte kommer att vara EES-medborgare. Detta är positivt både för de enskilda, deras arbetsgivare, de berörda myndigheterna och samhället i stort.

Förslagen i promemorian innebär bl.a. att de brittiska medborgare som uppehåller sig i Sverige i enlighet med unionsrätten vid övergångsperiodens utgång, och som fortsätter att uppehålla sig här, ska ansöka om en ny s.k. uppehållsstatus enligt artikel 18.1 i

utträdesavtalet. Av de omkring 18 000 brittiska medborgare som är folkbokförda i Sverige i dag kan de flesta antas vistas här i enlighet med unionsrätten. Vid övergångsperiodens utgång kommer sannolikt merparten av dessa att ansöka om uppehållsstatus i Sverige. Även de utlänningar som är familjemedlemmar till brittiska medborgare i Sverige kan antas ansöka om uppehållsstatus. Det finns inte några uppgifter om hur många sådana familjemedlemmar till brittiska medborgare som i dag vistas i Sverige i enlighet med unionsrätten. Det kan dock antas röra sig om ett förhållandevis begränsat antal. Det kan vidare antas att vissa av de brittiska medborgarna och familjemedlemmarna som bott en längre tid i Sverige kommer att ha beviljats svenskt medborgarskap före övergångsperiodens utgång. Med hänsyn till dessa omständigheter, och eftersom brittiska medborgare och deras familjemedlemmar kommer att kunna bosätta sig i Sverige fram till övergångsperiodens utgång, är det svårt att göra en säker prognos på hur många som kommer att ansöka om uppehållsstatus i Sverige. Sammantaget kan det dock antas att omkring 19 000 ansökningar om uppehållsstatus kommer att handläggas under framförallt år 2021.

Vissa anhöriga som inte befinner sig i Sverige vid övergångsperiodens utgång kommer att ha möjlighet att senare ansluta sig till en brittisk medborgare i Sverige. Det kan antas att det kommer att handla om ett begränsat antal tillkommande familjemedlemmar varje år.

Konsekvenser för det allmänna

I avsnitt 4.3 föreslås det att Sverige ska välja det s.k. konstitutiva förfarandet för utfärdande av uppehållshandlingar enligt artikel 18.1 i utträdesavtalet, vilket innebär att de som uppehåller sig i Sverige i enlighet med villkoren i utträdesavtalet ska ansöka om en ny uppehållsstatus. Prövningen av ansökningar om sådan uppehålls- status kommer att innebära en ny uppgift för Migrationsverket. Den prövning som ska göras motsvarar dock i många avseenden den prövning som verket redan gör vid t.ex. utfärdande av uppehållskort eller permanent uppehållskort. Det är alltså inte fråga om en helt ny typ av prövning. Det stora antalet ansökningar som kan antas prövas framförallt under 2021, uppemot 19 000 ansökningar, kommer dock

Ds 2020:5 Kostnader och andra konsekvenser

att innebära ökade kostnader för Migrationsverket. Det finns också en risk för undanträngningseffekter och därmed längre handläggningstider inom andra ärendekategorier.

Om ett s.k. deklarativt förfarande enligt artikel 18.4 i stället skulle väljas innebär det att de enskilda inte behöver ansöka om en uppehållsstatus. Det skulle kunna tala för att det alternativet skulle innebära ett färre antal ansökningar och därmed lägre kostnader för Migrationsverket. Som anges i avsnitt 4.3 kan det dock antas att de allra flesta av de berörda brittiska medborgarna och deras familje- medlemmar kommer att ansöka om att få ett bevis på sina rättigheter, oavsett om det krävs av dem eller inte, eftersom avsaknaden av ett sådant dokument kan medföra praktiska problem för den enskilde. Det kan alltså inte antas att det totala antalet prövningar skulle bli färre om ett förfarande enligt artikel 18.4 skulle väljas. Däremot kan det antas att ett konstitutivt förfarande enligt artikel 18.1 kommer att innebära högre kostnader för Migrationsverket av det skälet att det rör sig om ett nytt slags förfarande med vissa processuella bestämmelser – bl.a. möjlighet till systematiska kriminalitets- och säkerhetskontroller – som kan bidra till en mer tidskrävande prövning av varje ärende. Den högre kostnaden för prövningen vägs dock upp av de positiva aspekterna, bl.a. ur ett säkerhetsperspektiv, som följer av ett förfarande enligt artikel 18.1, se avsnitt 4.3.

I avsnitt 4.6 föreslås att Migrationsverket ska utfärda dokument till gränsarbetare enligt artikel 26 i utträdesavtalet. Detta är också en ny uppgift för verket som kommer att medföra ökade kostnader. Det finns inte någon statistik över antalet brittiska medborgare som i dag arbetar i Sverige men bor i ett annat land, och det är därför svårt att bedöma hur många som kommer att ansöka om ett dokument enligt artikel 26. Sannolikt handlar det dock om ett begränsat antal personer. Kostnadsökningen för denna tillkommande prövning bedöms därför bli begränsad.

Migrationsverkets kostnader för förberedelser och för prövning av ansökningar om uppehållsstatus och dokument till gränsarbetare bedöms landa på drygt 35 miljoner kronor som till största delen kommer att belasta år 2021. Huruvida det finns ett behov av att tillföra ytterligare medel för detta ändamål får regeringen återkomma till.

Antalet mål hos migrationsdomstolarna kan också antas öka till följd av utträdet under den inledande perioden, även om det är osäkert hur många fler överklagade ärenden och mål det kan röra sig om. Med hänsyn till att regleringen i utträdesavtalet motsvarar vad som redan gäller för denna grupp kan det antas handla om ett förhållandevis begränsat antal avslag. Kostnadsökningen för migrationsdomstolarnas prövning bedöms landa på 12 miljoner kronor för år 2021. Även i det avseendet får regeringen återkomma till huruvida det finns behov av att tillföra ytterligare medel.

För övriga förvaltningsmyndigheter och kommuners del innebär förslagen en tillkommande uppgift som innebär att, i förekommande fall, kontrollera huruvida en person har beviljats uppehållsstatus. Även om den tillkommande kontrollen av uppehållsstatus är förhållandevis enkel kan det inte uteslutas att denna förändring medför vissa kostnader för berörda myndigheter, kommuner och domstolar. Kostnaderna kan dock inte antas vara av sådan storleks- ordning att de inte ryms inom befintliga anslag.

Övriga konsekvenser

Bestämmelserna i utträdesavtalet, och förslagen på kompletterande nationella bestämmelser, innebär att risken för störningar är liten när det gäller bl.a. xxxxxx, sysselsättning, studier och försörjning för den aktuella gruppen. För företag, och då i synnerhet arbetsgivare, innebär regleringen minskade olägenheter. Förslagen bedöms inte medföra några kostnader för företag.

Det finns inte några tillgängliga uppgifter om hur många kvinnor respektive män som i egenskap av brittisk medborgare eller som familjemedlem till en brittisk medborgare är bosatta i Sverige med stöd av EU-rätten. Det är därför inte möjligt att bedöma om förslagen får olika konsekvenser för kvinnor och män eller för flickor och pojkar.

Vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa i enlighet med artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Barnkonventionen innehåller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn grundläggande rättigheter, inklusive rätt att behandlas med respekt och rätt att komma till tals. Barnkonventionen innehåller vidare bestämmelser