Tydligare regler

Tydligare regler

vid konsumentavtal

Ds 2019:3

SOU och Ds kan köpas från Norstedts Juridiks kundservice. Beställningsadress: Norstedts Juridik, Kundservice, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90

E-post: xxxxxxxxxxx@xx.xx

Webbadress: xxx.xx.xx/xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Norstedts Juridik AB på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Svara på remiss – hur och varför

Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02).

En kort handledning för dem som ska svara på remiss.

Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på xxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxx

Omslag: Regeringskansliets standard

Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2019

ISBN 978-91-38-24905-5

ISSN 0284-6012

Tydligare regler vid konsumentavtal

Promemorians huvudsakliga innehåll

5

1 Författningsförslag

7

1.1 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932) 7

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden 8

1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om

distansavtal och avtal utanför affärslokaler 9

1.4 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 20

1.5 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:19) om formulär vid distansavtal och avtal

utanför affärslokaler 22

2 Ärendet

23

3 Direktivet och dess genomförande

25

4 Vissa definitioner

31

5 Informationskrav

35

6 Ångerrätten

45

7 Riskens övergång

55

8 Vissa oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden

59

9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

61

10 Ekonomiska och andra konsekvenser

63

11 Författningskommentar

67

11.1 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932) 67

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden 69

11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler 70

11.4 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 84

Bilaga 1 Direktiv 87

I promemorian lämnas förslag som i huvudsak syftar till att förtyd- liga regler på konsumenträttighetsområdet, företrädesvis i fråga om distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Genom tydligare regler blir det enklare för konsumenterna och näringsidkarna att veta vilka rättigheter respektive skyldigheter som de har. Det handlar bl.a. om den information som en näringsidkare ska lämna till en konsument innan ett avtal ingås. Det är även fråga om ett antal bestämmelser som gäller konsumentens ångerrätt. Exempelvis ska en näringsidkare vara skyldig att överlämna ett formulär till konsumenten som kan användas för att ångra ett avtal. Vidare föreslås en bestämmelse om när risken för en vara går över på konsumenten i vissa fall när varan transporteras till konsumenten. Slutligen föreslås en bestämmelse om att en konsument har rätt att få tillbaka sådant som konsumenten har betalat till följd av ett ogiltigt avtalsvillkor.‌

Bakgrunden till förslagen är en översyn av genomförandet av EU:s direktiv om konsumenträttigheter från 2011.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.

1.1 Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)‌‌‌

Härigenom föreskrivs att 6 § konsumentköplagen (1990:932) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Varan är avlämnad när den har kommit i köparens besittning. Varan är avlämnad när köparen, själv eller genom en transportör som köparen har an- litat eller någon annan som hand- lar på köparens vägnar, har fått varan i sin besittning. Om det är säljaren som har erbjudit transportalternativet, ska varan dock inte anses avlämnad i och med att den har tagits om hand av en transportör som köparen har anlitat.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

2. För avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller 6 § i den äldre lydelsen.

1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden‌

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §1

Ett avtalsvillkor som innebär att konsumenten ska betala mer för en vara, tjänst eller annan nyttighet än det som i avtalet anges vara priset för nyttigheten är utan verkan mot konsumenten, om denne inte uttryckligen har godkänt villkoret.

En konsument som har betalat enligt ett avtalsvillkor som är utan verkan enligt första stycket har rätt att få tillbaka det som har betalats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

1 Senaste lydelse 2014:13.

1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler‌

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

dels att 1 kap. 2 § och 2 kap. 2–5, 10–12 och 15 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 2 a och 15 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I lagen avses med

1 kap.

2 §1

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans, om kommunika- tionen uteslutande sker på distans,

affärslokal: fast eller rörlig detaljhandelslokal där näringsid- karen permanent eller vanligen driver verksamhet,

avtal utanför affärslokaler: avtal som ingås

– då näringsidkaren och kon- sumenten samtidigt är närvar- ande på någon annan plats än i näringsidkarens fasta eller rörliga affärslokal eller efter det att konsumenten lämnat ett anbud på en sådan plats, – då näringsidkaren och kon- sumenten samtidigt är närvar- ande på någon annan plats än i näringsidkarens affärslokal eller efter det att konsumenten läm- nat ett anbud på en sådan plats,

– i näringsidkarens affärslokal eller med hjälp av ett medel för distanskommunikation i omedelbar anslutning till att konsumenten kontaktats av näringsidkaren på någon annan plats där de samtidigt varit närvarande, eller

– under en utflykt som har organiserats av näringsidkaren i mark- nadsförings- eller försäljningssyfte,

1 Senaste lydelse 2014:14.

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

digitalt innehåll: data som produceras och tillhandahålls i digital form.

2 kap.

2 §2

Innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om

1. sitt namn, organisationsnummer, telefonnummer och telefax- nummer samt sin adress och e-postadress, och, om näringsidkaren agerar för någon annans räkning, dennes motsvarande uppgifter,

2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper i den omfatt- ning som är lämplig med hänsyn till varan eller tjänsten och till hur informationen ges,

3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas; om avtalet löper på obegränsad tid eller avser en prenumeration, ska även kostnaderna per faktureringsperiod och per månad anges,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation an- vänds, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

6. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande; om avtalet ska ingås på näringsidkarens webbplats, ska det i början av beställningsprocessen anges vilka betalningssätt som godtas och om det finns några begränsningar för leveransen,

7. handpenning eller andra ekonomiska garantier som konsu- menten ska lämna och de villkor som gäller för detta,

8. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag, hur reklamation kan göras och gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan vända sig för att framställa klagomål,

2 Senaste lydelse SFS 2018:1321.

9. huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ånger- rätt, tidsfristen och övriga villkor för ångerrätten, hur ångerrätten utövas samt att det finns ett standardformulär för utövande av ångerrätten och hur konsumenten kan ta del av det, 9. huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ånger- rätt, tidsfristen och övriga villkor för ångerrätten samt hur ånger- rätten utövas,

10. den skyldighet konsumenten vid utövande av ångerrätten kan ha att på egen bekostnad återsända varan samt, vid distansavtal, kost- naden för att återsända varan om den är sådan att den inte kan åter- sändas med post,

11. huruvida konsumenten är skyldig att ersätta näringsidkaren enligt 15 § 3 eller 4,

	12. åtaganden från näringsid- karen eller tillverkaren om att, ut- över vad som följer av lag, åter- betala det som betalts för varan eller byta ut eller reparera varan eller utföra någon form av service på den, om den inte överens- stämmer med uppgifter som läm- nats i utfästelser eller marknads- föring,
12. garantier eller liknande ut- fästelser samt den assistans och service som gäller efter försälj- ningen,	13. den assistans och service som gäller efter försäljningen,
13. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsumenten kan ta del av dem,	14. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsumenten kan ta del av dem,
14. avtalets löptid,	15. avtalets löptid,
15. kortaste giltighetstid för konsumentens skyldigheter en- ligt avtalet,	16. kortaste giltighetstid för konsumentens skyldigheter en- ligt avtalet,
16. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt,	17. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt,

17. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet, och	18. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den ut- sträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet, och
18. vilka möjligheter som finns att få en tvist med närings- idkaren prövad utanför domstol.	19. vilka möjligheter som finns att få en tvist med närings- idkaren prövad utanför domstol.

Vid en auktion får informationen enligt första stycket 1 ersättas med motsvarande uppgifter om auktionsförrättaren, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation. Under samma förut- sättning får information enligt första stycket 8 om gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan framställa klagomål avse auktionsförrättarens verksamhetsställe.

2 a §

Om det finns en ångerrätt, ska näringsidkaren tillsammans med sådan information som avses i 2 § första stycket 9 ge konsumenten ett standardformulär för utövande av ångerrätten.

3 §3

I fråga om distansavtal ska informationen enligt 2 § ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som an- vänds. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer. I fråga om distansavtal ska informationen enligt 2 § vara klar och begriplig och ges på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunika- tion som används. Detsamma gäller det standardformulär för ut- övande av ångerrätten som avses i 2 a §. Särskild hänsyn ska tas till

3 Senaste lydelse SFS 2018:1321.

	behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.
Om avtalet ska ingås genom ett sådant medel för distans- kommunikation som gör att information endast kan ges i begränsad omfattning eller under begränsad tid, ska åtmin- stone information enligt 2 § första stycket 1, i fråga om när- ingsidkarens namn och organisa- tionsnummer, 2–4, 14 och 16 ges med hjälp av det kommunika- tionsmedlet. Om det finns en ångerrätt, ska information enligt 2 § första stycket 9 också ges med hjälp av kommunikations- medlet. Övrig information enligt 2 § första stycket ska ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i första stycket i denna paragraf.	Om avtalet ska ingås genom ett sådant medel för distans- kommunikation som gör att information endast kan ges i begränsad omfattning eller under begränsad tid, ska åtmin- stone information enligt 2 § första stycket 1, i fråga om när- ingsidkarens namn och organisa- tionsnummer, 2–4, 15 och 17 ges med hjälp av det kommunika- tionsmedlet. Om det finns en ångerrätt, ska information enligt 2 § första stycket 9 också ges med hjälp av kommunikations- medlet. Övrig information enligt 2 § första stycket och det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a § ska ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i första stycket i denna paragraf.
Om avtalet ska ingås på när- ingsidkarens webbplats, ska konsumenten särskilt uppmärk- sammas på innehållet i den infor- mation som ges enligt 2 § första stycket 2–4 och 14–16.	Om avtalet ska ingås på näringsidkarens webbplats, ska konsumenten särskilt uppmärk- sammas på innehållet i den infor- mation som ges enligt 2 § första stycket 2–4 och 15–17.

4 §4

När ett distansavtal har ingåtts ska näringsidkaren inom rimlig tid ge konsumenten en bekräftelse på avtalet. Bekräftelsen ska ges senast när varan levereras eller tjänsten börjar utföras.

Bekräftelsen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och innehålla den information enligt 2 § som inte redan har getts i sådan form. Om

4 Senaste lydelse SFS 2018:1321.

konsumenten i enlighet med 11 § 11 har gått med på att det inte finns någon ångerrätt vid köp av digitalt innehåll, ska det framgå av bekräftelsen.

Om näringsidkaren enligt 2 a § ska ge konsumenten ett standardformulär för utövande av ångerrätten och formuläret inte redan har getts i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsu- menten, ska formuläret ges i sådan form tillsammans med bekräftel- sen.

5 §5

I fråga om avtal utanför affärslokaler ska informationen enligt 2 § ges klart och begripligt i en handling eller, om konsumen- ten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer. I fråga om avtal utanför affärslokaler ska informationen enligt 2 § vara klar och begriplig och ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kon- sumenten. Detsamma gäller det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §. Sär- skild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.

När ett avtal har ingåtts ska näringsidkaren ge konsumenten en kopia av det undertecknade avtalet eller en bekräftelse på avtalet. Kopian eller bekräftelsen ska ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om konsumenten i enlighet med 11 § 11 har gått med på att det inte finns någon ångerrätt vid köp av digitalt innehåll, ska det framgå av kopian eller bekräftelsen.

5 Senaste lydelse SFS 2018:1321.

10 §6

Konsumenten har rätt att frånträda avtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 12 § (ångerfrist). Om konsumenten lämnar med- delandet på näringsidkarens webbplats, ska näringsidkaren utan dröjsmål bekräfta mottag- andet av meddelandet i en läsbar och varaktig form som är till- gänglig för konsumenten. Konsumenten har rätt att frånträda avtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 12 § (ångerfrist). Konsumenten får för detta ända- mål antingen använda det stan- dardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a § eller lämna eller sända ett annat otve- tydigt meddelande om sitt beslut att frånträda avtalet. Om konsu- menten lämnar meddelandet på näringsidkarens webbplats, ska näringsidkaren utan dröjsmål bekräfta mottagandet av med- delandet i en läsbar och varaktig form som är tillgänglig för kon- sumenten.

Om konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har lämnat eller sänt ett meddelande enligt första stycket, får meddelan- det åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

11 §7

Ångerrätt gäller inte för avtal som

1. avser en tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts,

2. avser en vara eller tjänst vars pris beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

3. avser en vara som har tillverkats enligt konsumentens an- visningar eller som annars har fått en tydlig personlig prägel,

4. avser en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

6 Senaste lydelse 2014:14.

7 Senaste lydelse 2014:14.

5. avser en vara som med bruten försegling inte lämpligen kan återlämnas på grund av hälso- eller hygienskäl och förseglingen har brutits av konsumenten,

6. avser en vara som till sin natur är sådan att den efter leverans sammanblandas med en annan vara på så sätt att varorna inte kan skiljas från varandra,

7. avser alkoholhaltig dryck till ett bestämt pris, när leverans inte kan ske inom 30 dagar och värdet på drycken vid leveransen beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka,

8. avser en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram och förseglingen har brutits av konsumenten,

9. avser lösnummer av en tidning eller en tidskrift,

10. ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distans- kommunikation,

11. avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om kon- sumenten uttryckligen har sam- tyckt till leverans på detta sätt och gått med på att det inte finns någon ångerrätt, 11. avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om kon- sumenten uttryckligen har sam- tyckt till att leverans inleds under ångerfristen och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt,

12. avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet, servering, catering eller någon annan lik- nande tjänst, inkvartering, varutransport eller biluthyrning, om näringsidkaren ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod, eller

13. avser en brådskande reparations- eller underhållsåtgärd vid ett besök i konsumentens bostad, om besöket äger rum på konsumen- tens initiativ och uttryckliga begäran och reparations- eller under- hållsåtgärden omfattas av konsumentens begäran eller har ett direkt samband med denna.

12 §8

Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får varan i sin besittning.

8 Senaste lydelse 2014:14.

Vid avtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Om avtalet avser flera varor eller en vara som består av flera delar, börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får den sista varan respektive den sista delen av varan i sin besittning. I fråga om regel- bunden leverans av varor under en viss tid börjar ångerfristen dock löpa när konsumenten får varorna från den första leveransen i sin besittning.

I fråga om avtal om leverans av vatten, gas eller el, när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, och i fråga om avtal om leverans av fjärrvärme, börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås. Detsamma gäller i fråga om avtal om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium.

Ångerfristen enligt första– tredje styckena börjar aldrig löpa förrän konsumenten har fått information om ångerrätten enligt 2 § första stycket 9 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket. Rätten att ångra sig upp- hör dock senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om information hade getts på föreskrivet sätt. Ångerfristen enligt första– tredje styckena börjar aldrig löpa förrän konsumenten, på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, har fått dels information om ångerrätten enligt 2 § första stycket 9, dels det standard- formulär för utövande av ånger- rätten som avses i 2 a §. Rätten att ångra sig upphör dock senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om informa- tionen och standardformuläret hade getts på föreskrivet sätt.

15 §9

Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten ersätta näringsidkaren för

1. förhöjda leveranskostnader på grund av konsumentens val av leveransmetod,

2. en varas värdeminskning i den mån den beror på att kon- sumenten hanterat varan i större 2. en varas värdeminskning i den mån den beror på att kon- sumenten hanterat varan i större

9 Senaste lydelse 2014:14.

omfattning än som varit nöd- vändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion, under förutsättning att näringsidkaren har gett konsumenten informa- tion enligt 2 § första stycket 9 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket,	omfattning än som varit nöd- vändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion, under förutsättning att näringsidkaren, på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, har gett konsu- menten dels information enligt 2 § första stycket 9, dels det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §,
3. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för en tjänst som delvis utförts innan kon- sumenten utövade ångerrätten, under förutsättning att konsu- menten uttryckligen har begärt att tjänsten skulle börja utföras under ångerfristen och närings- idkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, och	3. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för en tjänst som delvis utförts innan kon- sumenten utövade ångerrätten, under förutsättning att konsu- menten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har be- gärt att tjänsten skulle börja utföras under ångerfristen, och näringsidkaren på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket har gett konsumenten dels infor- mation enligt 2 § första stycket 9 och 11, dels det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §, och
4. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för vatten, gas eller el, när försäljningen inte skett i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, eller fjärrvärme, där leveransen på- börjats innan konsumenten ut- övade ångerrätten, allt under förutsättning att konsumenten	4. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för vatten, gas eller el, när försäljningen inte skett i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, eller fjärrvärme, där leveransen på- börjats innan konsumenten ut- övade ångerrätten, allt under förutsättning att konsumenten

uttryckligen har begärt att leve- rans skulle påbörjas under ånger- fristen och näringsidkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket 9 och 11 på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket. uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att leverans skulle påbörjas under ångerfristen, och näringsidkaren på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, har gett kon- sumenten dels information enligt 2 § första stycket 9 och 11, dels det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §.

15 a §

Om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i fråga om digitalt inne- håll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, be- höver han eller hon inte betala för innehåll som helt eller delvis till- handahålls under ångerfristen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

2. Äldre föreskrifter gäller för avtal som har ingåtts före ikraft- trädandet.

1.4 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)‌

Härigenom föreskrivs att 22 a § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 a §1

Vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler enligt 1 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska näringsidkaren innan avtalet ingås ge konsumenten klar och begriplig information om

1. sitt namn och telefonnummer samt sin gatuadress och e- postadress,

2. produktens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med hänsyn till produkten och till hur informationen ges,

3. produktens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande,

6. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag och hur reklamation kan göras,

7. garantier eller liknande ut- fästelser samt den assistans och service som gäller efter försälj- ningen, 7. åtaganden från näringsid- karen eller tillverkaren om att, ut- över vad som följer av lag, åter- betala det som betalts för produk- ten eller byta ut, reparera eller utföra någon form av service på produkten, om den inte överens- stämmer med uppgifter som lämnats i utfästelser eller mark- nadsföring,

1 Senaste lydelse 2014:16.

	8. den service som gäller efter försäljningen,
8. avtalets löptid,	9. avtalets löptid,
9. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt, och	10. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt, och
10. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet.	11. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den ut- sträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet.

Informationsskyldigheten enligt första stycket gäller inte, om informationen framgår av sammanhanget.

Informationsskyldigheten gäller inte heller i fråga om

1. vardagliga avtal som fullgörs omedelbart,

2. andra avtal om fast egendom än sådana som avser uthyrning av fast egendom, eller

3. avtal som anges i 2 kap. 1 § andra stycket 1, 2 och 6–8 samt fjärde stycket och i 3 kap. lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

1.5 Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:19) om formulär vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler‌

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (2014:19) om formulär vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Det formulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 kap. 2 § första stycket 9 lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utan- för affärslokaler ska tillhanda- hållas av Konsumentverket. Det- samma gäller det formulär som näringsidkaren har möjlighet att använda för att ge information om ångerrätten enligt 2 kap. 2 § första stycket 9–11 samma lag. Det formulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 kap. 2 a § lagen (2005:59) om distans- avtal och avtal utanför affärs- lokaler ska tillhandahållas av Konsumentverket. Detsamma gäller det formulär som närings- idkaren har möjlighet att an- vända för att ge information om ångerrätten enligt 2 kap. 2 § första stycket 9–11 samma lag.

Formulären ska ha den utformning som framgår av bilaga I A och B till Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, med beaktande av det svenska genomförandet av direktivet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2020.

2 Ärendet‌

Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (direktivet om konsumenträttigheter) trädde i kraft 2011. Genom direktivet upp- hävdes tidigare direktiv om hem- och distansförsäljning från 1985 respektive 1997. Dessutom ändrades direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal från 1993. Detsamma gäller direktivet om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed för- knippade garantier från 1999. Direktivet om konsumenträttigheter finns som bilaga 1.

De nationella åtgärderna för att följa direktivet skulle tillämpas från och med den 13 juni 2014. Som ett led i genomförandet utarbet- ades i Justitiedepartementet en departementspromemoria (Ds 2013:15). Regeringen lämnade förslag i fråga om genomförandet i propositionen Gemensamt konsumentskydd i EU (prop. 2013/14:15). Riksdagen antog regeringens lagförslag med några språkliga justeringar och en lagteknisk anpassning (bet. 2013/14:CU7 och rskr. 2013/14:118).

Direktivsgenomförandet ledde till ändringar i konsument- köplagen (1990:932), lagen (1991:351) om handelsagentur, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dåvarande distans- och hemförsäljningslagen (2005:29) (som genom lagänd- ringarna fick namnet lagen om distansavtal och avtal utanför affärs- lokaler, se vidare avsnitt 4), lagen (2007:528) om värdepappersmark- naden, marknadsföringslagen (2008:486), konsumentkreditlagen (2010:1846) och skatteförfarandelagen (2011:1244).

De nationella genomförandena av EU-direktiv granskas av kom- missionen. Detta gäller även direktivet om konsumenträttigheter.

Med anledning av en sådan granskning har kommissionen haft vissa synpunkter på det svenska genomförandet. Denna promemoria har upprättats med anledning av kommissionens synpunkter. Den inne- håller förslag till ändringar i konsumentköplagen, lagen om avtals- villkor i konsumentförhållanden, distansavtalslagen och marknads- föringslagen. Dessutom lämnas ett förslag till ändring i förord- ningen (2014:19) om formulär vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

3 Direktivet och dess genomförande‌

Direktivets syfte och innehåll

Direktivet om konsumenträttigheter spänner över ett stort område. Huvudsakligen regleras avtal om konsumentköp och konsument- tjänster som ingås på distans eller utanför affärslokaler. Direktivet innehåller emellertid också artiklar som är tillämpliga oavsett på vilket sätt ett avtal ingås. Det gäller exempelvis vissa artiklar om oskäliga avtalsvillkor.

Direktivet är indelat i sex kapitel och har två bilagor.

Kapitel I i direktivet innehåller artiklar om syfte, definitioner och tillämpningsområde.

Syftet med direktivet är enligt artikel 1 dels att åstadkomma ett konsumentskydd som ligger på en hög nivå, dels att bidra till att den inre marknaden fungerar tillfredsställande.

Artikel 2 innehåller definitioner av centrala begrepp i direktivet, såsom vem som ska anses vara konsument och vem som ska anses vara näringsidkare.

I artikel 3 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet tillämpas på avtal mellan näringsidkare och konsumenter om köp av varor och tillhandahållande av tjänster, liksom på avtal om försörj- ningstjänster och nyttigheter, såsom fortlöpande leverans av el, vatten, gas eller fjärrvärme. I artikeln finns också undantag från direktivets tillämpningsområde.

Artikel 4 ger uttryck för att direktivet innebär fullharmonisering. Det innebär att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inte får behålla eller införa bestämmelser som avviker från vad som före- skrivs i direktivet, om inget annat anges i direktivet.

Kapitel II i direktivet innehåller endast en artikel, artikel 5, som gäller konsumentinformation i samband med andra avtal än distans- avtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Artikeln är alltså tillämplig på avtal som ingås i butiker. Den innehåller minimikrav i fråga om den information som näringsidkaren ska lämna till konsumenten innan ett avtal ingås.

Kapitel III gäller distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Regleringen är till största delen gemensam för båda avtalstyperna.

Artiklarna 6–8 föreskriver vilken information näringsidkaren ska lämna till konsumenten innan ett avtal ingås och hur informationen ska lämnas. Artiklarna 9–16 reglerar konsumentens rätt att ångra sig när ett avtal har ingåtts på distans eller utanför fasta affärslokaler.

I kapitel IV behandlas vissa frågor som rör andra konsument- rättigheter än informationskrav och ångerrätt. I artikel 20, som är tillämplig på alla slags avtal om köp av varor, behandlas t.ex. frågan om när risken för att en vara skadas går över från säljaren till köparen.

Artiklarna 19, 21 och 22 gäller oskäliga avtalsvillkor i fråga om uttag av olika avgifter och tilläggsbetalningar. Artikel 22 innehåller t.ex. ett förbud mot att på vissa sätt dölja en betalningsskyldighet för konsumenten.

Kapitel V innehåller allmänna bestämmelser som bl.a. gäller branschorganisationers rätt att föra talan inför domstol beträffande frågor som regleras i direktivet.

Vid leveranser av varor eller tillhandahållande av tjänster som sker utan föregående beställning föreskriver direktivet i artikel 27 att ett uteblivet svar från konsumentens sida inte ska anses innebära ett samtycke till leveransen eller till att tjänsten utförs.

I kapitel VI finns slutbestämmelser.

Bilaga I A till direktivet innehåller ett formulär med information om ångerrätten som en näringsidkare ska kunna fylla i och lämna till en konsument för att uppfylla sin informationsskyldighet.

Bilaga I B innehåller ett formulär som en konsument kan använda sig av för att ångra ett avtal.

Det svenska genomförandet av direktivet år 2014

För att genomföra direktivet om konsumenträttigheter i svensk rätt föreslogs i propositionen Gemensamt konsumentskydd i EU (prop. 2013/14:15) huvudsakligen ändringar i konsumentköplagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dåvarande distans- och hemförsäljningslagen och marknadsföringslagen. I och med att direktivet, till skillnad från tidigare EU-direktiv på området, även innehöll särskilda bestämmelser om avtal utanför affärslokaler, för- anledde genomförandet av direktivet att distans- och hemförsälj- ningslagen kom att få en ny benämning. Lagen heter numera lag om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen).

Finns det behov av att justera det svenska genomförandet av direktivet?

Kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet. Det är fråga om ett antal synpunkter av företrädesvis lagteknisk karaktär. Kommissionen har bl.a. påpekat att vissa delar av direktivets be- stämmelser inte har kommit till direkt uttryck i svensk lag, utan endast framgår av förarbetena till lagen. Vidare anser kommissionen att ytterligare ett antal av direktivets definitioner bör införas i lag. Endast i begränsad utsträckning avser synpunkterna sakliga skill- nader mellan direktivet och svensk lag. I dessa fall är det fråga om små skillnader.

Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Det innebär att en medlemsstat vid genomförandet av ett direktiv inte behöver använda sig av samma terminologi och systematik som direktivet. Samtidigt lämnar det aktuella direktivet endast i begränsad utsträck- ning utrymme för andra nationella regleringar än de som följer av direktivets bestämmelser, och det är naturligtvis en målsättning att svensk rätt sakligt står i överensstämmelse med EU-rätten.

Vid det svenska genomförandet av direktivet om konsument- rättigheter bedömdes att direktivets bestämmelser i stor utsträck- ning måste anpassas till den terminologi och systematik som finns i den svenska konsumentlagstiftningen (se prop. 2013/14:15 s. 31).

Det bedömes vidare inte vara nödvändigt att genomföra alla direk- tivets definitioner (se a. prop. s. 35). Vissa delar av direktivets be- stämmelser klargjordes i motiv och författningskommentar i stället för direkt i lagtext.

Kommissionens synpunkter aktualiserar därför bl.a. frågan om genomförande genom förarbeten. Svenska förarbeten är en subsidiär rättskälla till lagen. Enligt svensk rättstradition är förarbetena ett viktigt instrument för lagtolkning. Det är vedertaget att förarbetena har stor betydelse vid bestämmande av hur en lagbestämmelse ska tolkas. Vidare är förarbetena lätt tillgängliga för allmänheten. EU- domstolen har tagit ställning till frågan om huruvida de svenska förarbetena kan vara en metod för att genomföra bestämmelser i ett direktiv. EU-domstolen konstaterade att enligt en rättstradition som är väl befäst i Sverige utgör förarbeten ett viktigt instrument för lagtolkning och att de är lätt tillgängliga (se målet Europeiska kom- missionen mot Konungariket Sverige, C-478/99, EU:C:2002:281 samt t.ex. prop. 2016/17:107 s. 162). Med den svenska lagstiftnings- tekniken är det möjligt att, med de begränsningar som följer av ordalydelsen, förtydliga och fylla ut innebörden av lagtexten genom förklaringar i förarbeten. Det gör att lagens innebörd blir tydligare utan att lagtextens klarhet, enkelhet och överskådlighet går förlorad. Förarbetsuttalanden ger därmed även större förutsebarhet i fråga om lagens innebörd. Detta ökar i sin tur rättssäkerheten. Enkel och tydlig lagtext är också en fördel för enskilda som vill tillgodogöra sig lagens innehåll. Sammanfattningsvis är en utgångspunkt att för- arbeten är relevanta för att fastställa rättsläget i Sverige, även i fråga om genomförande av EU-rättsakter.

Som framgår ovan tar flera av kommissionens synpunkter sikte på att lagtexten bör förtydligas i fråga om vad som gäller i olika hänseenden. Det är en viktig utgångspunkt i svenskt lagstiftnings- arbete att bestämmelser ska vara tydliga och rättssäkra. Självklart gäller detta även vid genomförande av EU-direktiv. Även om an- vändandet av förarbeten kan vara en accepterad metod för att genomföra EU-direktiv, så finns det skäl att se över det svenska genomförandet för att bedöma om det finns utrymme för förbätt- ringar med anledning av kommissionens synpunkter. Vidare är det eftersträvansvärt att ha regler med ett högt konsumentskydd som är i linje med hur direktivet uppfattas i övriga EU. Det finns alltså sammantaget anledning att överväga lagändringar, om det kan leda

till tydligare eller mer rättssäkra regler eller regler med ett bättre konsumentskydd. Detta förutsätter dock att eventuella lagändringar inte i övrigt leder till några påtagliga nackdelar. Dessa utgångs- punkter ligger till grund för de bedömningar som görs i prome- morian.

4 Vissa definitioner‌

Förslag: Det införs två nya definitioner i distansavtalslagen, dels en definition av begreppet affärslokaler, dels en definition av begreppet digitalt innehåll.

Skälen för förslagen

Allmänt om definitionerna

Artikel 2 i direktivet om konsumenträttigheter innehåller defini- tioner. Vissa av dessa definitioner förekommer även i tidigare direktiv och finns sedan länge i svensk rätt. Vid genomförandet av direktivet infördes en ny definition i distansavtalslagen. Defini- tionen av begreppet hemförsäljningsavtal ersattes av begreppet avtal utanför affärslokaler, som har en annan innebörd än den tidigare definitionen. Regeringen gjorde bedömningen att det därutöver inte behövdes ytterligare nya definitioner i svensk lagtext (prop. 2013/14:15 s. 35 f.). Denna bedömning har delvis ifrågasatts av kommissionen.

Se även avsnitt 5 beträffande definitionen av begreppet garanti.

En definition av affärslokaler

Enligt artikel 2.9 är fasta affärslokaler definierat som a) fasta detalj- handelslokaler där näringsidkaren bedriver sin fasta verksamhet eller

b) rörliga detaljhandelslokaler där näringsidkaren vanligtvis bedriver sin verksamhet. Begreppet förekommer i en annan definition, nämligen avtal utanför fasta affärslokaler. Det sistnämnda begreppet

är genomfört genom en definition i distansavtalslagen av begreppet avtal utanför affärslokaler (1 kap. 2 §). I förarbetena till den defini- tionen har begreppet affärslokaler förklarats. Det anges att med ”affärslokaler avses fasta eller rörliga lokaler som näringsidkaren, permanent eller säsongsvis, använder som vanlig plats för sin affärs- verksamhet. Det finns inget krav på att lokalen måste utgöra en butik eller ett kontor utan även enklare affärsställen omfattas. Kiosker, varubussar och marknads- eller mässtånd kan alltså vara affärs- lokaler. Vid bedömningen av om det är fråga om en affärslokal eller inte, ska hänsyn tas till hur regelbunden näringsidkarens verksamhet är i den aktuella lokalen. Om försäljningen från lokalen inte endast sker undantagsvis, är det normalt fråga om en affärslokal. Det betyder att lokaler där en näringsidkare utövar sin verksamhet under en inte alltför kort period, t.ex. under turistsäsongen på en skid- eller badort, på en julmarknad eller vid en organiserad torghandel, i regel utgör affärslokaler. Däremot omfattas inte ett försäljningsställe i en galleria där en näringsidkare under några dagar säljer smycken. Vid bedömningen av om verksamheten ska anses ha skett i en affärslokal bör hänsyn tas till om det framstår som naturligt för konsumenten att själv söka upp lokalen för ett köp. Om det inte är så utan försäljningstillfället snarast innebär ett överraskningsmoment för konsumenten, bör ett avtal anses ingånget utanför affärslokal.” (Se prop. 2013/14:15 s. 73.)

Kommissionen anser att definitionen av fasta affärslokaler är av sådan vikt att genomförandet måste ske genom en definition i lag. Även om det svenska genomförandet lever upp till direktivets krav, bör det övervägas om lagstiftningen ska ändras. Detta förutsätter att det inte finns någon nackdel med en sådan lagändring. Vid den bedömningen kan konstateras att den svenska språkversionen av direktivet inte är helt lyckad. Som framgår ovan är fasta affärslokaler nämligen delvis definierat som fasta detaljhandelslokaler. Ett sådant cirkelresonemang bör inte överföras till svensk lag. Vidare definieras fasta affärslokaler också delvis som rörliga detaljhandelslokaler. Inte heller denna formulering framstår som välövervägd. I den engelska språkversionen anges följande: “business premises means: (a) any immovable retail premises where the trader carries out his activity on a permanent basis; or (b) any movable retail premises where the trader carries out his activity on a usual basis”. Den versionen utgår

Ds 2019:3 Vissa definitioner

alltså från begreppet affärslokaler (business premises) och inte från begreppet fasta affärslokaler.

I denna promemoria görs bedömningen att det inte kan anses innebära någon påtaglig nackdel att införa en definition av begreppet affärslokaler i distansavtalslagen, med den engelska språkversionen av direktivet som förebild. En sådan definition kan bidra till ökad tydlighet. Det föreslås därför att en definition av begreppet affärslokaler införs i distansavtalslagen. Begreppet bör definieras så att det avser fasta och rörliga detaljhandelslokaler där näringsidkaren permanent eller vanligen driver verksamhet.

Till följd av att det införs en särskild definition som klargör vad som utgör en affärslokal behöver även en mindre redaktionell justering göras i definitionen av begreppet avtal utanför affärslokaler.

En definition av digitalt innehåll

Enligt artikel 2.11 i direktivet avses med digitalt innehåll data som produceras och tillhandahålls i digital form. Begreppet digitalt innehåll används i bestämmelser som handlar om vilken information konsumenten ska få och i bestämmelser om ångerrätten.

Vid genomförandet av direktivet gjorde regeringen bedömningen att begreppet digitalt innehåll i sig var så tydligt att det inte var nödvändigt att införa en särskild definition av begreppet i lag (prop. 2013/14:15 s. 36). Distansavtalslagens tillämpningsområde förtyd- ligades även i förarbetena, där det framgår att lagen är tillämplig på digitalt innehåll (se a. prop. s. 75).

Kommissionen har emellertid ifrågasatt det svenska genomför- andet, eftersom det i lagtext inte finns någon definition av begreppet digitalt innehåll. Fråga har därför uppkommit om det finns anled- ning att göra ett förtydligande av den saken.

Det står i och för sig klart att distansavtalslagen är tillämplig på digitalt innehåll och att detta begrepp har samma innebörd som i direktivet. Detta hindrar dock inte att det är möjligt att förtydliga saken genom att införa en definition av begreppet i lagen. Någon nackdel med att införa en sådan definition av begreppet har inte kunnat identifieras. Mot bakgrund av det anförda görs bedömningen att en definition av begreppet ska införas i distansavtalslagen.

Definitionen kan utformas i enlighet med den definition som finns i artikel 2.11 i direktivet.

5 Informationskrav‌

Förslag: En näringsidkare ska, tillsammans med den information som ska ges till en konsument innan ett avtal ingås, överlämna ett formulär för utövande av ångerrätten.

I distansavtalslagen och marknadsföringslagen införs förtyd- ligande bestämmelser om att skyldigheten att lämna viss infor- mation beträffande digitalt innehåll inskränker sig till sådan in- formation som en näringsidkare känner till eller rimligen för- väntas känna till. Vidare klargörs i de lagarna att en näringsidkare innan ett avtal ingås är skyldig att informera konsumenten om eventuella åtaganden som ger konsumenten rättigheter utöver dem som följer av lag.

Skälen för förslagen

Allmänt om distansavtal respektive ett avtal utanför affärslokaler

Vad som utgör ett distansavtal respektive ett avtal utanför affärs- lokaler framgår av definitioner i 1 kap. 2 § distansavtalslagen (som genomför artikel 2.7 och 2.8 i direktivet, se resonemangen om genomförandet av begreppet affärslokaler i avsnitt 4).

Ett distansavtal är ett avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans, om kommunikationen sker uteslutande på distans.

Begreppet avtal utanför affärslokaler omfattar tre olika slags av- tal. För det första är det fråga om avtal som ingås då näringsidkaren och konsumenten samtidigt är närvarande på någon annan plats än i näringsidkarens affärslokal eller efter det att konsumenten lämnat ett anbud på en sådan plats. För det andra avses avtal som ingås i

näringsidkarens affärslokal, eller med hjälp av ett medel för dist- anskommunikation, i omedelbar anslutning till att konsumenten kontaktats av näringsidkaren på någon annan plats där de samtidigt varit närvarande. För det tredje avses avtal som ingås under en utflykt som har organiserats av näringsidkaren i marknadsförings- eller försäljningssyfte.

Formulär om utövande av ångerrätt

I artikel 6 i direktivet finns regler om information som närings- idkaren ska lämna till konsumenten före ingåendet av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler. Det anges i artikel 6.1 a–t närmare vad informationen ska innehålla. Det är fråga om infor- mation om bl.a. varornas eller tjänsternas huvudsakliga egenskaper, näringsidkarens identitet och sätt för betalning. Artikel 6.1 h handlar om information beträffande ångerrätt. Enligt den artikeln ska näringsidkaren klart och tydligt ge konsumenten information om ångerrätten, villkoren, tidsfristen och förfaranden för att utöva den samt standardblanketten för utövande av ångerrätten enligt bilaga I B (till direktivet).

Den aktuella informationsbestämmelsen har genomförts i dist- ansavtalslagen. Beträffande ångerrätten anges att konsumenten ska få information om ”huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, tidsfristen och övriga villkor för ångerrätten, hur ångerrätten utövas samt att det finns ett standardformulär för utövande av ångerrätten och hur konsumenten kan ta del av det.” (Se 2 kap. 2 § första stycket 9 distansavtalslagen.)

Regeringen har i förordning (2014:19) om formulär vid distans- avtal och avtal utanför affärslokaler meddelat föreskrifter om formu- lärets utformning och om att formuläret ska tillhandahållas av Kon- sumentverket.

Kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet. Kom- missionen är nämligen av uppfattningen att det av artikel 6.1 h följer en skyldighet för näringsidkaren att till konsumenten överlämna standardformuläret för utövande av ångerrätten, medan det enligt den svenska lagbestämmelsen är tillräckligt att näringsidkaren infor- merar konsumenten om förekomsten av standardformuläret. Fråga har därför uppstått om kraven på näringsidkaren bör skärpas.

Att vidta en sådan ändring av regelverket som kommissionen efterlyser kan bidra till ett bättre konsumentskydd. Ändringen underlättar nämligen för en konsument som önskar utöva sin ångerrätt, eftersom konsumenten faktiskt förses med en särskild blankett som han eller hon kan använda för att ångra avtalet. Vidare innebär ett krav på näringsidkaren att överlämna ett exemplar av det aktuella formuläret knappast någon avsevärd börda för närings- idkaren. Denne måste nämligen redan enligt gällande regler lämna viss information till konsumenten i anslutning till att ett avtal ingås och kan bifoga formuläret till informationen. Det bör mot denna bakgrund göras en lagändring i distansavtalslagen med innebörden att en näringsidkare ska vara skyldig att ge konsumenten standard- formuläret för utövande av ångerrätten.

Nästa fråga blir då på vilket sätt näringsidkaren ska överlämna standardformuläret för utövande av ångerrätten.

I artikel 6.1 ställs det grundläggande kravet att näringsidkaren klart och tydligt ska ge konsumenten information. I artikel 7 och 8 i direktivet uppställs dessutom vissa formella krav, bl.a. beträffande hur informationskraven i artikel 6 ska uppfyllas vid avtal utanför fasta affärslokaler respektive vid distansavtal (se om innebörden av dessa begrepp ovan).

Enligt artikel 7.1 ska näringsidkaren vid avtal utanför affärslokaler lämna den information som föreskrivs i artikel 6.1 till konsumenten i en papperskopia eller, om konsumenten samtycker, på ett annat varaktigt medium. Det anges vidare att informationen ska vara väl läsbar och avfattad på ett klart och begripligt språk. Bestämmelsen har genomförts i distansavtalslagen och det anges, i fråga om avtal utanför affärslokaler, att informationen ska ges klart och begripligt i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten (se 2 kap. 5 § första stycket). Det framstår som naturligt att samma krav ska gälla för överlämnandet av standardformuläret för utövande av ångerrätten vid avtal utanför affärslokaler. Detta bör komma till uttryck i lagen.

Enligt artikel 8.1 gäller att vid distansavtal ska näringsidkaren lämna den information som föreskrivs i artikel 6.1 till konsumenten eller göra den tillgänglig för denne på ett sätt som är lämpligt för det medel för distanskommunikation som används på ett klart och begripligt språk. Vidare anges att om informationen tillhandahålls på

ett varaktigt medium ska den vara i väl läsbar form. Även den bestämmelsen har genomförts i distansavtalslagen (se 2 kap. 3 § första stycket). Det anges i fråga om distansavtal, att informationen ska ges klart och begripligt och på ett sätt som är anpassat till det medel för distanskommunikation som används. Samma krav bör gälla beträffande standardformuläret för utövande av ångerrätten vid distansavtal. Detta bör komma till uttryck i lagen.

I vissa fall går det inte att ge all den information som krävs med det kommunikationsmedel som används. Så kan exempelvis vara fallet om avtalet ingås muntligen per telefon eller genom sms. Enligt artikel 8.4 gäller för situationer där avtal ingås med hjälp av medel för distanskommunikation som medger ett begränsat utrymme eller en begränsad tid för att visa informationen, att endast viss närmare angiven information måste lämnas till konsumenten med det kommunikationsmedlet. Övrig information ska lämnas på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i artikel 8.1.

I distansavtalslagen föreskrivs att, om avtalet ska ingås genom ett sådant medel för distanskommunikation som gör att informationen endast kan ges i begränsad omfattning eller under begränsad tid, ska åtminstone viss särskilt utpekad information ges med hjälp av det kommunikationsmedlet (se 2 kap. 3 § andra stycket). Det gäller bl.a. information om ångerrätt, om det finns en sådan. Övrig förhands- information ska ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med vissa grundläggande krav på klarhet och begriplighet.

De skäl som ligger till grund för bestämmelsen om att viss in- formation kan ges på annat sätt än med det kommunikationsmedel med vilket avtalet ingås, gör sig gällande även beträffande standard- formuläret. Det går uppenbarligen inte alltid att lämna standard- formuläret för utövande av ångerrätten med det medel för distans- kommunikation som används för ingående av avtalet, t.ex. om av- talet ingås per telefon. (Kommissionen konstaterar också detta i ett nytt förslag till revideringar av bl.a. direktivet om konsument- rättigheter, se KOM(2018) 185, skäl 31 och artikel 2.6 a.) Det bör därför i distansavtalslagen klargöras att det är möjligt att överlämna standardformuläret på något annat lämpligt sätt än med det kom- munikationsmedel med vilket avtalet ingås.

Vidare krävs enligt artikel 8.7 att näringsidkaren ska ge kon- sumenten en bekräftelse på ett distansavtal. En sådan bekräftelse ska ges i en läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Bekräftelsen ska ges inom rimlig tid efter ingåendet av distansavtalet och senast vid den tidpunkt då varorna levereras eller innan tjänsterna börjar utföras. Vidare krävs att bekräftelsen ska innehålla all information som avses i artikel 6.1, om näringsidkaren inte redan har lämnat den på ett varaktigt medium innan distansavtalet ingicks. Även artikel 8.7 har genomförts i distansavtalslagen (se 2 kap. 4 § andra stycket). Det anges i den lagen att konsumenten ska få en bekräftelse i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för honom eller henne. Bekräftelsen ska innehålla den förhandsinformation som ska lämnas innan ett avtal ingås (dvs. information enligt 2 kap. 2 §), om den informationen inte redan har lämnats i sådan form. Det framstår som lämpligt att de krav som uppställs på bekräftelsen såvitt gäller informationen om ångerrätten (2 kap. 2 § 9) även ska gälla beträffande standardformuläret för utövande av ångerrätten. Det innebär att om konsumenten ska få ett standardformulär för utövande av ångerrätten och det inte redan har lämnats i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, ska formuläret ges på sådant sätt tillsammans med bekräftelsen. Det bör införas en regel om detta i

2 kap. 4 § distansavtalslagen.

Begränsningen av informationskravet beträffande digitalt innehåll

I artikel 5 i direktivet åläggs näringsidkaren att klart och tydligt lämna viss information till konsumenten innan denne blir bunden av ett avtal eller anbud, om inte informationen redan framgår av sam- manhanget. Skyldigheten gäller för alla avtal inom direktivets tillämpningsområde utom distansavtal och avtal utanför affärs- lokaler (se ovan om innebörden av dessa begrepp). Det innebär att artikel 5 huvudsakligen tar sikte på avtal där näringsidkaren och konsumenten är samtidigt fysiskt närvarande i näringsidkarens affärslokal. Vilken information som ska lämnas anges i en om- fattande förteckning (artikel 5.1 a–h). Det är bl.a. fråga om infor- mation om varornas eller tjänsternas huvudsakliga egenskaper, näringsidkarens identitet och sätt för betalning.

Enligt artikel 5.1 h ska näringsidkaren informera konsumenten om ett digitalt innehålls relevanta driftskompatibilitet med maskin- och programvara, enligt vad näringsidkaren känner till eller rimligen

kan förväntas ha känt till. Artikeln har i svensk rätt genomförts i marknadsföringslagen (22 a §). Det anges att näringsidkaren (vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler) innan ett avtal ingås ska ge konsumenten information om bl.a. vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet. I förarbetena förklarades att informationskravet ”avser det som [näringsidkaren] känner till eller rimligen kan förväntas känna till” (prop. 2013/14:15 s. 103).

Kommissionen har satt i fråga om artikel 5.1 h har genomförts på ett korrekt sätt. Att kravet på en näringsidkares informations- skyldighet i fråga om det digitala innehållets relevanta drifts- kompatibilitet med maskin- eller programvara är inskränkt till sådant som näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till, framgår nämligen inte av lagtext.

Kommissionen har riktat motsvarande kritik mot genomförandet av artikel 6.1 s.

Även enligt artikel 6.1 s ska näringsidkaren, vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler, informera konsumenten om det digitala innehållets relevanta driftskompatibilitet med maskin- och program- vara, enligt vad näringsidkaren känner till eller rimligen kan för- väntas ha känt till. Den artikeln är genomförd i distansavtalslagen. Enligt den lagen gäller, vid distansavtal och avtal utanför affärs- lokaler, att näringsidkaren, innan avtal ingås, ska ge konsumenten klar och begriplig information om bl.a. vilken maskin- och program- vara som krävs för att använda det digitala innehållet (2 kap. 2 § första stycket 17 punkten). Även i förarbetena till denna paragraf förklaras att informationskravet ”avser det som [näringsidkaren] känner till eller rimligen kan förväntas känna till” (prop. 2013/14:15 s. 82).

Även om de angivna informationskraven enligt marknadsförings- lagen och distansavtalslagen är begränsade på det sätt som anges i förarbetena, kan det konstateras att lagtextens ordalydelse har en räckvidd som sträcker sig längre än vad som följer av direktivet. Det finns därför anledning att göra förtydliganden i detta avseende. En sådan ändring innebär ingen förändring av rättsläget, men tydliggör för konsumenten vilka förväntningar han eller hon kan ha på en näringsidkare. Ett förtydligande bidrar även till högre rättssäkerhet, eftersom brister i fråga om efterlevnaden av den informations- skyldighet som följer av den lagen kan föranleda ingripanden från

Konsumentverket. Genom ett förtydligande klargörs alltså även när ingripande från myndigheten kan komma i fråga.

De aktuella bestämmelserna i distansavtalslagen (2 kap. 2 § första stycket) och i marknadsföringslagen (22 a §) bör därför justeras. Det bör klargöras att skyldigheten att lämna information beträffande vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet inskränker sig till sådan information som närings- idkaren känner till eller rimligen förväntas känna till.

Definitionen av begreppet garanti genomförs i informations- bestämmelserna

Enligt artikel 2.14 avses med garanti varje utfästelse som närings- idkaren eller tillverkaren (garantigivaren), utöver sina rättsliga skyldigheter i fråga om avtalsenlighet, ger konsumenten om att återbetala det betalade priset eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varorna om de inte överensstämmer med specifikationerna i garantibeviset, eller andra eventuella krav som inte hänför sig till överensstämmelsen men ingår i garantibeviset, eller i den reklam som var tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller före avtalets ingående. I andra språkversioner av direk- tivet, t.ex. den engelska, definieras i stället begreppet kommersiell garanti (en. ”commercial guarantee”). Den svenska översättningen av direktivet är dock inte konsekvent i sin begreppsanvändning. Även begreppet kommersiell garanti förekommer nämligen i den svenska språkversionen, se t.ex. artikel 5.1 e. I artikel 6.1 m har samma begrepp däremot – liksom i definitionslistan – översatts till garanti.

Vid genomförandet av direktivet infördes inte någon uttrycklig definition av begreppet garanti i svensk lag. Några särskilda över- väganden beträffande direktivets definition av garanti finns inte i förarbetena. Det uttalades dock generellt om de definitioner som inte infördes i lag, att begreppen i sig var så tydliga att det inte var nödvändigt att införa dem i lag (se prop. 2013/14:15 s. 36).

Kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet, efter- som det i lagtext inte finns någon definition av begreppet garanti. Fråga har därför uppkommit om det finns anledning att göra ett för- tydligande av den saken och hur ett genomförande i så fall bör ske.

Först och främst kan konstateras att direktivets definition, trots den svenska språkversionen, bedöms ta sikte på det som i direktivet kallas kommersiella garantier. Begreppet förefaller sammanfatt- ningsvis avse sådana utfästelser som en näringsidkare gör utöver de skyldigheter och rättigheter som följer av lag. Detta kan jämföras med begreppet rättsliga garantier som också förekommer i direk- tivet, dock utan att definieras. Det sistnämnda begreppet förefaller ta sikte på rättigheter och skyldigheter som följer av lag.

I svensk förmögenhetsrättslig lagstiftning används inte begrep- pen kommersiell garanti eller rättslig garanti. Det är inte heller helt givet vad respektive uttryck innebär eller hur de förhåller sig till varandra. Exempelvis kan en utfästelse som näringsidkaren frivilligt väljer att göra inverka på omfattningen av det lagreglerade felan- svaret och därigenom på de rättsliga rättigheter och skyldigheter som följer av lag. Det är dock inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende göra en allsidig belysning av begreppen garanti, kommersiell garanti eller rättslig garanti. Redan av den anledningen framstår det som mindre lämpligt att i distansavtalslagen införa en definition av begreppet garanti eller begreppet kommersiell garanti. En sådan definition riskerar nämligen att påverka hur garanti- begreppet tolkas på näraliggande rättsområden (se även resone- mangen i prop. 2001/02:13 s. 28 f.).

Ett mer ändamålsenligt sätt att åstadkomma ett tydligare genomförande av direktivet i svensk rätt vore att, i de bestämmelser där garantibegreppet används, utförligt redovisa vad som avses genom att ta fasta på definitionens innehåll. De aktuella bestämmel- serna avser den information som en näringsidkare ska lämna. Det handlar alltså om att i lag tydligare redovisa vilken information som en näringsidkare ska ge till konsumenten om de åtaganden som näringsidkaren gör utöver de skyldigheter som näringsidkaren har enligt lag. Genom ett sådant tillvägagångssätt uppnås en god över- ensstämmelse mellan direktivet och svensk rätt utan att det behövs en särskild definition av begreppet garanti. Ett sådant genomförande medför att näringsidkaren redan av lagtext får klarhet i vilken infor- mation han eller hon är skyldig att lämna och att konsumenten får klar och tydlig information om sina rättigheter som grundar sig på näringsidkarens åtaganden. I sak handlar det dock inte om några ändringar, eftersom redan den nuvarande lagtexten naturligtvis måste tolkas direktivskonformt.

Begreppet kommersiell garanti används i artikel 5.1 e och artikel

6.1 m. Dessa artiklar har genomförts i 22 a § första stycket mark- nadsföringslagen respektive 2 kap. 2 § första stycket distansavtals- lagen på så sätt att det där anges att näringsidkaren ska informera om ”garantier”. Lagtexten i dessa paragrafer bör justeras så att den in- formation som ska lämnas tydligt gäller det som avses med kom- mersiella garantier i direktivets mening.

6 Ångerrätten‌

Förslag: Tidsfristen som en konsument har för att ångra ett distansavtal eller ett avtal utanför affärslokaler (14 dagar) ska aldrig börja löpa innan konsumenten, utöver information om ångerrätten, också har fått formuläret för utövande av ånger- rätten.

För att en konsument ska vara skyldig att ersätta en närings- idkare för en varas värdeminskning under ångerfristen ska krävas att näringsidkaren, utöver information om ångerrätten, även har överlämnat formuläret för utövande av ångerrätten. Detsamma ska gälla i fråga om sådant som har levererats eller utförts, om konsumenten ångrar ett avtal om tillhandahållande av tjänster eller leverans av vatten, gas eller el, i de fall när försäljningen inte sker i begränsad volym eller en fastställd kvalitet, eller leverans av fjärrvärme.

En konsuments begäran om att näringsidkaren redan under ångerfristen ska påbörja leverans av vatten, gas, el eller fjärrvärme, eller börja utföra en tjänst, måste i fråga om avtal utanför affärslokaler ske i läsbar och varaktig form, för att näringsidkaren ska ha rätt att ta betalt för det som levererats under ångerfristen. Det ska förtydligas att en konsument som vill meddela när- ingsidkaren att han eller hon utövar ångerrätten, för detta ända-

mål kan använda formuläret för utövande av ångerrätten.

Det ska förtydligas att en konsument som utnyttjar ånger- rätten i fråga om digitalt innehåll som levererats på något annat sätt än på ett fysiskt medium, inte ska behöva betala för sådant som har tillhandahållits under ångerfristen. I fråga om sådant digitalt innehåll ska det även förtydligas att en förutsättning för att en konsument ska gå miste om ångerrätten, är att konsumen- ten uttryckligen har samtyckt till att leverans inleds under

ångerfristen och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt.

Skälen för förslagen

Allmänt om ångerrätten

Enligt artikel 9.1 i direktivet ska konsumenten ha en ångerrätt. Det innebär att konsumenten har rätt att frånträda ett distansavtal eller ett avtal utanför affärslokaler inom 14 dagar. Hur 14-dagarsfristen ska beräknas framgår av artiklarna 9.2 och 10. Konsumenten ska vid utövande av ångerrätten inte behöva ange några skäl eller belastas med andra kostnader än de som anges i artikel 13.2 eller 14. I artikel

11 regleras hur ångerrätten ska utövas. Enligt artikel 16 gäller ångerrätten inte i vissa fall.

Rättsverkningar av formuläret för utövande av ångerrätten

Enligt distansavtalslagen ska näringsidkaren, innan ett avtal ingås, informera konsumenten om att det finns en standardblankett som han eller hon kan använda för att utöva ångerrätten (2 kap. 2 § första stycket 9 distansavtalslagen). Lagbestämmelsen genomför artikel

6.1 h i direktivet. I avsnitt 5 görs bedömningen att vissa lagändringar bör göras beträffande genomförandet av artikel 6.1 h. Det föreslås där att distansavtalslagen ändras på så sätt att en näringsidkare ska vara skyldig att överlämna formuläret för utövande av ångerrätt till konsumenten (i stället för att bara informera om det).

Informationskraven om ångerrätten har betydelse även för hur ångerfristen ska beräknas (se artiklarna 9.2 och 10) och för kon- sumentens skyldigheter vid utövande av ångerrätten (se artikel 14). Enligt artikel 9.1 är ångerfristen 14 dagar. I artikel 9.2 anges vid vilken tidpunkt 14-dagarsfristen börjar löpa. Exempelvis räknas fristen vid köp av en tjänst från den dag då avtalet ingås och vid köp av en vara från den dag då köparen fysiskt tar varan i besittning. Det finns dock undantagsregler för det fall att näringsidkaren inte fullgör sin informationsskyldighet enligt artikel 6.1 h. Av artikel 10 framgår nämligen att ångerfristen inte börjar löpa förrän näringsidkaren har

lämnat information om ångerrätten enligt artikel 6.1 h. Vidare gäller att ångerfristen aldrig får vara längre än 12 månader efter utgången av ångerfristen så som den hade varit om den hade beräknats enligt artikel 9.2. Även dessa bestämmelser är genomförda i distansavtals- lagen (2 kap. 12 § fjärde stycket). Där anges att ångerfristen aldrig börjar löpa förrän konsumenten har fått information om ånger- rätten, men att rätten att ångra ett avtal ändå upphör senast ett år efter att ångerfristen skulle ha löpt ut om informationen hade getts på föreskrivet sätt.

Som anges ovan föreslås i denna promemoria ändringar i distans- avtalslagen som innebär att näringsidkaren ska vara skyldig att inte bara lämna information om ångerrätten utan också överlämna formuläret för utövande av ångerrätten till konsumenten (se de före- slagna bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket 9 respektive 2 a §). Som en följd av denna ändring bör även reglerna om beräkning av ångerfristen i distansavtalslagen anpassas till den föreslagna regeln om överlämnande av formuläret. Distansavtalslagen bör därför ändras så att det anges att ångerfristen aldrig börjar löpa förrän kon- sumenten har fått information om ångerrätten, inklusive formuläret för utövande av ångerrätten, samt att rätten att ångra sig ändå upp- hör senast ett år efter att ångerfristen skulle ha löpt ut om konsu-

xxxxxx hade fått informationen och formuläret på föreskrivet sätt. I artikel 14.2 finns bestämmelser om konsumentens betalnings-

ansvar för det fall varorna har minskat i värde när konsumenten frånträder ett avtal. Det anges att konsumenten bara ska hållas ansvarig för varornas minskade värde, om värdeminskningen beror på att konsumenten har hanterat varorna på ett annat sätt än vad som har varit nödvändigt för att fastställa varorna art, egenskaper och funktion. Konsumenten får dock inte hållas ansvarig för varornas värdeminskning, om näringsidkaren har underlåtit att upplysa om ångerrätten i enlighet med artikel 6.1 h. På motsvarande sätt framgår av artikel 14.3 och 14.4 a att korrekt information från näringsidkaren är avgörande för om konsumenten ska behöva betala för det som har levererats eller utförts, om konsumenten ångrar ett avtal om tillhandahållande av tjänster eller leverans av vatten, gas eller el, i de fall när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, eller leverans av fjärrvärme.

Bestämmelserna i artikel 14.2, 14.3 och 14.4 a har genomförts i distansavtalslagen. Där anges att konsumenten i de ovan angivna

fallen är skyldig att ersätta näringsidkaren under förutsättning att näringsidkaren på ett korrekt sätt har gett konsumenten information om ångerrätten (2 kap. 15 §).

Även dessa regler bör anpassas mot bakgrund av att direktivets informationskrav även innefattar ett krav på näringsidkaren att över- lämna formuläret för utövande av ångerrätten. För att en konsument ska vara skyldig att ersätta en näringsidkare för en varas värde- minskning, eller tjänster och vissa leveranser som inletts under ångerfristen, måste näringsidkaren utöver information om ånger- rätten också ha överlämnat formuläret för utövande av ångerrätten.

Uttrycklig begäran om utförande eller leverans under ångerfristen

I artikel 14.3 och 14.4 a finns (som anges ovan) bestämmelser om i vilken omfattning konsumenten måste betala för tjänster, och vissa leveranser, som näringsidkaren har tillhandahållit honom eller henne under ångerfristen, innan konsumenten väljer att frånträda avtalet. I fråga om sådana avtal gäller att konsumenten har en betalnings- skyldighet för tjänster som har utförts och sådant som har levererats, endast om han eller hon uttryckligen har begärt att näringsidkaren ska börja utföra tjänsten eller inleda leverans redan under ånger- fristen. När det är fråga om ett avtal utanför affärslokaler måste en sådan uttrycklig begäran göras på ett varaktigt medium (se artikel 7.3).

Bestämmelserna om i vilken utsträckning konsumenten är betalningsskyldig för sådant som har utförts eller levererats under ångerfristen har genomförts i distansavtalslagen (2 kap. 15 § 3 och 4). Det anges bl.a. att konsumenten, för att vara ersättningsskyldig, uttryckligen måste ha begärt att näringsidkaren ska börja utöva en tjänst eller påbörja leverans av vatten, gas, el eller fjärrvärme.

Kommissionen har ifrågasatt genomförandet av artikel 7.3. Detta eftersom det i svensk rätt inte finns någon regel om att konsumenten ska framställa sin begäran om utförande av en tjänst eller leverans på ett varaktigt medium (vid avtal utanför affärslokaler).

Det kan konstateras att det i distansavtalslagen inte finns någon bestämmelse om vilken form en begäran från konsumentens sida ska ha. Det bör därför införas en bestämmelse om att konsumentens begäran om att näringsidkaren redan under ångerfristen ska börja

utföra tjänsten eller påbörja leverans av vatten, gas, el eller fjärr- värme, ska ske i en läsbar och varaktig form. Det innebär alltså att om ett sådant avtal ingås utanför affärslokaler, måste en närings- idkare se till att få konsumentens skriftliga samtycke för att ha rätt att ta betalt för det som levereras under ångerfristen. Saken bör regleras i de näraliggande bestämmelserna i 2 kap. 15 § distans- avtalslagen.

Det klargörs hur konsumenten kan gå till väga för att ångra ett avtal

I artikel 11 finns regler om hur ångerrätten ska utövas. Det framgår bl.a. att en konsument ska informera näringsidkaren om sitt beslut att frånträda ett avtal innan ångerfristen löper ut. Konsumenten kan för det ändamålet antingen använda det formulär för utövande av ångerrätten som finns i bilaga 1 B till direktivet eller lämna ett annat otvetydigt meddelande om sitt beslut att frånträda avtalet.

Bestämmelserna har genomförts i distansavtalslagen. Där anges att konsumenten har rätt att frånträda avtalet (dvs. utöva sin ånger- rätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta (2 kap. 10 § första stycket). I förarbetena till paragrafen framgår att konsumenten kan använda sig av formuläret för utöv- ande av ångerrätten för att meddela näringsidkaren, men att konsu- menten lika gärna kan välja att meddela näringsidkaren på något annat sätt (se prop. 2013/14:15 s. 87).

Kommissionen har ifrågasatt genomförandet. Enligt kommis- sionen är det inte tillräckligt att formuläret för utövande av ånger- rätten nämns i förarbetena. Enligt kommissionens uppfattning bör saken regleras i lag.

Det står klart att distansavtalslagen har samma innebörd som direktivet i det nu aktuella avseendet. Direktivets innebörd är näm- ligen att konsumenten kan välja att informera näringsidkaren om att han eller hon utövar ångerrätten på vilket sätt som helst (så länge som det är otvetydigt). Detta hindrar dock inte att det är möjligt att i lag klargöra att det finns ett särskilt formulär att tillgå för detta ändamål. Någon nackdel med en sådan lagändring kan inte förutses. Tvärtom kan antas att det finns konsumenter som kan uppleva att det är lättare att utöva ångerrätten, om de redan av lagtexten får kunskap om att det finns ett formulär som de kan använda. Mot

bakgrund härav bör en ändring av lagen göras. Det bör alltså i distansavtalslagen framgå att konsumenten, för att meddela närings- idkaren om utövandet av ångerrätten, antingen kan använda formu- läret eller lämna ett annat otvetydigt meddelande om sitt beslut att frånträda avtalet.

Konsumentens kostnadsansvar vid leverans av digitalt innehåll under ångerfristen

I artikel 14.4 b finns bestämmelser om konsumentens skyldighet att betala för sådant digitalt innehåll som inte tillhandahålls på ett fysiskt medium, om tillhandahållandet sker under ångerfristen och konsumenten utövar sin ångerrätt. Det kan vara fråga om s.k. strömmande media som tillhandahålls på internet eller olika former av digitalt innehåll som kan laddas ned av konsumenten. De nedan redovisade resonemangen avser alltså endast sådant digitalt innehåll som inte tillhandahålls på ett fysiskt medium.

Enligt den angivna artikeln gäller att konsumenten inte behöver betala för digitalt innehåll som helt eller delvis tillhandahålls under ångerfristen, om någon av tre särskilt angivna omständigheter är för handen (punkterna i–iii). Den första omständigheten som kan befria konsumenten från betalningsskyldighet är (i) att konsumenten inte har gett sitt uttryckliga samtycke på förhand till att tjänsterna börjar utföras före utgången av ångerfristen. Den andra omständigheten

(ii) är att konsumenten inte har medgett att ångerrätten går förlorad när han eller hon lämnade sitt samtycke. (Den tredje relevanta om- ständigheten redovisas nedan.)

Bestämmelserna i artikel 14.4 b bör läsas tillsammans med artikel 16 m som innehåller undantag från ångerrätten. Enligt sistnämnda artikel gäller ingen ångerrätt för konsumenten vid tillhandahållande av digitalt innehåll, om tillhandahållandet har inletts under ånger- fristen med konsumentens uttryckliga samtycke på förhand och konsumenten medgett att ångerrätten därigenom går förlorad.

I fråga om digitalt innehåll gäller alltså att en konsument som på förhand uttryckligen har samtyckt till leverans under ångerfristen och som har medgett att ångerrätten går förlorad, går miste om sin ångerrätt. Om konsumenten däremot inte – på det sätt som anges i artikel 16 m – både uttryckligen har samtyckt och har lämnat med-

givande, har konsumenten kvar ångerrätten. Av artikel 14.4.b fram- går i sin tur att en konsument som har kvar sin ångerrätt inte är skyl- dig att betala för det som eventuellt har levererats under ångerfristen, om han eller hon väljer att utnyttja ångerrätten. En näringsidkare som vill försäkra sig om att få betalt för det som tillhandahålls måste alltså antingen se till att inhämta ett fullständigt och korrekt med- givande och samtycke från konsumenten (så att ångerrätten faller bort) eller avvakta med att tillhandahålla det digitala innehållet till dess att ångerfristen har löpt ut.

Kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet av artikel 14.4 b.

Det kan till en början konstateras att artikel 14.4 b inte motsvaras av någon uttrycklig bestämmelse i distansavtalslagen. Det innebär emellertid inte att det svenska genomförandet är felaktigt. Bestäm- melserna i distansavtalslagen är nämligen uppbyggda på ett annor- lunda sätt än direktivet. Direktivet anger under vilka förutsättningar konsumenten är befriad från skyldigheten att betala för sådant som levererats under en ångerfrist. Distansavtalslagen anger däremot under vilka förutsättningar konsumenten är skyldig att betala för sådant som levererats under en ångerfrist (se 2 kap. 15 §). I och med att det i svensk rätt inte finns någon reglering som anger att konsu- menten är skyldig att betala för digitalt innehåll som har tillhanda- hållits under ångerfristen, så finns det ingen betalningsskyldighet för konsumenten i de nu aktuella fallen. Denna rättsföljd är dock inte helt lätt att tillgodogöra sig av lagtexten. Det bör därför införas bestämmelser i distansavtalslagen som närmare motsvarar de nu berörda direktivbestämmelserna, dvs. artikel 14.4 b i och ii. Det föreslås mot den bakgrunden att det i distansavtalslagen klargörs att om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i fråga om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, behöver han eller hon inte betala för innehåll som helt eller delvis har tillhandahållits under ångerfristen.

Som framgår inledningsvis kompletteras de nu berörda bestäm- melserna i artikel 14.4 b av ett tredje led. Enligt 14.4 b iii gäller som ytterligare en omständighet som kan befria konsumenten från betal- ningsskyldighet att näringsidkaren inte efter avtalets ingående har lämnat konsumenten en bekräftelse på konsumentens samtycke och medgivande.

Denna del av bestämmelsen ger emellertid ett egendomligt resul- tat. Om konsumenten har lämnat samtycke och medgett att ånger- rätten går förlorad – dvs. förutsättningarna enligt i och ii är uppfyllda

– finns ingen ångerfrist (se artikel 16 m i direktivet och 11 § 11 distansavtalslagen). Enligt artikel 14.4.b iii skulle konsumenten ändå vara befriad från betalningsansvar på grund av att en bekräftelse av samtycket och medgivandet inte har lämnats. Det innebär att konsumenten inte är skyldig att betala för det som har levererats under ångerfristen, i en situation där det inte föreligger någon ångerfrist. Denna inkonsekvens har uppmärksammats även av kom- missionen. Den 11 april 2018 presenterade kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993, Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU vad gäller tillsyn och modernisering av EU:s konsu- mentskyddsregler (KOM[2018] 185). I det direktivförslaget före- slås att led iii i artikel 14. 4 b ska utgå (se artikel 2.8 i förslaget). Av skälen till förslaget framgår att led iii i artikel 14.4 b inte är relevant i samband med utövande av ångerrätten, eftersom konsumenten (när led i och ii är uppfyllda) har informerats på vederbörligt sätt och godtagit att ångerrätten går förlorad (se skäl 37). Det saknas mot denna bakgrund skäl att genomföra artikel 14.4 b iii i svensk rätt.

Undantag från ångerrätten för vissa avtal om digitalt innehåll

Som framgår ovan gäller enligt artikel 16 m i direktivet att medlems- staterna inte får tillåta ångerrätt när det gäller distansavtal och avtal utanför affärslokaler med avseende på tillhandahållande av digitalt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium, om tillhandahåll- andet inletts med konsumentens uttryckliga samtycke på förhand och konsumenten medgett att ångerrätten därigenom går förlorad.

Denna bestämmelse i direktivet har genomförts genom 2 kap. 11 § 11 distansavtalslagen. Det har uppmärksammats att lagtexten har fått en felaktig utformning. Det anges att ångerrätt inte gäller för avtal som avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till leverans på detta sätt och gått med på att det inte finns någon

ångerrätt. Enligt lagtexten är det som konsumenten uttryckligen ska samtycka till alltså att det digitala innehållet levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium. Rätteligen borde samtycket ta sikte på att tillhandahållandet inleds och konsumenten gått med på att det inte finns någon ångerrätt. Lagtexten i 2 kap. 11 § 11 bör korrigeras i enlighet med detta.

7 Riskens övergång‌

Förslag: Det klargörs i konsumentköplagen att en vara är avläm- nad, inte bara när köparen personligen har fått varan i sin besitt- ning, utan även när någon som handlar på köparens vägnar har fått varan i sin besittning.

I det fall då köparen anlitar en transportör ska varan vara av- lämnad när köparen genom transportören har fått varan i sin be- sittning. Om det är säljaren som har erbjudit transportalterna- tivet, ska varan dock inte anses avlämnad i och med att den har tagits om hand av en transportör som köparen har anlitat.

Skälen för förslagen: Artikel 20 i direktivet innehåller regler om riskens övergång. Risken för att varor kommer bort eller skadas ska övergå till konsumenten när konsumenten eller tredje part, dock ej transportföretaget, som konsumenten har utsett för detta ändamål fysiskt har tagit varorna i besittning. Vidare framgår att risken, utan att det påverkar konsumentens rättigheter mot transportföretaget, ska gå över till konsumenten efter leveransen till transportföretaget, om det är konsumenten som anlitat transportföretaget för transporten av varorna och det inte är näringsidkaren som erbjudit detta transportalternativ.

Enligt konsumentköplagen går risken för en vara över på köparen när varan avlämnas (8 §). Av samma lag framgår att en vara är av- lämnad när den har kommit i köparens besittning (6 §). Avgörande för riskens övergång är således tidpunkten när köparen får besittning till varan.

Om risken har gått över till köparen innebär det att denne är skyldig att betala även om varan förstörs, kommer bort eller minskar i värde. Om risken inte gått över till köparen, är det säljaren som bär

risken. Innebörden av det framgår bl.a. av bestämmelserna om sälj- arens avtalsbrott. Tidpunkten för riskövergången är alltså exempel- vis relevant för bedömningen av om det föreligger fel i varan eller dröjsmål med leverans.

Av motiven till bestämmelserna i konsumentköplagen framgår att en vara ska anses avlämnad när den har tagits om hand av köparen eller på annat sätt har överlämnats till denne. Det kan vara fråga om att köparen själv tar varan med sig från en butik. Om säljaren har åtagit sig att transportera varan till köparen, är varan överlämnad först när den har tagits om hand av köparen eller på annat sätt överlämnats till denne. Det framgår vidare av motiven att köparen anses ha fått varan i sin besittning även om den tas om hand av någon som handlar på köparens vägnar. (Se t.ex. prop. 1989/90:89 s. 69 f.) Vid genomförandet av direktivet bedömdes reglerna i konsument- köplagen motsvara artikel 20.

Kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet av artikel 20. Kommissionen anser att det bör framgå av lag att risken för en vara går över till köparen i de fall varan tas om hand av en transportör som köparen har anlitat eller någon annan som köparen har utsett.

Svensk rätt motsvarar i huvudsak artikel 20 i detta avseende. Som anges i förarbetena till konsumentköplagen ska en vara nämligen anses ha kommit i köparens besittning också när varan har tagits om hand av eller överlämnats till någon som handlar på köparens vägnar. Därmed går även risken över på köparen. Uttalandena i förarbetena torde omfatta även det fallet att en transportör som köparen har utsett får varan i sin besittning. En sådan transportör handlar i regel på köparens vägnar.

Det kan emellertid konstateras att avgörande för riskens övergång i artikel 20, i de fall då varan transporteras till köparen, är vem som har anlitat transportören. I doktrinen har det dessutom noterats ett näraliggande problem beträffande ordalydelsen av den hittillsvarande svenska bestämmelsen om varans avlämnade (och därmed riskens övergång). Enligt 6 § konsumentköplagen är varans avlämnande beroende av besittningsövergången. Det är således tänk- bart att en säljare anlitar en transportör och instruerar denne att han eller hon (säljaren) inte längre har rätt att förfoga över varan och att transportören inte får lämna ut varan till säljaren. En sådan instruktion från säljarens sida skulle kunna innebära att varan får

Ds 2019:3 Riskens övergång

anses vara i köparens (medelbara) besittning, vilket i sin tur innebär att den är avlämnad till köparen. I så fall skulle risken gå över till köparen. Samtidigt har i doktrinen också anförts att en sådan tillämpning skulle strida mot lagens syfte och mot tvingande rätt. (Se om detta Herre & Xxxxxxx, Konsumentköplagen, maj 2016, Zeteo, kommentaren till 6 §.)

Det finns mot denna bakgrund anledning att göra vissa förtyd- liganden i 6 § konsumentköplagen. Först och främst handlar det om att i lagtext ange det som följer av lagens förarbeten, dvs. att en vara kan vara avlämnad – inte bara när köparen personligen har fått varan i sin besittning – utan även när någon annan som handlar på köparens vägnar har fått varan i sin besittning. Därutöver bör det anges att en vara – i de fall varan transporteras till köparen – är avlämnad när transportören tar hand om varan, om det är köparen som har anlitat transportören. Bestämmelsen får därigenom en utformning som ligger närmare direktivet och ett sådant klarläggande tydliggör att säljaren inte kan flytta över risken för varan till konsumenten genom att avskära sig sin rådighet över varan.

Vidare finns i artikel 20 andra meningen en undantagsbestäm- melse som innebär att – när köparen har anlitat transportföretaget – risken ändå inte går över på köparen, om det är näringsidkaren som har erbjudit det transportalternativ som köparen väljer. En sådan regel saknas i svensk rätt. Det bör därför införas en ny bestämmelse i 6 § konsumentköplagen som innebär att, för de fall då köparen anlitar en transportör, en vara inte ska anses avlämnad när transportören tar hand om varan, om det är säljaren som har erbjudit transportalternativet. Det innebär en viss förbättring för konsu- menten, eftersom riskövergången då kommer att inträffa vid en senare tidpunkt än i dag i vissa speciella situationer när säljaren har haft inflytande över valet av transportör.

8 Vissa oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden‌

Förslag: I lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden för- tydligas att en konsument har rätt att få tillbaka sina pengar, om konsumenten har gjort en tilläggsbetalning enligt ett villkor som han eller hon inte uttryckligen har godkänt.

Skälen för förslagen: Artikel 22 i direktivet innehåller regler om tilläggsbetalningar. Innan ett avtal eller erbjudande blir bindande för konsumenten ska näringsidkaren begära konsumentens uttryckliga samtycke till alla extra betalningar utöver den ersättning som har avtalats för näringsidkarens huvudsakliga avtalsförpliktelse. Konsu- menten har enligt artikeln rätt att få tillbaka det som erlagts för sådana betalningar, om näringsidkaren inte har fått konsumentens uttryckliga samtycke, utan har utgått från detta genom att tillämpa standardval som konsumenten är tvungen att avvisa för att undvika kompletterande betalningar.

Den aktuella artikeln har genomförts i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (13 §). Det anges att ett avtalsvillkor som innebär att konsumenten ska betala mer för en vara, tjänst eller annan nyttighet än det som i avtalet anges vara priset för nyttigheten är utan verkan mot konsumenten, om denne inte uttryckligen har godkänt villkoret. I förarbetena till den aktuella bestämmelsen klar- görs att en konsument som redan har betalat till följd av ett sådant villkor har rätt att få tillbaka sina pengar (prop. 2013/14:15 s. 71 f.). Kommissionen har ifrågasatt det svenska genomförandet.

Anledningen är att det inte framgår av lagtexten att en näringsidkare är skyldig att återbetala de belopp som en konsument kan ha erlagt för s.k. extra betalningar som konsumenten inte uttryckligen har samtyckt till.

Det står klart att avtalsvillkorslagen har samma innebörd som direktivet i detta avseende. Detta hindrar dock inte att lagtexten kan förtydligas. En lagändring bör bara göras om den inte innebär någon påtaglig nackdel.

Ett skäl mot ett klarläggande i lagtext är att det skulle kunna leda till motsatsslut vid tolkningen av andra regelverk. Risken för det framstår emellertid som begränsad, huvudsakligen eftersom tillägget ger uttryck för en självklarhet. Vidare bör beaktas att det i distans- avtalslagen finns liknande bestämmelser som handlar om kon- sekvenserna av ogiltighet och som vid en första anblick kan framstå som tämligen självklara (se t.ex. 3 kap. 4 a § distansavtalslagen, som anger att en konsument inte är skyldig att betala enligt ett ogiltigt villkor). I en lagstiftning som den aktuella, som genomför ett direk- tiv och som har ett utpräglat konsumentskyddande syfte, kan det finnas skäl att vara extra tydlig med vilka rättsföljder en bestämmelse kan ha.

Mot bakgrund av det anförda är bedömningen i promemorian att det i avtalsvillkorslagen ska klargöras att en konsument har rätt att få tillbaka sina pengar, om konsumenten har gjort en tilläggsbetal- ning enligt ett villkor som han eller hon inte uttryckligen har god- känt.

9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser‌

Förslag: Lagändringarna och förordningsändringen ska träda i kraft den 1 januari 2020.

Äldre föreskrifter i konsumentköplagen och distansavtals- lagen ska gälla för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Skälen för förslagen: Som framgår av avsnitt 2 skulle de nationella åtgärderna för att följa direktivet tillämpas från och med den 13 juni 2014 (artikel 28 i direktivet). De bestämmelser som genomför direk- tivet bör naturligtvis träda i kraft så snart som möjligt. Det bedöms dock inte vara möjligt att låta de nu aktuella författningsändringarna träda i kraft tidigare än den 1 januari 2020.

Den grundläggande principen i svensk förmögenhetsrätt är att ny lag inte ska få retroaktiv verkan. (Jfr angående straff och skatter att det gäller ett uttryckligt förbud mot retroaktiv lagstiftning, se 2 kap. 10 § regeringsformen). Huvudprincipen är att nya bestämmelser bara är tillämpliga på avtal som ingåtts efter ikraftträdandet. Denna princip har inte ansetts behöva komma till uttryck i lagtext, om det är fråga om nya bestämmelser som inte samtidigt upphäver äldre. Om det däremot är fråga om att ge äldre bestämmelser ett nytt inne- håll, kan finnas skäl för särskilda övergångsbestämmelser med inne- börd att äldre bestämmelser ska tillämpas på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet (se prop. 1984/85:110 s. 366 f.). I förevarande lagstiftningsärende är frågan om behovet av övergångsbestämmelser av underordnad betydelse, eftersom de nu aktuella förslagen i huvudsak handlar om att förtydliga det som redan gäller. De ovan angivna principerna ligger emellertid till grund för förslagen nedan.

Ändringen i konsumentköplagen handlar om när avlämnande ska anses ske i vissa situationer. Ändringen innebär att en ny bestäm- melse införs, men även att den befintliga bestämmelsen i 6 § första stycket ändras och det finns därför skäl för en övergångsbestäm- melse med den ovan angivna innebörden.

Ändringen i lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden innebär att det införs en ny bestämmelse i 13 § som anger att den som har betalat enligt ett villkor som är utan verkan har rätt att få tillbaka det som har betalats. Det som anges i bestämmelsen gäller redan och lagförslaget i denna del innebär inte att någon befintlig bestämmelse ändras. Det finns därför inte skäl för någon över- gångsbestämmelse.

När det gäller förslagen beträffande distansavtalslagen handlar det om flera ändringar i befintliga bestämmelser. Det bör därför införas en övergångsbestämmelse av innebörden att äldre bestäm- melser gäller för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Därutöver föreslås i promemorian ändringar i marknadsför- ingslagen och i förordningen om formulär vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler. Det är i denna del inte fråga om ändringar i civilrättsliga bestämmelser. Vid införandet av den bestämmelse i marknadsföringslagen som nu är föremål för en ändring bedömdes det inte finnas något behov av särskilda övergångsbestämmelser (prop. 2013/14:15 s. 65). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i förevarande lagstiftningsärende. Inte heller i fråga om ändringen i förordningen om formulär vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler finns det behov av någon övergångsbestäm- melse.

10 Ekonomiska och andra konsekvenser‌

Bedömning: I huvudsak innebär förslagen förtydliganden och inte ändringar i sak. Vissa förtydliganden bedöms innebära en lättnad för företagen. Samtidigt kan vissa av förslagen ge före- tagen en något ökad administrativ börda, men denna bedöms vara av begränsad omfattning. Vidare bedöms förslagen leda till en tydligare lagstiftning, som bättre stämmer överens med direktivet och gör regleringen inom EU mer enhetlig. Det bör på sikt kunna innebära vissa besparingar för företag som bedriver verksamhet över nationsgränserna samt leda till bättre konkurrens och lägre priser för konsumenter.

För det allmänna bedöms förslagen inte medföra några kost- nader.

Skälen för bedömningen: Promemorians förslag gäller ett komplet- terande genomförande av ett EU-direktiv. Direktivet lämnar endast i liten utsträckning utrymme för andra nationella regleringar än de som följer av direktivets bestämmelser. De lagändringar som föreslås i denna promemoria har dessutom sin bakgrund i att kommissionen har granskat det svenska genomförandet av direktivet och lämnat vissa synpunkter på genomförandet. Det får i det läget anses att utrymmet för nationella anpassningar av direktivets bestämmelser är mer begränsat än normalt.

I det lagstiftningsärende varigenom det huvudsakliga genom- förandet av direktivet gjordes, konstaterades att en enhetlig regler- ing i EU bör innebära besparingar för företag som bedriver verk- samhet över nationsgränserna. På sikt bör regleringen kunna leda till bättre konkurrens och lägre priser för konsumenter (se prop. 2013/14:15 s. 66 f.). De lagändringar som nu föreslås syftar till att

uppnå bättre överensstämmelse med direktivet och de nyss nämnda konsekvenserna av att genomföra direktivet har bäring även på de nu aktuella lagändringarna.

I promemorian föreslås regler, främst för distansavtal och avtal utanför affärslokaler, som bl.a. innebär att en näringsidkare är skyl- dig att överlämna ett formulär för utövande av ångerrätten till kon- sumenten. Det klargörs vidare att näringsidkarens informationsskyl- dighet beträffande vilken maskin- och programvara som krävs för att använda digitalt innehåll är begränsad till sådant som näringsidkaren har känt till eller rimligen kan förväntas ha känt till. Motsvarande klargörande föreslås även i marknadsföringslagen, såvitt gäller andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärsförhållanden. Det före- slås också ett förtydligande av att konsumenten vid frånträdande av avtalet (ångerrätt) har möjlighet att använda formuläret för utöv- ande av ångerrätten. Det föreslås även att en konsument bara ska behöva betala för utförande av en tjänst (eller leverans av t.ex. fjärr- värme) under ångerfristen, om konsumentens begäran om att ut- förande eller leverans ska ske redan under ångerfristen görs i läsbar och varaktig form. Slutligen lämnas förslag om en bestämmelse i distansavtalslagen som klargör att konsumenten inte behöver betala för digitalt innehåll som levereras under ångerfristen, för det fall konsumenten utnyttjar sin ångerrätt.

Ett antal av de angivna ändringarna syftar till att tydliggöra vad som gäller i förhållandet mellan näringsidkaren och konsumenten. Sådana förtydliganden är till fördel för alla aktörer, både när avtal ska ingås och vid eventuella tvister eller tillsynsärenden. Genom tydlig- are regler blir det lättare för konsumenterna att förstå vilka rättig- heter de har och för företagen att förstå vad som krävs av dem.

Flera av de förslagna ändringarna är alltså till fördel för konsu- menterna. Det gäller bl.a. kravet på att näringsidkaren ska överlämna formuläret för utövande av ångerrätten till konsumenten. En annan sådan ändring är den som görs i lagen om avtalsvillkor i konsument- förhållanden och som klargör att konsumenten har rätt att kräva tillbaka pengar som har betalats utöver vad som i avtalet anges vara priset för varan eller tjänsten.

Beträffande förslagens konsekvenser för företagen kan, enligt vad som framgår ovan, konstateras att flertalet ändringar endast är av förtydligande karaktär. De negativa konsekvenserna för företagen bör därmed bli begränsade. Vissa av förslagen kommer i och för sig

Ds 2019:3 Ekonomiska och andra konsekvenser

att innebära en något ökad administrativ börda för företagen. Detta gäller till exempel kravet på att näringsidkaren ska tillhandahålla for- muläret för utövande av ångerrätten. Redan i dag gäller dock att näringsidkaren ska lämna information till konsumenten. Merkost- naden för att till förköpsinformationen foga även detta formulär – som finns tillgängligt genom Konsumentverkets försorg – måste vara begränsad. I promemorian föreslås även en ändring i konsu- mentköplagen som innebär att en näringsidkare står risken för en vara något längre än i dag, i vissa fall då varan transporteras till kunden. Den avtalssituation som den aktuella bestämmelsen tar sikte på framstår som ovanlig, varför förändringen är av begränsad betydelse. De ändringar som görs i fråga om informationskraven i distansavtalslagen och marknadsföringslagen innebär i huvudsak förtydliganden i förhållande till vad som redan gäller och bedöms inte ge några kostnadsökningar för företagen. Tvärtom bör de tyd- ligare reglerna kunna medföra kostnadsbegränsningar, genom att de underlättar för företagen att leva upp till lagens krav. Vidare sker ändringarna i syfte att bättre anpassa svensk rätt till vad som gäller i EU på detta område. Eftersom förslagen innebär att det i ännu högre grad än i dag blir likartat utformade bestämmelser i hela EU, behöver företagen i mindre grad anpassa sitt agerande till olika nationella marknader, vilket också bör innebära en kostnadsbesparing. Dess- utom görs i någon mån förtydliganden som kan sägas vara till förmån för företagen. Gränserna för näringsidkarens ansvar i fråga om in- formation om hur maskin- och programvara fungerar tillsammans klargörs nämligen.

För det allmänna bedöms förslagen inte medföra några merkost- nader. När det gäller Konsumentverkets tillsynsansvar ändras inte tillsynsuppgifterna och förslagen bör inte medföra några nya kostnader. Tvärtom kan det tänkas att de tydligare bestämmelserna kan underlätta Konsumentverkets tillsyn på området. De föreslagna reglerna torde inte heller innebära några ökade kostnader vare sig för konsumentvägledare, Allmänna reklamationsnämnden eller dom- stolarna.

Förslagen bedöms inte få någon påverkan på jämställdheten mellan män och kvinnor eller möjligheten att nå de integrations- politiska målen. Förslagen bedöms inte heller ha några sociala eller miljömässiga konsekvenser.

11 Författningskommentar‌

11.1 Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)‌

Varans avlämnande

Avlämnandet

6 § Varan är avlämnad när köparen, själv eller genom en transportör som köparen har anlitat eller någon annan som handlar på köparens vägnar, har fått varan i sin besittning.

Om det är säljaren som har erbjudit transportalternativet, ska varan dock inte anses avlämnad i och med att den har tagits om hand av en transportör som köparen har anlitat.

Paragrafen reglerar när en vara är avlämnad. Avlämnandet har be- tydelse för bl.a. tidpunkten för riskens övergång samt bedömningen av frågor om dröjsmål. I paragrafen görs dels vissa förtydliganden, dels ett tillägg i fråga om vad som gäller när köparen har anlitat en transportör men det är säljaren som har erbjudit det aktuella transportalternativet. Övervägandena finns i avsnitt 7.

Enligt paragrafen gäller, som hittills, att varan är avlämnad när köparen har fått den i sin besittning. Vad detta innebär för olika slags köp utvecklas i förarbetena till paragrafens hittillsvarande lydelse. Exempelvis gäller att om köparen ska hämta varan hos säljaren, är varan avlämnad när den har tagits om hand av köparen. Huruvida en vara har tagits om hand av köparen får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I det fallet att säljaren har åtagit sig att transportera en vara till köparen, är varan avlämnad först

när den har tagits om hand av köparen eller på annat sätt har över- lämnats till denne. Vidare gäller att varan har kommit i köparens besittning om den har tagits om hand av eller överlämnats till någon som handlar på köparens vägnar. (Se prop. 1989/90:89 s. 69 f., där fler exempel lämnas.)

I första stycket görs två justeringar. Det klargörs att en vara är av- lämnad även i den situationen att köparen får den i sin besittning genom någon som handlar på köparens vägnar. Frågan om vem som anses handla på köparens vägnar får avgöras enligt allmänna regler om handlande genom representant. Lagändringen innebär ingen ändring av rättsläget, se prop. 1989/90:89 s. 69 f. Så länge varan är kvar hos säljaren, eller hos någon som handlar på dennes vägnar, t.ex. en transportör som säljaren har gett i uppdrag att frakta varan till köparen, så är varan inte avlämnad.

Vidare införs i första stycket en bestämmelse som tar sikte på situationen att köparen har anlitat en transportör. Bestämmelsen innebär att en vara är avlämnad, om en transportör som köparen har anlitat har fått varan i sin besittning. När en vara tas om hand av en transportör är det centrala för avlämnandet alltså inte på vems vägnar transportören anses handla. I stället är det vem som har anlitat transportören som är avgörande för om varan ska anses avlämnad.

I andra stycket, som är nytt, införs en undantagsbestämmelse för den situationen att köparen har anlitat en transportör, men det är säljaren som har erbjudit det aktuella transportalternativet. Enligt bestämmelsen är varan i en sådan situation inte avlämnad, trots att den har tagits om hand av en transportör som har anlitats av köparen. Undantagsbestämmelsen tar bara sikte på transportörer som har anlitats utifrån alternativ som säljaren har erbjudit. Vad det innebär att köparen har anlitat en transportör utifrån alternativ som säljaren har erbjudit, får tolkas i ljuset av direktivet och den praxis som kan utvecklas vid EU-domstolen. I vart fall torde säljaren anses ha er- bjudit transportalternativet, om exempelvis en internetbaserad sälj- are erbjuder ett antal prisdifferentierade fraktalternativ som tar olika

lång tid för leverans och köparen väljer ett av dessa fraktalternativ.

Undantagsbestämmelsen i andra stycket blir bara relevant när det formellt sett är konsumenten som anlitar transportören. Om det är säljaren som anlitar transportören, saknar det betydelse huruvida säljaren har erbjudit köparen flera olika fraktalternativ. I så fall gäller huvudregeln enligt första stycket.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artikel 20 i direk- tivet.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

2. För avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller 6 § i den äldre lydelsen.

Enligt första punkten träder de nya bestämmelserna i kraft den 1 januari 2020.

I andra punkten tydliggörs, i enlighet med allmänna principer inom avtalsrätten, att 6 § i den äldre lydelsen gäller för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 9.

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden‌

Civilrättsliga bestämmelser

13 § Ett avtalsvillkor som innebär att konsumenten ska betala mer för en vara, tjänst eller annan nyttighet än det som i avtalet anges vara priset för nyttigheten är utan verkan mot konsumenten, om denne inte uttryckligen har godkänt villkoret.

En konsument som har betalat enligt ett avtalsvillkor som är utan verkan enligt första stycket har rätt att få tillbaka det som har betalats.

Paragrafen tar sikte på avtalsvillkor som kan vilseleda konsumenten i fråga om vad han eller hon ska betala för en vara, tjänst eller annan nyttighet, genom att det utöver det angivna priset för varan också finns krav på olika former av tilläggsbetalningar. Övervägandena finns i avsnitt 8.

Om ett avtalsvillkor innebär att en konsument ska betala mer än det som har angetts vara priset, är utgångspunkten att ett sådant

avtalsvillkor är utan verkan. Villkoret är bara giltigt om konsumen- ten uttryckligen har godkänt det. (Se prop. 2013/14:15 s. 71 f.)

I andra stycket, som är nytt, förtydligas vad som gäller beträffande en betalning som har gjorts enligt ett sådant villkor som avses i första stycket och som är utan verkan. En konsument som redan har betalat har rätt att få tillbaka sina pengar. Tillägget innebär ingen ändring av rättsläget (se prop. 2013/14:15 s. 71 f.).

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artikel 22 i direk- tivet.

11.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler‌

1 kap. Inledande bestämmelser

Definitioner

2 § I lagen avses med

distansavtal: avtal som ingås inom ramen för ett av näringsidkaren organiserat system för att träffa avtal på distans, om kommunikationen uteslutande sker på distans,

affärslokal: fast eller rörlig detaljhandelslokal där näringsidkaren per- manent eller vanligen driver verksamhet,

avtal utanför affärslokaler: avtal som ingås

– då näringsidkaren och konsumenten samtidigt är närvarande på någon annan plats än i näringsidkarens affärslokal eller efter det att konsumenten lämnat ett anbud på en sådan plats,

– i näringsidkarens affärslokal eller med hjälp av ett medel för distans- kommunikation i omedelbar anslutning till att konsumenten kontaktats av näringsidkaren på någon annan plats där de samtidigt varit närvarande, eller

– under en utflykt som har organiserats av näringsidkaren i mark- nadsförings- eller försäljningssyfte,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

digitalt innehåll: data som produceras och tillhandahålls i digital form.

Paragrafen anger innebörden av olika uttryck som används i lagen. Ändringarna innebär att en definition förtydligas och det införs två nya definitioner. Övervägandena finns i avsnitt 4.

I paragrafen finns sedan tidigare en definition av begreppet avtal utanför affärslokaler. Det införs nu en definition av begreppet affärslokaler.

Begreppet affärslokaler har kommenterats utförligt i prop. 2013/14:15 s. 73. Det anges där bl.a. att med begreppet affärslokaler avses fasta eller rörliga lokaler som näringsidkaren, permanent eller säsongsvis, använder som vanlig plats för sin affärsverksamhet. Även enklare affärsställen omfattas av definitionen. Även kiosker, varu- bussar och marknads- eller mässtånd kan alltså vara affärslokaler. Vidare framgår att det är av betydelse hur regelbunden närings- idkarens verksamhet är i den aktuella lokalen. Om försäljningen sker inte endast undantagsvis från lokalen, är det normalt fråga om en affärslokal. Det ska vidare vägas in om det för konsumenten framstår som naturligt att söka upp lokalen för ett köp.

EU-domstolen har prövat frågan om huruvida försäljning från ett stånd vid en mässa ska anses ha skett från en plats där näringsidkaren vanligen driver sin verksamhet (dvs. en affärslokal). Domstolen konstaterade att direktivets bestämmelser i stor utsträckning syftar till att skydda konsumenter i de fall en näringsidkare inleder avtals- förhandlingar med konsumenten på en plats där konsumenten är oförberedd på sådana förhandlingar. Avgörande för om en verksam- het vanligen ska anses drivas från en viss plats är därför enligt dom- stolen om en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument – med hänsyn till samtliga sakomständigheter som rör verksamheten och bland annat hur ståndet uppfattas och den information som ges i lokalerna på själva mässan – rimligtvis kan förvänta sig att näringsidkaren driver sin verksamhet där och tilltalar vederbörande i syfte att ingå ett avtal (se EU-domstolens dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin, C-485/17, EU:C:2018:642).

Med anledning av att begreppet affärslokaler definieras i lagen görs en följdändring i definitionen av begreppet avtal utanför affärs- lokaler.

I paragrafen införs slutligen en definition av begreppet digitalt innehåll. Begreppet används redan i lagstiftning som genomför direktivet i en betydelse som överensstämmer med direktivets

definition, se t.ex. hittillsvarande lydelse av 2 kap. 2 § första stycket

17. Digitalt innehåll avser data som produceras och tillhandahålls i digital form. Åtkomsten kan ske genom nedladdning eller direkt- uppspelning, från ett fysiskt medium eller på något annat sätt, se prop. 2013/14:15 s. 75 och skäl 19 i direktivet.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 2.9 och

2.11 i direktivet.

2 kap. Avtal om varor och icke finansiella tjänster

Information innan ett avtal ingås

2 § Innan ett avtal ingås ska näringsidkaren ge konsumenten information om

1. sitt namn, organisationsnummer, telefonnummer och telefaxnummer samt sin adress och e-postadress, och, om näringsidkaren agerar för någon annans räkning, dennes motsvarande uppgifter,

2. varans eller tjänstens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med hänsyn till varan eller tjänsten och till hur informationen ges,

3. varans eller tjänstens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas; om avtalet löper på obegränsad tid eller avser en prenumeration, ska även kostnaderna per faktureringsperiod och per månad anges,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

6. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande; om avtalet ska ingås på näringsidkarens webbplats, ska det i början av beställningsprocessen anges vilka betalningssätt som godtas och om det finns några begränsningar för leveransen,

7. handpenning eller andra ekonomiska garantier som konsumenten ska lämna och de villkor som gäller för detta,

8. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag, hur reklama- tion kan göras och gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumenten kan vända sig för att framställa klagomål,

9. huruvida och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt, tidsfristen och övriga villkor för ångerrätten samt hur ångerrätten utövas,

10. den skyldighet konsumenten vid utövande av ångerrätten kan ha att på egen bekostnad återsända varan samt, vid distansavtal, kostnaden för att återsända varan om den är sådan att den inte kan återsändas med post,

11. huruvida konsumenten är skyldig att ersätta näringsidkaren enligt 15 § 3 eller 4,

12. åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, återbetala det som betalts för varan eller byta ut eller reparera varan eller utföra någon form av service på den, om den inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i utfästelser eller marknadsföring,

13. den assistans och service som gäller efter försäljningen,

14. uppförandekoder som gäller för näringsidkaren och hur konsumen- ten kan ta del av dem,

15. avtalets löptid,

16. kortaste giltighetstid för konsumentens skyldigheter enligt avtalet,

17. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt,

18. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet, och

19. vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol.

Vid en auktion får informationen enligt första stycket 1 ersättas med motsvarande uppgifter om auktionsförrättaren, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation. Under samma förutsättning får information enligt första stycket 8 om gatuadressen till det verksamhetsställe dit konsumen- ten kan framställa klagomål avse auktionsförrättarens verksamhetsställe.

I paragrafen regleras den skyldighet en näringsidkare har att infor- mera konsumenten innan ett distansavtal eller ett avtal utanför affärslokaler ingås. Det görs ändringar i bestämmelsen om närings- idkarens skyldigheter i fråga om ångerrätten och i fråga om infor- mation vid avtal om digitalt innehåll. Vidare klargörs vilken informa- tion konsumenten ska få, om näringsidkaren har gjort åtaganden utöver vad som följer av lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.

All information enligt paragrafen ska lämnas innan avtal ingås. Hur informationen ska lämnas regleras i 3–5 §§. I första stycket anges vilken information som ska lämnas innan ett avtal ingås.

Den hittillsvarande bestämmelsen i punkten 9 om att närings- idkaren ska informera om ett standardformulär för utövande av ångerrätten tas bort. Vilka skyldigheter näringsidkaren har i fråga

om standardformuläret framgår i stället av den nya 2 a § (se kom- mentaren till den paragrafen).

Vidare införs en ny punkt 12, som delvis motsvarar hittillsvarande punkt 12. Punkten tar sikte på informationskrav avseende det som i direktivet benämns som garantier, eller i den engelska språk- versionen som kommersiella garantier (se artikel 2.14). Av punkten framgår att näringsidkaren ska informera om de åtaganden som näringsidkaren eller en tillverkare gör utöver vad som följer av deras lagstadgade skyldigheter.

Till följd av att det införs en punkt enligt ovan numreras punk- terna 12–18 om till 13–19.

Enligt punkt 13, som delvis motsvarar hittillsvarande punkt 12, ska näringsidkaren informera om den assistans och service som gäller efter försäljningen, om konsumenten har rätt till sådana tjänster enligt avtalet.

I punkt 18 förtydligas att skyldigheten att informera om vilken maskin- och programvara som krävs för att använda ett digitalt innehåll bara gäller sådant som näringsidkaren känner till eller rim- ligen kan förväntas känna till. Någon saklig ändring är inte avsedd. Tillägget klargör vad som redan gäller (se prop. 2013/14:15 s. 82).

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 2.14, 6.1 h,

6.1 m och 6.1 s i direktivet.

2 a § Om det finns en ångerrätt, ska näringsidkaren tillsammans med sådan information som avses i 2 § första stycket 9 ge konsumenten ett standard- formulär för utövande av ångerrätten.

Paragrafen, som är ny, innehåller en regel om att näringsidkaren är skyldig att överlämna ett standardformulär för utövande av ångerrätt till konsumenten. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Som huvudregel har en konsument rätt att frånträda ett avtal, dvs. att utöva en ångerrätt, vid avtal som omfattas av lagen (se 10 §). Det finns dock undantag från ångerrätten för vissa avtal (11 §).

Enligt förevarande paragraf är näringsidkaren skyldig att över- lämna ett standardformulär för utövande av ångerrätt till konsumen- ten, om det finns en ångerrätt. Formulärets utformning framgår av bilaga I B till direktivet. Föreskrifter om standardformuläret finns i förordningen (2014:19) om formulär vid distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Det är alltså inte tillräckligt att näringsidkaren informerar om att standardformuläret finns och var konsumenten kan få tag på det. Det krävs att näringsidkaren överlämnar formuläret till konsumen- ten. Detta är en nyhet i förhållande till hittillsvarande reglering (jfr hittillsvarande 2 § första stycket 9). Bestämmelser om hur standardformuläret ska överlämnas till konsumenten finns i 3–5 §§.

Genom paragrafen genomförs artikel 6.1 h i direktivet.

Hur information ska ges innan ett distansavtal ingås

3 § I fråga om distansavtal ska informationen enligt 2 § vara klar och begriplig och ges på ett sätt som är anpassat till det medel för distans- kommunikation som används. Detsamma gäller det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.

Om avtalet ska ingås genom ett sådant medel för distanskommunika- tion som gör att information endast kan ges i begränsad omfattning eller under begränsad tid, ska åtminstone information enligt 2 § första stycket 1, i fråga om näringsidkarens namn och organisationsnummer, 2–4, 15 och 17 ges med hjälp av det kommunikationsmedlet. Om det finns en ångerrätt, ska information enligt 2 § första stycket 9 också ges med hjälp av kommunikationsmedlet. Övrig information enligt 2 § första stycket och det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a § ska ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i första stycket i denna paragraf.

Om avtalet ska ingås på näringsidkarens webbplats, ska konsumenten särskilt uppmärksammas på innehållet i den information som ges enligt 2 § första stycket 2–4 och 15–17.

I paragrafen regleras hur informationen enligt 2 § ska lämnas inför ingåendet av ett distansavtal. Det görs två tillägg i paragrafen beträf- fande standardformuläret för utövande av ångerrätten. Övervägan- dena finns i avsnitt 5.

I första stycket första meningen görs redaktionella ändringar. Den information som anges i 2 § ska vara klar och begriplig och ges på ett sätt som är anpassat för det medel för distanskommunikation som används. Enligt första stycket andra meningen, som är ny, gäller detta även beträffande standardformuläret för utövande av ånger- rätten som näringsidkaren ska överlämna till konsumenten enligt 2 a §. Information är klar och begriplig om konsumenten normalt

sett inte har några svårigheter att ta del av den eller förstå den (se prop. 2013/14:15 s. 82 f.).

I andra stycket finns ett undantag från formkraven i första stycket för de fall avtalet ingås med ett kommunikationsmedel som inte möjliggör att all information lämnas till konsumenten med det valda kommunikationsmedlet. I så fall behöver endast en begränsad del av informationen enligt 2 § överlämnas med hjälp av det kommunika- tionsmedlet. Exempelvis måste information om ångerrätten lämnas på det sättet. Enligt andra stycket tredje meningen ska övrig infor- mation enligt 2 första stycket ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med vad som föreskrivs i första stycket. Det införs ett tillägg i tredje meningen, som innebär att även standardformuläret för utövande av ångerrätten enligt 2 a § ska ges på något annat lämpligt sätt i enlighet med kraven i första stycket i denna paragraf.

I andra och tredje styckena görs även justeringar till följd av den ändrade numreringen i 2 § första stycket.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 6.1 h, 8.1 och 8.4 i direktivet.

4 § När ett distansavtal har ingåtts ska näringsidkaren inom rimlig tid ge konsumenten en bekräftelse på avtalet. Bekräftelsen ska ges senast när varan levereras eller tjänsten börjar utföras.

Bekräftelsen ska ges i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten och innehålla den information enligt 2 § som inte redan getts i sådan form. Om konsumenten i enlighet med 11 § 11 har gått med på att det inte finns någon ångerrätt vid köp av digitalt innehåll, ska det framgå av bekräftelsen.

Om näringsidkaren enligt 2 a § ska ge konsumenten ett standardformulär för utövande av ångerrätten och formuläret inte redan har getts i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumen- ten, ska formuläret ges i sådan form tillsammans med bekräftelsen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om den bekräftelse på avtalet som näringsidkaren ska lämna till konsumenten efter det att ett distansavtal har ingåtts. Det görs ett tillägg i paragrafen beträffande standardformuläret för utövande av ångerrätten. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Enligt det tredje stycket, som är nytt, gäller samma krav för över- lämnande av standardformuläret, som för bekräftelsen på avtalet. Även formuläret ska alltså överlämnas i en handling eller i någon

annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Beträffande innebörden av detta formkrav, se prop. 2013/14:15 s. 84. Kravet på att överlämna standardformuläret i denna form tillsam- mans med bekräftelsen på avtalet gäller bara om formuläret inte redan har överlämnats till konsumenten på det angivna sättet. När- ingsidkaren måste alltså inte överlämna formuläret i den föreskrivna formen mer än en gång. Ytterligare en förutsättning för att formu- läret ska överlämnas är naturligtvis att det finns en ångerrätt, se 2 a §. Bestämmelser om när ångerrätt saknas finns i 11 §.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 6.1 h och

8.7 i direktivet.

Hur information ska ges vid avtal utanför affärslokaler

5 § I fråga om avtal utanför affärslokaler ska informationen enligt 2 § vara klar och begriplig och ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Detsamma gäller det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §. Särskild hänsyn ska tas till behoven hos underåriga och andra särskilt utsatta personer.

När ett avtal har ingåtts ska näringsidkaren ge konsumenten en kopia av det undertecknade avtalet eller en bekräftelse på avtalet. Kopian eller be- kräftelsen ska ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Om konsumenten i enlighet med 11 § 11 har gått med på att det inte finns någon ångerrätt vid köp av digitalt innehåll, ska det framgå av kopian eller bekräftelsen.

I paragrafen regleras dels hur informationen enligt 2 § ska lämnas vid avtal utanför affärslokaler, dels näringsidkarens skyldighet att vid sådana avtal ge konsumenten en kopia eller bekräftelse av avtalet. Det görs ett tillägg i paragrafens första stycke beträffande standard- formuläret för utövande av ångerrätten. Övervägandena finns i avsnitt 5.

I första stycket första meningen görs redaktionella ändringar. Den information som anges i 2 § ska vara klar och begriplig och ges i en handling eller, om konsumenten samtycker till det, i en annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten. Enligt första stycket andra meningen, som är ny, gäller detta även beträffande det standardformulär för utövande av ångerrätten som näringsidkaren

ska överlämna till konsumenten enligt 2 a §. Beträffande vad som avses med klart och begripligt, se kommentaren till 3 §. Beträffande innebörden av handling respektive annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för konsumenten, se prop. 2013/14:15 s. 82 f.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 6.1 h och

7.1 i direktivet.

Konsumentens ångerrätt

10 § Konsumenten har rätt att frånträda avtalet (ångerrätt) genom att till näringsidkaren lämna eller sända ett meddelande om detta inom 14 dagar från den dag som anges i 12 § (ångerfrist). Konsumenten får för detta ända- mål antingen använda det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a § eller lämna eller sända ett annat otvetydigt meddelande om sitt beslut att frånträda avtalet. Om konsumenten lämnar meddelandet på näringsidkarens webbplats, ska näringsidkaren utan dröjsmål bekräfta mot- tagandet av meddelandet i en handling eller i någon annan läsbar och var- aktig form som är tillgänglig för konsumenten.

Om konsumenten i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har lämnat eller sänt ett meddelande enligt första stycket, får meddelandet åberopas även om det försenas, förvanskas eller inte kommer fram.

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om konsu- mentens ångerrätt och hur den kan utövas. Det görs vissa förtydlig- anden beträffande det meddelande om ångerrätten som konsumen- ten ska lämna till näringsidkaren. Övervägandena finns i avsnitt 6.

I första stycket anges att en konsument kan frånträda ett avtal genom att lämna eller sända ett meddelande om det till närings- idkaren inom 14 dagar. Det klargörs nu att en konsument som vill frånträda ett avtal antingen kan använda formuläret för utövande av ångerrätten eller lämna ett annat otvetydigt meddelande om sitt beslut att frånträda avtalet. Någon saklig ändring är inte avsedd (se prop. 2013/14:15 s. 87 f.).

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artikel 11.1 i direk- tivet.

Undantag från ångerrätten

11 § Ångerrätt gäller inte för avtal som

1. avser en tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras och gått med på att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts,

2. avser en vara eller tjänst vars pris beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka och som kan inträffa under ångerfristen,

3. avser en vara som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som annars har fått en tydlig personlig prägel,

4. avser en vara som snabbt kan försämras eller bli för gammal,

5. avser en vara som med bruten försegling inte lämpligen kan åter- lämnas på grund av hälso- eller hygienskäl och förseglingen har brutits av konsumenten,

6. avser en vara som till sin natur är sådan att den efter leverans samman- blandas med en annan vara på så sätt att varorna inte kan skiljas från varandra,

7. avser alkoholhaltig dryck till ett bestämt pris, när leverans inte kan ske inom 30 dagar och värdet på drycken vid leveransen beror på sådana svängningar på marknaden som näringsidkaren inte kan påverka,

8. avser en förseglad ljud- eller bildupptagning eller ett förseglat datorprogram och förseglingen har brutits av konsumenten,

9. avser lösnummer av en tidning eller en tidskrift,

10. ingås vid en auktion, om det är möjligt att delta i auktionen även på ett annat sätt än genom att använda ett medel för distanskommunikation,

11. avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att leverans inleds under ångerfristen och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt,

12. avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet, servering, catering eller någon annan liknande tjänst, inkvartering, varutransport eller biluthyrning, om näringsidkaren ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod, eller

13. avser en brådskande reparations- eller underhållsåtgärd vid ett besök i konsumentens bostad, om besöket äger rum på konsumentens initiativ och uttryckliga begäran och reparations- eller underhållsåtgärden omfattas av konsumentens begäran eller har ett direkt samband med denna.

I paragrafen anges de situationer eller typer av avtal för vilka ångerrätten inte gäller. Det görs en justering beträffande vissa avtal om digitalt innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Enligt punkt 11 i den hittillsvarande lydelsen gäller ångerrätt inte för avtal som avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt

än på ett fysiskt medium, om konsumenten både uttryckligen har samtyckt till leverans på detta sätt och gått med på att det inte finns någon ångerrätt. I lagtexten klargörs att ångerrätten kan gå förlorad, om konsumenten samtycker till att leverans inleds under ånger- fristen. Enligt punkt 11 gäller alltså inte ångerrätt för avtal som avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att leverans inleds under ångerfristen och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt. Begreppet digitalt innehåll definieras i 1 kap. 2 §, se vidare om innebörden av begreppet i kommentaren till den paragrafen.

Genom ändringen i paragrafen genomförs artikel 16 m i direk- tivet.

Ångerfristen

12 § Vid avtal om överlåtelse eller upplåtelse av en vara börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får varan i sin besittning. Vid avtal om en tjänst börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås.

Om avtalet avser flera varor eller en vara som består av flera delar, börjar ångerfristen löpa den dag då konsumenten får den sista varan respektive den sista delen av varan i sin besittning. I fråga om regelbunden leverans av varor under en viss tid börjar ångerfristen dock löpa när konsumenten får varorna från den första leveransen i sin besittning.

I fråga om avtal om leverans av vatten, gas eller el, när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, och i fråga om avtal om leverans av fjärrvärme, börjar ångerfristen löpa den dag då avtalet ingås. Detsamma gäller i fråga om avtal om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium.

Ångerfristen enligt första–tredje styckena börjar aldrig löpa förrän kon- sumenten, på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, har fått dels information om ångerrätten enligt 2 § första stycket 9, dels det standard- formulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §. Rätten att ångra sig upphör dock senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om informationen och standardformuläret hade getts på föreskrivet sätt.

I paragrafen finns regler om när ångerfristen börjar löpa för olika typer av avtal, om förlängning av ångerfristen i vissa fall och om den yttersta gränsen för ångerfristen. Det gör vissa tillägg beträffande formuläret för ångerrätten. Övervägandena finns i avsnitt 6.

I första–tredje styckena finns bestämmelser om vilken dag som ska vara startdagen för beräkning av ångerfristen för olika avtal.

Av fjärde stycket första meningen framgår att ångerfristen inte börjar löpa förrän konsumenten, på det sätt som anges i 3 eller 5 § första stycket, har fått information om dels ångerrätten enligt 2 § första stycket, dels – vilket är nytt – standardformuläret för ut- övande av ångerrätten (se 2 a § om formuläret). Detta betyder att konsumenten måste få både informationen och formuläret för att ångerfristen ska börja löpa. Ett motsvarande tillägg görs även i andra meningen. Där anges att ångerfristen upphör senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om information och standard- formulär hade getts på föreskrivet sätt.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artikel 10 i direk- tivet.

15 § Om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska konsumenten ersätta när- ingsidkaren för

1. förhöjda leveranskostnader på grund av konsumentens val av leveransmetod,

2. en varas värdeminskning i den mån den beror på att konsumenten hanterat varan i större omfattning än som varit nödvändigt för att fastställa dess egenskaper eller funktion, under förutsättning att näringsidkaren, på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket, har gett konsumenten dels information enligt 2 § första stycket 9, dels det standardformulär för ut- övande av ångerrätten som avses i 2 a §,

3. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för en tjänst som delvis utförts innan konsumenten utövade ånger- rätten, under förutsättning att konsumenten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att tjänsten skulle börja utföras under ångerfristen, och näringsidkaren på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket har gett konsumenten dels information enligt 2 § första stycket 9 och 11, dels det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §, och

4. en proportionell andel av det avtalade priset, i den mån priset är skäligt, för vatten, gas eller el, när försäljningen inte skett i en begränsad volym eller en fastställd kvantitet, eller fjärrvärme, där leveransen påbörjats innan konsumenten utövade ångerrätten, allt under förutsättning att kon- sumenten uttryckligen, och i fråga om avtal utanför affärslokaler i en hand- ling eller i någon annan läsbar och varaktig form, har begärt att leverans skulle påbörjas under ångerfristen, och näringsidkaren på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket har gett konsumenten dels information enligt 2 §

första stycket 9 och 11, dels det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a §.

I paragrafen regleras i vilken utsträckning en konsument ska ersätta näringsidkaren för det som har utförts eller levererats under ånger- fristen, om konsumenten väljer att frånträda ett avtal. Det införs regler beträffande formkravet för den begäran som en konsument kan behöva framställa om att leverans, eller utförande av en tjänst, ska inledas under ångerfristen. Dessutom införs regler om att över- lämnande av det standardformulär för utövande av ångerrätten som avses i 2 a § är en förutsättning för konsumentens ersättnings- skyldighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Av punkten 2 framgår enligt hittillsvarande reglering att vid utnyttjande av ångerrätten är konsumentens ersättningsskyldighet för en levererad vara begränsad till viss värdeminskning samt att en förutsättning för ersättningsskyldigheten är att näringsidkaren har gett konsumenten information enligt 2 § första stycket på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket. Det görs ett tillägg i bestäm- melsen om att även det standardformulär för utövande av ånger- rätten som avses i 2 a § måste överlämnas till konsumenten för att han eller hon ska vara ersättningsskyldig för varans värdeminskning. I punkterna 3 och 4 anges enligt hittillsvarande reglering att kon- sumenten – om han eller hon utövar sin ångerrätt – ska betala för en proportionell andel av det avtalade priset för en tjänst som är delvis utförd respektive för leverans av vatten, gas eller el, i de fall när försäljningen inte sker i en begränsad volym eller fastställd kvantitet, eller leverans av fjärrvärme. Konsumenten är dock endast betalnings- skyldig om denne uttryckligen har begärt att tjänsten ska börja utföras, respektive leveransen ska ske, under ångerfristen. Det som sagts gäller såväl distansavtal som avtal utanför affärslokaler. Det införs i punkt 3 och 4 bestämmelser om att en begäran från konsu- mentens sida om att en tjänst ska utföras eller att en leverans ska ske redan under ångerfristen, ska ske i läsbar och varaktig form. Detta formkrav gäller dock endast i fråga om avtal utanför affärslokaler.

Vad som avses med avtal utanför affärslokaler framgår i 1 kap. 2 §.

Vidare är det i paragrafens hittillsvarande lydelse en förutsättning för konsumentens ersättningsskyldighet enligt punkterna 3 och 4 – liksom beträffande motsvarande ersättningsskyldighet enligt punkten 2 – att näringsidkaren har gett konsumenten information

enligt 2 § första stycket på det sätt som anges i 3 § eller 5 § första stycket. Även i punkt 3 och 4 görs tillägg om att också standardfor- muläret för utövande av ångerfristen måste överlämnas till konsu- menten för att han eller hon ska vara ersättningsskyldig.

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 7.3, 14.2,

14.3 och 14.4 a i direktivet.

15 a § Om konsumenten utnyttjar sin ångerrätt i fråga om digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, behöver han eller hon inte betala för digitalt innehåll som helt eller delvis tillhandahålls under ångerfristen.

I paragrafen, som är ny, klargörs att konsumenten inte behöver betala för visst digitalt innehåll som tillhandahålls under ånger- fristen. Vad som avses med digitalt innehåll anges i 1 kap. 2 §. Över- vägandena finns i avsnitt 6.

Som huvudregel har en konsument rätt att frånträda ett avtal under vissa förutsättningar, dvs. utöva en ångerrätt i fråga om de avtal som omfattas av 2 kap. (se 10 §). Undantag från denna ångerrätt gäller bl.a. för avtal som avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt en på ett fysiskt medium, om konsumenten både uttryckligen har samtyckt till att leverans inleds under ångerfristen och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt (se den föreslagna lydelsen av 11 § 11). Om de angivna förutsättningarna är uppfyllda, saknar konsumenten ångerrätt för den typen av avtal.

Förevarande paragraf gäller konsumentens betalningsskyldighet vid avtal om sådant digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium. Det kan t.ex. vara fråga om s.k. ström- mande musik eller nedladdningsbara filmer.

Paragrafen tar sikte på fall där konsumenten utnyttjar sin ångerrätt. Bestämmelsen blir med andra ord bara tillämplig i en situation där konsumentens ångerrätt är bevarad, dvs. när förutsätt- ningarna för att ångerrätten ska gå förlorad enligt 11 § 11 inte är uppfyllda. Förevarande paragraf är alltså tillämplig dels i fall där konsumenten varken uttryckligen har samtyckt till att leverans in- leds under ångerfristen eller har gått med på att ångerrätten har gått förlorad, dels i fall där endast en av dessa förutsättningar är uppfylld. Innebörden av paragrafen är att konsumenten i de nu angivna fallen inte är skyldig att betala för det som har levererats under ånger- fristen.

Genom paragrafen genomförs artikel 14.4 b.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2020.

2. Äldre föreskrifter gäller för avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Enligt första punkten träder de nya bestämmelserna i kraft den 1 januari 2020.

I andra punkten tydliggörs, i enlighet med allmänna principer inom avtalsrätten, att äldre bestämmelser tillämpas på avtal som har ingåtts före ikraftträdandet.

Övervägandena finns i avsnitt 9.

11.4 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)‌

Information innan ett avtal ingås

22 a § Vid andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler enligt 1 kap. 2 § lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska näringsidkaren innan avtalet ingås ge konsumenten klar och begriplig information om

1. sitt namn och telefonnummer samt sin gatuadress och e-postadress,

2. produktens huvudsakliga egenskaper i den omfattning som är lämplig med hänsyn till produkten och till hur informationen ges,

3. produktens pris, inbegripet skatter och avgifter, eller, om priset inte kan anges i förväg, hur priset beräknas,

4. kostnader för leverans eller porto och andra tillkommande kostnader,

5. villkoren för betalning samt för leverans eller fullgörande på något annat sätt och tidpunkt för leverans eller fullgörande,

6. den rätt som konsumenten har att reklamera enligt lag och hur reklamation kan göras,

7. åtaganden från näringsidkaren eller tillverkaren om att, utöver vad som följer av lag, återbetala det som betalts för produkten eller byta ut, reparera eller utföra någon form av service på produkten, om den inte överensstämmer med uppgifter som lämnats i utfästelser eller marknadsföring,

8. den service som gäller efter försäljningen,

9. avtalets löptid,

10. villkoren för att säga upp avtalet, om det gäller tills vidare eller förnyas automatiskt, och

11. funktionen hos digitalt innehåll, inbegripet tekniska skyddsåtgärder, och, i den utsträckning näringsidkaren känner till eller rimligen kan förväntas känna till det, vilken maskin- och programvara som krävs för att använda det digitala innehållet.

Informationsskyldigheten enligt första stycket gäller inte, om informa- tionen framgår av sammanhanget.

Informationsskyldigheten gäller inte heller i fråga om

1. vardagliga avtal som fullgörs omedelbart,

2. andra avtal om fast egendom än sådana som avser uthyrning av fast egendom, eller

3. avtal som anges i 2 kap. 1 § andra stycket 1, 2 och 6–8 samt fjärde stycket och i 3 kap. lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler.

Paragrafen reglerar den information som näringsidkaren ska lämna innan en konsument blir bunden av vissa typer av avtal. Över- vägandena finns i avsnitt 5.

I första stycket anges att näringsidkaren beträffande andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler ska ge konsumenten klar och begriplig information innan avtalet ingås. Paragrafen gäller huvudsakligen avtal som ingås i en näringsidkares affärslokal (se prop. 2013/14:15 s. 101). Flera av begreppen i paragrafens första stycke, bl.a. begreppet digitalt innehåll, hämtar sin innebörd från direktivet om konsumenträttigheter (se även definitionerna i 1 kap. 2 § lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler).

Vilken information som näringsidkaren ska lämna anges i tio punkter.

Punkt 7, som är ny, motsvarar delvis hittillsvarande punkt 7. Punkten tar sikte på information om det som i direktivet benämns som garantier, eller i den engelska språkversionen som kommersiella garantier (se artikel 2.14). Av punkten framgår att näringsidkaren ska informera om de åtaganden som näringsidkaren eller en till- verkare gör utöver vad som följer av deras lagstadgade skyldigheter. Enligt punkt 8, som också är ny, men som delvis motsvarar hittillsvarande punkt 7, ska näringsidkaren informera om den service som gäller efter försäljningen, om konsumenten har rätt till sådan service enligt avtalet. Det klargörs att informationen inte ska avse den assistans som gäller efter försäljningen. Genom denna ändring

står lagtexten i bättre överensstämmelse med direktivet.

Till följd av de ovan redovisade ändringarna numreras punkterna 8–10 om till 9–11.

I punkt 11 förtydligas att skyldigheten att informera om vilken maskin- och programvara som krävs för att använda ett digitalt innehåll bara gäller sådant som näringsidkaren känner till eller rim- ligen kan förväntas känna till. Någon saklig ändring är inte avsedd. Tillägget klargör vad som redan gäller (se prop. 2013/14:15 s. 103).

Genom ändringarna i paragrafen genomförs artiklarna 2.14, 5.1 e och 5.1 h i direktivet.

DIREKTIV

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2011/83/EU

av den 25 oktober 2011

om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­ sätt, särskilt artikel 114,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­ téns yttrande (1),

med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och

av följande skäl:

(1) Ett antal bestämmelser om konsumenträttigheter i avtals­ förhållanden anges i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (4) och Europa­ parlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (5).

(2) Dessa direktiv har med hänsyn till erfarenheterna setts över i syfte att förenkla och uppdatera gällande bestäm­ xxxxxx, undanröja inkonsekvenser och åtgärda oönskade

(1) EUT C 317, 23.12.2009, s. 54.

(2) EUT C 200, 25.8.2009, s. 76.

(3) Europaparlamentets ståndpunkt av den 23 juni 2011 (ännu ej of­ fentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 10 oktober 2011.

(4) EGT L 372, 31.12.1985, s. 31.

(5) EGT L 144, 4.6.1997, s. 19.

brister i bestämmelserna. Översynen visade att de två direktiven bör ersättas med ett enda direktiv. Detta direk­ tiv bör därför innehålla standardbestämmelser för gemen­ samma aspekter på distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler och inte längre bygga på en minimiharmo­ niseringsstrategi som de tidigare direktiven, samtidigt som det bör vara möjligt för medlemsstaterna att behålla eller anta nationella bestämmelser med avseende på vissa aspekter.

(3) Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europe­ iska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen bidra till att uppnå en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i fördraget.

(4) Enligt artikel 26.2 i EUF-fördraget ska den inre mark­ naden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rör­ lighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säker­ ställs. En harmonisering av vissa aspekter av distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler krävs för att främja en verklig inre marknad för konsumenter med en god balans mellan en hög konsumentskyddsnivå och konkur­ renskraftiga företag, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

(5) Möjligheterna med distansförsäljning över gränserna, som borde vara ett av de mer påtagliga resultaten av den inre marknaden, utnyttjas inte fullt ut. Jämfört med den stora ökningen av den inhemska distansförsäljningen under de senaste åren har den gränsöverskridande distansförsälj­ ningen ökat i begränsad utsträckning. Denna skillnad är särskilt påtaglig i fråga om näthandel, där det finns stora möjligheter till ytterligare tillväxt. De gränsöverskridande möjligheterna när det gäller avtal som ingås utanför fasta affärslokaler (direktförsäljning) begränsas av vissa fakto­ rer, till exempel de skilda nationella konsumentskydds­ bestämmelser som näringslivet måste rätta sig efter. Jäm­ fört med ökningen av den inhemska direktförsäljningen under de senaste åren, särskilt inom tjänstesektorn (t.ex. försörjningstjänster), är antalet konsumenter som utnytt­ jar denna kanal för inköp över gränserna fortfarande lågt. Med hänsyn till de ökade affärsmöjligheterna i många medlemsstater bör små och medelstora företag (inklusive

enskilda näringsidkare) eller ombud för företag som be­ driver direktförsäljning vara mer benägna att söka affärs­ möjligheter i andra medlemsstater, särskilt i gränsregio­ ner. En fullständig harmonisering av vissa bestämmelser om konsumentinformation och ångerrätt i distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler kommer därför att bidra till en hög konsumentskyddsnivå och till att den inre marknaden fungerar bättre i förhållandet mellan nä­ ringsidkare och konsumenter.

(6) Vissa skillnader skapar betydande hinder på den inre marknaden som påverkar näringsidkare och konsumen­ ter. Dessa skillnader gör att kostnaderna för att följa regelverket ökar för de näringsidkare som vill sälja varor eller tillhandahålla tjänster över gränserna. Denna opro­ portionerliga fragmentering undergräver också kon­ sumenternas förtroende för den inre marknaden.

(7) En fullständig harmonisering av vissa huvudaspekter i lagstiftningen bör leda till betydligt större rättssäkerhet för både konsumenter och näringsidkare. Både kon­ sumenter och näringsidkare bör kunna förlita sig på ett enda regelverk grundat på tydligt definierade rättsliga begrepp som reglerar vissa aspekter i avtal mellan nä­ ringsidkare och konsumenter i hela unionen. Effekten av en sådan harmonisering bör bli att de hinder som följer av de fragmenterade bestämmelserna undanröjs och att den inre marknaden fullbordas på detta område. Dessa hinder kan bara undanröjas genom att det införs enhetliga unionsbestämmelser. Konsumenterna bör också tillförsäkras en hög enhetlig skyddsnivå i hela unionen.

(8) De regleringsaspekter som ska harmoniseras bör endast beröra avtal som ingås mellan näringsidkare och kon­ sumenter. Därför bör detta direktiv inte påverka nationell lagstiftning beträffande anställningsavtal, avtal om arvs­ rätt, avtal om familjerätt och avtal om upprättande och organisation av bolag eller partnerskapsavtal.

(9) I detta direktiv fastställs bestämmelser om information som ska lämnas för distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler och avtal av annat slag än de nyssnämnda. Detta direktiv reglerar också ångerrätten i samband med distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler och har­ moniserar vissa föreskrifter om fullgörande och vissa an­ dra aspekter på avtal mellan näringsidkare och kon­ sument.

(10) Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av bestäm­ melserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen) (1).

(1) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

(11) Detta direktiv bör inte påverka unionsbestämmelserna för särskilda sektorer, såsom humanläkemedel, medicintek­ niska produkter, integritet och elektronisk kommunika­ tion, patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård, märkning av livsmedel och den inre marknaden för el och naturgas.

(12) Informationskraven i detta direktiv bör komplettera in­ formationskraven i Europaparlamentets och rådets direk­ tiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (2) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, sär­ skilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direkti­ vet om elektronisk handel) (3). Medlemsstaterna bör be­ hålla möjligheten att införa ytterligare informationskrav för de tjänsteleverantörer som är etablerade inom deras territorium.

(13) Medlemsstaterna bör förbli behöriga, i enlighet med unionsrätten, att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på områden som inte faller inom dess tillämpnings­ område. Medlemsstaterna får således behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i detta direktiv eller vissa av dess bestämmelser i förhål­ lande till avtal som inte omfattas av direktivets tillämp­ ningsområde. Medlemsstaterna får t.ex. besluta att ut­ vidga tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv till juridiska personer eller fysiska personer som inte är ”konsumenter” i den mening som avses i detta direktiv, såsom icke-statliga organisationer, nystartade företag eller små och medelstora företag. Medlemsstaterna får likale­ des tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på avtal som inte är ”distansavtal” i den mening som avses i detta direktiv, exempelvis för att de inte ingåtts med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhan­ dahållande av tjänster på distans. Dessutom får medlems­ staterna också behålla eller införa nationella bestämmel­ ser om frågor som inte särskilt tas upp i detta direktiv, t.ex. ytterligare bestämmelser om köpeavtal, bland annat när det gäller leverans av varor eller krav på tillhandahål­ lande av information under ett avtals löptid.

(14) Detta direktiv bör inte påverka nationell lagstiftning på avtalsrättens område för avtalsrättsliga aspekter som inte regleras i detta direktiv. Därför bör detta direktiv inte påverka nationell lagstiftning som reglerar exempelvis ett avtals ingående eller giltighet (t.ex. bristande sam­ tycke). Inte heller bör detta direktiv påverka nationell lagstiftning om de allmänna rättsmedlen i avtalsfrågor, bestämmelserna om den allmänna ekonomiska ord­ ningen (t.ex. bestämmelser om oskäligt höga priser och ockerpriser) och bestämmelserna om oetiska juridiska transaktioner.

(2) EUT L 376, 27.12.2006, s. 36.

(3) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

(15) Detta direktiv bör inte harmonisera språkliga krav som tillämpas på konsumentavtal. Följaktligen får medlems­ staterna i nationell lagstiftning behålla eller införa språk­ liga krav beträffande information vid avtals ingående och avtalsvillkor.

(16) Detta direktiv bör inte påverka nationell lagstiftning om juridiska företrädare, såsom bestämmelserna om personer som agerar i näringsidkarens namn eller på hans vägnar (t.ex. ett ombud eller en förvaltare). Medlemsstaterna bör behålla sin behörighet på detta område. Detta direktiv bör vara tillämpligt på alla näringsidkare, offentliga såväl som privata.

(17) Definitionen av begreppet konsument bör omfatta fysiska personer som agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Om, beträffande avtal med dubbla syften, ett avtal ingås för ändamål som dels faller inom, dels faller utanför personens egna nä­ rings- eller yrkesverksamhet och näringssyftet är så be­ gränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sam­ manhang bör den personen även anses såsom kon­ sument.

(18) Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas frihet att i enlighet med unionslagstiftningen definiera vad de anser vara tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, hur dessa tjänster bör organiseras och finansieras i enlighet med reglerna för statligt stöd samt vilka särskilda krav de bör underställas.

(19) Med digitalt innehåll avses data som produceras och le­ vereras i digital form, såsom datorprogram, applikationer, spel, musik, videor eller texter, oavsett om åtkomsten skett genom nedladdning, direktuppspelning, från ett fy­ siskt medium eller på vilket annat sätt som helst. Avtal om leverans av digitalt innehåll bör omfattas av detta direktiv. Om det digitala innehållet levereras på ett fysiskt medium, såsom cd eller dvd, bör det anses som en vara i den mening som avses i detta direktiv. Liksom avtal om leverans av vatten, gas eller el, i de fall försäljningen inte omfattar en begränsad volym eller fastställd kvantitet, eller avtal om leverans av fjärrvärme, bör avtal om digi­ talt innehåll som inte levereras på ett fysiskt medium klassificeras varken som köpeavtal eller tjänsteavtal vid tillämpningen av detta direktiv. Avtal av detta slag bör innefatta en ångerrätt för konsumenten, om inte kon­ sumenten samtyckt till att avtalet börjar fullgöras redan under ångerfristen och sålunda gått med på att ångerrät­ ten går förlorad. Förutom de allmänna informationskra­ ven bör näringsidkaren upplysa konsumenten om det digitala innehållets funktion samt om dess relevanta

driftskompatibilitet. Med funktion bör här avses hur det digitala innehållet kan användas till exempel för att spåra konsumenternas beteende; begreppet bör också avse av­ saknaden eller förekomsten av tekniska begränsningar, till exempel skydd i form av förvaltning av digitala rättighe­ ter eller regionkodning. Med relevant driftskompatibilitet menas information om vilken standardmaskinvara och programvaruomgivning som det digitala innehållet är kompatibelt med, till exempel operativsystem, nödvändig version och vissa egenskaper hos maskinvaran. Kommis­ sionen bör undersöka behovet av ytterligare harmonise­ rade bestämmelser i fråga om digitalt innehåll, och vid behov lägga fram ett lagstiftningsförslag för att ta itu med frågan.

(20) Definitionen av distansavtal bör omfatta samtliga fall då avtal ingås mellan en näringsidkare och en konsument med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans och enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskom­ munikation (t.ex. postorder, internet, telefon eller fax), fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet ingås. Den definitionen bör också omfatta situationer då kon­ sumenten besöker affärslokalerna endast för att få upp­ lysningar om varan eller tjänsten och de därpå följande förhandlingarna och ingående av avtalet sköts på distans. Däremot bör ett avtal som förhandlas fram i närings­ idkarens affärslokaler och slutligen ingås genom distans­ kommunikation inte betraktas som ett distansavtal. Inte heller bör ett avtal som initieras genom distanskommuni­ kation men slutligen ingås i näringsidkarens affärslokaler betraktas som ett distansavtal. Inte heller bör begreppet distansavtal omfatta bokningar som konsumenten gjort genom ett medel för distanskommunikation för att be­ ställa tillhandahållande av en yrkesmässig tjänst, som när en kund ringer för att boka tid hos frisören. I begreppen organiserade system för distansförsäljning eller tillhanda­ hållande av tjänster på distans bör ingå system som er­ bjuds av tredje man, annan än näringsidkaren, men an­ vänds av näringsidkaren, såsom en webbplattform. Det bör emellertid inte omfatta fall där webbplatserna endast ger information om näringsidkaren, hans varor och/eller tjänster samt kontaktuppgifter.

(21) Ett avtal utanför fasta affärslokaler bör definieras som ett avtal som ingås mellan en näringsidkare och en kon­ sument som samtidigt är fysiskt närvarande, på ett annat ställe än i näringsidkarens fasta affärslokaler, t.ex. i kon­ sumentens bostad eller på dennes arbetsplats. Utanför fasta affärslokaler kan konsumenten stå under potentiellt psykologiskt tryck eller kan ställas inför ett överrask­ ningsmoment, oavsett om konsumenten har beställt be­ söket av näringsidkaren eller inte. Definitionen av avtal utanför fasta affärslokaler bör också inbegripa situationer där konsumenten tilltalas personligen och enskilt utanför fasta affärslokaler men avtalet omedelbart därefter ingås i näringsidkarens affärslokaler eller genom ett medel för distanskommunikation. Definitionen av ett avtal utanför fasta affärslokaler bör inte omfatta situationer då närings­ idkaren först kommer till konsumentens bostad enbart

för att ta mått eller lägga fram en uppskattning, utan att konsumenten förbinder sig till något som helst, och där avtalet ingås först längre fram, antingen i näringsidkarens fasta affärslokaler eller genom ett medel för distanskom­ munikation, utgående från näringsidkarens uppskattning. I sådana fall bör avtalet inte anses ha ingåtts omedelbart efter det att näringsidkaren tilltalat konsumenten, om konsumenten haft tid att fundera över näringsidkarens uppskattning innan avtalet ingicks. Inköp som görs un­ der en utflykt organiserad av näringsidkaren, där de för­ värvade produkterna marknadsförs och utbjuds till för­ säljning, bör betraktas som avtal utanför fasta affärsloka­ ler.

(22) Fasta affärslokaler bör omfatta alla typer av lokaler (t.ex. affärer, stånd eller lastbilar) som näringsidkaren använder som fast eller vanlig plats för sin affärsverksamhet. Mark­ nads- och mässtånd bör betraktas som fasta affärslokaler om de uppfyller detta villkor. Detaljhandelslokaler där näringsidkaren utövar sin verksamhet säsongvis, t.ex. un­ der turistsäsongen på en skid- eller badort, bör betraktas som fasta affärslokaler eftersom de är det ställe där nä­ ringsidkaren vanligen utövar sin verksamhet. Offentliga platser, t.ex. gator, köpcentrum, badstränder, idrotts­ anläggningar och allmänna transportmedel, som närings­ idkaren i undantagsfall använder för sin affärsverksamhet, samt privata bostäder och arbetsplatser bör inte betraktas som fasta affärslokaler. De affärslokaler som tillhör en person som agerar i en näringsidkares namn eller för dennes räkning i enlighet med detta direktiv bör anses vara affärslokaler i den mening som avses i detta direktiv.

(23) Varaktiga medier bör göra det möjligt för konsumenten att lagra information så länge denne behöver den för att kunna skydda sina från förbindelsen med näringsidkaren härrörande intressen. Begreppet varaktigt medium bör särskilt omfatta papper, usb-minnen, cd-rom, dvd, min­ neskort eller datorers hårdskivor liksom e-post.

(24) En offentlig auktion innebär att näringsidkare och kon­ sumenter är närvarande eller har möjlighet att närvara personligen vid auktionen. Varorna eller tjänsterna bjuds ut av näringsidkaren till konsumenten genom ett budgiv­ ningsförfarande, som i vissa medlemsstater kräver lagligt tillstånd, för att sälja varor eller tjänster till allmänheten. Den som lagt ett vinnande bud är skyldig att köpa va­ rorna eller tjänsterna. Användningen av webbplattformar för auktioner som är tillgängliga för konsumenter och näringsidkare bör inte betraktas som en offentlig auktion enligt detta direktiv.

(25) Avtal som avser fjärrvärme bör omfattas av detta direktiv i likhet med avtal om leverans av vatten, gas eller el. Med fjärrvärme avses leverans av värme, till exempel i form av ånga eller varmt vatten, från en central produktionskälla via ett överförings- och distributionssystem till flera byggnader för uppvärmningsändamål.

(26) Avtal som rör överlåtelse av fast egendom eller av rät­ tigheter till fast egendom eller skapandet eller förvärvan­ det av sådan fast egendom eller sådana rättigheter, avtal om uppförande av nya byggnader, avtal om omfattande ombyggnad av befintliga byggnader samt avtal om uthyr­ ning för bostadsändamål är redan föremål för ett antal specifika krav enligt nationell lagstiftning. Till dessa avtal hör till exempel försäljningen av fastigheter som ännu inte bebyggts och hyrköp. Bestämmelserna i detta direk­ tiv lämpar sig inte för sådana avtal, vilka därför inte bör omfattas av direktivets tillämpningsområde. Med omfat­ tande ombyggnad menas att en byggnad byggs om på ett sätt som är jämförbart med uppförande av en ny bygg­ nad, t.ex. när endast den gamla byggnadens fasad beva­ ras. I synnerhet tjänsteavtal om tillbyggnad (t.ex. av ett garage eller en veranda) och tjänsteavtal som rör annan reparation och renovering av byggnader än omfattande ombyggnad av dem bör omfattas av detta direktiv liksom avtal som rör fastighetsmäklares tjänster och avtal som rör uthyrning för andra ändamål än bostadsändamål.

(27) Transporttjänster omfattar passagerartransport och trans­ port av varor. Passagerartransport bör inte omfattas av detta direktiv eftersom den redan är föremål för annan unionslagstiftning, eller, när det gäller kollektivtrafik och taxibilar, för reglering på nationell nivå. Bestämmelserna i detta direktiv om skydd för konsumenter mot oskäliga avgifter för användningen av olika betalningsmedel eller mot dolda kostnader bör dock också gälla för avtal om passagerartransporter. Däremot bör konsumenterna i samband med varutransport och biluthyrning, som är tjänster, åtnjuta skydd genom detta direktiv, med undan­ tag för ångerrätten.

(28) För att undvika administrativa bördor för näringsidkare får medlemsstaterna besluta att inte tillämpa detta direk­ tiv när varor eller tjänster av ringa värde säljs utanför fasta affärslokaler. Gränsen för beloppet bör sättas till­ räckligt lågt, så att endast inköp av ringa betydelse un­ dantas. Medlemsstaterna bör kunna fastställa detta värde i nationell lagstiftning, förutsatt att det inte överskrider 50 EUR. När flera avtal vars innehåll har samband med varandra ingås samtidigt av konsumenten bör den totala kostnaden beaktas vid tillämpningen av denna gräns.

(29) Sociala tjänster har fundamentalt särpräglade drag som återspeglas i sektorsspecifik lagstiftning, dels på unions­ nivå, dels på nationell nivå. Sociala tjänster inbegriper å ena sidan tjänster för särskilt missgynnade personer eller personer med särskilt låga inkomster samt tjänster för personer och familjer som behöver hjälp med rutinmäs­ siga vardagssysslor och å andra sidan tjänster för alla människor som har ett särskilt behov av hjälp, stöd, skydd eller uppmuntran under en bestämd livsfas. Sociala tjänster omfattar bland annat tjänster för barn och ung­ domar, biståndstjänster för familjer, ensamstående föräld­ rar och äldre människor, tjänster för migranter. Sociala tjänster omfattar både kortfristiga och långfristiga vård- och omsorgstjänster, t.ex. tjänster som tillhandahålls av hemtjänster eller i serviceboenden och äldreboenden (vårdhem). Sociala tjänster omfattar inte bara sådana som tillhandahålls av staten på nationell, regional eller lokal nivå av tillhandahållare på uppdrag av staten eller av staten erkända välgörenhetsorganisationer utan även sådana som tillhandahålls av privata aktörer. Bestämmel­ serna i detta direktiv är inte lämpliga för sociala tjänster, som därför bör undantas från dess tillämpningsområde.

(30) Hälso- och sjukvård kräver särskilda regler på grund av sin tekniska komplexitet, sin betydelse för tjänster av allmänt intresse och på grund av sin omfattande offent­ liga finansiering. Hälso- och sjukvård definieras i Europa­ parlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den

9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1) som ”hälso- och sjukvårdstjänster som hälso- och sjukvårds­ personal tillhandahåller patienter i syfte att bedöma, bi­ behålla eller återställa deras hälsotillstånd, inbegripet för­ skrivning, utlämning och tillhandahållande av läkemedel och medicinska hjälpmedel”. Hälso- och sjukvårdsperso­ nal är enligt definitionen i detta direktiv läkare, sjukskö­ terskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tand­ läkare, barnmorskor eller farmaceuter enligt Europaparla­ mentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikatio­ ner (2), eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdssektorn som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direk­ tiv 2005/36/EG, eller en person som anses tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen enligt lagstiftningen i den med­ lemsstat där behandlingen sker. Bestämmelserna i detta direktiv är inte lämpliga för hälso- och sjukvård, som därför bör undantas från dess tillämpningsområde.

(31) Spelverksamhet bör undantas från detta direktivs tillämp­ ningsområde. Spelverksamhet innebär att insatser med penningvärde görs i hasardspel, t.ex. lotterier, kasinospel och vadslagningar. Medlemsstaterna bör kunna införa andra, också strängare, konsumentskyddsåtgärder i sam­ band med sådana verksamheter.

(1) EUT L 88, 4.4.2011, s. 45.

(2) EUT L 255, 30.9.2005, s. 22.

(32) Gällande unionslagstiftning om bland annat finansiella tjänster till konsumenter, paketresor och tidsdelat boende innehåller åtskilliga bestämmelser om konsumentskydd. Därför bör detta direktiv inte vara tillämpligt på avtal inom dessa områden. När det gäller finansiella tjänster bör medlemsstaterna uppmuntras att låta sig inspireras av gällande unionslagstiftning på området när de lag­ stiftar på områden som inte regleras på unionsnivå, så att lika förutsättningar för alla konsumenter och alla avtal om finansiella tjänster säkerställs.

(33) Näringsidkaren bör vara skyldig att i förväg informera konsumenterna om eventuella arrangemang som medför att konsumenterna måste betala en handpenning till nä­ ringsidkaren, inklusive sådana arrangemang som innebär att ett belopp blockeras på konsumentens kredit- eller bankkort.

(34) Näringsidkaren bör ge konsumenten klar och begriplig information innan konsumenten blir bunden av ett avtal som ingåtts utanför fasta affärslokaler, ett distansavtal, ett avtal av annat slag än de två sistnämnda eller ett mot­ svarande erbjudande. Näringsidkaren ska vid tillhandahål­ landet av informationen beakta de särskilda behoven hos konsumenter som är särskilt utsatta på grund av nedsatt mental, fysisk eller psykisk funktionsförmåga, ålder eller godtrogenhet, av ett slag som näringsidkaren rimligtvis kan förväntas förutse. Beaktandet av dessa särskilda be­ hov bör dock inte medföra olika nivåer för konsument­ skyddet.

(35) Den information som näringsidkaren ska tillhandahålla konsumenten bör vara obligatorisk och bör inte kunna ändras. Det oaktat bör avtalsparterna ha rätt att uttryck­ ligen enas om att ändra innehållet i det avtal som de sedan ingår, till exempel i fråga om arrangemangen för leverans.

(36) Vid distansavtal bör informationskraven anpassas till tek­ niska begränsningar i vissa medier, t.ex. begränsat antal tecken för vissa mobiltelefonskärmar eller tidsbegräns­ ningar för reklaminslag i tv. I sådana fall bör närings­ idkaren uppfylla vissa minimikrav på information och hänvisa konsumenten till någon annan informationskälla, t.ex. genom att lämna ett gratis telefonnummer eller en hypertextlänk till näringsidkarens webbplats där den re­ levanta informationen är direkt och lätt tillgänglig. Kravet att informera konsumenten om kostnaden för återsän­ dande av sådana varor som inte brukar kunna återsändas per post kommer att anses uppfyllt om näringsidkaren

till exempel anger ett transportföretag (till exempel det transportföretag som denne anlitat för leveransen av va­ ran) och ett pris för återsändandet. Om kostnaderna för återsändandet inte rimligtvis kan förhandsberäknas av näringsidkaren, till exempel eftersom denne inte själv er­ bjuder att ordna med återtransporten, bör näringsidkaren tala om att denna kostnad måste betalas och kan vara stor, tillsammans med en rimlig uppskattning av max­ imikostnaden, vilken kan bygga på kostnaderna för leve­ rans till konsumenten.

(37) Eftersom konsumenten vid distansförsäljning inte kan se varan innan avtalet ingås bör konsumenten ha ångerrätt. Av samma skäl bör konsumenten ha rätt att prova och undersöka den vara han har köpt, i den utsträckning det behövs för att fastställa varans beskaffenhet, egenskaper och funktionsduglighet. När det gäller avtal utanför fasta affärslokaler bör konsumenten ha ångerrätt på grund av en potentiell överraskningseffekt och/eller ett potentiellt psykologiskt tryck. Utövande av ångerrätten bör medföra att parternas skyldigheter att fullgöra avtalet upphör.

(38) E-handelsplatserna bör klart och läsbart ange, åtminstone när beställningen görs, om det finns några begränsningar för leveransen samt vilka betalningssätt som godtas.

(39) Vad gäller distansavtal som ingås på webbplatser är det viktigt att säkerställa att konsumenten fullt ut kan läsa och förstå huvudinslagen i avtalet innan beställningen görs. Därför bör det föreskrivas i detta direktiv att dessa uppgifter ska visas omedelbart intill den bekräftelse som krävs för att beställning ska kunna göras. Det måste också ses till att konsumenten vid sådana tillfällen kan fastställa från och med vilken tidpunkt denne är bunden av en skyldighet att erlägga betalning till näringsidkaren. Därför bör konsumentens uppmärksamhet, med hjälp av en otvetydig lydelse, särskilt fästas på att beställning in­ nebär skyldighet att erlägga betalning till näringsidkaren.

(40) De skillnader som för närvarande finns när det gäller ångerfristens längd såväl mellan medlemsstaterna som mellan distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler medför rättslig osäkerhet och kostnader för att efterleva regelverket. Samma ångerfrist bör gälla för alla distans­ avtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Vid tjänsteavtal bör ångerfristen löpa ut 14 dagar efter det att avtalet ingås. Vid köpeavtal bör ångerfristen löpa ut 14 dagar efter den dag då konsumenten eller en tredje part, annan än transportföretaget, som utsetts av konsumenten, tar

besittning. Om konsumenten beställer flera varor på samma gång men varorna levereras vid olika tidpunkter bör ångerfristen löpa ut 14 dagar efter den dag då kon­ sumenten tar den sista varan i fysisk besittning. När en vara levereras i skilda poster eller delar bör ångerfristen löpa ut 14 dagar efter den dag då konsumenten fysiskt tar den sista posten eller delen i besittning.

(41) För att uppnå rättssäkerhet bör rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister (1) tillämpas vid beräkningen av de tidsfrister som anges i detta direk­ tiv. Alla tidsfrister i detta direktiv bör därför förstås som att de anges i kalenderdagar. Om en tidsfrist uttryckt i dagar ska räknas från det ögonblick då en händelse eller en handling äger rum, bör den dag då händelsen eller handlingen äger rum inte anses ingå i tidsfristen.

(42) Bestämmelserna om ångerrätt bör inte påverka medlems­ staternas lagar och andra författningar om hävning eller icke-verkställbarhet av ett avtal eller om konsumentens möjlighet att fullfölja sina avtalsmässiga åtaganden före den tidpunkt som anges i avtalet.

(43) Om näringsidkaren inte på ett lämpligt sätt har infor­ merat konsumenten före ingåendet av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler bör ångerfristen förlängas. För att det ska finnas rättssäkerhet kring ång­ erfristen bör dock en begränsning på tolv månader infö­ ras.

(44) Skillnaderna när det gäller sätten att utöva ångerrätten i medlemsstaterna har medfört kostnader för näringsidkare som bedriver handel över gränserna. Införandet av en harmoniserad standardblankett som konsumenterna kan använda när de utövar sin ångerrätt bör göra det enklare att frånträda avtal, och skapa rättssäkerhet. Därför bör medlemsstaterna inte ställa några ytterligare formella krav på unionens standardblankett, till exempel i fråga om teckenstorlek. Konsumenten bör dock även i fortsätt­ ningen kunna utöva sin ångerrätt genom ett meddelande avfattat med egna ord, under förutsättning att meddelan­ det om beslutet att frånträda avtalet till näringsidkaren är otvetydigt. Ett brev, ett telefonsamtal eller tillbakasän­ dande av varorna med ett tydligt besked skulle kunna ses som uppfyllande av detta krav, men det bör åligga konsumenten att bevisa att denne utövat ångerrätten inom den frist som fastställs i direktivet. Av denna an­ ledning ligger det i konsumentens intresse att använda sig av ett varaktigt medium för meddelanden till närings­ idkaren om utövande av ångerrätten.

varan i sin fysiska besittning. Dessutom bör konsumen­  

ten kunna utöva sin ångerrätt innan han tar varan i fysisk

(1) EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.

(45) Eftersom erfarenheten visar att många konsumenter och näringsidkare föredrar att kommunicera via näringsidka­ rens webbplats bör näringsidkaren kunna ge konsumen­ ten möjlighet att fylla i en webbaserad blankett för ut­ övande av ångerrätten. I detta fall bör näringsidkaren utan dröjsmål lämna ett mottagningsbevis exempelvis per e-post.

(46) Om konsumenten frånträder avtalet bör näringsidkaren betala tillbaka hela det belopp som konsumenten har betalat, inklusive det som täcker näringsidkarens utgifter för leverans av varorna till konsumenten. Återbetalning bör inte ske genom tillgodokvitto om inte konsumenten har använt tillgodokvitto vid den inledande transaktionen eller uttryckligen accepterar detta. Om konsumenten ut­ tryckligen väljer ett visst slags leverans (till exempel 24- timmar expressleverans), fastän näringsidkaren erbjudit ett vanligt och allmänt vedertaget leveranssätt som skulle ha medfört lägre leveranskostnader, bör konsumenten betala kostnadsskillnaden mellan de bägge leveranssätten.

(47) Vissa konsumenter utövar sin ångerrätt efter att ha an­ vänt en vara i större utsträckning än vad som är nöd­ vändigt för att fastställa varornas beskaffenhet, egenska­ per och funktionsduglighet. Konsumenten bör i sådana fall inte förlora ångerrätten men vara ansvarig för en eventuell minskning av varans värde. För att fastställa varornas beskaffenhet, egenskaper och funktionsduglighet bör konsumenten endast tillåtas hantera och undersöka en vara på samma sätt som man skulle få göra i en affär. Konsumenten bör exempelvis bara få prova ett klädes­ plagg och inte tillåtas använda det. Följaktligen bör kon­ sumenten hantera och undersöka varan med tillbörlig omsorg under ångerfristen. Konsumentens skyldigheter vid utövande av ångerrätten bör inte avskräcka kon­ sumenten från att utöva sin ångerrätt.

(48) Konsumenten bör vara skyldig att lämna tillbaka varorna senast 14 dagar efter att ha underrättat näringsidkaren om sitt beslut att frånträda avtalet. Om näringsidkaren eller konsumenten inte uppfyller kraven i samband med utövandet av ångerrätten bör detta leda till påföljder och avtalsrättsliga bestämmelser enligt nationell lagstiftning tillämpas i överensstämmelse med detta direktiv.

(49) Det bör finnas vissa undantag från ångerrätten, både när det gäller distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler. Ångerrätt kan vara olämpligt till exempel på grund av varans eller tjänstens art. Detta gäller exempelvis vin som

levereras långt efter det att ett avtal har ingåtts i speku­ lativt syfte, där värdet beror på svängningar på mark­ naden (”primörvin”). Det bör inte heller finnas en ång­ errätt i fråga om varor som har tillverkats enligt kon­ sumentens anvisningar eller som har getts en tydlig per­ sonlig prägel, såsom specialtillverkade gardiner, eller vid leverans av till exempel bränsle, som av naturen är en vara som inte kan skiljas från andra varor efter leveran­ sen. Beviljande av ångerrätt för konsumenten kan också vara olämplig för vissa tjänster där ingåendet av ett avtal innebär att kapacitet reserveras som näringsidkaren kan få svårt att fylla om ångerrätt utövas. Detta skulle vara fallet till exempel vid bokning av hotell och fritidshus eller vid kulturella evenemang och sportevenemang.

(50) Å ena sidan bör konsumenten åtnjuta ångerrätt även om denne har begärt att en tjänst tillhandahålls innan ång­ erfristen löpt ut. Å andra sidan bör näringsidkaren kunna vara säker på att få adekvat betalning för den tjänst som tillhandahållits om konsumenten utövar sin ångerrätt. Det proportionella beloppet bör beräknas utgående från det avtalade priset, om inte konsumenten påvisar att det sammanlagda priset i sig är oskäligt, i vilket fall beloppet bör beräknas utgående från marknadsvärdet av den tjänst som levererats. Xxxxxxxxxxxxxx bör definieras med hjälp av en jämförelse med priset på en likvärdig tjänst som tillhandahållits av andra näringsidkare vid tiden för avta­ lets ingående. Därför bör konsumenten anhålla om att tjänsten tillhandahålls innan ångerfristen löpt ut genom en uttrycklig begäran och när det gäller avtal utanför fasta affärslokaler, på ett varaktigt medium. Likaså bör näringsidkaren på ett varaktigt medium informera kon­ sumenten om eventuella förpliktelser att erlägga propor­ tionell betalning för de tjänster som redan tillhandahål­ lits. Vid avtal som berör både varor och tjänster bör detta direktivs föreskrifter om återsändande av varor gälla för varorna och systemet med ersättning för tjänster gälla för tjänsterna.

(51) Konsumenternas största problem och en av huvudorsa­ kerna till tvister med näringsidkare gäller leverans av varor, bland annat varor som kommer bort eller skadas under transport, och försenad eller ofullständig leverans. De nationella bestämmelserna om leveranstider bör där­ för klargöras och harmoniseras. Leveransplats och leve­ ranssätt samt bestämmelserna för fastställande av vill­ koren och tidpunkten för överförandet av äganderätten för varan bör även i fortsättningen omfattas av nationell lagstiftning och bör därför inte påverkas av detta direktiv. Bestämmelserna om leverans i detta direktiv bör innefatta en möjlighet för konsumenten att tillåta tredje part att på konsumentens vägnar ta varorna i fysisk besittning eller ta kontroll över dem. Konsumenten bör anses ha kontroll över varorna från den tidpunkt då han eller en tredje part som konsumenten angett har tillgång till dem och kan använda dem i egenskap av ägare, eller från och med den tidpunkt då han har möjlighet att sälja varorna vidare (till exempel när konsumenten har fått nycklarna eller har ägarhandlingarna i besittning).

(52) Vid köpeavtal kan varorna levereras på olika sätt, an­ tingen omedelbart eller i ett senare skede. Om parterna inte har avtalat något exakt leveransdatum bör närings­ idkaren ordna med leverans så snabbt som möjligt, men i vilket fall som helst senast 30 dagar efter den dag då avtalet ingåtts. När det gäller bestämmelserna om för­ senad leverans får hänsyn även tas till varor som tillver­ kas eller förvärvas speciellt för konsumenten och som inte kan återanvändas av näringsidkaren utan avsevärda förluster. Därför bör man i detta direktiv fastställa en bestämmelse enligt vilken näringsidkaren i vissa fall be­ viljas en förlängd, rimlig tidsfrist. Om näringsidkaren inte har levererat varan inom den med konsumenten över­ enskomna tidsfristen, bör konsumenten, innan han kan häva avtalet, uppmana näringsidkaren att utföra leveran­ sen inom en rimlig förlängd tidsfrist, och bör ha rätt att häva avtalet om näringsidkaren inte levererar varan inom denna förlängda tidsfrist. Detta bör dock inte gälla om näringsidkaren otvetydigt förklarat att han inte kommer att leverera varan. Inte heller bör det gälla under vissa omständigheter då leveransfristen är avgörande, till ex­ empel som att en brudklänning bör levereras före bröl­ lopet. Inte heller bör det gälla om konsumenten under­ rättar näringsidkaren om att leverans vid visst datum är avgörande. För detta ändamål kan konsumenten använda de kontaktuppgifter för näringsidkaren som getts i enlig­ het med detta direktiv. Om näringsidkaren i dessa sär­ skilda fall inte levererar i tid bör konsumenten ha rätt att häva avtalet omedelbart efter det att den ursprungliga leveransfristen löpt ut. Detta direktiv bör inte påverka nationella bestämmelser om hur konsumenten bör delge näringsidkaren sin önskan att häva avtalet.

(53) Utöver konsumentens rätt att häva avtalet om närings­ idkaren inte har fullgjort sin skyldighet att leverera varan i enlighet med detta direktiv, får konsumenten, i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning, tillgripa andra medel såsom att förlänga leveransfristen för näringsidkaren, kräva att avtalet fullgörs, innehålla betalning och begära skadestånd.

(54) Medlemsstaterna bör, i enlighet med artikel 52.3 i Euro­ paparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre mark­ naden (1), ha rätt att förbjuda eller begränsa näringsidkar­ nas rätt att ta ut avgifter med beaktande av behovet att stimulera konkurrensen och främja en effektiv använd­ ning av betalningsinstrument. I vart fall bör det vara förbjudet för näringsidkarna att ta ut sådana avgifter av konsumenterna som överstiger de kostnader näringsidka­ ren haft för användningen av något visst betalningssätt.

(55) När näringsidkaren har skickat iväg varorna till kon­ sumenten kan, om en vara kommer bort eller skadas,

tvister uppstå angående tidpunkten för riskens övergång. Därför bör det i detta direktiv föreskrivas att konsumen­ ten bör skyddas mot alla risker för att varor kommer bort eller skadas innan konsumenten har tagit dessa i fysisk besittning. Konsumenten bör vara skyddad under en transport som näringsidkaren ordnar eller utför, även om konsumenten har valt ett visst leveranssätt bland de alternativ som erbjuds av näringsidkaren. Å andra sidan bör denna bestämmelse inte vara tillämplig på avtal där konsumenten fritt får välja om han ska ta hand om leveransen av varorna själv eller be ett transportföretag ombesörja den. När det gäller tidpunkten för övergången av risken bör en konsument anses ha tagit varorna i fysisk besittning när han har tagit emot dem.

(56) Personer eller organisationer som enligt nationell lagstift­ ning anses ha ett berättigat intresse av att tillvarata kon­ sumenternas rättigheter i avtalsförhållanden bör ges möj­ lighet att inleda förfaranden inför domstol eller hos en förvaltningsmyndighet med behörighet att fatta beslut som rör klagomål eller att inleda lämpliga rättsliga för­ faranden.

(57) Medlemsstaterna måste fastställa påföljder vid överträdel­ ser av detta direktiv och se till att de verkställs. Påfölj­ derna bör vara effektiva, proportionella och avskräc­ kande.

(58) Konsumenten bör inte fråntas det skydd som följer av detta direktiv. Om tillämplig lag för avtalet är lagen i ett tredjeland bör förordning (EG) nr 593/2008 tillämpas för att avgöra om konsumenten får behålla det skydd som följer av detta direktiv.

(59) Kommissionen bör efter samråd med medlemsstaterna och berörda parter undersöka hur man på lämpligaste sätt ser till att alla konsumenter och näringsidkare infor­ meras om sina rättigheter på försäljningsstället.

(60) Eftersom affärsmetoder som innebär att varor eller tjäns­ ter levereras till konsumenter utan föregående beställning är förbjudna enligt Europaparlamentets och rådets direk­ tiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden (direktivet om otill­ börliga affärsmetoder) (2) men inga påföljder i avtalsför­ hållanden föreskrivs för sådana affärsmetoder, måste det i det här direktivet införas en påföljd som innebär att konsumenten befrias från sin betalningsskyldighet vid sådana leveranser utan föregående beställning.

(1) EUT L 319, 5.12.2007, s. 1. (2) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

(61) I Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommuni­ kation (direktiv om integritet och elektronisk kommuni­ kation) (1) regleras redan icke begärda kommunikationer och föreskrivs en hög konsumentskyddsnivå. Motsva­ rande bestämmelser om samma sak i direktiv 97/7/EG behövs därför inte.

(62) Kommissionen bör se över detta direktiv om den kon­ staterar att det medför några hinder för den inre mark­ naden. Vid översynen av det bör kommissionen särskilt beakta medlemsstaternas möjligheter att behålla eller in­ föra särskilda nationella bestämmelser, inklusive inom vissa områden av rådets direktiv 93/13/EEG av den

5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (2) och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försälj­ ning av konsumentvaror och härmed förknippade garan­ tier (3). Denna översyn kan leda till att kommissionen lägger fram ett förslag om ändring av detta direktiv, som också kan omfatta ändringar av annan konsument­ skyddslagstiftning i enlighet med kommissionens åta­ gande i sin konsumentpolitiska strategi om att se över unionens regelverk för att uppnå en hög enhetlig konsumentskyddsnivå.

(63) Direktiven 93/13/EEG och 1999/44/EG bör ändras så att medlemsstaterna åläggs underrätta kommissionen om an­ tagandet av särskilda nationella bestämmelser inom vissa områden.

(64) Direktiven 85/577/EEG och 97/7/EG bör upphävas.

(65) Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt genom att sä­ kerställa en hög nivå av konsumentskydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de där­ för bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med pro­ portionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(66) Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläg­ gande rättigheter och principer som erkänns bland annat i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rät­ tigheterna.

(67) I enlighet med punkt 34 i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (4) uppmuntras medlemsstaterna

(1) EGT L 201, 31.7.2002, s. 37.

(2) EGT L 95, 21.4.1993, s. 29.

(3) EGT L 171, 7.7.1999, s. 12.

(4) EUT C 321, 31.12.2003, s. 1.

att för egen del och i unionens intresse upprätta egna tabeller som så långt det är möjligt visar överensstäm­ melsen mellan detta direktiv och införlivandeåtgärderna samt att offentliggöra dessa tabeller.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

SYFTE, DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att åstadkomma ett konsument­ skydd på hög nivå och därigenom bidra till att den inre mark­ naden fungerar korrekt genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

1. konsument: varje fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten.

2. näringsidkare: en fysisk eller juridisk person, antingen of­ fentligägd eller privatägd, som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv agerar för ändamål som faller inom ramen för den egna närings- eller yrkesverksamheten samt varje person som agerar i dennes namn eller för dennes räkning.

3. varor: alla lösa saker, utom saker som säljs exekutivt eller annars tvångsvis med stöd av lag; vatten, gas och el ska också anses vara varor i direktivets mening när de saluförs i begränsad volym eller bestämd kvantitet.

4. vara som tillverkas enligt konsumentens anvisningar: en vara som inte är tillverkad på förhand och vars tillverkning sker på basis av konsumentens individuella val eller beslut.

5. köpeavtal: varje avtal där näringsidkaren överlåter eller åtar sig att överlåta äganderätten till varan till konsumenten och där konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för denna, inbegripet avtal där avtalsföremålet är både varor och tjänster.

6. tjänsteavtal: varje avtal som inte är ett köpeavtal, där nä­ ringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla en tjänst till konsumenten och där konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för denna.

7. distansavtal: varje köpe- eller tjänsteavtal som ingås mellan näringsidkaren och konsumenten med stöd av ett organi­ serat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, utan att näringsidkaren och konsumen­ ten samtidigt är fysiskt närvarande, enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet ingås.

8. avtal utanför fasta affärslokaler: varje avtal mellan närings­ idkaren och konsumenten

a) som ingås då näringsidkaren och konsumenten sam­ tidigt är fysiskt närvarande, på en plats som inte är näringsidkarens affärslokaler,

b) för vilket konsumenten har lämnat ett anbud under samma omständigheter som avses i led a,

c) som ingås i näringsidkarens fasta affärslokaler eller med hjälp av något medel för distanskommunikation ome­ delbart efter det att konsumenten personligen och en­ skilt tilltalats på en annan plats än näringsidkarens fasta affärslokaler, varvid näringsidkaren och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, eller

d) som ingås under en utflykt organiserad av näringsidka­ ren i syfte att marknadsföra och sälja varor eller tjänster till konsumenten.

9. fasta affärslokaler:

a) fasta detaljhandelslokaler där näringsidkaren bedriver sin fasta verksamhet, eller

b) rörliga detaljhandelslokaler där näringsidkaren vanligtvis bedriver sin verksamhet.

10. varaktigt medium: varje medel som gör det möjligt för kon­ sumenten eller näringsidkaren att bevara information som riktas till vederbörande personligen på sådant sätt att den är tillgänglig för användning i framtiden under en tid som är lämplig med hänsyn till vad som är avsikten med infor­ mationen och att den bevarade informationen kan återges oförändrad.

11. digitalt innehåll: data som produceras och tillhandahålls i digital form.

12. finansiell tjänst: alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, inve­ steringar eller betalningar.

13. offentlig auktion: en försäljningsmetod där näringsidkaren bjuder ut varor eller tjänster till försäljning till konsumen­ ter, vilka personligen närvarar eller ges möjlighet att när­ vara vid auktionen, genom ett öppet budgivningsförfarande som sköts av en auktionsförrättare och där den som läm­ nar det vinnande budet måste köpa varorna eller tjänsterna.

14. garanti: varje utfästelse som näringsidkaren eller tillverkaren (garantigivaren), utöver sina rättsliga skyldigheter i fråga om avtalsenlighet, ger konsumenten om att återbetala det betalade priset eller att byta ut, reparera eller utföra någon form av service på varorna om de inte överensstämmer med specifikationerna i garantibeviset, eller andra eventu­ ella krav som inte hänför sig till överensstämmelsen men ingår i garantibeviset, eller i den reklam som var tillgänglig vid den tidpunkt då avtalet ingicks eller före avtalets ingå­ ende.

15. biavtal: ett avtal genom vilket konsumenten förvärvar varor eller tjänster i samband med ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, när dessa varor levereras eller dessa tjänster tillhandahålls av näringsidkaren eller en tredje part på grundval av en överenskommelse mellan den tredje parten och näringsidkaren.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv ska tillämpas på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument enligt de villkor och i den omfattning som anges i bestämmelserna i direktivet. Det ska också tillämpas på avtal om leverans av vatten, gas, el eller fjärrvärme, inklusive från offentliga leverantörer, till den del som dessa försörjningstjänster tillhandahålls på avtalsrättslig grund.

2. Om en bestämmelse i detta direktiv strider mot någon annan unionsakt som reglerar särskilda sektorer ska den andra unionsakten ha företräde och tillämpas på de särskilda sekto­ rerna.

3. Detta direktiv ska inte tillämpas på avtal

a) om sociala tjänster, inklusive subventionerat boende, barn­ omsorg och stöd till permanent eller tillfälligt behövande familjer och enskilda, inbegripet långtidsvård,

b) om sådana hälso- och sjukvårdstjänster som definieras i artikel 3 a i direktiv 2011/24/EU, oavsett om de tillhanda­ hålls via hälso- och sjukvårdsinrättningar eller inte,

c) om spelverksamhet som innebär att insatser med penning­ värde görs i hasardspel, t.ex. lotterier, kasinospel och vad­ slagningar,

d) om finansiella tjänster,

e) om skapande, förvärv eller överlåtelse av fast egendom eller av rättigheter till fast egendom,

f) om uppförande av nya byggnader, omfattande ombyggnad av befintliga byggnader och bostadsuthyrning,

g) som omfattas av tillämpningsområdet för rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semes- terpaket och andra paketarrangemang (1),

h) som omfattas av tillämpningsområdet för Europaparlamen- tets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsälj- ning och byte (2),

i) som upprättas enligt medlemsstaternas lagar under medver- kan av en offentlig tjänsteman som enligt lag är förpliktad till oberoende och opartiskhet och som genom omfattande rättsliga upplysningar ska säkerställa att konsumenten ingår avtalet endast på grundval av moget övervägande och med kännedom om dess rättsliga betydelse,

j) om tillhandahållande av livsmedel, drycker eller andra dag- ligvaror för hushållet, som fysiskt tillhandahålls av närings- idkare som gör frekventa och regelbundna utkörningsrun- dor till konsumentens hem, bostad eller arbetsplats,

k) om passagerartransporttjänster, med undantag för artiklarna 8.2, 19 och 22,

l) som ingås med hjälp av varuautomater eller automatiserade affärslokaler,

m) distansavtal som ingås med teleoperatörer genom offentliga telefonautomater för användning av dessa eller som ingås för användning av en enda telefon-, internet- eller faxupp- koppling som utförs av en konsument.

4. Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv eller att inte behålla eller införa motsvarande nationella bestäm- melser i fråga om avtal utanför fasta affärslokaler, om den avtalsenliga betalning som ska erläggas av konsumenten inte överstiger 50 EUR. Medlemsstaterna får fastställa ett lägre värde i sin nationella lagstiftning.

(1) EGT L 158, 23.6.1990, s. 59.

(2) EUT L 33, 3.2.2009, s. 10.

5. Detta direktiv ska inte påverka nationell allmän avtalsrätt, till exempel bestämmelser om ett avtals giltighet, ingående eller verkan, om sådana allmänna avtalsrättsliga aspekter inte regleras i detta direktiv.

6. Detta direktiv ska inte hindra näringsidkare från att er- bjuda konsumenterna avtalsvillkor som ger ett bättre skydd än vad som föreskrivs i detta direktiv.

Artikel 4

Harmoniseringsnivå

Medlemsstaterna får inte i sin nationella lagstiftning behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, inklusive strängare eller mindre stränga bestämmelser som ger en annan konsumentskyddsnivå om inget annat anges i detta direktiv.

KAPITEL II

KONSUMENTINFORMATION I SAMBAND MED ANDRA AVTAL ÄN DISTANSAVTAL ELLER AVTAL UTANFÖR FASTA AFFÄRSLOKALER

Artikel 5

Informationskrav i samband med andra avtal än distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler

1. Innan konsumenten blir bunden av ett annat avtal än ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, eller ett motsvarande erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt informera konsumenten om följande, såvida den informationen inte redan framgår av sammanhanget:

a) Varornas eller tjänsternas huvudsakliga egenskaper, i en om- fattning som är lämplig för mediet och för varorna eller tjänsterna.

b) Näringsidkarens identitet, till exempel företagsnamn, geogra- fisk adress för näringsidkarens etableringsställe samt telefon- nummer.

c) Det sammanlagda priset på varorna eller tjänsterna inklusive skatter och avgifter eller, om varan eller tjänsten är av sådan art att priset rimligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknas och alla eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto eller, om dessa rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana ytterligare kost- nader kan tillkomma.

d) I förekommande fall, sätten för betalning, leverans, full- görande, datum för när näringsidkaren åtar sig att leverera varan eller tillhandahålla tjänsten samt näringsidkarens rekla- mationshantering.