LAG OCH AVTAL

LAG OCH AVTAL

Lagar för offentlig sektor 2010

LAG OCH AVTAL

LAGAR

för offentliga sektorn

ISBN 91 7650 256 2

Upplaga: 18 000 ex.

AB Realtryck 2010

Förord

Offentliganställdas Förhandlingsråd (OFR) framställer serien ”Lag och avtal” på uppdrag av OFRs medlemsförbund. ”Lagar för offentlig sektor” innehåller ett urval lagar av betydelse för offentlig sektor. Lagändringar som har gjorts t.o.m. december 2009 är inarbetade i utgåvan. På OFRs webbplats, xxx.xxx.xx kommer vi att redovisa lagändringar som är av större betydelse.

Andra delar av serien är AVTAL för förbundsområde allmän kommu- nal verksamhet, AVTAL för statlig sektor, AVTAL för lärarområdet samt AVTAL för förbundsområde Hälso- och sjukvård.

Fler exemplar av Lagar för offentlig sektor kan beställas via respektive förbundskansli.

Stockholm januari 2010

Offentliganställdas Förhandlingsråd

Innehåll

Grundläggande arbetsrätt

Lag om medbestämmande i arbetslivet 7

Lag om offentlig anställning 22

Lag om fullmaktsanställning 30

Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen 34

Lag om rättegången i arbetstvister 38

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt 48

Lag om inskränkning i rätten att överklaga 50

Förordning om statliga kollektivavtal m.m. 51

Trygghet

Lag om anställningsskydd 53

Anställningsförordning 69

Lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder 75

Lag om allmän försäkring (valda delar) 80

Lag om sjuklön 84

Arbetsmiljö

Arbetsmiljölag 91

Arbetsmiljöförordning 111

Lag om arbetsskadeförsäkring 117

Arbetstid

Arbetstidslag 134

Diskriminering

Diskrimineringslag 151

Ledighet

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning 169

Föräldraledighetslag 173

Tjänstledighetsförordning 179

Lag om rätt till ledighet för att bedriva näringsverksamhet 183

Lag om rätt till ledighet av trängande familjeskäl 186

Förvaltningsrätt

Förvaltningslag 188

Offentlighets- och sekretesslag (valda delar) 197

Tryckfrihetsförordningen (valda delar) 222

Lag om rätt för arbetstagarorganisation att utse och entlediga företrädare

för de anställda i styrelse eller annat organ vid statlig myndighet 227

Myndighetsförordning 228

Personalföreträdarförordning 234

Förordning om ersättning för uppdrag i statliga styrelser, nämnder

och råd m.m. 237

Personuppgiftslag 239

Övrigt

Skadeståndslag 255

Lag om rätten till arbetstagares uppfinningar 261

Kommunallag 264

Lag om vissa kommunala befogenheter 303

Hälso- och sjukvårdslag 309

Patientdatalag 320

Lag om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område 337

Lag om medbestämmande i arbetslivet

SFS 1976:580

Inledande bestämmelser

1 §. Denna lag äger tillämpning på förhållandet mellan arbetsgivare och ar- betstagare.

Som arbetstagare anses i lagen även den som utför arbete åt annan och därvid ej är anställd hos denne men har en ställning av väsentligen samma slag som en anställd. Den för vars räkning arbetet utföres skall i sådant fall anses som ar- betsgivare.

2 §. Arbetsgivares verksamhet som är av religiös, vetenskaplig, konstnärlig eller annan ideell natur eller som har kooperativt, fackligt, politiskt eller annat opinionsbildande ändamål undantages från lagens tillämpningsområde såvitt avser verksamhetens mål och inriktning.

3 §. Innehåller lag eller med stöd av lag meddelad författning särskild före- skrift som avviker från denna lag, gäller den föreskriften.

4 §. Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att rättighet eller skyldighet enligt denna lag upphävs eller inskränks.

Genom ett kollektivavtal får det dock göras avvikelser från 11, 12, 14 och 19 §§, 20 § första stycket, 21, 22 och 28 §§, 29 § tredje meningen, 33–40 §§, 43 § andra stycket samt 64 och 65 §§. Kollektivavtalet får inte innebära att mindre förmånliga regler skall tilllämpas för arbetstagarsidan än som följer av rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975, 77/187/EEG av den 14 februari 1977 och 92/56/EEG av den 24 juni 1992.

I ett kollektivavtal får det också föreskrivas längre gående fredsplikt än som anges i 41, 41 a, 41 b och 44 §§ eller ett längre gående skadeståndsansvar än som följer av denna lag.

5 §. Vad i denna lag föreskrivs innebär inte rätt till insyn för en part i sådana förhållanden hos motparten, som har betydelse för en förestående eller redan ut- bruten arbetskonflikt, eller rätt till inflytande över motpartens beslut rörande sådan konflikt.

Föreskrifterna i 11, 12, 19, 34, 35, 38 och 39 §§ skall tillämpas även när kol- lektivavtal tillfälligt inte gäller.

6 §. Med arbetstagarorganisation avses sådan sammanslutning av arbetstaga- re som enligt sina stadgar skall tillvarataga arbetstagarnas intressen i förhållan- det till arbetsgivaren. Med arbetsgivarorganisation avses motsvarande samman- slutning på arbetsgivarsidan.

Med lokal arbetstagarorganisation avses sådan sammanslutning av arbets-

tagare som är part i lokal förhandling med arbetsgivare. Med central arbets- tagarorganisation avses förbund eller därmed jämförlig sammanslutning av arbetstagare.

Bestämmelser som avser arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation gäller i tillämpliga delar sammanslutning av flera sådana organisationer. Vad som sägs om medlem i organisation gäller i sådant fall de anslutna organisationerna och deras medlemmar.

Föreningsrätt

7 §. Med föreningsrätt avses rätt för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation, att utnyttja medlemskapet och att verka för organisationen eller för att sådan bildas.

8 §. Föreningsrätten skall lämnas okränkt. Kränkning av föreningsrätten fö- religger, om någon på arbetsgivar- eller arbetstagarsidan vidtager åtgärd till ska- da för någon på andra sidan för att denne har utnyttjat sin föreningsrätt eller om någon på ena sidan vidtager åtgärd mot någon på andra sidan i syfte att förmå denne att icke utnyttja sin föreningsrätt. Sådan kränkning föreligger även om åt- gärden vidtages för att åtagande mot annan skall uppfyllas.

Arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation är icke skyldig att tåla sådan kränk- ning av föreningsrätten som innebär intrång i dess verksamhet. Finns både lokal och central organisation, gäller vad som nu har sagts den centrala organisationen. Sker kränkning av föreningsrätten genom avtalsuppsägning eller annan sådan rättshandling eller genom bestämmelse i kollektivavtal eller annat avtal, är

rättshandlingen eller bestämmelsen ogiltig.

9 §. Det åligger arbetsgivar- och arbetstagarorganisation att söka hindra, att medlem vidtager åtgärd som kränker föreningsrätten. Har medlem vidtagit så- dan åtgärd, är organisationen skyldig att söka förmå honom att upphöra därmed.

Förhandlingsrätt

10 §. Arbetstagarorganisation har rätt till förhandling med arbetsgivare i frå- ga rörande förhållande mellan arbetsgivaren och sådan medlem i organisationen, som är eller har varit arbetstagare hos arbetsgivaren. Arbetsgivare har motsva- rande rätt att förhandla med arbetstagarorganisation.

Förhandlingsrätt enligt första stycket tillkommer arbetstagarorganisationen även i förhållande till organisation som arbetsgivaren tillhör och arbetsgivarens organisation i förhållande till arbetstagarorganisation.

11 §. Innan arbetsgivare beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, skall han på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal. Detsamma skall iakttagas innan ar- betsgivare beslutar om viktigare förändring av arbets- eller anställningsförhål- landena för arbetstagare som tillhör organisationen.

Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren fatta och verkställa beslut innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första stycket.

12 §. När arbetstagarorganisation som avses i 11 § påkallar det, skall arbets- givare även i annat fall än där anges förhandla med organisationen innan han fat- tar eller verkställer beslut, som rör medlem i organisationen. Om särskilda skäl föranleder det, får arbetsgivaren dock fatta och verkställa beslutet innan han har fullgjort sin förhandlingsskyldighet.

13 §. Om en fråga särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena för arbetstagare som tillhör arbetstagarorganisation i förhållande till vilken arbets- givaren inte är bunden av kollektivavtal, är arbetsgivaren skyldig att förhandla enligt 11 och 12 §§ med den organisationen.

Om arbetsgivaren inte är bunden av något kollektivavtal alls, är arbetsgiva- ren skyldig att förhandla enligt 11 § med alla berörda arbetstagarorganisationer i frågor som rör uppsägning på grund av arbetsbrist eller en sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som omfattas av 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd. Detta gäller dock inte om arbetsgivaren endast tillfälligt inte är bunden av något kollektivavtal.

14 §. Finns lokal arbetstagarorganisation, skall förhandlingsskyldigheten enligt 11–13 §§ fullgöras i första hand genom förhandling med denna.

Uppnås icke enighet vid förhandling enligt första stycket, skall arbetsgivaren på begäran förhandla även med central arbetstagarorganisation.

15 §. En part som är skyldig att förhandla skall själv eller genom ombud in- ställa sig vid förhandlingssammanträde och, om det behövs, lägga fram ett motiverat förslag till lösning av den fråga som förhandlingen avser. Parterna kan gemensamt välja någon annan form för förhandling än sammanträde.

En arbetsgivare skall i samband med förhandling inför beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist i god tid skriftligen underrätta motparten om

1. skälen till de planerade uppsägningarna,

2. antalet arbetstagare som avses bli uppsagda och vilka kategorier de tillhör,

3. antalet arbetstagare som normalt sysselsätts och vilka kategorier de tillhör,

4. den tidsperiod under vilken uppsägningarna är avsedda att verkställas, och

5. beräkningsmetoden för eventuella ersättningar utöver vad som följer av lag eller kollektivavtal vid uppsägning.

Arbetsgivaren skall också lämna motparten en kopia av de varsel som har läm- nats till Arbetsförmedlingen enligt 2 a § första och andra styckena lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

16 §. Part som vill förhandla skall göra framställning hos motparten om för- handling. Om motparten begär det, skall framställningen vara skriftlig och ange den fråga om vilken förhandling påkallas.

I annat fall än som avses i 11–13 §§ skall, om parterna ej enas om annat, sam- manträde för förhandling hållas inom två veckor efter det att motparten har fått del av förhandlingsframställning, när motparten är enskild arbetsgivare eller lo- kal arbetstagarorganisation, och annars inom tre veckor efter det att framställ-

ningen har kommit motparten till handa. Det ankommer i övrigt på parterna att bestämma tid och plats för förhandlingssammanträde.

Förhandling skall bedrivas skyndsamt. Om part begär det, skall föras proto- koll som justeras av båda parter. Enas parterna ej om annat, skall förhandling an- ses avslutad, när part som har fullgjort sin förhandlingsskyldighet har givit mot- parten skriftligt besked om att han frånträder förhandlingen.

17 §. Arbetstagare som har utsetts att företräda sin organisation vid förhand- ling får ej vägras skälig ledighet för att deltaga i förhandlingen.

Rätt till information

18 §. Part som vid förhandling åberopar skriftlig handling skall hålla den tillgänglig för motparten, om denne begär det.

19 §. Arbetsgivare skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisation i förhållan- de till vilken han är bunden av kollektivavtal underrättad om hur hans verk- samhet utvecklas produktionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken. Arbetsgivaren skall dessutom bereda arbetstagarorganisa- tionen tillfälle att granska böcker, räkenskaper och andra handlingar, som rör arbetsgivarens verksamhet, i den omfattning som organisationen behöver för att tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen i förhållandet till arbets- givaren.

Om det kan ske utan oskälig kostnad eller omgång, skall arbetsgivaren på begäran förse arbetstagarorganisationen med avskrift av handling och biträda organisationen med utredning, som den behöver för nyss angivet ändamål.

19 a §. En arbetsgivare som inte är bunden av något kollektivavtal alls skall fortlöpande hålla arbetstagarorganisationer som har medlemmar som är arbets- tagare hos arbetsgivaren underrättade om hur verksamheten utvecklas produk- tionsmässigt och ekonomiskt liksom om riktlinjerna för personalpolitiken.

19 b §. Arbetstagare som har utsetts att företräda sin organisation för att ta emot information enligt 19 a § får inte vägras skälig ledighet för att ta emot in- formationen.

20 §. Finns lokal arbetstagarorganisation, skall informationsskyldigheten enligt 19 § fullgöras mot denna. Vid förhandling enligt 14 § andra stycket skall skyldigheten fullgöras även mot central arbetstagarorganisation, i den mån informationen är av betydelse för förhandlingsfrågan.

Informationsskyldigheten enligt 19 a § skall fullgöras mot lokal arbetstagar- organisation om sådan finns.

21 §. Part som skall lämna information har rätt till förhandling med mot- parten om tystnadsplikt rörande den information som skall lämnas. Om förhandlingen avser information enligt 19 §, äger 14 § motsvarande tillämp- ning.

Uppnås icke enighet vid förhandling enligt första stycket, kan parten väcka

xxxxx vid domstol om tystnadsplikt. Sådan talan skall väckas inom tio dagar ef- ter det att förhandling har avslutats. Domstolen skall förordna om tystnadsplikt, i den mån det kan antagas att det annars skulle föreligga risk för väsentlig ska- da för part eller annan.

Har part påkallat förhandling om tystnadsplikt och iakttager han föreskrif- terna i första och andra styckena, gäller till dess frågan har blivit slutligt avgjord den tystnadsplikt som han kräver. Är kravet obefogat och har parten insett eller bort inse detta, föreligger dock ej tystnadsplikt.

22 §. Den som med tystnadsplikt har mottagit information för lokal eller central arbetstagarorganisations räkning får utan hinder av tystnadsplikten föra informationen vidare till ledamot i styrelsen för organisationen. I sådant fall gäl- ler tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

Kollektivavtal

23 §. Med kollektivavtal avses skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbets- tagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Avtal anses skriftligt även när dess innehåll har upptagits i justerat protokoll eller när förslag till avtal och godkännande därav har upptagits i skilda skrifter.

24 §. Avser kollektivavtal arbetstagares hyresförhållande, har avtalet i den de- len verkan som kollektivavtal endast i den mån det är fråga om partsställning och innehåll är sådant som anges i 12 kap. 67 § jordabalken.

25 §. Avtal saknar verkan som kollektivavtal i den mån det har annat inne- håll än sådant som avses i 23 och 24 §§.

25 a §. Ett kollektivavtal som är ogiltigt enligt utländsk rätt på den grunden att det tillkommit efter en stridsåtgärd är trots detta giltigt här i landet, om stridsåtgärden var tillåten enligt denna lag.

26 §. Kollektivavtal som har slutits av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisa- tion binder inom sitt tillämpningsområde även medlem i organisationen. Detta gäller oavsett om medlemmen har trätt in i organisationen före eller efter avta- lets tillkomst, dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal.

Utträder medlem ur organisation som har slutit kollektivavtal, upphör han ej därmed att vara bunden av avtalet.

27 §. Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal kan ej med giltig verkan träffa överenskommelse som strider mot avtalet.

28 §. När ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal till en ny arbetsgivare, genom en sådan övergång som omfattas av 6 b § i lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd, gäller avtalet i tillämpliga delar för den nye arbetsgivaren. Detta gäller dock inte om den nya arbetsgivaren redan är bunden av något annat kol- lektivavtal som kan tillämpas på de arbetstagare som följer med.

I det fall som avses i första stycket får arbetstagarparten säga upp avtalet inom trettio dagar efter det den har underrättats om övergången. Görs uppsägning inom denna tid, upphör avtalet att gälla vid övergången eller, om uppsägning- en görs efter övergången, vid tidpunkten för uppsägningen. Kollektivavtalet gäller inte heller för den nya arbetsgivaren, om den tidigare arbetsgivaren säger upp avtalet före övergången. Görs en sådan uppsägning senare än sextio dagar före övergången, gäller dock avtalet för den nya arbetsgivaren till dess sextio dagar har förflutit från uppsägningen.

När arbetstagares anställningsavtal och anställningsförhållanden har övergått till en ny arbetsgivare enligt 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd, är den nya arbetsgivaren skyldig att under ett år från övergången tillämpa anställ- ningsvillkoren i det kollektivavtal som då gällde för den tidigare arbetsgivaren. Villkoren skall tillämpas på samma sätt som den tidigare arbetsgivaren var skyl- dig att tillämpa dessa villkor. Detta gäller dock inte sedan kollektivavtalets gil- tighetstid har löpt ut eller sedan ett nytt kollektivavtal har börjat gälla för de övertagna arbetstagarna.

Om två eller flera arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer slås samman, skall kollektivavtal som gäller för organisation som upplöses, gälla för den sam- manslagna organisationen som om avtalet hade slutits av denna.

29 §. Är kollektivavtal på den ena sidan eller på båda sidor slutet av flera par- ter och kräves uppsägning för att avtalet skall upphöra att gälla, får part för egen del säga upp avtalet hos en eller flera parter på andra sidan. Har sådan uppsäg- ning skett till viss tid, får annan part säga upp avtalet till samma tidpunkt. Den- nes uppsägning skall dock göras inom tre veckor efter det att uppsägning annars skulle ha skett eller, om den avtalade uppsägningstiden understiger sex veckor, inom hälften av uppsägningstiden.

30 §. Uppsägning av kollektivavtal skall ske skriftligen.

Har meddelande om uppsägning avsänts under motpartens senast kända adress så tidigt att det hade bort komma denne till handa innan uppsägning se- nast skulle ha skett, skall uppsägning anses ha ägt rum i tid även om medde- landet icke kommer fram eller kommer fram för sent.

31 §. Har arbetsgivare, arbetstagare eller organisation som är bunden av kol- lektivavtal grovt brutit mot sådant avtal eller mot denna lag och har förfarandet väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, får domstol på yrkande av motpart förklara att kollektivavtal som binder parterna icke längre skall gäl- la mellan dem.

Är kollektivavtal på den ena sidan eller på båda sidor slutet av flera parter och har förklaring enligt första stycket gjorts för endast vissa av dem, får annan part inom tre veckor därefter med omedelbar verkan säga upp samma avtal för egen del.

Xxxxxx domstol att visst förfarande strider mot kollektivavtal eller mot denna lag, får domstolen på yrkande befria arbetsgivare, arbetstagare eller organisation från förpliktelse enligt kollektivavtal eller enligt lagen, i den mån det med hänsyn till det otillåtna förfarandet icke skäligen kan krävas att förpliktelsen fullgöres.

31 a §. Är en arbetsgivare bunden av ett kollektivavtal som denna lag inte är direkt tillämplig på och träffar han därefter ett kollektivavtal enligt bestäm- melserna i 23–24 §§ skall i de delar avtalen är oförenliga det senare avtalet gälla.

Medbestämmanderätt genom kollektivavtal

32 §. Mellan parter som träffar kollektivavtal om löner och allmänna anställ- ningsvillkor bör, om arbetstagarparten begär det, även träffas kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphö- rande av anställningsavtal, ledningen och fördelningen av arbetet och verksam- hetens bedrivande i övrigt.

I kollektivavtal om medbestämmanderätt kan parterna, med beaktande av vad som föreskrives i 3 §, bestämma att beslut, som annars skulle fattas av ar- betsgivare, skall fattas av företrädare för arbetstagarna eller av särskilt inrättat partssammansatt organ.

Bestämmanderätt vid tvist om tolkning av avtal

33 §. Innehåller kollektivavtal föreskrifter om medbestämmanderätt för ar- betstagarna i fråga som avses i 32 § och uppkommer tvist om tillämpning i visst fall av sådan föreskrift eller av beslut som har fattats med stöd därav, gäller ar- betstagarpartens mening till dess tvisten har slutligt prövats. Detsamma gäller tvist om kollektivavtal rörande påföljd för arbetstagare som har begått avtals- brott. Vad som nu har sagts ger dock ej arbetstagarparten rätt att verkställa be- slut på arbetsgivarens vägnar.

Intager två eller flera arbetstagarparter oförenliga ståndpunkter i sådan tvist som avses i första stycket, får arbetsgivaren ej fatta eller verkställa beslut som be- röres av tvisten förrän denna har slutligt prövats.

Arbetsgivaren behöver ej iakttaga vad som föreskrives i första och andra styckena, om synnerliga skäl föreligger eller om arbetstagarparts mening är oriktig och parten har insett eller bort inse detta.

34 §. Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, tvist om medlems arbetsskyldighet enligt av- tal, gäller organisationens mening till dess tvisten har slutligt prövats.

Föreligger enligt arbetsgivarens uppfattning synnerliga skäl mot att omtvis- tat arbete uppskjutes, får han utan hinder av första stycket kräva att arbetet ut- föres enligt hans mening i tvisten. Arbetstagaren är då skyldig att utföra arbe- tet. Sådan skyldighet föreligger dock ej, om arbetsgivarens mening i tvisten är oriktig och arbetsgivaren har insett eller bort inse detta eller om arbetet innebär fara för liv eller hälsa eller därmed jämförligt hinder möter.

Blir arbetet utfört enligt andra stycket, skall arbetsgivaren omedelbart påkal- la förhandling i tvisten. Kan tvisten icke lösas vid förhandling, skall han väcka talan vid domstol.

35 §. Uppkommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisation, som är bundna av samma kollektivavtal, rättstvist om lön eller annan ersättning till medlem i organisationen, är arbetsgivaren skyldig att omedelbart påkalla för- handling i tvisten. Kan tvisten icke lösas vid förhandling, skall han väcka talan vid domstol. Underlåter arbetsgivaren att påkalla förhandling eller väcka talan, är han såvitt avser det omtvistade beloppet skyldig att utge ersättning enligt ar- betstagarorganisationens mening, om kravet ej är oskäligt.

36 §. Arbetstagarpartens rätt enligt 33–35 §§ tillkommer den avtalsslutan- de arbetstagarorganisationen och utövas av lokal arbetstagarorganisation, om så- dan finns. Har central förhandling påkallats, utövas rätten av den centrala arbetstagarorganisationen.

37 §. Skall enligt föreskrift i kollektivavtal förhandling enligt 34 § tredje stycket eller 35 § äga rum både lokalt och centralt, skall central förhandling på- kallas inom tio dagar efter det att den lokala förhandlingen har avslutats. Xxxxx vid domstol skall väckas inom tio dagar efter det att förhandling har avslutats.

Facklig vetorätt i vissa fall

38 §. Innan en arbetsgivare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid skall vara arbetstagare hos honom, skall arbetsgivaren på eget initiativ förhandla med den arbetstagarorga- nisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal för sådant ar- bete. Arbetsgivaren är vid förhandlingen skyldig att lämna den information om det tilltänkta arbetet som arbetstagarorganisationen behöver för att kunna ta ställning i förhandlingsfrågan.

Första stycket gäller inte, om arbetet är av kortvarig och tillfällig natur eller kräver särskild sakkunskap och det inte är fråga om att anlita uthyrd arbetskraft enligt lagen (1993:440) om privat arbesförmedling och uthyrning av ar- betskraft. Första stycket gäller inte heller om den tilltänkta åtgärden i allt vä- sentligt motsvarar en åtgärd som har godtagits av arbetstagarorganisationen. Om organisationen i ett särskilt fall begär det, är arbetsgivaren dock skyldig att förhandla innan han fattar eller verkställer ett beslut.

Om synnerliga skäl föranleder det, får arbetsgivaren fatta och verkställa ett bslut innan förhandlingsskyldigheten enligt första stycket har fullgjorts. Begärs förhandling enligt andra stycket, är arbetsgivaren inte skyldig att skjuta upp be- slutet eller verkställigheten till dess förhandlingsskyldigheten har fullgjorts, om det finns särskilda skäl mot uppskov. I fråga om förhandling enligt första och andra styckena skall 14 § tillämpas.

Har förhandling begärts enligt första eller andra stycket är arbetsgivaren skyldig att på begäran av arbetstagarorganisationen lämna sådan information om det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att kunna ta ställning i frågan.

39 §. Har förhandling enligt 38 § ägt rum och förklarar den centrala arbetsta- garorganisationen eller, om sådan inte finns, den arbetstagarorganisation som

har slutit kollektivavtalet, att den av arbetsgivaren tilltänkta åtgärden kan an- tas medföra att lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller att åtgärden an- nars strider mot vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde, får åtgärden inte beslutas eller verkställas av arbetsgivaren. Vid upphandling enligt lagen (2007:1091) om offentlig upphandling eller lagen (2007:1092) om upp- handling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster får en så- dan förklaring göras endast om den grundar sig på omständigheter som sägs i 10 kap. 2 § samt 15 kap. 13 § lagen om offentlig upphandling eller 10 kap. 2 och 3 §§ samt 15 kap. 13 § lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Lag (2007:1095).

40 §. Förbud enligt 39 § inträder inte, om arbetstagarorganisationen saknar fog för sin ståndpunkt. Förbud inträder inte heller, om arbetstagarorganisationen vid offentlig upphandling har grundat sin förklaring på andra omständigheter än som sägs i 10 kap. 2 § samt 15 kap. 13 § lagen (2007:1091) om offentlig upp- handling eller 10 kap. 2 och 3 §§ samt 15 kap. 13 § lagen (2007:1092) om upp- handling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster.

Har arbetsgivaren med stöd av 38 § tredje stycket verkställt beslut i den frå- ga som förhandlingen avser, skall 39 § inte tillämpas. Lag (2007:1095).

Fredsplikt

41 §. Arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal får inte vidta eller delta i arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd, om avtalet har ingåtts av en organisation och denna organisation inte i behörig ordning har beslutat åtgärden, om åtgär- den strider mot en bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller om åtgärden har till ändamål.

1. att utöva påtryckning i en tvist om ett kollektivavtals giltighet, bestånd eller rätta innebörd eller i en tvist huruvida ett visst förfarande strider mot av- talet eller mot denna lag.

2. att åstadkomma ändring i avtalet,

3. att genomföra bestämmelse, som är avsedd att tillämpas sedan avtalet har upphört att gälla, eller

4. att stödja någon annan, när denne inte själv får vidta stridsåtgärd. Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket betecknas som olov-

liga.

Första stycket hindrar inte arbetstagare att delta i en blockad som har beslu- tats av en arbetstagarorganisation i behörig ordning och som har till ändamål att utverka betalning av klar och förfallen fordran på lön eller på någon annan er- sättning för utfört arbete (indrivningsblockad). En sådan stridsåtgärd är inte olovlig.

41 a §. En arbetsgivare får inte såsom stridsåtgärd eller som ett led i en strids- åtgärd hålla inne lön eller någon annan ersättning för utfört arbete som har för- fallit till betalning. Arbetsgivaren får inte heller hålla inne lön eller någon an- nan ersättning för utfört arbete, som har förfallit till betalning, med anledning

av att arbetstagarna deltar i en strejk eller någon annan stridsåtgärd.

Sådana åtgärder som avses i första stycket är att anse som olovliga stridsåt- gärder.

41 b §. En arbetstagare får inte vidta eller delta i en stridsåtgärd som har till ändamål att kollektivavtal skall träffas med ett företag som inte har några ar- betstagare eller där bara företagaren eller företagarens familjemedlemmar är ar- betstagare och ensamma ägare. Detsamma gäller när en stridsåtgärd har till än- damål att stödja någon som vill träffa kollektivavtal med ett sådant företag. Vad som nu sagts hindrar inte en arbetstagare från att delta i en anställningsblockad som riktar sig mot ett sådant företag och som har beslutats i behörig ordning av en arbetstagarorganisation.

Stridsåtgärder som har vidtagits i strid mot första stycket är att anse som olov- liga. Förändringar i anställnings- eller ägarförhållanden som har inträffat sedan en stridsåtgärd har varslats eller inletts skall inte beaktas vid bedömningen av om en stridsåtgärd är att anse som olovlig enligt första stycket.

42 §. Arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation får ej anordna eller på annat sätt föranleda olovlig stridsåtgärd. Sådan organisation får ej heller genom understöd eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd. Organisation som själv är bunden av kollektivavtal är även skyldig att, om olovlig stridsåt- gärd av medlem förestår eller pågår, söka hindra åtgärden eller verka för dess upp- hörande.

Har någon vidtagit olovlig stridsåtgärd, får annan icke deltaga i åtgärden.

Bestämmelserna i första stycket första och andra meningarna gäller endast när en organisation vidtar åtgärder med anledning av arbetsförhållanden som denna lag är direkt tillämplig på.

43 §. Har olovlig stridsåtgärd vidtagits av arbetstagare som är bundna av kol- lektivavtal, åligger det arbetsgivaren och berörd arbetstagarorganisation att omedelbart taga upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och att ge- mensamt verka för dess upphörande.

Första stycket gäller lokal arbetstagarorganisation, om sådan finns.

44 §. Har vid förhandling om kollektivavtal part begärt, att i avtalet eller i särskilt avtal skall regleras fråga som avses i 32 §, men blir frågan ej uttryckligt reglerad när kollektivavtal träffas mellan parterna, skall den icke till följd av det träffade avtalet anses omfattad av fredsplikt enligt 41 § vid senare förhandling om frågans reglering i särskilt avtal.

Varsel

45 §. När en arbetsgivarorganisation, arbetsgivare eller arbetstagarorganisa- tion avser att vidta en stridsåtgärd eller att utvidga en pågående stridsåtgärd, skall den skriftligen varsla motparten och Medlingsinstitutet minst sju arbets- dagar i förväg. Som arbetsdag räknas varje dag utom lördag, söndag, annan all- män helgdag, midsommarafton, julafton och nyårsafton. Tidsfristen skall räknas från samma tidpunkt på dagen som den då stridsåtgärden skall inledas.

Omfattar en stridsåtgärd från arbetsgivarsidan även arbetstagare som inte är medlemmar i berörd arbetstagarorganisation, bör de varslas genom allmänt syn- liga anslag på arbetsplatsen eller på annat lämpligt sätt.

Varselskyldigheten gäller inte om det finns giltigt hinder mot att varsla. Skyldighet att varsla finns inte i fråga om stridsåtgärd som avses i 41 § tredje stycket.

Varsel enligt första och andra styckena skall innehålla uppgift om anledning- en till stridsåtgärden och om stridsåtgärdens omfattning.

Medling

46 §. För medling i arbetstvister mellan å ena sidan arbetsgivare eller arbets- givarorganisation och å andra sidan arbetstagare eller arbetstagarorganisation finns Medlingsinstitutet. Institutionen skall verka för en väl fungerande löne- bildning.

47 §. Medlingsinstitutet skall genom överläggningar med parter eller på an- nat sätt informera sig om kommande eller pågående avtalsförhandlingar.

Institutet skall också ge råd och upplysningar till parterna på arbetsmarkna- den om förhandlingar och kollektivavtal.

En part som träffat kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor skall på begäran ge in en kopia av avtalet till Medlingsinstitutet.

47 a §. Efter samtycke från parter som förhandlar om kollektivavtal kan Med- lingsinstitutet utse en eller flera förhandlingsledare eller medlare.

47 b §. Om Medlingsinstitutet bedömer att det i en tvist finns risk för strids- åtgärder eller om stridsåtgärder redan har påbörjats, får institutet även utan samtycke från parterna utse en eller flera medlare för att medla i tvisten.

Medlingsinstitutets beslut enligt första stycket får inte överklagas.

Parter som är ense om att de är bundna av ett avtal om förhandlingsordning som innehåller tidsplaner för förhandlingar, tidsramar och regler för tillsättning av medlare, regler om medlarens befogenheter och regler om uppsägning av av- talet kan anmäla avtalet till Medlingsinstitutet för registrering. När avtalet har registrerats, får under dess giltighetstid medlare inte utses utan samtycke från parterna.

48 §. En medlare som utsetts av Medlingsinstitutet skall försöka få till stånd en överenskommelse mellan parterna. Medlaren skall för det ändamålet kalla parterna till förhandling eller vidta annan lämplig åtgärd. För att främja en god lösning av tvisten, kan medlaren lägga fram egna förslag till överenskommelse. Medlaren skall också verka för att en part uppskjuter eller inställer en strids-

åtgärd.

49 §. Om det främjar en god lösning av tvisten, får Medlingsinstitutet på medlarens begäran besluta att en part skall skjuta upp varslade stridsåtgärder under en sammanhängande tid av högst 14 dagar för varje stridsåtgärd eller utvidgning av en stridsåtgärd. Ett sådant beslut får meddelas endast en gång för

varje medlingsuppdrag. Tidsfristen skall räknas från den dag då åtgärden enligt varselmeddelandet skall påbörjas eller utvidgas. Beslutet skall om möjligt före- gås av samråd med parterna.

Medlingsinstitutets beslut enligt första stycket får inte överklagas.

50 §. En parts skyldighet enligt 18 § att vid förhandling hålla skriftlig hand- ling tillgänglig för motparten gäller även i förhållande till en medlare som med- verkar vid förhandlingen.

51 §. En medlare kan föreslå parterna att låta en tvist avgöras genom skilje- förfarande.

Medlingsinstitutet kan medverka vid utseende av skiljemän.

Om stridsåtgärder har påbörjats, kan Medlingsinstitutet uppmana parterna att låta tvisten avgöras genom skiljeförfarande.

En medlare får inte åta sig skiljemannauppdrag i arbetstvist, om inte Med- lingsinstitutet i särskilt fall medger det.

52 §. Om en part har kallats till en överläggning enligt 47 § första stycket och inte infinner sig, kan Medlingsinstitutet förelägga parten vid vite att kom- ma till en överläggning.

Om en part, som enligt 10 § är förhandlingsskyldig, har kallats till en för- handling inför medlare men inte infinner sig eller om parten på annat sätt un- derlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt 15 § första stycket, kan Medlings- institutet på begäran av medlaren förelägga parten vid vite att fullgöra sin för- handlingsskyldighet.

Medlingsinstitutets beslut enligt första och andra styckena får inte överkla- gas.

Talan om utdömande av vite förs av Medlingsinstitutet vid Arbetsdomstolen. I mål om utdömande av vite får Arbetsdomstolen bedöma även vitets lämplig- het.

53 §. Om en part underlåter att fullgöra sin skyldighet enligt 47 § tredje stycket att ge in en kopia av ett kollektivavtal, kan Medlingsinstitutet föreläg- ga parten vid vite att ge in kopian.

Medlingsinstitutets beslut enligt första stycket får inte överklagas.

Talan om utdömande av vite förs av Medlingsdinstitutet vid Arbetsdomsto- len. I mål om utdömande av vite får Arbetsdomstolen bedöma även vitets lämp- lighet.

Skadestånd och andra påföljder

54 §. Arbetsgivare, arbetstagare och organisation som bryter mot denna lag eller mot kollektivavtal skall ersätta uppkommen skada, om ej annat följer av vad nedan sägs.

55 §. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall hänsyn tagas även till dennes intresse av att lagens eller kollektivavtalets be- stämmelser iakttages och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

56 §. Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot tystnadsplikt som avses i den- na lag eller utnyttjar han obehörigen vad han under sådan tystnadsplikt har fått kännedom om, skall han ersätta uppkommen skada.

Om någon som företräder arbetsgivare eller organisation gör sig skyldig till handling som avses i första stycket, svarar arbetsgivaren eller organisationen för skadan.

I fall som avses i denna paragraf skall ej följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brotts- balken.

57 §. Arbetstagarorganisation skall ersätta uppkommen skada, om den i tvist som avses i 33 eller 34 § har föranlett eller godkänt felaktig tillämpning av avtal eller av denna lag och organisationen har saknat fog för sin ståndpunkt i tvisten. Detsamma gäller om organisationen har saknat fog för förklaring enligt 39 §.

Arbetstagarorganisation svarar vidare för skada, som tillfogas arbetsgivaren genom att företrädare för organisationen i förhållande till honom missbrukar sin ställning som ledamot i särskilt genom avtal inrättat beslutsorgan eller i sådan ställning förfar grovt vårdslöst.

58 §. Har arbetsgivare utan fog utkrävt arbete enligt 34 § andra stycket utan att sådana synnerliga skäl som där avses har förelegat, skall han ersätta upp- kommen skada.

59 §. Har organisation, som är bunden av kollektivavtal, eller överordnad or- ganisation anordnat eller föranlett olovlig stridsåtgärd, kan skadestånd ej åläg- gas enskild arbetsgivare eller arbetstagare för att han har deltagit i åtgärden.

Skadestånd kan icke åläggas arbetstagare, om han med sin organisations god- kännande har vägrat att utföra arbete som arbetsgivaren har krävt enligt 34 § andra stycket.

60 §. Om det är skäligt kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort.

Vid bedömande enligt första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet för deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tas till omständighe- ter, som har framkommit vid överläggning enligt 43 §, och verkningarna av överläggningen.

I mål om skadestånd för arbetstagares deltagande i en olovlig stridsåtgärd skall domstolen, om arbetskonflikten ännu pågår och om domstolen finner den olovlig, så snart som möjligt ålägga arbetstagarna att återgå till arbetet.

61 §. Är flera ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

62 §. Kan enligt denna lag skadestånd följa på åtgärd eller underlåtenhet av arbetstagare, får annan påföljd icke åläggas arbetstagaren utan stöd i författning eller kollektivavtal. Detsamma gäller i fall när av 56 § andra stycket eller 59 § följer, att arbetstagare icke kan åläggas skadestånd.

Är annan påföljd än skadestånd föreskriven i kollektivavtal, får den utan hin- der av första stycket tillämpas även på arbetstagare som ej är medlem av den av- talsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet.

Varselavgift

62 a §. Den som underlåter att varsla Medlingsinstitutet enligt 45 § skall åläggas att betala en varselavgift till staten. Varselavgiften skall bestämmas till lägst 30 000 kr och högst 100 000 kr. Om det finns särskilda skäl kan varselav- giften bestämmas till ett lägre belopp eller helt falla bort.

Den som vidtar en stridsåtgärd i strid mot Medlingsinstitutets beslut enligt 49 § att en varslad stridsåtgärd skall skjutas upp skall åläggas att betala en för- höjd varselavgift om minst 300 000 kr och högst 1 000 000 kr till staten. Om det finns särskilda skäl kan varselavgiften bestämmas till ett lägre belopp eller helt falla bort.

Varselavgiften åläggs av tingsrätt på talan av Medlingsinstitutet. Talan skall väckas inom ett år från den dag varsel skulle ha lämnats eller, när det gäller för- höjd varselavgift enligt andra stycket, den dag då stridsåtgärden vidtogs. För- summas det får talan inte väckas.

Tvisteförhandling och rättegång

63 §. I mål, vari denna lag skall tillämpas, gäller lagen (1974:371) om rätte- gången i arbetstvister.

I fråga om mål enligt 62 a § tillämpas för rättegången vad som är föreskrivet om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten. Överklagande av tings- rättens avgörande sker till Arbetsdomstolen. I sådant fall tillämpas lagen om rät- tegången i arbetstvister med beaktande av första meningen i detta stycke.

I fråga om mål om utdömande av vite enligt 52 § fjärde stycket och 53 § tred- je stycket gäller vad som i 8 § lagen (1985:206) om viten föreskrivs om allmän domstols handläggning av mål om vitets utdömande.

64 §. Vill någon som har förhandlingsrätt enligt 10 § yrka skadestånd eller annan fullgörelse enligt denna lag eller kollektivavtal, skall han påkalla för- handling inom fyra månader efter det att han har fått kännedom om den om- ständighet vartill yrkandet hänför sig och senast inom två år efter det att om- ständigheten har inträffat. Skall enligt föreskrift i kollektivavtal förhandling äga rum både lokalt och centralt, gäller vad som nu sagts den lokala förhandlingen. Central förhandling skall i sådant fall påkallas inom två månader efter det att den lokala förhandlingen har avslutats.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när part som avses där vill vin- na förklaring att rättshandling eller avtalsbestämmelse är ogiltig av det skälet att den innebär kränkning av föreningsrätten.

Påkallar part ej förhandling inom föreskriven tid, förlorar han rätten till för- handling.

65 §. Talan i fall som avses i 64 § skall väckas inom tre månader efter det att förhandling har avslutats. När både lokal och central förhandling har ägt rum, räknas tiden från det att den centrala förhandlingen har avslutats. Har mot för- handling förelegat hinder som ej har berott av käranden, räknas tiden från det att förhandling senast skulle ha hållits.

66 §. Har organisation ej iakttagit föreskriven tid för förhandling eller väc- kande av talan, får den som är eller har varit medlem i organisationen och som beröres av tvisten väcka talan inom en månad efter det att tiden har löpt ut. Skall enligt 4 kap. 7 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister talan föregås av förhandling men har sådan ej ägt rum, gäller vad som nu har sagts i stället rätt att påkalla förhandling. Talan skall i sådant fall väckas inom tid som anges i 65 §.

I tvist, vari arbetstagare ej kan företrädas av organisation, skall han väcka ta- lan inom fyra månader efter det att han har fått kännedom om den omständig- het vartill yrkandet hänför sig och senast inom två år efter det att omständighe- ten har inträffat.

67 §. Talan om skadestånd eller annan fullgörelse med anledning av olovlig stridsåtgärd får ej i något fall väckas senare än tre månader efter det att stridsåt- gärden har avslutats.

68 §. Väcker part ej talan inom föreskriven tid, förlorar han rätten till talan.

69 §. Föreskrifterna i 33--35 och 39 §§ utgör inte hinder mot beslut enligt 15 kap. rättegångsbalken.

70 § har upphävts genom lag (1980:238).

1984:817

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. De nya bestämmelserna i 60 § tillämpas när skadeståndsskyldigheten har uppkommit efter ikraftträdandet. I annat fall tillämpas 60 § i dess äldre lydelse.

1992:440

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992. I fråga om skadeståndsansvar som har uppkommit före ikraftträdandet gäller 60 § i sin äldre lydelse.

1994:1686

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. En arbetsgivare är dock inte skyl- dig att förhandla eller underrätta enligt de nya bestämmelserna i 13 § andra stycket och 15 § andra stycket, om det skulle innebära att förhandling skulle ha inletts eller underrättelse skulle ha lämnats före ikraftträdandet.

2007:1095

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om upphandlingar på vilka lagen (1992:1528) om offentlig upphandling är tillämplig.

• Ändringar införda t.o.m. SFS:2007:1095

Lag om offentlig anställning

SFS 1994:260

Lagens tillämpningsområde

1 §. I denna lag finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos

1. riksdagen och dess myndigheter,

2. myndigheterna under regeringen.

Särskilda föreskrifter om arbetstagare som avses i första stycket 2 finns också i lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.

2 §. Följande föreskrifter i lagen gäller också arbetstagare hos kommuner, landsting och kommunalförbund, nämligen

7-7 c §§ om bisysslor,

23-29 §§ om arbetskonflikter, 38 § om interimistiskt beslut,

42 § första och andra styckena om vissa undantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Föreskrifterna i 30 § om periodiska hälsoundersökningar gäller också arbets- tagare hos kommuner och landsting.

3 §. Lagen gäller inte

1. statsråden,

2. riksdagens ombudsmän,

3. riksrevisorerna,

4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska staten utomlands och som inte är svenska medborgare,

5. arbetstagare som är anställda med särskilt anställningsstöd eller i skyddat arbete eller i utvecklingsanställning.

För justitiekanslern, justitieråden och regeringsråden gäller bara 4 § om be- dömningsgrunder vid anställning, 7-7 d §§ om bisysslor, 23-29 §§ om arbets- konflikter, 38 § om interimistiskt beslut och 42 § andra stycket om vissa un- dantag från lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Bedömningsgrunder vid anställning

4 §. Vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom för- tjänst och skicklighet.

Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något an- nat.

Svenskt medborgarskap som behörighetsvillkor

5 §. Utöver de krav på svenskt medborgarskap som följer av regeringsformen eller någon annan lag gäller också att bara svenska medborgare får ha en anställ- ning som åklagare eller polis eller ha en militär anställning.

6 §. Regeringen får föreskriva eller för särskilda fall besluta att bara svenska medborgare får ha

1. anställning inom regeringskansliet eller utrikesförvaltningen,

2. statlig anställning som kan vara förenad med myndighetsutövning eller handläggning av frågor som rör förhållandet till andra stater eller till mellan- folkliga organisationer,

3. statlig anställning som kan medföra kännedom om förhållanden som är av betydelse för landets säkerhet eller för andra viktiga, allmänna eller enskilda ekonomiska intressen.

De befogenheter som regeringen har enligt första stycket 2 och 3 utövas i frå- ga om arbetstagare hos riksdagen eller dess myndigheter av riksdagen eller den myndighet som riksdagen bestämmer.

Bisysslor

7 §. En arbetstagare får inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. 7 a § Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka

slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt 7 §.

7 b § En arbetstagare skall på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren skall kunna bedöma arbetstagarens bisysslor.

7 c § En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering.

7 d § Ordinarie domare och chefer för myndigheter som lyder omedelbart un- der regeringen skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bi- sysslor de har.

Vissa föreskrifter om upphörande av anställningar

8 §. Ett besked från arbetsgivarens sida om skiljande från en provanställning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall vara skriftligt för att vara gil- tigt.

9 §. En uppsägning från arbetsgivarens sida av en arbetstagare som är anställd tills vidare skall vara skriftlig för att vara giltig.

Även ett avskedande skall vara skriftligt för att vara giltigt.

10 §. En arbetstagares begäran om att anställningen skall upphöra skall vara skriftlig för att vara giltig.

11 §. Får en arbetstagare en ny anställning hos arbetsgivare som avses i 1 §, upphör den första anställningen utan särskild åtgärd, om inte något annat följer av kollektivavtal eller, i fråga om fullmaktsanställda, av föreskrifter som reger- ingen meddelar.

Om det finns särskilda skäl, får beslutas att anställningen inte skall upphöra.

12 §. Vid bestämmandet av en arbetstagares plats i turordning för uppsäg- ning enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd skall hänsyn tas också till kravet att myndigheten på ett riktigt sätt fullgör sina rättskipnings- eller för- valtningsuppgifter.

13 §. Föreskrifterna i 18 § andra stycket lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd skall inte tillämpas, om Riksdagens ombudsmän eller Justitiekans- lern begär ett beslut om avskedande inom sex månader efter det att den åbero- pade omständigheten har inträffat.

Tjänsteförseelse

Disciplinansvar

14 §. En arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte med- delas.

Disciplinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.

Disciplinpåföljder

15 §. Disciplinpåföljder är varning och löneavdrag. En arbetstagare får inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder.

Löneavdrag får göras för högst trettio dagar. Löneavdraget per dag får uppgå till högst 25 procent av daglönen.

16 §. Genom kollektivavtal får avvikelser göras från 15 §.

Sådana kollektivavtal får tillämpas också på arbetstagare som inte är med- lemmar i den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i ett så- dant arbete som avses med avtalet.

Xxxxxx mot disciplinärt förfarande

17 §. Disciplinpåföljd får meddelas bara om arbetstagaren inom två år från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som anförs mot honom.

18 §. När en åtgärd har vidtagits för att åtal skall väckas mot en arbetstaga- re, får arbetsgivaren inte inleda eller fortsätta ett disciplinärt förfarande med an- ledning av vad som har föranlett åtgärden.

Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfa- rande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan orsak än bris- tande bevisning, inte har ansetts vara något brott.

19 §. Disciplinpåföljd får inte meddelas efter det att arbetstagarens anställ- ning har upphört eller uppsägning har ägt rum.

Vad som sägs i första stycket gäller inte, om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- respektive polisväsendet.

Skadestånd

20 §. Föreskrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd skall tillämpas, om en myndighet i ett ärende om disciplin- ansvar bryter mot 17–19 §§ eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om omröstning.

I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om anställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.

Undantag för vissa arbetstagare

21 §. Föreskrifterna i 14--19 §§ gäller inte

1. dem som kan meddelas disciplinpåföljd enligt lagen (1994:1811) om di- sciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., för förseelser som omfattas av den la- gen,

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under Socialsty- relsens tillsyn, för sådana förseelser i denna yrkesutövning som ska prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. djurhälsopersonal för sådana förseelser i yrkesutövningen som ska prövas av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård.

Åtalsanmälan

22 §. Den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått brott skall anmälas till åtal, om misstanken avser

1. brott enligt 20 kap. 1 och 2 §§ samt 3 § första stycket brottsbalken,

2. annat brott, om det kan antas föranleda någon annan påföljd än böter.

Arbetskonflikter

Inskränkningar i rätten att genomföra stridsåtgärder

23 §. I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder genom- föras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad. I arbeten som avses i första stycket får stridsåtgärder inte genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare

som omfattas av denna lag.

Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna inom lagens tillämpningsom- råde.

24 §. Om det uppkommer tvist huruvida en viss stridsåtgärd är tillåten en- ligt denna lag, får åtgärden inte genomföras förrän tvisten har avgjorts slutligt.

Deltagande i stridsåtgärder

25 §. En arbetstagare får delta i en stridsåtgärd bara efter beslut av den ar- betstagarorganisation som har anordnat stridsåtgärden.

26 §. En arbetstagarorganisation får inte anordna eller på något annat sätt för- anleda stridsåtgärder som är otillåtna enligt 23 eller 24 §. En sådan organisation får inte heller genom understöd eller på något annat sätt medverka vid otillåtna stridsåtgärder.

Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation planerar att inleda eller har inlett en otillåten stridsåtgärd, är organisationen skyldig att söka hind- ra åtgärden eller verka för att den upphör.

Överläggningsskyldighet

27 §. Om en arbetstagare som tillhör en arbetstagarorganisation har inlett en stridsåtgärd i strid mot 25 §, skall arbetsgivaren och organisationen omedelbart ta upp överläggning med anledning av stridsåtgärden och gemensamt verka för att den upphör.

Har något annat inte föreskrivits i kollektivavtal, gäller första stycket den lo- kala arbetstagarorganisationen, om det finns en sådan organisation.

Skadestånd

28 §. Om arbetsgivaren bryter mot 23, 24 eller 27 § eller om arbetstagaror- ganisationen bryter mot 26 eller 27 §, skall arbetsgivaren respektive organisa- tionen ersätta uppkomna skador enligt de grunder som anges i 54, 55, 60 och 61 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, även om någon för- pliktelse till följd av ett kolllektivavtal inte har satts åt sidan.

Detsamma gäller en arbetstagare som bryter mot 23, 24 eller 25 §, om något annat inte följer av 29 §.

29 §. Har arbetstagarorganisationen inlett eller orsakat en stridsåtgärd som är otillåten enligt 23 eller 24 §, får en arbetstagare åläggas att betala skadestånd för sitt deltagande i åtgärden bara om det finns synnerliga skäl för det.

Periodiska hälsoundersökningar

30 §. Om en arbetstagare har arbetsuppgifter där brister i arbetstagarens häl- sotillstånd medför risk för människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller för betydande skador på miljö eller egendom, är arbetstagaren efter en särskild upp- maning av arbetsgivaren skyldig att regelbundet genomgå hälsoundersökning- ar som är nödvändiga för bedömning av huruvida arbetstagaren har sådana bris- ter i sitt hälsotillstånd.

Första stycket gäller bara för arbetstagare som enligt kollektivavtal eller före- skrifter av regeringen är skyldiga att genomgå hälsoundersökningarna. Kollek-

tivavtalet får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den av- slutande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i sådant arbete som avses med avtalet. Föreskrifterna får bara avse arbetstagare hos myndigheterna under regeringen.

Om det i en annan lag eller i en förordning, som har meddelats med stöd av en lag, finns föreskrifter som avviker från första eller andra stycket gäller de föreskrifterna.

Skiljande från arbetsuppgifter

31 §. En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen, Försvarsmak- ten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Totalförsvarets pliktverk, Försvarshögskolan eller Försvarets radioanstalt får med omedelbar verkan skiljas från sina arbetsuppgifter, om det är nödvändigt med hänsyn till landets bästa.

Arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning

32 §. Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller avskedande, turord- ning vid uppsägning och företrädesrätt till återanställning i lagen (1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas på en arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är anställd tills vidare, om något annat inte föl- jer av denna lag eller, såvitt rör andra frågor än grunden för uppsägning eller av- skedande, av föreskrifter som regeringen meddelar.

Vad som sägs i första stycket om avskedande gäller även för en arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig ställning som är anställd för begränsad tid.

33 §. Är chefen för ett statligt affärsverk eller för Arbetsgivarverket anställd för bestämd tid, får han skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa.

Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart un- der regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig an- ställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt av hänsyn till myndighetens bästa.

Statens ansvarsnämnd

34 §. Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disciplinansvar, åtalsanmä- lan och avskedande, när det gäller

1. arbetstagare som är anställda genom beslut av regeringen,

2. arbetstagare som utan att vara anställda genom beslut av regeringen har en verksledande eller därmed jämförlig ställning.

Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i sådana frågor också när det gäller andra arbetstagare.

Verkställighet av beslut

35 §. Ett beslut om löneavdrag enligt 15 § får inte verkställas, förrän beslu- tet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

36 §. Ett beslut om skiljande från anställningen enligt 33 § första stycket gäl- ler omedelbart.

Ett beslut om förflyttning enligt 33 § andra stycket får inte verkställas, för- rän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats. Beslutet får dock ges omedelbar verkan, om det finns synnerliga skäl för det.

Rättegång

37 §. Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

38 §. I en tvist om ett beslut enligt 7 c, 31 eller 36 § får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

39 §. Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut enligt 14 eller 33 §, skall han väcka talan inom tre veckor från den dag han fick del av beslutet.

40 §. Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om disciplinansvar enligt 14 § skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.

41 §. Talan om skadestånd enligt 28 eller 29 § skall väckas inom tre månader från det att stridsåtgärden avslutades.

Tillämpningen av andra författningar

42 §. Föreskrifterna i 2, 21 och 22 §§ lagen (1976:580) om medbestämman- de i arbetslivet skall inte tillämpas i anställningsförhållanden som avses i denna lag.

Föreskrifterna i 11–14 §§ lagen om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om att en arbetstagare skall upphöra med eller inte åta sig bisyssla enligt 7 c §, disciplinansvar enligt 14 §, åtalsanmälan enligt 22 § eller skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 §.

För arbetstagare som avses i 1 § skall också föreskrifter i andra författningar än lagar tillämpas, även om föreskrifterna avviker från lagen (1982:80) om an- ställningsskydd.

1994:260

•

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994, då lagen (1976:600) om offentlig anställning skall upphöra att gälla.

2. Om det i någon annan lag eller författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, skall i stället den nya föreskriften tillämpas.

3. I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet skall äld- re föreskrifter tillämpas.

4. I fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana arbetstagare som om- fattas av denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer tills vidare i författning meddela föreskrifter även om villkoret kan regleras i avtal. Detta gäller dock bara föreskrifter som inte strider mot kollektivavtal.

5. Om det i en författning som inte har beslutats av eller med riksdagen har meddelats föreskrifter i fråga om anställnings- eller arbetsvillkor för sådana ar- betstagare som omfattas av denna lag, skall föreskrifterna upphöra att gälla om villkoret regleras genom kollektivavtal.

6. I mål eller ärenden som har påbörjats eller avser omständigheter som in- träffat före ikraftträdandet skall äldre föreskrifter tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.

2. I ärende som har påbörjats före ikraftträdandet gäller 34 § i sin äldre lydelse.

• Ändringar införda t.o.m. SFS 2009: 308

Lag om fullmaktsanställning

SFS 1994:261

Lagens tillämpningsområde

1 §. Denna lag innehåller föreskrifter om sådana arbetstagare hos myndighe- ter under regeringen som är anställda med fullmakt.

Om någon föreskrift i denna lag avviker från lagen (1994:260) om offentlig anställning, skall den föreskriften gälla.

2 §. Upphört att gälla vid utgången av år 1999.

Anställning med fullmakt

3 §. En ordinarie domare skall anställas med fullmakt. Regeringen bestäm- mer vilka domaranställningar som skall vara ordinarie.

Regeringen bestämmer vilka arbetstagare i övrigt som skall anställas med fullmakt.

Anställningens upphörande

4 §. En arbetstagare får skiljas från anställningen bara med stöd av föreskrf- terna i denna lag.

Avgångsskyldighet på grund av ålder

5 §. En arbetstagare är skyldig att avgå från anställningen vid den ålder som anges i författningar eller kollektivavtal.

Anställningens upphörande på grund av sjukdom

6 §. En arbetstagare får entledigas innan han har uppnått den ålder som avses i 5 §.

1. om han på grund av förlust av eller nedsättning i arbetsförmågan är för framtiden oförmögen att fullgöra sina arbetsuppgifter tillfredsställande, eller

2. om han på grund av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd inte har tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid och det är dels sannolikt att han inte kan återinträda i arbete inom ytterligare ett år, dels ovisst hur arbetsförmå- gan därefter kommer att utveckla sig.

3. Första stycket gäller inte om arbetstagaren kan förflyttas enligt 8 §.

Avskedande

7 §. En arbetstagare får avskedas enligt föreskrifter i lagen (1982:80) om an- ställningsskydd. I fråga om ordinarie domare tillämpas dock regeringsformens föreskrifter om vilka omständigheter som får läggas till grund för åtgärden.

Ett avskedande skall vara skriftligt för att vara giltigt.

Förflyttning

8 §. En arbetstagare får förflyttas till en annan statlig anställning med full- makt. En förflyttning till en anställning hos en annan myndighet får bara ske om arbetsuppgifterna är likartade eller om arbetstagaren med hänsyn till sin ut- bildning är lämpad för anställningen.

I fråga om ordinarie domare skall dock tillämpas vad som sägs om förflytt- ning i regeringsformen.

Skiljande från arbetsuppgifter

9 §. En arbetstagare vid polisväsendet, utrikesförvaltningen, Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarshögskolan eller Försvarets radioanstalt får skiljas från sina arbetsuppgifter enligt 31 § lagen (1994:260) om offentlig anställning.

Avstängning

Avstängning och läkarundersökning

10 §. En arbetstagare får avstängas från arbetet

0.xx ett förfarande inleds som syftar till att han skall avskedas,

2. om en åtgärd vidtas för att åtal skall väckas mot honom för en gärning som kan antas medföra avskedande,

3. om han inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och detta beror på sjukdom eller något jämförligt, eller

4. om han inte följer ett beslut om läkarundersökning enligt 11 §.

Läkarundersökning

11 §. Om en arbetstagare inte fullgör sina arbetsuppgifter tillfredsställande och det är sannolikt att den bristande arbetsförmågan beror på sjukdom eller nå- got jämförligt förhållande, får beslutas att arbetstagaren skall undersökas av en läkare som anvisas honom.

Förhandlingsskyldighet

12 §. Föreskrifterna om förhandlingsskyldighet i 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet skall inte tillämpas, när det gäller beslut om avstängning enligt 10 § eller läkarundersökning enligt 11 §.

Om det meddelas beslut om avstängning och arbetstagare är fackligt organi- serad, skall myndigheten genast underrätta den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör om beslutet.

Skadestånd

13 §. Om en myndighet i ett ärende om avstängning eller läkarundersökning bryter mot någon föreskrift i denna lag om handläggningen av ett sådant ären- de eller mot föreskrifter om beslutande organ eller om omröstning, skall före- skrifterna om skadestånd i 38, 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd tillämpas.

I fråga om avvikelser i kollektivavtal från vad som sägs i 41 § lagen om an- ställningsskydd tillämpas 2 § tredje stycket samma lag.

Ordinarie domares tjänstgöringsskyldighet

14 §. En ordinarie domare är skyldig att utföra arbetsuppgifterna i en mot- svarande eller högre anställning som domare vid den domstol där han är an- ställd.

En ordinarie domare är skyldig att tjänstgöra tillfälligt i en annan domstol vid sådan handläggning där flera lagfarna domare deltar. Tjänstgöringsskyldigheten gäller

1. för en rådman i tingsrätt, som ledamot i en annan tingsrätt inom samma hovrättsområde,

2. för en rådman i länsrätt, som ledamot i en tingsrätt eller en hovrätt,

3. för ett kammarrättsråd, som ledamot i en hovrätt.

Statens ansvarsnämnd

15 §. Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om avskedande, avstängning och läkarundersökning när det gäller ordinarie domare samt andra arbetstagare som regeringen bestämmer.

Första stycket gäller inte justitiekanslern, justitieråd och regeringsråd.

Verkställighet av beslut

16 §. Ett beslut om skiljande från anställningen på grund av ålder eller sjuk- dom enligt 5 eller 6 § eller om förflyttning enligt 8 § får inte verkställas, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till talan har förlorats.

Ett beslut om avstängning gäller omedelbart.

Ett beslut om läkarundersökning enligt 11 § får inte läggas till grund för en avstängning enligt 10 § 4, förrän beslutet har prövats slutligt eller rätten till ta- lan har förlorats.

Rättegång

17 §. Mål om tillämpningen av denna lag skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Föreskrifter om handläggningen av mål om avskedande, avstängning eller lä- karundersökning av justitieråd eller regeringsråd finns i regeringsformen.

18 §. I en tvist om tillämpningen av 5 § får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att anställningen skall upphöra, när arbetstagaren har uppnått den ålder då han enligt nämnda paragraf är skyldig att avgå.

I en tvist om ett avstängningsbeslut får domstolen för tiden fram till dess att det finns ett lagakraftägande avgörande bestämma att beslutet tills vidare inte skall gälla.

19 §. När Högsta domstolen i enlighet med regeringsformen eller någon an- nan lag prövar frågor om skiljande från, anställningen, avstängning eller lä- karundersökning, skall handläggningen ske på det sätt som föreskrivs för tvis- temål. Vid omröstning skall föreskrifterna i 29 kap. rättegångsbalken tillämpas.

20 §. Om en arbetstagare vill söka ändring i ett beslut om skiljande från an- ställningen på grund av ålder eller sjukdom enligt 5 eller 6 §, förflyttning en- ligt 8 § eller läkarundersökning enligt 11 §, skall han väcka talan inom tre vec- kor från den dag han fick del av beslutet.

21 §. Talan av Riksdagens ombudsmän eller Justitiekanslern om ändring av ett beslut om avstängning enligt 10 § 1 eller 2 skall väckas inom tre veckor från det att beslutet meddelades.

Övergångsbestämmelser:

se SFS

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994.

• Ändringar införda t. o. m. SFS 2009:308

Lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen

SFS 1974:358

1 §. Denna lag tillämpas på den som har utsetts av en arbetstagarorganisation att som facklig förtroendeman företräda de anställda på viss arbetsplats i frågor som rör förhållandet till arbetsgivaren eller andra med facklig verksamhet sam- manhängande frågor.

Med arbetstagarorganisation avses i denna lag organisation som är eller bru- kar vara bunden av kollektivavtal för de arbetstagare som berörs av förtroende- mannens verksamhet.

Lagen tillämpas på en facklig förtroendeman då organisationen har underrät- tat arbetsgivaren om det fackliga uppdraget. I förhållande till förtroendemannen bestämmer organisationen när lagen skall gälla för honom.

2 §. Har i lag meddelats bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen. Även avvikande bestämmelse i annan författning än lag gäller, om den avser fråga om företrädesrätt till fortsatt arbete eller förläggning av le- dighet för facklig förtroendeman, vars avlöningsförmåner fastställes under med- verkan av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, eller facklig förtroendeman hos riksdagen eller dess verk.

Avtal som innebär att en facklig förtroendemans rättigheter enligt denna lag inskränks är ogiltigt i den delen. Avvikelse får dock göras från 1, 5–7, 8 §§ förs- ta stycket, och 9 a § första och andra styckena med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagarorganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

3 §. En arbetsgivare får inte hindra en facklig förtroendeman att fullgöra sitt uppdrag.

Om uppdraget avser en annan arbetsplats än förtroendemannens egen, är ar- betsgivaren på den arbetsplatsen skyldig att låta förtroendemannen få tillträde och vara verksam i den omfattning som behövs för uppdraget. Verksamheten får dock inte medföra betydande hinder för arbetets behöriga gång.

Förtroendemannen skall ges tillfälle att disponera lokal eller annat utrymme på den egna arbetsplatsen som fordras för det fackliga uppdrag som utförs där.

4 §. Xxxxxxx förtroendeman får ej med anledning av sitt uppdrag ges försäm- rade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. När uppdraget har upphört skall arbetstagaren vara tillförsäkrad samma eller likvärdig ställning i fråga om arbetsförhållanden och anställningsvillkor som om han ej haft fackligt uppdrag.

5 §. Uppkommer fråga om ändring av facklig förtroendemans arbetsförhål- landen eller anställningsvillkor, skall arbetsgivaren minst två veckor i förväg varsla den lokala arbetstagarorganisationen och underrätta förtroendemannen. Föreligger hinder härför, skall varsel och underrättelse i stället lämnas så snart det kan ske. Skyldighet att lämna varsel och underrättelse föreligger ej vid så- dan ändring som utgör ett normalt led i förtroendemannens arbete och icke för- sämrar hans möjligheter att fullgöra det fackliga uppdraget.

Den lokala arbetstagarorganisationen och förtroendemannen har rätt till över- läggning med arbetsgivaren om åtgärd som avses i första stycket. Sådan över- läggning skall påkallas senast en vecka efter det att varsel eller underrättelse lämnades. Har överläggning påkallats, får arbetsgivaren icke vidtaga den till- tänkta åtgärden förrän tillfälle till överläggning har lämnats.

6 §. Facklig förtroendeman har rätt till den ledighet som fordras för det fack- liga uppdraget.

Ledigheten får dock icke ha större omfattning än som är skäligt med hänsyn till förhållandena på arbetsplatsen. Ledigheten får icke förläggas så, att den med- för betydande hinder för arbetets behöriga gång.

Ledighetens omfattning och förläggning bestämmes efter överläggning mel- lan arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen.

7 §. Vid ledighet som avser den fackliga verksamheten på förtroendemannens egen arbetsplats skall den fackliga förtroendemannen ha rätt till bibehållna an- ställningsförmåner.

Beror det på arbetsgivaren att den fackliga verksamhet som avser förtroende- mannens egen arbetsplats förläggs till annan tid än förtroendemannens ordina- rie arbetstid, skall ersättning utgå till förtroendemannen som om han hade ut- fört arbete för arbetsgivarens räkning.

Även uppkomna merkostnader skall ersättas, om de beror på arbetsgivaren. Om anställningsförmån enligt lag utgår endast för arbetad tid, skall med så-

dan tid likställas tid som avses i första och andra styckena.

8 §. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist och vid permittering skall fack- lig förtroendeman, utan hinder av 22 § lagen (1982:80) om anställningsskydd, ges företräde till fortsatt arbete, om det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. Kan förtroendemannen endast efter omplacering beredas fortsatt arbete, gäller som förutsättning för att han skall ges företräde att han har tillräckliga kvalifikationer för detta arbete.

Uppsägning som sker i strid med första stycket skall på yrkande av förtroen- demannen förklaras ogiltig. Härvid skall 34 § andra och tredje styckena, 37, 39, 40 och 42 §§ samt 43 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd gälla.

9 §. Uppkommer tvist om tillämpning på en facklig förtroendeman av 1, 3, 4, 6 eller 7 § eller 8 § första stycket eller kollektivavtalsbestämmelse som med stöd av 2 § andra stycket har trätt i stället för 1, 6, eller 7 § eller 8 § första styc- ket, gäller den lokala arbetstagarorganisationens mening om lagens eller kollek- tivavtalets rätta innebörd intill dess tvisten har slutligt prövats. I kollektivavtal

som har trätt i lagens ställe kan föreskrivas att arbetstagarpartens bestämman- derätt i stället skall tillkomma huvudorganisationen.

Utan hinder av första stycket kan arbetsgivaren vägra sådan ledighet som äventyrar säkerheten på arbetsplatsen, viktiga samhällsfunktioner eller därmed jämförliga intressen.

9 a §. En arbetsgivare som enligt 3 § andra stycket är skyldig att ge en facklig förtroendeman tillträde till en arbetsplats och låta förtroendemannen vara verk- sam där har rätt till förhandling med den berörda arbetstagarorganisationen om tystnadsplikt rörande den information som ska lämnas till förtroendemannen.

I sådana fall tillämpas 21 § andra och tredje styckena lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Vad en facklig förtroendeman har fått känne- dom om med tystnadsplikt som avses i första stycket får förtroendemannen trots tystnadsplikten föra vidare till en ledamot i styrelsen för arbetstagarorganisatio- nen. I ett sådant fall gäller tystnadsplikten även för styrelseledamoten.

I fråga om den som utövar ett uppdrag enligt 3 § andra stycket på en ar- betsplats i det allmännas verksamhet tillämpas 10 kap. 11--14 §§ och 12 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för bestämmelserna i första och andra styckena.

10 §. Åsidosätter arbetsgivare sina förpliktelser enligt denna lag eller kollek- tivavtalsbestämmelser som har trätt i lagens ställe skall han utge, förutom lön och andra anställningsförmåner vartill facklig förtroendeman är berättigad, er- sättning för uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tagas även till arbetstagarorganisations intresse av att la- gens bestämmelser iakttages i förhållande till organisationens förtroendemän samt till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Arbetstagarorganisation kan åläggas att utge skadestånd om den föranlett fel- aktig tillämpning av lagen eller kollektivavtal som har trätt i lagens ställe och har insett eller uppenbarligen borde ha insett felaktigheten. Detsamma gäller om organisationen icke vidtager skäliga åtgärder för att hindra facklig förtroen- deman från ett motsvarande förfarande eller om organisationen icke söker före- bygga skada av ett felaktigt förfaringssätt. Facklig förtroendeman kan icke åläg- gas att utge skadestånd eller återbära erhållen lön för facklig verksamhet som han har bedrivit med organisationens godkännande.

Om det med hänsyn till skadans storlek eller andra omständigheter är skäligt, kan skadeståndet jämkas.

10 a §. Om en facklig förtroendeman eller en ledamot i styrelsen för en ar- betstagarorganisation bryter mot den tystnadsplikt som avses i 9 a § första och andra styckena eller obehörigen utnyttjar kunskaper som förtroendemannen el- ler styrelseledamoten har fått under sådan tystnadsplikt, svarar arbetstagarorga- nisationen för den skada som uppkommer. I ett sådant fall följer inte ansvar en- ligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

11 §. Den som vill fordra skadestånd enligt denna lag skall underrätta mot- parten om sitt anspråk inom fyra månader från det skadan inträffade. Har inom

den tiden förhandling rörande anspråket påkallats enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom åtta månader från skadans uppkomst.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om anspråk på lön och andra anställningsförmåner enligt denna lag eller kollektivavtal som har trätt i lagens ställe.

Iakttages ej vad som föreskrives i första och andra styckena, är talan förlorad.

12 §. Mål om tillämpning av denna lag handlägges enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Sådant mål skall handläggas skyndsamt. Det- samma gäller mål om kollektivavtal som har trätt i lagens ställe.

Utan hinder av 9 § kan arbetsdomstolen meddela förordnande i tvistefrågan för tiden intill dess tvisten har slutligt prövats. Yrkande om sådant förordnande får ej bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att yttra sig.

Övergångsbestämmelser:

se SFS

Lag om rättegången i arbetstvister

SFS 1974:371

1 kap. Lagens tillämpningsområde

1 §. Denna lag äger tillämpning på rättegången i tvister om kollektivavtal och andra tvister rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare (arbetstvister).

Gemensamt med arbetstvist får handläggas även annan tvist mellan samma eller olika parter, om rätten med hänsyn till utredningen och övriga omständig- heter finner sådan handläggning lämplig. När skäl därtill föreligger, kan rätten åter särskilja målen.

2 §. Denna lag tillämpas ej på

1. mål som enligt lag får upptas endast av viss tingsrätt eller som skall hand- läggas av tingsrätt i annan sammansättning än som anges i rättegångsbalken,

2. mål som skall handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987:672) eller lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion,

3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan föres i samband med åtal för brottet,

4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten ej rör kollektivavtals rätta in- nebörd.

Lagen skall inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som avses i 1 § lagen (1994:260) om offentlig anställning, när tvisten gäller

1. fråga som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kol- lektivavtal,

2. tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare enligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.

Lagen skall inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos ar- betsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frå- gan får överklagas hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltnings- myndighet.

3 §. Tvist som skall handläggas enligt denna lag får i stället genom avtal hänskjutas till avgörande av skiljemän. Detta gäller dock inte fall som avses i 31 § första eller tredje stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet. Inte heller får avtal som före tvistens uppkomst träffats om att tvisten skall avgöras av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, göras gällande i tvist om föreningsrätt eller i tvist enligt

- lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande arbets- tagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning, eller

- diskrimineringslagen (2008:567).

2 kap. Domstolarna i arbetstvister

1 §. Arbetsdomstolen skall som första domstol uppta och avgöra tvist som väcks av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal, om målet gäller

1. tvist om kollektivavtal eller annan arbetstvist som avses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

2. arbetstvist i övrigt under förutsättning att kollektivavtal gäller mellan par- terna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som avses med kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av.

Arbetsdomstolen är behörig domstol enligt första stycket även när kollektiv- avtal tillfälligt inte gäller.

Gemensamt med arbetstvist enligt första eller andra stycket får handläggas även annan arbetstvist mellan samma eller olika parter, om domstolen med hän- syn till utredningen och övriga omständigheter finner sådan handläggning lämplig. När det föreligger skäl, kan domstolen åter särskilja målen.

Arbetsdomstolen är alltid behörig att som första domstol ta upp och avgöra en tvist om stridsåtgärd som avses i 41 och 41 b §§ lagen (1976:580) om med- bestämmande i arbetslivet.

2 §. Annan arbetstvist än som avses i 1 § skall upptagas och avgöras av tings- rätt.

Talan som avses i 1 § och som föres av arbetsgivare, som själv slutit kollektiv- avtal, eller av arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation för egen del får väckas vid tingsrätt i stället för vid arbetsdomstolen. Är svarande organisation, eller skulle enligt 4 kap. 5 § andra stycket organisation har stämts in om tvisten hade väckts vid arbetsdomstolen, får det dock ske enbart med stöd av sådant avtal som anges i 10 kap. 16 § rättegångsbalken.

I arbetstvist enligt första eller andra stycket får arbetsgivaren sökas vid rätten i den ort där arbetstagaren har sitt hemvist.

3 §. Arbetsdomstolen är överrätt vid överklagande i mål som enligt 2 § tagits upp av tingsrätt.

Att i visst fall ett beslut som meddelats av annan myndighet än tingsrätt kan överklagas hos Arbetsdomstolen följer av lagen (1969:93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Arbetsdomstolen prövar klagan över domvilla i fråga om tingsrätts avgöran- de i mål som avses i 2 § och i fråga om de avgöranden av annan myndighet som avses i andra stycket. Frågor om resning och återställande av försutten tid be- träffande sådana avgöranden prövas av Högsta domstolen.

4 §. Mot arbetsdomstolens dom eller beslut får talan ej föras.

5 §. Har talan väckts vid tingsrätt av medlem i arbetsgivar- eller arbetstagar- organisation och kan organisationen enligt 1 § och 4 kap. 5 § föra denna talan vid arbetsdomstolen, skall organisationen beredas tillfälle att uppge om den vill föra talan där. Detsamma gäller när tvist om kollektivavtal väckts vid tingsrätt av den som har varit medlem i arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation som

slutit avtalet. Förklarar därvid organisationen att den vill föra talan vid arbets- domstolen, skall målet överlämnas dit.

Har i annat fall än som avses i första stycket mål, som enligt 1 § skall uppta- gas och avgöras av arbetsdomstolen, väckts vid tingsrätt, skall det på yrkande av part överlämnas till arbetsdomstolen. Har målet avgjorts av tingsrätt och där- ifrån fullföljts till arbetsdomstolen, skall det på yrkande av part företagas till handläggning som om talan hade väckts där.

I fall som avses i första eller andra stycket skall talan anses väckt vid arbets- domstolen, när ansökan om stämning inkom till tingsrätten.

6 §. Har talan väckts vid arbetsdomstolen av medlem i arbetsgivar- eller ar- betstagarorganisation, eller i tvist om kollektivavtal av den som varit medlem i organisation som slutit avtalet, och förklarar ej organisationen att den vill föra talan där enligt 1 § och 4 kap. 5 §, skall målet på yrkande av part hänvisas till tingsrätt som är behörig. Detsamma gäller om arbetsdomstolen i annat fall fin- ner sig icke vara behörig enligt 1 § att pröva talan som har väckts där.

Meddelas i arbetsdomstolen beslut, varigenom viss tingsrätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som har väckts vid tingsrätten, skall arbetsdom- stolen på yrkande av part hänvisa målet till annan tingsrätt som är behörig.

Har skilda domstolar genom beslut som vunnit laga kraft funnits obehöriga, skall arbetsdomstolen, om den finner någon av dem vara behörig, på ansökan av part hänvisa målet till den tingsrätt som bort upptaga målet. Sådan ansökan skall göras inom en månad från den dag då det sist meddelade beslutet vann laga kraft.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller ej, om domstols bristande behörighet beror på att målet ej skall handläggas enligt denna lag.

7 §. Finner hovrätt eller högsta domstolen att dit fullföljt mål rätteligen skul- le ha fullföljts till arbetsdomstolen, skall målet överlämnas till denna domstol.

Finner arbetsdomstolen att dit fullföljt mål rätteligen skulle ha fullföljts till hovrätt, skall arbetsdomstolen överlämna målet till vederbörande hovrätt.

8 §. Mot beslut varigenom mål överlämnats till arbetsdomstolen får talan ej föras. Har annan domstol än högsta domstolen överlämnat målet, skall arbets- domstolen, om den finner sig icke vara behörig, visa målet åter till den domstol som överlämnat det.

3 kap. Arbetsdomstolens sammansättning m.m.

1 §. Arbetsdomstolen består av högst fyra ordförande, högst fyra vice ordfö- rande samt sjutton andra ledamöter.

Ledamot skall vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller i kon- kurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Innan ledamot tar säte i Arbetsdomstolen, skall han eller hon ha avlagt domared.

För annan ledamot än ordförande ska det finnas högst tre ersättare. Det som sägs i denna lag om ledamot gäller även ersättare, om inte annat särskilt anges.

Ordförande anställs med fullmakt av regeringen som ordinarie domare i dom- stolen. Övriga ledamöter och ersättare förordnas av regeringen för tre år.

2 §. Ordförande, vice ordförande och tre andra ledamöter utses bland perso- ner som ej kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen.

Ordförande och vice ordförande skall vara lagkunniga och erfarna i domar- värv.

De tre andra ledamöterna skall ha särskilt insikt i förhållandena på arbets- marknaden.

3 §. Av övriga fjorton ledamöter utses fyra efter förslag av Föreningen Svenskt Näringsliv, två efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting, en efter för- slag av Arbetsgivarverket, fyra efter förslag av Landsorganisationen i Sverige, två efter förslag av Tjänstemännens centralorganisation och en efter förslag av Sve- riges Akademikers Centralorganisation.

Vad som i första stycket sägs om utseende av ledamot äger motsvarande tillämpning på utseende av ersättare för sådan ledamot.

Förslag till ledamöter och ersättare skall uppta minst dubbelt så många per- soner som de som skall utses med ledning av förslaget. Har sådant förslag ej av- getts, förordnar regeringen ändå ledamöter och ersättare till föreskrivet antal.

4 §. Är ordförande xxxxxxx att tjänstgöra, får vice ordförande inträda i ordfö- randes ställe. Ersättare för vice ordförande får dock inträda i ordförandes ställe endast vid handläggning som avses i 7 §.

Är annan ledamot än ordförande xxxxxxx att tjänstgöra i visst mål, inträder ledamot eller ersättare som utsetts på motsvarande sätt. Därvid anses ledamöter som utsetts efter förslag av Sveriges Kommuner och Landsting och Arbetsgivar- verket ha utsetts på samma sätt.

Kan ledamot eller ersättare ej tillkallas enligt andra stycket, får ordföranden i målet kalla annan lämplig person att tjänstgöra som tillfällig ersättare.

5 §. Ledamot har rätt att bli entledigad, om särskilda omständigheter föran- leder det. Avsägelse av uppdraget prövas av regeringen. Avgår ledamot, förordar regeringen xxxxx för återstoden av den tid, för vilken ledamoten varit utsedd. Därvid äger bestämmelserna i 2 och 3 §§ motsvarande tillämpning.

Ledamot som avgått är skyldig att deltaga i fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut har deltagit.

6 §. Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt högst sex och lägst fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som avses i 2 § ska högst tre och lägst en delta. Av de ledamöter som avses i 3 § ska högst fyra och lägst två delta, lika många för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.

Arbetsdomstolen är även domför med ordförande samt en ledamot för varde- ra arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan.

1. vid huvudförhandling i mål som saknar betydelse för ledning av rättstillämpningen och även i övrigt är av enklare slag,

2. vid avgörande av mål utan huvudförhandling,

3. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,

4. vid annan handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

Arbetsdomstolen är vidare domför med tre lagfarna domare

1. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,

2. vid handläggning som avses i andra stycket 2 eller 4, om prövningen i vä- sentlig grad avser annat än arbetsrättsliga frågor.

Xxxx någon ledamot vid handläggning enligt andra eller tredje stycket att ett mål ska avgöras eller en viss fråga prövas av domstolen i den sammansättning som föreskrivs i första stycket, gäller ledamotens mening.

6 a §. I mål där ett yrkande helt eller delvis grundas på ett sådant förhållande som avses i diskrimineringslagen (2008:567) gäller bestämmelserna i andra-fjär- de styckena i stället för 6 §.

Arbetsdomstolen är domför med ordförande samt fyra andra ledamöter. Av de ledamöter som avses i 2 § ska tre delta. Av de ledamöter som avses i 3 § ska en för vardera arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan delta. Domstolen får dock ha en sammansättning med en ordförande och sex andra ledamöter enligt 6 § förs- ta stycket, om parterna i målet begär det.

Arbetsdomstolen är vidare domför med tre lagfarna domare

1. vid behandling av frågor om prövningstillstånd,

2. vid sådan handläggning som avses i 6 § andra stycket 2 eller

4, om prövningen i väsentlig grad avser annat än arbetsrättsliga frågor.

Xxxx någon ledamot vid handläggning enligt tredje stycket att ett mål ska av- göras eller en viss fråga prövas av domstolen i den sammansättning som före- skrivs i andra stycket med en ordförande och fyra andra ledamöter, gäller leda- motens mening.

7 §. Ordförande får ensam på arbetsdomstolens vägnar företaga förberedande åtgärder samt

1. meddela beslut om avskrivning,

2. pröva yrkande om kvarstad,

3. meddela beslut om avvisande av mål, om det är uppenbart att rättegångs- hinder föreligger,

4. avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 § rättegångsbalken,

5. avvisa ny omständighet eller nytt bevis enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken,

6. hänvisa mål till behörig tingsrätt enligt 2 kap. 6 § första stycket,

7. meddela tredskodom,

8. meddela dom över yrkande som har medgivits eller eftergivits,

9. stadfästa förlikning,

10. utdöma vite som har förelagts part eller någon annan i rättegång.

8 §. Förberedande åtgärder och sådan handläggning som avses i 7 § 1 kan enligt ordförandes uppdrag också utföras av annan lagfaren tjänsteman vid dom- stolen, vilken förordnats därtill av domstolen.

Därutöver kan även handläggning som avses i 7 § 6--10 enligt ordförandes uppdrag utföras av sådan annan lagfaren tjänsteman vid domstolen, som efter att ha vunnit tillräcklig erfarenhet förordnats därtill av domstolen.

9 §. Finner arbetsdomstolen vid överläggning till dom eller beslut den rå- dande meningen avvika från rättsgrundsats eller lagtolkning som den senast an- tagit, kan domstolen i den sammansättning som föreskrives i 6 § första stycket förordna att målet eller viss i målet uppkommen rättsfråga skall avgöras av dom- stolen i dess helhet.

När mål eller viss däri uppkommen fråga avgöres av arbetsdomstolen i dess helhet, skall alla ledamöter eller ersättare för dem deltaga i avgörandet.

Avgörande som avses i andra stycket kan fattas utan huvudförhandling.

10 §. Närmare bestämmelser om arbetsdomstolens organisation och verk- samhet meddelas av regeringen.

4 kap. Rättegången i arbetsdomstolen

Allmänna bestämmelser

1 §. Arbetsdomstolen skall sammanträda på den ort där domstolen har sitt säte. Sammanträde kan även hållas på annan ort, om det av särskilda skäl är på- kallat. Sammanträde skall hållas så ofta det behövs för arbetet.

2 §. Omröstning till dom eller beslut sker i den ordning som arbetsdomsto- len bestämmer.

3 §. Dom skall meddelas så snart det kan ske. Den skall underskrivas av dem som deltagit i avgörandet. Kopia av domen skall utsändas till parterna samma dag som domen meddelas.

Vad som i första stycket föreskrivits om dom gäller också slutligt beslut.

4 §. Berättelser som lämnas vid huvudförhandling under förhör i bevissyfte behöver inte dokumenteras.

Rättegången i arbetsdomstolen som första domstol

5 §. I tvist om kollektivavtal kan organisation, som slutit avtalet, väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för den som är eller har varit medlem i organi- sationen. I annan arbetstvist som anges i 2 kap. 1 § kan arbetsgivar- eller arbet- stagarorganisation som avses i 6 § lagen (1976:580) om medbestämmande i ar- betslivet väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för medlem i organisatio- nen. Vad som finns föreskrivet om part beträffande jävsförhållande, personlig in- ställelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som rör bevisning- en skall även gälla den för vilken organisationen för talan.

Vill någon föra talan vid arbetsdomstolen mot medlem eller förutvarande medlem i organisation som avses i första stycket, skall i motsvarande fall som anges där även organisationen instämmas. Organisationen kan därvid svara på medpartens vägnar, om denne ej själv utför sin talan.

Vad som i denna paragraf sägs om organisation gäller även om sammanslut- ning av flera sådana organisationer. Med medlem avses därvid såväl de anslutna organisationerna som deras medlemmar.

6 §. Xxxxx, som ej innefattar yrkande att motparten skall förpliktas att full- göra eller underlåta något, skall avvisas om det ej är av avsevärd betydelse för käranden eller den för vilken organisation för talan att sådan fastställelsetalan prövas.

7 §. Talan får ej upptagas till prövning av arbetsdomstolen förrän förhand- ling, som kan påkallas enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetsli- vet eller som anges i kollektivavtal, har ägt rum rörande tvistefrågan.

Första stycket gäller icke talan enligt 31 § första eller tredje stycket lagen om medbestämmande i arbetslivet och ej heller tvist huruvida stridsåtgärd vid- tagits i strid mot lag eller kollektivavtal eller tvist om påföljd för sådan åtgärd. Har i fall som avses i 43 § lagen om medbestämmande i arbetslivet överlägg- ningsskyldighet ej fullgjorts, får arbetsdomstolen dock ej pröva tvisten förrän så skett.

Utan hinder av första och andra styckena får talan upptagas till prövning, så- vitt gäller fråga om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet. Sedan en sådan prövning har skett, skall målet förkla- ras vilande i avbidan på att förhandling eller överläggning rörande tvistefrågan enligt första eller andra stycket slutförts. Innan sådan förhandling eller över- läggning slutförts får målet icke slutligt prövas.

Har förhandling eller överläggning som avses i första eller andra stycket ej ägt rum, får talan ändå upptagas till prövning, om mot förhandlingen eller över- läggningen förelegat hinder, som icke berott av käranden.

8 §. Den som vill väcka talan vid arbetsdomstolen skall hos domstolen göra skriftlig ansökan om stämning på motparten.

Förekommer inte anledning att avvisa ansökan, skall domstolen utfärda stäm- ning på svaranden att svara på käromålet. Svaranden får föreläggas att skriftli- gen avge svaromål enligt 42 kap. 7 § rättegångsbalken vid påföljd att tredsko- dom annars kan komma att meddelas mot honom.

9 §. Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Uteblir båda parterna eller en av dem från sammanträde för muntlig förbe- redelse eller underlåter svaranden att följa föreläggande att skriftligen avge sva- romål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas mot honom gäller vad som föreskrivs i 44 kap. 1, 2 och 7 a §§ rättegångsbalken. Xxxxxx dom- stolen med hänsyn till tvistens art eller andra omständigheter i målet att yrkan- de om tredskodom inte bör meddelas, skall domstolen om den andre parten yrkar det i stället vidta åtgärder för fortsatt förberedelse, om detta kan antas vara till gagn för utredningen, eller sätta ut målet till huvudförhandling. Framställs inte sådant yrkande av parten, skall målet avskrivas.

Underlåter svaranden vid skriftlig förberedelse att komma in med svaromål, och har inte föreläggande som avses i andra stycket meddelats honom, sätts må- let ut till huvudförhandling, om inte fortsatt förberedelse kan antas vara till gagn för målets utredning.

10 §. Sedan förberedelsen avslutas, skall arbetsdomstolen företaga målet till avgörande så snart det kan ske.

Målet avgörs efter huvudförhandling. Domstolen får dock avskriva eller avvi- sa mål, meddela tredskodom och dom över yrkande, som medgivits eller efter- givits, samt stadfästa förlikning utan att hålla huvudförhandling.

Domstolen får även i annat fall än som avses i andra stycket företa mål till av- görande utan huvudförhandling, om part begär det och domstolen med hänsyn till tvistens art och övriga omständigheter finner det lämpligt. Mot parts be- stridande får mål dock inte avgöras i denna ordning.

11 §. Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen om hans närvaro behövs för utredningen. Skall personlig inställelse ske, kan domstolen förelägga vite.

Uteblir båda parterna eller en av dem från sammanträde för huvudförhand- ling gäller vad som föreskrives i 44 kap. 1 § och 2 § första stycket rättegångs- balken. Finner domstolen med hänsyn till tvistens art eller andra omständighe- ter i målet att yrkande om tredskodom ej bör bifallas, skall domstolen på den tillstädeskomne partens yrkande i stället företaga målet till förhandling och av- görande. Framställes ej sådant yrkande skall målet avskrivas.

Kallelse till huvudförhandling skall innehålla erinran om att målet utan hin- der av parts utevaro kan på yrkande av motparten företagas till förhandling och avgörande. Xxxxxxx om att målet kan avgöras genom tredskodom skall intagas i kallelsen, om domstolen finner att sådan påföljd för utevaro kan komma i fråga. Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

Rättegången i arbetsdomstolen som fullföljdsinstans

12 §. En tingsrätts dom eller beslut får överklagas hos Arbetsdomstolen en- ligt bestämmelserna i 49 kap. rättegångsbalken. Överklagandet skall ske inom den tid som anges i 50 kap. 1 och 2 §§ eller 52 kap. 1 § rättegångsbalken.

13 §. Överklagandet skall innehålla uppgifter om

1. det avgörande som överklagas,

2. den ändring i avgörandet som yrkas,

3. grunderna för överklagandet,

4. de omständigheter som åberopas till stöd för att prövningstillstånd ska meddelas,

5. de bevis som åberopas, och

6. vad som ska styrkas med varje bevis.

Skriftliga bevis som inte lagts fram tidigare ska ges in samtidigt med över- klagandet.

Vid överklagande av en tingsrätts dom ska klaganden i skrivelsen även ange om han eller hon vill att det ska hållas ett förnyat förhör med ett vittne, en sak- kunnig eller en part eller hållas en förnyad syn.

14 §. Har tingsrätten avslagit yrkande om förordnande för tiden intill dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger i målet, kan arbetsdomstolen ome- delbart meddela sådant förordnande att gälla till dess annorlunda förordnas. Har tingsrätten bifallit yrkande som nu sagts, kan arbetsdomstolen omedelbart för- ordna att tingsrättens förordnande inte längre skall gälla.

15 §. Sedan målets beredande avslutats, skall Arbetsdomstolen företaga må- let till avgörande så snart det kan ske.

Avser överklagandet en tingsrätts dom, får målet avgöras utan huvudför- handling, om någon muntlig bevisning inte skall tas upp och inte heller något annat särskilt skäl föranleder att huvudförhandling hålls.

Avser överklagandet ett beslut, avgörs målet utan huvudförhandling.

16 §. Till huvudförhandling skall part och ställföreträdare för part kallas att infinna sig personligen, om hans närvaro behövs för utredningen. Skall person- lig inställelse ske, kan Arbetsdomstolen förelägga vite.

Uteblir klaganden från sammanträde för huvudförhandling, förfaller överkla- gandet. En upplysning om detta skall tas in i kallelsen till sammanträdet. Har överklagandet förfallit, kan klaganden hos Arbetsdomstolen ansöka om åter- upptagande av målet enligt 50 kap. 22 § rättegångsbalken.

Uteblir motparten företas målet till förhandling och avgörande utan hinder av hans utevaro, om hans närvaro inte är av betydelse för målets handläggning eller utredning. En upplysning om detta skall tas in i kallelsen till sammanträdet.

Uppskjutes påbörjad huvudförhandling, skall förhandlingen fortsättas snarast möjligt. Ny huvudförhandling behöver ej hållas i anledning av sådant uppskov.

5 kap. Övriga bestämmelser

1 §. Vad som föreskrives i 4 kap. 7 § äger motsvarande tillämpning i arbets- tvist som med stöd av 2 kap. 2 § väckes vid tingsrätt.

Förekommer anledning att kollektivavtal, som slutits av andra än parterna i målet, har betydelse för prövning av tvisten i målet, skall de parter som slutit kollektivavtalet beredas tillfälle att yttra sig i målet.

2 §. I mål som handlägges enligt denna lag kan förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig an- ledning att få tvisten prövad.

Kostnad för sådan förhandling eller överläggning som avses i 4 kap. 7 § och grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller på kollek- tivavtal ersättes ej som rättegångskostnad.

Skyldighet för flera medparter att ersätta rättegångskostnad i mål, som upp- tagits av arbetsdomstolen som första domstol, skall fördelas mellan dem efter vad som är skäligt med hänsyn till deras förhållande till saken och rättegången.

3 §. I allt varom i denna lag ej är särskilt föreskrivet gäller i tillämpliga delar vad som i rättegångsbalken eller annan författning är föreskrivet om rättegång- en i tvistemål, vari förlikning om saken är tillåten. Därvid skall beträffande rät-

tegången i arbetsdomstolen som första domstol tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i tingsrätt. I fråga om rättegången i arbetsdomstolen som full- följdsinstans tillämpas vad som är föreskrivet om rättegången i hovrätt. I fråga om de icke lagfarna ledamöterna i arbetsdomstolen tillämpas 12 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken.

Övergångsbestämmelser:

se SFS

• Ändringar införda t.o.m. SFS: 2008:932.

Lag om arbetsgivares kvittningsrätt

SFS 1970:215

1 §. Arbetsgivare får ej i vidare mån än som anges i denna lag göra avdrag på arbetstagarens fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen (lönefordran) för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren.

Vad i lagen föreskrives om kvittning mot lönefordran gäller i tillämpliga de- lar i fråga om kvittning mot fordran på pension som arbetsgivare är skyldig att utge till förutvarande arbetstagare.

2 §. Kvittning mot lönefordran får ske med arbetstagarens medgivande. Återkallas ett på förhand lämnat medgivande innan lönefordringen förfallit till betalning, får kvittning icke ske i vidare mån än som följer av vad nedan sägs.

3 §. Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och anting- en grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning enligt första stycket får ej tagas i anspråk belopp som är avsett att utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Rätt till kvittning utöver vad som följer av första och andra styckena kan medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet är att anse som central arbetstagarorganisation. Arbetsgivare som är bunden av sådant kollektivavtal får tillämpa det även i fråga om arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men syssel- sättes i arbete som avses med avtalet. Detta gäller dock ej arbetstagare som om- fattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

4 §. Kvittning enligt 3 § första stycket eller med stöd av kollektivavtal får ske endast mot den del av lönefordringen som uppenbart överstiger vad som åtgår för arbetstagarens och hans familjs försörjning samt till fullgörande av under- hållsskyldighet som i övrigt åvilar honom.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar närmare fö- reskrifter om beräkningen av hur stor del av lönefordringen som skall vara skyd- dad mot kvittning.

5 §. Skatteavdrag har företräde framför kvittning enligt denna lag. Detsam- ma gäller utmätning av lön för sådan fordran som har företrädesrätt enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken, om utmätningen har beslutats innan lönefordringen för- fallit till betalning.

Är arbetsgivarens fordran sådan att rätt till kvittning föreligger enligt 3 § och vill arbetsgivaren kvitta mot belopp som han ålagts att innehålla genom beslut

om utmätning av lön för en fordran som inte har företrädesrätt enligt 7 kap. 14

§ utsökningsbalken, beslutar kronofogdemyndigheten om beloppets fördelning mellan arbetsgivaren och utmätningssökanden efter fordringarnas storlek.

I övrigt får kvittning ej åberopas mot beslut om utmätning av lön.

Kronofogdemyndighetens beslut enligt andra stycket får överklagas hos tingsrätten utan inskränkning till viss tid. Vid överklagandet och vid hand- läggningen i domstol tillämpas 18 kap. utsökningsbalken.

6 §. Innan kvittning får ske enligt 3 § första stycket eller med stöd av kol- lektivavtal, skall arbetsgivaren från kronofogdemyndigheten inhämta besked om hur stor del av lönefordringen som enligt 4 § skall vara skyddad mot kvitt- ning. Upphör arbetstagarens anställning utan föregående uppsägningstid, får arbetsgivaren hålla inne lönebelopp till dess kronofogdemyndighetens besked föreligger. Det åligger i sådant fall arbetsgivaren att ofördröjligen begära sådant besked.

7 §. Innan kronofogdemyndigheten meddelar beslut som rör arbetsgivarens framställning enligt 6 §, skall myndigheten breda arbetstagaren tillfälle att ytt- ra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Mot kronofogdemyndighetens beslut får talan ej föras. Kronofogdemyndig- heten kan ändra beslutet, om anledning därtill förekommer.

8 §. Kvittar arbetsgivare mot arbetstagares lönefordran i annat fall eller i vidare mån som är medgivet enligt denna lag eller åsidosätter han vad som åligger honom enligt 6 §, är han skyldig att ersätta arbetstagaren uppkommen skada.

Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Hade arbetsgivaren grundad anledning antaga att han hade rätt att kvitta eller var hans förfarande eljest ursäktligt, kan skadeståndet jämkas efter vad som finnes skäligt.

9 §. Mål vari är tvist om arbetsgivares rätt till kvittning mot arbetstagares lönefordran handlägges enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Gör arbetsgivare i mål om lönefordran invändning om kvittning eller väcker han genkäromål om motfordran, får målet om lönefordran avgöras utan pröv- ning av invändningen eller genkäromålet, om sådan prövning skulle oskäligt

uppehålla prövningen av lönefordran.

• Denna lag träder i kraft den 1 juli 1970.

• Ändringar införda t. o. m. SFS 2006:683

Lag om inskränkning i rätten att överklaga

SFS 1987:439

1 §. När en tvist som rör beslut av en arbetsgivare med offentlig ställning skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, får ar- betstagaren inte överklaga beslutet hos regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet.

2 §. Upphört att gälla 1999-12-31.

•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987, då lagen (1965:276) om inskränk- ning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut skall upphöra att gälla.

• Ändringar införda t. o. m. SFS 1999:862

Förordning om statliga kollektivavtal m.m.

SFS 1976:1021

Tillämpningsområde

1 §. Denna förordning gäller föreskrifter i kollektivavtal och andra föreskrif- ter som reglerar anställnings- eller avtalsvillkor för arbetstagare hos myndig- heterna under regeringen.

Slutande av kollektivavtal

2 §. Kollektivavtal slutes på statens vägnar av Arbetsgivarverket.

3 §. Arbetsgivarverket får till andra myndigheter under regeringen eller till arbetsgivaren lämna över sådana uppgifter som ankommer på verket.

4 §. Arbetsgivarverket får medverka i förhandling om kollektivavtal som föres av annan myndighet.

5 §. Huvudavtal och avtal om medbestämmande vid beredningen av rege- ringsärenden skall slutas under förbehåll om regeringens godkännande.

Uppsägning av kollektivavtal

6 §. Kollektivavtal säges upp av den myndighet som får sluta motsvarande avtal. Annan myndighet än Arbetsgivarverket skall samråda med arbetsgivar- verket innan den beslutar att säga upp kollektivavtal.

Tillämpningen av kollektivavtal

7 §. Myndighet som är bunden av kollektivavtal skall inom yrkesgrupp och område som avses i avtalet tillämpa detta även på arbetstagare som ej omfattas av avtalet eller annat tillämpligt kollektivavtal. Gäller mer än ett kollektivavtal för samma yrkesgrupp och område, bestämmer den myndighet som får sluta kol- lektivavtal för gruppen och området vilka villkor som skall tillämpas för arbet- stagare som ej omfattas av kollektivavtal.

7 a §. När en fråga för en arbetstagare enligt kollektivavtal skall prövas av ar- betsgivaren, får ett sådant beslut inte överklagas.

Beslut om stridsåtgärd

8 §. Beslut om lockout eller annan stridsåtgärd mot arbetstagare hos staten meddelas av Arbetsgivarverket.

Företrädare för staten i vissa tvister

9 §. Arbetsgivarverket företräder staten såväl vid som utom domstol i tvist som rör förhållandet mellan staten som arbetsgivare och arbetstagare hos staten, om tvisten skall handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbet- stvister.

Första stycket gäller ej tvist, som avser krav att förmån, som har utgått i an- ledning av anställning, skall gå åter, om icke kravet grundar sig på kollektivav- tal.

I lagen (1986:765) med instruktion för riksdagens ombudsmän och i lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn finns föreskrifter om behörighet för riksdagens ombudsmän respektive för justitiekanslern att före talan i tvist som avses i första stycket.

Avslutande bestämmelse

10 §. Arbetsgivarverket meddelar de ytterligare föreskrifter som behövs i de frågor som avses i denna förordning eller i kollektivavtal som verket har slutit. Innan myndighet som företrädare för staten som arbetsgivare utfärdar före- skrift, som rör förhållandet mellan staten och dess arbetstagare och som skall gälla utanför myndigheten eller dess underlydande organ, skall myndigheten

samråda med Arbetsgivarverket, om inte Arbetsgivarverket bestämmer annat.

• Ändringar införda t. o. m. SFS 2004:921

Lag om anställningsskydd

SFS 1982:80

Inledande bestämmelser

1 §. Denna lag gäller arbetstagare i allmän eller enskild tjänst.

Från lagens tillämpning undantas dock

1. arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

2. arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj,

3. arbetstagare som är anställda för arbete i arbetsgivarens hushåll,

4. arbetstagare som är anställda med särskilt anställningsstöd i skyddat arbe- te eller i utvecklingsanställning.

2 §. Om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från denna lag, skall dessa före- skrifter gälla.

Ett avtal är ogiltigt i den mån det upphäver eller inskränker arbetstagarnas rättigheter enligt denna lag.

Genom ett kollektivavtal får det göras avvikelser från 5, 6, 22 och 25-27 §§. Har avtalet inte slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation, krävs dock att det mellan parterna i andra frågor gäller ett kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en sådan organisation eller att ett sådant kollektivavtal tillfälligt inte gäller. Under samma förutsättning är det också tillåtet att genom ett kollektivavtal bestämma den närmare beräkningen av förmåner som avses i 12 §.

Genom ett kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en central arbets- tagarorganisation får det även göras avvikelser från 11, 15, 21, 28, 32, 33, 40 och 41 §§. Det är också tillåtet att genom ett sådant kollektivavtal göra avvi- kelser

1. från 6 b–6 e §§ under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre för- månliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av

– rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid över- låtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter, eller

– rådets direktiv 91/533/EEG av den 14 oktober 1991 om arbetsgivares skyl- dighet att upplysa arbetstagarna om de regler som är tillämpliga på anställ- ningsavtalet eller anställningsförhållandet,

2. från 30 a §, såvitt gäller besked enligt 15 §, och

3. från 30, 30 a och 31 §§, såvitt gäller den lokala arbetstagarorganisationens rättigheter.

Avtal om avvikelser från 21 § får träffas även utanför kollektivavtalsförhål- landen, om avtalet innebär att kollektivavtal som med stöd av fjärde stycket har träffats för verksamhetsområdet skall tillämpas.

En arbetsgivare som är bunden av ett kollektivavtal enligt tredje eller fjärde stycket får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.

3 §. Vid tillämpning av 5 § andra stycket, 11, 15, 22, 25, 26 och 39 §§ gäl- ler följande särskilda bestämmelser om beräkning av anställningstid:

1. En arbetstagare, som byter anställning genom att övergå från en arbetsgi- vare till en annan, får i den senare anställningen tillgodoräkna sig också tiden i den förra, om arbetsgivarna vid tidpunkten för övergången tillhör samma kon- cern.

2. En arbetstagare, som byter anställning i samband med att ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergår från en arbetsgivare till en an- nan genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, får tillgodoräkna sig tiden hos den förre arbetsgivaren när anställningstid skall beräknas hos den senare. Detta gäller även vid byte av anställning i samband med konkurs.

3. Om det sker flera sådana byten av anställning som avses i 1–2, får arbets- tagaren räkna samman anställningstiderna hos alla arbetsgivarna.

Arbetstagare som har fått återanställning enligt 25 § skall anses ha uppnått den anställningstid som fordras för besked enligt 15 § och företrädesrätt enligt 25 §.

Anställningsavtalet

4 §. Anställningsavtal gäller tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får dock träffas i de fall som anges i 5 och 6 §§. Träffas i annat fall ett sådant av- tal, kan arbetstagaren på det sätt som anges i 36 § få domstols förklaring att av- talet skall gälla tills vidare.

Anställningsavtal som gäller tills vidare kan sägas upp av arbetsgivaren eller arbetstagaren för att upphöra efter en viss uppsägningstid. En tidsbegränsad an- ställning upphör utan föregående uppsägning vid anställningstidens utgång el- ler när arbetet är slutfört, om inte annat har avtalats eller följer av 5 § andra stycket eller 6 §. I 33 § finns särskilda regler om skyldighet att lämna anställ- ningen vid 67 års ålder och i samband med att arbetstagaren får rätt till hel sju- kersättning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

En arbetstagare får med omedelbar verkan frånträda sin anställning, om ar- betsgivaren i väsentlig mån har åsidosatt sina åligganden mot arbetstagaren.

I de fall som avses i 18 § kan en arbetsgivare genom avskedande avbryta an- ställningen med omedelbar verkan.

Att arbetsgivaren i vissa fall är skyldig att informera och överlägga med ar- betstagaren och berörd arbetstagarorganisation samt att tillämpa ett visst förfa- rande i samband med att ett anställningsavtal ingås eller upphör följer av 6, 8- 10, 15, 16, 19, 20 och 28–33 §§.

5 § Avtal om tidsbegränsad anställning får träffas

1. för allmän visstidsanställning,

2. för vikariat,

3. för säsongsarbete, och

4. när arbetstagaren har fyllt 67 år.

Om en arbetstagare under en femårsperiod har varit anställd hos arbetsgiva- ren antingen i allmän visstidsanställning i sammanlagt mer än två år, eller som vikarie i sammanlagt mer än två år, övergår anställningen till en tillsvidarean- ställning.

5 a §. Har upphävts genom lag (2006:440).

6 §. Avtal får även träffas om tidsbegränsad provanställning, om prövotiden är högst sex månader.

Vill inte arbetsgivaren eller arbetstagaren att anställningen skall fortsätta ef- ter det att prövotiden har löpt ut, skall besked om detta lämnas till motparten senast vid prövotidens utgång. Görs inte detta, övergår provanställningen i en tillsvidareanställning.

Om inte annat har avtalats, får en provanställning avbrytas även före prövoti- dens utgång.

6 a §. Har upphävts genom lag (2006:439).

6 b §. Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksam- het från en arbetsgivare till en annan, övergår också de rättigheter och skyldig- heter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock också ansvarig gentemot arbetstagaren för ekonomiska förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången. Detta stycke gäller även arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg.

Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs.

Första stycket gäller inte heller ålders-, invaliditets- eller efterlevandeför- måner.

Trots bestämmelserna i första stycket skall anställningsavtalet och anställ- ningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsät- ter sig detta.

6 c §. Senast en månad efter det att arbetstagaren har börjat arbeta skall ar- betsgivaren lämna skriftlig information till arbetstagaren om alla villkor som är av väsentlig betydelse för anställningsavtalet eller anställningsförhållandet. Om anställningstiden är kortare än tre veckor, är arbetsgivaren inte skyldig att läm- na sådan information.

Informationen skall innehålla åtminstone följande uppgifter:

1. Arbetsgivarens och arbetstagarens namn och adress, anställningens tillträ- desdag samt arbetsplatsen.

2. En kort specificering eller beskrivning av arbetstagarens arbetsuppgifter och yrkesbenämning eller tjänstetitel.

3. Om anställningen gäller tills vidare eller för begränsad tid eller om den är en provanställning samt

a) vid anställning tills vidare: de uppsägningstider som gäller,

b) vid anställning för begränsad tid: anställningens slutdag eller de förutsätt- ningar som gäller för att anställningen skall upphöra och vilken form av tidsbe- gränsad anställning som anställningen avser,

c) vid provanställning: prövotidens längd.

4. Begynnelselön, andra löneförmåner och hur ofta lönen skall betalas ut.

5. Längden på arbetstagarens betalda semester och längden på arbetstagarens normala arbetsdag eller arbetsvecka.

6. Tillämpligt kollektivavtal, i förekommande fall.

De uppgifter som avses i andra stycket 3 a, 3 b i fråga om förutsättningarna för anställningens upphörande, 4 och 5 får, om det är lämpligt, lämnas i form av hänvisningar till lagar, andra författningar eller kollektivavtal som reglerar des- sa frågor.

6 d §. I fråga om arbetstagare som stationeras utomlands skall arbetsgivaren, om stationeringen avses pågå längre tid än en månad, före avresan lämna skrift- lig information till arbetstagaren enligt 6 c §, om det inte redan har skett.

Arbetsgivaren skall före avresan även lämna skriftlig information till arbets- tagaren om åtminstone

1. anställningstiden utomlands,

2. den valuta i vilken lönen skall betalas,

3. i förekommande fall, de kontantersättningar och naturaförmåner som föl- jer av utstationeringen,

4. i förekommande fall, villkoren för hemresa, samt

5. i förekommande fall, de villkor som blir tillämpliga enligt 8 § lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare.

De uppgifter som avses i 2 och 3 får, om det är lämpligt, lämnas i form av hän- visningar till lagar, andra författningar eller kollektivavtal som reglerar dessa frågor.

6 e §. Om förutsättningarna för anställningen ändras genom ett beslut av ar- betsgivaren eller genom en överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbets- tagaren och ändringen gäller någon av de uppgifter som arbetsgivaren informe- rat om, eller skulle ha informerat om, skall arbetsgivaren lämna skriftlig infor- mation om ändringen inom en månad.

6 f §. Arbetsgivaren skall informera arbetstagare med tidsbegränsad anställ- ning om lediga tillsvidareanställningar och provanställningar. Informationen får lämnas genom att den görs allmänt tillgänglig på arbetsplatsen.

Till föräldralediga arbetstagare med tidsbegränsad anställning skall informa- tionen, om arbetstagaren begärt det, lämnas direkt till honom eller henne.

6 g §. Arbetsgivaren skall inom tre veckor efter en arbetstagares begäran läm- na skriftlig information om arbetstagarens sammanlagda anställningstid.

Vid beräkning av anställningstiden skall de särskilda bestämmelserna i 3 § första stycket tillämpas.

Uppsägning från arbetsgivarens sida

7 §. Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad.

En uppsägning är inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbets- givaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig.

Vid en sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verk- samhet som sägs i 6 b § skall övergången i sig inte utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagaren. Detta förbud skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i ar- betsstyrkan ingår.

Om uppsägningen beror på förhållanden som hänför sig till arbetstagaren personligen, får den inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt

30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tid- punkten för uppsägningen. Arbetsgivaren får dock grunda uppsägningen enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller uppsägningen eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas.

8 §. Uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara skriftlig.

I uppsägningsbeskedet skall arbetsgivaren ange vad arbetstagaren skall iakt- ta för det fall att arbetstagaren vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig el- ler yrka skadestånd med anledning av uppsägningen. I beskedet skall vidare anges om arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning eller ej. Har arbet- stagaren företrädesrätt och krävs det anmälan för att företrädesrätten skall kun- na göras gällande, skall det också anges.

9 §. Arbetsgivaren är skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de om- ständigheter som åberopas som grund för uppsägningen. Uppgiften skall vara skriftlig, om arbetstagaren begär det.

10 §. Uppsägningsbeskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte skäligt att kräva detta, får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress.

Uppsägning anses ske när arbetstagaren får del av uppsägningen. Om arbets- tagaren inte kan anträffas och ett uppsägningsbesked har sänts i brev enligt första stycket, anses uppsägning ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran. Har arbetstagaren semester, anses uppsägning ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde.

Uppsägningstid

11 §. För både arbetsgivare och arbetstagare gäller en minsta uppsägningstid av en månad.

Arbetstagaren har rätt till en uppsägningstid av

– två månader, om den sammanlagda anställningstiden hos arbetsgivaren är minst två år men kortare än fyra år,

– tre månader, om den sammanlagda anställningstiden är minst fyra år men kortare än sex år,

– fyra månader, om den sammanlagda anställningstiden är minst sex år men kortare än åtta år,

– fem månader, om den sammanlagda anställningstiden är minst åtta år men kortare än tio år, och

– sex månader, om den sammanlagda anställningstiden är minst tio år.

Om en arbetstagare som är föräldraledig enligt 4 eller 5 § eller helt ledig en- ligt 9 § föräldraledighetslagen (1995:584) sägs upp på grund av arbetsbrist, bör- jar uppsägningstiden löpa

– när arbetstagaren helt eller delvis återupptar arbetet, eller

– när arbetstagaren skulle ha återupptagit sitt arbete enligt den anmälan om föräldraledighet som gäller när uppsägningen sker.

Lön och andra förmåner under uppsägningstiden

12 §. En arbetstagare som har blivit uppsagd har rätt att under uppsägnings- tiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare.

13 §. Om arbetsgivaren har förklarat att arbetstagaren inte behöver stå till förfogande under uppsägningstiden eller en del därav, får arbetsgivaren från för- måner enligt 12 § första stycket avräkna inkomster som arbetstagaren under samma tid har förvärvat i annan anställning. Arbetsgivaren har också rätt att avräkna inkomster som arbetstagaren under denna tid uppenbarligen kunde ha förvärvat i annan godtagbar anställning.

14 §. En uppsagd arbetstagare får inte förflyttas till annan ort under uppsäg- ningstiden, om arbetstagarens möjligheter att söka nytt arbete därigenom skul- le icke obetydligt försämras.

Under uppsägningstiden har en uppsagd arbetstagare också rätt till skälig ledighet från anställningen med bibehållna anställningsförmåner för att besöka arbetsförmedlingen eller på annat sätt söka arbete.

Besked om att tidsbegränsad anställning inte kommer att fortsätta

15 §. En arbetstagare som är anställd för begränsad tid enligt 5 § och som inte kommer att få fortsatt anställning när anställningen upphör, skall få besked av arbetsgivaren om detta minst en månad före anställningstidens utgång. En förutsättning för rätt till sådant besked är dock att arbetstagaren, när anställ- ningen upphör, har varit anställd hos arbetsgivaren mer än tolv månader under de senaste tre åren. Är anställningstiden så kort att besked inte kan lämnas en månad i förväg, skall beskedet i stället lämnas när anställningen börjar.

Om en säsongsanställd arbetstagare, som när anställningen upphör har varit säsongsanställd hos arbetsgivaren mer än sex månader under de senaste två åren, inte kommer att få fortsatt säsongsanställning vid den nya säsongens början, skall arbetsgivaren ge arbetstagaren besked om detta minst en månad innan den nya säsongen börjar.

16 §. Besked enligt 15 § skall vara skriftligt.

I beskedet skall arbetsgivaren ange vad arbetstagaren skall iaktta för det fall att arbetstagaren vill föra talan om att anställningsavtalet skall förklaras gälla tills vidare eller yrka skadestånd för brott mot 4 § första stycket. I beskedet skall vidare anges om arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning eller ej. Har arbetstagaren företrädesrätt och krävs det anmälan för att företrädesrätten skall kunna göras gällande, skall det också anges.

Beskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte skäligt att kräva detta, får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstaga- rens senast kända adress.

17 §. En arbetstagare som har fått besked enligt 15 § första stycket har rätt till skälig ledighet från anställningen med bibehållna anställningsförmåner för att besöka arbetsförmedlingen eller på annat sätt söka arbete.

Avskedande

18 §. Avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åliggan- den mot arbetsgivaren.

Avskedandet får inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt

30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tid- punkten för avskedandet. Arbetsgivaren får dock grunda avskedandet enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller avskedandet eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas.

19 §. Avskedande skall vara skriftligt.

I beskedet om avskedande skall arbetsgivaren ange vad arbetstagaren skall iaktta för det fall att arbetstagaren vill göra gällande att avskedandet är ogiltigt eller yrka skadestånd med anledning av avskedandet.

Arbetsgivaren är skyldig att på arbetstagarens begäran uppge de omständig- heter som åberopas som grund för avskedandet. Uppgiften skall vara skriftlig, om arbetstagaren begär det.

20 §. Beskedet om avskedande skall lämnas till arbetstagaren personligen. Är det inte skäligt att kräva detta, får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress.

Avskedande anses ske när arbetstagaren får del av avskedandet. Om arbetsta- garen inte kan anträffas och ett besked om avskedande har sänts i brev enligt första stycket, anses avskedande ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades till posten för befordran. Har arbetstagaren semester, anses avskedande ha skett tidigast dagen efter den då semestern upphörde.

Lön och andra förmåner under permittering

21 §. En arbetstagare som permitteras har rätt till samma lön och andra an- ställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Detta gäller dock inte om permitteringen är en följd av att arbetet är säsong- betonat eller av andra skäl inte är sammanhängande till sin natur.

Turordning vid uppsägning

22 §. Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iaktta föl- jande turordningsregler.

Innan turordningen fastställs får en arbetsgivare med högst tio arbetstagare oavsett antalet turordningskretsar undanta högst två arbetstagare som enligt ar- betsgivarens bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta verksamheten. Vid beräkningen av antalet arbetstagare hos arbetsgivaren bortses från arbetsta- gare som avses i 1 §. Den eller de arbetstagare som undantas har företräde till fortsatt anställning.

Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs en turordning för varje enhet för sig. Enbart den omständigheten att en arbetstagare har sin arbetsplats i sin bostad medför inte att den arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet. Om arbets- givaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild tur- ordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en gemensam turordning för samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 29 §.

Turordningen för de arbetstagare som inte undantagits bestäms med ut- gångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgiva- ren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare

med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde. Kan en arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbets- givaren, gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetsta- garen har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

23 §. Arbetstagare som har nedsatt arbetsförmåga och som på grund därav har beretts särskild sysselsättning hos arbetsgivaren skall, om det kan ske utan allvarliga olägenheter, få företräde till fortsatt arbete oberoende av turordningen.

24 §. har upphävts genom lag (1984:1008).

Företrädesrätt till återanställning m.m.

25 §. Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädes- rätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. Detsamma gäller arbetstagare som har anställts för begränsad tid enligt 5 § och som på grund av arbetsbrist inte har fått fortsatt anställning. En förutsättning för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har varit anställd hos arbetsgivaren sammanlagt mer än tolv månader under de senaste tre åren eller, när det gäller företrädesrätt till ny säsongsanställning för en tidigare säsongsanställd arbetsta- gare, sex månader under de senaste två åren och att arbetstagaren har tillräckli- ga kvalifikationer för den nya anställningen.

Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde eller besked lämnades eller skulle ha lämnats enligt 15 § första stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den dag då anställningen upphörde. Vid sä- songsanställning gäller företrädesrätten i stället från tidpunkten då besked läm- nades eller skulle ha lämnats enligt 15 § andra stycket och därefter till dess nio månader har förflutit från den nya säsongens början. Har under de nu nämnda tidsperioderna företaget, verksamheten eller en del av verksamheten övergått till en ny arbetsgivare genom en sådan övergång som omfattas av 6 b §, gäller före- trädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även i de fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.

Om arbetsgivaren har flera driftsenheter eller om det i arbetsgivarens verk- samhet finns olika kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt när den ti- digare anställningen upphörde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde företrädesrätten gälla arbetsgivarens samtliga enheter på orten, om organisationen begär det se- nast vid förhandlingar enligt 32 §.

25 a §. En deltidsanställd arbetstagare som har anmält till sin arbetsgivare att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad, dock högst heltid, har trots 25 § företrädesrätt till sådan anställning. Som förutsättning för företrädesrätten gäller att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med en högre sysselsättningsgrad och att den deltidsanställde har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna.

Om arbetsgivaren har flera driftsenheter, gäller företrädesrätten anställning inom den enhet där arbetstagaren är sysselsatt på deltid.

Företrädesrätten gäller inte mot den som har rätt till omplacering enligt 7 § andra stycket.

26 §. Om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning enligt 25 § eller företrädesrätt till en anställning med högre sysselsättningsgrad enligt 25 a §, bestäms turordningen dem emellan med utgångspunkt i varje arbetsta- gares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde.

27 §. Har besked om företrädesrätt till återanställning lämnats enligt 8 § andra stycket eller 16 § andra stycket, kan företrädesrätt inte göras gällande innan arbetstagaren har anmält anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren.

En arbetstagare som antar ett erbjudande om återanställning behöver inte till- träda den nya anställningen förrän efter skälig övergångstid.

Om arbetstagaren avvisar ett erbjudande om återanställning som skäligen borde ha godtagits, har arbetstagaren förlorat sin företrädesrätt.

Förhandlingar m.m.

28 §. En arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal och som träffar avtal om tidsbegränsad anställning för arbete som avses med kollektivavtalet, skall snarast underrätta den berörda lokala arbetstagarorganisationen om anställ- ningsavtalet. Underrättelse skall lämnas även när kollektivavtal tillfälligt inte gäller.

Någon underrättelse behöver dock inte lämnas, om anställningstiden är högst en månad.

29 §. I fråga om en arbetsgivares skyldighet att förhandla före beslut om uppsägning på grund av arbetsbrist, permittering eller återintagning efter permittering gäller 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet.

30 §. En arbetsgivare som vill avskeda eller säga upp en arbetstagare på grund av omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen skall underrät- ta arbetstagaren om detta i förväg. Gäller underrättelsen uppsägning skall den lämnas minst två veckor i förväg. Gäller den avskedande skall den lämnas minst en vecka i förväg. Är arbetstagaren fackligt organiserad, skall arbetsgivaren sam- tidigt med underrättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbets- tagaren tillhör.

Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren till- hör har rätt till överläggning med arbetsgivaren om den åtgärd som underrät- telsen och varslet avser. En förutsättning är dock att överläggning begärs senast en vecka efter det att underrättelsen eller varslet lämnades.

Har överläggning begärts, får arbetsgivaren inte verkställa uppsägning eller avskedande förrän överläggningen har avslutats.

30 a § En arbetsgivare som ger en arbetstagare besked enligt 15 § om att en tidsbegränsad anställning skall upphöra skall samtidigt varsla den lokala arbet- stagarorganisation som arbetstagaren tillhör.

Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har rätt till överlägg- ning med arbetsgivaren om beskedet.

31 §. En arbetsgivare som avser att ge en arbetstagare besked om att en provanställning skall avbrytas i förtid eller avslutas utan att övergå i en tills- vidareanställning skall underrätta arbetstagaren om detta minst två veckor i för- väg. Är arbetstagaren fackligt organiserad, skall arbetsgivaren samtidigt med underrättelsen varsla den lokala arbetstagarorganisation som arbetstagaren till- hör.

Arbetstagaren och den lokala arbetstagarorganisationen har rätt till överlägg- ning med arbetsgivaren om beskedet.

32 §. En arbetsgivare som avser att anställa en arbetstagare, när någon annan har företrädesrätt till återanställning i verksamheten eller företrädesrätt till en anställning med högre sysselsättningsgrad, skall först förhandla med den berör- da arbetstagarorganisationen på det sätt som anges i 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Detsamma gäller när fråga uppkommer om vem av flera företrädesberättigade som skall få återanställning eller en anställ- ning med högre sysselsättningsgrad.

Rätt att kvarstå i anställningen till G7 år

32 a §. En arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen till utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år, om inte annat följer av denna lag.

33 §. Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning vid utgången av den månad då han eller hon fyller 67 år skall arbetsgivaren skriftligen ge arbetstagaren besked om detta minst en månad i förväg.

Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare skall lämna sin anställning i sam- band med att arbetstagaren enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring får rätt till hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad, skall arbetsgivaren skrift- ligen ge arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren har fått kännedom om beslutet om sjukersättning.

En arbetstagare som har fyllt 67 år har inte rätt till längre uppsägningstid än en månad och har inte heller företrädesrätt enligt 22, 23, 25 eller 25 a §.

Tvister om giltigheten av uppsägningar eller avskedanden m.m.

34 §. Om en arbetstagare sägs upp utan saklig grund, skall uppsägningen för- klaras ogiltig på yrkande av arbetstagaren. Detta gäller dock ej, om uppsäg- ningen angrips endast därför att den strider mot turordningsregler.

Uppkommer tvist om en uppsägnings giltighet, upphör ej anställningen till följd av uppsägningen förrän tvisten har slutligt avgjorts. Arbetstagaren får inte heller avstängas från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen annat än om det finns särskilda skäl. Arbetstagaren har rätt till lön och andra förmåner enligt 12–14 §§ så länge anställningen består.

Domstol kan för tiden intill det slutliga avgörandet besluta att anställningen skall upphöra vid uppsägningstidens utgång eller vid den senare tidpunkt som domstolen bestämmer eller att en pågående avstängning skall upphöra.

35 §. Har en arbetstagare blivit avskedad under omständigheter som inte ens skulle ha räckt till för en giltig uppsägning, skall avskedandet förklaras ogiltigt på yrkande av arbetstagaren.

Om ett sådant yrkande framställs, kan domstol besluta att anställningen trots avskedandet skall bestå tills tvisten har slutligt avgjorts.

Har en domstol meddelat beslut enligt andra stycket, får arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de omständigheter som har för- anlett avskedandet. Arbetstagaren har rätt till lön och andra förmåner enligt 12–14 §§ så länge anställningen består.

36 §. Ett anställningsavtal, som har tidsbegränsats i strid mot 4 § första stycket, skall förklaras gälla tills vidare på yrkande av arbetstagaren.

Om ett sådant yrkande framställs, kan domstol besluta att anställningen trots avtalet skall bestå tills tvisten har slutligt avgjorts. Arbetstagaren har rätt till lön och andra förmåner enligt 12–14 §§ så länge anställningen består.

37 §. Om en domstol genom lagakraftvunnen dom har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande, får arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen eller avskedandet.

Skadestånd

38 §. En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala inte bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till utan även ersättning för skada som uppkommer. En arbetstagare är skadeståndsskyldig om han eller hon inte iakttar den uppsägningstid som anges i 11 § första stycket.

Skadestånd enligt första stycket kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär. Ersätt- ning för förlust som avser tid efter anställningens upphörande får under alla för- hållanden bestämmas till högst det belopp som anges i 39 §.

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

39 §. Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom, varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande eller har förkla- rat att en tidsbegränsad anställning skall gälla tills vidare, skall anställningsför- hållandet anses som upplöst. Arbetsgivaren skall för sin vägran betala skade- stånd till arbetstagaren enligt följande bestämmelser.

Skadeståndet beräknas med utgångspunkt i arbetstagarens sammanlagda an- ställningstid hos arbetsgivaren när anställningsförhållandet upplöses och be- stäms till ett belopp motsvarande

16 månadslöner vid mindre än fem års anställningstid,

24 månadslöner vid minst fem men mindre än tio års anställningstid, 32 månadslöner vid minst tio års anställningstid.

Skadeståndet får dock inte bestämmas så att beloppet beräknas efter flera må- nadslöner än som motsvarar antalet påbörjade anställningsmånader hos arbets- givaren. Har arbetstagaren varit anställd mindre än sex månader, skall beloppet likväl motsvara sex månadslöner.

Preskription

40 §. En arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en uppsägning eller ett avskedande, skall underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen eller avskedandet skedde. Har arbetstagaren inte fått något sådant besked om ogiltighetstalan som avses i 8 § andra stycket eller 19 § andra stycket, uppgår dock tidsfristen till en månad och räknas från den dag då anställningen upphörde.

Om en arbetstagare gör gällande att ett anställningsavtal har tidsbegränsats i strid mot 4 § första stycket och avser att yrka förklaring att avtalet skall gälla tills vidare, skall arbetstagaren underrätta arbetsgivaren om detta senast en månad efter anställningstidens utgång.

Har inom underrättelsetiden påkallats förhandling rörande tvistefrågan en- ligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kol- lektivavtal, skall talan väckas inom två veckor efter det förhandlingen avsluta- des. I annat fall skall talan väckas inom två veckor efter det att tiden för under- rättelse gick ut.

41 §. Den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i denna lag skall underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen fö- retogs eller fordringen förföll till betalning. Har en arbetstagare inte fått något sådant besked om skadeståndstalan som avses i 8 § andra stycket eller 19 § andra stycket, räknas tiden i stället från den dag då anställningen upphörde. Av- ser arbetstagarens yrkande brott mot 4 § första stycket, räknas tidsfristen från anställningstidens utgång. Avser arbetstagarens yrkande brott mot 6 f § räknas tidsfristen från den dag då någon anställdes på den lediga anställningen.

Har inom underrättelsetiden påkallats förhandling rörande tvistefrågan en- ligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kol- lektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen av- slutades. I annat fall skall talan väckas inom fyra månader efter det att tiden för underrättelse gick ut.

42 §. Lämnas inte underrättelse eller väcks inte talan inom den tid som före- skrivs i 40 eller 41 §, har parten förlorat sin talan.

Rättegången

43 §. Mål om tillämpning av denna lag handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister. Mål som avses i 34–36 §§ skall handläggas skyndsamt.

Ett yrkande om beslut enligt 34 § tredje stycket, 35 § andra stycket eller 36 § andra stycket får inte bifallas utan att motparten har beretts tillfälle att ytt- ra sig. Om ett dröjsmål skulle medföra risk för skada, får dock domstolen ome- delbart bifalla yrkandet att gälla till dess annat beslutats. Beslut som en tings- rätt har meddelat under rättegången får överklagas särskilt.

1993:1496

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

2. har upphävts genom lag (1994:1685).

3. Såvitt avser anställningsförhållanden som råder när denna lag träder i kraft skall arbetsgivaren, om arbetstagaren begär det, inom två månader därefter läm- na sådan information som avses i 6 a §.

4. Bestämmelserna i 7 § tredje stycket och 18 § andra stycket i deras nya ly- delse skall bara tillämpas i fråga om omständigheter som arbetsgivaren har fått kännedom om efter det att den nya lydelsen har trätt i kraft. I annat fall tilläm- pas bestämmelserna enligt den äldre lydelsen.

5. Äldre föreskrifter om turordning enligt 22 § skall tillämpas i samband med förhandling enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i fråga om uppsägning på grund av arbetsbrist, om förhandlingen har begärts före la- gens ikraftträdande.

1994:1685

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2. Lagen skall dock inte tillämpas beträffande en övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som inträffat före ikraftträdandet.

3. Äldre föreskrifter om turordning enligt 22 § skall tillämpas i samband med förhandling enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i fråga om uppsägning på grund av arbetsbrist, om förhandlingen har begärts före la- gens ikraftträdande.

1996:1424

1. Denna lag träder i kraft, i fråga om 2 § den 1 juli 1997, i fråga om 5 § and- ra stycket den 1 januari 2000, och i övrigt den 1 januari 1997.

2. För anställningsavtal som har ingåtts före den 1 januari 1997 gäller 11 § i sin äldre lydelse.

3. För den som har förvärvat företrädesrätt till återanställning enligt 25 § före den 1 januari 1997 gäller 25 § i sin äldre lydelse.

4. Vid tillämpning av bestämmelserna om anställningstid i 15 § första styck- et och 25 § första stycket bortses från anställningstid före den 1 januari 1995.

2001:298

1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2001.

2. Kollektivavtal, som har ingåtts före lagens ikraftträdande, gäller utan hin- der av 32 a § till dess avtalet löpt ut, dock längst till och med utgången av år 2002.

3. Föreskrifter av vilka avgångsskyldighet följer enligt förordningen (1991:1427) om tjänstepension och tjänstegrupplivförsäkring för vissa arbetsta- gare med icke-statlig anställning, i dess lydelse den 1 januari 2001, tillämpas utan hinder av 32 a § till dess Pensionsplanen för arbetstagare hos staten m.fl. löpt ut, dock längst till och med utgången av år 2002.

2002:195

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003. Äldre bestämmelser tilllämpas fortfarande beträffande pension som avser tid före ikraftträdandet.

2006:439

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2006.

2. För anställningsavtal som ingåtts före den 1 juli 2006 skall bestämmelser- na i den upphävda 6 a § tillämpas i stället för bestämmelserna i 6 c-e §§.

2006:440

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.

2. För anställningsavtal som ingåtts före den 1 juli 2007 gäller 2, 4, 5, 5 a, 6 c, 15, 25 och 25 a §§ i den äldre lydelsen.

3. Vid beräkning av anställningstid som vikarie enligt 5 § andra stycket skall även anställningstid som vikarie före den 1 juli 2007 beaktas.

4. Utgår genom lag (2007:390).

2007:389

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.

2. För arbetstagare som har sagts upp före den 1 juli 2007 gäller 3 § i äldre lydelse.

3. Vid bestämmande av skadestånd med anledning av en dom som har med- delats före den 1 juli 2007 gäller 3 och 39 §§ i äldre lydelse.

2007:391

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.

2. För anställningsavtal som ingåtts före den 1 januari 2008 gäller 5 § i sin äldre lydelse.

3. Vid beräkning av anställningstid som vikarie skall även anställningstid som vikarie före den 1 januari 2008 beaktas.

• Ändringar införda t. o. m. SFS 2008:564.

Anställningsförordning

SFS 1994:373

Förordningens tillämpningsområde

1 §. I denna förordning finns föreskrifter om arbetstagare hos myndigheterna under regeringen, dock inte affärsverken i fråga om 9 och 10 §§.

Föreskrifterna i 9 § gäller inte lärare, assistenter och amanuenser vid univer- sitet och högskolor.

2 §. Om det i någon annan förordning finns föreskrifter som avviker från den- na förordning, gäller de föreskrifterna.

Beslutande myndighet

3 §. Frågor om anställning skall prövas av den myndighet där arbetstagaren kan komma att bli eller är anställd utom i följande fall:

1. Frågor om anställningens upphörande och frågor om bisyssla som avses i 7 a-7 d §§ lagen (1994:260) om offentlig anställning handhas och prövas av re- geringen när det gäller chefen för en myndighet som lyder omedelbart under re- geringen.

2. Frågor om anställningens upphörande och frågor om bisyssla som avses i 7 a-7 c §§ lagen om offentlig anställning när det gäller chefen för en myndighet som lyder under en annan myndighet handhas och prövas av den överordnade myndigheten.

3. Beslut enligt 11 § andra stycket lagen om offentlig anställning att en an- ställning inte skall upphöra meddelas av regeringen.

4. Frågor om skiljande från arbetsuppgifter enligt 31 § lagen om offentlig anställning prövas av regeringen.

5. Frågor om förflyttning enligt 8 § lagen (1994:261) om fullmaktsanställ- ning till en anställning hos en annan myndighet prövas av regeringen.

Bedömningsgrunder vid anställning

4 §. Vid anställning skall myndigheten utöver skickligheten och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbets- marknads-, jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål.

5 §. Om arbetsuppgifterna i en anställning är sådana att särskilda krav måste ställas på den anställdes hälsotillstånd i något visst hänseende, får myndigheten

meddela föreskrifter om att den som skall anställas för arbetsuppgifterna skall lämna läkarintyg. När det gäller Försvarsmakten meddelas sådana föreskrifter av generalläkaren.

Föreskrifter enligt första stycket meddelas efter samråd med Socialstyrelsen.

Förfarandet vid anställningar

6 §. En myndighet som avser att anställa en arbetstagare skall på något lämp- ligt sätt informera om detta så att de som är intresserade av anställningen kan anmäla det till myndigheten inom en viss tid.

När det gäller en anställning som regeringen skall besluta om efter förslag el- ler anmälan från en myndighet eller dess chef, skall myndigheten informera om den lediga anställningen.

Någon information behöver inte lämnas, om särskilda skäl talar mot det.

7 §. Information om myndighetens beslut om anställning skall lämnas på myndighetens anslagstavla.

Första stycket behöver inte tillämpas vid

– anställning som beräknas vara högst sex månader,

– anställning av dem som redan är aspiranter hos myndigheten.

8 §. Ett anslag enligt 7 § skall innehålla uppgifter om

1. vilken dag som det sattes upp på anslagstavlan,

2. vad som gäller i fråga om överklagande,

3. de avvikande meningar som har antecknats i protokollet eller i någon an- nan handling.

Tidsbegränsade anställningar

9 §. En anställning får, utöver vad som följer av lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd, begränsas till att gälla antingen för en bestämd tid eller tills vida- re längst till en viss tidpunkt i följande fall:

1. Arbetstagaren får en verksledande eller därmed jämförlig ställning.

2. Arbetstagaren anställs för enstaka, kortvariga perioder.

3. Arbetstagaren anställs för en föreskriven, tidsbestämd aspirantutbildning eller annan utbildning vid myndigheten.

4. Det finns ett beslut om att myndigheten skall upphöra eller genomgå en omfattande omorganisation inom två år.

När besked och varsel inte behöver lämnas

10 §. En myndighet behöver inte lämna

1. besked som avses i 15 § första stycket lagen (1982:80) om anställ- ningsskydd, när anställningen har varat högst tre månader i följd,

2. besked som avses i 15 § andra stycket samma lag, när anställningen har av- sett ett semestervikariat eller ett feriearbete,

3. varsel enligt 30 § första stycket eller 30 a § samma lag i fråga om anställ- ning för den som har uppnått pensionsåldern.

Anmälan av bisysslor

11 §. Anmälan av bisysslor enligt 7 d § lagen (1994:260) om offentlig an- ställning skall ske skriftligt.

12 §. Har upphävts genom förordning (2001:1017).

Disciplinpåföljd i form av löneavdrag

13 §. När en arbetstagare har meddelats löneavdrag enligt 15 § lagen (1994:260) om offentlig anställning, bestäms avdraget per dag till 25 procent av daglönen.

En daglön utgör en trettiondel av månadslönen.

Neutralitet och skyddsarbete vid arbetskonflikter

14 §. En arbetstagare är inte skyldig att utföra arbete som är föremål för en lockout eller för en tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för en lovlig blockad. Den som står utanför arbetskonflikten skall dock fullgöra sina vanliga arbetsuppgifter.

En arbetstagare är skyldig att utföra skyddsarbete. Som sådant arbete räknas arbete som behövs för avveckling av verksamheten på ett tekniskt försvarligt sätt eller till förebyggande av fara för människor eller skada på egendom. Lika med skyddsarbete anses arbete som någon är skyldig att utföra på grund av särskilda föreskrifter i en lag.

Anmälan till Statens ansvarsnämnd

15 §. Om det uppkommer en fråga om disciplinansvar, åtalsanmälan eller av- skedande som skall prövas av Statens ansvarsnämnd, skall detta genast anmälas till nämnden. Detsamma gäller i fråga om avstängning och läkarundersökning enligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning.

En sådan anmälan skall göras av den myndighet som skall pröva frågor om an- ställningens upphörande.

Första och andra styckena gäller inte den som är chef för en domstol, en ar- rendenämnd eller en hyresnämnd.

Särskilda föreskrifter för fullmaktsanställda

Läkarundersökningar

16 §. Innan myndigheten beslutar om en läkarundersökning enligt 11 § la- gen (1994:261) om fullmaktsanställning, skall myndigheten begära ett yttran- de från en läkare huruvida arbetstagaren bör genomgå en sådan undersökning.

När yttrandet har kommit in, skall myndigheten begära ett yttrande i frågan från Socialstyrelsen, om det inte är uppenbart att det är onödigt.

17 §. Läkarundersökningen utförs av den läkare som Socialstyrelsen utser. Intyg över undersökningen skall skrivas enligt ett formulär som fastställs av

Socialstyrelsen.

18 §. Om det framgår av läkarintyget att arbetstagaren lider av en sjukdom eller något liknande, får myndigheten bestämma att arbetstagaren efter en be- stämd tid skall lämna ett nytt intyg. Intyget skall vara utfärdat av samma läka- re eller av någon annan läkare som har utsetts av Socialstyrelsen.

Flera anställningar

19 §. Den som är anställd med fullmakt får utan särskilt beslut vara ledig för att ha en tidsbegränsad anställning som omfattas av lagen (1994:260) om of- fentlig anställning. Detta gäller dock inte den som får en verksledande eller där- med jämförlig ställning.

Även i andra fall kan en fullmaktsanställd beviljas ledighet för att ha en an- ställning som omfattas av nämnda lag. En sådan ledighet får avse högst sex må- nader, om det inte finns särskilda skäl för längre ledighet.

En myndighets beslut enligt andra stycket får inte överklagas.

Omröstning

20 §. När flera deltar i ett avgörande om anställningens upphörande, disci- plinansvar eller åtalsanmälan eller om avstängning eller läkarundersökning en- ligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning skall föreskrifterna i 29 kap. rät- tegångsbalken tillämpas.

Överklagande

21 §. En myndighets beslut i anställningsärenden får överklagas hos Statens överklagandenämnd. Nämndens beslut får inte överklagas.

En myndighets förslag om att anställa en arbetstagare eller beslut om att av- bryta ett anställningsförfarande får inte överklagas.

22 §. När information enligt 7 § första stycket skall lämnas om ett anställ- ningsbeslut, räknas tiden för överklagande av beslutet från den dag då informa- tionen lämnades på myndighetens anslagstavla.

23 §. Har upphävts genom förordning (2001:1017).

24 §. Har upphävts genom förordning (1999:864).

•

1994:373

Övergångsbestämmelser

1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1994.

2. Genom förordningen upphävs

– anställningsförordningen (1965:601),

– inrättandeförordningen (1991:1749,

– tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).

3. Äldre föreskrifter tillämpas i fråga om

– förordnanden på tjänster med beteckningen p eller r som har beslutats före ikraftträdandet,

– långtidsvikariat som har meddelats före ikraftträdandet.

4. En arbetstagare, som enligt äldre föreskrifter är tjänstledig från en full- maktstjänst för att ha en annan tjänst, får utan särskild prövning fortsätta att vara tjänstledig för detta ändamål, så länge den senare anställningen varar.

5. Om det i en förordning eller i ett särskilt beslut av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna förordning, skall i stäl- let den nya föreskriften tillämpas.

1999:864

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2000. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträ- dandet.

2001:1017

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2002. I fråga om överklagande av beslut som meddelats före den 1 januari 2002 gäller dock fortfarande 12 och 23 §§.

• Ändringar införda t. o. m. SFS 2007:837

Lag om vissa anställnings– främjande åtgärder

SFS 1974:13

Varsel om driftsinskränkning

1 §. En arbetsgivare som avser att genomföra en driftsinskränkning enligt 2 eller 3 § skall inom den tid som anges där skriftligen varsla Arbetsförmedling- en, om minst fem arbetstagare berörs av inskränkningen. Detta gäller också om driftsinskränkningen under en period av nittio dagar kan antas föra med sig att antalet uppsägningar sammanlagt uppgår till minst tjugo.

2 §. Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra uppsägning skall lämnas

1. minst två månader före driftsinskränkningen, om högst 25 arbetstagare be- rörs av uppsägning,

2. minst fyra månader före driftsinskränkningen, om fler än 25 men högst 100 arbetstagare berörs av uppsägning,

3. minst sex månader före driftsinskränkningen, om fler än 100 arbetstagare berörs av uppsägning.

2 a §. Ett varsel enligt 2 § skall innehålla all relevant information om de planerade uppsägningarna och särskilt innehålla uppgift om

1. skälen till de planerade uppsägningarna,

2. antalet arbetstagare som avses bli uppsagda och vilka kategorier de tillhör,

3. antalet arbetstagare som normalt sysselsätts och vilka kategorier de tillhör, och

4. den tidpunkt då driftsinskränkningen är avsedd att genomföras och den tidsperiod under vilken uppsägningarna är avsedda att verkställas.

Så snart som möjligt, dock senast en månad före driftsinskränkningen, skall arbetsgivaren skriftligen komplettera varslet med

1. uppgifter om vilka arbetstagare som berörs av uppsägning,

2. relevant information om de förhandlingar som inför uppsägningarna har förts enligt 11 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller en- ligt motsvarande bestämmelser i kollektivavtal, och

3. en kopia av den skriftliga underrättelse som har lämnats till motparten en- ligt 15 § andra stycket lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Arbetsförmedlingen kan förelägga arbetsgivaren vid vite att fullgöra sina skyldigheter enligt andra stycket.

3 §. Varsel om sådan driftsinskränkning som kan medföra permittering skall lämnas minst en månad i förväg.

Varsel om driftsinskränkningen skall lämnas minst sex veckor i förväg om en

arbetstagare som anställts för en viss tid, en viss säsong eller ett visst arbete på grund av driftsinskränkning inte kan beredas fortsatt anställning i samband med att den tidigare anställningen upphör eller den nya säsongen skall börja.

3 a §. Ett varsel enligt 3 § skall innehålla uppgift om

1. orsaken till den driftsinskränkning som har föranlett permitteringen,

2. den tidpunkt då driftsinskränkningen är avsedd att genomföras, och

3. antalet berörda arbetstagare, fördelade på yrkesgrupper.

Så snart som möjligt skall arbetsgivaren skriftligen komplettera varslet med uppgift om vilka arbetstagare om berörs av driftsinskränkningen.

Arbetsförmedlingen kan förelägga arbetsgivaren vid vite att fullgöra sina skyldigheter enligt andra stycket.

4 §. Har arbetsgivaren inte kunnat förutse de omständigheter som drifts- inskränkningen beror på, så lång tid i förväg som anges i 2 eller 3 §, skall varsel i stället lämnas så snart som möjligt. I de fall som avses i 2 § får varsel aldrig lämnas senare än en månad före driftsinskränkningen.

5 §. har upphävts genom lag (1994:1689).

6 §. En arbetsgivare får i stället för att varsla Arbetsförmedlingen om drifts- inskränkning underrätta Arbetsförmedlingen om att arbetsgivaren har begärt eller avser att begära förhandling enligt 11 § lagen (1976:580) om medbestäm- mande i arbetslivet eller motsvarande bestämmelser i kollektivavtal om en sådan förändring av sin verksamhet som medför eller kan medföra en driftsinskränk- ning. För att arbetsgivaren skall få förfara på detta sätt i stället för att varsla krävs att underrättelsen är skriftlig, att den lämnas senast vid den tidpunkt för varsel som anges i 2–4 §§ samt att arbetsgivaren senast då också lämnar sådana upp- gifter som avses i 2 a § första stycket eller 3 a § första stycket.

Åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga

7 §. Arbetsförmedlingen får i den utsträckning Arbetsförmedlingen anser det påkallat förelägga arbetsgivare att lämna uppgift

1. om arbetsstyrkans storlek och sammansättning med avseende på arbetsta- garnas ålder, kön, nationalitet och huvudsakliga arbetsuppgifter,

2. om antalet arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga,

3. om förestående förändringar i arbetsstyrkan såsom uppsägningar, permit- teringar, omplaceringar eller lediga platser som föranleder nyanställning, samt

4. om förekomsten av tidsbegränsade anställningar.

Föreläggande kan förenas med vite. Innan föreläggande meddelas, skall ar- betsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas till- fälle att yttra sig.

7 a §. har upphävts genom lag (1996:1425).

8 §. En arbetsgivare är skyldig att överlägga med Arbetsförmedlingen eller den Arbetsförmedlingen förordnar

1. om åtgärder för att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga,

2. om åtgärder för att trygga fortsatt anställning åt sådana arbetstagare,

3. om nyanställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga samt om åtgärder för att främja sådan anställning.

Till överläggning enligt första stycket skall förutom arbetsgivaren berörda arbetstagarorganisationer kallas. Den organisation som arbetsgivaren tillhör skall kallas till överläggning inför Arbetsförmedlingen. Kallelse av arbetsgivare kan av Arbetsförmedlingen förenas med vite.

9 §. När det finns skäl till det skall Arbetsförmedlingen, på grundval av vad som förekommit vid överläggning inför Arbetsförmedlingen enligt 8 §, medde- la arbetsgivaren anvisningar i fråga om åtgärder som bör vidtas för att bereda bättre sysselsättningsmöjligheter åt äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Arbetsförmedlingen kan därvid uppmana arbetsgivaren att i samband med nyanställningar öka andelen sådana arbetstagare i arbetsstyr- kan i enlighet med vad Arbetsförmedlingen närmare anger.

10 §. Har upphävts genom lag (2007:401).

11 §. I ärenden om överläggning enligt 8 §, vid anvisningar enligt 9 §, eller i ärenden som Arbetsförmedlingen tagit upp på anmälan av arbetsgivar- eller ar- betstagarorganisation eller på eget initiativ, skall arbetsgivaren samt berörda ar- betsgivar- och arbetstagarorganisationer beredas tillfälle att yttra sig samt, om det anses lämpligt, kallas till överläggning inför Arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingen kan även förelägga arbetsgivaren att förete handlingar som kan antas ha betydelse för bedömningen av arbetsgivarens personalpolitik. Kallelse av arbetsgivare till överläggning samt föreläggande att förete hand-

lingar kan förenas med vite.

Innan föreläggande att förete handlingar meddelas, skall arbetsgivaren och berörda organisationer beredas tillfälle att yttra sig.

12 §. Följer arbetsgivare inte anvisningar som meddelats av Arbetsförmed- lingen enligt 9 § och är det med hänsyn till omständigheterna uppenbart att rät- telse inte kan åstadkommas på annat sätt, kan Arbetsförmedlingen förordna att arbetsgivaren inte får anställa andra arbetstagare än dem som Arbetsförmed- lingen har anvisat eller godtagit.

13 §. Arbetsförmedlingen kan på framställning av en arbetsgivar- eller ar- betstagarorganisation eller på eget initiativ ta upp överläggningar med organi- sationerna inom en bransch eller del därav angående åtgärder för att främja an- ställning av äldre arbetstagare eller arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Ar- betsförmedlingen kan på grundval av vad som förekommit vid dessa överlägg- ningar meddela anvisningar om sådana åtgärder för den bransch eller del därav som överläggningarna avsett.

Iakttar arbetsgivare inte anvisningar som meddelats med stöd av första styck-

et, kan Arbetsförmedlingen kalla arbetsgivaren samt berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer till överläggningar enligt 8 §.

14 §. har upphävts genom lag (1996:1425).

Övriga bestämmelser

15 §. Beträffande den som företräder arbetstagarorganisation i frågor enligt denna lag och icke omfattas av lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen äger 6 kap. 10--14 §§ arbetsmiljölagen (1977:1160) motsvarande tillämpning.

16 §. Den som har tagit befattning med ett ärende enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon därvid har fått veta om enskil- das personliga förhållanden eller affärs- eller driftförhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). I fråga om uppgifter som en myndighet enligt förevarande lag lämnar till en företrädare för en arbetstagarorganisation vid myndigheten eller vid någon annan myndighet gäller 10 kap. 14 § och 12 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen.

17 §. Arbetsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att varsla om driftsinskränkning enligt vad som föreskrives i denna lag, kan åläggas att utge en särskild varselavgift till staten. Underlåtes varsel under tid, då ar- betsgivaren är i konkurs, skall varselavgift i stället utges av den som företräder konkursboet.

Varselavgift fastställes för varje påbörjad vecka som varsel försummats samt bestämmes till lägst 100 och högst 500 kronor för varje arbetstagare som berö- res av driftsinskränkningen.

Om särskilda skäl föreligger kan varselavgift bestämmas till lägre belopp än nu sagts. Fullständig befrielse från sådan avgift kan också äga rum.

18 §. Varselavgift ålägges av allmän domstol på talan av Arbetsförmedlingen. Sådan talan skall väckas inom ett år efter driftsinskränkningen. Försummas det, är talan förlorad. Lag (2007:401).

19 §. Den som i varsel enligt denna lag eller i underrättelse eller i uppgift som avses i 6 och 7 §§ uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift, vilken ej saknar betydelse, dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

20 §. Arbetsgivare, som ej iakttager förordnande enligt 12 §, dömes till bö- ter eller fängelse i högst ett år.

21 §. har upphävts genom lag (1975:743).

22 §. Allmänt åtal för brott som avses i 19 eller 20 § får väckas endast efter medgivande av av Arbetsförmedlingen.

23 §. Talan om utdömande av vite enligt denna lag förs av Arbetsförmed- lingen.

24 §. Beslut av Arbetsförmedlingen enligt denna lag får överklagas hos re- geringen.

25 §. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsförmedlingen får föreskriva undantag från 1–12 §§ samt meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av dessa bestämmelser. Sådana undantag eller föreskrifter får dock inte innebära att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagar- na än som följer av rådets direktiv 98/59/EG av den 20 juli 1998 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar.

Övergångsbestämmelser:

se SFS

• Ändringar införda t.o.m. SFS 2009:414

Lag om allmän försäkring (valda delar)

SFS 1962:381

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 kap. Försäkringens omfattning m.m.

1 §. Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring. Till sjukförsäkringen hör frågor om rehabilitering.

Till den allmänna försäkringen är frivillig pensionsförsäkring ansluten.

2 §. Den allmänna försäkringen handhas av Försäkringskassan.

Om allmänt ombud för socialförsäkringen finns särskilda bestämmelser.

3 §. I socialförsäkringslagen (1999:799) finns bestämmelser om vem som är försäkrad enligt denna lag. Socialförsäkringslagen innehåller också bestämmel- ser om förmåner vid utlandsvistelse och om anmälan, m.m.

4 §. Har upphävts genom lag (1999:800). 5 §. Har upphävts genom lag (1999:800).

6 §. Inom den allmänna försäkringen skall de beräkningar, som anges i denna lag, göras med anknytning till ett prisbasbelopp. Detta belopp skall fastställas för varje år av regeringen. Regeringen skall också för varje år fastställa ett för- höjt prisbasbelopp enligt tredje stycket.

Prisbasbeloppet räknas fram genom att bastalet 36 396 multipliceras med det jämförelsetal som anger förhållandet mellan det allmänna prisläget i juni året före det som prisbasbeloppet avser och prisläget i juni 1997. Det framräknade prisbasbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

Det förhöjda prisbasbeloppet räknas fram och avrundas på samma sätt som prisbasbeloppet enligt andra stycket. Därvid skall dock det där angivna bastalet höjas till 37 144 och multipliceras med samma jämförelsetal.

Om det i lag eller annan författning eller på annat sätt hänvisas till basbelopp eller förhöjt basbelopp enligt detta lagrum skall därmed avses prisbasbelopp re- spektive förhöjt prisbasbelopp.

22 kap. Om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

1 §. En försäkrad har möjligheter till rehabilitering och rätt till rehabilite- ringsersättning enligt vad som anges i detta kapitel.

2 §. Rehabilitering enligt detta kapitel skall syfta till att återge den som har drabbats av sjukdom sin arbetsförmåga och förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete.

Rehabiliteringsåtgärder skall planeras i samråd med den försäkrade och utgå från dennes individuella förutsättningar och behov.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om rehabilitering när det gäller en försäkrad som inte är bosatt här i landet.

3 §. Den försäkrades arbetsgivare skall efter samråd med den försäkrade läm- na de upplysningar till Försäkringskassan som behövs för att den försäkrades be- hov av rehabilitering snarast skall kunna klarläggas och även i övrigt medverka därtill.

Arbetsgivaren skall också svara för att de åtgärder vidtas som behövs för en ef- fektiv rehabilitering. Bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter avseende ar- betsanpassning och rehabilitering finns även i arbetsmiljölagen (1977:1160).

4 §. Den försäkrade skall lämna de upplysningar som behövs för att klarläg- ga hans behov av rehabilitering och efter bästa förmåga aktivt medverka i reha- biliteringen.

5 §. Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som be- hövs för rehabiliteringsverksamhet enligt denna lag.

Försäkringskassan skall i samråd med den försäkrade se till att hans eller hen- nes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som be- hövs för en effektiv rehabilitering.

Försäkringskassan skall, om den försäkrade medger det, i arbetet med rehabi- literingen samverka med hans eller hennes arbetsgivare och arbetstagarorganisa- tion, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra myndigheter som kan vara berörda. Försäkringskassan skall därvid verka för att dessa, var och en inom sitt verksamhetsområde, vidtar de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering av den försäkrade.

Försäkringskassan skall se till att rehabiliteringsinsatser påbörjas så snart det av medicinska och andra skäl är möjligt.

6 §. Om den försäkrade behöver en rehabiliteringsåtgärd, för vilken ersätt- ning kan utges enligt detta kapitel, skall Försäkringskassan upprätta en rehabi- literingsplan. Planen skall såvitt möjligt upprättas i samråd med den försäkra- de.

Rehabiliteringsplanen skall ange de rehabiliteringsåtgärder som skall komma i fråga och vem som har ansvaret för dem, en tidsplan för rehabiliteringen samt uppgifter i övrigt som behövs för att genomföra rehabiliteringen. Planen skall även innehålla uppgift om den beräknade kostnaden för ersättning under reha- biliteringstiden.

Försäkringskassan skall fortlöpande se till att rehabiliteringsplanen följs och att det vid behov görs nödvändiga ändringar i den.

7 §. Rehabiliteringsersättning utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.

Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning och särskilt bi- drag.

Rehabiliteringsersättning utbetalas efter ansökan av den försäkrade.

Rehabiliteringsersättning utges längst till och med månaden före den då den försäkrade fyller 65 år.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om rehabiliteringsersättning vid utbildning. .

8 §. Hel rehabiliteringspenning utgör för dag det belopp som motsvarar den försäkrades sjukpenning. Vid beräkningen av rehabiliteringspenningen ska be- stämmelserna i 3 kap. 4 § tillämpas. Rehabiliteringspenning utges dock även för dag som avses i 3 kap. 4 § första stycket 1.

9 §. Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel rehabiliteringspenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre fjärdedelar utges tre fjärdedels rehabiliteringspenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst häften utges halv rehabiliteringspenning. I annat fall ut- ges en fjärdedels rehabiliteringspenning.

Arbetsförmågan ska under tiden för rehabiliteringsåtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att förvärvsarbeta.

Vid tillämpning av första stycket ska det bortses från sådan arbetsförmåga som den försäkrade nyttjar i samband med förvärvsarbete som utförs med stöd av 16 a kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om det inte går att av- göra under vilken tid och till vilket förvärvsarbete nedsättningen av arbetsför- mågan är hänförlig ska denna i första hand anses hänförlig till sådant förvärv- sarbete som avses i 16 a kap. 2 §.

10 §. Särskilt bidrag utges under rehabiliteringstiden för kostnader som upp- står för den försäkrade i samband med rehabiliteringen. Ytterligare föreskrifter om sådant bidrag får meddelas av regeringen.

11 §. Den försäkrade skall så snart det kan ske och senast inom två veckor till Försäkringskassan anmäla sådan ändring av sina förhållanden som är av betydel- se för rätten till rehabiliteringsersättning eller för rehabiliteringsersättningens storlek.

12 §. Bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 16 § första–femte styckena tillämpas även i fråga om rehabiliteringspenning.

13 §. Den som får rehabiliteringsersättning får behålla ersättningen

1. vid kortvarig ledighet för enskild angelägenhet av vikt och

2. vid ledighet på grund av uppehåll i rehabiliteringen enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

14 §. har den 1 januari 1992 upphört att gälla (lag 1991:1641).

15 §. Rehabiliteringspenningen skall minskas med det belopp den försäkra- de för samma tid får som

1. sjukpenning eller föräldrapenningförmån enligt denna lag,

2. sjukpenning eller livränta enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk- ring eller motsvarande ersättning enligt någon annan författning, dock inte livränta till efterlevande samt i övrigt endast till den del ersättningen avser sam- ma inkomstbortfall som rehabiliteringspenningen är avsedd att täcka,

3. studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395), rekryteringsbidrag enligt lagen (2002:624) om rekryteringsbidrag till vuxenstuderande eller ersättning till deltagare i teckenspråksutbildning för vissa föräldrar (TUFF), dock inte till den del studiestödet är återbetalningspliktigt.

Vad som föreskrivs i första stycket gäller även beträffande motsvarande för- mån som utges till den försäkrade på grundval av utländsk lagstiftning.

16 §. Rehabiliteringsersättning enligt detta kapitel får, om omständigheter- na motiverar det, dras in eller sättas ned om den försäkrade underlåter att till Försäkringskassan anmäla sådan ändring av förhållande, som är av betydelse för rätten till rehabiliteringsersättning eller för rehabiliteringsersättningens stor- lek.

Om nedsättning eller indragning i andra fall av ersättning som här avses fö- reskrivs i 20 kap. 3 §.

17 §. Har upphävts genom lag (2004:781).

SFS 1997:562

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.

2. Äldre bestämmelser tillämpas fortfarande på ersättning som avser tid före ikraftträdandet.

•

Ändringar införda t.o.m. SFS 2009:554 är införda

•

Lag om sjuklön

SFS 1991:1047

Inledande bestämmelser

1 §. En arbetstagare har enligt vad som följer av denna lag rätt att vid sjuk- dom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön).

Lagen inskränker inte den rätt till sjuklön som kan finnas enligt någon annan lag.

2 §. Ett avtal som innebär att arbetstagarens rättigheter enligt denna lag upp- hävs eller inskränks är ogiltigt i den delen.

Utan hinder av första stycket får avvikelser göras från 8 § andra stycket, 9 § och 10 a § första och andra styckena genom kollektivavtal som på arbetstagarsi- dan har slutits eller godkänts av en sådan central arbetstagarorganisation som av- ses i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Den närmare beräk- ningen av sjuklönens storlek enligt 6 § får också bestämmas på det sättet. En ar- betsgivare som är bunden av ett sådant kollektivavtal får tillämpa avtalet även på arbetstagare som inte tillhör den avtalsslutande arbetstagarorganisationen, under förutsättning att de sysselsätts i arbete som avses med avtalet och inte om- fattas av något annat tillämpligt kollektivavtal.

Förutsättningar för rätt till sjuklön

3 §. Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller från och med den första dagen av anställningstiden. Är den avtalade anställningstiden kortare än en månad inträ- der dock rätten till sjuklön endast om arbetstagaren tillträtt anställningen och därefter varit anställd fjorton kalenderdagar i följd. Dag då arbetstagaren varit frånvarande utan giltigt skäl medräknas inte.

Vid beräkning av kvalifikationstiden enligt första stycket skall tidigare anställningar hos samma arbetsgivare medräknas, om tiden mellan anställ- ningarna inte överstiger fjorton kalenderdagar.

4 §. Sjuklön utges vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga som orsakats av sjukdom för vil- ken utgetts sjuklön enligt denna lag eller sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd eller motsvarande äldre lagstiftning och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.

Vid bedömande av om och i vilken utsträckning arbetsförmågan än nedsatt skall särskilt beaktas om arbetstagaren på grund av sjukdomen är helt eller del- vis förhindrad att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

4 a § En arbetsgivare är inte skyldig att utge sjuklön vid sjukdom för sådan tid som arbetstagaren omfattas av bestämmelserna i 16 a kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

5 §. En arbetsgivare är inte skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren

1. ådragit sig sjukdomen vid uppsåtligt brott som han har dömts för genom dom som har vunnit laga kraft, eller

2. medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande upp- gift angående något förhållande som är av betydelse för rätten till sjuklön.

Sjuklönens storlek

6 §. För dagar i en sjuklöneperiod enligt 7 § som arbetstagaren gått miste om lön och andra anställningsförmåner till följd av nedsättningen i arbetsförmågan gäller

1. att sjuklön inte utges för den första dagen för vilken sjuklön kan utges en- ligt 8 § första stycket, och

2. att sjuklönen för de därpå följande dagarna utgör 80 procent av anställ- ningsförmånerna.

Om arbetstagaren under de senaste tolv månaderna till följd av bestämmel- serna i första stycket 1 gått miste om sjuklön från arbetsgivaren för sammanlagt tio dagar, utgör sjuklönen för dag som avses i denna punkt 80 procent av den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan.

Om avvikelse från vad som följer av första stycket 1 föreskrivs i 15 §.

Sjuklöneperioden

7 §. Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar inte om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren. En sjuklöneperiod börjar dock senast dag för vilken arbetstagaren erhåller sådan reseersättning som avses i andra stycket. En sjuk- löneperiod som börjat löpa bryts om anställningen upphör.

Som sjukperiod anses sådan tid under vilken arbetstagaren i oavbruten följd lider av sjukdom som avses i 4 §. Sjukperioden omfattar också tid då arbetsta- garen för att underlätta återgång i arbetet i stället för sjuklön erhåller ersättning för resor till och från arbetet. Detta gäller även dag med reseersättning då sjuklön inte skulle utgivits enligt 6 § första stycket 1.

Om en sjukperiod börjar inom fem dagar från det en tidigare sjukperiod av- slutats skall sjuklöneperioden omfatta endast så många dagar att den tillsam- mans med en sjuklöneperiod hos samma arbetsgivare under den tidigare sjuk- perioden utgör fjorton kalenderdagar. Vid tillämpning av 6 § skall beaktas da- gar i den tidigare sjuklöneperioden.

Sjukanmälan m.m.

8 §. Sjuklön skall inte avse mistade förmåner under tid innan arbetsgivaren fått anmälan om sjukdomsfallet. Sjuklönen skall dock avse sådana förmåner från och med den dag då sjukdomsfallet inträffade, om arbetstagaren varit förhind- rad att göra anmälan och sådan gjorts omedelbart efter det att hindret upphört. Arbetsgivaren är skyldig att utge sjuklön för mistade förmåner under tid från och med den sjunde kalenderdagen efter dagen för sjukanmälan endast om arbetstagaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan under denna tid genom intyg av läkare eller tandläkare. Intyget behöver inte innehålla närmare uppgift om vilken sjukdom arbetstagaren lider av. Om sjuklön utges för mistade förmå- ner under tid före anmälan skall den första ersättningsdagen eller den tidigare dag för vilken sjuklön inte utges enligt 6 § första stycket 1 anses som sjukan-

mälningsdag.

Finns det ett beslut enligt 10 § är arbetsgivaren inte skyldig att utge sjuklön om arbetstagaren inte iakttar vad som har ålagts honom i beslutet.

9 §. Arbetstagaren skall lämna arbetsgivaren en skriftlig försäkran om att han eller hon varit sjuk och i vilken omfattning som arbetsförmågan varit nedsatt på grund av sjukdomen samt om han eller hon då omfattades av bestämmelserna i 16 a kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Försäkran behöver inte in- nehålla närmare uppgift om sjukdomen. Arbetsgivaren är inte skyldig att beta- la ut sjuklönen innan arbetstagaren har lämnat försäkran.

10 §. Försäkringskassan skall, under förutsättning att det finns särskilda skäl som talar för det, självmant eller på framställning av arbetsgivaren ålägga ar- betstagaren att genom intyg av läkare eller tandläkare styrka nedsättningen av arbetsförmågan

1. från och med en tidigare dag än sjunde kalenderdagen efter sjukanmäl- ningsdagen i en pågående sjukperiod, eller

2. från och med den första dagen av varje kommande sjukperiod. Ett beslut enligt första stycket 2 får inte avse längre tid än ett år.

Ett beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet eller bestäms av en domstol som prövar beslutet.

10 a § En arbetsgivare får, om det finns särskilda skäl för det, begära att arbets- tagaren genom intyg av läkare eller tandläkare styrker nedsättningen av arbets- förmågan från och med en tidigare dag i sjukperioden enligt 10 § första stycket 1 eller från och med den första dagen av varje kommande sjukperiod enligt 10

§ första stycket 2. En begäran som gäller kommande sjukperioder får inte avse längre tid än ett år. Intyget behöver inte innehålla närmare uppgift om vilken sjukdom arbetstagaren lider av. Arbetsgivarens begäran skall vara skriftlig.

Har arbetstagaren utan godtagbart skäl underlåtit att lämna ett intyg i en- lighet med begäran enligt första stycket, är arbetsgivaren inte skyldig att utge sjuklön för den del av den aktuella sjuklöneperioden för vilken det saknas sådant intyg.

Om en fråga som avses i första stycket regleras i ett kollektivavtal som avses i 2 § andra stycket, tillämpas inte bestämmelserna i första och andra styckena.

11 §. Försäkringskassan får företa sjukkontroll under sjuklöneperioden ge- nom att

1. göra förfrågan hos arbetstagaren, hans arbetsgivare, läkare eller någon an- nan som kan antas kunna lämna behövliga uppgifter, och

2. besöka arbetstagaren.

Försäkringskassan får utan hinder av sekretess lämna ut uppgift till arbetsta- garen om vad som framkommit vid sjukkontroll enligt första stycket, under förutsättning att uppgiften behövs för ställningstagande till arbetstagarens rätt till sjuklön under sjuklöneperioden. Uppgiften får avse huruvida arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller nedsättningens omfattning.

Anmälnings- och uppgiftsskyldighet för arbetsgivare

12 §. Arbetsgivaren skall till Försäkringskassan anmäla sjukdomsfall som har gett arbetstagare hos honom rätt till sjuklön, om sjukperioden och anställning- en fortsätter efter sjuklöneperiodens utgång. Anmälan skall göras inom sju ka- lenderdagar från denna tidpunkt. I anmälan skall uppgift lämnas om

1. arbetsgivares organisationsnummer, personnummer eller samordnings- nummer,

2. arbetstagarens personnummer eller samordningsnummer, och

3. det datum när sjuklöneperioden började.

Om anmälningsskyldighet vid inträffad arbetsskada finns föreskrifter i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Särskilt högriskskydd

13 §. Försäkringskassan kan, efter skriftlig ansökan, besluta om särskilt högriskskydd för en arbetstagare som är försäkrad för sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Ett sådant beslut får meddelas om den sö- kande har en sjukdom som under en tolvmånadersperiod

1. kan antas medföra ett större antal sjukperioder, eller

2. medför risk för en eller flera längre sjukperioder.

Ett beslut som avses i första stycket får även meddelas för en sjukperiod när den sökande som givare av biologiskt material enligt lagen (1995:831) om transplantation m.m. har rätt till sjuklön till följd av ingrepp för att ta till vara det biologiska materialet eller förberedelser för sådant ingrepp.

För den som avses i första stycket 1 och andra stycket skall 15 och 16 §§ tillämpas på sökanden och dennes arbetsgivare. För den som avses i första styck- et 2 skall endast 16 § tillämpas.

Ett beslut enligt första och andra styckena skall avse den sökandes samtliga anställningar. Ett beslut enligt första stycket skall gälla från och med den ka- lendermånad då ansökan gjordes hos Försäkringskassan eller från och med den senare kalendermånad som anges i beslutet. Detta beslut gäller till och med den dag som anges i beslutet eller, om det finns särskilda skäl, tills vidare. Beslutet skall upphävas om villkoret enligt första stycket andra meningen 1 eller 2 inte

längre är uppfyllt. Om beslutet upphävs skall Försäkringskassan på lämpligt sätt underrätta arbetsgivaren om detta.

14 §. En arbetstagare som har gjort ansökan enligt 13 § första stycket är skyl- dig att genomgå undersökning av läkare eller tandläkare och att ge in utlåtande över undersökningen, om Försäkringskassan finner att det behövs för ärendets bedömning. För arbetstagarens utgifter för undersökningen och för utlåtande över undersökningen lämnas ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

15 §. Om ett beslut enligt 13 § första stycket 1 eller andra stycket gäller för arbetsgivaren, utges sjuklön till arbetstagaren även för dag som avses i 6 § förs- ta stycket 1.

16 §. En arbetsgivare hos vilken ett beslut enligt 13 § gäller har rätt till ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring för de kostnader för sjuklön som han har haft för arbetstagaren enligt denna lag. Utbetalning görs av Försäkringskassan efter skriftlig ansökan av arbetsgiva-

ren.

Ersättning får inte lämnas för längre tid tillbaka än tolv månader före ansök- ningsmånaden.

Försäkring mot kostnader för sjuklön

17 §. En arbetsgivare vars sammanlagda lönekostnader under ett kalenderår inte beräknas överstiga 130 gånger det för året gällande prisbasbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäkring kan försäkra sig hos Försäk- ringskassan för kostnader för sjuklön enligt denna lag. Vid beräkningen av de sammanlagda lönekostnaderna bortses från avgifter enligt socialavgiftslagen (2000:980) och lagen (1994:1920) om allmän löneavgift samt från skatt enligt lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om villkor för försäkringen.

17 a §. Har upphävts genom lag (2004:1241). 17 b §. Har upphävts genom lag (2004:1240).

Tystnadsplikt

18 §. Den som i en arbetsgivares personaladministrativa verksamhet genom intyg av läkare eller tandläkare, vilket har lämnats arbetsgivaren på grund av denna lag, eller genom försäkran som avses i 9 § fått kännedom om en enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt får inte obehörigen röja vad han eller hon sålunda fått veta.

Föreskriften i första stycket medför inte någon inskränkning i den skyldighet att lämna uppgifter som följer av lag eller förordning.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället föreskrifterna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Ansvar

19 §. En arbetsgivare som inte fullgör sin skyldighet enligt 12 § döms till böter.

Om ansvar för den som bryter mot 18 § första stycket finns föreskrifter i brottsbalken.

Ersättning från försäkringskassan vid tvist om sjuklön

20 §. Om tvist har uppkommit om arbetstagarens rätt till sjuklön och tvis- ten gäller huruvida arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom eller ned- sättningens omfattning eller huruvida arbetstagarförhållande föreligger, kan Försäkringskassan, efter skriftlig ansökan av en arbetstagare som är försäkrad för sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, besluta att ersätt- ning för tid som den omtvistade sjuklönen avser skall utges från sjukförsäkring- en enligt lagen om allmän försäkring.

21 §. Ersättning enligt 20 § lämnas, om det finns sannolika skäl för att ar- betstagaren har rätt till den begärda sjuklönen eller del därav och fordran är obe- tald och förfallen till betalning. Ersättning lämnas inte för sjuklön som har för- fallit till betalning tidigare än tre månader före ansökningsmånaden.

22 §. Ersättning enligt 20 § lämnas inte om staten svarar för arbetstagarens fordran hos arbetsgivaren enligt lönegarantilagen (1992:497).

23 §. Ersättning enligt 20 § lämnas med skäligt belopp, dock med högst ett belopp som för dag utgör en trehundrasextiofemtedel av 80 procent av en sjuk- penninggrundande inkomst som uppgår till sju och en halv gånger prisbasbe- loppet.

24 §. I den utsträckning som ersättning enligt 20 § har utbetalats inträder Försäkringskassan i arbetstagarens rätt enligt denna lag mot arbetsgivaren.

Om arbetstagaren har mottagit ersättning enligt 20 § och därefter har erhål- lit den omtvistade sjuklönen eller del därav, skall ersättningen i motsvarande ut- sträckning återbetalas.

Försäkringskassans handläggning

25 §. Har upphävts genom lag (2004:788).

26 §. I fråga om Försäkringskassans handläggning av ärenden enligt 10, 11, 13, 14, 16, 17 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 § andra stycket tilläm- pas följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring:

20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20 kap. 3 § tredje stycket om indragning eller nedsättning av ersättning, 20 kap. 4 § om återbetalningsskyldighet,

20 kap. 4 b-4 d §§ om ränta, 20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 § första-tredje styckena och 9 § om skyldighet att lämna uppgifter, 20 kap. 8 § fjärde stycket om utredningsåtgärder,

20 kap. 9 a § om undantag från sekretess.

Bestämmelser om rättegången m.m.

27 §. Mål mellan arbetstagare och arbetsgivare om tillämpning av denna lag handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

I tvist om rätt till sjuklön skall Försäkringskassan på begäran av arbetsgiva- re, arbetstagare, arbetstagarorganisation eller domstol yttra sig huruvida arbet- stagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom eller om nedsättningens omfattning.

28 § De föreskrifter om omprövning och ändring av Försäkringskassans be- slut som finns i 20 kap. 10 och 10 a §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om

beslut enligt 10 eller 13 §§, 14 § andra meningen, 16, 17 eller 20 §§ eller 24

§ andra stycket, samt

beslut att inte avge yttrande enligt 27 § andra stycket.

Vidare skall föreskrifterna i 20 kap. 11-13 §§ samma lag om överklagande av Försäkringskassans eller domstols beslut tillämpas på motsvarande sätt i fråga om

beslut enligt 10 § första stycket 2, 13 §, 14 § andra meningen, 16, 17 a eller 20 §§ eller 24 § andra stycket, samt beslut enligt 17 §, om beslutet innebär att arbetsgivaren inte får teckna försäkring.

I övrigt får Försäkringskassans beslut enligt denna lag inte överklagas.

•

Övergångsbestämmelser:

se SFS

• Ändringar införda t.o.m. SFS 2009:448.

Arbetsmiljölag

SFS 1977:1160

1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde

1 §. Lagens ändamål är att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö.

2 §. Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium.

I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbets- miljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete ut- förs av någon annan än den som är anställd av redaren. Med redare likställs i den- na lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift.

Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap.

Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i far- tygssäkerhetslagen (2003:364).

I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451).

En bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att göra information om ke- miska ämnen och beredningar tillgänglig finns i artikel 35 i Europaparlamen- tets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om re- gistrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kom- missionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. Lag (2008:1387).

2 a §. Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäl- ler lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskri- ver det. Lag (2003:365).

3 §. Vid tillämpning av 2-4 och 7-9 kap. ska med arbetstagare likställas

1. den som genomgår utbildning,

2. den som under vård i anstalt utför anvisat arbete,

3. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och an- nan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring eller som deltar i frivillig utbild- ning för verksamhet inom totalförsvaret.

De som avses i första stycket 1 och 2 ska likställas med arbetstagare även vid tillämpning av 5 kap. 1 och 3 §§. I fråga om dem som genomgår utbildning

finns dessutom särskilda bestämmelser i 6 kap. 6 a, 8, 15, 17 och 18 §§, 7 kap.

13 och 14 §§ samt 9 kap. 3 §.

I fall som avses i första och andra styckena ska det som i lagen sägs om ar- betsgivare gälla den som driver den verksamhet i vilken arbetet utförs.

4 §. För deltagare i arbetsmarknadspolitiska program är denna lag tillämplig i den utsträckning som framgår av 7 § lagen (2000:625) om arbetsmarknadspo- litiska program.

För deltagare i praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet som har an- visats av socialnämnd är denna lag tillämplig i den utsträckning som framgår av 4 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453).

För dem som Migrationsverket ger sysselsättning enligt 4 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. är denna lag tillämplig i den utsträckning som framgår av 5 § lagen om mottagande av asylsökande m.fl.

Att denna lag i vissa fall, utöver vad som framgår av 2 § första stycket andra meningen, gäller även utomlands framgår av 1 a och 2 §§ lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.

5 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela särskilda föreskrifter för totalförsvaret med avvikelse från denna lag.

2 kap. Arbetsmiljöns beskaffenhet

1 §. Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Vid fartygsarbete skall ar- betsmiljön vara tillfredsställande också med hänsyn till sjösäkerhetens krav.

Arbetsförhållandena skall anpassas till människors olika förutsättningar i fy- siskt och psykiskt avseende.

Arbetstagaren skall ges möjlighet att medverka i utformningen av sin egen arbetssituation samt i förändrings- och utvecklingsarbete som rör hans eget ar- bete.

Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbetsta- garen inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohäl- sa eller olycksfall. Därvid skall även löneformer och förläggning av arbetstid be- aktas.

Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas.

Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.

Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till per- sonlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmäs- sigt ansvar.

2 §. Xxxxxx skall planläggas och anordnas så, att det kan utföras i en sund och säker miljö.

3 §. Arbetslokal skall vara så utformad och inredd att den är lämplig från ar- betsmiljösynpunkt.

4 §. De arbetshygieniska förhållandena när det gäller luft, ljud, ljus, vibra- tioner och liknande skall vara tillfredsställande.

Betryggande skyddsåtgärder skall vidtagas mot skada genom fall, ras, brand, explosion, elektrisk ström eller liknande. Lag (2003:365).

5 §. Maskiner, redskap och andra tekniska anordningar skall vara så beskaffa- de och placerade och brukas på sådant sätt, att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och olycksfall.

6 §. Ämne som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får användas endast under förhållanden som ger betryggande säkerhet.

7 §. Kan betryggande skydd mot ohälsa eller olycksfall icke nås på annat sätt, skall personlig skyddsutrustning användas. Denna skall tillhandahållas genom arbetsgivarens försorg.

Vid fartygsarbete skall den personliga skyddsutrustningen tillhandahållas av redaren, om inte någon annan som arbetstagaren är anställd hos har åtagit sig detta ansvar.

8 §. I den utsträckning som föranledes av arbetets art och arbetstagarnas be- hov skall finnas utrymmen och anordningar för personlig hygien, förtäring och vila samt för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

Xxxxxx för personaltransport skall vara lämpat för ändamålet.

Om utrymmen, anordningar, åtgärder för hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom samt kost och vatten för ombordanställda på fartyg finns ytterligare be- stämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364).

9 §. Om konstruktion och utformning av byggnad är särskilt föreskrivet i plan- och bygglagen (1987:10) och med stöd därav meddelade föreskrifter.

10 §. Om arbetstid finns bestämmelser i arbetstidslagen (1982:673) och med stöd av denna meddelade föreskrifter.

Bestämmelser om arbetstiden och vilotiden vid fartygsarbete finns i lagen (1998:958) om vilotid för sjömän.

Bestämmelser om arbetstiden vid visst vägtransportarbete finns i lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete.

Särskilda bestämmelser om arbetstid för minderåriga finns i 5 kap. 5 §.

3 kap. Allmänna skyldigheter

1 §. Bestämmelserna i detta kapitel skall tillämpas med beaktande av kraven på arbetsmiljöns beskaffenhet enligt 2 kap.

1 a §. Arbetsgivare och arbetstagare skall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö.

2 §. Arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt skall därvid

vara att allt sådant som kan leda till ohälsa eller olycksfall skall ändras eller er- sättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs.

Arbetsgivaren skall beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagaren utför arbete ensam.

Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anord- ningar skall underhållas väl.

2 a §. Arbetsgivaren skall systematiskt planera, leda och kontrollera verk- samheten på ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller föreskrivna krav på en god arbetsmiljö. Han skall utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka ris- kerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras.

Arbetsgivaren skall i den utsträckning verksamheten kräver dokumentera ar- betsmiljön och arbetet med denna. Handlingsplaner skall därvid upprättas.

Arbetsgivaren skall vidare se till att det i hans verksamhet finns en på lämp- ligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för full- görande av de uppgifter som enligt denna lag och enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring vilar på honom.

2 b §. Arbetsgivaren skall svara för att den företagshälsovård som arbetsför- hållandena kräver finns att tillgå.

Med företagshälsovård avses en oberoende expertresurs inom områdena ar- betsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att identifiera och beskriva sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produkti- vitet och hälsa.

3 §. Arbetsgivaren skall se till att arbetstagaren får god kännedom om de för- hållanden, under vilka arbetet bedrivs, och att arbetstagaren upplyses om de ris- ker som kan vara förbundna med arbetet. Arbetsgivaren skall förvissa sig om att arbetstagaren har den utbildning som behövs och vet vad han har att iaktta för att undgå riskerna i arbetet. Arbetsgivaren skall se till att endast arbetstagare som har fått tillräckliga instruktioner får tillträde till områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall.

Arbetsgivaren skall genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta annan lämplig åtgärd ta hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande skall beaktas att människors förut- sättningar att utföra arbetsuppgifter är olika.

4 §. Arbetstagaren skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomfö- randet av de åtgärder som behövs för att åstadkomma en god arbetsmiljö. Han skall följa givna föreskrifter samt använda de skyddsanordningar och iaktta den försiktighet i övrigt som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall.

Om arbetstagaren finner att arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta arbetsgivaren eller skyddsombud. Arbetstagaren är fri från ersättningsskyldighet för skada som uppstår till följd av att han underlåter att utföra arbetet i avvaktan på besked om det skall fort- sättas.

5 §. I fråga om arbete som arbetsgivare själv utför skall denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter iakttagas i tillämpliga delar. Detsamma gäller när två eller flera för gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, dock ej om verksamheten bedrives endast av medlem- mar av samma familj.

Den som ensam eller gemensamt med familjemedlem driver yrkesmässig verksamhet utan anställd är skyldig att följa vad i denna lag och med stöd av den har föreskrivits i fråga om teknisk anordning och ämne, som kan föranleda ohäl- sa eller olycksfall, samt beträffande gemensamt arbetsställe.

Av 4 kap. 10 § framgår att föreskrifter får meddelas om skyldigheter även i andra avseenden.

6 §. Den som låter utföra ett byggnads- eller anläggningsarbete ska

1. under varje skede av planeringen och projekteringen se till att arbetsmil- jösynpunkter beaktas när det gäller såväl byggskedet som det framtida brukan- det,

2. utse en lämplig byggarbetsmiljösamordnare för planering och projektering av arbetet med de uppgifter som anges i 7 a §, och

3. utse en lämplig byggarbetsmiljösamordnare för utförande av arbetet med de uppgifter som anges i 7 b och 7 f §§.

Den som låter utföra ett byggnads- eller anläggningsarbete kan utse sig själv eller någon annan till byggarbetsmiljösamordnare. Om någon annan har utsetts befrias dock inte den som låter utföra ett byggnads- eller anläggningsarbete från ansvar för sådana arbetsuppgifter som anges i första stycket 2 eller 3.

7 §. Under varje skede av planeringen och projekteringen av ett byggnads- el- ler anläggningsarbete ska arkitekter, konstruktörer och andra som medverkar, inom ramen för sina uppdrag, se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas när det gäller såväl byggskedet som det framtida brukandet.

7 a §. Den byggarbetsmiljösamordnare som enligt 6 § första stycket 2 har ut- setts för planering och projektering av ett byggnads- eller anläggningsarbete, ska samordna tillämpningen av relevanta arbetsmiljöregler som under varje ske- de av planeringen och projekteringen ska följas i fråga om såväl byggskedet som brukandet av byggnaden eller anläggningen. Det gäller särskilt då frågor om planeringen av arbetsmoment som ska utföras samtidigt eller efter varandra av- görs och när tidsåtgången för sådana arbetsmoment beräknas. Byggarbetsmiljö- samordnaren ska beakta en sådan arbetsmiljöplan och annan dokumentation som avses i 4 kap. 8 § andra stycket 1-3.

7 b §. Den byggarbetsmiljösamordnare som enligt 6 § första stycket 3 har ut- setts för utförande av ett byggnads- eller anläggningsarbete, ska se till att sa- mordna arbetet med att förebygga risker för ohälsa och olycksfall på arbetsstäl- let och utföra de uppgifter som framgår av 7 e § 2-5, samt

1. samordna tillämpningen av relevanta arbetsmiljöregler när tekniska eller organisatoriska frågor om planeringen av arbetsmoment som ska utföras samti- digt eller efter varandra avgörs och när tidsåtgången för sådana moment beräk- nas,

2. samordna tillämpningen av relevanta arbetsmiljöregler för att säkerställa att den eller de som bedriver verksamhet på arbetsstället tillämpar dessa regler på ett systematiskt sätt samt följer en arbetsmiljöplan,

3. samordna åtgärder för att kontrollera att byggnads- eller anläggningsarbe- tet med avseende på arbetsmiljön utförs på ett korrekt sätt,

4. vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att endast behöriga personer ges tillträde till arbetsstället, och

5. organisera de uppgifter som enligt 7 g § ankommer på dem som bedriver verksamhet på ett gemensamt arbetsställe.

7 c §. Det som sägs i 6 § och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 8 § om den som låter utföra byggnads- eller anläggningsarbete ska i stället gälla en av denne anlitad uppdragstagare i den mån

1. uppdragstagaren har fått i uppdrag att självständigt ansvara för planering och projektering eller arbetets utförande, och

2. det skriftligen har avtalats att de uppgifter som avses i 6 § och i de anslu- tande föreskrifterna ska åvila uppdragstagaren vid utförandet av uppdraget.

Om konsumenttjänstlagen (1985:716) ska tillämpas på uppdrag enligt förs- ta stycket 1, ska det som sägs i 6 § och i föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap. 8 § gälla för uppdragstagaren vid arbetets utförande. Det gäller dock inte om det skriftligen har avtalats att det som sägs i 6 § och i de anslutande fö- reskrifterna i stället ska gälla för den som låter utföra byggnads- eller anlägg- ningsarbetet.

7 d §. Om ett fast driftsställe är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter, är den som råder över arbetsstället ansvarig för samordningen av arbetsmiljöfrå- gor. Om ett fartyg är gemensamt arbetsställe för flera verksamheter är redaren ansvarig för samordningen. Har ett fartyg tagits in på ett varv i Sverige är dock den som svarar för varvsdriften ansvarig för samordningen. Ansvaret för sam- ordning av skyddsåtgärder som föranleds av att ett fartyg är under lastning eller lossning i en svensk hamn åvilar den arbetsgivare som har ansvaret för detta ar- bete.

Ansvaret för samordningen enligt första stycket kan överlåtas till någon som bedriver verksamhet på arbetsstället eller, i fråga om lastning eller lossning av ett fartyg i svensk hamn, på hamnen eller redaren.

I fråga om annat gemensamt arbetsställe än som avses i första stycket kan de som bedriver verksamhet där komma överens om att en av dem ska vara ansva- rig för samordningen. Det gäller inte för arbetsställen för byggnads- eller an- läggningsarbete.

7 e §. Den som är ansvarig för samordningen av arbetsmiljöfrågor enligt 7 d § ska se till att

1. arbetet med att förebygga risker för ohälsa och olycksfall samordnas på det gemensamma arbetsstället,

2. arbete tidsplaneras på det sätt som behövs för att förebygga risker för ohäl- sa och olycksfall till följd av att olika verksamheter pågår på arbetsstället,

3. allmänna skyddsanordningar inrättas och underhålls och allmänna skydds- regler för arbetsstället utfärdas,

4. ansvaret för de speciella skyddsanordningar som kan behövas för ett visst eller vissa arbeten klargörs, och

5. personalutrymmen och sanitära anordningar inrättas på arbetsstället i be- hövlig omfattning.

7 f §. Om ett byggnads- eller anläggningsarbete utgör gemensamt arbetsstäl- le med annan verksamhet som avses i 7 d §, tillämpas 6-7 c §§ i fråga om bygg- nads- eller anläggningsarbetet samt 7 d och 7 e §§ i fråga om den övriga verk- samheten.

Den som är ansvarig för samordningen av arbetsmiljöfrågor enligt 7 d § ska i syfte att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden se till att samråd kommer till stånd med den som har utsetts till byggarbetsmiljösamordnare en- ligt 6 §.

7 g §. De som samtidigt, eller i tidsmässig anslutning till varandra, bedriver verksamhet på ett gemensamt arbetsställe, ska samråda och gemensamt verka för att åstadkomma tillfredsställande skyddsförhållanden.

Var och en av dem ska se till att den egna verksamheten och anordningarna på det gemensamma arbetsstället inte medför att någon som arbetar där utsätts för risk för ohälsa eller olycksfall.

De som bedriver verksamhet eller arbetar på det gemensamma arbetsstället ska följa anvisningar från en byggarbetsmiljösamordnare i fråga om byggnads- eller anläggningsarbete och från den som är ansvarig för samordningen av ar- betsmiljöfrågor i övriga fall.

7 h §. Den som tillverkar monteringsfärdiga byggnader eller anläggningar ska se till att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid projekteringen när det gäller såväl byggskedet som det framtida brukandet samt se till att olika delar av projekter- ingen samordnas.

8 §. Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning skall se till att anord- ningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning.

En teknisk anordning som inte uppfyller kraven i första stycket får visas på mässor, utställningar eller liknande om det tydligt anges att kraven inte är upp- fyllda och att anordningen inte får släppas ut på marknaden eller avlämnas för att tas i bruk förrän den uppfyller kraven. Sätts anordningen i funktion skall till- räckliga säkerhetsåtgärder vidtas mot olycksfall.

Anvisningar för anordningens montering, installation, användning och sköt- sel samt övriga uppgifter om anordningen som är av betydelse för att förebygga ohälsa och olycksfall (produktinformation) ska medfölja vid avlämnandet genom tydlig märkning, i form av handlingar eller på annat sätt. Information av särskild betydelse för arbetsmiljön ska lämnas vid marknadsföring av anord- ningen.

9 §. Den som tillverkar, importerar eller överlåter ett ämne, som kan föranle- da ohälsa eller olycksfall, skall vidta de åtgärder som behövs för att hindra eller motverka att ämnet vid avsedd användning innebär risk från skyddssynpunkt.

Vad som sägs i 8 § tredje stycket om produktinformation och information vid marknadsföring skall gälla även i fråga om ämnen som kan föranleda ohälsa el- ler olycksfall.

10 §. Den som överlåter eller upplåter en förpackad produkt skall se till att förpackningen inte innebär risk för ohälsa eller olycksfall.

11 §. Den som installerar en teknisk anordning skall se till att behövliga skyddsanordningar sätts upp och att i övrigt erforderliga skyddsåtgärder vidtas.

12 §. Den som råder över ett arbetsställe skall se till att det på arbetsstället finns sådana fasta anordningar att den som arbetar där utan att vara arbetstaga- re i förhållande till honom inte utsätts för risk för ohälsa eller olycksfall. Han skall även se till att andra anordningar som finns på arbetsstället kan användas utan sådan risk.

Den som anlitar inhyrd arbetskraft för att utföra arbete i sin verksamhet skall vidta de skyddsåtgärder som behövs i detta arbete.

13 §. I 7 kap. 8 § föreskrivs om skyddsansvar i vissa fall för den som upplåter en lokal, ett markområde eller ett utrymme under jord för arbete eller som per- sonalutrymme.

14 §. Har upphävts genom lag (2008:934).

4 kap. Bemyndiganden

1 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får, i fråga om tekniska anordningar eller ämnen som kan orsaka ohälsa eller olycksfall, meddela föreskrifter om

1. villkor för tillverkning, användning samt märkning eller annan produkt- information,

2. provning eller kontroll av att föreskrivna krav eller villkor är uppfyllda, och

3. förbud mot eller särskilda villkor för eller annan begränsning av utsläp- pande på marknaden.

2 §. Om det behövs för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetet får re- geringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket föreskriva att tillstånd, godkännande eller annat bevis om överensstämmelse med gällande krav xxxxxxx

1. innan arbetsprocesser, arbetsmetoder eller anläggningar får användas, och

2. innan tekniska anordningar eller ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall får släppas ut på marknaden, användas eller avlämnas för att tas i bruk.

3 §. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Arbetsmiljöverket får föreskriva

1. att på arbetsställen skall föras en förteckning över där befintliga tekniska anordningar av vissa slag eller vissa ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycks- fall,