Tillämpning av 36 § avtalslagen på skiljeklausul i ett fackförbunds stadgar. Stockholms TR

1982-12-29, NJA 1982 s. 853 (Ö 1028-81)

Tillämpning av 36 § avtalslagen på skiljeklausul i ett fackförbunds stadgar.

C.J. och två arbetskamrater till honom, här kallade C.J. och medparter, uppsade skriftligen i febr 1979 sitt medlemskap i Svenska kommunalarbetareförbundet, här kallat förbundet, fro m d 1 febr 1979. Förbundet beviljade dem emellertid inte utträde. Detta meddelades dem i brev dagtecknade d 14 juni 1979, d 12 nov 1979 och d 28 jan 1980. Arbetsgivaren gjorde även efter d 1 febr 1979, i likhet med vad som gällde dessförinnan, avdrag på deras löner för fackavgifter till förbundet.

Stockholms TR

C.J. och medparter yrkade efter ansökan om stämning å förbundet vid Stockholms TR att TR:n måtte fastställa att de fro m d 1 juni 1979 inte längre var medlemmar i förbundet samt förplikta förbundet att till dem utge ersättning för därefter t o m jan 1980 erlagda fackavgifter med angivna belopp jämte ränta.

Förbundet yrkade i första hand att C.J:s och medparters talan måtte avvisas och i andra hand att deras talan måtte ogillas. Som grund för avvisningsyrkandet åberopade förbundet att enligt 25 § i förbundets stadgar inbördes tvister mellan förbundet och enskilda medlemmar skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i den ordning lagen om skiljemän stadgade samt att TR:n därför inte var behörig att uppta tvisten till prövning.

Förbundets stadgar föreskriver bl a följande angående medlems utträde.

§ 10 Utträde

Mom 1. Medlem, som övergått till verksamhet, som ligger utanför förbundets eller annat till landsorganisationen anslutet förbunds verksamhetsområde, kan efter att ha betalat förfallna avgifter beviljas utträde ur förbundet. Samma gäller för den medlem beträffande vilken förbundsstyrelsen finner andra skäl föreligga som kan berättiga till utträde.

Mom 2. Skriftlig utträdesansökan skall ställas till avdelningens styrelse som med till- eller avstyrkan överlämnar densamma till förbundsstyrelsen för avgörande. Beviljas utträde, skall anteckning göras i medlemsbeviset. Anledningen till utträdet skall anges liksom också att alla stadgeenliga förpliktelser är uppfyllda. Avslagsbeslut får överklagas i den ordning, som stadgas i § 11 mom 5-7.

§ 11 Uteslutning

Mom 5. Om den som uteslutits ur förbundet eller blivit föremål för påföljd enligt mom 3 andra stycket anser, att beslutet inte är stadgeenligt, har han rätt att överklaga detsamma hos överstyrelsen. Överklagningsskrift skall inom trettio dagar efter beslutets delgivning inges till förbundsstyrelsen. Överstyrelsen beslutar i ärendet på nästkommande sammanträde.

Beträffande delgivning av överstyrelsens beslut skall mom 4 sista stycket ha motsvarande tillämpning.

Mom 6. Om överstyrelsen inte ändrar förbundsstyrelsens beslut i ärende angående uteslutning eller påföljd enligt mom 3 andra stycket, har den som beslutet gäller

rätt att hänskjuta tvisten till prövning av skiljemän enligt bestämmelsen i § 25 dessa stadgar.

Mom 7. För rätt att påkalla tvistens hänskjutning till prövning av skiljemän måste den som beslutet gäller ha fullföljt talan mot beslutet enligt föreskrifterna i mom 5.

§ 25 Skiljemannaförfarande

Inbördes tvister mellan förbundet, avdelning, styrelse eller ledamot därav eller enskild medlem skall hänskjutas till avgörande av skiljemän i den ordning lagen om skiljemän stadgar. Skiljemännens antal skall vara fem, av vilka vardera parten utser två och de utsedda tillsammans utser den femte. Xxx inte enighet nås om valet av femte ledamot, utses denne av landssekretariatet.

Vad nu sagts gäller med iakttagande av bestämmelserna i § 4 mom 5 och § 11 mom 5-7 även beträffande tvist om inträdesvägran eller uteslutning.

TR:n (chefsrådmannen Xxxxxxxxx) upptog till prövning frågan, om TR:n var behörig att upptaga målet, och anförde i slutligt beslut d 6 okt 1980:

Skäl. Bestämmelser om utträde ur förbundet lämnas i § 10 i dess stadgar. Enligt dessa prövas utträdesansökan av förbundsstyrelsen och dess beslut kan enligt § 10 i stadgarna jämfört med § 11 mom 5-7 överklagas till förbundets överstyrelse.

Den som beslutet gäller har vid missnöje med överstyrelsens beslut enligt § 11 mom 7 möjlighet att hänskjuta tvisten till prövning av skiljemän enligt § 25 i stadgarna. Enligt § 11 mom 7 krävs för rätt att påkalla skiljemannaförfarande att talan först fullföljs i förut angiven ordning. C.J. och medparter har icke fullföljt talan mot förbundsstyrelsens beslut att icke medge dem utträde ur förbundet.

C.J. och medparter har som skäl för att de icke skulle vara hänvisade till att i tvisten anlita skiljemannaförfarande åberopat följande. 1. Skiljeklausulen i § 25 i förbundets stadgar är ej bindande för dem, enär deras medlemskap i förbundet upphört i och med uppsägningen. 2. Tvist om uppsägning av medlemskap omfattas icke av skiljeklausulen. Denna gäller enligt uttryckligt stadgande i 2 st av

§ 25 även tvister om inträdesvägran eller uteslutning. Tvist angående uppsägning av medlemskap nämns däremot ej i sammanhanget. 3. Skiljeklausulen är till sitt innehåll oskälig med hänsyn till att ett skiljeförfarande kan medföra betydande kostnader för C.J. och medparter. Den skall därför enligt 36 § avtalslagen lämnas utan avseende.

Förbundet har gjort gällande att skiljeklausulen omfattar alla tvister i anledning av ett medlemskap, oavsett om den enskilde parten vid tiden för tvistens prövning är medlem i förbundet eller ej, och att klausulen icke kan anses oskälig.

TR:n gör följande bedömanden.

C.J. och medparter har gjort gällande att en strikt tillämpning av § 25 i stadgarna angående skiljeförfarande skulle leda till att tvist om uppsägning av medlemskap icke skulle omfattas av stadgandet. Det förhållandet att i 2 st av § 25 tvister om inträdesvägran och uteslutning uttryckligen nämns som omfattade av stadgandet i motsats till tvist om uppsägning av medlemskap behöver emellertid icke ha denna innebörd. De som ej beviljats inträde i förbundet eller uteslutits därur är ju ur förbundets synpunkt ej längre medlemmar och förtydligandet i 2 st av § 25 har med hänsyn härtill varit motiverat. Samma skäl gäller uppenbarligen ej för den

som av förbundets organ vägrats utträde ur förbundet. Det förtjänar i sammanhanget påpekas att utformningen av det nu aktuella stadgandet ger vid handen att det varit avsikten att skiljeklausulen skulle kunna tillämpas även beträffande enskilda, som när en tvist med förbundet blev aktuell ej var förbundsmedlemmar. På grund av vad som nu upptagits anser rätten tvist angående uppsägning av medlemskap omfattas av skiljeklausulen i § 25 av förbundets stadgar.

Den som inträder som medlem i en ideell förening ikläder sig därigenom i princip skyldighet att iaktta dess stadgar så länge medlemskapet består. Detta gäller även en i stadgarna intagen skiljeklausul avseende tvister mellan föreningen och dess medlemmar ehuru något uttryckligt stadgande därom motsvarande 116 § i lagen om ekonomiska föreningar ej finns beträffande ideella föreningar.

I förevarande fall har C.J. och medparter begärt men ej av förbundsstyrelsen "beviljats" utträde ur förbundet. De har därefter ej gått den i stadgarna anvisade vägen för att få sina framställningar om utträde ytterligare prövade. I stället har de gjort gällande, att de redan till följd av sin begäran om utträde upphört att vara medlemmar i förbundet och att hänvisningen i förbundets stadgar av inbördes tvister till skiljeförfarande på grund därav ej skulle vara tillämplig. - Den i förbundets stadgar föreskrivna vägen att vinna utträde kan medföra prövning av två av förbundets organ. Den ter sig omständlig men leder, om den utträdessökande vidhåller sin begäran om utträde, dock slutligen fram till en prövning av en på ett ur rättssäkerhetssynpunkt godtagbart sätt sammansatt skiljenämnd. C.J. och medparter får därför anses vid sökande av utträde ha varit bundna av förbundets stadganden därom. Då de ej följt dessa är stadgarna, däribland även deras föreskrifter om skiljeförfarande vid tvist mellan förbundet och enskild medlem, alltjämt i princip gällande för dem.

Skiljeklausulen är enligt TR:ns bedömande ej oskälig och skall därför ej lämnas utan avseende.

Tvisten mellan parterna om utträde ur förbundet skall som framgår av det föregående prövas i de former som anges i förbundets stadgar. Enligt § 10 mom 1 och 2, § 11 mom 5-7 och § 25 i stadgarna skall yrkande om utträde ur förbundet, om det ej beviljats av förbundets organ, på begäran av den utträdessökande slutligen prövas av skiljenämnd. TR:n är alltså icke behörig att upptaga målet.

Slut. TR:n avvisar C.J:s och medparters talan.

C.J. och medparter anförde besvär i Xxxx XxxX och yrkade att HovR:n måtte med undanröjande av TR:ns beslut visa målet. åter till TR:n för erforderlig behandling.

I fråga om invändningen att skiljeklausulens tillämpning skulle vara oskälig enligt 36 § avtalslagen förklarade sig C.J. och medparter vidhålla att en prövning

enligt 25 § i förbundets stadgar var oskälig med hänsyn till att den var ekonomiskt betungande, och de påpekade att skiljenämndens sammansättning inte kunde anses vara godtagbar ur rättssäkerhetssynpunkt.

HovR:n (hovrättspresidenten Xxxxxxx, hovrättsrådet Grönvall, referent, samt adj led Xxxxxxxxx) anförde i slutligt beslut d 15 juli 1981:

Skäl. Såsom TR:n uttalat har den som inträtt som medlem i en ideell förening därigenom i princip iklätt sig skyldighet att iakttaga föreningens stadgar så länge medlemskapet består.

HovR:n delar TR:ns uppfattning att tvist angående uppsägning av medlemskap i svenska kommunalarbetareförbundet omfattas av skiljeklausulen i § 25 i förbundets stadgar.

Enligt HovR:ns mening skall den i stadgarna anvisade ordningen för överprövning av beslut i fråga om utträde ur förbundet i princip följas. Det kan visserligen tänkas att regler om fullföljd mot sådant beslut och särskilt då genom prövning av skiljenämnd i stadgar för en ideell förening utformats så, att rimliga rättssäkerhetskrav inte uppfylls. I ett sådant fall finns anledning att med frångående av stadgarnas bestämmelser låta tvist prövas av allmän domstol. De nu förevarande stadgarna är dock utformade så att de, särskilt tillsammans med tillämpliga jävsregler i skiljemannalagen, får anses uppfylla kraven på rättssäkerhet. Anledning saknas därför att av rättssäkerhetsskäl frångå stadgarnas förevarande bestämmelser.

Såsom TR:n funnit kan inte heller stadgarnas regler för överprövning av beslut i fråga om utträde anses oskäliga. Tillämpningen av dessa regler strider därför inte mot 36 § avtalslagen eller grunderna härför.

Av vad nu sagts följer att C.J. och medparter endast haft rätt att få tvisten prövad i de former som stadgarna anvisar, dvs först fullföljd till överstyrelsen och därefter hänskjutande av tvisten till prövning av skiljemän. Vid sådant förhållande var TR:n inte behörig att upptaga målet. TR:ns beslut skall därför fastställas.

Slut. HovR:n lämnade besvären utan bifall.

Hovrättsrådet Gehlin, med vilken hovrättslagmannen Xxxxxxxxxx instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Som TR:n och HovR:ns majoritet funnit har den som inträtt i en ideell förening i princip iklätt sig skyldighet att iakttaga föreningens stadgar så länge medlemskapet består. Denna principiella bundenhet av stadgarna kan dock inte sträcka sig längre än dessa är förenliga med given lag och/eller allmänt godtagna rättsprinciper.

På de skäl TR:n angivit finner jag den i § 25 i förbundsstadgarna intagna bestämmelsen om skiljemannaförfarande vara avsedd att tillämpa även vid tvist mellan medlem och förbundet angående utträde ur detta. Den i stadgarna föreskrivna gången för ett ärende om utträde är alltså, att frågan i första hand prövas av förbundsstyrelsen, att dess avslagsbeslut därefter får överklagas hos överstyrelsen och att saken först sedan även överstyrelsen avslagit begäran om utträde får hänskjutas till prövning av organ utanför förbundet (skiljemän). Dessa regler i stadgarna angående den formella gången får i och för sig anses vara bindande för medlemmen.

C.J. och xxxx xxxxxxxxx har inte hos överstyrelsen överklagat förbundsstyrelsens avslagsbeslut. Förbundet har emellertid som grund för sitt yrkande, att deras talan skall avvisas, endast åberopat att tvisten enligt stadgarna skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Frågan huruvida C.J. och hans medparter före sådant hänskjutande eller - såvitt nu är i fråga - talans väckande vid domstol haft att följa den interna klagoordningen kan därför enligt min mening ej nu bli föremål för prövning.

Det återstår då att avgöra huruvida stadgarnas bestämmelser om skiljemannaförfarande är sådana att de i detta fall bör lämnas utan avseende.

De frågor som skiljemännen skulle få att pröva gäller dels rätten till utträde ur förbundet, dels de formella och ekonomiska villkor som möjligen kunde förknippas med beviljande av utträde.

Stadgarnas formulering att medlem "kan beviljas" utträde och deras krav på att medlem i andra fall än då fråga är om att medlemmen övergått till verksamhet utanför förbundets verksamhetsområde, skall grundas på skäl som förbundsstyrelsen finner berättiga till utträde, ger vid handen, att stadgarna ej förutsätter en verklig rätt för medlemmen att efter ensidig uppsägning lämna förbundet och att alltså medlemmen kan förvägras utträde även på andra grunder än att i stadgarna eller eljest uppställda formella eller ekonomiska villkor ej uppfyllts. Denna uppfattning om stadgarnas innebörd vinner stöd därav, att ifrågavarande bestämmelser står helt i överensstämmelse med inom Landsorganisationen (LO) 1977 upprättade normalstadgar för till LO anslutna förbund, vilka normalstadgar i en av LO utgiven officiell kommentar i denna del kommenteras sålunda (s 10): "Fackföreningsrörelsens principiella inställning till utträdesrätt ur ett fackförbund är, att sådan rätt saknas."

Frågan om medborgares rätt att tillhöra respektive vägra tillhöra en privaträttslig korporation faller under de i samhället godtagna principerna för föreningsfrihet. Beträffande dessa finns lagregler i regeringsformen, som dock endast avser förhållandet mellan det allmänna och enskilda. Även om man i vissa hänseenden ändå kan se sådana bestämmelser som uttryck också för vad som bör gälla medborgare emellan, kan man beträffande den negativa föreningsfriheten - dvs förbud mot tvång att tillhöra viss sammanslutning - ej söka ledning i RF, som i detta hänseende (2 kap 2 §) endast avhandlar förbud mot sådant tvång såvitt avser politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i vissa hänseenden. Beträffande rådande rättsuppfattning får man i stället söka ledning i principer om mänskliga rättigheter sådana dessa får uttryck i av Sverige godtagna internationella dokument eller överenskommelser. Enligt Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antagen d 10 dec 1948 (FN-deklarationen) - vilken enligt inledningen tar sikte ej blott på allmänna organ utan även på förhållandet mellan individer - skall (artikel 20 punkt 2) ingen tvingas att tillhöra sammanslutning. Denna formulering får rimligen tolkas inte bara som ett förbud mot tvångsanslutning utan även som ett skydd mot tvång att kvarstå i sammanslutning som en medlem vill lämna. Den europeiska konventionen d 4 nov 1950 angående skydd förde mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), till vilken Sverige anslutit sig, garanterar mera ospecificerat "föreningsfrihet" (artikel 11 punkt 1), men eftersom utgångspunkten för konventionen enligt första meningen i dess inledning är FN- deklarationen, får konventionens garanti antas ha samma omfattning som deklarationen. Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna har också uttalat (i Yearbook of the European Convention on Human Rights 13, s 708) att föreningsfrihet enligt konventionens artikel 11 också innefattar frihet att inte sammansluta sig med andra och att inte ansluta sig till fackföreningar. Med den tolkning jag ovan ansett rimlig för FN-deklarationen synes det således med fog kunna hävdas att även Europakonventionens begrepp föreningsfrihet omfattar rätt att utträda ur en ideell förening.

Spörsmålet om en dylik rätt föreligger enligt svensk rätt har också behandlats i doktrinen, varvid enighet synes råda om att en ovillkorlig rätt till utträde föreligger. Xxxxxxxx (i Ideella föreningar s 35) säger således: "Åtskilliga

föreningar upptar i stadgarna föreskriften, att medlem 'kan beviljas' utträde, inte att han har rätt till utträde. Någon verklig möjlighet att lägga juridisk kraft bakom orden 'kan beviljas' föreligger dock inte. Var och en har rätt att lämna en förening, som han inte längre vill tillhöra.

Med hänsyn till vad här upptagits och med beaktande av Europakonventionens föreskrift (artikel 13) att envar, vars i konventionen angivna fri- och rättigheter kränkts, skall äga effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet, får det betraktas som tveksamt om frågan om negativ föreningsfrihet alls kan anses lämpad för avgörande genom skiljeförfarande. Frågan om det i ett enskilt fall bör tillåtas att skiljemannaförfarande enligt föreningsstadgar god tages får under alla förhållanden bli beroende av om förfarandet enligt sådan bestämmelse är kringgärdad av tillräckliga garantier för rättssäkerhet till uppfyllande av de syften som avses med konventionen.

I förbundsstadgarnas bestämmelse om skiljemannaförfarande anges till en början att avgörandet skall ske i den ordning lagen om skiljemän stadgar. Enligt denna lag skall, om parterna inte på förhand enats om skiljemännen och inte heller kommit överens om dessas antal eller om hur de skall utses, skiljemännen vara tre, av vilka vardera parten utser en och de sålunda valda tillkallar den tredje. Kan de av parterna valda ej ena sig i valet av den tredje skall, om parterna inte kommit överens om annat, denne skiljeman på ansökan av part utses av överexekutor.

Sistnämnda bestämmelse får tolkas som ett uttryck för att valet av den "udda" skiljemannen bör stå utanför parternas omedelbara inflytande. I förbundsstadgarna görs avvikelser från skiljemannalagens hjälpregler på så sätt att skiljemännen skall vara fem, av vilka två utses av vardera parten, samt att om dessa ej kan enas om den femte ledamoten denne skall utses av Landssekretariatet.

Förbundsstadgarnas primära bestämmelser står i överensstämmelse med skiljemannalagens hjälpregler och tillgodoser uppenbarligen normala krav på rättssäkerhet. Bestämmelsen om hur vid oenighet den femte ledamoten skall utses avviker däremot från grundprincipen i lagen, nämligen att balans skall föreligga i parternas inflytande över valet av skiljemän. Med hänsyn till det nära sambandet mellan fackförbunden och LO och att förbundsstadgarna i denna del helt följer LO:s normalstadgar får det anses att skiljemannabestämmelsen i praktiken innebär att förbundet vid oenighet mellan de fyra partsutseddas kiljemännen - av vilka ju endast en behöver anmäla avvikande mening vid tillsättandet av den femte - förbehållit sig rätten att utse denna femte ledamot.

Även om det givetvis ej annat än i en aktuell situation kan avgöras om en skiljemannabestämmelse av angivet slag leder eller kan leda till men för ena parten, finner jag dock vid övervägande av samtliga ovan upptagna synpunkter det ej kunna godtagas som rättegångshinder ett förfarande, varvid i praktiken de intressen som företräds av den ena parten kan komma att få ett dominerande inflytande vid val av skiljemän, detta desto mindre som det organ som äger utse den "udda" skiljemannen redan på förhand givit uttryck för uppfattningen att den part som påkallar förfarandet är i avsaknad av den rätt som skall bli föremål för prövning.

På grund av det sagda finner jag enligt grunderna för 36 §

avtalslagen ifrågavarande skiljemannabestämmelse i förbundsstadgarna vara oskälig för C.J. och xxxx xxxxxxxxx. Jag undanröjer därför TR:ns beslut och förordnar att målet skall återförvisas till TR:n för erforderlig behandling.

C.J. och medparter anförde besvär och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut måtte visa målet åter till TR:n.

Förbundet bestred ändring.

Till utveckling av sin talan anförde parterna bl a.

C.J. och medparter: Om skiljeklausulen - § 25 i förbundets stadgar - utgör rättegångshinder för talan om uppsägning av medlemskap, blir den s k negativa föreningsrätten illusorisk beträffande fackföreningsmedlems rätt till utträde. Kostnaden för ett skiljemannaförfarande och skiljenämndens sammansättning kommer sannolikt att utgöra ett effektivt hinder för medlemmarnas möjligheter att lämna sin fackliga organisation.

Förbundet rörande påståendet att skiljeklausulen är oskälig: I prop 1975/76:81 sägs inledningsvis att domstolarna vid bedömningen av om ett avtalsvillkor skall anses oskäligt skall ta hänsyn till hela det avtal där villkoret ingår. Vidare skall beaktas omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Särskild hänsyn skall tas till konsumenternas behov av skydd och avtalslagens 36 § utgör på det sättet ett komplement till avtalsvillkorslagens bestämmelser om förbud mot oskäliga avtalsvillkor.

Det naturliga tillämpningsområdet för bestämmelsen är således relationerna mellan näringsidkare och konsumenter. Som ett exempel på generalklausulens tillämpningsområde nämns också relationen arbetsgivare - arbetstagare. Man tänker sig alltså att paragrafen skulle vara tillämplig framför allt mellan parter där den ena är i underläge och där de har motsatta intressen.

Utanför det naturliga tillämpningsområdet faller alltså föreningslivet. Fackföreningsrörelsen på LO-området som är så utpräglat demokratiskt uppbyggd faller helt utanför. Av förbundets stadgar framgår bl a följande.

Den enskilde medlemmen väljer ombuden till den kongress som äger rum vart femte år, det högsta beslutande organet (§ 22). Kongressen väljer i sin tur förbundsstyrelse och överstyrelse, de högsta beslutande organen mellan kongresserna (§§ 16 o 17).

Den enskilde medlemmen kan vidare påverka förbundets verksamhet och inriktning genom att väcka motioner till kongressen i för honom angelägna frågor (§ 22 mom 9).

Lagstiftaren har givetvis insett att risken för oskäliga avtalsvillkor inom fackliga organisationer är utesluten mot denna bakgrund. I förarbetena finns heller ingen som helst antydan om att stadgebestämmelser inom denna sektor skulle tillhöra 36

§ tillämpningsområde. De avsedda tillämpningsområdena är angivna, dvs det handlar om affärslivet, förhållandet arbetsgivare-arbetstagare samt under vissa förhållanden föreningslivet nämligen i den mån det där förekommer vitesbestämmelser eller i övrigt möjligheter till för medlemmen betungande beslut (se prop s 113).

Då således 36 § avtalslagen inte är avsedd att tillämpas på arbetstagarorganisationer kan givetvis inte den ifrågavarande skiljeklausulen anses ogiltig i dess mening.

36.

36 § avtalslagen avser således framför allt att träffa vissa typer av avtalsvillkor. Som exempel på avtalsvillkor som bör kunna underkännas på grund av sitt innehåll nämns i propositionen villkor som ger den ena avtalsparten ensam beslutanderätt i en viss fråga (s 118). Bl a nämns villkor i köpeavtal som innebär att säljaren ensam får avgöra om bristfällighet i vara som köparen påtalar skall anses utgöra fel eller inte. Den ifrågavarande skiljeklausulen är av en helt annan karaktär. Endera parten kan, oberoende av vad den andre anser, utnyttja den efter eget skön. De här omnämnda förarbetsuttalandena innebär alltså att lagstiftaren ansett att paragrafen skall tillämpas restriktivt med avseende på bl a skiljeklausuler.

På s 113 och 121 i propositionen sägs att man vid tillämpningen av generalklausulen i många fall kan behöva ta hänsyn till innehållet i andra lagbestämmelser Den som alltså yrkar att ett visst avtalsvillkor skall jämkas eller lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen bör som grund härför kunna åberopa att villkoret strider mot en tvingande bestämmelse eller avviker från en dispositiv regel. Syftet med generalklausulen är ju bl a att den skall kunna användas för att hindra försök att kringgå tvingande lagregler. Det framhålls där att det i och för sig är möjligt att tillämpa generalklausulen på villkor som överensstämmer med lagbestämmelser (s 124).

Emellertid sägs i detta sammanhang att hänsyn måste tas till att dispositiva regler vanligen är avsedda att tillämpas som normalregler och att det därför krävs starka och speciella skäl om man vill jämka ett villkor som överensstämmer med en dispositiv bestämmelse (s 125). Förbundets stadgar § 25 överensstämmer med dispositiva och tvingande bestämmelser i skiljemannalagen. Vidare bör beaktas att 16 § lagen om ekonomiska föreningar medger att tvister inom sådan förening avgörs enligt skiljemannalagen. Lagstiftaren har alltså direkt anvisat skiljemannaförfarandet som lämplig metod att lösa tvister inom ekonomiska föreningar och det finns ingen anledning att tro att saken betraktas annorlunda när det gäller ideella föreningar där motsvarande lagstiftning saknas. Detta innebär alltså att mycket starka skäl måste kunna uppbringas för att skiljeklausulen skall anses oskälig enligt 36 § avtalslagen, vilket C.J. och medparter ej förmått.

Det är ju också sedan lång tid tillbaka mycket vanligt att man inom föreningslivet löser tvister genom skiljemannaförfarande Så har fallet även varit inom fackföreningsrörelsen. Några olägenheter av detta har inte visats föreligga.

När det på s 113 i propositionen talas om föreningsstadgar sägs det att bedömningen av om en viss bestämmelse i föreningsstadgar är oskälig skall ses i relation till i vad mån Övriga bestämmelser i stadgarna är ägnade att bereda föreningsmedlem ett tillfredsställande skydd.

Här vill förbundet åberopa dels vad som ovan anförts om förbundets demokratiska uppbyggnad, dels i övrigt anföra följande.

Den med målet avsedda tvisten rör frågan om utträde ur förbundet.

Av stadgarna § 10 mom 2 framgår att utträdesansökan avgörs av förbundsstyrelsen. Avslagsbeslut kan överklagas i den ordning som stadgas i § 11 mom 5-7, dvs hos överstyrelsen. Utöver detta kan medlemmen begära prövning i skiljenämnd.

Skyddet för den enskilde medlemmen måste således betraktas såsom i högsta grad tillfredsställande. Mot denna bakgrund kan inte skiljeklausulen anses som oskälig.

C.J. och medparter har emellertid inte använt sig av de möjligheter till rättslig prövning som framgår av stadgarna och inte besvärat sig till överstyrelsen. En medlem som inte utnyttjat denna möjlighet kan inte gärna påstå att han endast är hänvisad till skiljedomstol för att få sin sak prövad, särskilt som det i stadgarna i samma paragraf anges att skiljeförfarande inte får ifrågakomma förrän besvärsförfarandet inom förbundet utnyttjats. Enbart detta utgör skäl för att C.J:s och medparters talan skall ogillas.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde. i betänkande att HD måtte meddela följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Förbundets stadgar föreskriver bl a följande angående medlems utträde. (Här följde den i referatet tidigare återgivna lydelsen av § 10 mom 1 och 2, § 11 mom 5, 6 och 7 samt § 25 i förbundets stadgar).

Förbundet har först i HD åberopat att skiljemannaförfarande inte får ifrågakomma med mindre möjligheten enligt 11 § stadgarna att överklaga förbundsstyrelsens beslut hos överstyrelsen först utnyttjats. Redan den omständigheten att sådant överklagande inte skett utgör enligt förbundet skäl för att C.J:s och medparters talan skall, 'ogillas". Den angivna överprövningen inom förbundet bör ses som en förberedelse till det i 25 § stadgarna reglerade skiljeförfarandet. Att sådan överprövning inte påkallats bör därför varken kunna hindra domstols prövning av frågan om skiljeklausulens tillämplighet eller, om skiljeklausulen lämnas utan avseende, kunna vid domstol åberopas som särskilt rättegångshinder. Med hänsyn härtill saknas anledning pröva huruvida vad förbundet först i HD invänt skall lämnas utan avseende på grund av bestämmelserna i 34 kap 2 § RB.

Såsom domstolarna funnit har den som inträtt som medlem i en ideell förening i princip iklätt sig skyldighet att iaktta föreningens stadgar så länge medlemskapet består.

I likhet med domstolarna finner HD att tvist angående uppsägning av medlemskap omfattas av skiljeklausulen.

Bestämmelsen i 36 § avtalslagen är såsom framgår av uttalanden i förarbetena i och för sig tillämplig på föreningsstadgar. Frågan blir då huruvida stadgarnas bestämmelse om skiljemannaförfarande är sådan att den med tillämpning av nämnda lagrum bör lämnas utan avseende.

De spörsmål som skiljemännen skulle få att pröva gäller rätten till utträde ur förbundet och med sådant utträde sammanhängande ekonomiska frågor.

Stadgarnas formulering i 10 § i fråga om medlems utträde ger vid handen, att stadgarna ej förutsätter en verklig rätt för medlemmen att efter ensidig uppsägning lämna förbundet. Denna uppfattning om stadgarnas innebörd vinner också stöd av följande förhållande. Ifrågavarande bestämmelser står helt i överensstämmelse med inom Landsorganisationen (LO), till vilken förbundet är anslutet, 1977

upprättade normalstadgar för till LO anslutna förbund. I LO:s kommentar till dessa normalstadgar uttalas: "Fackföreningsrörelsens principiella inställning till utträdesrätt för medlem ur ett fackförbund är den, att sådan rätt saknas."

Frågan, om i ett enskilt fall skiljemannaförfarande enligt föreningsstadgar bör godtas, är beroende av bl a om förfarandet enligt sådan bestämmelse uppfyller kraven på rättssäkerhet.

I förbundsstadgarnas bestämmelse om skiljemannaföfarande anges till en början att avgörandet skall ske i den ordning lagen om skiljemän stadgar. Enligt denna lag skall, om parterna inte på förhand enats om skiljemännen och inte heller kommit överens om dessas antal eller om hur de skall utses, skiljemännen vara tre, av vilka vardera parten utser en och de sålunda valda tillkallar den tredje. Kan de av parterna valda ej ena sig i valet av den tredje skall, om parterna inte kommit överens om annat, denne skiljeman på ansökan av part utses av tingsrätten.

Det strider således inte i och för sig mot skiljemannalagen att i stadgarna intagits en bestämmelse om hur den udda skiljemannen vid oenighet skall utses. Men vid bedömningen av denna bestämmelses skälighet bör beaktas att skiljemannalagen som dispositiv regel föreskriver att den udda skiljemannen vid oenighet skall utses av tingsratten, således ett organ utan varje intressegemenskap med någon av parterna.

LO:s kommentar till normalstadgarna innehåller beträffande bestämmelsen om utseende av den femte skiljemannen föjande: "Denna sistnämnda bestämmelse skall ses mot bakgrunden av de krav på speciella kunskaper som krävs om den fackliga rörelsen, dess uppbyggnad och synsätt, för att skiljenämnden rätt skall kunna fullgöra sin uppgift."

Det kan antas att i tvister mellan ett fackförbund inom LO och medlem i förbundet landssekretariatet och förbundet oftast har samma synsätt. Där så är förhållandet, är det mot bakgrunden av det anförda sannolikt, att vid skiljeförfarande enligt stadgarna vid oenighet mellan de partsutsedda skiljemännen till femte skiljeman kommer att utses en person som representerar LO:s och förbundets synsätt. Om så sker, uppkommer en obalans i skiljenämndens sammansättning. Jävsreglerna utgör intet skydd häremot, eftersom det förhållandet, att en skiljeman har en viss åsiktsinriktning, inte annat än i extrema fall kan göra honom jävig. Typiskt sett är därför stadgarnas bestämmelser om utseende av skiljemän ägnade att inge allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. Skiljeklausulen kan i allt fall inte godtas som rättegångshinder i förevarande tvist, där det organ som kunde komma att utse den femte skiljemannen redan från början givit uttryck för sin principiella inställning till den grundläggande tvistefrågan.

På grund av det anförda bör skiljeklausulen med stöd av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende. TR:n är således behörig att pröva tvisten.

Slut. HD undanröjer domstolarnas beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:x Xxxxxxxx, Xxxx Xxxxx, Xxxxxx, referent, Xxxxxx och Xxxxxx) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.