uppkomst, behandling och transport av farligt avfall och annat avfall i EU:s medlemsstater 2013-2015,
uppkomst, behandling och transport av farligt avfall och annat avfall i EU:s medlemsstater 2013-2015,
utövande av befogenheten att anta delegerade akter
Europeiska unionen (EU) är part i Baselkonventionen av den 22 mars 1989 om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av farligt avfall (nedan kallad konventionen). Konventionens syfte är att skydda människors hälsa och miljön mot de negativa effekterna av farligt avfall.
Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall|1 (nedan kallad förordningen) införlivas konventionen i EU-lagstiftningen och blir direkt tillämplig för medlemsstaterna. Den ändrades 2014 genom förordning (EU) nr 660/20142.
Medlemsstaterna lämnar varje kalenderår in en rapport om genomförandet av konventionen jämfört med det föregående kalenderåret till konventionens sekretariat. En kopia av rapporten (nedan kallad Baselrapporten) sänds även till kommissionen, tillsammans med ytterligare information som lämnas i form av ett besvarat frågeformulär om genomförandet (nedan kallat EU-frågeformuläret)3.
Vart tredje år utarbetar kommissionen en rapport om genomförandet baserat på Baselrapporterna och EU-frågeformulären. Det här är den femte rapporten om genomförandet och den avser åren 2013–2015. Du hittar närmare detaljer om medlemsstaternas rapporter i det åtföljande dokumentet från kommissionens avdelningar.
I konventionen används termerna ”import” och ”export” för alla transporter till och från ett land som är part i konventionen. I EU-lagstiftningen används dessa termer endast för transporter till och från EU som helhet. I det här dokumentet används dessa termer inom citattecken och definieras i enlighet med konventionen.
Alla siffror är ungefärliga och har avrundats uppåt.
Utövande av befogenheten att anta delegerade akter
Genom artikel 58 i förordningen ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 58a för att ändra bilagor till förordningen. Syftet är att avspegla överenskomna ändringar i den förteckning över avfall som har antagits i enlighet med artikel 7 i direktiv 2008/98/EG, avspegla beslut som har fattats inom ramen för gällande internationella avtal och överenskommelser och ta hänsyn till ändringar som har beslutats inom ramen för Baselkonventionen och OECD-xxxxxxxx0. Enligt artikel 58a.2 ska denna befogenhet delegeras till kommissionen i fem år från och med den 17 juli 2014. Kommissionen är skyldig att utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år.
Kommissionen gavs befogenhet att anta delegerade akter inom ramen för artikel 58 genom en ändring som infördes genom förordning (EU) nr 660/2014, som blev tillämplig från och med den 1 januari 2016. Sedan dess har kommissionen inte utövat de befogenheter som har delegerats till den enligt förordningen eftersom det inte har beslutats om några ändringar i förteckningen över avfall enligt artikel 7 i direktiv 2008/98/EG och inte heller har införts några viktiga eller relevanta beslut eller ändringar enligt gällande internationella konventioner och avtal, t.ex. Baselkonventionen och OECD-beslutet, som skulle motivera att kommissionen utövar sina befogenheter på ett proportionerligt sätt. Kommissionen förväntar sig emellertid att det kan fattas beslut om sådana ändringar inom ramen för Baselkonventionen inom de närmaste åren.
När denna rapport utarbetades hade alla de 28 EU-medlemsstaterna lämnat in svar på både Baselrapporten och EU-frågeformuläret för 2013–2015.
När det gäller uppgifterna om den totala mängd avfall som transporterats mellan medlemsstaterna fanns flera fall av avvikelser gällande de mängder som rapporterades av ”export-” och ”importländer” (tabellerna 2-48 till 2-50). För kategorin ”total mängd anmält avfall” varierade avvikelserna mellan 2 % (2013) och 12 % (2014). Liknande mönster fanns för farligt avfall och allt annat anmält avfall. En möjlig förklaring till denna bristande överensstämmelse var att avfall som transporterades i slutet av ett kalenderår kan ha räknats som ”exporterat” under det året av den medlemsstat som transporterade avfallet, medan den mottagande medlemsstaten kan ha räknat det som ”importerat” först efter att det hade behandlats under året därpå. I sådana fall är det sannolikt att den mängd som har ”exporterats” blir större än den mängd som har ”importerats” under ett visst år, medan det motsatta fallet kan uppstå under året därpå. Vissa medlemsstater är dessutom inte konsekventa när det gäller att ta med sändningar av anmält avfall som inte omfattas av konventionen i sina Baselrapporter, eftersom de inte är skyldiga att göra detta enligt lag. Andra avvikelser kan bero på den manuella behandlingen av uppgifter från pappersdokument, eftersom fullständigt elektroniska system ännu inte har tagits i drift.
I Baselrapporterna lämnar medlemsstaterna uppgifter om den totala mängden farligt avfall och ”annat avfall” som har genererats. Farligt avfall definieras enligt en förteckning över avfallstyper och/eller beståndsdelar (koderna Y1–Y18 och Y19–Y45 i konventionens kategorier) och vissa egenskaper som innebär faror. Om avfall klassificeras som farligt enligt nationell lagstiftning betraktas det dessutom som farligt om det har anmälts till konventionens sekretariat. Med ”annat avfall” avses enligt konventionen hushållsavfall (kod Y46) och restprodukter som uppstår genom förbränning av hushållsavfall (kod Y47). Dessa avfallskategorier omfattas av kontroller som liknar dem som gäller för farligt avfall enligt konventionen. Den fullständiga förteckningen över Y-koder enligt konventionen återfinns i avsnitt D i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar.
När denna rapport utarbetades var uppgifterna om den totala mängd avfall som uppkommit under 2015 ofullständiga eftersom elva medlemsstater inte hade lämnat någon information (tabell 2-1). Dessutom hade fem medlemsstater utelämnat uppgifter för 2014 och fem hade inte lämnat uppgifter för 2013. För att fylla uppgiftsluckorna gjordes uppskattningar på grundval av uppgifterna för de föregående åren.
Under 2015 uppkom 70 miljoner ton farligt avfall i EU-28, under 2014 uppkom 71 miljoner ton och under 2013 var denna siffra 75 miljoner ton5.
År 2013 uppgick mängden avfall som uppkommit per capita i EU-28 till 148 kg. För 2014 var siffran 141 kg och den minskade ytterligare till 138 kg 2015 (tabell 2-2). Årsmedelvärdet för 2013–2015 var 143 kg.
Största mängden avfall för ett enskilt år genererades i Tyskland, med en mängd på 17 miljoner ton 2013. När denna rapport skrivs hade Tyskland inte lämnat några uppgifter om uppkomst av farligt avfall för 2014 och 2015.
Av de medlemsstaterna som rapporterar om uppkomst av avfall med hjälp av Y-koder angav Polen den största mängden avfallsgenerering i kategorierna Y46 och Y47, med 11 miljoner ton 2015.
Samtliga 28 medlemsstater har lämnat in uppgifter om ”export” av farligt avfall i sina Baselrapporter för 2013–2015.
Under 2013–2015 transporterades 1,2 miljoner ton farligt avfall från medlemsstaterna ut ur EU6. Under samma period transporterades 6,2 miljoner ton in i EU från tredjeländer.
Mellan 2001 och 2015 ökade den gränsöverskridande handeln med farligt avfall inom och ut från EU med 53 % (tabell 2-6). Största delen av denna ökning skedde mellan 2001 och 2007. Därefter skedde en minskning med 24 % mellan 2008 och 2015.
Under 2013–2015 var Storbritannien den största ”exportören” av anmält avfall (med 12 miljoner ton) och gick därmed om Nederländerna (med 8 miljoner ton), som var den största ”exportören” 2010–2012 (tabell 2-9). År 2010 började Storbritannien ”exportera” avfall för energiåtervinning7, vilket verkar ha bidragit till ökningen i landets sammanlagda ”export” under dessa år. Precis som 2010–2012 var Frankrike och Italien de två största ”exportörerna” av farligt avfall 2013–2015 och transporterade totalt 4 miljoner ton vardera.
Farligt avfall stod för 35 % av den totala mängd avfall som rapporterades som ”exporterat” från medlemsstaterna 2013–2015 (dvs. farligt avfall och annat anmält avfall) (tabell 2-11, tabell 2-12 och tabell 2-13). Cypern, Tjeckien, Estland, Lettland, Malta och Rumänien sticker ut som ”exportörer” av den största andelen farligt avfall i förhållande till deras sammanlagda rapporterade ”export” av avfall. ”Export” av farligt avfall utgjorde minst 90 % av den totala mängden ”exporterat” avfall för vart och ett av dessa länder.
I rapporten om genomförandet 2010–2012 konstaterades att mängden avfall som klassificerats med EU-koder eller nationella koder i stället för konventionens Y-koder hade ökat. Denna utveckling har fortsatt och under 2013–2015 blev ”icke-farligt avfall, EU eller nationellt” (dvs. icke-farligt avfall som klassificerats med nationella koder eller koder från EU:s gemensamma klassificeringssystem för avfall, EWC) för första gången den största avfallskategorin (tabellerna 2-14 till 2-16) (2013 och 2014).
Under både 2013 och 2014 transporterades mindre än 1 % av avfallet utan klassificering (tabellerna 2-15 och 2-16). År 2015 transporterades 2 % utan klassificering, varav samtliga transporter kom från Irland (tabell 2-14). Med undantag för 2015 verkar utvecklingen sedan 2009 ha fortsatt och mindre än 1 % av avfallet har transporterats utan klassificering (tabell 2-17).
Baserat på de senast tillgängliga uppgifterna behandlades ungefär 92 % av EU:s farliga avfall i ursprungslandet (tabell 2-8). Under 2015 ”exporterade” fyra medlemsstater mer än 40 % av sitt farliga avfall8:
Irland – 78 %
Luxemburg – 84 %
Malta – 42 %
Slovenien – 44 %
Under perioden 2013–2015 behandlades ungefär 75 % av det farliga avfall som transporterades ut från medlemsstaterna med en återvinningsmetod. Denna siffra har varit i stort sett konstant på senare år (tabell 2-18). Under rapporteringsperioden behandlades ungefär 22 % av det farliga avfall som transporterades från medlemsstaterna med en bortskaffningsmetod, medan 1,5 % av det farliga avfallet behandlades med en ”blandad” metod (dvs. en kombination av bortskaffande och återvinning). I vissa fall var behandlingsmetoden för en liten andel farligt avfall som transporterades från medlemsstater inte närmare angiven (mindre än 0,1 %).
Under 2013 ”exporterades” 94 % av allt anmält avfall från en medlemsstat till en annan medlemsstat i EU. Motsvarande siffra var 92 % både 2014 och 2015 (tabell 2-22). Under 2013 transporterades mindre än 1 % av det anmälda avfallet till icke‑OECD-länder9. Motsvarande siffra var 2,5 % för både 2014 och 2015. När det gäller farligt avfall ”exporterades” 97 % från en medlemsstat till en annan medlemsstat inom EU under 2013, för att sedan minska något till 92 % under 2014 och 2015 (tabell 2-23).
Sju medlemsstater (Österrike, Frankrike, Tyskland, Irland, Nederländerna, Slovenien och Sverige) lämnade uppgifter om mängden insamlat hushållsavfall (kod Y46) som ”exporterades” för bortskaffande 2013–2015 (tabell 2-39). Sverige var det enda av dessa länder som rapporterade att de hade ”exporterat” insamlat hushållsavfall för deponering på markytan (dvs. deponi)10, med transporter på sammanlagt 3 000 ton inom EU 2013–2015.
Åtta medlemsstater (Österrike, Tjeckien, Finland, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna och Storbritannien) rapporterade ”export” av insamlat hushållsavfall för energiåtervinning11 2013–2015 (tabell 2-40). Med undantag för Österrike, Frankrike och Tyskland, som hade transporter såväl inom EU som till OECD-länder utanför EU, alla övriga medlemsstaters ”export” för energiåtervinning uteslutande inom EU. Storbritannien var med god marginal den största ”exportören” av hushållsavfall för energiåtervinning, med transporter på 7 miljoner ton under treårsperioden.
Xxxxxx medlemsstater (Österrike, Belgien, Bulgarien, Kroatien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Slovakien och Storbritannien) rapporterade ”export” av hushållsavfall för ”andra” återvinningsmetoder (dvs. inte R1-återvinning), samtliga uteslutande inom EU (tabell 2-40). Återigen var Storbritannien den största ”exportören”, med 352 000 ton 2013–2015.
Avfallstransporter till medlemsstaterna
Samtliga medlemsstater har lämnat in uppgifter om ”import” av farligt avfall i sina årliga Baselrapporter för rapporteringsperioden 2013–201512.
Under 2013 transporterades 19 miljoner ton anmält avfall till medlemsstater från andra medlemsstater och tredjeländer, varav 9 miljoner ton var farligt avfall (tabell 2‑30). Denna siffra ökade till 25 miljoner ton 2014, varav 7 miljoner ton farligt avfall, och 24 miljoner ton 2015, varav 10 miljoner ton var farligt avfall (tabell 2-29 och tabell 2-28).
Denna ökning av ”importen” innebär att trenden fortsätter: sedan 2001 har mängden totalt anmält avfall som transporteras till medlemsstater ökat med 222 %, med en ökning på 41 % mellan 2010–2012 och 2013–2015 (tabell 2-35). Mängden farligt avfall som transporterades till medlemsstater (tabell 2-36) ökade nästan lika mycket mellan 2001 och 2015, med 225 %, vilket ligger i linje med den ökade ”importen” av allt anmält avfall.
Även under 2013–2015 var Tyskland den största ”importören” av allt anmält avfall, med transporter på 19 miljoner ton (tabellerna 2-28 till 2-30). Nederländerna var den näst största ”importören” under treårsperioden, med 13 miljoner, strax före Frankrike (som var den näst största ”importören” 2010–2012), som kom på tredje plats med 11 miljoner ton. Alla dessa länder har en stor efterfrågan på bränsle till förbränningsanläggningar, vilket bidrar till deras totala ”importsiffror”. Tyskland ”importerade” också den största mängden farligt avfall 2013–2015 (8 miljoner ton), medan Frankrikes ”import” (7 miljoner ton) var större än Nederländernas i detta fall (3 miljoner ton).
Under 2015 behandlades 81 % av det farliga avfall som transporterades till medlemsstater med en återvinningsmetod, medan 19 % behandlades med en bortskaffningsmetod (tabell 2-31). För rapporteringsperioden uppgick de genomsnittliga värdena för mängden ”importerat” farligt avfall som behandlades med en återvinnings- eller bortskaffningsmetod till 78 % respektive 22 %. Mindre än 0,1 % fick en ”blandad” behandling (dvs. en kombination av bortskaffande och återvinning) eller rapporterades som ”import” för en icke närmare angiven behandling. Andelen farligt avfall som ”importerats” för bortskaffande är större än 2001 – då den var 11 %. Andelen avfall som ”importerats” för bortskaffande har dock minskat något under de senaste rapporteringsperioderna, från 25 % 2007–2009 till 24 % 2010–2012 och 22 % 2013–2015.
Tyskland hade den största andelen farligt avfall som ”importerats” för bortskaffande 2013–2015, med 46 %. Detta beror sannolikt på att landet har fler behandlingsanläggningar för säkert bortskaffande av farligt avfall än andra EU-medlemsstater. Frankrike hade den största andelen farligt avfall som ”importerats” för återvinning 2013–2015, med 32 %. Tyskland kom inte långt därefter, med 29 %. Återigen beror detta sannolikt på att dessa länder har lämpliga behandlingsanläggningar.
Precis som under 2010–2012 kom nästan allt farligt avfall och annat anmält avfall som transporterades till 2013–2015 från andra EU- eller Eftaländer (tabell 2-35). Tillsammans stod dessa båda källor för 98 % 2013, 99 % 2014 och 98 % 2015. Denna procentandel har varit mycket stabil sedan 2001 och endast varierat med en procentenhet. Samtidigt stod EU- och Eftaländerna tillsammans för nästan allt farligt avfall som transporterades till medlemsstater 2013–2015. Under både 2013 och 2014 stod de för 97 % och under 2015 för 96 % av den totala mängden.
Mängden farligt avfall som har transporterats från icke-OECD-länder har ökat med nära en faktor på nio sedan 200113; den utgör dock fortfarande en liten andel av den totala mängden farligt avfall som transporteras till EU och har endast ökat från 1 % till 2 % sedan 2001 (tabell 2-36).
Medlemsstaterna lämnar uppgifter om olaglig transport i EU-frågeformuläret. Där har 25 medlemsstater rapporterat att det förekommer olaglig transport, med undantag för Lettland, Luxemburg och Malta.
Alla de 28 medlemsstaterna har lämnat uppgifter om antalet kontroller på plats som har utförts för transporter av avfall eller tillhörande återvinning och bortskaffande, men endast elva medlemsstater har följt EU-frågeformulärets format i sina årliga svar. Enligt formuläret ska uppgifter lämnas om antalet utförda kontroller och antalet upptäckta olagliga transporter. Dessutom har inte alla EU-medlemsstater lämnat uppgifter om vilka åtgärder som vidtas för att förhindra olagliga transporter av avfall. Denna bristande konsekvens i rapporteringen innebär att uppgifterna håller dålig kvalitet och att det endast går att dra försiktiga slutsatser.
Medlemsstaterna har varit olika detaljerade i sina svar på frågan eftersom de har tolkat begreppet ”kontroll på plats” på olika sätt. Vissa lämnade t.ex. uppgifter om enstaka fall av fysiska kontroller, medan andra även lämnade information om administrativa kontroller. Det är inte alltid möjligt att avgöra vilken definition som har tillämpats – inte ens för medlemsstater som har rapporterat enligt det begärda formatet – eftersom detta inte anges uttryckligen.
Kommissionen har redan vidtagit åtgärder för att förbättra enhetligheten i medlemsstaternas rapportering om denna fråga. Enligt den ändring som infördes genom förordning (EU) nr 660/2014 har det odefinierade begreppet ”kontroll på plats” ersatts med begreppet ”inspektion”, som nu definieras i förordningen. Eftersom denna förändring trädde i kraft den 1 januari 2016, förväntas medlemsstaternas rapportering om inspektioner vara mer enhetlig under nästa rapporteringsperiod.
Sammanlagt rapporterades 2 800 olagliga transporter av avfall 2013–2015, vilket är en ökning jämfört med de 2 500 fall som rapporterades 2010–201214. Det totala antalet rapporterade kontroller ökade också från cirka 450 000 2010–2012 till cirka 600 000 2013–2015, vilket kan förklara att fler olagliga transporter upptäcktes.
Under 2013–2015 rapporterade Belgien flest olagliga transporter, med sammanlagt 644 fall, vilket utgör 23 % av samtliga rapporterade fall i EU-28 för den perioden. Nederländerna rapporterade det näst största antalet, med 493 fall (18 %), följt av Storbritannien, med 385 (14 %). Dessa länder var också de tre medlemsstater som rapporterades flest kontroller på plats av avfallstransporter, vilket kan förklara varför de upptäckte fler olagliga transporter. En anledning det stora antalet fall som rapporterats av Nederländerna och Storbritannien kan också vara, vilket Impel-rapporten om verkställighetsåtgärder 2014–2015 tyder på, att dessa länder har en havskust och kan jämföra transporterna med uppgifter från rederier och tullmyndigheter15.
I Impel-rapporten konstaterades att det hade utförts 4 787 administrativa och 12 396 fysiska transportkontroller i de 31 länder som deltog (EU-28 plus Norge, Serbien och Schweiz). Av dessa utgjorde 28,7 % (ungefär 4 930) inspektioner av transporter av avfall, varav 815 transporter konstaterades vara olagliga. I medlemsstaternas rapporter till kommissionen anges däremot en siffra på ungefär 2 000 olagliga transporter för 2014 och 2015. Förklaringen kan vara att siffrorna från Impel ger en ”ögonblicksbild” av den verksamhet som granskas i de deltagande länderna, snarare en korrekt bild av verkställighetsåtgärderna inom EU.
Det bör också påpekas att bristen på rapporter från Lettland, Luxemburg och Malta inte nödvändigtvis betyder att det inte skedde några olagliga transporter i de länderna. Det kan snarare vara ett tecken på låg inspektionsfrekvens eller avsaknad av riktade inspektioner.
Tretton medlemsstater (Österrike, Belgien, Kroatien, Tjeckien, Estland, Frankrike, Tyskland, Italien, Lettland, Malta, Polen, Slovakien och Slovenien) lämnade uppgifter om sanktioner som kan införas enligt nationell lag mot personer som olagligt transporterar avfall. Tolv av dessa lämnade uppgifter om ekonomiska sanktioner (alla utom Tyskland). Den största möjliga ekonomiska sanktionen rapporterades från Tjeckien, där både fysiska och juridiska personer kan bötfällas med upp till 2 miljoner euro. Estland, Lettland och Slovenien kan utdöma högre bötesbelopp för juridiska enheter än för fysiska personer och Malta har ett högre minimibelopp för upprepade överträdelser – även om det högsta bötesbeloppet är oförändrat.
Sju medlemsstater (Belgien, Finland, Frankrike, Tyskland, Italien, Malta och Polen) lämnade uppgifter om fängelsestraff som kan utdömas enligt nationell lag. Det längsta straffet – tio år, för allvarliga miljöskador – fanns i Tyskland. Två års fängelse verkar vara ett vanligt straff, som nämns av både Finland, Frankrike, Italien och Malta.
Uppgifterna är inte tillräckligt tillförlitliga för att det ska gå att dra några slutsatser om huruvida högre bötesbelopp och längre fängelsestraff avskräcker från olagliga transporter av avfall. Intressant nog har Belgien rapporterat det största sammanlagda antalet olagliga transporter trots att landet har de näst och tredje högsta bötesbeloppen (upp till 500 000 euro i Flandern och upp till 1 000 000 euro i Vallonien) och att det även går att utdöma fängelsestraff.
Rapporteringens och uppgifternas kvalitet
För rapporteringsperioden 2013–2015 lämnade alla de 28 medlemsstaterna in svar på både Baselrapporten och EU-frågeformuläret.
De flesta fallen av bristande överensstämmelse i uppgifterna om den totala mängd avfall som transporterats mellan medlemsstaterna gällde de mängder som rapporterades som ”exporterat” och ”importerat”. Det rapporteringsår som uppvisade störst avvikelser i fråga om allt anmält avfall 2014, där ”importen” var 12 % större än ”exporten”. Motsvarande år när det gällde farligt avfall var 2015, där ”importen” var 19 % större än ”exporten”.
Avfallstransporter
Merparten av det farliga avfallet behandlas i ursprungslandet och 23 medlemsstater ”exporterar” mindre än 25 % av sitt farliga avfall. Under 2015 var Irland, Luxemburg, Malta och Slovenien de största ”exportörerna” av farligt avfall, då de ”exporterade” mer än 40 % av sitt farliga avfall.
Under 2013–2015 transporterades 1,2 miljoner ton farligt avfall från medlemsstaterna ut ur EU. Under samma period transporterades 6,2 miljoner ton in i EU från tredjeländer (tabell 2-41)16. EU är alltså fortfarande ”nettoimportör” av farligt avfall, som har transporterat in 5 miljoner ton mer än vad som transporterades ut. Eftersom EU genererade 216 miljoner ton farligt avfall under den treåriga rapporteringsperioden betyder det också att mindre än 1 % av det uppkomna farliga avfallet ”exporterades” ut från EU.
Sverige var den enda medlemsstat som rapporterade ”export” av Y46-avfall inom EU för bortskaffningsmetod D1 (t.ex. deponi) och transporterade sammanlagt 3 000 ton 2013–2015. Österrike, Tjeckien, Finland, Tyskland, Irland, Italien, Nederländerna och Storbritannien rapporterade ”export” av hushållsavfall för energiåtervinning (användning som bränsle). Storbritannien var med god marginal den största ”exportören” för detta ändamål, med transporter på 7 miljoner ton inom EU 2013–2015.
Andelen farligt avfall som transporterades från medlemsstater för återvinning har varit förhållandevis konstant sedan 2001 och var ungefär 75 % under perioden 2013–2015. Samtidigt har andelen farligt avfall som transporterats för bortskaffande ökat från 16 % 2001 till 24 % 2015. Detta motsvarar dock endast 2 % av allt farligt avfall som uppkommit (merparten av det farliga avfallet behandlas som sagt i ursprungslandet).
EU som helhet verkar inte vara närmare tillräcklig egenkapacitet för att behandla allt anmält avfall, eller framför allt farligt avfall, än 2001. De andelar av båda typerna av avfall som har transporterats inom EU har visserligen varierat under de senaste 15 åren, men under 2015 var bådadera fortfarande något lägre än 2001 (92 % jämfört med 93 % för allt anmält avfall och 91 % jämfört med 95 % för farligt avfall).
Olaglig transport av avfall
Sammanlagt rapporterades 2 800 olagliga transporter av avfall 2013–2015, vilket är en ökning med 12 % jämfört med de 2 500 fall som rapporterades 2010–2012. Den årliga ökning som konstaterades 2010–2012 har dock inte fortsatt. Antalet olagliga transporter minskade till 800 år 2013, för att sedan stabilisera sig kring 1 000 under 2014 och 2015. Som jämförelse angavs i Impel-rapporten att det hade skett 815 olagliga transporter av avfall mellan 2014 och 2015.
De uppgifter som medlemsstaterna lämnat om antalet kontroller på plats varierade kraftigt. Svaren var olika detaljerade och använde olika tolkningar av begreppet ”kontroll på plats”. Överlag är det intressant att konstatera att det totala antalet rapporterade kontroller ökade från cirka 450 000 2010–2012 till cirka 600 000 2013–2015, vilket kan förklara att fler olagliga transporter upptäcktes.
Xxxx medlemsstater lämnade uppgifter om ekonomiska sanktioner som kan vidtas mot personer som transporterar avfall olagligt. Sju av dem lämnade uppgifter om fängelsestraff. Svaren från andra medlemsstater tyder på att även de använder liknande avskräckande åtgärder, men de lämnade inga närmare uppgifter i sina svar. Därför är uppgifterna är inte tillräckligt tillförlitliga för att det ska gå att dra några slutsatser om huruvida högre bötesbelopp och längre fängelsestraff avskräcker från olagliga transporter av avfall.
Enligt artikel 60.2a i förordningen ska det genomföras en översyn av förordningen senast den 31 december 2020. När denna rapport utarbetas hade kommissionen redan inlett förberedelserna för en utvärdering av förordningen, vilket är det första steget i processen mot en översyn. Syftet med utvärderingen är att bedöma om förordningen har uppfyllt sina syften med hänsyn till fem kriterier, dvs. ändamålsenlighet, effektivitet, samstämmighet, relevans och mervärde för EU, samt att identifiera lärdomar som har gjorts under genomförandet.
1 EUT L 190, 12.7.2006, s. 1.
2 EUT L 189, 27.6.2014, s. 135.
3 Artikel 51.1 och 51.2 i förordning (EG) nr 1013/2006.
4 OECD-rådets beslut C(2001)107/slutlig.
5 Historiska uppgifter har inte diskuterats eller tagits med i arbetsdokumentet, eftersom Eurostat har upptäckte avvikelser i de uppgifter om uppkomst av avfall som har lämnats via Baselrapporterna före 2013.
6 Endast till OECD-länder.
7 Återvinningsmetod R1.
8 Mindre länder kan sakna tillräckliga anläggningar för att behandla farligt avfall inom landet.
9 Med OECD-länder avses i denna rapport de länder som OECD-beslutet (dvs. beslut C(2001)107/slutlig) gäller för. På motsvarande sätt avses med icke-OECD-länder sådana länder som beslutet inte gäller för.
10 Bortskaffningsmetod D1: Deponering under eller på markytan (t.ex. deponi).
11 Återvinningsmetod R1: Används främst som bränsle för energiproduktion.
12 Malta rapporterade ingen ”import” av farligt avfall eller annat avfall 2015.
13 Transportuppgifter från medlemsstater som anslutit sig till EU efter 2004 har samlats in från de rapporter som har lämnats in till Baselkonventionen.
14 Eventuell kan några av dessa fall ha rapporterats två gånger, dvs. både av destinationslandet och avsändningslandet.
15 IMPEL – TFD Enforcement Actions (2016), Project Report (2014–2015), Enforcement of the European Waste Shipment Regulation, xxxxx://xxx.xxxxx.xx/xx-xxxxxxx/xxxxxxx/0000/00/XXXXX-Xxxxxxxxxxx-Xxxxxxx-0000-00-XXXXX-xxxxxx.xxx
16 Farligt avfall exporterades inte till icke-OECD-länder.
SV SV