Sattsjöbadsavtalel

Sattsjöbadsavtalel

Historik.

Den 20 december 1938 erhöll Xxxxxxx arbetare en mer än säregen julklapp. Då undertecknades nämligen ett hu- vudavtal mellan Landsorganisationen och Arbetsgivare- föreningen, som enligt undertecknarnas mening skulle utgöra den nya umgängesformen mellan arbetare och arbetsköpare här i landet.

För att förstå tillkomsten av detta huvudavtal är det nödvändigt med en kort historik över reaktionens strä- vanden att få till stånd en antifacklig lagstiftning här i landet. Går vi tillbaka till år 1928, så finner vi hur de borgerliga partierna i skön förening energiskt kämpade för ett genomförande av kollektivavtalslagen och lagen om Arbetsdomstol. De hade vid den tidpunkten parlamen- tarisk majoritet och fullföljde genomförandet av lagarna trots en enhällig arbetaropinion.

Men reaktionen var inte tillfreds med detta. Den fort- satte kampen. Genom att vissa arbetarledare kapitulerade och inte bara blev lojala gentemot de beslutande klass- lagarna, utan t.o. m. accepterade dem som ett slags neu- tralt rättsinstrument ovan klasserna, blev reaktionens för- trupp, högerpartiet, modigare och fortsatte målmedvetet kampen för att begränsa fackorganisationernas rörelse- frihet.

Arbetsköparna upptäckte nu en "oskyldig" tredje man, som enligt deras mening "terroriserades" av de fackligt organiserade arbetarna. De krävde högröstat en lag till

skydd för denna oskuld i s. k. ekonomiska konflikter. Lindmansregeringen uppdrog åt en professor Bergendal att utreda frågan om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Den 30 november 1933 överlämnade han ett förslag till lag i ämnet. Förslaget underkändes dock, men den socialdemokratiska regeringen satte i gång en ny utredningskvarn, som erhöll namnet "trettonmanna- kommissionen". Den 4 maj 1934 avlämnade denna kom- mission ett betänkande, som i många stycken betydde en skärpning av det Bergendalska förslaget. Trots att detta förslag utdömdes av en nära nog enhällig fackförenings- rörelse framlade regeringen inför 1935 års riksdag en proposition, som i huvudsak byggde på trettonmannakom- missionens förslag. Regeringens förslag, som döptes till xxx Xxxxxx, åstadkom en allmän och häftig diskussion inom fackföreningsrörelsen i hela landet. Trots att LO- ledningen vid detta tillfälle anslöt sig till regeringsför- slaget, så kunde de inte mobilisera mer än ett ytterst litet fåtal fackföreningar för sin linje. Den överväldigande majoriteten av fackföreningarna uttalade sig mot för- slaget till tredjemanslag och tillställde såväl regeringen som riksdagsmännen sina protestresolutioner. Denna starka utomparlamentariska aktion var utan tvivel or- sak till, att förslaget föll i riksdagen. (Inte ens förslags- ställarna vågade rösta för sitt eget förslag.)

Kunde man nu tänka sig att tredjemanslagen var be- gravd för tid och evighet? Nej! Genom högerpartiet och folkpartiet har reaktionen gång efter annan stuckit upp huvudet i riksdagen och framfört motioner i saken. Men det är inte bara på detta frontavsnitt som Högerpartiet och de reaktionära elementen inom Folkpartiet har sökt begränsa fackföreningarnas frihet. De har länge kämpat för en s. k. arbetsfredslagstiftning och motiverat denna med, att fackföreningarna orsakar "störningar" på ar- betsmarknaden. Genom en offensiv taktik, åtföljd av en god portion fräckhet, har det lyckas dem att skapa vack- lan och undfallenhet hos den socialdemokratiska regerin-

gen. Inför trycket från de reaktionära kretsarna inom och utom riksdagen föll regeringen till föga och tillsatte en kommitté, med uppdrag att utreda frågan om arbetsfre- den. Kommittén utnämndes den 31 december 1934 och bestod av överståthållare Xxxxxx, redaktör Xxxxxxx och direktör Xxxx Xxxxxxxx. Efter ett år, närmare bestämt den 9 december 1935, avlämnade denna kommitté sitt betänkande. Det innehöll vissa förslag (och slutsatser) till reglering av förhållandet på arbetsmarknaden. Tan- ken på förbud mot strejker vid samhällsviktiga företag — fullmakt för regeringen att genomföra skiljedom — för - bud för arbetarna att verkställa omröstning om förhand- lingsdelegerades förslag — samt förbud mot blockader annat än i samband med arbetskonflikt, var några av de förslag som den nothinska kommittén framförde.

Kommittén hade emellertid även "övervägt", huruvida det inte ur alla synpunkter vore bättre om överenskom- melse kunde träffas mellan de större huvudorganisatio- nerna om vissa normer än att en lagstiftning genomför- des. Tydligen hade den nothinska kommittén tagit in- tryck av den mäktiga opinion som utlöstes mot tredje- manslagstiftningen, alldenstund den för sin del rekom- menderade en sådan linje.

Denna vink från den nothinska kommittén upptogs av Landsorganisationens ledning våren 1936, då denna föreslog Arbetsgivareföreningen att förhandla om vissa arbetsmarknadsproblem. Men också Arbetsgivareförenin- gen hade sin andel i initiativet. LO: s tidskrift "Fackför- eningsrörelsen" avslöjade nämligen följande:

"Initiativet till förhandlingarna mellan Sv. Arbetsgivare- föreningen och Landsorganisationen har båda parterna i. lika hög grad äran av . . . Det initiativ, som nu tagits var därför ingalunda spontant. Det kan ej heller sägas vara förhastat."

Av allt att döma hade man från regeringshåll sonderat terrängen innan förhandlingsinitiativet offentliggjordes. Kommittén sammansattes av fem representanter från

varje huvudorganisation och fick namnet arbetsmark- nadskommittén. Underhandlingarna har försiggått vid Saltsjöbaden, bakom lykta dörrar i all avskildhet från klasskampens gråa verklighet. Samtidigt har LO: s led- ning bedrivit en systematisk propaganda på den ideolo- giska fronten för att förbereda de ledande bland fackför- eningsfolket, så att de skulle kunna svälja arbetsmark- nadskommitténs förslag. Under parollen "solidarisk löne- politik" har LO-ledningen sökt teoretiskt motivera klass- samarbetets linje. Sedan man nu tagit del av Saltsjöbads- avtalet, står man inte längre frågande beträffande orsa- ken till att Landsorganisationens ledning så intensivt pro- pagerat för att fackförningsfolket skulle acceptera den "solidariska lönepolitikens" falska och fackföreningsskad- liga teorier. Det står klart, att detta skett för att lättare förmå arbetarna att reservationslöst godkänna dokumen- tet från arbetsmarknadskommittén.

Med denna korta orientering har vi sökt klargöra det historiska sammanhanget i tillkomsten av Saltsjöbads- avtalet. Det rör sig här om en ständigt fortlöpande pro- cess, där reaktionen spelat första fiolen. Saltsjöbadsavta- let är ett försök att neutralisera arbetarklassens ökade politiska inflytande och förmå arbetarna att frivilligt an- passa sig till reaktionens krav. Ett accepterande av detta avtal är därför detsamma som självuppgivelse och leder till ödesdigra konsekvenser för arbetarrörelsen i sin helhet.

Saltsjöbadsavtalets innehåll.

Huvudavtalet, som undertecknades några dagar före julen 1938, mellan Landsorganisationen och Arbetsgivare- föreningen benämnes i dagligt tal för Saltsjöbadsavtalet. Avtalet är uppdelat i fem kapitel: Kapitel 1 omfattar be- stämmelser om "arbetsmarknadsnämnden". Kapitel 2 be- handlar "förhandlingordningen". Kapitel 3 innehåller frå- gan om "uppsägning av arbetsavtal och permittering"

(d. v. s. paragraf 23). Kapitel 4 förutser "begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna" (d. v. s. skydd för tredje man). Kapitel 5 slutligen föreskriver "behandling av kon- flikter berörande samhällsviktiga funktioner".

Dessa fem kapitel utgör "Saltsjöbadsavtalet". Menin- gen är emellertid att avtalet skall utökas med nya tvångs- paragrafer, för såvitt inte arbetarklassen kväver avtalet redan i dess linda. Arbetsmarknadskommitténs förhand- lingar skall nämligen fortsätta, varvid man skall upptaga omröstningsreglerna till behandling. Vart man vill kom- ma i det fallet signalerade redan den nothinska kommit- tén. Då denna fått vara riktningsgivande i många andra avseenden är det inte svårt att gissa till vilket resultat man vill komma. Inom LO-ledningen har man också vid- tagit förberedelser till en inskränkning av medlemmar- nas rätt, i det man uppdragit åt redaktör Xxxx att utge broschyren "Facklig demokrati", som är en nog så god spegelbild av den nothinska kommitténs betänkande.

KAPITEL I.

Arbetsmarknadsnämnden.

Denna nämnd skall bestå av sex ledamöter, varav tre utses av Landsorganisationen och tre av Arbetsgivareför- eningen. Nämnden har till uppgift att handlägga frågor om uppsägning och permittering av arbetare, tolkning av huvudavtalets bestämmelser, begränsning av de ekono- miska stridsåtgärderna, konflikter som berör samhälls- viktiga funktioner, samt övriga frågor som är av allmän eller större betydelse för arbetsmarknaden.

Nämnden har även att såsom skiljenämnd upptaga och avgöra tvister angående begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna. Om flertalsbeslut ej kan uppnås i nämnden, tillkallas en av båda parterna gemensamt ut- sedd "opartisk" ordförande, som skall deltaga i ärendets prövning och avgörande.

Ser man endast till nämndens uppgifter verkar det som om avtalet hade en mycket demokratisk karaktär. Stude- rar man dem däremot i direkt sammanhang med avtalets mer eller mindre reaktionära paragrafer, så framstår nämndens diktatorskaraktär tydlig och klar. För de fack- förbund, som upprättar dylikt huvudavtal med motparten, kommer förbundsstyrelsens vetorätt att till stor del över- flyttas på arbetsmarknadsnämnden. I varje fall förhåller det sig så med frågor som avtalet omsluter, i t. o. m. de obligatoriska avtalsuppgörelserna, därest dessa kan hän- föras till gruppen samhällsviktiga funktioner.

Den "opartiske" ordföranden får endast inkallas, då det gäller behandling av frågor som rör kapitel 4, d. v. s. be- gränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna. Inte desto mindre kan den "opartiske" bli ödesdiger for arbetar- parten. Erfarenheten har visat, att de s. k. "opartiska" ordförandena alltid brukar sluta upp på arbetsköparnas sida. Arbetarna har därför inga illusioner i det fallet. Att den "opartiske" ordföranden inte skall inkallas också fö r lösning av övriga frågor är säkert beroende på tak- tiska skäl. Det gäller nämligen att först söka vinna fack- föreningsfolkets flertal för huvudavtalets princip. Blir det bara anslutning från fackförbunden, så kommer de många reaktionära bestämmelser, som redan varit i stöp- sleven, att tillfogas, bestämmelser som skulle vara allt- för utmanande att taga med i första utkastet.

KAPITEL II.

Förhandlingsordning.

Den förhandlingsordning, som föreskrives i huvudav- talet, utgör en reaktionär utbyggnad av kollektivavtalens förhandlingsordning. Den skall omfatta såväl rättstvister som intressetvister. I detta avseende får den en vidare bas än arbetsdomstolen. Förhandlingsordningen omsluter

icke upprättande eller prolongering av kollektivt löneav- tal. Huvudmeningen är, att tvister om arbetsvillkor inte får hänskjutas till arbetsdomstolen eller stridsåtgärd vid- tagas innan part sökt att genom förhandling med mot- parten komma till uppgörelse. Varje stridsåtgärd är stängd, även om den är tillåten enligt kollektivavtalet, till dess frågan genomgått respektive instanser enligt av- talets förhandlingsordning. Vad innebär detta? En fråga av stridig natur måste genomgå en tidsödande process innan den når sin definitiva lösning. Först skall frågan ställas lokalt. Kan inte en tillfredsställande lösning där uppnås, skall frågan hänskjutas till centrala förhandlin- gar, och visar det sig lika omöjligt att lösa den i denna instans skall den föras vidare till arbetsmarknadsnämn- den. Visserligen har man föreskrivit tidsintervaller för frågornas behandling i respektive instanser, men trots detta måste man räkna med att det hela blir en byråkra- tisk apparat av stora mått.

Särskilt för fackförbund, som har behov att snabbt varsla för konflikt mot fräcka och omöjliga arbetsgivare, blir denna förhandlingsordning en black om foten. Man kan i fråga om förhandlingsordningen tillämpa det gamla välkända ordspråket: "Medan gräset gror dör kon".

KAPITEL III.

Uppsägning av arbetsavtal och permittering ( § 23).

Den förhatliga paragraf 23, som varit föremål för stora diskussioner och underhandlingar på fackliga kongres- ser och vid avtalsunderhandlingar, skulle enligt arbetar- partens delegerade ha fått sin udd bruten i det upprät- tade huvudavtalet. Vid en granskning av paragrafernas innehåll kommer man snart till klarhet, att någon väsent- lig förändring inte skett. Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare oavsett om dessa är organiserade eller ej, kommer att äga

sin giltighet även i fortsättningen. Rätten att underhand- la om avskedanden tillkommer visserligen men innebär precis intet nytt, ty den rätten har de flesta fackförbun- den inskriven i sina kollektivavtal.

Huvudavtalet föreskriver sju dagars varsel vid uppsäg- ning och permittering av arbetare, vilka varit anställda minst ett år. Detta k u n d e ha inneburit en uppmjuk- ning av paragraf 23, men effekten av denna bestämmelse försvinner med den sista meningen i paragrafen, som har följande innehåll:

"Inträffar omständighet, som påkallar minskning av ar- betsstyrkan inom kortare tid än den föreskrivna varsel- tiden, och har detta förhållande ej kunnat förutses av ar- betsgivaren, skall varsel lämnas, så fort ske kan."

Det skulle knappast vara nödvändigt med några kom- mentarer till den satsen. Den river upp bestämmelsen om uppsägningsvarsel och gör den helt illusorisk. Ty vem skall avgöra om en arbetsgivare kunnat förutse en even- tuell inskränkning av produktionen? Naturligtvis ingen annan än arbetsgivaren själv.

I verkligheten ingen förändring i fråga om avskedande och permittering av arbetare. Om arbetsgivaren vill så varslar han sju dagar före den tid som han eljest skulle ha företagit avskedandet. För arbetaren inträffar ingen annan förändring än att han får ett meddelande, att efter sju dagar är arbetet slut. Arbetaren får alltså inte stå kvar i arbetet längre tid än som tidigare varit fallet. Har arbetsgivaren "glömt" att varsla sju dagar i förväg, så har han möjlighet att kringgå varselbestämmelsen genom påståendet att han inte kunnat förutse orderminskning eller dylikt. Vad är sedan kvar av denna s. k. uppmjuk- ning av paragraf 23 ? Man kan påstå, att den förhatliga paragrafen i vissa avseenden erhållit en viss skärpning. Således har man konkret utformat hur avskedanden skall verkställas och föreslår, att hänsyn skall tagas till ar- betskraftens duglighet och lämplighet. Vem kommer att

avgöra frågan om arbetskraftens duglighet och lämplig- het? Båda parterna säger någon. Ja, formellt, men reellt blir det arbetsgivarens mening, som kommer att domi- nera och han får således tillfälle att under legala former avskeda "misshagliga" arbetare.

Paragraf 5 i tredje kapitlet innebär föreskrifter, som kan få oerhörda verkningar för arbetarna. Det gäller kort och gott rätt för arbetsgivaren att monopolisera ar- betskraften. Vi tänker oss ett företag med yrkeskvalifice- rade arbetare, vilka utnyttjar ett lämpligt tillfälle att förbättra sina löner och av den anledningen tvingas att uppsäga sina platser. Arbetsgivaren anmäler saken ge- nom sin organisation till arbetsmarknadsnämnden, som med stöd av huvudavtalet kan beordra fackförbundet att ålägga arbetarna återgång till arbetet. Det behöver inte vara i förbindelse med lönerörelse — det kan även ske under andra förhållanden, då arbetarna av någon anled- ning önskar byta arbetsplats. Drar man ut konsekven- serna av denna paragraf kan det betyda att arbetarna vid en arbetsplats kan bli livegna hos en och samma ar- betsköpare.

KAPITEL IV.

Begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna. (Tredje man.)

Detta kapitel är i huvudsak utformat efter regerings- propositionen av år 1935 om vissa ekonomiska stridsåt- gärder, vilken proposition fälldes inte minst på grund av den mäktiga opinionen från fackföreningsfolket. Nu söker man med andra metoder och knep förmå arbetarna att acceptera en begränsning av sin fackliga rörelsefrihet.

Begränsningen avser i huvudsak stridsåtgärder mot tredjeman, vid ekonomiska konflikter, men även vissa stridsåtgärder mot part.

Vad skyddet för tredje man beträffar, så rullade hö- gerpartiet och arbetsgivareföreningen upp detta problem i samband med Beckerskonflikten i Stockholm år 1930. Vad var det som hände då? Aktiebolaget Wilh. Xxxxxx och Nya Aktiebolaget X. Xxxxxx tillverkade färger, fer- nissa och kemikalier. Deras arbetare hade kollektivavtal, vilket däremot saknades för personalen i bolagens många affärer i Stockholm. Handelsarbetareförbundet, till vil- ket butikspersonalen var ansluten, gjorde framställning om upprättandet av kollektivavtal. Bolagen avslog fram- ställningen, varför förbundet förklarade blockad mot samtliga deras butiker och varor ävensom mot alla trans- porter till och från bolagen. Konflikten blev långvarig. Den pågick från den 3 maj till den 14 november 1930.

Den övriga delen av fackföreningsrörelsen uppträdde solidariskt och vidtog även blockader mot köpmän, som sålde varor från dessa firmor. Vem skulle med rätta kunna klandra fackföreningsrörelsens stridstaktik i detta fall? Här hade vi att göra med en arbetsgivare, som mot- satte sig upprättande av kollektivavtal för butiksperso- nalen. Fackföreningsrörelsen använde det enda medel som står till deras förfogande i kampen mot hänsynslösa ar- betsköpare, nämligen strejk, blockad och sympatiyttringar från övriga arbetare. Med vad rätt kan arbetsköparen eller distributörerna säga, att de varit utsatta för orätt- mätigt förfarande från fackföreningsrörelsen sida? Här var det som vanligt arbetsköparen, som var upphovet till konflikten och de köpmän som sålde deras strejkbrytar- alster understödde dem i deras kamp mot arbetarna. Om det därför förelåg behov av lagstiftning på arbetsmarkna- den, så var det icke mot fackföreningsrörelsen den skulle ha riktats, utan mot dem som var upphovet till "stör- ningarna". nämligen arbetsköparen. Trots detta sökte högern få till stånd en lagstiftning mot arbetarna med Beckerskonflikten som motivering.

Vem är "neutral" tredje man?

"Neutral" tredje man är enligt Saltsjöbadsavtalet alla s t r e j k b r y t a r e , som arbetar under strejker vilka icke godkänts av arbetsdomstolen. Dit räknas också bul- vaner som övertar företag, vars förre ägare inte utbetalt intjänta arbetslöner, för så vitt inte arbetarparten juri- diskt kan bevisa, att den nya ägaren vid övertagandet hade vetskap om denna sak. Vidare k ö p m ä n o c h ö v r i g a n ä r i n g s i d k a r e , vilka distribuerar och försäljer varor från företag, där konflikt råder, a k t i e - ä g a r e vilka äger upp till 50 proc. av aktierna i ett fö - retag. Alla dessa skall betraktas som "neutrala" tredje män, mot vilka stridsåtgärd inte får riktas från fack- föreningarnas sida.

Hur kan man förklara att en aktieägare, som äger 49 procent av aktierna i ett företag kan betraktas som "neutral" tredje man? Varje individ som på ett eller annat sätt är delägare i ett företag, måste vara part i en konflikt mellan företaget och dess arbetare. Det är också naturligt, att en aktieägare som t. ex. har 49 procent av aktierna är lika intresserad av företaget som den som äger de övriga 51 procenten.

Däremot skall den eller de som under en konflikt läm- nar ekonomiskt stöd åt part bli ansedd som icke neutral,

d. v. s. den som lämnar ekonomiska bidrag till strejkande arbetare har förverkat rätten att vara "neutral" tredje man.

Skyddsarbete.

Till frågan om skyddsarbete hänföres sådant arbete,, som vid konfliktutbrott utföres för att driften skall kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt, ävensom arbete som erfordras för avvärjande av fara för människor och skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, ma- skiner, husdjur o. s. v. Med all rätt efterlyser Byggnads- träarbetareförbundets förtroendeman Linde arbetsgivar-

nas tolkning av kap. 4, § 9, mom. f ) rörande skyddsarbete. Han skriver i tidningen Byggnadsträarbetaren följande: "Det skulle icke förvåna om arbetsgivarna med stöd av avtalet kräver att arbetet vid ett påbörjat bygge ej får avbrytas vid en konflikt förrän taket blir pålagt." Med den motivering som finns i huvudavtalet om skyddsar- bete, så kan arbetsgivaren under en konflikt utnyttja denna paragraf till sin fördel och därmed till nackdel för arbetarparten. För lantarbetarna blir det praktiskt taget omöjligt att vidtaga stridsåtgärd, emedan bärgningen av grödan, mjölkning och utfodringen av kreaturen hänföres till skyddsarbete. Godsägarna och storbönderna kan där- emot genomföra stridsåtgärder mot lantarbetarna utan att dessa får vidtaga försvarsåtgärder. I konsekvens med huvudavtalets bestämmelser måste de underkasta sig ar- betsgivarna.

I praktiskt taget alla yrken och industrigrenar kan ar- betsgivaren med framgång utnyttja paragrafen om skyddsarbete. Däremot föreskriver inte avtalet något skydd för den mänskliga arbetskraften. Arbetsköparna kan utan hänsyn till arbetarens hustru och barn kasta ut arbetaren i arbetslöshet. Här om någonsin vore en skydds- paragraf motiverad.

Anhängarna av Saltsjöbadsavtalet framhåller, att dess bestämmelser också gäller för arbetsgivarna. Det innehål- ler bara "neutrala rättsregler", som begränsar stridsåt- gärderna för b å d a parter. Man söker rent av göra av- talet till en slags rättvisa ovan klasserna? De som be- traktar huvudavtalet från en sådan synvinkel, har full- iständigt bortsett från de klassmotsättningar, som existe- rar mellan arbetare och arbetsköpare.

Arbetarnas kollektiva uppträdande genom fackför- eningen är det enda sätt på vilket de med framgång kan hävda sina intressen gentemot arbetsköparna. Varje

/begränsning av fackföreningens rörelsefrihet innebär en försvagning av dess aktionskraft. Arbetsköparnas organisation däremot har sitt effektivaste vapen i det

väldiga kapital som dess medlemmar behärskar. Genom sin ekonomiska maktställning och genom att de suveränt behärskar företagen kan de, oberoende av alla avtal och lagar, tillgodose sina intressen på arbetarnas bekostnad. Ja, de kan t. o. m. göra detta utan att komma i konflikt med avtal eller lagar. De kan under avtalstiden sänka arbetarnas ackord, de kan öka arbetstakten och därmed utsugningen av arbetskraften, de kan avskeda arbetare i massvis utan att komma i konflikt med huvudavtalet eller med kollektivavtalslagen. På fackföreningshåll måste man vara medveten om denna skillnad mellan arbetare och arbetsgivare i fråga om möjligheten att använda stridsåtgärder. Det blir då lättare att förstå, varför ar- betsgivarna och de reaktionära kretsarna i vårt land är så entusiastiska för Saltsjöbadsavtalet.

KAPITE L V.

Behandling av konflikter berörande sanihäilsviktiga funktioner.

Frågan om konflikter som berör samhällsviktiga funk- tioner var även föremål för den nothinska kommitténs ut- redning. Huvudavtalet uppdrar inga konkreta gränslinjer i fråga om vilka företag som skall hänföras till "samhälls- viktiga funktioner", och därför söker anhängarna av av- talet att nonchalera denna viktiga paragraf. I paragraf 1 heter det emellertid:

"För att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter inverka störande på samhällsviktiga funktioner skola Ar- betsgivareföreningen och Landsorganisationen till skynd- sam prövning gemensamt upptaga varje konfliktsituation, där skydd för ett allmänt intresse påkallas antingen av endera organisationen eller av offentlig myndighet eller ock av annat därmed jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna intresset."

Med stöd av denna paragraf kan konflikter inom de flesta industri- och yrkesgrenar hänföras till denna kate- gori. Alla statliga och kommunala företag kommer att inrangeras i gruppen "samhällsviktiga funktioner", men också privata företag, ty vilken industri kan inte med litet "god vilja" hänföras dit? Även om man i propagan- dan för att få anslutning till Saltsjöbadsavtalet framhål- ler, att det endast gäller lasarettsbyggnader och med dem jämställda, så kan ingen bortförklara det faktum, att formuleringen i denna punkt är så pass klar, att även de viktigaste nyckelindustrierna för Sverges näringsliv kom- mer att kunna hänföras till gruppen "samhällsviktiga funktioner".

Krav på begränsning eller hävande av en konflikt som utbrutit vid ett företag, som kommer under "samhälls- viktiga funktioner", kan göras av regeringen, länsstyrelse, stadsfullmäktige eller av annat därmed jämförligt organ. Arbetsmarknadsnämnden har sedan att pröva en sådan framställning. Uppnås majoritet i nämnden, skall denna uppdra till Landsorganisationen och Arbetsgivareförenin- gen att häva eller begränsa konflikten.

Enbart denna paragraf kan få svåra konsekvenser för fackföreningsrörelsen.

Avtalet får laglig verkan, men kan uppsägas på sex månader.

För de fackförbund, som antar huvudavtalet, får av- talet laglig rättsverkan enligt lagen om kollektivavtal. Det betyder att brott mot huvudavtalet kommer att falla under arbetsdomstolen.

Avtalets uppsägningstid är sex månader, förutsatt att det utlöper samtidigt med kollektivavtalet. I annat fall gäller det tills kollektivavtalets giltighetstid utgår.

Det står varje fackförbund fritt att upprätta huvud- avtal med motsvarande förbund på arbetsgivarsidan.

Allmän värdering av själva huvudavtalet.

Saltsjöbadsavtalet innebär enbart nackdelar för fack- föreningsrörelsen och fördelar för arbetsköparna. Salt- sjöbadslinjens anhängare inom fackföreningsrörelsen an- ser, att man kan offra en del av friheten, då nu arbetar- rörelsen har erövrat så stort politiskt inflytande i de sam- hälleliga organisationerna. De kapitulerar inför trycket från storfinansen ungefär på samma sätt som demokra- tierna i dag gör gentemot fascismen. Verkningarna blir också desamma: för varje eftergift stegras aptiten hos reaktionen.

Arbetsgivareföreningen har dikterat Saltsjöbadsavta- lets reaktionära innehåll och arbetarrepresentanterna har fallit undan. Därmed har arbetsköparna visat, att de är LO-ledningen överlägsna, då det gäller att tillvarataga sin klass' intressen.

Saltsjöbadsavtalet är en tvångströja, som i avsevärd grad begränsar fackorganisationernas rörelsefrihet. Det är inkörsporten till en allmän offensiv från kapitalister- nas sida för att sänka den svenska arbetarklassens lev- nadsstandard.

Pressens värdering av "Saltsjöbadsavtalet".

Avtalet har fått god press, säger undertecknarna av huvudavtalet. Detta är en sanning med modifikation. Un- der alla förhållanden kan det inte vara utslagsgivande vad den reaktionära, arbetarfientliga pressen uttalar i detta fall. Den borgerliga pressen har enstämmigt och entusiastiskt godtagit Saltsjöbadsavtalet. Med glädjen blandar sig dock rädslan för att arbetarna stjälper av- talet. Den socialdemokratiska pressen har ganska gene- rad refererat avtalet och givit det en mycket knapphän- dig politisk värdering. Någon entusiasm har inte kunnat konstateras. Brasklappen, "härtill är jag nödd och tvun- gen", har skymtat mellan raderna.

Den fackliga pressen är starkt kritisk inställd. Hotell- och Restaurangpersonalens tidning "Hotell-Revy" nr 1 1939 skriver:

"Ha de organiserade arbetarna anledning att å sin sida ur praktiska synpunkter se på huvudavtalet med kritiska ögon? Att utan någon som helst invändning svälja an- rättningen låter sig inte göra. Det vore att ställa allt för stora anspråk pä smältningsorganet. I synnerhet som den ena kocken varit Sv. Arbetsgivareföreningen och varit tungviktaren av de två . . .

. . . Det tjänar ingenting till att dölja att arbetsgivarnas intressen vunnit oerhörd framgång i huvudavtalet. Para- graf 23 har blivit förtydligad till deras förmån på ett för dem säkert alldeles*oväntat sätt."

I Typografiska Förbundets tidning utvecklar redaktör Xxxxxx sina kritiska synpunkter på huvudavtalet och drar vissa paralleller med "Arbetsfronten" i Tyskland. Han skriver:

"Förlåten kring det s. k. Saltsjöbadsavtalet har nu räm- nat och uppenbarat för all världen att majoriteten av le- darna för den svenska fackföreningsrörelsen — den pro- portionsvis starkaste i världen — är villig att ikläda den svenska fackföreningsrörelsen en tvångströja av det mest solida och bastanta slag. Man tycks sträva till ett slags arbetsfront efter berömt mönster. Den enda skillnaden är, att här i landet skola arbetarna f r i v i l l i g t gå under oket, medan det på andra håll har skett med våld.

Det har rått en dramatisk hemlighetsfullhet kring dessa förhandlingar, som nära nog tangerat det löjligas gräns. Och bra nära denna gräns kom också den komedi, som i somras uppfördes på ett slott i Frankrike, då en del av aktörerna i Saltsjöbadskomedin — för att inte säga tra- gedin — för en förvånad publik av franska arbetsgivare och någon enstaka arbetare demonstrerade hur arkadiskt idylliskt det är i Sverge, ty där beta vargar och lamm i broderlig endräkt på samma klöverfält."

I "Byggnadsträarbetaren" skriver dess förtroendeman Linde, vilken tillika är medlem av LO: s sekretariat, föl- jande :

"Som allmänt omdöme om hela avtalet måste vi tyvärr säga att de eventuella fördelarna äro alltför dyrköpta och

att man måste sätta ett stort frågetecken för om avtalet kommer att utgöra något hinder för lagsiftning på detta område.

Därtill kommer att sättet för avtalets godkännande är minst sagt diskutabelt. Då Landsorganisationens kongress haft tillfälle att taga ställning till frågan om de då på- började underhandlingarna hade det varit fullt i sin ord- ning att kongressen även fått taga ställning till frågan om avtalets antagande."

Av dessa uttalanden framgår klart med vilken kritisk blick fackföreningsledarna ser på detta avtal. Det är ju för övrigt fullt naturligt, att ansvarskännande fackför- eningsledare icke kan rekommendera Sverges fackligt or- ganiserade arbetare att frivilligt låta avväpna sig.

Lagstiftning eller Saltsjöbadsavtalet?

Saltsjöbadsavtalets anhängare har endast ett "argu- ment", då det gäller att pressa på fackföreningsfolket detta avtal och det är, att godtages inte avtalet så blir det lagstiftning mot fackföreningsrörelsen. De säger, att högerpartiet kräver flera antifackliga lagar och att de önskar undgå detta genom att lösa frågan med det före- liggande avtalet.

Håller ett dylikt "argument"? Vi svarar nej! Arbetar- partierna har majoritet i riksdagen, och redan där- med kan varje försök att stifta nya tvångslagar mot ar- betarna hindras. Hur kan man förutsätta, att denna ma- joritet skulle lagstifta mot fackföreningsrörelsen? Det vore ju ett öppet svek mot väljarna och mot demokratin. Hotet om lagstiftning som ett alternativ till Saltsjöbads- avtalet är således ett nödargument, som inte har något allvarligt underlag.

Däremot är faran fö r lagstiftning stor, om fackför- eningsrörelsen accepterar Saltsjöbadsavtalet. De reaktio- nära krafterna räknar med, att först söka vinna fackför- eningsfolkets flertal fö r principen om arbetsgemenskap och inskränkningar av rörelsefriheten. Sedan man väl

uppnått detta mål, kan man med så mycket större kraft ställa frågan om lagstiftning inför riksdagen och då i en ännu mer skärpt form än tidigare. En sådan lagstiftning kommer säkerligen att motiveras med att Saltsjöbadsav- talet inte omsluter alla arbetare och arbetsgivare, och då en del av arbetarna redan accepterat principen, så är det egentligen endast en formsak om riksdagen i lag fast- ställer densamma.

Allt talar sålunda för att det är bättre stämma i bäcken än i ån. Vill man på allvar undkomma ytterligare klass- lagar mot den fackliga rörelsen måste Saltsjöbadsavtalet med kraft avvisas.

Arbetsfreden och näringslivet.

Upphovsmännen till Saltsjöbadsavtalet motiverar det- samma med att arbetare och arbetsgivare måste taga hänsyn till näringslivet. Vad menar då arbetsgivarna med "hänsyn till näringslivet"? För dem är detta liktydigt med den profit de eftersträvar. Därför skall man inte söka blanda bort korten. Profiten väger för kapitalisterna mer än fosterlandets och folkets intressen.

I stället för att göra eftergifter för reaktionens krav måste arbetarrörelsen utnyttja sitt ökade politiska infly- tande till att begränsa arbetsgivarnas och storfinansens makt. Då arbetsgivarna har frihet att utsuga arbetskraf- ten, så borde åtminstone denna frihet förbindas med vissa förpliktelser mot arbetskraften. I stället för Saltsjöbads- avtal och tvångslagar borde man överväga om en lag- stiftning till skydd för arbetskraften, så att inte en ar- betsgivare hänsynslöst kan kasta ut arbetare som varit anställda i 10, 20 och 30 år i arbetslöshet. Arbetare, som varit anställd en längre tid hos samma arbetsgivare, borde lagligen garanteras att vid inskränkning av driften utbekomma viss ersättning. Det borde också vara lag, att arbetsköparna skulle ekonomisera en effektiv arbetslös- hetsförsäkring.

Det är nödvändigt att reaktionens offensiv mot arbe- tarna och deras fackliga organisationer mötes med en ar- betarnas motoffensiv.

Fackföreningsrörelsens uppgifter i kampen mot Saltsjöbadsavtalet.

Inom Landsorganisationens sekretariat och represen- tantskap råder skilda meningar om Saltsjöbadsavtalet. Majoriteten företräder kapitulationslinjen och rekommen- derar fackföreningsfolket att svälja anrättningen.

LO-ledningens majoritet har i och med undertecknandet av Saltsjöbadsavtalet åsidosatt den fackliga demokratin. En sådan fråga som Saltsjöbadsavtalet bör självfallet underställas medlemmarna genom allmän omröstning. Det minsta man kan begära vore att en LO-kongress fått taga ställning till detsamma. Saltsjöbadsavtalet är ju i vissa fall så formulerat, att det t. o. m. ingriper i fackförenings- rörelsens egna stadgar.

Det står nu fritt för fackförbunden, att var för sig av- göra frågan om upprättande av dylikt huvudavtal. Vi får hoppas, att ingen förbundsledning upprepar vad LO-led- ningen gjort och utan att höra medlemmarna sluter avtal med arbetsgivarparten. Då det gäller ett avgörande i en så viktig fråga måste den bredaste demokrati tillämpas. Varje medlem bör ges tillfälle att uttala sin mening om avtalet. Därför är det nödvändigt att allmän omröstning bland fackföreningsfolket kommer till stånd i denna fråga. Klart är att denna måste föregås av en objektiv upplys- ningsverksamhet, så att fackföreningsmedlemmarna får vetskap om det verkliga innehållet i Saltsjöbadsavtalet.

Upplysningen är det effektivaste vapnet i kampen mot Saltsjöbadsavtalet. Därför rekommenderas på det var- maste att fackföreningsstyrelserna tar upp frågan till diskussion på fackföreningsmötena, ordna studiecirklar, bidra med upplysande artiklar i fackpressen o. s. v.

Reaktionens försök att åstadkomma splittring inom ar-

betarleden genom Saltsjöbadsavtalet skall med skärpa till- bakavisas. Fackföreningsrörelsen måste uppträda samlad mot en gemensam fiende och slå tillbaka varje försök från motståndarnas sida att fjättra arbetarklassen.

Kampen mot Saltsjöbadsavtalet är en hela arbetar- klassens angelägenhet.

Det gäller nu försvaret av fackorganisationernas rö- relsefrihet och därmed tillvaratagandet av arbetarnas ekonomiska och sociala intressen i kampen mot arbets- köparna.

Landsorganisationens kongress uttalade sig år 1931 och LO: s representantskap år 1932 mot varje form av tvångslagstiftning mot den fackliga rörelsen. Represen- tantskapet vände sig i skarpa ordalag mot högerns planer att lagstifta mot fackföreningsrörelsen och slutade med följande kraftiga appell:

"Arbetare, män och kvinnor! Den fackliga rörelsens frihet är i fara! Arbetarna har aldrig varit känsligare än när det gällt denna rörelsefrihet. Arbetarna har aldrig varit beredda till större kraftuppbåd och större offer än då."

Fackförenings!olk! Dessa ord gäller mer i dag än någonsin förr! Följ Landsorganisationens maning år 1932! Avvisa Saltsjöbadsavtalet! Låt oss slå vakt om vår starka och stolta fackföreningsrörelse. Kampen för fack- föreningsrörelsens frihet har kostat för mycket av offer för att arbetarna frivilligt skulle krypa i tvångströjan.

Vill man försvara den svenska arbetarklassens ekono- miska och sociala erövringar — vill man ytterligare för- bättra läget för de fattigaste folklagren i samhället — vill man försvara demokratin och landets nationella oav- hängighet mot hotet från den utländska och inhemska reaktionen och fascismen — då måste man bekämpa Salt- sjöbadsavtalet.

Bilaga.

HUVUDAVTAL

mellan

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN OCH LANDS- ORGANISATIONEN I SVERGE.

Genom efterföljande mellan Svenska Arbetsgivareförenin- gen och Landsorganisationen i Sverge träffade huvudavtal förbinda sig organisationerna att utöva den verksamhet i arbetsmarknadsnämnden och vad därmed sammanhänger, som enligt avtalet ankommer på dem, samt att verka för att avtalet blir genom fri överenskommelse antaget såsom kol- lektivavtal mellan de till dem hörande förbunden. I den mån så sker blir avtalet jämväl i övrigt med rättsverkan enligt gällande lag om kollektivavtal bindande för Arbetsgivareför- eningen och Landsorganisationen.

Kap. I. Arbetsmarknadsnämnd.

§ 1.

För handläggning av frågor, som är av allmän eller eljest större betydelse för arbetsmarknaden, utser Arbetsgivareför- eningen och Landsorganisationen en gemensam nämnd, ar- betsmarknadsnämnden.

Arbetsmarknadsnämnden består av tre ledamöter jämte lika antal suppleanter för dem från envar av organisationerna.

Ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre år.

§ 2.

Enligt detta huvudavtal ankommer det särskilt på nämn- den att handlägga vissa frågor om uppsägning av arbetsavtal och permittering (kap. III) samt om konflikter, som beröra samhällsviktiga funktioner (Kap. V) .

I prövning av ärenden angående uppsägning eller permit- tering skall å vardera sidan såsom ledamot deltaga jämväl en representant för det av frågan berörda förbundet. Sådan representant jämte suppleant för honom utses av varje för- bund för en tid av tre år.

Berör fråga om uppsägning eller permittering mer än ett förbund å samma sida, och kan frågan lämpligen ej uppdelas

och behandlas förbundsvis, skola förbunden söka ena sig om en av representanterna att såsom ledamot företräda dem ge- mensamt. Kunna förbunden ej enas om gemensam ledamot, utses denne av Arbetsgivareföreningen respektive Landsorga- nisationen.

§ 3.

Nämnden har vidare att såsom skiljenämnd upptaga och avgöra tvister om giltigheten eller rätta innebörden av be- stämmelserna i kap. IV angående begränsning av de ekono- miska stridsåtgärderna, huruvida visst förfarande strider mot dessa bestämmelser, eller om påföljd av förfarande som för- menas strida mot dem.

Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen utser ge- mensamt för en tid av tre år opartisk ordförande att, då så enligt § 4 erfordras, tjänstgöra vid behandling av ärenden, som omförmälas i första stycket.

§ 4.

Beslut kan i nämnden fattas endast om nämnden är full- talig.

Såsom nämndens beslut skall anses den mening, varom fler- talet förenar sig. Kan i fråga, som omförmäles i § 3, flertal ej uppnås, tillkallas den opartiske ordföranden att deltaga i ärendets prövning och avgörande.

I prövning av fråga enligt kap. III och V må ej deltaga sådan av Arbetsgivareföreningen respektive Landsorganisa- tionen utsedd ledamot, som direkt beröres av frågan eller är styrelseledamot eller funktionär inom av frågan berörd under- organisation.

§ 5.

Vid behandling av ärende, som särskilt rör visst eller vissa yrkesområden, må nämnden kunna kalla representant för vid- kommande förbund att deltaga i ärendets handläggning inför nämnden men ej i nämndens beslut, ävensom inkalla av frå- gan berörd arbetsgivare eller arbetare eller representant för den för att höras inför nämnden.

§ 6.

Vid nämnden skall tjänstgöra en sekreterare från envar av Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen.

Det ankommer på nämnden att med minsta möjliga tids- utdräkt upptaga och slutföra behandlingen av förekommande ärenden.

Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, som justeras av båda parterna.

Kap. II.

Förhandlingsordning m. m.

§ 1.

Uppkommer tvist rörande arbetsvillkor eller förhållandet i övrigt mellan parterna, får den icke föranleda vidtagande av åtgärder, som i g § 7 och 8 avses, innan part sökt att genom förhandling med motparten på sätt här nedan föreskrives få till stånd uppgörelse i tvistefrågan. Det åligger part att på motpartens begäran träda i dylik förhandling.

Ändock att förhandling ej kommit till stånd skall part an- ses ha fullgjort sin förhandlingsskyldighet enligt första styc- ket, då för förhandling mött hinder, som icke berott på ho- nom, eller då motparten utan iakttagande av föreskriven för- handlingsskyldighet vidtagit stridsåtgärd för tvistens lösande. Med undantag av § 8, punkt 4, avser bestämmelserna i det-

ta kapitel icke upprättande eller prolongering av kollektivt löneavtal, ej heller vidtagande av sympatiåtgärder eller in- drivande av ostridig, till betalning förfallen lön eller annan ersättning.

Om särskild förhandling i vissa tvister är föreskrivet i kap. I, III och V.

Protokollsanteckningar.

Bestämmelserna i kap. II skola icke äga tillämpning i den mån de kollektiva löneavtalen för särskilda frågor, såsom ackordsregleringar eller dylikt, förskriva annan ordning för förhandling.

§ 2.

Vill part i .anledning av visst förhållande av andra parten kräva lön eller skadestånd eller annan prestation, och påkal- las för frågans lösande organisationsmässig förhandling, skall framställning härom göras utan oskäligt dröjsmål.

Om och i den mån'det förhållande, vartill anspråket hän- för sig, varit känt, å arbetsgivarsidan för vederbörande ar- betsgivare eller hans organisation respektive å arbetarsidan för vederbörande förbund eller lokala organisation i fyra må- nader utan att förhandling begärts enligt bestämmelserna i detta kapitel, har parten därefter förlorat rätten att påkalla förhandling rörande anspråket. Oberoende av sådan känne- dom om förhållandet är rätten att påkalla förhandling för- sutten, om och i den mån förhållandet ligger mer än två år tillbaka i tiden.

Protokollsanteckning.

1) Genom vad i första stycket stadgas avses icke att be- gränsa användningen av direkt överläggning mellan veder-

börande arbetsgivare och arbetare för utjämnandet av me- ningsmotsättningar.

2) Beträffande preskription av rätten till förhandling rö- rande anspråk på grund av avkordsarbete skall såsom "för- hållande, vartill anspråket hänför sig", anses den slutgiltiga ackordslikviden.

§ 3.

Förhandling enligt bestämmelserna i detta kapitel föres i första hand mellan de av frågan berörda parterna på arbets- platsen under medverkan av lokal organisation, där sådan finnes (lokal förhandling).

Lokal förhandling skall påbörjas snarast möjligt och se- nast två veckor från dagen för dess påkallande, såframt par- terna ej enats om uppskov.

Då frågans beskaffenhet eller andra särskilda omständig- heter det föranleda, må på begäran av vidkommande förbund förhandling upptagas direkt mellan förbunden i den ordning, som angives i § 5.

Protokollsanteckning.

Med lokal organisation förstås organisation, i förhållande till vilken förbundet enligt stadgar eller praxis utgör när- mast högre förhandlingsinstans, såsom förbundsavdelning, verkstadsklubb e. d.

§ 4.

Kan uppgörelse ej ernås vid lokal förhandling, ankommer det på part, som vill fullfölja ärendet, att hänskjuta frågan till förhandling mellan förbunden (central förhandling). Framställning om sådan förhandling skall av det förbund, av vilket parten är medlem, göras hos förbundet å motsidan senast två månader från den dag den lokala förhandlingen enligt § 9 skall anses avslutad.

§ 5.

Central förhandling skall påbörjas snarast möjligt och se- nast tve veckor från dagen för dess påkallande, såframt ej parterna enats om uppskov.

§ 6-

Förhandling skall bedrivas med nödig skyndsamhet och skall därvid föras protokoll, som justeras av båda parterna.

§ 7-

Part må ej i fråga om tolkning eller tillämpning av kol- lektivt avtal eller i annan tvist, som det enligt 11 § lagen om

arbetsdomstol ankommer på denna domstol eller skiljeman att avgöra, påkalla sådant avgörande, förrän han fullgjort den honom åliggande skyldigheten att förhandla i frågan.

Om part efter förhandling vill underkasta fråga, som avses i § 2 första stycket, arbetsdomstolens eller skiljemans pröv- ning, skall så ske genom ingivande av stämningsansökan till domstolen respektive påkallande hos motparten av skiljeman- naförfarande senast tre månader från den dag förhandling enligt § 9 skall anses avslutad. Försummar part detta, är han förlustig rätten till talan.

Vad nu sagts om förlust av talerätt gäller även part, som enligt vad i § 2 är föreskrivet försuttit sin rätt till förhand- ling i frågan.

§ 8.

Arbetsinställelse, blockad, bojkott eller annan därmed jäm- förlig stridsåtgärd får — även om den är tillåten enligt lag eller kollektivt avtal — ej vidtagas i anledning av viss tvist.

1. av part, som försuttit sin rätt till förhandling i frågan;

2. av part, innan han fullgjort den honom åliggande för- handlingsskyldigheten ;

3. såframt ej efter förhandling skriftligt meddelande om den tilltänkta stridsåtgärden lämnats vederbörande förbund å motsidan senast tre månader från den dag förhandlingen enligt § 9 skall anses avslutad;

4. utan att åtgärden blivit beslutad eller medgiven av ve- derbörande förbund.

§ 9.

Som avslutningsdag för förhandling skall anses den dag, då parterna, enligt vad som framgår av anteckning i för- handlingsprotokoll eller av andra omständigheter, enats om att förklara förhandlingen slutförd eller, vid bristande enig- het därom, då part givit motparten skriftligt besked om att han anser förhandlingen slutförd.

Kap. III.

Uppsägning av arbetsavtal och permittering.

§ 1.

Den rätt, som tillkommer parterna i ett på obestämd tid slutet arbetsavtal att bringa avtalet till upphörande efter uppsägning, skall i förhållandet mellan arbetsgivare och arbe- tare, anslutna till förbund, som sig emellan antagit detta av- tal, utövas enligt här nedan givna regler.

Vid uppsägning- av arbetare från anställning, som varat minst ett år, ävensom vid permittering av arbetare i sådan anställning skall arbetsgivaren minst en vecka före uppsäg- ningen eller meddelandet om permittering underrätta arbetar- organisationens representant på arbetsplatsen om den till- tänkta åtgärden (uppsägningsvarsel respektive permitterings- varsel). Inträffar omständighet, som påkallar minskning av arbetsstyrkan inom kortare tid än den föreskrivna varselti- den, och har detta förhållande ej kunnat förutses av arbets- givaren, skall varsel lämnas så fort ske kan.

Då så av arbetsgivaren eller arbetarorganisationens repre- sentant begäres, skall samråd dem emellan ofördröjligen äga rum rörande den tilltänkta åtgärden.

Vad sålunda stadgats äger icke tillämpning.

1. å arbetare, som är anställd på viss tid eller för den tid, som åtgår för utförande av visst arbete;

2. då avskedande äger rum på grund av sådant arbetarens förfarande, som berättigar arbetsgivaren att omedelbart hä- va arbetsavtalet;

3. vid permittering på grund av sådan växling i arbetstill- gången, som är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller eljest till sin natur icke sammanhängande;

4. vid annan permittering, där den är meddelad pä viss tid, ej överstigande tre veckor, eller det eljest framgår av om- ständigheterna att den ej kommer att fortvara längre än nämnda tid.

När arbetarna utsett sådan representant som i första styc- ket sägs, skall underrättelse därom ofördröjligen lämnas ar- betsgivaren.

Protokollsanteckningar.

1) Till permittering i § 2 första stycket är icke att hänföra en fortlöpande arbetstidsförkortning.

2) Om arbetare, som i § 2 trejde stycket, punkt 1, avses, på obestämd tid fortsätter sin anställning efter den avtalade an- ställningstidens utgång, skall, vid tillämpning av vad i första stycket är stadgat, hänsyn tagas jämväl till sistnämnda tid.

3) Det står de särskilda förbunden fritt att vid huvudavta- lets antagande angiva, under vilka förutsättningar arbetare, sysselsatt med i § 2 tredje stycket, punkt 3, angivet arbete, är att anse såsom fortlöpande anställd, samt i vad mån före- kommande uppehåll i arbetet är att anse såsom sådan per- mittering, som omförmäles i nämnda punkt.

4) Har efter sådan permittering, som avses i § 2 tredje stycket, punkt 4, permitteringstiden blivit förlängd, skall där-

vid, i fråga om tillämpningen av § 2, räknas med permitte- ringens sammanlagda längd.

5) Bestämmelserna i § 2 innebär icke någon inskränkning i för närvarande faktiskt erkänd förhandlingsrätt i frågor rörande avskedande och permittering av arbetare med kor- tare anställningstid än ett år.

§ 3.

Har uppsägning eller permittering skett i sådana fall, på vilka § 2 äger tillämpning, och önskar arbetarparten förhand- ling med anledning av den vidtagna åtgärden, skall, där icke fråga är om kränkning av föreningsrätten eller åtgärden el- jest strider mot lag eller kollektivavtal, förhållandet anmälas till arbetarnas förbundsstyrelse, vilken, om den därtill fin- ner skäl, äger hänskjuta frågan till undersökning inom ar- betsmarknadsnämnden på sätt nedan sägs.

Vad sålunda är stadgat skall gälla även i fall, då avske- dandet grundas på sådant förfarande, som berättigar arbets- givaren att omedelbart häva arbetsavtalet.

§ 4.

Nämnden skall genom noggrann undersökning av dit hän- skjuten fråga söka få en sakligt riktig uppfattning om alla de omständigheter, under vilka den påtalade åtgärden blivit vidtagen. Vid åtgärdens bedömande skall beaktas såväl pro- duktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplig- het som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställ- ningen. I enlighet härmed skall hänsyn tagas såväl till nöd- vändigheten av att företaget i möjligast mån betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga arbetare som, då arbetsgivaren på grund av arbetsbrist funnit sig böra vidtaga avskedande eller permittering och valet står mellan arbetare, vilka besitta lika skicklighet och lämplighet, till anställnings- tidens längd ävensom till särskilt stor försörjningsplikt.

Nämnden skall söka komma till en samstämmig uppfatt- ning i bedömandet av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning av motsättningen mellan parterna. Beslut, var- om flertalet i nämnden förenar sig skall delgivas respektive förbund, på vilka det ankommer att i samråd med Arbets- givareföreningen respektive Landsorganisationen vidtaga de åtgärder, vartill beslutet må giva anledning.

Protokollsanteckning.

Parterna är ense om att det i sista hand ankommer på vederbörande förbund att träffa avgörandet rörande omfatt- ningen och valet av de åtgärder, som i anledning av ett av

arbetsmarknadsnämnden fattat beslut kunna ifrågakomma för tvistens biläggande.

§ 5.

Om arbetare verkställa uppsägning av sina anställningar i sådan omfattning eller på sådant sätt att arbetsgivaren kom- mer i trångmål beträffande erforderlig arbetskraft, må han, där fråga icke är om en maskerad stridsåtgärd, anmäla för- hållandet hos sitt förbund, vars styrelse äger hänskjuta frå- gan till övervägande inom arbetsmarknadsnämnden.

Vad i § 4 andra stycket är föreskrivet skall äga tillämpning jämväl i fråga om sådant ärende, som här avses.

Kap. IV.

Begränsning av de ekonomiska stridsåtgärderna.

§ 1.

Stridsktgärd, vare sig öppen eller hemlig, må ej av part å någondera sidan vidtagas i de fall och under de förutsättnin- gar, som i detta kapitel angives, och åligger det av avtalet bunden organisation att söka hindra underorganisation och ensKilda medlemmar, att vidtaga sådan åtgärd samt att, om åtgärden redan vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Med s t r i d s å t g ä r d förstås härvid dels arbetsinstäl- lelse, blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig åtgärd, dels sådan uppsägning av arbetsavtal, som vidtages i tvångs- eller skadesyfte.

Med s t r i d s å t g ä r d m o t p a r t förstås stridsåt- gärd, som i syfte att åvägabringa lösning av en tvist riktas mot någon, vilken äger del i tvisten, eller som eljest med omedelbart syfte vidtages mot annan.

Med s t r i d s å t g ä r d m o t t r e d j e m a n förstås stridsåtgärd, som under en tvist riktas mot någon, vilken icke äger del i tvisten, med syfte att till fördel för part i tvisten öva inverkan på motparten.

GÖres rättslig påföljd av avtalsbrott eller av överträdelse av föreningsstadgar gällande, är det ej att anse såsom strids- åtgärd, där ej annat följer av vad här nedan stadgas.

Vad i detta kapitel är föreskrivet skall mellan parterna, i detta avtal äga tillämpning jämväl beträffande stridsåtgärd mot någon, som ej är medlem av organisation, för vilken av- talet är gällande.

§ 2.

Stridsåtgärd får ej vidtagas mot någon såframt därmed åsyftas att av religiösa, politiska eller liknande grunder ut- öva förföljelse mot honom.

Stridsåtgärd får ej vidtagas mot någon för att hindra ho- nom att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller tillhandagå ämbets- eller tjänste- man eller för att utöva vedergällning för vad han gjort i nu angivet hänseende.

§ 4.

Sedan arbetstvist blivit avslutad, får stridsåtgärd i veder- gällningssyfte ej vidtagas vare sig mot den, som varit part i tvisten, eller mot annan i anledning av hans förhållande till tvisten.

§ 5.

När någon utan biträde av annan än make, barn eller för- äldrar driver näring eller utför arbete för egen räkning, får stridsåtgärd ej vidtagas mot honom i anledning av tvist rö- rande arbetsförhållandet. Stridsåtgärd får ej heller eljest vid- tagas mot den, som utför arbete i eget företag, om syftet därmed är att förmå denne att till förmån för annan avstå arbetet.

Protokollsanteckning.

Vid tillämpning av bestämmelsen i § 5, andra punkten, på delägare i enkelt bolag och handelsbolag skall avgörande av- seende fästas vid bolagsförhållandets verkliga beskaffenhet, och anlitandet av bolagsformen skall sålunda icke i och för sig vara till fyllest för bestämmelsens tillämpning å envar delägare; kan det antagas att bolagsformen tillskapats i hu- vudsak endast för att formellt undgå ett anställningsförhål- lande, och måste sålunda någon eller några av bolagsmännen i verkligheten betraktas såsom anställda, skall skydd enligt bestämmelsen icke kunna påkallas för dessa senare.

§ 6.

Stridsåtgärd får ej vidtagas, såframt man därmed åsyftar att, sig eller annan till orättmätig vinning, förmå någon att utbetala eller avstå från arbetslön eller vidtaga liknande åt- gärd.

Vad i första stycket sägs utgör icke hinder för vidtagande av stridsåtgärd i syfte att indriva betalning av någon, som efter gäldens uppkomst övertagit egendom eller rörelse, var- till gälden hänför sig, såframt han vid övertagandet haft eller på grund av omständigheterna bort hava kunskap om dess förhanden varo.

I de fall, då stridsåtgärd mot part är förbjuden enligt §§ 2—6 i detta kapitel, kap. II §8 eller eljest enligt kollektivavtal eller lag, får sådan åtgärd ej heller riktas mot tredje man.

§ 8.

Även om stridsåtgärd mot part är tillåten, får med undan- tag för de fall, som angives i §§ 9 och 10, stridsåtgärd icke riktas mot tredje man.

1. i tvist om ingående av kollektivavtal;

2. i tvist om ingående eller tillämpning av enskilt arbets- avtal ;

3. i konkurrenstvist rörande arbetstillfälle;

4. för att förmå part att inträda i eller hindra honom att utträda ur facklig organisation.

-i 9.

Det i § 8 stadgade skyddet för tredje man tillkommer en- dast den, som är neutral i tvisten.

Såsom oneutral tredje man anses

1. medlem av en i tvisten invecklad förening, därest han, annorledes än genom utförande av skyddsarbete, till fördel för motparten i avseende å tvisten åsidosatt sådana förplik- telser gentemot föreningen, vilkas fullgörande icke är stri- dande mot bestämmelserna i detta kapitel;

2. den, som under tvist utfört i anledning av tvisten bloc- kerat arbete av annan art än skyddsarbete, såframt icke bloc- kaden är stridande mot bestämmelserna i detta kapitel eller f öreningsstadgar;

3. den, som för utförande av annat arbete än skyddsarbete under tvist sysselsatt arbetare, vilken i anledning av tvisten blockerats av arbetsgivarparten, såframt icke blockaden är stridande mot bestämmelserna i detta kapitel eller förenings- stadgar ;

4. den, som under tvisten och i anledning av densamma läm- nat part ekonomiskt understöd eller efter omläggning eller annan förändring av sin näring eller verksamhet bisprungit honom;

5. den, som äger aktier till belopp överstigande hälften av aktiekapitalet i aktiebolag, som är part i tvisten eller är del- ägare utan bergänsad ansvarighet i handelsbolag som är part i tvisten;

6.aktiebolag, vari part i tvisten äger aktier, eller handels- bolag, vari parten är delägare, såframt bolagets verksam- het med hänsyn till aktieinnehavets storlek eller delägarska-

pets omfattning ävensom andra omständigheter måste anses i verkligheten vara driven för partens räkning.

Till skyddsarbete hänföres dels sådant arbete, som vid ett könfliktutbrott erfordras för att driften skall kunna avslutas på ett tekniskt försvarligt sätt, dels sådant arbete, som er- fordras för avvärjande av fara för människor eller för skada å byggnader eller andra anläggningar, fartyg, maskiner eller husdjur eller för skada å sådant varulager, vilket ej under konflikten tages i anspråk för uppehållande av företagets drift eller för avyttring i vidare mån än som erfordras till förekommande av förskämning eller förstöring, som varorna på grund av sin beskaffenhet är underkastade.

Lika med skyddsarbete anses arbete, som någon är plik- tig att utföra på grund av särskild föreskrift i lag eller för- fattning, så ock arbete, vars eftersättande kan medföra an- svar för tjänstefel.

Protokollsanteckning.

Vid fastställande av bestämmelserna om skyddsarbete hava parterna förutsatt:

att den närmare innebörden av skyddsarbetsbegreppet inom olika yrkesområden skall fastställas genom överenskommel- ser mellan vederbörande förbund samt

att, där företaget under konflikten ej bedriver produktion, de ordinarie arbetarna i fall av behov åtaga sig utförandet av dessa arbeten.

§ 10.

Utan hinder av vad i § 8, punkt 1, föreskrives må stridsåt- gärd vidtagas, såframt därmed åsyftas att genom en utvidg- ning av ursprunglig tvist rörande upprättande av kollektiv- avtal bispringa part i denna. Sådan åtgärd får ej omfatta an- nat än arbetsinställelse jämte arbetsblockad ävensom vägran att taga befattning med varor, vilka är avsedda för eller härröra från rörelse, som drives av part i den ursprungliga tvisten.

Kap. V.

Behandling av konflikter berörande samhällsviktiga funktioner.

§ 1.

För att i möjligaste mån förhindra att arbetskonflikter in- verkar störande på samhällsviktiga funktioner skola Arbets- givareföreningen och Landsorganisationen till skyndsam pröv- ning gemensamt upptaga varje konfliktsituation, där skydd

för ett allmänt intresse påkallas antingen av endera organi- sationen eller av offentlig myndighet eller ock av annat där- med jämförligt organ, som företräder det ifrågakommande allmänna intresset.

§ 2.

Prövningen av uppkommen fråga om undvikande, begrän- sande eller hävande av i § 1 avsedda arbetskonflikt skall före- tagas i arbetsmarknadsnämnden.

§ 3.

Har vid behandling av sådant ärende, som angives i § 2, majoritet vunnits för undvikande eller hävande, helt eller del- vis av en konflikt och för en därmed sammanhängande er- forderlig reglering av arbetsvillkoren, ankommer det på Ar- betsgivareföreningen och Landsorganisationen att i enlighet därmed, envar å sin sida, ofördröjligen vidtaga åtgärder för genomförande av en uppgörelse mellan berörda parter.

Vid antagande av detta huvudavtal emellan förbund å ömse sidor skall avtalet godkännas att med rättsverkan enligt la- gen om kollektivavtal gälla tills vidare med en uppsägnings- tid av sex månader, dock att om mellan parterna finnes kol- lektivt löneavtal vid tidpunkt, då huvudavtalet med iaktta- gande av sådan uppsägningstid skulle utlöpa, huvudavtalet skall upphöra att gälla först samtidigt med löneavtalets ut- löpande.

Stockholm den 20 december 1938.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN

J. Xxxxxxx Xxxxxxx. Xxxx Xxx. Malmros. Xxxx X. Xxxxxxx.

Xxxxxx Xxxxxxxxx. Xxxxxx Xxxxxxxx. Xxxx Xxxxxxxxxx.

Xxxx Xxxxxxxxx.

LANDSORGANISATIONEN I SVERGE.

Aug. Lindberg. Xxxxx Xxxxxx

Xxxxxx Xxxxxxxxx. Xxxxxxx Xxxxxxxx.

Xxxxx Xxxxxxx.

Xxxxxx Xxxxxx.

Tr.-a.-b. Västermalm. Sthlm 1D39

AKTUELLA BROSCHYRER FRÄN

ARBETARKULTURS FÖRLAG

XXXX XXXXXXXX:

Sverge i fara PRIS 15 ÖRE

G. DIMITROV:

Det internationella proletariatets och folkens enhetsfront mot fascismen.

PRIS 25 ÖRE

X. XXXXX:

Sovjets LO — fackföreningsinternatio- nalen — och enheten. PRIS 35 ÖRE

X. XXXXXXX:

Sverges utrikespolitik. PRIS 25 ÖRE

REKVIRERA FRÄN

ARBETARKULTURS FÖRLAG

XXXXXXXXXX 00, XXXXXXXXX

Pris 25 öre.