FASTSTÄLLD DEN 25 NOVEMBER 2016
Inför avtalsrörelsen 2017
FASTSTÄLLD DEN 25 NOVEMBER 2016
Facken inom industrin (FI) är ett samarbetsorgan mellan de fem fackförbund inom industrin som omfattas av Industriavtalet. De fem förbunden är Sveriges Ingenjörer, IF Metall, Unionen, Livsmedelsarbetareförbundet samt GS – Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch.
Ytterligare exemplar av ”Avtalspolitisk plattform – inför avtalsrörelsen 2017” kan beställas på e-postadress: xx.xxxxxx@xxxxxxxx.xx eller av Xxxxxx Xx tel. 00-000 00 00. Rapporten finns även att hämta på xxx.xxxxxxxxxxxxxxxxxxx.xx.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
A. GEMENSAMMA UTGÅNGSPUNKTER 2
1. Alla förbunden ska vinna på samarbetet 3
2. Samarbete mellan suveräna förbund 3
3. Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar 3
4. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska ange takten 4
5. Riksbankens inflationsmål en viktig utgångspunkt 4
6. Omvärldsberoendet en utmaning för industrins parter 5
B. GEMENSAMMA AVTALSPOLITISKA MÅL 6
1. Kollektivavtalens ställning ska stärkas 6
2. Riks/branschavtal som täcker alla anställda inom industrin 6
3. Mer likartade anställningsvillkor för alla anställda i samma bransch 7
5. Ökade reallöner och hög sysselsättning 7
6. Riks/branschavtal som intecknar huvuddelen av löneutrymmet 8
7. 100 timmars arbetstidsförkortning 8
8. Lokalt förnyelsearbete för industriell utveckling 8
11. Ökade satsningar på utbildning och kompetens 9
13. Ett arbetsliv där alla människor har lika värde, lika rättigheter och möjligheter 10
C. FÖRUTSÄTTNINGAR INFÖR AVTALSRÖRELSEN 11
En ny omfattande avtalsrörelse 2017 11
De ekonomiska förutsättningarna 11
Partsgemensamma arbetsgrupper 14
Facken inom industrins arbetsgrupper 14
D. GEMENSAMMA KRAV I AVTALSRÖRELSEN 2017 16
Arbetstidsförkortning- deltidspension/flexpension 16
INLEDNING
De fackförbund som omfattas av Industriavtalet samarbetar under benämningen Facken inom industrin. I samarbetet ingår att inför varje avtalsrörelse utarbeta en gemensam avtalspolitisk plattform. FI Rådet1 beslöt vid sitt sammanträde den 28 oktober 2016 att sända över doku-
mentet, ”Avtalspolitisk plattform – inför avtalsrörelsen 2016 – förslag 28 oktober 2016”, till förbunden som ingår i Facken inom industrin för ställningstagande. Förbunden uppmanades att ta ställning till förslaget och redovisa sitt ställningstagande senast vid FI Rådets möte den 25 november 2016.
Vid FI Rådets sammanträde den 25 november 2016 konstaterades att alla förbund ställt sig bakom avsnitt D i förslaget till avtalspolitisk plattform. FI Rådet förklarade därmed plattfor- men för fastställd.
Med plattformen som underlag bedrivs under december månad ett arbete med att utarbeta de- taljerade krav på respektive avtalsområde. Detta arbete sker inom respektive förbund och i förbundens förhandlingsdelegationer. Totalt berörs drygt 50 olika avtalsområden. På flertalet av förbundens avtalsområden ska avtalskraven till arbetsgivarna vara överlämnade senast den 31 december 2016. I den mån arbetsgivarorganisationerna har förslag till förändringar ska de på motsvarande sätt överlämna sina förslag till de fackliga motparterna senast den 31 decem- ber 2016. Därefter vidtar förhandlingar. Enligt den överenskomna tidsplanen är siktet inställt på att överenskommelser om nya avtal ska träffas innan den sista mars 2017.
Förslaget till avtalspolitisk plattform innehåller fyra delar. I den första delen, avsnitt A, anges ett antal principiellt viktiga utgångspunkter för förbundens gemensamma agerande. I avsnitt B anges ett antal avtalspolitiska mål som förbunden är överens om att arbeta för. Målen är av långsiktig karaktär och har betydelse för förbunden när de agerar gemensamt, både i avtalsrö- relser och mellan avtalsrörelserna. I avsnitt C beskrivs några allmänna förutsättningar inför avtalsrörelsen. Avslutningsvis behandlas i avsnitt D förslag till gemensamma krav i avtalsrö- relsen 2017.
Ytterligare bakgrundsmaterial inför förhandlingarna finns i Industrins ekonomiska råds rapport ”Inför 2017 års avtalsrörelse – Industrins förutsättningar i tider av lågräntemiljö, globalisering och digitalisering” och rapporten ”Ekonomiska bedömningar – inför avtalsrörelsen 2017” som har utarbetats av Facken inom industrins ekonomgrupp. Rappor-
terna och den ”Avtalspolitiska plattformen” finns tillgängliga på Facken inom industrins hem- sida xxx.xxxxxxxxxxxxxxxxxxx.xx.
1 Ordförande och förhandlingschefer/avtalssekreterare i Facken inom industrin.
A. GEMENSAMMA UTGÅNGSPUNKTER
Facken inom industrin har ett antal gemensamma utgångspunkter för sitt samarbete. De finns angivna i Facken inom industrins Avsiktsförklaring. Nedanstående text är en utveckling av dessa punkter.
1. Alla förbunden ska vinna på samarbetet
Det är förbundens uppfattning att ett gemensamt agerande i förhållande till industrins arbets- givare ger alla förbund bättre förutsättningar att nå sina mål. Det stärker de fackliga organisat- ionernas position och ökar den fackliga styrkan. Facken inom industrins arbete ska främja för- bundens gemensamma intressen.
En förutsättning för ett starkt och varaktigt samarbete är att alla förbunds medlemmar upple- ver att de också vinner på samarbetet. Det medför att förbunden, utöver att ta till vara sina egna medlemmars intressen, har att väga in samarbetets resultat också för övriga förbunds medlemmar.
2. Samarbete mellan suveräna förbund
Samarbetet i Facken inom industrin är frivilligt och sker med beaktande av respektive för- bunds suveränitet. Samarbetet omfattar flera områden, exempelvis fackligt utredningsarbete, informationsutbyte, utbildningsverksamhet och partsgemensamt arbete i syfte att utveckla svensk industri.
Samarbetet tar under en avtalsrörelse formen av en förhandlingssamverkan. Det innebär en kraftmätning med arbetsgivarna och att ett förbunds agerande kan få stora konsekvenser för ett annat förbunds position. Det är en samverkan som ställer extra stora krav på förbundens samarbete.
Förbunden har därför lovat varandra att genomföra vissa uppgifter och iaktta vissa förhåll- ningssätt gentemot varandra under en avtalsrörelse. Det innefattar ett gemensamt förberedel- searbete, utarbetande av en gemensam plattform och vissa ordningsregler i samband med överlämnande av avtalskrav, tecknande av nya avtal och i händelse av varsel om konfliktåt- gärder.
3. Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar
En viktig utgångspunkt för Facken inom industrin är att lönebildningen är arbetsmarknadspar- ternas ansvar. Löneökningarnas storlek och fördelning samt formerna för förhandlingar ska bestämmas av arbetsmarknadens parter. Industriavtalet är ett uttryck för att parterna inom in- dustrin tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen.
Statsmakterna bör inte blanda sig i lönebildningen och ansvaret för lönebildningen och den ekonomiska politiken bör hållas isär. Företrädare för regeringen, Riksbanken eller Konjunk- turinstitutet ska inte framföra uppfattningar och söka påverka resultaten av löneförhandlingar eller ha synpunkter på formerna för löneförhandlingar.
Statsmakterna har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken. Finanspolitiken
och justeringar av skatteskalor är riksdagens och regeringens ansvar och bör inte blandas sam- man med löneförhandlingar. Riksbanken har av riksdagen fått det operativa ansvaret att nå de fastställda, övergripande, penningpolitiska målen.
Det finns ett samspel mellan lönebildningen och den ekonomiska politiken. En fungerande lö- nebildning ger bättre förutsättningar för den ekonomiska politiken. Tydliga och tidiga besked från statsmakterna i frågor som påverkar en avtalsrörelse underlättar för parterna att ta sitt an- svar.
Företrädare för statsmakterna bör inte agera på ett sätt som rubbar den grundläggande balan- sen mellan parterna, utan vara neutrala i de frågor som parterna har att hantera. Större föränd- ringar av spelreglerna på arbetsmarknaden bör endast ske med parternas samtycke.
4. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska ange takten
Sverige är ett litet land med stort internationellt beroende. Välfärdsnivån beror i hög utsträck- ning på hur svensktillverkade produkter värderas på de internationellt konkurrensutsatta marknaderna, i Sverige och utomlands. Företag i den internationellt konkurrensutsatta sektorn har små möjligheter att vältra över kostnaderna på andra. Det utgör en restriktion för löneök- ningarnas storlek som har konsekvenser för hela den svenska arbetsmarknaden.
Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmark- naden. Avtalsområdena inom industrin utgör kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Därför bör parterna inom industrin vara först med att teckna nya avtal. När Facken inom industrin gemensamt tar ansvar för normeringen vinner den kraft och legitimitet på svensk arbetsmarknad. Det är en bra ordning för industrin, industrins anställda och den sam- hällsekonomiska utvecklingen.
5. Riksbankens inflationsmål en viktig utgångspunkt
Riksdagen har beslutat att målet för den svenska penningpolitiken är att upprätthålla ett fast penningvärde. Riksbanken har preciserat ett operativt mål som innebär att den årliga föränd- ringen av konsumentprisindex (KPI) ska vara 2 procent. Det är en viktig utgångspunkt för parterna när de förhandlar om nya löner.
Inflationstakten, mätt som KPI, svänger runt Riksbankens mål. Till en del beror dessa sväng- ningar på att Riksbankens egna beslut om att förändra räntan påverkar KPI. Ränteförändringar vars syfte är att stabilisera inflationstakten runt målet på sikt, men som kortsiktigt kan inne- bära att KPI förs längre från målet. För att rensa KPI från denna effekt används inflationsmåt- tet KPIF (KPI med fast ränta). KPIF är ett mått på den underliggande inflationen med stor be- tydelse för penningpolitiken. KPIF är också ett viktigt mått vid en utvärdering av Riksbankens penningpolitik.
En annan orsak till att inflationstakten varierar är att prisförändringar på olika råvaror oväntat höjer eller sänker KPI. Skulle arbetsmarknadens parter vid bedömningar av löneutrymmet för- söka ta hänsyn till dessa tillfälliga fluktuationer i inflationstakten skulle lönebildningen bli mycket instabil.
Genom att agera som om Riksbanken når sitt mål bidrar parterna till att inflationsförvänt- ningar hamnar runt 2 procent. Detta underlättar för Riksbanken att nå sitt mål, minskar sanno- likt skillnaderna i parternas bedömning av löneutrymmet och bidrar till mer stabila samhällse-
konomiska förutsättningar. En sådan lönepolitik bygger å andra sidan på att Riksbanken lång- siktigt förmår upprätthålla förtroendet för inflationsmålet.
Den svenska penningpolitiken har inget mål för valutakursens utveckling utan utgår från att växelkursen är rörlig. Samtidigt påverkar utvecklingen av valutakursen den svenska inflat- ionstakten, konkurrenskraften och nettoexport. Med det finns också ett omvänt förhållande. Utveckling av inflationstakten i Sverige relativt vår omvärld och den svenska konkurrenskraf- tens utveckling påverkar valutakursens utveckling på lång sikt.
Om exempelvis den svenska kronans värde stiger, stiger också de svenska arbetskraftskostna- derna relativt omvärlden vilket leder till minskad nettoexport. Samtidigt sjunker inflationstak- ten, svenska företag och hushåll kan köpa varor och tjänster från utlandet billigare, vårt bytes- förhållande gentemot omvärlden förbättras. Det ökar det reala utrymmet. Om kronans värde istället sjunker gäller det omvända.
Fluktuationerna i den svenska växelkursen är ibland kraftiga och det är svårt att säkert veta vad de beror på och i vilken mån de är tillfälliga eller av mer permanent natur. För parterna är det vanskligt att föra in dessa svängningar som en komponent när de ska uppskatta löneutrym- met. Risken är stor för att effekterna blir densamma som om parterna skulle försöka ta hänsyn till tillfälliga variationer i inflationstakten. Lönebildningen skulle bli mer ryckig och instabil och skapa större obalanser i den samhällsekonomiska utvecklingen.
Parterna bör i förhandlingar om nya löneavtal agera som om Riksbanken når sitt inflations- mål. Parterna bör inte ta hänsyn till tillfälliga svängningar i den svenska växelkursen eller för- ändringar av räntenivån.
6. Omvärldsberoendet en utmaning för industrins parter
Sveriges stora omvärldsberoende och de snabba kasten i den ekonomiska utvecklingen i om- världen ökar risken för obehagliga överraskningar. Det är en viktig lärdom av finanskrisen och den ekonomiska utvecklingen därefter. Det är uppenbart att vi inte var tillräckligt väl rus- tade för att möta den situation som uppstod under finanskrisen. Inkomstskydd och utbild- ningsmöjligheter vid plötsliga verksamhetsförändringar måste förbättras. Tryggheten och stö- det för förnyelse och omställning måste förstärkas, inte urholkas.
För att möta de nya utmaningar som globaliseringen medför och för att förhindra nya finans- kriser krävs politiska åtgärder på både nationell och global nivå. Men den situation vi befinner oss i är också uppfordrande på Industriavtalets parter. Med det nya Industriavtalet läggs mer kraft på det partsgemensamma arbetet i syfte att utveckla svensk industri. Det arbetet måste fortsätta och utvecklas ytterligare. Nya problem och utmaningar kan också behöva mötas med nya avtalspolitiska lösningar. Det ställer krav på industrins parter.
Det gäller inte minst arbetsgivarna. De måste vara beredda att teckna kollektivavtal som re- glerar nya frågor. Globaliseringen utmanar också oss som fackliga organisationer. Vår för- måga att hantera nya frågor, göra omprioriteringar och pröva om befintlig avtalsreglering fyll- ler sina syften sätts på prov. Varje avtalsrörelse innebär en möjlighet att ta nya steg framåt.
B. GEMENSAMMA AVTALSPOLITISKA MÅL
Facken inom industrin är överens om följande långsiktiga mål:
1. Kollektivavtalens ställning ska stärkas
Facken inom industrin ska arbeta för att kollektivavtalens ställning stärks. Det finns ett behov av lagstiftning som rör arbetslivets grundläggande villkor och det finns frågor som kan hante- ras mellan den enskilde och arbetsgivaren. Med utgångspunkt från dagens förhållanden bör inriktningen vara att nya frågor och problem som rör arbetslivets villkor i första hand ska han- teras med kollektivavtal.
Kollektivavtalet ger trygghet och utvecklingsmöjligheter. Det är de anställdas möjlighet att, som medlemmar i facket, gemensamt förbättra arbetsvillkoren och förhindra en godtycklig behandling från arbetsgivarnas sida. Kollektivavtalet bidrar till ordning och reda på arbets- platsen. Det är en fördel för arbetsgivarna. Ett kollektivavtal ger större möjligheter till anpass- ningar, efter exempelvis branschmässiga förutsättningar, än lagstiftning. Med ett kollektivav- tal blir ansvaret för reglernas tillämpning och utveckling tydligt. Det är parterna som tecknat avtalet som är ansvariga för avtalets efterlevnad. Parter som finns representerade på arbets- platsen och väl känner de villkor som avtalet reglerar.
Det är viktigt att parterna tillsammans finner lösningar på nya situationer som uppstår. Detta gäller inte minst den påverkan och de influenser som kommer genom EU-rätten. För att be- vara och stärka den svenska modellen krävs att parterna tar ett ansvar för implementering av nya EU-direktiv. Det krävs också att utländsk arbetskraft som är tillfälligt verksam i Sverige har löner och anställningsvillkor enligt svenska kollektivavtal.
Fack, arbetsgivare och statsmakter behöver utveckla ett tydligare förhållningssätt till frågan om lag eller avtal. Vägvalet mellan lag och avtal bör inte avgöras av tillfälliga omständigheter utan utifrån ett långsiktigt perspektiv. För fack och arbetsgivare bör det vara naturligt att i första hand ta upp nya frågor med motparten. Arbetsgivarna måste bli mer benägna att reglera frågor i kollektivavtal om det ska bli mindre av lagstiftning och ökad avtalsfrihet. Statsmak- terna och företrädare för de politiska partierna bör agera så att arbetsmarknadens parter ges ökade möjligheter att reglera frågor via kollektivavtal.
2. Riks/branschavtal som täcker alla anställda inom industrin
Facken inom industrin ska teckna riks/branschavtal som reglerar anställningsvillkoren för samtliga anställda inom industrin. Alla arbetsplatser inom industrin ska omfattas av bransch- visa kollektivavtal. De rikstäckande branschavtalen kan sedan kompletteras med lokala över- enskommelser på arbetsplatserna som förbättrar villkoren. En utveckling mot enbart företags- eller koncernavtal måste förhindras.
Det behövs ytterligare insatser som syftar till att öka organisationsgraden bland anställda och arbetsgivare. Gamla avtalsstrukturer kan också behöva förändras. Detta arbete ska ske på ett sätt som gör att alla anställda inom industrin omfattas av branschvisa kollektivavtal med riks- täckning, så kallade riksavtal.
3. Mer likartade anställningsvillkor för alla anställda i samma bransch
Det är viktigt att facket bidrar till att riva föråldrade gränser mellan arbetare och tjänstemän. I flertalet av industrins delbranscher är de allmänna anställningsvillkoren för arbetare och tjäns- temän olika, även avtalsförsäkringarna är olika och det finns kvarstående skillnader i avtals- pensionernas utformning även om de förändringar som gjort under senare år gör att reglerna blivit mer lika. Denna skiktning av anställda i två kategorier har en lång historisk tradition.
Det pågår en utveckling i många företag som gör att dessa gränser framstår som orimliga och irrationella och alltmer suddas ut när anställda från de olika grupperna tillfälligt eller perma- nent arbetar tillsammans. För svensk industri är ett ökat samarbete mellan olika personalkate- gorier och mer av lagarbete en stark konkurrensfördel. Facken inom industrin strävar efter att de förändringar som sker i avtalsvillkoren ska leda till att villkoren för arbetare och tjänste- män närmar sig varandra på ett sätt som är gynnsamt för båda grupperna.
4. Stärk det lokala facket
Facken inom industrin ska arbeta för att stärka det lokala facket. Rikstäckande branschvisa kollektivavtal är ett nödvändigt och viktigt stöd i det lokala fackliga arbetet. Lokala överens- kommelser om löner, arbetstider och andra anställningsvillkor ska utgå från de rikstäckande branschavtalens bestämmelser, men ska kunna anpassas och förbättras utifrån lokala förhål- landen.
För att riks/branschavtalen ska kunna tillämpas på den lokala arbetsplatsen behövs ett starkt lokalt fack som kan balansera de lokala arbetsgivarnas makt. Att skapa en stark lokal facklig organisation är en viktig intern facklig fråga. Samtidigt är det viktigt att riks/branschavtalen utformas så att de utgör ett bra stöd i det lokala fackliga arbetet och ytterst förhindrar att de lokala förtroendevalda ställs inför utpressningssituationer. Det behövs ett avtalsmässigt stöd som ger de lokala fackliga organisationerna rätt att delta i företagens introduktionsutbildning för nyanställda.
För att stärka de lokala fackligt förtroendevalda krävs förbättrade och utvecklade utbildnings- möjligheter, exempelvis kring arbetsmiljö- och bolagsstyrelsefrågor. Fack och arbetsgivare har ett gemensamt ansvar för att personer som tar på sig mer omfattande fackliga förtroende- uppdrag kan återvända till ett arbete och stärkt sina utvecklingsmöjligheter när de lämnar sitt förtroendeuppdrag.
5. Ökade reallöner och hög sysselsättning
Facken inom industrin ska arbeta för att löntagarna får sin rättmätiga del av produktivitets- vinsterna och företagens ökade produktionsresultat. Det ska ske på ett sätt som lägger en grund för varaktigt ökade reallöner och är förenligt med låg inflation, hög sysselsättning och stark konkurrenskraft.
Facken inom industrin använder sig av två olika ansatser för att komma fram till en lämplig nivå på våra lönekrav. En ansats utgår från en uppskattning av ökningen av löner och arbets- kraftskostnader i våra viktigaste konkurrentländer i Europa. Ett sådant riktmärke ”I takt med Europa” utgår från att konkurrentländerna har ett likartat inflationsmål, näringsstruktur och produktivitetsutvecklingen.
Den andra ansatsen bygger på att uppskatta två komponenter, nämligen utvecklingen av pris respektive produktivitet och sedan lägga samman dessa siffror. Det är den framtida utveckl- ingen som ska uppskattas. Den produktivitetsutvecklingen som söks är den framtida genom- snittliga produktivitetsutvecklingen för hela näringslivet, sett över en konjunkturcykel.
Innan en nivå på lönekrav fastställs ska också en bedömning göras av om sysselsättningsläget och Sveriges internationella konkurrenskraft motiverar en justering av utrymmet.
6. Riks/branschavtal som intecknar huvuddelen av löneutrymmet
Facken inom industrin ska arbeta för att överenskommelser om nya riks/branschavtal ska in- nehålla bestämmelser om höjning av utgående lön (riks/branschavtal med löneökningar). Det säkerställer att alla arbetsplatser och anställda får del av löneökningarna när lönerna fastställs lokalt. Löneökningsbestämmelserna ska utformas så att de intecknar huvuddelen av löneut- rymmet och ger alla del av löneökningarna. Därmed skapas förutsättningar för en tydlig nor- mering på hela arbetsmarknaden. Den exakta utformningen av avtalens löneökningsbestäm- melser bestämmer respektive förbund.
7. 100 timmars arbetstidsförkortning
Facken inom industrin ska arbeta för att alla anställda på sikt ska ha rätt till en arbetstidsför- kortning motsvarande 100 timmar per år. Arbetstidsförkortningen kan ske i olika former inom olika branscher. Det kan exempelvis handla om rätt till schemalagd kortare arbetstid, komple- dighet, kortare livsarbetstid, rätt till deltids- och/eller flexpension liksom olika kombinationer av detta. Den exakta utformningen bestämmer respektive förbund och bransch. Det gäller även avvägningar avseende vad som regleras mellan parterna centralt, lokalt respektive indi- videns valmöjligheter.
Inför varje avtalsrörelse har förbunden att pröva om och i så fall hur målet om kortare arbets- tid ska prioriteras och drivas.
8. Lokalt förnyelsearbete för industriell utveckling
Facken inom industrin ska arbeta för att förstärka och utveckla det lokala partsgemensamma arbetet i syfte att utveckla företagens konkurrenskraft och de anställdas kompetens.
Globaliseringen ökar konkurrensen och förändringstrycket på svensk industri. Frågan om för- nyelse av svensk industri blir då ännu viktigare. Det ökade internationella ägandet och de stora internationella företagens mer komplexa organisationsstruktur ställer i många fall stora krav på de lokala fackliga organisationernas förmåga att hantera problem och frågeställningar av avgörande betydelse för de anställda och företaget. För att samverkan och förhandlingar ska fungera på ett tillfredsställande sätt måste kontakterna formeras så att diskussioner förs med de personer i företagen som verkligen kan fatta beslut.
En positiv samarbetskultur och bra samverkansformer mellan de lokala parterna i företagen stärker företagens konkurrenskraft. Det handlar om att finna lösningar som gynnar såväl de anställda som arbetsgivaren. Hur samverkan bör utformas och vilka frågor som är av särskild betydelse och därför bör prioriteras varierar. Det kan handla om lokalt arbete för att öka pro- duktiviteten i företagen, de anställdas kompetens, genomförande av investeringsprogram och bemanningsplaner samt nya arbetsorganisatoriska lösningar.
9. Trygghet i anställning
Facken inom industrin ska arbeta för att företagens permanenta arbetskraftsbehov tillgodoses genom tillsvidareanställningar hos den arbetsgivare som driver verksamheten. Visstidsanställ- ningar behövs för tillfälliga arbetskraftsbehov och regleringen kring visstidsanställningar ska förhindra dels att personer blir anställda på mycket kort tid, dels att arbetstagare anställs på rullande visstidsanställningar.
Inhyrning av arbetskraft fyller en funktion på arbetsmarknaden, men ska inte användas för att lösa ett permanent arbetskraftsbehov och inte heller komma ifråga när det finns arbetstagare med företrädesrätt till återanställning.
Xxxxxx inom industrin ska arbeta för att skapa skydd åt de arbetstagare som är inhyrda samt verka för att förbunden agerar gemensamt för att främja tillsvidareanställning hos den arbets- givare där man är inhyrd.
10. Stöd i omställningen
Facken inom industrin ska arbeta för att omställningar i arbetslivet ska ske, så att människor ges möjlighet att växa och att utslagning och utanförskap förhindras. Det ska finnas trygghet även vid förändringar.
Såväl arbetare som tjänstemän inom industrin omfattas av omställningsavtal. Dessa avtal bör utvecklas och mer resurser bör avsättas bland annat för att fler ska kunna få stöd till utbild- ningsinsatser. Dessutom bör parterna komma överens om att gemensamt påverka statsmak- terna i syfte att öka och förbättra utbildningsinsatserna och de arbetsmarknadspolitiska åtgär- derna.
11. Ökade satsningar på utbildning och kompetens
Facken inom industrin delar visionen om ett livslångt lärande. Breddning och fördjupning av kunskap och kompetens, liksom utveckling av färdigheter, stärker den anställde på arbets- marknaden och bidrar till personlig utveckling. Kompetensutveckling är tvådelad. Kompe- tensutveckling kan handla om att stärka sin kompetens för befintliga arbetsuppgifter och/eller om icke verksamhetsrelaterad kompetensutveckling som stärker medlemmarna utanför den befintliga arbetsplatsen.
Facken inom industrin har som mål att öka satsningarna på de anställdas utbildning och kom- petens. Riksavtalen ska vara ett stöd för de lokala parterna i deras arbete med kompetensut- veckling. Facken måste bli bättre på att motivera och utbilda medlemmar och förtroendevalda samt bidra till att det skapas bra processer i företagen som genererar fortlöpande kompetens- utveckling. Anställda ska uppmuntras till att öka sina kunskaper. Alla anställda ska ha en ut- bildningsplan som bygger på en inventering av befintlig och framtida önskad kompetens. Med ökad kompetens kommer utveckling av arbetsuppgifter och lön.
Partssamarbetet i yrkesutbildningsfrågor på gymnasial och eftergymnasial nivå bör utvecklas.
12. En bättre arbetsmiljö
Facken inom industrins mål är ett hållbart och utvecklande arbetsliv fritt från fysisk och psy- kisk ohälsa, arbetsolyckor, stress och belastningsskador. En bra arbetsmiljö präglas av låg sjukfrånvaro, hög säkerhet och goda möjligheter för alla anställda att påverka sin arbetssituat- ion. En bra arbetsmiljö är också värdeskapande och produktiv.
För att nå ett hållbart och utvecklande arbetsliv för alla måste ohälsan i dagens arbetsliv suc- cessivt minska. Det kräver att det systematiska förebyggande arbetsmiljöarbetet ges hög prio- ritet. Utgångspunkten för det systematiska arbetsmiljöarbetet är att det ska ske i förebyggande syfte.
För att minska ohälsan ska alla arbetstagare ha tillgång till företagshälsovård. En fungerande företagshälsovård bidrar till att såväl arbetstagaren som verksamheten får stöd och hjälp så att den som drabbats av ohälsa till följd av arbetet kan komma åter i arbete.
Facken inom industrin ska verka för att arbetsmiljöforskning kommer till stånd. Detta är av gemensamt intresse för parterna och till gagn för hela samhället.
13. Ett arbetsliv där alla människor har lika värde, lika rättigheter och möjligheter
Facken inom industrins mål är ett arbetsliv fritt från diskriminering och trakasserier. Alla an- ställda och arbetssökande ska behandlas med samma respekt oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder. Alla ska ha lika rätt till karriär och utveckling.
För att nå ett arbetsliv fritt från diskriminering och trakasserier krävs ett aktivt arbete för att förebygga diskriminering, uppmärksamma om diskriminering förekommer och vidta åtgärder i syfte att komma till rätta med diskriminering. Arbete mot diskriminering kan med fördel dri- vas gemensamt av alla fack på en arbetsplats och ska också drivas partsgemensamt.
Parterna ska gemensamt vidta åtgärder som syftar till att underlätta utlandsföddas integration i arbetslivet och motverka främlingsfientlighet på arbetsplatsen. Parterna ska arbeta med att un- derlätta för funktionshindrade att delta på arbetsmarknaden. En del av detta är att se över till- gängligheten på arbetsplatsen.
Facken inom industrin vill se en jämställd industri. Industrin består idag enbart av 25 procent kvinnor. Svensk industri ska vara konkurrenskraftig och både män och kvinnor ska känna sig välkomna att jobba i den. Att industrin inte är jämställd är inte bara ett konstaterande utifrån numerären - det är också en fråga om attityder, normer, löner och karriär, arbetsmiljö och hälsa. Alla anställda ska ha möjlighet att kombinera föräldraskap och arbetsliv. Genom att förbättra möjligheten till inflytande över arbetstider, vidgas möjligheterna för ett mer jämställt uttag av föräldraledighet.
C. FÖRUTSÄTTNINGAR INFÖR AVTALSRÖRELSEN
En ny omfattande avtalsrörelse 2017
Avtalsrörelsen 2017 kommer liksom 2016 års avtalsrörelse att bli mycket omfattande. Med- lingsinstitutet uppskattar att avtalsrörelsen 2017 kommer att omfatta minst cirka 2,4 miljoner anställda på svensk arbetsmarknad. Dessutom finns uppsägningsbara tillsvidareavtal som om- fattar cirka 300 000 anställda som kan bli uppsagda. Därtill kommer att stora grupper kommu- nalt anställda kommer att påverkas av avtalen som träffas mellan industrins parter eftersom de löneavtal de träffat har en direkt koppling till de kommande uppgörelserna inom industrin.
Till det ska också läggas anställda vars arbetsgivare har så kallade hängavtal direkt med en facklig organisation. Det innebär att en mycket stor del av alla anställda med kollektivavtal berörs av förhandlingarna under avtalsrörelsen 2017.
De ekonomiska förutsättningarna
Facken inom industrins ekonomer har tagit fram rapporten ”Ekonomiska bedömningar – inför avtalsrörelsen 2017”2. Av rapporten framgår att den ekonomiska tillväxten, i de länder som är viktigast för svensk export, under de senaste tre åren legat runt två procent per år. Det är lägre än perioden före finanskrisen men högre än under perioden 2008-2013. Förväntningarna på de närmaste kommande åren är att tillväxten blir ungefär densamma. Det innebär en fortsatt mo- dest men relativt stabil återhämtning. Långsammare utveckling av produktivitet och utrikes- handel liksom låg inflation och låga räntor karaktäriserar situationen i omvärlden.
Svensk industris konkurrenskraft har, från ett ansträngt läge under 2012 och 2013, förstärkts. Inflationen, mätt med KPI bli omkring en procent och mätt med KPIF omkring 1,5 procent år 2016. Under 2017 förväntas inflationen stiga ytterligare. Sysselsättningen fortsätter att stiga och arbetslösheten förväntas gå ner. Reallöner fortsätter att öka.
Inför avtalsrörelsen 2017 har också ett antal andra ekonomiska rapporter tagit fram. Industrins ekonomiska råd3 (IER) presenterade i början av oktober 2016 rapporten ”Inför 2017 års av- talsrörelse – industrins förutsättningar – i tider av lågräntemiljö, globalisering och digitali- sering”.
I början av oktober 2016 publicerade också det statliga Konjunkturinstitutet sin årliga löne- bildningsrapport. Rapporten ger samhällsekonomiska aspekter på lönebildningen4.
Riksbanken publicerar tre gånger per år en ”Penningpolitisk rapport”. Efter sommaren 2014 har rapporterna vid flera tillfällen ägnat samspelet mellan penningpolitik och lönebildning stort utrymme. Rapporten som kom ut i september 2016 innehåller en fördjupning som be- handlar förutsättningarna inför avtalsrörelsen 20175.
2 Rapporten finns att hämta på xxx.xxxxxxxxxxxxxxxxxxx.xx
3 Av Industriavtalet framgår att parterna ska tillsätta ett Industrins ekonomiska råd. Industrins ekonomiska råd (IER) består av fyra ekonomer som ska stå fria gentemot parterna. De får inte vara anställda i någon arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation. XXX skriver rapporter på uppdraget av Industrins parter. Finns på www.fackenino- xxxxxxxxxx.xx
4 Finns på Konjunkturinstitutets hemsida, xxx.xxxx.xx
5 Finns på Riksbankens hemsida, xxx.xxxxxxxx.xx
Industriavtalet
Parterna inom industrin har sedan 1997 ett omfattande samarbete som dels syftar till att ut- veckla svensk industri och dels anger formerna för förhandlingar av nya riksavtal (bransch- avtal på riksnivå). Samarbetet manifesteras i ett särskilt avtal, det s.k. Industriavtalet.
Det första Industriavtalet undertecknades 1997. I juni 2011 undertecknade Industrins parter ett nytt Industriavtal. I Industriavtalet anges de övergripande institutioner som parterna är över- ens om ska finnas exempelvis Industrirådet, Industriutskott och presidium. I avtalet anges också att parterna ska tillsätta ett Industrins ekonomiska råd och en grupp av opartiska ordfö- rande.
Det nya Industriavtalet utgår från att parterna även fortsättningsvis träffar avtal om löner och anställningsvillkor på förbundsnivå. Hur förhandlingsprocessen ska gå till regleras i ett sär- skilt förhandlingsavtal, Industrins förhandlingsavtal. Där tydliggör parterna att det är en ge- mensam uppfattning att det kostnadsmärke som etablerats inom industrin ska vara en norm även för övriga parter på arbetsmarknaden. Avtalet innehåller en tidsplan som innebär att par- terna senast tre månader innan det gamla avtalet löper ut ska överlämna sina krav på föränd- ringar i avtalet. Av det nya Industriavtalet framgår det uttryckligen att avtalet syftar till att åstadkomma en tidsmässig samordning av förhandlingarna och att de opartiska ordförandena (opo) har till uppgift att bidra till en samordning av förhandlingarna. Ordföranden för gruppen av opartiska ordförande ges i det nya avtalet en starkare roll.
Nyheter i förhandlingsprocessen inför Avtal 2016
Ett viktigt syfte med Förhandlingsavtalet är att nya avtal ska träffas innan de gamla löpt ut. Både vid avtalsrörelsen 2011/12 och 2013 drog förhandlingsprocessen ut på tiden och ingen uppgörelse kunde träffas innan de gamla avtalen löpt ut. Det medförde att de opartiska ordfö- randena, i enlighet med det nya Industriavtalet, kallade till överläggningar och genomförde partsgemensamma överläggningar (PÖL), i vilka alla förbundsparter deltog.
I utvärderingen av avtalsrörelsen 2013, konstaterade parterna att den i det nya Industriavtalet införda bestämmelsen om partsgemensamma överläggningar kommit att användas på ett sätt som parterna inte avsett. Parterna var också överens om att om inga förändringar görs finns det stor risk för att avtalet kommer att tillämpas på samma sätt framöver. Samtidigt konstate- rade parterna att det funnits fördelar med det sätt varpå förhandlingar i slutskedet involverat alla förbund.
Mot bakgrund av dessa erfarenheter enades parterna om att partsgemensamma överläggning- arna, inte skulle genomföras om inget nytt förbundsavtal hade träffats. Partsgemensamma överläggningar skulle enbart komma till stånd om en eller några parter inom Industriavtalet inte accepterar vad andra har kommit fram till i nya förbundsavtal om löner och allmänna vill- kor eller om några parter träffar en överenskommelse som de övriga inte anser vara förenlig med Industriavtalets syfte.
Inför Avtalsrörelsen 2016 enades parter också om en modell för slutförhandlingar. Modellen tog tillvara de positiva erfarenheterna från hur förhandlingarna bedrevs i avtalsrörelserna 2011/12 och 2013 samtidigt som modellen gav de opartiska ordförandena en tydligare roll som var mer i linje med de intentioner parterna hade då de träffade det nya Industriavtalet.
Positiva erfarenheter från förhandlingsprocessen 2016
Under Avtalsrörelsen 2016 tillämpade parterna de nya tolkningarna av Industriavtalets be- stämmelse om ”partsgemensamma överläggningar” och slutförhandlingsmodellen. Föränd- ringarna bidrog till att nya avtal kunde tecknas innan de gamla löpt ut. De positiva erfarenhet- erna gjorde att industrins parter i juni 2016 enades om att föra in de ovan beskrivna föränd- ringarna i Industriavtalet. I samband med detta tillfördes även en bestämmelse om att parterna ska utse fyra partsekonomer. Partsekonomerna ska bl.a. årligen utarbeta en rapport till Indu- strirådet som behandlar svensk industris ekonomiska förutsättningar och konkurrensförhållan- den. Det reviderade Industriavtalet undertecknades av ytterligare några branschorganisationer som deltar i Industriparternas arbete med Industriell utveckling.
Statliga initiativ
Detta avsnitt innehåller en genomgång av olika statliga initiativ som nyligen avslutats eller pågår och som berör frågor som rör förhållandena mellan parterna på arbetsmarknaden.
Den parlamentariska situationen i Sverige gör att regeringen har svårt att få majoritet för sina förslag. Detta kommer sannolikt att medföra att relativt få förslag kommer att läggas fram för riksdagen.
För att nyanlända snabbare ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden har de s.k. snabbspåren etablerats. Syfte med snabbspåren är att åstadkomma snabbare vägar in på arbetsmarknaden för nyanlända som har utbildning eller yrkeserfarenhet som efterfrågas i Sverige, samtidigt som arbetsgivare i branscher där det råder brist på arbetskraft ska få hjälp med att hitta arbets- kraft. Resultatet av insatserna går ännu inte att bedöma.
Villkoren för utländsk arbetskraft som är tillfälligt verksamma i Sverige är och har varit före- mål för flera statliga utredningar. Regeringens ambition är alltjämt att skapa ett bättre skydd åt utstationerade arbetstagare och att undanröja onödiga hinder för utstationering. Regering- ens ambition är även att försöka få till stånd förändringar i EU-regleringen genom föränd- ringar i EU-fördraget.
Regelverket kring upphandling och hur det offentliga ska kunna ställa krav på rimliga arbets- villkor har utretts och regeringens ambition är att beslut ska tas i riksdagen så att nya regler kan tillämpas från 1 januari 2017. Avsikten är att krav på arbetsrättsliga kontraktsvillkor ska ställas av upphandlade myndigheter för att säkerställa att arbetstagare får skäliga löne- och an- ställningsvillkor.
Pensionsåldersutredningen (SOU 2013:25) föreslog i sitt slutbetänkande ”Åtgärder för ett längre yrkesliv” ett flertal åtgärder för att få arbetstagare att arbeta längre. Förslagen har ännu inte lett till någon lagstiftning, men insikten om att det krävs åtgärder i samhället för att sti- mulera till ett längre yrkesliv är väl förankrad. Samtidigt får det i sammanhanget inte glöm- mas bort att många yrkesgrupper har svårt att orka arbeta fram till ordinarie pensionsålder på grund av sjukdom orsakad av arbetet. Under 2016 har regeringskansliet tillsatt två samtalsle- dare för att skapa acceptans bland parterna för politiska beslut i linje med de förslag som pensionsåldersutredningen lämnade.
De ökade sjuktalen i samhället och den därmed ökade kostnaden för sjukskrivningar har satt press på statsmakten att agera i frågan. Socialdepartementet lade fram ”Hälsoväxling för akti- vare rehabilitering och omställning på arbetsplatserna” (Ds 2016:8) i syfte att tvinga fram
ramöverenskommelser på arbetsmarknaden. Främst Svenskt Näringsliv men också övriga par- ter finner metoden tveksam. Den uppgörelse som träffats mellan LO/PTK och Svenskt Nä- ringsliv får betraktas som balanserad och kan förhoppningsvis något bidra till att parterna ge- mensamt sätter fokus på en angelägen fråga.
Facken inom industrins bedömning är att de statliga initiativ som behandlats i ovanstående genomgång inte kommer att ha någon direkt inverkan på 2017 års avtalsförhandlingar.
Omställningsfrågor
Frågorna kring omställning, kontinuerlig kompetensutveckling, omställningsstöd till visstids- anställda samt reglerna kring inhyrning och anställningstrygghet är angelägna för svensk ar- betsmarknad. Samtal i olika former och förhandlingar kring vissa eller alla dessa frågor har pågått under lång tid och mellan olika parter. Trots stora ansträngningar har inte något ge- nombrott skett i frågorna. För närvarande pågår arbete mellan några LO-förbund och några medlemsförbund inom Svenskt Näringsliv.
Partsgemensamma arbetsgrupper
I Avtalsrörelsen 2016 ställdes krav på inrättande av en permanent partsgemensam arbetsgrupp i Arbetsmiljöfrågor. FI-förbunden ansåg också det angeläget att föreskriften om Organisato- risk och social arbetsmiljö (OSA) skulle hanteras partsgemensamt. Avtalsuppgörelsen innebar att en grupp bildats med syfte att främja det systematiska arbetsmiljöarbetet inom industrin.
Under 2016 och 2017 ska särskild uppmärksamhet riktas åt tillämpningen av föreskriften om Organisatorisk och social arbetsmiljö. Från FI-förbundens sida är det också naturligt att över- enskommelsen kring hälsoväxling tas upp på denna arbetsgrupps agenda.
Systematiskt jämställdhetsarbete
Utifrån FI-förbundens yrkande 2016 har en arbetsgrupp bildas med uppdrag att arbeta fram en praktisk handledning rörande jämställdhet och andra likabehandlingfrågor samt undersöka möjligheterna att gemensamt verka för att Diskrimineringslagen blir semidispositiv. Tiden för detta arbete sträcker sig fram till 30 juni 2017.
Facken inom industrins arbetsgrupper
Fackliga strategier för en trygg rörlighet på arbetsmarknaden
Facken inom industrin har under åren 2013 – 2015 bedrivit ett projekt för att öka kunskapen om omfattningen och utvecklingen av olika former för anlitande av arbetskraft och användan- det av olika arbetstidsformer. Syftet har varit att analysera drivkrafterna bakom utvecklingen och utveckla gemensamma fackliga förhållningssätt. Arbetet har visat att vår modell för fack- ligt inflytande på arbetsplatsen gentemot den som driver verksamheten riskeras om inhyr- ningen av arbetskraft fortsätter att öka i omfattning. Arbetet visar också att det finns möjlig- heter för facket att påverka utvecklingen. Förbunden har inom ramen för projektet hittat ge- mensamma utgångspunkter för hur arbete i dessa frågor kan bedrivas för att skapa arbetsfor- mer och samarbeten som lägger grunden för ett effektivare och starkare arbete6.
6 Slutrapporten ”Fackliga strategier för en trygg rörlighet på arbetsmarknaden” finns att hämta på www.facken- xxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxx-0/xxxxxx-xxxxxxxxx.
I syfte att fortsätta detta arbete har en ny arbetsgrupp bildats för att arbeta fram en konkret handledning för FI-förbunden. Ambitionen med arbetet är att FI-förbunden ska hitta ett ge- mensamt eller i vart fall liknande angreppssätt i frågorna och därigenom stimulera till lokalt samarbete mellan de lokala parterna samt visa på vägar för att hitta samarbete med lokala fackliga företrädare på uthyrningsföretagen.
Facken inom industrins lönestatistiska referensgrupp har tagit fram rapporten ”Löner inom in- dustrin 20157”. Rapporten beskriver och analyserar löneutveckling, lönenivåer och lönesprid- ning m.m. för förbundens anställda inom industrin. Xxxxxxxxx analyser görs av män och kvin- nors löner och bearbetningar görs också uppdelat på arbetare och tjänstemän. Gruppen följer även andra statistikproducenters uppgifter om löneutvecklingen inom industrin och på svensk arbetsmarknad i stort.
Några slutsatser i rapporten ”Löner inom industrin 2015” är att reallönerna ökade med över 2 procent per år under perioden 2013-15. Av rapporten framgår också att nivån på löneökning- arna under perioden 2013- 2015 var densamma för arbetare och tjänstemän och att kvinnor haft en något högre löneökningstakt än männen.
7 Hela rapporten finns på xxx.xxxxxxxxxxxxxxxxxxx.xx
D. GEMENSAMMA KRAV I AVTALSRÖRELSEN 2017
Löner
Lönebestämmelserna ska utformas så att de leder till ökad reallön.
Ett löneutrymme skapas på varje avtalsområde med 2,8 procent8. Det är upp till förbunden att utforma de exakta löneökningskraven utifrån de traditioner som finns på respektive avtalsom- råde. Områden med lågt löneläge inom industrin ska särskilt uppmärksammas.
Dessutom ska lönesystem/lönestrukturer i företagen utformas så att de stöder en utveckling av de anställdas kompetens och arbetsuppgifter. Löneökningsbestämmelserna ska, med beak- tande av de förutsättningar och behov som finns på olika avtalsområden, utformas så att de lokala fackliga organisationerna tillförsäkras ett inflytande över lönebestämmelsernas tillämp- ning.
Om löneökningsbestämmelserna innehåller regler om en minsta/lägsta löneökning ska den uppgå till 460 kronor per månad. I de fall avtalen innehåller bestämmelser om lägstalöner/mi- nimilöner ska dessa höjas i syfte att säkerställa värdet av lägsta löner/minimilöner i relation till utgående lön. Fasta ersättningar ska höjas med minst 2,8 procent.
Parterna kan komma överens om att använda del av det ovan angivna löneutrymmet för andra materiella förbättringar. Avsättning till arbetstidsförkortning-deltidspension/flexpension ingår i det ovan angivna löneutrymmet.
Arbetstidsförkortning- deltidspension/flexpension
En ytterligare avsättning ska göras till de system för arbetstidsförkortning-deltidspension/flex- pension som parterna tidigare träffat överenskommelse om. Storleken på avsättningen precis- eras i de kommande förhandlingarna.
Avtalsperiod
Utgångspunkten för avtalskraven är ett ettårigt avtal.
8 För IF Metall, Livs och GS gäller att ett löneutrymme skapas på varje avtalsområde genom att varje individ bi- drar med 2,8 procent, dock lägst 672 kronor per månad.