Del IV Övriga frågor
11.1 Inledning
Konsekvensanalys av de förslag som lämnas i detta betänkande skall göras enligt utredningsdirektiven och kommittéförordningen. Konsekvensanalysen skall enligt förordning (1998:1820) om sär- skild konsekvensanalys av reglers effekter för små företags villkor avse små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.
Storleken på ett företag kan bedömas efter antalet anställda. Av landets företag hade år 2000 98 % färre än 20 anställda. En konsekvensanalys bör emellertid ta hänsyn också till hur branschen i övrigt ser ut, vilket innebär att någon exakt nivå av storleken på företagen inte behöver ligga till grund för bedömningen. Finns t.ex. ett mycket stort företag på området är det möjligt att samtliga övriga aktörer på marknaden kan betraktas som små.
Bakgrunden till förslagen om en ny reglering är den översyn som gjorts inom EU av området elektronisk kommunikation. De direk- tiv översynen har resulterat i innebär en harmonisering av regler- ingen inom europeiska gemenskapen och skall införlivas i med- lemsstaternas lagstiftning. Något alternativ till reglering för områ- det finns inte. Förslaget innebär en sektorsreglering för området elektronisk kommunikation. Redan idag finns en sektorsspecifik reglering men den nya omfattar ett vidare område.
En stor del av de företag som finns inom området är redan idag berörda av den befintliga lagstiftningen vilket innebär kännedom om området. Det nya regelverket medför dock vissa förändringar som företagen måste sätta sig in i. Ett syfte med det nya regelverket är att skapa enklare regler för företag att komma in på marknaden. Ett annat syfte är att skapa effektiv konkurrens. Den sektorsspeci- fika regleringen gynnar de mindre företagen på så sätt att den kan innebära att förpliktelser ställs på dominanten om inte konkurren- sen fungerar. En effektiv konkurrens gynnar alla aktörer på om-
547
rådet både som tillhandahållare av elektroniska kommunikationsnät och tjänster och som användare. Tillsynen av lagen skall ske genom en myndighets försorg och i myndighetens uppgifter ingår att regelbundet göra marknadsanalyser för att kontrollera att konkurrensen fungerar.
Vissa av de förslag som lämnas i detta betänkande kan medföra ökade kostnader för företag. Andra förslag medför minskade kost- nader. De olika direktiven innehåller olika typer av förslag som mer eller mindre tydligt kan medföra konsekvenser för företagen. Vi har strävat efter att göra analysen så noggrann som möjligt. Det föreligger dock ofta ett antal osäkerhetsmoment som medför svå- righeter att göra kostnadsberäkningar.
På följande punkter medför regelverket kostnadskonsekvenser för företagen:
– Avgift för anmälan
– Förändrat förfarande för tillstånd för användning av radiosändare
– Förändrat förfarande för tillstånd för användning av adresser
– Avgift för medgivande till överlåtelse av tillstånd
– Förändrade regler om samtrafik
– Tvister
– Lokaliseringsinformation avseende nödsamtal
Berörda företags antal och storlek
Inom området för elektronisk kommunikation finns ett stort antal operatörer som tillhandahåller olika typer av elektroniska tjänster. I dag uppgår antalet anmälda företag till ca 285.
Den föreslagna lagen omfattar elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster vilket är ett vidare område än det dagens reglering omfattar. Med elektroniskt kommunikationsnät avses system för överföring och tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överfö- ring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier oberoende av vilken typ av information som överförs. Med elektroniska kommunikations- tjänster menas tjänst som vanligen tillhandahålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät.
Lagens omfattning medför att företag från tele, IT och medie- sektorerna kommer att beröras på samma sätt. Exempelvis kabel-
548
TV-bolag, satellitbolag, energibolag, kommunala bolag eller kom- muner kan därmed omfattas i den mån de bedriver verksamhet som faller in under den nya lagen. Lagen avser även överföringstjänster med radiolänk och radioaccess och det marksända nätet för radio och TV-sändningar. Det senare medför att hela den verksamhet som Teracom bedriver kommer att omfattas.
Det är inte helt enkelt att avgöra om och hur många nya aktörer som kan tillkomma. Det finns uppgifter om antalet aktörer på olika delområden som kan ge viss vägledning. Sålunda uppgår antalet kabel-TV-operatörer till ca 70 (SO U 2001:90 s. 55). När det gäller satellitbolagen är det främst två företag som dominerar i Sverige. Antalet nätägande regionala och lokala energibolag uppgår till 225 enligt information från Svenska kraftnät (xxx.xxx.xx). Enligt en rapport från PTS om IT-infrastrukturen i Sverige uppgav 130 kommuner innehav av områdesnät och 44 av ortsammanbindande nät våren 2001. Av de kommunala bolagen var 28 stycken inneha- vare av ortsammanbindande nät och 70 stycken av områdesnät. Vissa av dessa aktörer kan ingå i flera grupper. T.ex. kan kommu- nala bolag med nät ingå i gruppen energibolag.
En del av ovan nämnda aktörer bedriver redan idag anmälnings- pliktig verksamhet som telefoni eller tillhandahållande av nätkapa- citet. Andra kan bedriva icke-anmälningspliktig verksamhet, t.ex. tillhandahållande av Internet. Exakta uppgifter om företag som bedriver sådan verksamhet finns inte att tillgå. Emellertid har PTS gjort en uppskattning och bedömer att antalet Internetoperatörer,
s.k. Internet service providers (ISP), uppgår till över 100. En del av dessa kan även ingå i antalet anmälda operatörer om de också bedriver anmälningspliktig verksamhet.
De företag som räknas upp ovan finns inom de sektorer som omfattas av den nya lagstiftningen och ger, trots brister i redovis- ningen, en grov bild av antalet aktörer. Det är dock inte säkert att alla företag bedriver eller kommer att bedriva sådan verksamhet som omfattas av lagen. Redovisningen kan således endast ge en överblick.
Storleken på företagen inom området varierar från mycket stora företag till mycket små. Man kan bilda sig en uppfattning genom de uppgifter som finns av företag som idag bedriver televerksamhet. Enligt den officiella telestatistiken för 2000 från Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) ser fördelningen ut på följande sätt för företag som bedriver televerksamhet.
549
Tabell 11.1 Antal företag i näringsgrenarna nätdrift, radiering och kabel-TV-drift år 2000
Näringsgren Företagsstorlek (antal anställda) 0-9 00-00 00-00 50- Totalt | |||||
Nätdrift | 71 | 13 | 24 | 41 | 149 |
Radiering | 1 | - | 1 | 2 | 4 |
Kabel-TV- drift | 27 | - | 1 | 1 | 29 |
Totalt | 99 | 13 | 26 | 44 | 182 |
Källa: SIKA, Televerksamhet 2000
SIKA:s redovisning omfattar 182 företag inom området televerk- samhet. Företag inom området nätdrift omfattar styrning, kontroll och felhantering av telenät samt tillhandahållande av nättjänster inklusive mobiltelefoni. Radiering omfattar styrning, kontroll och mobilradiosystem. Kabel-TV-drift innefattar mottagning och vidaresändning av TV- och ljudradioprogram på kabel- TV respek- tive radionätet. Företag som hade en omsättning under 0,1 miljoner kronor år 2000 finns inte med i undersökningen.
Mer än hälften av företagen i undersökningen har mellan 0 och 9 anställda. Följande figur visar andelarna uppdelat efter företags- storlek.
Figur 11.1 Företag inom televerksamhet uppdelat efter företags storlek (antal anställda)
24% | 0-9 anställda | |
10-19 anställda | ||
14% | 54% | 20-49 anställda |
7% | 50 - anställda | |
Källa: SIKA, Televerksamhet 2000
550
11.2 Avgift för anmälan
Bakgrund
Enligt telelagen är ett företag skyldigt att anmäla tillhandahållande inom ett allmänt tillgängligt telenät av telefonitjänst till fast anslut- ningspunkt, mobil teletjänst, annan teletjänst som kräver tilldel- ning av kapacitet ur nummerplan för telefoni samt nätkapacitet. Förutom anmälan krävs tillstånd för att tillhandahålla telefonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil teletjänst eller nätkapacitet om verksamheten är av betydande omfattning.
Dagens avgiftssystem omfattar avgifter både för anmälnings- pliktig verksamhet och för tillståndståndspliktig sådan. Det nya förslaget medför vissa förändringar när det gäller avgifter.
Lagförslaget medför att telelagen upphör. En anmälningsskyl- dighet kommer att finnas även i fortsättningen men med en föränd- rad omfattning. Tillstånd motsvarande dem som föreskrivs i tele- lagen kommer inte att finnas kvar.
Enligt lagen om radiokommunikation krävs tillstånd för att få använda radiosändare. Den föreslagna lagen medför att även lagen om radiokommunikation upphör men för användning av radiosän- dare kommer det att krävas tillstånd och beslut även i framtiden. Någon förändring när det gäller avgifterna för sådana tillstånd är därför inte nödvändig.
Det föreslagna regelverket innebär att tillstånd krävs för använ- dande av adresser. Ett särskilt förfarande föreslås för adresser av betydande ekonomiskt värde.
Anmälningsplikt och avgift
Lagförslaget innebär en skyldighet för företag att anmäla tillhanda- hållande av allmänna kommunikationsnät och allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Verksamhet som enbart
551
består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enlig 1 kap. 1 § tredje stycket YGL skall inte anmälas.
Vidare anges i lagförslaget att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om skyldighet att betala en avgift för myndighetens verksamhet enligt lagen för den som bedriver verksamhet som är anmäld eller den som anmäler sådan verksamhet. Avgift får också tas ut av den som ansöker om tillstånd för att använda radiosändare.
Enligt auktorisationsdirektivets artikel 12 skall de administrativa avgifter som tas ut av företag som tillhandahåller ett nät eller en tjänst i enlighet med allmän auktorisation eller som har beviljats nyttjanderätt sammanlagt enbart täcka de administrativa kostnader som uppkommer för förvaltning, kontroll och genomförande av systemet med allmän auktorisation, samt för nyttjanderätter och särskilda skyldigheter enligt tillträdesdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster. Avgiften får inbegripa kostnader för internationellt samarbete, harmonisering och standardisering, marknadsanalys, övervakning av efterlevnaden och annan kontroll av marknaden samt lagstiftningsarbete som inbegriper utarbetande och genomförande av sekundärrätt, dvs. normer som gemenskapens institutioner utfärdar för att uppfylla de mål som sätts upp i ett fördrag (primärrätt), och förvaltningsbeslut, t.ex. beslut om tillträde och samtrafik.
Avgifterna skall åläggas de enskilda företagen på ett objektivt, öppet redovisat och proportionellt sätt så att de administrativa tilläggskostnaderna och de därmed sammanhängande avgifterna minimeras.
Av direktivet framgår vidare att när nationella regleringsmyndig- heter tar ut administrativa avgifter skall de årligen offentliggöra en översikt över sina administrativa kostnader och den sammanlagda summan av uppburna avgifter. Mot bakgrund av skillnaden mellan summan av avgifterna och de administrativa kostnaderna skall lämpliga justeringar göras.
Enligt skälen i direktivet bör ett system med avgifter inte leda till snedvridning av konkurrensen eller hinder för inträde på markna- den. Vidare sägs att med ett system med allmän auktorisation blir det inte längre möjligt att hänföra administrativa kostnader och därmed avgifter till enskilda företag, utom för beviljande av till- stånd till adresser, radiofrekvenser och rätt att installera faciliteter. Eventuella avgifter bör följa principerna i ett system med allmän auktorisation. Direktivet anger att ett exempel på ett rättvist,
552
enkelt och öppet alternativ till dessa kriterier för avgiftsfördelning kan vara en omsättningsrelaterad fördelningsnyckel. Om de administrativa avgifterna är mycket låga kan det också vara lämpligt med schablonmässigt beräknade avgifter med ett omsättningsrela- terat inslag.
Avgifterna skall enligt direktivet beakta behovet av en optimal användning av resurserna. De skall vara sakligt motiverade, icke- diskriminerande och proportionella till det avsedda syftet och ta hänsyn till de mål som anges i ramdirektivets artikel 8.
I kapitel 12 i detta betänkande beskrivs den verksamhet vi bedömer krävs av en myndighet till följd av det nya lagförslaget. Vidare redovisas en bedömning av de kostnader som myndigheten kommer att få till följd av det.
Bedömning av kostnader för företag
De uppgifter själva anmälan enligt anmälningskravet skall innehålla är begränsade och bör enligt vår uppfattning inte medföra någon märkbar administrativ kostnad för företagen.
Avgift för anmälan kommer enligt förslaget att kunna tas ut eftersom de avgiftsskyldiga får en motprestation. Vårt förslag innehåller endast en befogenhet att ta ut avgifter men inte något detaljerat förslag om hur avgiftssystemet skall vara uppbyggt. Vi föreslår inte någon annan finansiering än den avgiftsfinansiering som tillsynsmyndigheten har idag för en del av verksamheten. Det innebär en oförändrad finansiering av kostnader för den verksamhet som följer av den nya lagstiftningen. I det följande redovisas hur avgifter tas ut idag och vår bedömning av vilka principer som bör gälla för fortsatt avgiftsuttag.
I förordningen (1999:836) om finansiering av Post- och tele- styrelsens verksamhet anges förutsättningar för vissa avgifter som skall tas ut. I dagens system tas avgifter ut för både tillstånd och anmälning enligt Post- och telestyrelsens föreskrifter om avgifter enligt telelagen (PTSFS 2001:7). För närvarande är avgiften för ansökan om tillstånd för att bedriva televerksamhet 100 000 kronor per tillståndområde och för ansökan om förhandsbesked 5 000 kronor. Årsavgift för anmälningspliktig med en omsättning lägre än 5 miljoner kronor är 1 000 kronor. För omsättning högre än 5 mkr är avgiften 35 000 kronor. Årsavgiften för tillståndspliktig är 1,57 promille av årsomsättningen för den verksamhet som omfattas
553
av tillståndet, dock lägst 50 000 kronor. Uppgifter om omsätt- ningen begärs in av PTS från aktörerna. Omsättningsuppgiften är sekretessbelagd.
Avgifterna för ansökan om tillstånd att bedriva televerksamhet kommer inte att finnas kvar när det nya regelverket träder i kraft. Däremot kommer avgifter för anmälning att kunna tas ut.
Enligt vår uppfattning bör den närmare fördelningen av kostna- derna för tillsynsverksamheten fördelas i första hand utifrån omsättningen eller andra fördelningsmöjligheter. En differentiering av avgifterna bör ske med hänsyn till den tillsynsinsats respektive verksamhet traditionellt sett medför. Enligt lagförslaget bemyndi- gas regeringen även fortsättningsvis att meddela närmare före- skrifter om de belopp och det sätt på vilket debiteringar och betal- ningar skall ske. Regeringen ska ha rätt att bemyndiga en myndig- het att meddela föreskrifter på området.
Vid genomgång av myndighetens uppgifter med anledning av det nya regelverket, bedömer vi att verksamhetsnivån bör ligga på i stort sett samma nivå som tillsynsmyndigheten har idag. Den totala avgiftsnivån kan därför bedömas utifrån myndighetens budget- underlag. Av underlaget framgår att det beräknade behovet av avgiftsuttag för den del som diskuteras här uppgår till 79,8 miljoner kronor för 2003. För 2002 beräknas avgifterna uppgå till 73,7 miljoner kronor. Utfallet för 2001 var 66,3 miljoner kronor. En ökning är således beräknad. Ökningen mellan 2002 och 2003 är ungefär lika stor som den mellan 2001 och innevarande budgetår.
Det är svårt att bedöma avgiftens storlek för det enskilda företa- get eftersom det är osäkert hur många företag som kommer att beröras. Detta beror dels på otillräckliga uppgifter om antal aktö- rer, dels på svårigheter att bedöma hur många av dessa företag som kommer att bedriva anmälningspliktig verksamhet. Avgiften kan bli omsättningsrelaterad eller fördelad enligt någon annan fördelnings- grund. För att bedöma hur avgifterna kan fördela sig på olika före- tag krävs uppgifter om omsättningen för den anmälningspliktiga verksamheten om en sådan fördelningsprincip används. Idag läm- nas uppgifter om omsättning genom särskild redovisning från respektive företag till myndigheten. Med hänsyn till övriga osäker- heter har vi inte funnit det möjligt att närmare undersöka företa- gens omsättning i detta avseende.
Sammanfattningsvis anser vi det inte meningsfullt att redovisa beräknade kostnadskonsekvenser för ett enskilt företag då det måste bygga på ett flertal osäkra antaganden. Utfallet kan bli
554
11.3 Förändrat förfarande för tillstånd för användning av radiosändare
Lagförslaget innebär en möjlighet att hålla auktioner i ett förfa- rande med allmän inbjudan när det meddelas tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verk- samheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet.
Ett sådant förfarande medför kostnader för de företag som vill bedriva sådan verksamhet eftersom de måste betala för tillståndet. Hur stora dessa kostnader blir är inte möjligt att förutse då det bl.a. beror på antal intresserade aktörer och det allmänna konjunktur- läget. Man kan dock anta att det, i samband med ett auktionsförfa- rande, i de flesta fall handlar om större aktörer med stora finansiella möjligheter.
11.4 Förändrat förfarande för tillstånd för användning av adresser
Ett nytt förfarande för tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde införs. Förfarandet innebär att en tilldelning kan ske bl.a. efter ett konkurrensförfarande, dvs. auktion. Den högst- bjudande operatören får därmed betala ett pris för adressen. Pris- nivån är på samma sätt som vid auktioner för tillstånd att använda radiosändare bl.a. beroende av antalet intresserade aktörer.
555
11.5 Avgift för medgivande till överlåtelse av tillstånd
11.6 Förändrade regler om samtrafik
1. De företag som tidigare tvingats tillhandahålla samtrafik till kostnadsbaserade priser har nu möjlighet att ta ut ett marknadspris vilket kan vara högre.
2. En eventuell höjning av priset för samtrafik kan antas drabba mindre företag i första hand då de inte har något eget nät där högre priser kan tas ut som kompensation.
Den exakta kostnadskonsekvensen av detta förslag kan inte beräk- nas. Det beror bl.a. på konkurrenssituationen på marknaden. För- slaget följer de krav som ställs i tillträdesdirektivet. Lagen innehål- ler dock också regler som medger att krav på kostnadsbaserad samtrafik kan ställas på den dominerande aktören om inte konkur- rensen är effektiv. Det innebär att det finns en mekanism i regler- ingen som minskar risken för att priserna blir för höga.
11.7 Tvister
Idag bedriver Post- och telestyrelsen en medlingsverksamhet som är kostnadsfri för parterna. I den lag som presenteras i detta betän- kande ingår ett förslag om en särskild nämnd för tvistlösning mel- lan enskilda. Parterna kan gemensamt bestämma att hänskjuta en tvist i vilken fråga som helst med anledning av lagen till nämnden, som skall finansieras av parterna.
Att vända sig till nämnden är frivilligt. Nämnden skall enligt för- slaget bestå av ordförande och, om inte parterna bestämmer annat, två andra ledamöter. Parterna skall solidariskt betala skälig ersätt-
556
Om det däremot uppkommer en tvist mellan enskilda i anled- ning av ett beslut som myndigheten fattar med anledning av lagen får en part hänskjuta tvisten för avgörande till den myndighet som fattat beslutet. Myndigheten kan då, om det med hänsyn till tvis- tens beskaffenhet är lämpligare, i stället för att ta upp tvist till prövning, hänskjuta tvisten för medling. Parterna ska då beredas tillfälle att komma med förslag till lämplig person att vara medlare. Kan de inte enas utser myndigheten en medlare. Kostnaderna för medlarens arbete och utlägg skall solidariskt betalas av parterna. Kostnaden för det enskilda företaget beror på tvistens omfattning och hur lång tid medlaren tas i anspråk.
Denna nya utformning av tvistlösningen kan medföra kostnads- ökningar för småföretag. Det är emellertid inte troligt att det skulle drabba små- och medelstora företag i större omfattning än större företag. Någon beräkning av en eventuell kostnadsökning är inte möjlig att göra. Det torde emellertid inte röra sig om större belopp.
11.8 Lokaliseringsinformation avseende larmnumret
Lagförslaget medför en allmän skyldighet för operatörer att i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla lokaliseringsupp- gift för nödsamtal.
Idag finns inte något sådant krav på lokaliseringsinformation från mobilsamtal till larmnumret. Kravet kan innebära kostnader för berörda företag. Enligt vad utredningen inhämtat från bran- schen är kostnaden beroende av den tekniska lösningen. Olika system kan ha olika precision för lokaliseringsangivelser och högre precision kan ge högre kostnader. Man menar att den kommersiella utvecklingen kommer att driva fram lokaliseringsbaserade tjänster och att den tekniska lösningen antagligen kommer att variera mellan olika operatörer.
Kostnaderna för företagen är beroende av om det ställs krav på särskild teknik och tidpunkt för när sådan teknik skall införas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreslås meddela föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt kraven skall fullgöras. Det föreslagna regelverket innehåller inte några sådana särskilda föreskrifter.
557
11.9 Utredningens samråd om konsekvenser för företag
I enlighet med utredningsdirektiven har samråd skett med Näringslivets Nämnd för Regelgranskning. Vi har under utred- ningens gång även haft kontakt med företrädare från branschföre- ningarna IT-företagen och Svenskt näringsliv.
558
12.1 Inledning
Det lagförslag vi för fram medför i vissa fall finansiella konsekven- ser. I detta kapitel redovisas vår bedömning av hur kostnaderna för staten påverkas av det nya regelverket. Vi har begränsat vår bedöm- ning till de förändringar som uppkommer till följd av de nya EG- direktiven. Den föreslagna lagen innehåller därutöver regler som anpassats efter förslag som lämnats i annan ordning. Någon närmare redogörelse för kostnadskonsekvenserna av dessa förslag görs inte här. Vi ser dock inte att de bör leda till någon beaktansvärd kostnad för staten.
Då förslaget grundar sig på de nya EG-direktiven på området är i de flesta fall utrymmet för att anpassa regelverket till kostnads- bilden begränsat. Det är dock vår uppfattning att regelverket totalt sett inte medför någon mer omfattande kostnadsökning.
12.2 Myndighetskostnader
Post- och telestyrelsen (PTS) är enligt sin instruktion (1997:401) central förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar, sektors- ansvar, inom post-, tele- och radioområdena. PTS skall bl.a. pröva frågor om tillstånd och utöva tillsyn enligt telelagen och lagen om radiokommunikation.
En av våra uppgifter enligt utredningsdirektivet är att föreslå påkallade förändringar i myndighetsstrukturen. Denna del av upp- draget kommer att utföras först under hösten 2002. De slutsatser och förslag vi då kommer att presentera kan självklart väsentligt påverka kostnadseffekterna av det nu lämnade lagförslaget. Trots det har vi ansett det lämpligt att göra en beräkning av kostnadskon- sekvenserna utifrån dagens förhållanden. Vi har därvid utgått från Post- och telestyrelsens nuvarande verksamhet och finansiering, så
559
som de framgår av myndighetens regleringsbrev och budgetunder- lag.
Post- och telestyrelsen har enligt instruktionen bl.a. till uppgift att främja en sund konkurrens, övervaka pris- och tjänsteutveck- lingen och följa utvecklingen inom radio-, tele- och IT-området, särskilt vad gäller säkerhet vid elektronisk informationsöverföring. Vidare har myndigheten uppgifter inom EU-arbete och annan internationell verksamhet. Inom det internationella området skall myndigheten bl.a. utreda behovet av och medverka vid tillkomsten av överenskommelser mellan Sverige och andra länder samt hand- lägga frågor som rör Sveriges deltagande i verksamheten inom EU. En annan uppgift som vilar på Post- och telestyrelsen är upphand- ling av bl.a. teletjänster för att tillgodose funktionshindrades behov. Även tjänster inom andra områden än elektronisk kommu- nikation, såsom post- och kassaservicetjänster, upphandlas av myndigheten. Genom upphandling skall även totalförsvarets behov av post- och teletjänster under höjd beredskap tillgodoses och samhällets beredskap mot allvarliga störningar av telesystemet i fred stärkas.
Det föreslagna regelverket innebär förutom en breddning av området också förändrade myndighetsuppgifter såsom
• Marknadsanalys
• Fler förvaltningsbeslut
• Möjlighet till auktionsförfarande vid frekvenstilldelning
• Nytt förfarande vid tilldelning av adresser av betydande ekono- miskt värde
• Nytt samrådsförfarande
• Förändrade handläggningstider
Följande uppgifter försvinner från myndigheten som en följd av den nya lagen:
• Beslut om tillstånd för televerksamhet
• Medlingsverksamhet
560
Marknadsanalys
Enligt lagförslaget skall en myndighet som regeringen bestämmer årligen besluta vilka produkt- och tjänstemarknader som har sådana särdrag att det är motiverat att införa skyldigheter för operatörer. Fortlöpande skall de relevanta marknaderna analyseras och beträf- fande varje marknad skall det fastställas om det råder effektiv kon- kurrens. Om myndigheten bedömer att det inte råder effektiv konkurrens skall den identifiera företag med betydande inflytande på marknaden.
Som framhållits inledningsvis har utredningen med sitt förslag inte tagit ställning till vilken myndighet som skall utföra dessa marknadsanalyser. PTS nuvarande uppgifter och verksamhet får dock som nämnts tjäna som underlag och referensmaterial för våra överväganden.
Viss marknadsanalys måste inledas snarast för att förbereda tillämpningen av det nya regelverket. Vi menar att det närmast fal- ler på PTS att i samarbete med Konkurrensverket utföra dessa.
Post- och telestyrelsens nuvarande uppgifter omfattar bl.a. att främja en sund konkurrens och övervaka pris- och tjänsteutveck- lingen samt följa utvecklingen inom post-, radio-, tele- och IT- området. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 2002 skall myndig- heten lämna en sammanfattande bedömning av tillståndet och ut- vecklingen inom sektorsområdet och dess olika delmarknader. PTS publicerar idag rapporter, till viss del innehållande analyser avse- ende konkurrenssituationen, bl.a. om den svenska telemarknaden, mobilteleområdet, Internetmarknaden och bredbandsområdet. Vissa av de marknader som fortlöpande skall analyseras enligt det nya regelverket omfattas alltså redan i dag av myndighetens rap- portverksamhet. Med det nya regelverket kommer dock ett vidare område och fler företag än tidigare att omfattas.
Sammantaget kan sägas att marknadsanalyser enligt regelverket ställer mer preciserade krav på myndigheten än vad som följer av myndighetens nuvarande uppgifter i så måtto att konkurrenssitua- tionen på marknaden skall analyseras och bedömas. Enligt vår bedömning bör dock detta kunna rymmas inom den verksamhet som budgeterats för PTS verksamhet.
561
Fler förvaltningsbeslut
Många skyldigheter som tidigare föreskrivits generellt i lag kom- mer med den nya lagstiftningen i stället att åläggas genom beslut som en myndighet skall fatta. Det rör främst samtrafik och andra former av tillträde samt samhällsomfattande tjänster.
Tillträde och samtrafik
Enligt 32 § telelagen föreligger en generell skyldighet att bedriva samtrafik för den som tillhandahåller anmälningspliktiga tjänster. Det föreslagna regelverket innebär att denna generella skyldighet försvinner. I stället införs en generell skyldighet för operatörer av allmänna kommunikationsnät att förhandla om samtrafik med andra företag.
På vissa marknader kan det dock finnas skillnader i förhandlings- styrka mellan olika företag vilket kan förhindra tillkomsten av fri- villiga överenskommelser om samtrafik och andra former av till- träde. För bl.a. sådana situationer ges möjlighet för en myndighet att ingripa med förpliktelser om samtrafik och andra former av tillträde. I de flesta hänseenden kan en sådan förpliktelse riktas endast mot ett företag som har ett betydande inflytande på mark- naden i fråga. Under vissa särskilda förutsättningar, särskilt vad avser samtrafik, kan dock ett beslut riktas mot alla företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde till ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät. Det kan antas att det i vart fall inledningsvis kan komma att behöva fattas flera beslut om sådan samtrafik. Också kravet på en myndighet att göra marknadsanalyser kommer att medföra ett ökat antal förvaltningsbeslut.
Det ökade antalet förvaltningsbeslut bör dock enligt vår upp- fattning inte medföra ökade kostnader i någon större omfattning.
Samhällsomfattande tjänster
Enligt lagförslaget kan den som bedöms lämplig förpliktas att till- handahålla samhällsomfattande tjänster, om det behövs för att till- godose slutanvändarnas behov. Förfarandet är i princip detsamma som idag då en operatör kan utpekas att tillhandahålla en samhälls- omfattande tjänst genom villkor i det tillstånd som krävs för att utöva televerksamhet.
562
Då skillnaden mellan det nya förfarandet och nuvarande endast består i att ett särskilt beslut skall fattas om samhällomfattande tjänster bör det enligt vår mening inte betyda någon större föränd- ring av myndighetens kostnader.
Möjlighet till auktionsförfarande vid frekvenstilldelning
När tillstånd för att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar skall fördelas och det kan antas att fre- kvensutrymmet inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla, skall enligt vårt förslag tillstånd meddelas efter allmän inbjudan till ansökan. Förfarandet vid fördelningen av tillstånd kan ske på två sätt. Det ena är fördelning efter ett jämförande urvalsförfarande,
s.k. skönhetstävlan, vilket är på det sätt fördelning sker i dag. Det andra, och nya, förfarandet är att tilldelning kan ske efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för till- ståndet skall vara utslagsgivande, t.ex. auktion.
Det nya förfarandet innebär vissa förändrade krav på myndig- hetens insats vid fördelning av tillstånd för radiosändare. Kostna- derna för ett sådant förfarande kan vara höga, åtminstone inled- ningsvis. Förberedelser och rutiner måste arbetas fram, vilket kan ta stora resurser i anspråk. Man kan dock anta att när sådana ruti- ner en gång utarbetats blir den framtida hanteringen mindre resurskrävande. Noteras skall även att de administrativa kostna- derna för hanteringen kan täckas genom avgifter enligt 7 kap. 22 § i den föreslagna lagen.
Post- och telestyrelsen har redan idag omfattande kostnader för tilldelning av tillstånd genom jämförande urval. Att möjligheten till ett auktionsförfarande införs bör enligt vår mening inte generera högre kostnader än det förfarande som tillämpas idag. Det kan tvärtom antas att det leder till lägre kostnader på sikt när funge- rande rutiner tagits fram.
Nytt förfarande vid tilldelning av adresser av betydande ekonomiskt värde
Ett nytt förfarande för tilldelning av adresser av betydande ekono- miskt värde föreslås. Det innebär att tillstånd skall beviljas efter endera ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att
563
betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter ett förfa- rande med slumpmässig tilldelning (lottning). Förfarandet är nytt för myndigheten och torde medföra administrativa kostnader. Någon uppskattning av dessa kostnader har inte kunnat göras, men de torde inte bli betydande och skall dessutom avgiftsfinansieras.
Nytt samrådsförfarande
Det nya regelverket innehåller tvingande samrådsregler för den nationella myndigheten. Det gäller dels nationella, dels gränsöver- skridande samrådsförfaranden inom EU och EES. På det nationella planet skall myndigheten ge berörda parter skälig tidsfrist att yttra sig över preliminära förslag till beslut om en åtgärd. Vidare skall hänsyn tas till synpunkter från slutanvändare, konsumenter, till- verkare och företag. Det gränsöverskridande samrådet skall ske under vissa förutsättningar som syftar till att säkerställa att regel- verket tillämpas konsekvent i de olika medlemsstaterna.
Även om internationellt arbete ingår bland Post- och telestyrel- sens nuvarande uppgifter innebär det föreslagna samrådsförfaran- det nya uppgifter för myndigheten. Detta kommer att innebära ökade kostnader, särskilt inledningsvis då rutiner och former måste tas fram för att samrådsförfarandet skall fungera på ett effektivt sätt.
Förändrade handläggningstider
Det nya regelverket medför förändrade krav på handläggningstider för olika typer av ärenden. Exempelvis ställs krav på att beslut om tillstånd för användning av radiosändare skall lämnas inom sex veckor efter det att ansökan kommit in till myndigheten. Beslut om tillstånd att använda adress för elektronisk kommunikation skall meddelas inom tre veckor. Tidigare var kraven inte lika hårda. Enligt myndighetens regleringsbrev för 2002 skall den genomsnitt- liga handläggningstiden för tillståndsärenden, inom verksamhets- grenen radio, inte överstiga 100 dagar. Kravet avser de ärenden som inte kräver internationell koordinering. Enligt myndighetens års- redovisning för 2001 avgörs dock merparten av ansökningarna på kortare tid. Beslut om tillstånd tog i genomsnitt 34,4 kalenderdagar under 2001 vilket är något mer än det krav som ställs enligt det nya
564
regelverket. Kravet på kortare handläggningstider kan medföra ökade kostnader för myndigheten.
Beslut om tillstånd för televerksamhet
Genom auktorisationsdirektivet införs ett nytt förenklat auktori- sationssystem. Den tillståndsplikt som finns i fråga om televerk- samhet av betydande omfattning enligt dagens regelverk försvinner och ersätts med en anmälningsplikt. Därmed försvinner kostna- derna för tillståndsförfarandet från myndigheten.
Medlingsverksamhet
I lagförslagets nionde kapitel finns ett förslag om en särskild nämnd för tvistlösning mellan enskilda. Förslaget innebär vidare att den medlingsverksamhet som Post- och telestyrelsen bedriver idag upphör.
Övriga verksamheter
Post- och telestyrelsen disponerar idag anslag för upphandling av bl.a. tjänster för funktionshindrade samt åtgärder för att skydda telekommunikationerna mot hot i krigstid, mot informations- operationer samt mot allvarliga hot och påfrestningar i fredstid. Någon större kostnadsförändring inom dessa områden bedömer vi inte att det nya regelverket kommer att medföra.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis innebär våra förslag vissa nya och förändrade myndighetsuppgifter. Vår bedömning är dock att kostnaderna för dessa kan hanteras inom ramen för den verksamhet som planerats och budgeterats för PTS nuvarande verksamhet och som framgår av myndighetens budgetunderlag för åren 2003–2005. Denna bedömning grundar sig på de omedelbara konsekvenserna av den i detta delbetänkande föreslagna regleringen. I det fortsatta utred- ningsarbetet skall en genomgång av myndighetsstrukturen göras
565
vilket kan leda till andra bedömningar vad gäller kostnader och finansiering.
12.3 Övriga kostnader
Förvaltningsdomstolarna
Till följd av det nya regelverket kommer antalet överklagbara myn- dighetsbeslut att öka. Det finns då en viss risk för fler överklagan- den till förvaltningsdomstol. I dag är det främst ärenden som rör samtrafik som tar domstolarnas resurser i anspråk.
Vi föreslår ett system med en särskild nämnd som parterna kan hänskjuta en tvist till. Nämndens beslut är inte möjligt att över- klaga. Vi bedömer att det finns goda förutsättningar för att ett flertal av samtrafikstvisterna kommer att föras dit.
Det nya regelverket kommer å ena sidan att ge upphov till tvister och därmed även till missnöje med myndighetens avgörande som föranleder överklaganden. Å andra sidan kommer vissa av dagens överklaganden att försvinna. Sammantaget gör vi dock bedöm- ningen att det finns en viss risk för att antalet överklaganden kommer att öka något. Dessa bör dock kunna hanteras inom ramen för domstolsväsendets befintliga resurser.
Allmänna reklamationsnämnden
Det nya EG-regelverket anger att medlemsstaterna skall säkerställa att förfaranden som är enkla och öppna för insyn till en låg kostnad kan tas i anspråk för reglering av olösta konsumenttvister utanför domstol när det gäller frågor som omfattas av USO-direktivet.
Vi föreslår att en prövning av konsumenttvister utanför domstol bör ske inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verk- samhet och att reglerna för upptagande av ärenden anpassas till kraven i det nya regelverket.
Vi bedömer att kostnaderna för nämndens verksamhet med anledning av detta kan komma att öka något. Dessa bör dock kunna hanteras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens befintliga resurser.
566
12.4 Funktionellt tillträde till Internet
En nyhet i den nya lagen är att en operatör kan förpliktas att till- handahålla slutanvändare en anslutning till det fasta telefonnätet som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Det underlag ut- redningen haft tillgång till tyder på att ett sådant krav kan medföra behov av en uppgradering av befintligt nät till en betydande kost- nad, kanske flera miljarder kr.
En sådan kostnad kan rimligen inte bäras av den förpliktade ope- ratören ensam. EG-regelverket innehåller bestämmelser om finan- siering av sådana tjänster genom bidrag från samtliga operatörer. Utredningen anser i och för sig att det vore av värde att införa ett sådant system, men har av särskilda skäl avstått från att lägga fram ett konkret lagförslag (se avsnitt 10.7.5). Som enda alternativ finan- siering föreslås därför en möjlighet för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer att upphandla en samhällsom- fattande tjänst, om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostna- derna.
Mot denna bakgrund kan det inte uteslutas att en skyldighet att tillhandahålla en anslutning som medger ett funktionellt tillträde till Internet kan medföra betydande kostnader för staten.
12.5 Finansiering av myndighetsverksamheten
Post- och telestyrelsen finansieras dels genom anslag, dels genom avgifter.
Anslagen avser finansiering av förvaltningskostnader för vissa uppgifter bl.a. upphandling av samhällsomfattande tjänster samt totalförsvarsåtgärder avseende telekommunikationer m.m. och postbefordran. Vidare disponerar myndigheten anslag för upp- handling av åtgärder för att skydda telekommunikationerna mot
567
hot i krigstid, informationsoperationer och allvarliga hot och påfrestningar i fredstid.
Den avgiftsfinansierade verksamheten avser delar av verksam- hetsgrenen IT-tillit samt verksamhetsgrenarna IT-tillgänglighet, tele, post och radio. Bestämmelser om avgiftsskyldighet finns i telelagen, lagen om radiokommunikation, lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning, lagen (2000:832) om kvalifice- rade elektroniska signaturer m.m. samt postlagen (1993:1684). En redogörelse för reglerna i telelagen och lagen om radiokommuni- kation finns i avsnitt 10.9.
I förordningen (1999:836) om finansiering av Post- telestyrel- sens verksamhet ges närmare bestämmelser om de avgifter som får tas ut och som myndigheten får disponera.
Inom radioområdet innebär lagförslaget inte någon förändring när det gäller krav på tillstånd. Däremot kommer tillståndsplikt för televerksamhet inte att finnas kvar, vilket medför att avgiftsin- komsterna för dessa tillstånd försvinner. Företag som tillhandahål- ler elektroniska kommunikationsnät och tjänster kommer dock att vara anmälningspliktiga.
Avgifter
Enligt lagförslaget (7 kap. 22 §) kan avgift tas ut från den som bedriver verksamhet som är anmäld, anmäler sådan verksamhet, ansöker om tillstånd för att använda radiosändare eller adress ur nationell adressplan eller innehar sådant tillstånd eller söker med- givande om överlåtelse av tillstånd för att använda radiosändare eller adress.
I stort sett är det endast de inkomster som är förknippade med tillstånd enligt telelagen som försvinner med det nya regelverket. Dessa inkomster kan ersättas med avgifter för de operatörer som blir anmälningspliktiga. Eftersom vår bedömning är att resursbeho- vet kan hanteras inom den ram som myndigheten redan budgeterat för blir skillnaden jämfört med dagens finansieringssituation inte så stor. En skillnad är dock att antalet anmälningspliktiga företag blir fler vilket gör att avgiftsuttaget kan spridas ut på flera. Det nya regelverket föreslås träda i kraft den 25 juli 2003 viket innebär att reglerna avseende avgifter ändras under pågående budgetår.
568
12.6 Inkomster för staten
Den möjlighet att använda auktion som förfarande vid tillstånd att använda radiosändare och vissa adresser som införs innebär möjlig- heter till inkomster för staten. Inkomsterna från ett sådant förfa- rande kan bli höga. Inkomsterna skall enligt budgetlagen (1996:1059) redovisas brutto på statsbudgeten om inte inkoms- terna endast skall täcka verksamhetens utgifter vilket inte är fallet när det gäller inkomster från ett auktionsförfarande. De administ- rativa kostnader myndigheten har för tillståndsgivningen bör kunna täckas antingen genom att myndigheten tillförs anslag från inkomsten från tillståndsgivningen eller inom ramen för det sed- vanliga avgiftsuttaget.
I sammanhanget bör framhållas att inkomster som redovisas brutto på statsbudgeten kan användas för att täcka alla utgifter som redovisas mot anslag. Vi vill därför peka på att inkomster från auk- tioner kan skapa utrymme för finansiering av tjänster till slut- användare, t.ex. för att de skall erbjudas ett funktionellt tillträde till Internet.
569
13 Förslaget till lag om elektronisk kommunikation
Lagens mål
1 § Bestämmelserna i denna lag syftar till att främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommu- nikationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster samt att främja slutanvändarnas intressen.
Vid lagens tillämpning skall särskilt beaktas elektroniska kommu- nikationers betydelse för yttrandefrihet och informationsfrihet samt intresset av att enskilda och myndigheter ges största möjliga tillgång till effektiva och säkra elektroniska kommunikationer och ett stort urval av elektroniska kommunikationstjänster av god kvalitet till rimliga priser.
Vid beslut om tillstånd, förpliktelser och andra ingripanden samt åtgärder i övrigt skall utifrån ändamålet med åtgärden hänsyn även tas till
1. att radiofrekvenser och adressresurser används effektivt och förvaltas ändamålsenligt,
2. att innovation och investeringar i infrastruktur främjas,
3. personlig integritet,
4. nätens och tjänsternas säkerhet och uthållighet,
5. allmän ordning.
Lagen inleds med en allmän portalparagraf, som anger de bakom- liggande intressen som lagen syftar till att tillgodose. Dessa intres- sen överensstämmer i stort sett med de i artikel 8 i ramdirektivet uppräknade och har sin huvudsakliga motsvarighet i 2 § telelagen.
Paragrafens första stycke anger lagens grundläggande ändamål, nämligen att skapa konkurrens och att främja slutanvändarnas intressen. Konkurrensintresset gör sig särskilt gällande för regler- ingen om samtrafik och andra former av tillträde i 4 kap., medan
573
slutanvändarnas intresse står i förgrunden för bestämmelserna i 5 kap. I enlighet med de övergripande politiska mål som vi föreslår skall ställas upp för området elektronisk kommunikation är kon- kurrens ett medel att uppnå bästa möjliga utbyte för användarna i fråga om ett stort urval av elektroniska kommunikationstjänster av god kvalitet till rimliga priser. Xxxxx konkurrensintresset måste därför bedömas med hänsyn till vad som är bäst för slutanvändarna. Med begreppet rimligt pris avses detsamma som i telelagen, se prop. 1996/97:61, s. 72 f.
Av andra stycket följer att det vid myndighetsutövningen särskilt skall beaktas bl.a. de grundlagfästa yttrande- och informations- friheterna. Effektiva elektroniska kommunikationer är ett viktigt instrument för att värna och öka den språkliga och kulturella mångfalden i samhället. Samtidigt kan åtgärder enligt lagen verka inskränkande på grundlagsfästa rättigheter. Under inga förhållan- den får en åtgärd innebära sådana begränsningar i vidare mån än vad grundlagarna medger. Men också inom ramen för det tillåtna området bör det iakttas försiktighet med åtgärder som kan begränsa yttrande- och informationsfriheten.
Vid tillämpningen av olika bestämmelser i lagen kan inte sällan olika intressen komma att stå mot varandra. Bestämmelsen i tredje stycket pekar ut vissa intressen som mer angelägna att tillgodose. Intresseavvägningen skall göras utifrån den effekt som eftersträvas med den regel som tillämpningen avser i det enskilda fallet. Det uttrycks genom att intressena skall viktas med hänsyn till ändamå- let med åtgärden i fråga. I detta ligger även att varje åtgärd skall vara proportionell utifrån det fastställda problemets art, vilket även kommer till uttryck i 7 kap. 2 §.
Lagens tillämpningsområde
2 § Denna lag gäller elektroniska kommunikationsnät och kommuni- kationstjänster med tillhörande faciliteter och tjänster.
Lagen är inte tillämplig på frågor som rör innehållet i tjänster som tillhandahålls via elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.
Bestämmelserna i första stycket fastställer lagens tillämpnings- område. Vad som avses med elektroniska kommunikationsnät, elektroniska kommunikationstjänster och tillhörande faciliteter
574
framgår av 5 §. Utrustning som ansluts till nätet på abonnentsidan av en nätanslutningspunkt, t.ex. dataterminaler och annan sådan utrustning, omfattas inte av bestämmelserna i denna lag, se även under kommentaren till 4 §.
Genom bestämmelsen i andra stycket undantas från lagens tillämpningsområde tillhandahållande av innehållstjänster, dvs. tjänster som inte helt eller huvudsakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät. Undantaget från tillämpningsområdet är t.ex. innehållet i radio- och TV-program och tjänster som innebär tillhandahållande av innehåll på Internet. I 6 kap. finns dock bestämmelser om skydd för hemligheter för elektroniska meddelanden.
När det gäller lagens förhållande till grundlagen hänvisas till all- mänmotiveringen avsnitt 10.5.1 under Etableringsfriheten enligt yttrandefrihetsgrundlagen m.m.
3 § Bestämmelserna i denna lag ersätter inte tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag.
Genom bestämmelsen klargörs att ett beslut enligt denna lag inte ersätter sådan offentligrättslig tillståndsprövning som föreskrivs i annan lag. Av detta följer att beslut som innebär offentligrättsligt tvång, t.ex. beslut om samlokalisering eller gemensamt utnyttjande av utrustning eller egendom, enligt denna lag inte ersätter föreskri- ven prövning enligt t.ex. ledningsrättslagen (1973:1144), expropri- ationslagen (1972:719), fastighetsbildningslagen (1970:988), plan- och bygglagen (1987:10) samt miljöbalken (1998:808). Frågan om förhållandet till annan lag generellt behandlas i avsnitt 10.3.3.
4 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmän- heten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel i radio- och TV-lagen (1996:844).
Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.
I första stycket anges att det finns bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program även i radio- och TV-lagen (1996:844). Av andra stycket följer att det finns särskilda bestämmelser om radio- och teleterminalutrustning som är avsedd att anslutas till ett elektroniskt kommunikationsnät.
575
Definitioner
5 § I lagen avses med
abonnent: fysisk eller juridisk person som har ingått avtal med en leverantör av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjäns- ter om tillhandahållande av sådana tjänster,
abonnentupplysning: förvärvsmässig verksamhet för upplysning om abonnentuppgifter till allmänheten eller för förmedling av abonnent- uppgifter för sådant ändamål,
allmänt kommunikationsnät: elektroniskt kommunikationsnät som helt eller huvudsakligen används för att tillhandahålla allmänt till- gängliga elektroniska kommunikationstjänster,
allmänt telefonnät: elektroniskt kommunikationsnät som används för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, fax, data och andra former av kommuni- kation mellan nätanslutningspunkter,
användare: fysisk eller juridisk person som använder eller efterfrå- gar en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
elektroniskt kommunikationsnät: system för överföring och i tillämpliga fall utrustning för koppling eller dirigering samt andra resurser som medger överföring av signaler via tråd, via radio, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmedier obero- ende av vilken typ av information som överförs,
elektronisk kommunikationstjänst: tjänst som vanligen tillhanda- hålls mot ersättning och som helt eller huvudsakligen utgörs av över- föring av signaler i elektroniska kommunikationsnät,
facilitet: nät, nätelement, utrustning, anläggning, funktion och annat dylikt,
lokaliseringsuppgift: uppgift som behandlas i ett elektroniskt kom- munikationsnät och som visar den geografiska positionen för termi- nalutrustningen för en användare av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
nätanslutningspunkt: fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät,
nödsamtal: samtal till nödnummer, enligt fastställd adressplan för telefoni, för att nå samhällets alarmerings- och räddningstjänst,
operatör: den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet,
radioanläggning: anordning som möjliggör radiokommunikation eller bestämning av position, hastighet eller andra kännetecken hos ett
576
föremål genom sändning av radiovågor (radiosändare) eller mottag- ning av radiovågor (radiomottagare),
radiokommunikation: överföring, utsändning eller mottagning av tecken, signaler, skrift, bilder, ljud eller meddelande av varje slag med hjälp av radiovågor,
radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser från 9 kilo- hertz till 3 000 gigahertz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare,
samtal: en förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägs- kommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid,
samtrafik: fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommu- nikationsnät för att göra det möjligt för operatörers användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhan- dahålls i näten,
skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radio- navigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radio- kommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestäm- melser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser,
slutanvändare: användare som inte tillhandahåller allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommuni- kationstjänster,
telefonitjänst: tjänst som avser möjlighet att ringa upp eller ta emot nationella och internationella samtal och tillgång till alarmerings- och räddningstjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell adressplan,
tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät: etable- ring, drift, kontroll eller tillgängliggörande av ett sådant nät,
tillhörande facilitet: facilitet som möjliggör eller stöder tillhanda- hållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elek- troniska kommunikationstjänster,
trafikuppgift: uppgift som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera det.
I denna paragraf angivna definitioner är hämtade dels från direktiven och radiospektrumbeslutet i EG:s nya regelverk på området för elektronisk kommunikation, dels från telelagen och lagen om radiokommunikation. I vissa fall har mindre justeringar gjorts för att definitionerna bättre skall stämma överens med
577
befintliga författningar och svensk författningsskrivning i all- mänhet. Ledning vid tolkning av begreppen kan i förekommande fall hämtas från direktiven och beslutet samt från motiven till telelagen och lagen om radiokommunikation samt den rättstillämpning som finns på området.
Termen abonnent återfinns i telelagen. Detsamma gäller begrep- pet användare. Med undantag för utsändning av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL kan i fråga om begreppens innebörd vägledning hämtas från telelagen.
Den som tar emot utsända programkanaler via en radio- eller TV-mottagare och för detta betalar föreskriven licens eller tar emot ett färdigpaketerat programutbud i kabel, via satellit eller i mark- sändning som sänds ut via radio och kan tas emot genom ett system för villkorad tillgång i en digital-TV-box torde inte abon- nera på en elektronisk kommunikationstjänst. Ingår däremot i ett sådant abonnemang en möjlighet till bredbandsuppkoppling mot Internet via ett sådant nät för utsändning till allmänheten är det i denna del fråga om en elektronisk kommunikationstjänst. Pro- grambolag som Sveriges Television och Sveriges Radio använder sig av en elektronisk kommunikationstjänst för att sända ut program till sina tittare och lyssnare. Denna tjänst torde normalt inte vara att anse som allmänt tillgänglig. Programbolagen kan också själva sända ut sina program, om de har tillgång till radiosändare. Så sker också i vissa fall. Någon elektronisk kommunikationstjänst förelig- ger inte heller i ett sådant fall.
I 6 kap. används begreppet användare med en särskild definition som bara omfattar fysiska personer. Det beror på att syftet med dessa bestämmelser huvudsakligen är att skydda behandlingen av personuppgifter.
Abonnentupplysning är ett begrepp som efter prop. 2001/2002:98 har intagits i telelagen (SFS 2002:282). Vad som anges i propositio- nen bör kunna tjäna till vägledning också här.
Ett grundläggande begrepp i lagen är elektroniskt kommunika- tionsnät. Det omfattar alla typer av telenät enligt telelagens defini- tion. Därutöver omfattas nät som används för utsändning av radio- program som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Beträffande vad som gör att ett nät är att anse som ett allmänt kommunikationsnät hänvisas till allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.1.
Den definition som föreslås för allmänt telefonnät har likheter med telelagens definition för telefonitjänst. Med ett allmänt tele- fonnät avses sådana elektroniska kommunikationsnät som används
578
för tillhandahållande av allmänt tillgängliga telefonitjänster och som möjliggör överföring av tal, fax, och data och andra former av kommunikation mellan nätanslutningspunkter. I det får anses ligga att nätet typiskt sett skall vara anpassat för överföring av tal. Det kan vara flera faktorer som tillsammans gör att denna förutsättning är uppfylld. Dels kan det vara beroende av det fysiska nätets förut- sättningar, dels av det logiska nätets uppbyggnad och funktioner. Det kopplade kretsbundna accessnätet för fast telefoni och GSM- nät för mobiltelefoni är exempel på telefonnät. Det är inte endast det fysiska nätet som gör att ett nät blir att betrakta som ett tele- fonnät, utan också den logiska uppbyggnaden. Ändras uppbyggna- den, t.ex. med hjälp av teknik för digitalisering, s.k. xDSL-teknik ( Digital Subscriber Line), eller genom paketkoppling i mobilnäten, så att nätet inte längre typiskt sett är anpassat för tal utgör nätet i den delen i allmänhet inte längre del av ett allmänt telefonnät. Där- emot är nätet fortfarande ett elektroniskt kommunikationsnät som kan vara allmänt.
Begreppet elektronisk kommunikationstjänst är avsett att urskilja sådana tjänster som innebär ett kommersiellt tillhandahållande av tjänster till andra. Sådana tjänster tillhandahålls vanligen mot ersättning. I vissa fall tillhandahålls dock kommersiella tjänster gratis till slutkunden. Det kommersiella inslaget manifesteras då på något annat sätt, vanligen genom reklamfinansiering. Sker till- handahållandet på rent ideell basis omfattas däremot tjänsten inte av begreppet. Exempel på det kan vara tillhandahållande av s.k. forskarnät eller liknande nät främst inom universitetsvärlden. Genom att det i definitionen anges att tjänsten helt eller huvud- sakligen utgörs av överföring av signaler i elektroniska kommunikationsnät avses dessutom att urskilja sådana tjänster från rena innehållstjänster såsom programverksamheten hos program- företag för radio och TV och innehållstjänster som tillhandahålls via webben, såsom webbsidor där musik eller spel tillhandahålls eller webbsidor för elektronisk handel.
Paragrafen innehåller en särskild definition av begreppen facilitet och tillhörande facilitet. Dessa är som framgår av definitionerna vittomfattande. Med facilitet avses nät, nätelement, utrustning, anläggning, funktion och annat dylikt. Tillhörande faciliteter avser enligt definitionen facilitet som möjliggör eller stöder tillhanda- hållande av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elek- troniska kommunikationstjänster. Detta omfattar utrustning i form av t.ex. datorer för databaser för driftstödsystem med
579
programvara och de system som erfordras för drift av databasen samt anläggningar såsom telefonstationer med utrymme för kopplingsutrustning m.m. liksom stödsystem för kyla, reservkraft, inpasseringskontroll osv. Att en facilitet är tillhörande innebär att den behövs för en anläggning eller annat som möjliggör eller stöder tillhandahållandet av tjänster via elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster.
Med lokaliseringsuppgift avses uppgift som behandlas i ett elek- troniskt kommunikationsnät och som visar den geografiska posi- tionen för terminalutrustningen för en användare av en allmänt till- gänglig elektronisk kommunikationstjänst. Definitionen återfinns i artikel 2 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Lokali- seringsuppgifter kan enligt direktivet vara av två slag, dels sådana som samtidigt är trafikuppgifter, dels sådana som inte är trafikupp- gifter. De föregående är bl.a. sådana lokaliseringsuppgifter som kan erhållas genom information om i vilken cell, dvs. sändnings- och mottagningsradien från en basstation i ett cellulärt nät för mobil- telefoni, som en viss terminalutrustning befinner sig i. Med lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter avses främst positionering via satellit av en terminalutrustning, förutsatt att uppgifterna behandlas i det elektroniska kommunikationsnätet.
Nätanslutningspunkt är en fysisk punkt vid vilken en abonnent ansluts till ett allmänt kommunikationsnät. Detta begrepp bör ha samma innebörd som enligt telelagen. I nätanslutningspunkten möts det allmänna kommunikationsnätet och abonnentens enskilda nät.
Nödsamtal definieras inte i telelagen. Med sådana samtal menas här samtal till nödnummer enligt fastställd adressplan för telefoni för att nå samhällets alarmerings- och räddningstjänst. Lokutionen samhällets alarmerings- och räddningstjänst har samma innebörd som enligt telelagen.
Begreppet samtal bör också behandlas i detta sammanhang. Det avser en förbindelse för överföring av tal som medger tvåvägs- kommunikation i vad som för användaren uppfattas som realtid. Genom att endast kräva att användaren skall uppfatta det som att kommunikationen sker i realtid görs en avvikelse i förhållande till definitionen av samtal enligt förslaget till kommunikationsdata- skyddsdirektiv. Meningen är att när fördröjningarna i t.ex. ett nät som använder internetprotokoll inte är större än att användaren uppfattar kommunikationen som om den sker i realtid bör kom- munikationen kunna omfattas av samtalsbegreppet. Hur liten för-
580
dröjning som skall krävas får överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra, varvid sannolikt det arbete som bedrivs i ITU och i andra standardiseringsorgan kan bli vägledande.
Med operatör avses den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet. Begreppet innebär ett förtydligande i förhållande till tillträdesdirektivet genom att det klargörs att det är innehavet av eller rådigheten över att allmänt kommunikationsnät eller tillhörande facilitet som gör att en aktör omfattas av operatörsbegreppet. Det bör observeras att genom att även den som tillhandahåller tillhörande faciliteter anses som operatör kan begreppet få ett mycket vitt tillämpningsområde. Viss försiktighet bör därför iakttas. Det är t.ex. inte avsikten att varje fastighetsägare som hyr ut utrymme åt nätoperatörer enbart därigenom skall anse vara operatör. Däremot bör exempelvis ett företag som har som sin huvudsakliga verksamhet att hyra ut telefonstationer till nätoperatörer omfattas av begreppet.
Beträffande radioanläggning är begreppet hämtat från LRK. Även definitionen för radiokommunikation är hämtad från LRK. Beträf- fande definitionen av radiovågor däremot föreslås en förändring i förhållande till LRK genom att ett undre frekvensvärde införs om 9 kilohertz för att anpassa definitionen bl.a. till artikel 2 radiospekt- rumbeslutet. Förändringen behandlas i avsnitt 10.5.2 i allmän- motiveringen.
Med samtrafik avses fysisk och logisk sammankoppling av allmänna kommunikationsnät för att göra det möjligt för olika operatörers användare att kommunicera med varandra eller få tillgång till tjänster som tillhandahålls i näten. Tillämpnings- området för reglerna om samtrafik i den nya lagen är vidare än i telelagen. Beträffande samtrafik när det gäller telefoni kan ledning hämtas ur motiven till den lagändring som innebar att samtrafik- begreppet infördes i telelagen år 1997 (prop. 1996/97:61, sid. 93). Däremot bör i fråga om datatrafik och särskilt Internet något nämnas om de förutsättningar som föreligger för samtrafik. Sam- trafik mellan slutanvändare som abonnerar på det som brukar betecknas som den grundläggande Internettjänsten, dvs. över- föringen av datapaket enligt Internet Protocol, bör inte vålla några problem. För vidare beskrivning av den grundläggande Internet- tjänsten hänvisas till Statskontorets rapport Den svenska delen av Internet, 1997:18. Funktioner som e-post och webbsurfning fungerar idag också över Internet till följd av det standardise- ringsarbete som sker i Internetvärldens organisationer, främst inom
581
Internet Engineering Task Force (IETF) och World Wide Web Consortium (W3C). Operatörerna behöver inte vara inblandande i förmedlingen av sådana tjänster men är det vanligen på grund av att de tillhandahåller olika serverfunktioner i näten. Samtrafik mellan sådana tjänster i form av fysisk och logisk sammankoppling av näten är till följd av standardiseringen i allmänhet möjlig. Som jämförelse kan nämnas IP-telefoni. På det området saknas idag all- mänt vedertagna standarder. Det gör att Internetoperatörerna inte tillhandahåller enhetliga funktioner för sådana tjänster. Två använ- dare som använder samma programvara kan emellertid med hjälp av enbart den grundläggande Internettjänsten upprätta en förbindelse för IP-telefoni. Operatören är då inte inblandad i den tjänsten och samtrafiken avser endast den grundläggande Internettjänsten. När det gäller samtrafik vid datakommunikation är det således särskilt viktigt att hålla isär vilken del av kommunikationen som operatö- rerna tillhandahåller och vad som kontrolleras av slutanvändarna.
På området för utsändning till allmänheten ser saken annorlunda ut. Traditionellt sett brukar man inte tala om samtrafik för sådana utsändningar. Istället talas i 8 kap. radio- och TV-lagen om vidare- sändningar (i kabelnät). I princip torde det inte vara någon skillnad från teknisk synpunkt. Samtrafik och vidaresändningsplikt enligt radio- och TV-lagen bör dock från juridisk synpunkt behandlas åtskilt med hänsyn till lagstiftningarnas skilda syften. Så behandlas must-carry-skyldigheter också särskilt i EG:s regelverk. Det sagda bör dock inte utesluta att samtrafikreglerna kan få betydelse också på området för utsändning till allmänheten. Används t.ex. Internet för sådan utsändning kommer samtrafik i den grundläggande Internettjänsten att aktualiseras. Genom funktioner för broadcast (utsändning till alla i nätet) eller multicast (utsändning till flera i nätet) kan denna form av överföring effektiviseras. För att få detta att fungera krävs att sådana funktioner finns tillgängliga i näten. Samtrafik kan då också omfatta sådana funktioner.
Begreppet skadlig störning definieras i artikel 2 auktorisations- direktivet. Införandet av begreppet i den nya lagen motiveras i avsnitt 10.5.1 i allmänmotiveringen.
Slutanvändare definieras i artikel 2 ramdirektivet. Med slutan- vändare avses användare som inte tillhandahåller allmänna kommu- nikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunika- tionstjänster. Begreppet omfattar förutom användare som är kon- sumenter enligt den svenska konsumentlagstiftningen även näringsidkare under förutsättning att det inte är fråga om använd-
582
ning i och för deras verksamhet som tillhandahållare av allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommu- nikationstjänster.
Med telefonitjänst avses en tjänst som avser möjlighet att ringa upp eller ta emot nationella och internationella samtal och tillgång till alarmerings- och räddningstjänsten via ett eller flera nummer inom en nationell eller internationell adressplan. Begreppet skiljer sig från nuvarande definition i telelagen. Vad som avses med samtal definieras särskilt.
Med tillhandahållande av ett elektroniskt kommunikationsnät avses inte endast tillgängliggörandet av ett sådant nät för andra utan även etablering, drift och kontroll av nätet. För att tillhanda- hålla ett sådant nät erfordras alltså inte att operatören upplåter nätet eller kapacitet i det till andra. Även innehav för egen del medför att nätinnehavaren anses tillhandahålla ett sådant nät.
Begreppet trafikuppgift är hämtat från artikel 2 i förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Det avser en uppgift som behandlas i syfte att överföra ett elektroniskt meddelande via ett elektroniskt kommunikationsnät eller för att fakturera det. Någon motsvarande definition finns inte i telelagen. I princip torde det dock avse samma slag av uppgifter som avses i 49 § telelagen när där talas om uppgifter som angår ett särskilt telemeddelande. Vad som menas med elektroniskt meddelande anges i 6 kap. 1 §.
Kommunikationsverksamhet i krig m.m.
6 § Om elektroniska kommunikationer utsätts för allvarliga stör- ningar och det finns behov av att prioritera mellan olika användare- intressen eller mellan olika regioner, får regeringen eller den myndig- het som regeringen bestämmer förplikta den som tillhandahåller tele- fonitjänst till fast anslutningspunkt, mobil telefonitjänst eller elektroniska kommunikationsnät att mot ersättning prioritera de kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra räddningsinsatser som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa.
Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i det EG-rättsliga regel- verket. Den grundas på ett lagförslag från Post- och telestyrelsen, som för närvarande är under beredning i regeringskansliet, se avsnitt 10.7.10.
583
Paragrafen skall tillämpas i situationer där det föreligger behov av att prioritera trafik för allmännyttiga ändamål. En sådan situa- tion kan vara att elektroniska kommunikationer i hela eller delar av landet har drabbats av allvarliga störningar (t.ex. ett långvarigt elav- brott) och kapaciteten i näten inte räcker till för att tillgodose alla användares behov. Om det i sådana situationer behövs räddningsin- satser för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa bör det fin- nas möjlighet att besluta att de elektroniska kommunikationer som är nödvändiga för räddningsinsatsen skall prioriteras, t.ex. bör på katastrofplatsen räddningstjänstens behov av elektroniska kommu- nikationer gå före bl.a. journalisters och kommersiella verksamhe- ters behov av sådana kommunikationer, dock med förbehåll för om elektroniska kommunikationer behövs för radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Som vi framhållit i olika samman- hang måste man iaktta stor försiktighet när det gäller åtgärder som kan begränsa den yttrandefrihet som avses i detta lagrum.
För att bestämmelsen skall kunna tillämpas måste elektroniska kommunikationer i hela eller delar av landet vara utsatta för allvar- liga störningar och den tillgängliga kapaciteten vara otillräcklig för att tillgodose alla användare.
Det ligger på regeringen eller den myndigheten som regeringen bestämmer att meddela beslut som här avses. Beslutet skall riktas mot den som tillhandahåller telefonitjänst till fast anslutnings- punkt, mobil telefonitjänst eller elektroniska kommunikationsnät och får endast omfatta skyldighet att prioritera de elektroniska kommunikationer som behövs för att planera, genomföra och styra akuta räddningsinsatser och som är nödvändiga för att skydda liv, personlig säkerhet eller hälsa. Ersättning skall utgå till den som enligt bestämmelsen förpliktas att prioritera elektroniska kommu- nikationer. Hur ersättningen skall beräknas bör utredas vidare.
7 § Är Sverige i krig eller krigsfara eller råder det sådana utomordent- liga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får reger- ingen meddela de föreskrifter om elektronisk kommunikationsverk- samhet som behövs med hänsyn till landets försvar eller säkerhet i övrigt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den fredstida planeringen för totalförsvarets behov av elektroniska kommunikationer under sådana förhållanden som anges i första stycket.
584
2 kap. Anmälan m.m.
1 § Allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektro- niska kommunikationstjänster får endast tillhandahållas efter anmä- lan. Om tillstånd att använda radiosändare och adresser för elektro- nisk kommunikation finns bestämmelser i 3 kap.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar föreskrifter om vilka uppgifter en anmälan enligt första stycket skall innehålla.
Bestämmelsen innebär att det ställs krav på alla som avser att till- handahålla allmänna kommunikationsnät eller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster att göra en anmälan innan de börjar verksamheten. Beträffande innebörden av begreppet tillhan- dahållande av elektroniskt kommunikationsnät hänvisas till författ- ningskommentaren för 1 kap. 5 §.
Att det skall vara fråga om en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst innebär att radio- och TV-utsändningar till allmänheten där mottagaren erhåller ett på förhand bestämt programutbud inte omfattas av anmälningsplikten. Det gäller även utsändningar i digital form. Skulle en sådan tjänst bli en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst genom att utbudet inte kan anses på förhand bestämt, gäller emellertid regeln i 2 § för sådana sändningar som sker i tråd.
Vilka uppgifter en anmälan skall innehålla behandlas i auktorisa- tionsdirektivets artikel 3.3. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges enligt andra stycket behörighet att meddela föreskrifter i denna fråga.
2 § För sådan verksamhet som enbart består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen skall någon anmälan enligt 1 § inte göras.
585
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från anmälningsplikten enligt 1 §.
Genom bestämmelsen undantas tillhandahållandet av kabel-TV-nät och liknande nät från anmälningsplikten enligt 1 §, om verksam- heten enbart består i att överföra signaler via tråd för sändning av radioprogram enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL. Detsamma gäller tillhandahållande av elektroniska kommunikationstjänster som avser radioprogram som anges i sistnämnda lagrum. Regeln motiveras framförallt av att vissa av de krav som lagen ställer upp för den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skulle kunna komma i konflikt med den grundlagsfästa etableringsfriheten för sådana sändningar. Bedrivs även annan verksamhet i sådana nät, t.ex. bredbandsanslutning till Internet, omfattas emellertid den verksamheten inte av undantaget.
Genom bestämmelsen införs vidare en motsvarighet till 5 § andra stycket telelagen om möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva om ytterligare undantag från anmälningsplikten. Bestämmelsen motiveras i avsnitt 10.5.1.
3 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt 1 § skall tillämpa sådana standarder som Europeiska gemenskapernas kom- mission upptagit i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Genom bestämmelsen förpliktas den som bedriver anmälnings- pliktig verksamhet att tillämpa sådana standarder, inklusive specifi- kationer, som Europeiska gemenskapernas kommission med stöd av artikel 17.3 ramdirektivet har upptagit i en förteckning som offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Syftet är att säkerställa driftskompatibilitet mellan tjänster. Genom bestämmelsen genomförs artikel 17 punkterna 3 och 4 ramdirek- tivet.
4 § Den som är anmäld enligt 1 § är skyldig att utan dröjsmål anmäla om verksamheten upphör.
Många rättigheter och skyldigheter i den nya lagen är knutna till den som bedriver anmälningspliktig verksamhet. För att säkerställa att behörig myndighet har aktuell information om vilka dessa är
586
stadgas i denna paragraf skyldighet att även anmäla när en anmäl- ningspliktig verksamhet upphör.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om erkännande av operatör enligt bestämmelser antagna av den internationella teleunionen.
Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i 56 § telelagen, förklaras i allmänmotiveringen avsnitt 10.5.1.
3 kap. Rätt att använda radiofrekvenser och adresser
Om radiosändare
Tillstånd att använda radiosändare
1 § För att här i landet eller på ett svenskt fartyg eller luftfartyg utom- lands få använda en radiosändare krävs tillstånd enligt bestämmel- serna i detta kapitel.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.
Första stycket motsvarar 3 § LRK. Motiven för tillståndsplikt framgår av allmänmotiveringen avsnitt 10.5.2.
Andra stycket har inte någon motsvarighet i LRK. Det ger befogenhet att föreskriva om innehållet i en anmälan på samma sätt som i 2 kap. 1 §.
2 § Om användningen av frekvensutrymme samt villkoren och för- farandet för beviljande av tillstånd att använda radiosändare har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, skall den som har beviljats sådant tillstånd anses ha tillstånd enligt 1 §.
Bestämmelsen förklaras i avsnitt 10.5.2. i allmänmotiveringen. Som där anges finns två möjligheter till internationell harmonisering av tillståndsgivningen. En är att harmoniseringen avser hur tillstånds- givningen skall gå till eller vilka villkor som får uppställas. Till- ståndsgivningen sker då nationellt. Den andra möjligheten är att
587
även tillståndsgivningen sker enligt ett fullständigt harmoniserat förfarande. Ett tillstånd som meddelats i en stat eller i ett interna- tionellt forum gäller då i övriga stater som anslutit sig till överens- kommelsen (s.k. one stop shopping-procedur).
Paragrafen reglerar det senare fallet med ett fullständigt harmo- niserat tillståndsförfarande. För det först nämnda fallet måste till- stånd meddelas enligt denna lag, varvid 9 § första stycket 9 kan tillämpas.
3 § Krav på tillstånd enligt 1 § gäller inte för Polisen, Försvarsmak- ten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk, vid verksam- het som verket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försva- rets radioanstalt.
Efter hörande av Försvarsmakten beslutar den myndighet som rege- ringen bestämmer om tilldelning av radiofrekvenser för Försvars- makten, Försvarets radioanstalt och Försvarets materielverk och om de ytterligare villkor som behövs. När det gäller Polisen beslutar den myndighet som regeringen bestämmer i sådana frågor efter hörande av Rikspolisstyrelsen.
Bestämmelsen motsvarar nuvarande 6 § LRK. Beträffande moti- veringen hänvisas därför till förarbetena till den bestämmelsen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt enligt 1 §. Undantag får förenas med villkor om att den radioanläggning i vilken sändaren ingår skall uppfylla bestämda tekniska krav samt i övrigt med sådana villkor som anges i 9 § första stycket 1 – 5, 7 – 10 och 12.
Undantag enligt första stycket får tidsbegränsas, varvid 10 § andra stycket har motsvarande tillämpning.
Bestämmelsen innebär en utökning av möjligheten att meddela föreskrifter om undantag från tillståndsplikt i förhållande till 8 § LRK. Den kan liksom 8 § LRK användas för radiosändare som utnyttjar särskilt bestämda, gemensamma frekvenser. Den kan också såsom 8 § LRK tillämpas med avseende på radiosändare på utländska fartyg, luftfartyg eller motorfordon och radiosändare som används av en person som inte har hemvist i Sverige. Avsikten är att rationalisera tillståndsgivningen i synnerhet när fråga är om masshantering där tillstånd regelmässigt beviljas utan någon före-
588
gående individuell frekvensplanering. Exempel på sådana typer av tillstånd är tillstånd för amatörradio och s.k. jaktradiotillstånd.
Att undantagsföreskrifterna kan tidsbegränsas underlättar för användarna att veta hur länge de kan utgå från att radioanvänd- ningen är tillåten.
5 § Den som enligt 3 – 4 §§ är undantagen från tillståndsplikt skall vid tillämpning av denna lag anses ha tillstånd enligt 1 §.
Bestämmelsen är av rent lagteknisk karaktär och motsvarar 4 § LRK.
6 § Tillstånd att använda radiosändare skall beviljas, om
1. det kan antas att radiosändaren kommer att användas på ett sådant sätt att otillåten risk för skadlig störning inte uppkommer,
2. radiosändaren, tillsammans med avsedd radiomottagare, är så beskaffad i tekniskt hänseende att den uppfyller rimliga krav på en effektiv frekvensanvändning och på möjligheten att verka i en miljö som den är avsedd för,
3. radioanvändningen utgör en effektiv användning av frekvensut- rymmet,
4. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att hindra sådan radiokommunikation som är särskilt viktig med hänsyn till den fria åsiktsbildningen,
5. radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frekvens- utrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar eller frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmon- iserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
6. det kan antas att radioanvändningen inte kommer att inkräkta på det frekvensutrymme som behövs för verksamhet som avses i 3 §, och
7. det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren.
589
Tillstånd att använda radiosändare för utsändningar som kräver tillstånd enligt annan lag eller enligt bestämmelser meddelade med stöd av annan lag, får meddelas endast om sådant tillstånd föreligger.
Paragrafen motsvarar 9 § LRK men med vissa avvikelser. Liksom 9 § LRK innehåller paragrafen de bestämmelser mot vilka ansök- ningar om tillstånd att använda radiosändare skall prövas. Övervä- gandena bakom bestämmelsen har redovisats i allmänmotiveringen; se avsnitt 10.5.2.
På samma sätt som enligt LRK är det en förutsättning för tillstånd att använda radiosändare att det framgår av ansökan eller på annat sätt vilket slag av radioanvändning som tillståndet skall gälla. Detta är nödvändigt för att myndigheten skall kunna utföra sin frekvensplanering. Denna verksamhet bygger i enlighet med den internationella regleringen på att frekvensområden av tekniska och andra skäl avsätts för viss typ av användning. Den radioanvändning som ansökan avser måste också vara möjlig att identifiera. Något uttryckligt krav på att ansökan skall innehålla dessa uppgifter ställs inte i paragrafen. Uppgifterna är emellertid nödvändiga för att ansökningen skall kunna prövas mot de i lagrummet angivna särskilda förutsättningarna. Det är vidare möjligt att föreskriva om att anmälan skall innehålla nämnda uppgifter med stöd av 1 § andra stycket
Prövningen enligt punkt 1 skall göras utifrån den radioanvänd- ning som vid ansökningstillfället är tillåten i Sverige och i de länder som kan komma att påverkas av radioanvändningen. Den använd- ning som ansökan avser får inte vara sådan att risk för otillåten skadlig störning uppkommer. Vad som avses med skadlig störning framgår av definitionen i 1 kap. 5 §. Vad som är en otillåten skadlig störning framgår av 17 §. Exempel på en tillåten störning är sådan som uppkommer till följd av att ett tillstånd förenats med villkor enligt 9 § första stycket 8 om skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan.
Det ligger liksom enligt motsvarande punkt i 9 § LRK inom ramen för prövningen att bedöma om sökanden eller den som i sökandens ställe skall hantera radiosändaren har tillräckliga kun- skaper för detta. Detta har främst betydelse för de radioanvänd- ningar som utnyttjar gemensamma frekvenser. Bestämmelsen ger således stöd för att uppställa krav på kompetens exempelvis för den som skall tjänstgöra som radiooperatör på fartyg eller flygplan. De
590
detaljerade krav som då kan behöva uppställas kan utformas som verkställighetsföreskrifter enligt 9 § första stycket 7.
Punkt 2 uppställer krav på radioanläggningens tekniska beskaf- fenhet. Sådana krav kan vanligen bedömas med hänsyn till det stan- dardiseringsarbete som förekommer för ifrågavarande typ av utrustning. Allmänt kan sägas att de krav som kan ställas på radioanläggningen skall vara sådana att de mot bakgrund av den trängsel som kan förekomma, kostnaderna för olika tekniska lösningar och tidsperspektivet för genomförande av olika alternativ framstår som rimliga. Det är inte möjligt att här närmare ange vad som bör vara avgörande vid prövningen utan vägledning får sökas i den rättspraxis som uppkommit vid tillämpningen av motsvarande bestämmelse i LRK. Liksom enligt LRK bör verkställighets- föreskrifter kunna meddelas om generella krav på teknisk beskaffenhet för bestämda slag av radioanläggningar (se 9 § första stycket 4). Uppställda krav måste vara förenliga med EU:s regler om marknadstillträde för varor av detta slag. Regler om viss sådan utrustning finns i lagen (2000:122) om radio- och teleterminal- utrustning.
Punkt 3 saknar motsvarighet i LRK. Regeln motiveras i allmän- motiveringen, avsnitt 10.5.2. Bestämmelsen innebär ett avsteg från principen om att den som först ansöker om ett tillstånd som avser ett ledigt frekvensutrymme skall beviljas detta. Principen om den positiva inriktningen bibehålls, men genom punkten införs lagstöd för myndigheten att ta hänsyn till olika intressen vid policyfrågor för frekvenstilldelning. I detta ingår att ta hänsyn till samhällseko- nomiska aspekter samt övergripande samhällsnytta av en viss radio- användning. Genom punkten genomförs artikel 9 ramdirektivet om att medlemsstaterna skall säkerställa en effektiv användning av radiofrekvenserna för elektroniska kommunikationstjänster.
Punkt 4 motsvarar 8 § första stycket 3 LRK. Någon motivering utöver den som finns till LRK i denna del behövs inte.
Punkt 5 motsvarar delvis 8 § första stycket 4 LRK. Det avser kravet att radioanvändningen inte kommer att ta i anspråk frek- vensutrymme som behövs för att upprätthålla en rimlig beredskap för utveckling av befintliga och nya radioanvändningar. I special- motiveringen till lagen om radiokommunikation (prop. 1992/93:200, sid. 323 f.) behandlas frågan om särskilda problem med hänsyn till att uppgifter om planering och utbyggnad av befintliga radioanvändningar bör ges skydd enligt 8 kap. 6 §
591
sekretesslagen (1980:100). För den frågan hänvisas därför till motiven för LRK.
Ett tillägg har gjorts i förhållande till motsvarande punkt i LRK genom att det för tillstånd också krävs att radioanvändningen inte tar i anspråk frekvensutrymme för vilket radioanvändningen har harmoniserats i enlighet med internationella avtal som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Detta är i överens- stämmelse med artikel 9.2 ramdirektivet. Självklart skall en ansökan som överensstämmer med de behov som skall skyddas enligt punkten inte avslås på denna grund.
Punkt 6 har samma innebörd som 8 § första stycket 5 LRK.
Punkt 7 saknar uttrycklig motsvarighet i LRK. Som krav för till- stånd ställs upp att det inte med hänsyn till att sökanden tidigare har fått tillstånd återkallat eller något annat liknande förhållande finns skälig anledning att anta att radiosändaren kommer att användas i strid med tillståndsvillkoren. Det framgår dock av specialmotiveringen till LRK (prop. 1992/93:200, sid. 323) att det varit avsikten att i bedömningen av sökandens personliga kompe- tens att hantera radiosändaren också innefatta ett visst mått av prövning om sökanden kan förväntas följa tillståndsvillkoren.
Den som vid prövningstillfället inom en inte alltför avlägsen tid har fått sitt tillstånd återkallat på grund av att radiosändaren använts i strid med tillståndsvillkoren kan i många fall antas på nytt komma att använda radiosändare i strid med villkoren. Nytt till- stånd skall då inte beviljas, om inte sökanden för fram omständig- heter som motiverar en annan bedömning. Punkten skall dock inte medföra att den som fått ett tillstånd återkallat för alltid är avstängd från att använda radiosändare. En rimlig avvägning måste göras. Har det gått mer än fyra till fem år från återkallelsen bör den i sig inte vara tillräcklig för att vägra ett nytt tillstånd.
Andra stycket motsvaras i sak av 9 § tredje stycket LRK. Bestäm- melsen har endast omformulerats. Genom att telelagen föreslås upphävd kommer dock tillstånd som erfordras enligt telelagen för tillhandahållande av mobila teletjänster inte längre att omfattas av denna bestämmelse.
7 § Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv använd- ning av radiofrekvenser.
592
Ett beslut att begränsa antalet tillstånd enligt första stycket skall omprövas så snart det finns anledning till det. Beslutas till följd av en sådan omprövning att ytterligare tillstånd kan beviljas, skall i beslutet anges efter vilket förfarande tillstånd skall meddelas.
Bestämmelser om allmänt inbjudningsförfarande finns i 9 a § LRK och 14 § telelagen. Genom den föreslagna bestämmelsen samlas de båda tillståndsförfarandena i ett enda. I motiveringen till föregå- ende paragraf har redogjorts för att principen om att den som först ansöker om ett tillstånd som avser ett ledigt frekvensutrymme skall beviljas detta även skall gälla framöver, men att principen med stöd av punkt 3 i föregående paragraf mjukas upp. Den punkten avser konkurrensen mellan olika radioanvändningar. Nu aktuella paragraf däremot avser det fallet att ett frekvensband har avsatts för viss radioanvändning och det planerade frekvensutrymmet inte räcker för alla som vill ha tillstånd. Det skall således råda frekvensbrist för en viss radioanvändning för att bestämmelsen skall vara tillämplig. Det kan gälla en ny eller väsentligt ändrad radioanvändning. Bestämmelsen får tillämpas också när en redan befintlig radio- användning får ökat frekvensutrymme eller utrymme blir ledigt som en följd av att effektiviteten i frekvensutnyttjandet höjs. Såsom konstaterades i motiven för 9 a § LRK (prop. 1997/98:167,
s. 10) är det inte tillfredsställande vare sig från konkurrenssyn- punkt eller med hänsyn till intresset av högsta möjliga frekvens- effektivitet att den som först kommer in med en ansökan alltid blir den som får tillstånd.
När antalet tillstånd begränsas med stöd av denna paragraf skall tillstånd beviljas efter allmän inbjudan till ansökan, om inte sär- skilda skäl föranleder annat. Detta följer av bestämmelsen i 11 § fösta stycket. Som framgår av 11 § andra stycket gäller regeln om allmänt inbjudningsförfarande inte all radioanvändning.
Bestämmelsen motiveras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen, se även kommentaren till 11 §. Paragrafen avser sådana åtgärder som regleras i artikel 7 auktorisationsdirektivet. Genom andra stycket genomförs punkten 2 i artikeln. Bestämmelser om samråd inför sådana beslut finns i 7 kap.
8 § Tillstånd att använda radiosändare skall avse en viss radioan- vändning. Tillstånd att använda radiosändare för viss radioanvänd- ning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen.
593
9 § Tillstånd att använda radiosändare får förenas med villkor angå- ende
1. det frekvensutrymme som tillståndet avser,
2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser,
3. täckning och utbyggnad inom landet,
4. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet,
5. det geografiska område inom vilket en mobil radiosändare får användas,
6. var antennen till en fast radiosändare skall vara belägen,
7. kompetenskrav för den som skall handha radioanläggningen,
8. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan,
9. sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad använd- ning av radiofrekvenser skall uppställas som villkor när den som skall tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med inter- nationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av För- draget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,
10. skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser,
11. åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt 11 §, samt
12. annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt fre- kvensutnyttjande.
Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihets- grundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaci- teten i frekvensutrymmet, om det inte inverkar menligt på konkur- rensen.
Bestämmelserna i 8 och 9 §§ har sin motsvarighet i 11 § LRK. Sam- tidigt behandlar 9 § villkor som får ställas enligt auktorisations- direktivet, artikel 6.1 och bilagan, del B. Flertalet av dessa villkor behövs med hänsyn till att denna lag saknar motsvarighet till telelagens regler om tillstånd för mobila teletjänster. Bestämmel- serna har motiverats utförligt i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen.
I 8 § klargörs att tillstånd att använda radiosändare för viss radio- användning och tillstånd att använda enskilda radiosändare inom denna användning får meddelas vid skilda tillfällen. Detta kan vara en praktisk nödvändighet med hänsyn till att tillstånd enligt tele-
594
lagen för mobila teletjänster inte längre kan meddelas enligt för- slaget. Det skulle sannolikt bli ohanterligt att bevilja alla enskilda tillstånd att använda radiosändare i ett sammanhang samtidigt som täckningskrav m.m. skulle fastställas.
Bestämmelserna i 9 § första stycket 1 och 4 – 8 har motsvarigheter i 11 § LRK. Beträffande dessa hänvisas därför till förarbetena till den lagen. Beträffande punkten 12 finns en motsvarighet i 11 § LRK. Här hänvisas dock till kommentarerna nedan.
Punkt 2 avser villkor om vilken eller vilka elektroniska kommu- nikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser. Det kan med stöd av denna punkt t.ex. anges att tillståndet är avsett för mobiltelefoni och avser viss teknik, t.ex. enligt specifikationer för NMT eller GSM. Det kan också avse elektroniska kommunikationsnät för mobila datatjänster enligt specifikationer för UMTS. Bestämmelsen genomför punkten B 1 i bilagan till auktorisationsdirektivet.
Punkt 3 avser täckning och utbyggnad inom landet. Sådana täck- ningskrav som i allmänhet uppställs i samband med tillstånd för mobila teletjänster kan uppställas med stöd av denna punkt liksom krav på utbyggnadstakt. Motsvarande kan naturligtvis tillämpas också för andra tjänster eller nät såsom för datatrafik och utsänd- ningar till allmänheten. Punkten genomför andra ledet i punkten B 2, bilagan till auktorisationsdirektivet.
Punkt 9 gör det möjligt att uppställa villkor om sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofre- kvenser skall gälla som villkor när den som skall tilldelas radio- frekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Bestämmelsen behandlas delvis även i avsnitt 10.5.2; jfr även specialmotiveringen till 2 §. Genom bestämmelsen blir det möjligt att uppställa sådana villkor som tagits fram i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser även om de inte skulle omfattas av övriga punkter i paragrafens andra stycke. Bestämmelsen genomför artikel 8 auktorisationsdirektivet till den del det inte sker genom 2 §.
Punkt 10 ger möjlighet uppställa villkor om skyldighet i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av fre- kvenser. Genom denna punkt blir det möjligt att uppställa krav som kan följa av t.ex. Radioreglementet. Bestämmelsen genomför punkten B 8, bilagan till auktorisationsdirektivet.
595
Punkt 11 ger möjlighet att som villkor uppställa samtliga åtagan- den som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. Med denna punkt genomförs punkten B 7, bilagan till auktorisationsdirektivet. Frågan behandlas vidare under specialmotiveringen till 11 §.
Punkt 12 möjliggör att uppställa villkor om annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande. LRK innehåller en bestämmelse i 11 § andra stycket 7 om möjlighet att uppställa villkor om annat som är av betydelse för ett effektivt fre- kvensutnyttjande. Punkten B 2, bilagan till auktorisationsdirektivet anger som ett villkor som får knytas till nyttjanderätter till radio- frekvenser faktiskt och effektivt utnyttjande av frekvenserna. Exempel på när bestämmelsen kan tillämpas är att ett tillstånd bör förenas med villkor om lägsta utnyttjande av radiosändaren. Används t.ex. ett nät för mobiltelefoni i mindre omfattning än vad villkoret anger kan fråga om återkallelse av tillståndet aktualiseras.
I tredje stycket ges en möjlighet för tillståndsmyndigheten att förena ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av radioprogram som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrym- met, om det inte inverkar menligt på konkurrensen. Bestämmelsen motiveras utförligt i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2.
Gränsen 20 procent avser inte användningen vid varje tidpunkt utan över viss skälig tid. Ett digital-TV-nät bör t.ex. nattetid kunna användas enbart för datatrafik, som faller utanför huvudanvänd- ningsområdet, under förutsättning att den totala användningen för sådana sidoanvändningar under en skälig tidsperiod inte överstiger den andel som föreskrivits. Inom ramen för ett sådant medgivande om rätt till annan användning bör även falla sändningar till slutna grupper. Ett medgivande om rätt till annan användning hindrar givetvis inte användning av hela utrymmet för huvudändamålet. En skälig tidsperiod bör vara högst en vecka. Därigenom upprätthålls möjlighet att kontrollera hur bestämmelsen efterlevs.
10 § Tillstånd skall beviljas för en bestämd tid. Giltighetstiden för till- ståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.
Vid bestämmande av giltighetstiden för tillstånd och tillståndsvill- kor skall särskilt beaktas
1. framtida förändringar i radioanvändningen,
2. den tid som sändaren är avsedd att användas,
596
3. den tekniska utveckling som kan väntas,
4. den tid som krävs för att uppnå ett rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen,
5. sådant tillstånd som enligt 6 § andra stycket utgör förutsättning för tillstånd att använda radiosändare.
Paragrafen motsvarar 12 § LRK med den skillnaden att det har lagts till att giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än till- ståndstiden. Bestämmelsen motiveras i allmänmotiveringen, avsnitt
10.5.2. Genom paragrafen genomförs artikel 5.2 sista meningen auktorisationsdirektivet.
Särskilt förfarande för tillståndsprövning i vissa fall
11 § När det uppkommer fråga att meddela tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksam- heten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som skulle kunna bedriva sådan verksamhet, skall tillstånd meddelas efter allmän inbju- dan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat.
Första stycket gäller inte sådan radioanvändning som
1. huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radio- program som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihets- grundlagen,
2. är avsedd för privat bruk, eller
3. skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att tillgodose allmän ordning och säkerhet.
Tillstånd enligt första stycket skall meddelas efter ett jämförande urvalsförfarande eller efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan enligt första stycket och om förfarande enligt tredje stycket.
Bestämmelsen är avsedd att ersätta 14 § telelagen och 9 a § LRK. Den motiveras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Några för- ändringar har gjorts i förhållande till telelagen och LRK. En föränd- ring är att det i lagrummet anges att om särskilda skäl föranleder det behöver ett allmänt inbjudningsförfarande inte tillämpas. Detta förklaras i allmänmotiveringen. Vidare har det som anges i telelagen
597
och LRK om att ett allmänt inbjudningsförfarande skall tillämpas också när det frekvensutrymme som avsatts för en viss radioan- vändning utökas eller på annat sätt medger att ytterligare tillstånd meddelas inte förts över i den nya lagen. Av 7 § andra stycket framgår dock att beslut om begränsningar skall omprövas, om ytterligare tillstånd kan meddelas. I sådant fall skall även beslutas om vilket förfarande som skall tillämpas.
I andra stycket har i förhållande till motsvarande bestämmelse i LRK beträffande första punkten lagts till att första stycket inte gäller sådan radioanvändning som huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av radioprogram m.m. Huvudsakligen skall läsas mot bakgrund av förslaget i 9 § andra stycket om rätt att använda ett tillstånd som avser sådana utsändningar även för annan radioan- vändning. En sådan rätt medför således inte att inbjudningsförfa- rande skall tillämpas vid tillståndsgivningen. I andra stycket har också lagts till en tredje punkt i förhållande till 9 a § LRK om undantag från inbjudningsförfarande för radioanvändning som skall användas uteslutande för verksamhet som bedrivs i syfte att till- godose allmän ordning och säkerhet.
I tredje stycket anges de båda huvudformerna för inbjudnings- förfarandet. Det som allmänt har benämnts skönhetstävlan benämns här jämförande urvalsförfarande. Auktioner benämns anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för till- ståndet är utslagsgivande. Ett auktionsförfarande kan också kom- bineras med skönhetstävlan. Priset bör då bli utslagsgivande bland dem som uppfyllt kraven enligt skönhetstävlan.
Särskilda inbjudningsförfaranden för mobila teletjänster motsva- rande bestämmelsen i 14 § telelagen skall inte genomföras enligt den nya lagen. Genom den uppräkning av villkor som är möjliga att uppställa enligt 9 § skapas dock förutsättningar för att tillgodose behov av att uppställa täckningskrav m.m. som erfordras för till- godoseende av krav på geografisk spridning m.m.
Bestämmelsen i 9 § första stycket 11 ger möjlighet att som villkor uppställa samtliga åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt ett allmänt inbjudningsförfarande. Regeln i punkten B 7 i bilagan till auktorisationsdirektivet är mycket öppen i sin formulering beträffande vilka villkor som får uppställas. Där anges att villkor kan avse varje åtagande som under ett urvalsförfarande baserat på konkurrens och jämförelse har gjorts av det företag som erhåller nyttjanderätten. I ett tillstånds- förfarande med allmän inbjudan till ansökan bör det därför vara
598
möjligt att uppställa sådana krav på att upplåta nät till andra och roamingskyldighet som idag återfinns i 23 a och b §§ telelagen.
I övrigt hänvisas till allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2 samt till motiven till 14 § telelagen och 9 a § LRK i relevanta delar.
Tillsammans med 7 § och bestämmelserna om samråd i 7 kap. genomför paragrafen artikel 7 punkterna 1 och 2 auktorisations- direktivet.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
12 § En tillståndshavare som använder en radiosändare i strid med tillståndsvillkoren eller i mindre omfattning än vad villkoren medger, får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.
Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.
Bestämmelsen har sin förebild i 13 § LRK och avser de fall som nämns i dess första stycke 1 och 2. Skillnaden består i att ett före- läggande enligt nya lagen också måste ske i fallet med att radiosän- daren har använts i mindre omfattning. Det krävs inte heller som enligt LRK att användningen varit betydligt mindre, utan bara mindre. Som motvikt till detta föreslås vissa begränsningar beträffande när återkallelse får ske som kommer att fylla i stort sett samma syfte som rekvisitet betydande. Bestämmelsen motiveras närmare i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom bestäm- melsen genomförs artikel 10.2 auktorisationsdirektivet.
13 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 12 §, skall ett nytt föreläg- gande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får till- ståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren är av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
Ett föreläggande enligt denna paragraf får förenas med vite.
Genom 13 – 16 §§ regleras uttömmande under vilka förhållanden som det är möjligt att mot tillståndshavarens vilja besluta om ändringar i tillståndsvillkoren och om återkallelse av tillståndet. Ändringar som inte är möjliga enligt angivna lagrum måste anstå
599
till dess tillståndstiden eller villkorstiden gått ut, om inte tillstånds- havaren begär eller samtycker till en ändring av villkoren. Bestäm- melserna kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2.
Som exempel på överträdelse av tillståndsvillkoren som är av mindre betydelse kan nämnas marginella överträdelser av gränserna för tillåtet trafikeringsområde. Om däremot förändringar görs beträffande radiosändaren för att öka sändarstyrkan utöver den tillåtna bör det i allmänhet inte vara fråga om en överträdelse av mindre betydelse.
Särskilda skäl mot återkallelse beträffande användning i mindre omfattning än vad villkoren medger kan t.ex. föreligga om skillna- derna i omfattningen av radioanvändningen mellan vad som angetts i tillståndsvillkoren och den verkliga inte är större än att det är utan betydelse för möjligheten att använda frekvenserna effektivt. Ett annat särskilt skäl mot återkallelse är att det skulle drabba ett pro- gramföretag som har tillstånd enligt radio- och TV-lagen. Om till- ståndshavaren är en annan än programföretaget och det är fråga om allvarliga överträdelser kan det dock inte uteslutas att tillståndet återkallas och att ett nytt tillstånd i stället utfärdas för programfö- retaget.
Att återkallelse inte skall ske om ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom en ändring av villkoren är uttryck för den s.k. behovsprincipen inom förvaltningsrätten, som innebär att man inte skall tillgripa mer ingripande sanktioner än som behövs för att uppnå det avsedda resultatet (jfr Strömberg, Allmän förvalt- ningsrätt, 20 uppl., s. 68).
Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.3 och 10.5, såvitt avser återkallelse av nyttjanderätter, i auktorisationsdirektivet.
14 § Ett tillstånd får återkallas omedelbart, om
1. ett sådant tillstånd som avses i 6 § andra stycket har upphört att gälla och särskilda skäl inte talar mot en återkallelse,
2. den som har sökt tillståndet har lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet,
3. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvänd- ningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har medfört att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna meddelas,
600
4. tillståndshavaren trots påminnelse inte betalar avgift enligt 7 kap. 22 eller 23 §, eller
5. tillståndshavaren begär att tillståndet skall återkallas.
Ett tillstånd får återkallas enligt första stycket 1 – 3 endast om ändamålet med återkallelsen inte lika väl kan tillgodoses genom att tillståndsvillkoren ändras.
En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkor på grund av förändringar inom radiotekniken får beslutas endast om det finns synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en effektiv använd- ning av radiofrekvenser. Därvid skall särskilt beaktas i vilken utsträckning rimligt ekonomiskt utbyte av utrustningen uppnåtts och effekterna på tillståndshavarens verksamhet av en återkallelse eller ändring av tillståndsvillkoren.
I denna paragraf samlas de återkallelsegrunder vid vilka något före- gående föreläggande om att vidta rättelse inte skall göras. Gent- emot punkterna i 13 § första stycket LRK innehåller paragrafen motsvarigheter till andra ledet i punkt 2 samt punkterna 3 – 5.
Beträffande punkt 1 bör beträffande det fallet att återkallelse- grund uppkommer till följd av att ett tillstånd enligt radio- och TV- lagen för att sända ljudradio- eller TV-program upphör att gälla, framhållas att det då kan finnas skäl att avvakta med ett sådant ställningstagande under en övergångsperiod, om tillståndshavaren kan göra sannolikt att tillståndet kommer att behövas för ett nytt motsvarande sändaruppdrag. I sådant fall bör särskilda skäl mot en återkallelse anses föreligga. Denna övergångstid bör dock inte överstiga sex månader. Särskilt skäl mot återkallelse behandlas också i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Även bestämmelsen i övrigt behandlas där.
15 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 11 §, om inte annat bestäms i samband med återkal- lelsen eller villkorsändringen.
Bestämmelsen avser det fall att tillstånd har beviljats efter ett all- mänt inbjudningsförfarande med anbudsgivning. Om ersättning för tillståndet har utgått efter en sådan auktion och tillståndet seder- mera återkallas, har tillståndshavaren i allmänhet inte någon rätt att återfå ersättningen, vare sig helt eller delvis. Bestämmelsen kom- menteras ytterligare i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2.
601
16 § Om en överträdelse av tillståndsvillkoren utgör ett allvarligt hot mot allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa eller kan befaras orsaka allvarliga ekonomiska eller operativa problem för tillhanda- hållare eller användare av elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikationstjänster och det finns sannolika skäl för upprepade eller fortsatta överträdelser, får tillståndet omedelbart åter- kallas i avvaktan på att ärendet avgörs slutligt (interimistisk återkal- lelse).
Bestämmelsen kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.6 auktorisations- direktivet.
Åtgärder mot störningar
17 § Om skadlig störning uppkommer, skall tillståndshavaren ome- delbart se till att störningen upphör eller i möjligaste mån minskar, om inte störningen på grund av särskilda skäl är tillåten. Detsamma gäller den som använder en radiomottagare som stör användningen av en annan radiomottagare.
Bestämmelsen har utformats efter 16 § LRK som förebild. Begrep- pet skadlig störning motsvarar en internationellt använd och defi- nierad terminologi. Detta bör kunna ge bättre vägledning för rättstillämpningen. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen.
18 § Elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål, får användas endast i enlighet med föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektro- niska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.
Bestämmelsen motsvarar 17 § LRK och kommenteras i avsnitt
10.5.2 allmänmotiveringen.
602
Om nummer och andra adresser för elektronisk kommunikation
Nationella adressplaner
19 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får fastställa nationella adressplaner för elektronisk kommunikation och meddela föreskrifter om planerna och deras användning. Planerna skall vara utformade så att elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikationstjänster kan nås på ett likvärdigt sätt.
En motsvarande bestämmelse finns idag i 37 § telelagen. Bestäm- melsen kommenteras i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.1 och 10.2 första meningen ramdirektivet.
20 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § eller, i annat fall, tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i samtrafik med den som är anmälningspliktig, är skyldig att följa fastställda adresspla- ner.
Bestämmelsen är utformad efter 39 § telelagen.
21 § Nationella adressplaner skall hållas allmänt tillgängliga, utom såvitt avser uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. sekretess- lagen (1980:100).
Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.3 ramdirektivet.
Tillstånd att använda adress
22 § För att få använda en adress ur en nationell adressplan krävs tillstånd. Tillstånd skall avse serier av eller enskilda adresser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar föreskrifter om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd enligt första stycket skall innehålla.
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5.2 auktorisations- direktivet.
603
23 § Den som har tilldelats en adresserie enligt 22 § får inte diskrimi- nera andra som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster i fråga om vilka adresser som ger tillträde till dennes tjänster.
Bestämmelsen är avsedd att förhindra sådana konkurrenshäm- mande åtgärder som består i att den som tillhandahåller ett elek- troniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikations- tjänst diskriminerar användare hos andra som tillhandahåller sådana nät och tjänster. Exempel på sådan diskriminering är att den som tilldelats en adresserie hindrar användare i andra nät från att nå en upplysningstjänst eller betaltjänst i det egna nätet.
Bestämmelsen genomför artikel 10.2 andra meningen ramdirek- tivet.
24 § Tillstånd att använda adresser får förenas med villkor angående
1. vilket slag av tjänst som adressen skall användas för,
2. faktiskt och effektivt utnyttjande av adressen,
3. skälig giltighetstid med förbehåll för eventuella ändringar i den nationella adressplanen,
4. åtaganden som har gjorts i samband med att tillstånd beviljats enligt 25 §, samt
5. skyldigheter i enlighet med tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av adresser.
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. En viktig bestämmelse i sammanhanget är artikel 6.4 auktorisa- tionsdirektivet. Enligt denna får medlemsstaterna inte upprepa de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen när de beviljar nyttjanderätter till radiofrekvenser och nummer. Det bör förstås så att det inte är möjligt att med stöd av bestämmelsen ålägga skyldig- heter som redan regleras genom allmänna bestämmelser i lagen. Det är alltså inte möjligt att med stöd av paragrafen förena tillstånd med skyldigheter angående nummerportabilitet och abonnentupp- lysning, eftersom dessa frågor regleras genom bestämmelser i lagen. Villkor enligt punkt 1 får avse krav på själva tjänsten, t.ex. att en sjukvårdsupplysningstjänst skall bedrivas med sjukvårdsutbildad
personal.
Genom att använda sig av möjligheten att uppställa villkor enligt punkt 2 bör myndigheten kunna motverka att tillståndshavare lagrar adresser för eventuellt framtida bruk eller för att ha så många attraktiva adresser som möjligt. Sådana beteenden kan vara skadliga
604
för adressplaneringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6.1 auktorisationsdirektivet och punkterna 1, 2, 5, 8 och 9 i del C i bilagan till direktivet.
Adresser av betydande ekonomiskt värde
25 § Tillstånd att använda adresser av betydande ekonomiskt värde får beviljas efter allmän inbjudan till ansökan. Ett sådant tillstånd skall beviljas efter ett anbudsförfarande där det pris sökanden är villig att betala för tillståndet skall vara utslagsgivande eller efter ett förfa- rande med slumpmässig tilldelning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar föreskrifter om innehållet i en allmän inbjudan och förfarandet enligt första stycket.
Bestämmelsen behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 10.5.2. Myndigheten måste själv bedöma vilka adresser som kan ha ett sådant värde. För detta kan myndigheten behöva utföra marknads- studier. Bestämmelsen genomför, tillsammans med bestämmelsen i 7 kap. 9 § om samråd, artikel 7.1 auktorisationsdirektivet.
Återkallelse av tillstånd och ändring av tillståndsvillkor
26 § En tillståndshavare som använder adresser i strid med tillstånds- villkoren får föreläggas att inom skälig tid tillämpa villkoren. Skälig tid får inte, annat än vid upprepade fall av överträdelse av villkoren, understiga en månad, om inte tillståndshavaren samtycker till en kortare tidsfrist.
Ett föreläggande enligt första stycket får inte förenas med vite.
Bestämmelsen motsvarar 12 § och kommenteras i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.2 auktorisationsdirektivet beträffande nyttjanderätter för adresser.
27 § Efterföljs inte ett föreläggande enligt 26 §, skall ett nytt före- läggande utfärdas. Följer tillståndshavaren inte föreläggandet, får till- ståndet återkallas, om inte överträdelsen av tillståndsvillkoren kan anses vara av mindre betydelse eller särskilda skäl talar mot det eller
605
ändamålet med föreläggandet lika väl kan tillgodoses genom att till- ståndsvillkoren ändras.
Denna bestämmelse motsvarar 13 §. Bestämmelsen genomför arti- kel 10.3 och 10.5 auktorisationsdirektivet.
28 § En återkallelse av tillstånd eller ändring av tillståndsvillkoren påverkar inte skyldighet att betala ersättning för tillstånd som har meddelats enligt 25 §, om inte annat bestäms i samband med återkallelsen eller villkorsändringen.
Angående innehållet i denna bestämmelse, se kommentar till 15 § och allmänmotiveringen avsnitt 10.5.2.
Överlåtelse av tillstånd
29 § Ett tillstånd att använda radiosändare eller adress får överlåtas efter medgivande från den myndighet som meddelat tillståndet. Sådant medgivande skall lämnas, om
1. förvärvaren uppfyller de krav som ställts på sökanden i samband med att tillståndet meddelades,
2. det inte finns skäl att anta att överlåtelsen inverkar menligt på konkurrensen,
3. överlåtelsen inte leder till ändrad användning av radiofrekven- serna, om denna är harmoniserad enligt bestämmelser antagna med stöd av Fördraget om upprättande av Europeiska gemen- skapen och
4. det inte finns något annat särskilt skäl mot det.
Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser tiden efter beslutet om med- givande.
En överlåtelse av ett tillstånd i strid mot denna lag är utan verkan.
Genom bestämmelsen tillåts att tillstånd enligt 3 kap. överlåts, om inte vissa skäl föreligger mot en sådan överlåtelse.
Överlåtelsen skall prövas av myndighet för att vara giltig. Första stycket punkt 2 är särskilt viktig vid prövningen. I synnerhet torde detta gälla beträffande tillstånd att använda radiosändare. Genom att förvärva sådana tillstånd skulle en operatör allvarligt kunna för- svåra konkurrensen genom att utestänga konkurrenter.
606
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.5.2 i allmänmotiveringen. Genom den genomförs artikel 9 punkterna 3 och 4 ramdirektivet samt artikel 5.2 andra stycket andra meningen auktorisations- direktivet.
4 kap. Samtrafik och andra former av tillträde
Om skyldighet att förhandla om samtrafik m.m.
1 § En operatör av ett allmänt kommunikationsnät är skyldig att för- handla med den som bedriver eller avser att bedriva anmälningsplik- tig verksamhet om samtrafik i syfte att tillhandahålla allmänt tillgäng- liga elektroniska kommunikationstjänster. Denna skyldighet gäller även när förhandling begärs av den som är behörig att tillhandahålla elektroniska kommunikationsnät eller elektroniska kommunikations- tjänster i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbets- området.
Paragrafen genomför artikel 3.1 och 4.1 i tillträdesdirektivet. Bestämmelsen saknar direkt motsvarighet i telelagen, men har vissa likheter med den längre gående generella samtrafikskyldigheten i 32 § telelagen och skyldigheten i 35 § första stycket 4 samma lag att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för överens- kommelser om samtrafik.
Av bestämmelsen följer en skyldighet för den som innehar eller på annat sätt råder över ett allmänt kommunikationsnät – en nät- operatör – att med god vilja förhandla om samtrafik med den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § eller avser att bedriva verksamhet som kräver en anmälan.
Genom bestämmelsen understryks vikten och betydelsen av att operatörer kan bedriva direkt eller indirekt samtrafik med varandra. Varje operatör kontrollerar tillträdet till sina kunder med hjälp av unika nummer och adresser. Om inte andra operatörer kan leverera trafik till dessa kunder kommer de elektroniska kommunikatio- nerna inte att vara effektiva, till men för slutanvändarna.
Förhandlingsskyldigheten för operatörer gäller även i förhål- lande till den som är behörig att tillhandahålla kommunikationsnät
607
eller elektroniska kommunikationstjänster i någon annan stat inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Att kraven på sådan behörighet kan avvika från vad som gäller i Sverige påverkar inte förhandlingsskyldigheten. I förhandlingsskyldigheten ligger även att på begäran lämna sådan information som är nödvändig för överenskommelser om samtrafik.
2 § Tystnadsplikt gäller för den som med stöd av 1 § får del av upp- lysningar från annan i samband med förhandlingar om samtrafik eller annan form av tillträde för enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I det allmännas verksamhet gäller sekretesslagen.
Paragrafen genomför artikel 4.3 i tillträdesdirektivet och saknar direkt motsvarighet i telelagen. Den har berörts i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.6.4.
Vid förhandlingar om samtrafik är det nödvändigt att upplys- ningar om nät och andra förhållanden tillhandahålls en motpart. Paragrafen avser att säkerställa att dessa upplysningar inte skall missbrukas genom att t.ex. användas i konkurrenssyfte eller för annat syfte än det för vilket upplysningarna lämnades. De erhållna uppgifterna skall behandlas med den försiktighet som krävs med hänsyn till upplysningarnas innehåll. Bestämmelsen är straffsank- tionerad i 10 kap. och i brottsbalken.
Särskilda skyldigheter
3 § Den som kontrollerar slutanvändares tillträde till allmänna kom- munikationsnät får förpliktas att bedriva samtrafik eller vidta annan åtgärd som krävs för att säkerställa att slutanvändare kan nå var- andra.
För att elektroniska kommunikationsnät skall fungera effektivt krävs att de medger att i princip alla användare kan nå varandra. I denna paragraf ges den grundläggande regleringen för att säker- ställa sådan effektivitet. Paragrafen genomför artikel 5.1 a i till- trädesdirektivet och motsvaras närmast av 35 § telelagen. Den har redogjorts för i avsnitt 10.6.6.
608
Med stöd av denna paragraf får en myndighet (se 7 kap.) införa skyldigheter för företag som kontrollerar slutanvändarnas tillträde. Med sådan kontroll avses bl.a. ägande av eller annat förfogande över den fysiska kopplingen till slutanvändaren eller möjligheten att ändra eller dra in den nationella adress som behövs för tillträde till en slutanvändares nätanslutningspunkt.
En förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att skyldig- heten krävs för att säkerställa att slutanvändarna kan nå varandra. Det skall inte förstås så att varje slutanvändare skall kunna komma i kontakt med alla andra slutanvändare. Det är först när bristerna i kommunikationsvägarna är av sådan betydelse att det kan sägas vara av allmänt intresse att åtgärda dem, som skyldigheter skall införas. Hur många användare som skall beröras för att intresset av att säkra kommunikationsmöjligheten skall anses som allmänt får bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Att fler än 100 slut- användare har begränsade möjligheter att nå andra och operatören i fråga har nekats att träffa avtal på marknadsmässiga villkor med en annan operatör kan dock sägas tala för att det finns behov av åtgär- der, om inte andra förhållanden motsäger det. Att ett visst antal slutanvändare berörs skall dock inte ses som ett absolut krav. Tvärtom måste det vara möjligt även för den som avser att bedriva verksamhet, som förutsätter att samtrafik kommer till stånd, att i förväg kunna utverka en förpliktelse enligt lagrummet. Det bör dock krävas att myndigheten gör bedömningen att verksamheten kommer att omfatta ett inte ringa antal slutanvändare och att ope- ratören försökt men inte lyckats träffa avtal på marknadsmässiga villkor,
Den förpliktade skyldigheten skall, som framgår av 7 kap. 2 §, inte vara mer ingripande än som behövs för att syftet med åtgärden skall uppnås. Närmare vilka åtgärder som krävs för att säkerställa ändamålet får överlämnas till rättstillämpningen att bestämma utifrån förhållandena i varje enskilt fall.
4 § En operatör som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på en viss marknad, skall i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas till en eller flera av de skyldigheter som anges i 5 – 11 §§. En sådan operatör får även i andra fall än som i detta kapitel sägs förpliktas till en skyldighet om tillträde, om det finns synnerliga skäl för det och åtgärden god- känns av Europeiska gemenskapernas kommission.
609
Paragrafen genomför artikel 8.2 och 8.3 i tillträdesdirektivet. Någon direkt motsvarighet finns inte i telelagen. Däremot ålägger vissa generella bestämmelser i telelagen företag med betydande inflytande att iaktta vissa skyldigheter. Paragrafen har behandlats under avsnitten 10.6.4 – 10.6.6 i den allmänna motiveringen.
Genom paragrafen slås fast att den som efter en marknadsanalys skall anses ensam eller tillsammans med annan ha en sådan domine- rande ställning som anges i 7 kap. 16 § skall förpliktas till en eller flera av de skyldigheter om insyn, icke-diskriminering, tillträde, särredovisning och priskontroll m.m. som framgår av 5 – 11 §§ i detta kapitel. För införandet av en specifik skyldighet krävs inte någon ytterligare marknadsanalys.
Bestämmelsen är obligatorisk. Har en operatör en dominerande ställning på en marknad där det inte råder effektiv konkurrens skall en förpliktelse åläggas operatören. Skyldigheten skall vara lämplig och rimlig mot bakgrund av det fastställda problemets art, dvs. ytterst för att skapa effektiv konkurrens på den ifrågavarande marknaden.
Det lämnas i paragrafen även utrymme för att vidta andra typer av åtgärder mot en marknadsdominant än de som direkt framgår av lagen. För att få göra ett sådant avsteg krävs dock dels att det före- ligger synnerliga skäl, dels att åtgärden godkänns av Europeiska gemenskapernas kommission. Synnerliga skäl får anses föreligga t.ex. om de åtgärder som lagen direkt utpekar har visat sig verk- ningslösa för att åstadkomma en effektiv konkurrens och mark- nadssituationen medför negativa verkningar för slutanvändarna i fråga om pris och urval.
5 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att offentliggöra ett refe- renserbjudande eller specificerade uppgifter om
a) redovisning,
b) tekniska specifikationer,
c) nätegenskaper,
d) villkor för tillhandahållande och användning,
e) prissättning,
f) andra förhållanden som erfordras för insyn avseende samtrafik och andra former av tillträde.
Ett beslut enligt första stycket skall innehålla besked om vilka uppgifter som skall tillhandahållas, hur detaljerade dessa skall vara samt på vilket sätt de skall offentliggöras. Avser förpliktelsen skyldighet att offentliggöra ett referenserbjudande, får referenserbjudandet
610
ändras, om det är nödvändigt för verkställighet av en skyldighet som har beslutats enligt detta kapitel.
Paragrafen genomför artikel 9 i tillträdesdirektivet. Bestämmelsen har sin motsvarighet i telelagen i 19 § om tekniska specifikationer, 23 § första stycket 5 om redovisning, 26 § om villkor för tillhanda- hållande av telefonitjänst, 28 § andra stycket om rabattsystem och 34 § första stycket 4 om information som är nödvändig för över- enskommelser om samtrafik. Några materiella ändringar är inte avsedda. Vägledning för rättstillämpningen kan därför erhållas av äldre förarbeten och den praxis som vuxit fram. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.6.4.
Genom första stycket säkerställs insyn i villkor och krav för samtrafik och andra former av tillträde, inbegripet prissättning. Den ökade insynen skall skapa ett öppnare förfarande, vilket i sin tur skall leda till att aktörerna får förtroende för att en tjänst inte erbjuds eller tillhandahålls dem på diskriminerande villkor. En på detta sätt ökad kännedom om tillämpade villkor och krav syftar till att bidra till snabbare förhandlingar och till undvikande av tvister. Det är särskilt viktigt med öppenhet och insyn för att säkerställa samverkan när det gäller tekniska gränssnitt.
Av andra stycket följer att myndigheten får ange hur uppgifterna skall göras tillgängliga. Detta inkluderar föreskrifter om formen för offentliggörande – om detta skall ske på papper eller elektroniskt – samt huruvida uppgifterna är gratis eller inte med hänsyn till de berörda uppgifternas art och syfte.
6 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa icke-diskri- minerande villkor i sin verksamhet. En sådan skyldighet skall särskilt säkerställa att
a) operatören under likvärdiga omständigheter tillämpar likvärdiga villkor mot andra som tillhandahåller likvärdiga tjänster, samt
b) de tjänster och den information som operatören erbjuder andra tillhandahålls på samma villkor och med samma kvalitet som gäller för dess egna tjänster eller för dotterbolags eller samarbets- partners tjänster.
Paragrafen genomför artikel 10.1 och 10.2 i tillträdesdirektivet och har sin huvudsakliga motsvarighet i 23 a §, 23 b § och 34 § första stycket 3 telelagen. Den har behandlats ovan under avsnitt 10.6.4.
611
Som utgångspunkt gäller att avtal skall träffas på marknads- mässiga villkor. I paragrafen ges en möjlighet att ställa krav på den som har en dominerande ställning på en bestämd marknad att inte snedvrida konkurrensen genom att utan objektivt godtagbara skäl särbehandla vissa konkurrenter, dvs. gynna eller missgynna någon konkurrent i förhållande till hur andra behandlas. Detta gäller särskilt när det rör sig om vertikalt integrerade företag som tillhan- dahåller tjänster till företag som de konkurrerar med på marknader i efterföljande led. Om i sådant fall konkurrenternas villkor för att få tillgång till nät till sin utformning eller tillämpning är mindre fördelaktiga än vad nätinnehavaren tillämpar för sin egen verksam- het kan en diskriminering föreligga.
Kravet på icke-diskriminering förutsätter för sin tillämpning inte att avtal faktiskt har träffats med annan utan det kan räcka med att tillståndshavaren erbjuder en tjänst m.m. på villkor som inte är konkurrensneutrala.
Att ett villkor eller en tjänst skall vara likvärdigt eller likvärdig innebär inte att det skall vara fråga om samma villkor eller samma tjänst som erbjuds andra. Vad som utgör likvärdigt villkor och likvärdig tjänst måste bedömas från fall till fall mot bakgrund av bl.a. den tekniska utvecklingen.
7 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att särredovisa och eko- nomiskt rapportera specificerad verksamhet med anknytning till sam- trafik och andra former av tillträde. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall tillämpa en öppen prissättning för andra operatörer och för intern överföring eller tillhandahålla en myndighet sin redovisning, inbegripet uppgifter om intäkter från annan.
Den möjlighet att föreskriva skyldighet om särredovisning och ekonomisk rapportering som denna bestämmelse ger följer av artikel 11.2 och 11.3 i tillträdesdirektivet. Den motsvarar vad som i dag regleras i 24 § och 34 § första stycket 6 telelagen. Bestäm- melsen har behandlats ovan under avsnitt 10.6.4. Någon ändring av innebörden av särredovisningsskyldigheten är inte avsedd. Vad som ändras genom den nya lagen om elektronisk kommunikation är dels tillämpningsområdet för skyldigheten, dels att endast den som har en dominerande ställning på en bestämd marknad kan åläggas skyldighet om särredovisning och ekonomisk rapportering för verksamheten på den marknaden.
612
Genom en skyldighet om att tillämpa särredovisning ges möjlig- het att synliggöra företagsinterna prisöverföringar. Det underlättar för den myndighet som utövar tillsynen att kontrollera om skyl- digheter avseende icke-diskriminering fullgörs och om otillåten korssubventionering sker genom överföring från en verksamhet till en annan konkurrensutsatt verksamhet inom företaget. När det gäller särredovisning har kommissionen offentliggjort rekommen- dation 98/322/EG av den 8 april 1998 om samtrafik på en liberali- serad telemarknad ( Del 2 – Särredovisning och kostnadsredovis- ning).1 Denna bör alltjämt följas i tillämplig mån.
8 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att uppfylla rimliga krav på tillträde till och användning av nät och tillhörande faciliteter. En sådan skyldighet kan avse att operatören skall
a) ge annan tillträde till specificerade nätdelar och tillhörande faciliteter,
b) förlänga ett redan beviljat tillträde till tillhörande faciliteter,
c) erbjuda andra operatörer specificerade tjänster för återförsäljning, d) bevilja tillträde till tekniska gränssnitt, protokoll och annan
nyckelteknik som är nödvändig för samverkan mellan tjänster,
e) erbjuda samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av tillhörande faciliteter,
f) erbjuda specificerade tjänster som krävs för att säkerställa samverkan mellan tjänster ända fram till slutanvändarna,
g) erbjuda tillträde till driftstödssystem eller liknande program- system som krävs för att garantera en sund konkurrens när det gäller tillhandahållande av tjänster, eller
h) bedriva samtrafik eller i övrigt vidta åtgärder så att nät eller till- hörande faciliteter kan förbindas.
En förpliktelse enligt första stycket om tillträde till accessnät med tvinnad parkabel av metall skall förenas med skyldighet att offentlig- göra ett referenserbjudande som innehåller de uppgifter som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/ EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter.
Regleringen om skyldigheter om tillträde i artikel 12 i tillträdesdi- rektivet är en av de mest grundläggande bestämmelserna i det nya EG-regelverket och genomförs genom denna paragraf, som också
1 EGT L 141, 13.5.1998, s. 6
613
reglerar det som sägs i artikel 5.2 i samma direktiv, såvitt avser operatörer med betydande inflytande på en marknad (jfr 3 §). Artiklarna har sin huvudsakliga motsvarighet i 32 § telelagen om generell samtrafikskyldighet samt LLUB-förordningen. Den nya paragrafen träffar endast den som har en dominerande ställning på en viss marknad. Paragrafen har även behandlats ovan under avsnitt
10.6.4 och 10.6.8.
I paragrafens första stycke anges att en operatör kan förpliktas till en rad skyldigheter om tillträde till och användning av nät och till- hörande faciliteter. Uppräkningen är inte uttömmande. Som en allmän grundprincip gäller att skyldigheter som åläggs skall vara rimliga ur tekniskt och ekonomiskt hänseende. Varje begäran om tillträde och användning som ett företag framställer och som avvi- sats av en marknadsdominant behöver alltså inte leda till att myn- digheten beslutar om en förpliktelse. Avslag på en sådan begäran måste dock grundas på objektiva kriterier såsom att det brister i möjligheterna att tekniskt genomföra tillträdet eller att ett avslag är nödvändigt för att förebygga att nätet eller dess användare skadas eller att nätets drift störs. Se även 7 kap. 2 §.
Eftersom varje skyldighet om att lämna tillträde till och använda nät och tillhörande faciliteter utgör ett större eller mindre ingrepp i den enskildes egendomsskydd, måste målet med åtgärden – att utöka konkurrensen på en aktuell marknad – vägas mot den enskil- des rätt att utnyttja sin infrastruktur för egen del. Härvid spelar proportionalitetsprincipen stor betydelse. Myndigheten får natur- ligtvis dessutom inte föreskriva skyldigheter om tillträde som medför att en operatör förpliktas att tillhandahålla sådana typer av tillträde som han inte har befogenhet att tillhandahålla.
Det bör anmärkas att ett beslut om tillträde kan kräva ytterligare tillståndsprövning enligt t.ex. ledningsrättslagen eller miljöbalken. Vidare kan ett sådant beslut få återverkningar på rättsförhållandet mellan en operatör och tredje man. Dessa frågor behandlas i allmänmotiveringen, avsnitt 10.3.3.
När det gäller vilka former av tillträde som kan komma ifråga enligt den i paragrafen upptagna katalogen torde det inte behövas några närmare anvisningar, särskilt inte som det endast är fråga om en exemplifierande uppräkning. Det finns dock anledning att kort beröra några av punkterna.
Punkten a omfattar samtliga delar av ett nät, dvs. även tillträde till accessnätet till det allmänna telefonnätet, som idag regleras genom LLUB-förordningen. Så som utredningen bedömer situa-
614
tionen vara i dag kommer det vid förordningens upphävande att finnas behov av att förplikta den som har ett betydande inflytande på marknaden för tillträde till det fasta allmänna telefonnätet, inne- fattande tillträde till det metallbaserade accessnätet och tjänsten som tillhandahålls via accessnätet att ge tillträde till detta nät.
De faciliteter som ett beslut om samlokalisering får avse och som då skall utnyttjas gemensamt enligt punkten e kan t.ex. vara ledningar, master eller byggnader.
En specificerad tjänst enligt punkten f kan utgöras av faciliteter för intelligenta nättjänster eller roaming på mobilnät.
Av andra stycket följer att ett referenserbjudande skall offentlig- göras av den som enligt första stycket har förpliktats att lämna till- träde till accessnätet för det allmänna telefonnätet.
9 § Vid tillämpning av 8 § skall särskilt beaktas
a) den tekniska och ekonomiska bärkraften för användning och in- stallation av alternativa nätdelar eller tillhörande faciliteter, med hänsyn till marknadsutvecklingen samt art och typ av samtrafik och andra former av tillträde,
b) den tillgängliga kapaciteten,
c) de risker som en nyinvestering medför för ägaren till nätdelar eller tillhörande faciliteter,
d) behovet av att värna konkurrensen på lång sikt,
e) berörda immateriella rättigheter,
f) tillhandahållandet av alleuropeiska tjänster.
Paragrafen genomför artikel 12.2 i tillträdesdirektivet. Av paragra- fen följer att myndigheten vid tillämpning av 8 § särskilt skall beakta vissa speciella omständigheter när den prövar vilken åtgärd som är den lämpligaste och mest proportionella i det enskilda fallet. Det är viktigt att åtgärder vidtas på ett sådant sätt att förutsätt- ningarna och motivationen för innovation och investeringar enligt 1 kap. 1 § inte minskar i större utsträckning. En alltför stark knyt- ning av åtgärder för att stimulera konkurrensen till tillgång av en viss form av nät kan leda till att benägenheten att skapa alternativa lösningar och nät minskar. Därför bör t.ex. ett krav på föreskrivet tillträde som ökar konkurrensen på kort sikt vägas mot inverkan på incitamenten för konkurrenter att investera i alternativa faciliteter som kan säkra konkurrensen på lång sikt. Kommissionen har be-
615
handlat dessa frågor i ett meddelande om tillämpning av konkur- rensreglerna på tillträdesavtal inom telesektorn.2
10 § En operatör som avses i 4 § får förpliktas att tillämpa visst pris eller iaktta kostnadstäckning vid prissättning för specifika typer av samtrafik och andra former av tillträde, om en marknadsanalys enligt 7 kap. 14 § visar att en brist på effektiv konkurrens innebär att opera- tören kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som miss- gynnar slutanvändarna.
En förpliktelse enligt första stycket kan avse skyldighet för operatö- ren att tillämpa en viss angiven kostnadsredovisningsmetod och får förenas med villkor om att operatören skall motivera och justera sina priser.
Om en operatör har förpliktats att införa en kostnadsredovisnings- metod för kontroll av prissättningen, skall en beskrivning av kostnads- redovisningsmetoden göras tillgänglig för allmänheten. Av beskriv- ningen skall framgå kostnadernas huvudkategorier och reglerna för kostnadsfördelningen.
Den som har förpliktats att kostnadsorientera sin prissättning skall visa att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna.
Genom paragrafen genomförs artikel 13 om priskontroll och kost- nadsorientering i tillträdesdirektivet. Regler om kostnadsorienter- ing återfinns idag i 32 § andra stycket och 34 § tredje stycket tele- lagen. Någon bestämmelse om priskontroll mellan företag finns inte i telelagen för närvarande. I 23 § första stycket 5 telelagen och i 8 § teleförordningen finns bestämmelser om kostnadsredovisnings- principer. Paragrafen har behandlats ovan under avsnitt 10.6.4 och 10.6.10.
I första stycket föreskrivs en möjlighet att införa en skyldighet för en dominerande aktör att tillämpa ett visst pris eller att kostnads- orientera sina priser. En sådan skyldighet kan innebära att avgiften skall vara rimlig eller, vilket är betydligt mer ingripande, kostnads- orienterad. För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs att det råder sådan brist på effektiv konkurrens att dominanten kan ta ut överpriser eller använda prispress på ett sätt som missgynnar slut- användarna. Så behöver inte med automatik vara fallet bara för att det finns en dominant på marknaden. Det krävs dock inte för lag-
2 EGT C 265, 22.8.1998, s. 2.
616
rummets tillämpning att överpriser faktiskt tas ut eller att prispress faktiskt tillämpas. Redan risken att så kan ske är tillräcklig för att besluta om en skyldighet enligt bestämmelsen.
Av andra stycket följer att myndigheten får anvisa en metod för kostnadsredovisningen. För att beräkna kostnadsorienterade priser kan olika typer av kalkylmodeller användas. De olika modeller som främst är aktuella inom telekombranschen är fullt fördelade kost- nader (fully distributed costs, FDC), långsiktig särkostnad (Long Run Incremental Cost, LRIC), marginalkostnad (Marginal Cost, MC), prissättning med beaktande av priselasticiteten (Ramsey- prissättning) samt alternativkostnadsprissättning (Efficient Component Pricing Rule, ECPR).3 Den kalkylmodell som idag huvudsakligen används, FDC, baseras vanligen på historiska kost- nader. En alternativ kalkylmodell utgörs av LRIC-metoden. Denna kalkylmodell är framåtblickande och baserad på långsiktig särkost- nad. LRIC-metoden innebär att man mäter kostnaden för att tillhandahålla en ökning av verksamheten och utgångspunkten är vanligen nukostnader snarare än historiska kostnader. Med nu- kostnader avses kostnader som speglar de investeringsmöjligheter en operatör har när metoden tillämpas, dvs. kostnader för ett nät som bygger på modern teknik.
Utredningen har inte haft möjlighet att göra de djupa ekono- miska analyser som krävs för att slutligt ta ställning till vilken metod för beräkning av kostnadsorienterade priser som bör tilläm- pas enligt lagen. I likhet med EG-kommissionen förordar vi dock en framåtblickande kalkylmetod av det slag som LRIC-metoden representerar. En utförligare beskrivning av metoden återfinns i bilaga 3.
En strikt tillämpning av LRIC-metoden innebär emellertid att operatören inte får ersättning för kostnader som delas med andra produkter eller tjänster, s.k. samkostnader. Det kan på sikt leda till för låga priser med finansiella förluster som följd. Förutom kostna- der beräknade enligt LRIC-metoden bör därför den dominerande operatören ha rätt att förbehållas ersättning även för samkostnader genom ett särskilt påslag. För att inte operatören därigenom skall kompenseras för kostnader orsakade av ineffektivitet skall påslaget baseras på samkostnader som en effektiv operatör har under kon- kurrensmässiga förhållanden.
3 PTS Rapport, Ny kalkylmodell - LRIC-metoden, 2002-04-16, s. 4.
617
Paragrafens tredje stycke föreskriver att en beskrivning av kost- nadsredovisningsmetoden skall göras allmänt tillgänglig. Detta kan ske genom publicering på en elektronisk hemsida eller genom att den hålls tillgänglig på begäran. Beskrivningen skall visa de huvud- kategorier där kostnader har förts samman och de principer som används för att fördela kostnader till bl.a. samtrafik.
Enligt fjärde stycket skall bevisbördan för att priserna är rättvisa och skäliga med hänsyn till kostnaderna åvila den som har förplik- tats att kostnadsorientera sin prissättning.
11 § Vid tillämpning av 10 § skall särskild hänsyn tas till den inve- stering som gjorts av operatören. En sådan skyldighet skall utformas så att operatören erhåller en rimlig avkastning på kapitalinvesteringen.
Bestämmelsen genomför artikel 13.1 i tillträdesdirektivet. Den klargör att det vid tillämpning av 10 § skall tas hänsyn till den inve- stering som gjorts av operatören, så att denne medges en rimlig avkastning på det kapital som investerats, inklusive lämpliga arbetskrafts- och byggkostnader med beaktande av de därmed för- knippade riskerna. Den av utredningen förordade LRIC-metoden tillgodoser detta krav.
12 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 3 – 11 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som har åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.
Paragrafen genomför artikel 10 i auktorisationsdirektivet och har sin huvudsakliga motsvarighet i 12 och 61 §§ telelagen och i 13 – 14 §§ lagen om radiokommunikation, se i övrigt kommentaren till 3 kap. 12, 13 och 16 §§. I det fall den som överträder skyldigheten saknar tillstånd enligt 3 kap. får beslut meddelas om att denne skall helt eller delvis upphöra med verksamheten. För den som bedriver verksamhet med stöd av ett sådant tillstånd får utifrån förhållandena i det enskilda fallet bestämmas om tillståndet skall återkallas eller om beslut skall meddelas om skyldighet att upphöra med viss del av verksamheten.
618
Övriga bestämmelser
13 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även ett kommunikations- nät som inte är allmänt men som genom tillträde till ett allmänt kommunikationsnät är underställt villkor enligt denna lag.
Genomför artikel 1.2 i tillträdesdirektivet med beaktande av vad som anförs i skäl 1 i ingressen till det direktivet.
14 § En operatör får inte förpliktas att tillämpa olika villkor för lik- värdiga tjänster.
En skyldighet avseende tillträde skall vara kopplad till de tjänster som faktiskt tillhandahålls, om inte annat följer av villkor som beslu- tats enligt 3 kap. 9 §.
I bestämmelsen fastslås att en skyldighet enligt denna lag inte får innebära att en förpliktad skall agera på ett sätt som kan strida mot likabehandlingsprincipen. Bestämmelsen genomför artikel 3.2 i tillträdesdirektivet. Av andra stycket följer att en skyldighet som utgångspunkt skall förpliktas den som faktiskt tillhandahåller tjänster avseende samtrafik och former av tillträde och då endast knytas till en sådan tillhandahållen tjänst. Undantag från det sist- nämnda gäller i de fall ett tillståndsvillkor föranleder annat.
15 § En operatör får även i annat fall än enligt 8 § första stycket e förpliktas att tillhandahålla samlokalisering eller andra möjligheter till gemensamt utnyttjande av egendom eller annat, om det krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för fysisk planering.
Paragrafen genomför artikel 12.2 i ramdirektivet. I paragrafen före- skrivs att samlokaliseringsskyldighet eller skyldighet om gemen- samt utnyttjande kan föreskrivas inte endast för den som har domi- nerande ställning på en viss marknad utan även för andra opera- törer. En förutsättning för detta är dock att skyldigheten krävs för att skydda miljö, folkhälsa eller allmän säkerhet eller för att uppnå mål för stadsplanering m.m. Så kan vara fallet när det saknas möjlighet till genomförbara alternativa lokaliseringar, se även under avsnitt 10.6.6.
Gemensamt utnyttjande av faciliteter kan vara till nytta för stadsplanering, folkhälsa eller miljö och bör i första hand främjas på
619
grundval av frivilliga överenskommelser. När företag saknar till- gång till genomförbara alternativ, kan emellertid obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom vara lämpligt. Det kan vara fråga om bl.a. fysisk samlokalisering och gemensamt utnyttjande av ledningar, byggnader, master, antenner eller antenn- system. Obligatoriskt gemensamt utnyttjande av faciliteter eller egendom bör endast åläggas företagen efter ingående offentligt samråd
16 § Den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § och har särskilt tillstånd att tillhandahålla andra tjänster än enligt denna lag, skall särredovisa de verksamheter som har samband med tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster, om årsomsättningen för dessa verksamheter i landet uppgår till ett belopp motsvarande minst 50 miljoner euro.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om redovisning enligt första stycket.
Bestämmelsen genomför artikel 13.1 i ramdirektivet och saknar direkt motsvarighet i telelagen. Den avser att säkerställa att otillå- ten korssubventionering inte sker mellan verksamhet enligt lagen och annan verksamhet med särskilt tillstånd, t.ex. enligt ellagstift- ningen. Se även ovan under 7 § och under avsnitt 10.6.4.
5 kap. Tjänster till slutanvändare m.m.
Samhällsomfattande tjänster
1 § Om det behövs för att slutanvändare skall tillhandahållas elektro- niska kommunikationsnät, kommunikationstjänster eller tillhörande tjänster till ett överkomligt pris, får den som bedöms lämplig för det förpliktas att
1. uppfylla rimliga krav på anslutning till det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som begär det,
2. uppfylla rimliga krav på tillgång till allmänt tillgängliga telefoni- tjänster i en fast anslutningspunkt i stadigvarande bostad eller fast verksamhetsställe åt var och en som efterfrågar denna tjänst,
3. i en abonnentförteckning, som skall uppdateras årligen, göra uppgifter om samtliga enskildas telefonabonnemang tillgängliga i
620
den utsträckning de inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
4. tillhandahålla en fullständig upplysningstjänst avseende telefon- abonnemang i den utsträckning uppgifterna som tillhandahålls inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt enligt lag,
5. tillhandahålla telefonautomater i en omfattning som i fråga om kvalitet, antal och geografisk utbredning tillgodoser allmänhetens behov, med särskilt beaktande av funktionshindrades behov,
6. tillhandahålla funktionshindrade tillgång till allmänt tillgängliga telefonitjänster som förmedlas genom allmänt telefonnät i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvän- dare och tillgodose funktionshindrades behov av särskilda sådana tjänster.
En förpliktelse enligt första stycket får förenas med villkor om sär-
skilda prestandamål.
Den som enligt första stycket 1 förpliktas att tillhandahålla en fast anslutning skall göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot lokala, nationella och internationella telefonsamtal, telefax och datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet, som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Sådan anslutning skall erbjudas funktionshindrade i samma utsträckning och på likvärdiga villkor som för andra slutanvändare.
Den som enligt första stycket 3 eller 4 förpliktas att tillhandahålla abonnentförteckningar och upplysningstjänster skall behandla erhållen information på ett icke-diskriminerande sätt.
Den som enligt första stycket 5 förpliktas att tillhandahålla telefon- automater skall se till att nödsamtal förmedlas gratis. Med telefon- automat menas en telefon som är tillgänglig för allmänheten och vars användning kan betalas kontant eller med kreditkort, betalkort eller telefonkort.
Bestämmelsen genomför artiklarna 3 – 8 och 11.4 i USO-direkti- vet. De huvudsakliga motsvarigheterna till paragrafen återfinns i 15 och 23 §§ telelagen. De frågor som behandlas i paragrafen har i huvudsak behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.7.
I första stycket anges vad som är s.k. samhällsomfattande tjänster, se även avsnitt 10.7.2 och 10.7.3. Den som bedöms lämplig för det kan förpliktas att tillhandhålla sådana tjänster, om det behövs för att slutanvändare skall ha tillgång till dem till ett överkomligt pris. Det finns alltså inte någon generell skyldighet för vissa operatörer att svara för tjänsteutbudet. Tvärtom bygger reglering på att
621
marknaden skall tillhandahålla tjänsterna utan ingripande från myndigheterna. Först om så inte sker skall myndigheten tillse att tjänsterna tillhandhålls slutanvändarna av en eller flera som bedömts lämpliga för ändamålet, se avsnitt 10.7.1. Tillhandahållan- det skall ske till överkomligt pris. Vad som menas med det har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.7.3.
Vad som närmare ryms inom varje specifik tjänst har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 10.7.3. Sammanfattningsvis kan sägas att bestämmelsen i sak innebär endast mindre föränd- ringar i förhållande till vad som gäller enligt telelagen.
I första och andra punkten införs ett nytt rekvisit genom att den förpliktade skall uppfylla rimliga krav på dels anslutning till det allmänna telefonnätet, dels tillgång till allmänt tillgängliga telefoni- tjänster i en fast anslutningspunkt. Direktivet ger inga anvisningar om vad som är rimligt i detta sammanhang. Mot bakgrund av skyl- dighetens karaktär av samhällsomfattande tjänst bör dock i rimlig- hetskravet ligga t.ex. att en anslutning kan nås med såväl trådbun- den som trådlös teknik. Den närmare innebörden av vad som skall anses rimligt får dock överlämnas till rättstillämpningen att bestämma.
Kravet i fjärde punkten gäller enligt USO-direktivet en fullstän- dig upplysningstjänst avseende telefonabonnemang. Detta torde innebära en utvidgning av tjänstens omfattning, eftersom telelagen inte ställer upp något fullständighetskrav. Tjänsten skall omfatta samtliga förtecknade telefonabonnenter och deras telefonnummer, inbegripet fasta och mobila nummer. Kravet på fullständighet innebär emellertid inte att IP-nummer måste ingå i tjänsten.
I andra stycket öppnas en möjlighet för myndigheten att före- skriva prestandamål för de tjänster som någon har förpliktats att tillhandahålla enligt första stycket, se även avsnitt 10.7.3. Pre- standamålen har betydelse dels för att klargöra vad som skall upp- nås med tjänsten i olika hänseenden, dels för möjligheterna att utöva en meningsfull tillsyn över verksamheten.
Enligt bestämmelsens tredje stycke skall en tillhandahållen fast anslutning göra det möjligt för slutanvändare att ringa och ta emot datakommunikation med en viss lägst angiven datahastighet, som medger ett funktionellt tillträde till Internet. Frågan om datahas- tighet har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.7.3. Det lämnas till de rättstillämpande organden att närmare klargöra vilken möjlig datahastighet som faktiskt kan uppnås samt att utifrån det avgöra vilken överföringshastighet som skall tillförsäk-
622
ras slutanvändarna. En ny bedömning skall göras regelbundet mot bakgrund av teknikutvecklingen.
2 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst skall i tillämplig omfattning
1. avgiftsfritt tillhandahålla en abonnent specificerade telefon- räkningar som gäller användning av det allmänna telefonnätet i en fast anslutningspunkt eller därtill hörande allmänt tillgängliga telefonitjänster, om inte abonnenten har begärt att räkningen skall vara ospecificerad, och
2. på begäran av en abonnent avgiftsfritt spärra vissa typer av utgående samtal eller adresser.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar närmare föreskrifter om uppgifter enligt första stycket.
Bestämmelsen genomför artikel 10.2 i USO-direktivet samt bilaga I till det direktivet, del A, punkterna a och b. Den saknar motsvarig- het i telelagen och har behandlats i avsnitt 10.7.4.
3 § En förpliktelse enligt 1 § får i tillämplig mån förenas med villkor om skyldighet att
1. tillämpa gemensamma taxor för hela landet eller tillämpa ett visst högsta pris,
2. tillhandahålla möjlighet för konsumenter att på förhand betala för tillträde till det allmänna telefonnätet och för användning av allmänna telefonitjänster, samt
3. tillåta konsumenter att betala för anslutning till det allmänna telefonnätet genom betalningar som är fördelade över tiden.
Villkor enligt första stycket 1 skall göras allmänt tillgängliga.
Paragrafen genomför artikel 9.4, 9.5 och 10.2 i USO-direktivet. Bestämmelsen i första stycket punkten 1 har sin motsvarighet i 31 § telelagen. De frågor som regleras i paragrafen har berörts i den all- männa motiveringen i avsnitt 10.7.3 och 10.7.4.
4 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst får inte erbjuda abonnenter andra tjänster på villkor som innebär att abonnenterna tvingas att betala för något som inte är nödvändigt för den begärda tjänsten.
623
Paragrafen genomför artikel 10.1 i USO-direktivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i telelagen.
5 § Den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst skall hålla information om de prestanda som har uppnåtts i tillhanda- hållandet av tjänsten allmänt tillgänglig, om inte annat följer av bestämmelser om sekretess och annat integritetsskydd.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 11 i USO-direktivet. Bestämmelsen saknar motsvarighet i telelagen. Den berörs i avsnitt 10.7.3.
6 § Om den som enligt 1 § har förpliktats att tillhandahålla en viss tjänst inte under en tid av lägst tre månader har uppnått prestandamål som beslutats enligt 1 § andra stycket tillämpas 3 kap. 12, 13 och
16 §§.
Paragrafen genomför artikel 11.6 i USO-direktivet som hänvisar till artikel 10 i auktorisationsdirektivet. Den har sin huvudsakliga mot- svarighet i 12 och 61 §§ telelagen, se i övrigt kommentaren till 3 kap. 12, 13 och 16 §§.
Upphandling av tjänster
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta att enskilda och myndigheter skall tillförsäkras tillgång till elektroniska kommunikationstjänster eller nät genom statlig upphand- ling, om det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för till- handahållande av tjänsten eller nätet.
Den i paragrafen föreskrivna möjligheten att finansiera samhälls- omfattande tjänster genom upphandling med statliga medel kan hänföras till artikel 12 i USO-direktivet om finansieringen av sam- hällsomfattande tjänster. Motsvarande bestämmelser återfinns i 2 § andra stycket telelagen och 14 § teleförordningen. Paragrafen har dock ett vidare tillämpningsområde än EG-direktivet, eftersom den inte begränsar möjligheten att upphandla till samhällsomfattande tjänster. Xxxxx andra tjänster och nät kan upphandlas.
624
För att upphandling skall få ske krävs att det är särskilt påkallat med hänsyn till kostnaderna för tillhandahållande av tjänsten eller nätet. Därigenom framhålls att det är i första hand den som har förpliktats att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst som skall finansiera tjänsten. Finansiering genom upphandling bör bara komma i fråga om kostnaderna för tillhandahållandet framstår som oskäligt betungande för den förpliktade.
Bestämmelsen har berörts i avsnitt 10.7.1 och 10.7.5.
Allmänna skyldigheter för operatörer
8 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall i tillämplig omfattning
1. se till att tjänsten och det allmänna telefonnätet i de fasta anslut- ningspunkterna är uthålliga och tillgängliga i händelse av nätsa- manbrott av katastrofkaraktär eller annat liknande förhållande,
2. medverka till att nödsamtal utan avbrott kan förmedlas avgifts- fritt för användaren,
3. på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskri- minerande tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av sekretess eller tystnads- plikt enligt lag till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning,
4. i den mån det är tekniskt genomförbart, tillhandahålla den som mottar nödsamtal lokaliseringsuppgifter,
5. hantera alla samtal till det europeiska nummerområdet 3883 utan att det skall påverka behovet för annan operatör av allmänt telefonnät att få täckning för kostnaden för förmedling av samtal på sitt nät,
6. se till att slutanvändare från andra stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har tillgång till svenska adresser, vars sifferstruktur saknar geografisk betydelse, om det är tekniskt och ekonomiskt genomförbart samt den uppringde abonnenten inte av kommersiella skäl har valt att begränsa tillträdet för uppringande från vissa geografiska områden.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt krav enligt första stycket skall fullgöras.
625
I bestämmelsens första stycke föreskrivs generella skyldigheter för den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst.
Vad som föreskrivs i första punkten genomför artikel 23 i USO- direktivet och har sin huvudsakliga motsvarighet i 2 § första stycket 3 och 18 § telelagen. Nätets integritet har behandlats i avsnitt 10.7.10.
Den i andra punkten ålagda skyldigheten motsvarar 23 § första stycket 3 i telelagen och genomför artikel 23 och 26.1 i USO-direk- tivet, se även avsnitt 10.7.12. Någon ändring i sak är inte avsedd. Kravet innebär inte att varje avbrott är att se som ett åsidosättande av skyldigheten.
I tredje punkten föreskrivs skyldighet att lämna ut uppgifter för abonnentupplysning, se även avsnitt 10.7.3. Den genomför artikel
25.2 i USO-direktivet och motsvaras närmast av 66 § telelagen. Den krets av operatörer som är skyldiga att lämna ut uppgifter är de som har tilldelat sina abonnenter en adress. Härigenom undantas operatörer som endast har s.k. förvalskunder. Upp- gifterna skall utlämnas på villkor som är rättvisa, kostnads- orienterade och icke-diskriminerande. Angående vad som menas med kostnadsorientering hänvisas till prop. 2001/02:98 samt kommentaren till 4 kap. 10 §. Principen om icke-diskriminering torde ha samma innebörd som i EG-fördraget och i 4 kap. 6 §.
En förutsättning för att uppgifterna skall lämnas ut är att en begäran om detta är rimlig. Direktivet ger inga anvisningar om vad som är rimligt i detta sammanhang. Emellertid torde i denna begränsning ligga bl.a. att bara uppgifter med anknytning till abon- nemanget skall lämnas ut.
Av 6 kap. 14 § framgår att uppgifter får, beträffande fysiska personer, lämnas ut endast om abonnenten har samtyckt till det, se avsnitt 10.8.1 under Abonnetförteckningar.
Beträffande nödsamtal införs i fjärde punkten, till följd av artikel
26.3 i USO-direktivet, ett nytt krav i förhållande till vad som gäller enligt 23 § första stycket 3 telelagen. Kravet gäller tillhandahållande av lokaliseringsuppgifter, i den mån det är tekniskt genomförbart. Vid bedömningen av vad som är tekniskt genomförbart skall hän- syn tas till vad som är ekonomiskt genomförbart. Frågan har behandlats i avsnitt 10.7.12 i allmänmotiveringen.
Femte punkten genomför artikel 27.2 i USO-direktivet och sak- nar motsvarighet i telelagen.
Genom sjätte punkten genomförs artikel 28 i USO-direktivet.
Bestämmelsen saknar motsvarighet i telelagen.
626
I andra stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt krav som uppställs i första stycket skall fullgöras.
9 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster skall se till att telefonnätet medger att en abonnent kan behålla sitt telefon- nummer vid byte av tjänsteleverantör. Om abonnenten begär det, skall telefonnummer som används för sådan tjänst överlämnas till annan för att denne skall tillhandahålla tjänsten. Ett nummer vars sifferstruktur har geografisk betydelse behöver överlämnas endast för tillhandahållande av telefonitjänst inom samma geografiska område (riktnummerområde).
Första stycket gäller inte överlämnande av telefonnummer mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast respektive en mobil anslut- ningspunkt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar föreskrifter om i vilken utsträckning och på vilket sätt kraven enligt första stycket skall fullgöras och får, i enskilda fall, medge undantag från skyldigheten, om det finns särskilda skäl.
Paragrafen behandlar nummerportabilitet och genomför artikel
30.1 i USO-direktivet. Den har sin motsvarighet i 39 och 41 §§ telelagen, vilka slagits samman och överförts till denna lag. Bestämmelsen innebär den ändring i sak att NMT-450 nätet inte undantas från skyldigheten. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen, avsnitt 10.7.13.
10 § Ersättning för att överlämna telefonnummer enligt 9 § får grun- das endast på driftskostnaden för överlämnandet.
Den som har överlämnat ett telefonnummer har inte rätt till ersätt- ning för mer än hälften av den driftskostnad som utgörs av ökade tra- fikkostnader för ett meddelande till telefonnumret. Sådan ersättning får tas ut endast från den som den anropande abonnenten har ingått avtal med om förmedling av meddelandet.
Den som överlämnar telefonnummer har inte rätt till ersättning från abonnenten för överlämnandet.
Bestämmelsen reglerar ersättning vid nummerportabilitet. I första stycket genomförs artikel 30.2 i USO-direktivet. Regeln motsvaras av 42 § första och tredje stycket telelagen. Andra stycket om för-
627
delningen av driftskostnaderna har överförts från 42 § telelagen utan ändring och saknar motsvarighet i direktivet. Ersättnings- frågan har behandlats i avsnitt 10.7.13.
11 § Den som överlämnar ett telefonnummer enligt 9 § skall till den myndighet som regeringen bestämmer genast lämna de uppgifter som är nödvändiga för dirigering av meddelande till telefonnumret. Andra uppgifter som kan vara direkt eller indirekt hänförliga till en fysisk person än uppgifter om telefonnummer och om den som tillhanda- håller berörda allmänt tillgängliga telefonitjänster får inte lämnas utan samtycke från personen.
Myndigheten får utse någon att i en databas sammanställa sådana uppgifter som avses i första stycket och lämna dem till den som till- handahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster, i den mån denne behöver uppgifterna för dirigering av samtal, och andra som myndig- heten bestämmer. Den utsedda databasoperatören skall i förhållande till den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster tillämpa villkor som är konkurrensneutrala och får ta ut den ersätt- ning som är skälig med hänsyn till kostnaderna.
Bestämmelserna i denna lag gäller i tillämpliga delar för den data- basverksamhet som avses i andra stycket.
I paragrafen regleras databasverksamhet vid nummerportering. Den saknar motsvarighet i USO-direktivet och har oförändrad över- flyttats från 39 a § telelagen. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt 10.7.13.
Särskilda skyldigheter för företag med betydande inflytande på en marknad
12 § Den som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhandahållandet av anslutning till och användning av det allmänna telefonnätet vid en fast anslutningspunkt får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att se till att en abonnent har tillgång till tjänster som erbjuds av den som tillhandahåller allmänt tillgängliga telefonitjänster som vederbörande bedriver samtrafik med genom
1. att slå en kod för val av operatör för enstaka samtal (prefixval) eller
2. ett stående val (förval) med möjligt för abonnenten att välja bort förvalet vid enstaka telefonsamtal.
628
Beträffande ersättning för ändring av förval tillämpas 10 § första och tredje stycket.
Bestämmelsen genomför artikel 19.1 och 19.3 i USO-direktivet. Första stycket motsvarar vad som redan gäller enligt 40 § telelagen och andra stycket motsvarar 42 § telelagen. Regleringen i telelagen överförs i dessa delar utan ändringar i sak. Bestämmelsens innehåll har behandlats i den allmänna motiveringen under avsnitt 10.7.8.
13 § Den som enligt 7 kap. 16 § har betydande inflytande på en viss slutkundsmarknad får i enlighet med 7 kap. 15 § förpliktas att
1. tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris,
2. inte vidta konkurrenshindrande åtgärder,
3. inte göra en tjänst som kan tillhandahållas fristående beroende av att även annan tjänst tillhandahålls,
4. vidta annan lämplig åtgärd,
om åtgärder enligt 12 § eller 4 kap. 3 och 4 §§ är otillräckliga.
Den grundläggande tanken bakom denna bestämmelse är att effek- tivare konkurrens på slutkundsmarknader ger slutanvändarna större valmöjligheter och bättre villkor. Det föreligger en risk för att ett företag med betydande inflytande på en sådan marknad på olika sätt agerar för att förhindra inträde för nya aktörer eller för att snedvrida konkurrensen, till exempel genom att ta ut för höga priser, dumpa priserna, obligatoriskt gruppera tjänster för slut- kunder eller ge vissa kunder otillbörliga förmåner. Paragrafen, som genomför artikel 17 i USO-direktivet, innehåller därför en möjlig- het att förplikta den som har en dominerande ställning på en viss slutkundsmarknad att vidta åtgärder för att tillgodose slutanvän- darnas intresse och för att främja effektiv konkurrens.
En förutsättning för paragrafens tillämplighet är att åtgärder enligt 4 kap. om bl.a. prissättning och enligt 12 § om förval och prefixval är otillräckliga för att säkerställa effektiv konkurrens och allmänintresset på slutkundsmarknaden. Det krävs inte att sådana åtgärder redan företagits utan tillräcklig verkan. Om så inte är fallet måste det emellertid stå alldeles klart att dessa andra åtgärder inte skulle bli tillräckligt verkningsfulla för att skyldigheter skall kunna införas med stöd av detta lagrum.
De i paragrafen föreslagna åtgärderna om prisbegränsning kan innebära att den som har en dominerande ställning skall tillämpa ett visst högsta eller lägsta pris eller ett bestämt pris inom ett visst
629
geografiskt område. En sådan möjlighet är annars förbehållen priser för samtrafik och andra former av tillträde i 4 kap. och för sam- hällsomfattande tjänster enligt 3 §.
14 § Om en marknadsanalys enligt 7 kap. 15 § visar att det inte råder effektiv konkurrens på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av minimiutbudet av hyrda förbindelser, får den som enligt 7 kap. 16 § har ett betydande inflytande på marknaden för tillhanda- hållande av de särskilda komponenterna i minimiutbudet i hela eller delar av landet förpliktas att
1. tillämpa likadana villkor under motsvarande förhållanden för dem som tillhandahåller liknande tjänster och tillhandahålla hyrda förbindelser till andra på samma villkor och med samma kvalitet som de eller deras dotterbolag eller samarbetspartner till- handahåller för sina egna tjänster,
2. utforma och använda en lämplig kostnadsredovisningsmetod,
3. offentliggöra tekniska egenskaper,
4. offentliggöra taxor, periodiska hyresavgifter och övriga kostnader samt ange om dessa är differentierade,
5. offentliggöra leveransvillkor.
En förpliktelse enligt första stycket får avse endast den som tillhan- dahåller hyrda förbindelser som överensstämmer med sådana standar- der som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offent- liggjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Taxor och leveransvillkor som offentliggjorts enligt första stycket 4 eller 5 får inte ändras utan tillstånd från den myndighet som reger- ingen bestämmer.
Bestämmelsen om hyrda förbindelser genomför artikel 18 i USO- direktivet och avser att trygga förekomsten av sådana förbindelser till dess att tillräcklig konkurrens råder på varje delmarknad för tillhandahållande av de särskilda komponenterna i minimiutbudet. Hyrda förbindelser har behandlats i avsnitt 10.7.7. Det bör klargö- ras att tjänster för hyrda förbindelser utgör obligatoriska tjänster som skall tillhandahållas utan att kompensationssystem utnyttjas och att tillhandahållandet av hyrda förbindelser utanför minimiut- budet bör omfattas av allmänna regler för slutkundsmarknaden snarare än av särskilda krav som omfattar leverans av minimiutbu- det.
630
I första stycket anges att däri uppräknade åtgärder får vidtas mot den som har en dominerande ställning på den aktuella marknaden. De specifika förpliktelserna, om t.ex. icke-diskriminering och kostnadsredovisning, överensstämmer med dem som får åläggas en dominant enligt 4 kap. och bestämmelserna i detta kapitel. Med hänsyn till den särskilda karaktär som präglar hyrda förbindelser, har de bestämmelser som är tillämpliga på sådana förbindelser samlats i denna paragraf.
De förpliktelser som kan åläggas med stöd av första stycket får enligt andra stycket endast avse den som har en dominerande ställ- ning på marknaden för tillhandahållandet av hela eller delar av minimiutbudet av hyrda förbindelser och som tillhandahåller sådana förbindelser som överensstämmer med standarder som Europeiska gemenskapernas kommission fastställt och offentlig- gjort referensnummer till i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
15 § Överträds en skyldighet som beslutats enligt 12 – 14 §§ tillämpas 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Istället för att återkalla tillståndet får beslut meddelas att den som har åsidosatt skyldighet helt eller delvis skall upphöra med verksamheten.
Paragrafen genomför artikel 11.6 i USO-direktivet som hänvisar till artikel 10 i auktorisationsdirektivet. Den har sin huvudsakliga mot- svarighet i 12 och 61 §§ telelagen, se i övrigt kommentaren till 3 kap. 12, 13 och 16 §§. Beträffande andra meningen, se kommentaren till 4 kap. 12 §.
Särskilda rättigheter för abonnenter m.m.
Om avtal m.m.
16 § Ett avtal mellan en slutanvändare och den som tillhandahåller elektroniska kommunikationstjänster skall innehålla uppgift om
1. leverantörens namn och adress,
2. de tjänster som tillhandahålls,
3. den kvalitetsnivå som erbjuds,
4. leveranstiden för basanslutningen,
5. de underhållstjänster som erbjuds,
6. detaljerade priser och taxor,
631
7. hur information om gällande taxor och underhållsavgifter kan erhållas,
8. avtalets löptid,
9. villkoren för förlängning och upphörande av tjänsten,
10. förlängning och uppsägning av avtalet,
11. ersättning om tjänster inte tillhandahålls enligt avtalet och
12. hur ett tvistlösningsförfarande inleds.
Bestämmelsen, som genomför artikel 20 i USO-direktivet, har sin huvudsakliga motsvarighet i 25 § telelagen. Den avser att ge slutan- vändarna en garanterad lägsta nivå av information om de tjänster som tillhandahålls dem genom att den föreskriver vad ett avtal skall innehålla. Kravet på avtalsinnehållet har utökats i förhållande till vad som gäller enligt telelagen och inkluderar bl.a. detaljerade upp- gifter om priser och taxor, villkoren för förlängning och upphö- rande av tjänsten samt uppsägning av avtalet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10.7.9.
17 § Om den som tillhandahåller abonnenter elektroniska kommuni- kationstjänster vill ändra avtalet skall abonnenten underrättas om ändringen minst en månad innan ändringen träder i kraft. En abon- nent som inte godtar de nya villkoren får häva avtalet utan påföljd. I underrättelsen skall abonnenten upplysas om sin rätt att häva avtalet.
Paragrafen genomför artikel 20.4 och saknar motsvarighet i tele- lagen. Bestämmelsen har behandlats i 10.7.9.
18 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kom- munikationstjänst skall avbryta tjänsten, om fordran mot abonnenten överstiger ett av abonnenten angivet belopp och abonnenten inte begär att tjänsten ändå skall tillhandahållas. Att tjänsten avbryts skall inte hindra abonnenten från att ringa nödsamtal eller andra avgiftsfria samtal.
Abonnenten skall i samband med att avtal träffas om tillhandahål- lande av allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informeras om sin rätt enligt första stycket.
En åtgärd enligt första stycket eller en ändring av avtalsvillkor som där avses skall ske utan kostnad för abonnenten.
Bestämmelsen saknar uttrycklig motsvarighet i det nya EG- regelverket. Som anförts i avsnitt 10.7.4 avser regeln att skydda
632
slutanvändarnas intresse genom att den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst är skyldig att avbryta tjänsten vid en viss uppnådd kostnadsnivå. För det krävs dock att abonnenten har angett en övre beloppsgräns vid vilken tjänsten med automatik skall avbrytas. Abonnenten har möjlighet att begära att tjänsten skall fortsätta att tillhandahållas, trots att förutsättningarna för ett sådant avbrytande föreligger.
För att säkerställa att slutanvändarna får möjlighet att ta ställning till om en beloppsgräns skall införas i enlighet med första stycket, skall de enligt andra stycket informeras om möjligheten vid teck- nande av avtal.
I tredje stycket klargörs att denna funktion skall tillhandahållas utan kostnad för abonnenten.
Insyn och offentliggörande av information
19 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst skall hålla uppgifter om gällande priser, taxor och allmänna villkor för tillträde till och användning av telefonitjänsten allmänt tillgängliga.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om information enligt första stycket.
Bestämmelsen genomför reglerna om informationsskyldighet i artikel 21 i USO-direktivet. Den har sin huvudsakliga motsvarighet i 26 § telelagen. Av lagtexten framgår att informationsskyldigheten även omfattar uppgifter om gällande priser och taxor. Skyldigheten gäller endast för den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst. Frågan har behandlats i avsnitt 10.7.9.
20 § Den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kom- munikationstjänster får förpliktas att offentliggöra jämförbar, adekvat och aktuell information om tjänsternas kvalitet till slutanvändarna.
Paragrafen genomför artikel 22 i USO-direktivet och saknar mot- svarighet i telelagen. Genom den föreskrivna skyldigheten att offentliggöra information som medger jämförelser med andra till- handahållare av allmänt tillgängliga telefonitjänster skapas förut- sättningar för slutanvändarna att tillvarata sina intressen när det gäller tillgång till bra tjänster till rimliga priser utifrån sina respek- tive önskemål. Ett beslut att förplikta någon att offentliggöra
633
information bör innehålla grundläggande riktlinjer för hur infor- mationen skall vara utformad. Frågan har behandlats i avsnitt 10.7.9.
Åtgärder vid utebliven betalning
21 § Om en abonnent underlåter att betala för en telefonitjänst till en fast anslutningspunkt får tillhandahållandet av tjänsten avbrytas först sedan abonnenten uppmanats att betala inom viss skälig tid, med erinran om att tillhandahållandet annars kan komma att avbrytas. Xxxxxxx tjänsten inom angiven tid, får tillhandahållandet inte avbry- tas.
Om en abonnent vid upprepade tillfällen har betalat för sent, får tillhandahållandet avbrytas omedelbart. Den som tillhandahåller tjänsten skall i sådant fall genast underrätta abonnenten om avbrytan- det och under en tid av lägst tio dagar från avbrytandet ge abonnenten möjlighet att ringa nödsamtal och andra avgiftsfria samtal.
Gäller utebliven eller upprepad för sen betalning en viss tjänst skall avbrottet begränsas till den tjänsten, om det är tekniskt möjligt och abonnenten inte tidigare har fått en betalningsuppmaning eller har vilselett tjänsteleverantören.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.2 i USO-direktivet och bilaga I till samma direktiv, del A, punkten e. Bestämmelsen har sin huvudsakliga motsvarighet i 30 § telelagen och har behandlats i avsnitt 10.7.4.
Telefonisttjänster och abonnentupplysning
22 § Den som abonnerar på en allmänt tillgänglig telefonitjänst har rätt
1. att upptas i den allmänt tillgängliga abonnentförteckning som avses i 1 § första stycket 3,
2. till tillgång till sådan upplysningstjänst som avses i 1 § första stycket 4,
3. till tillgång till telefonisttjänst.
634
6 kap. Integritetsskydd
Särskilda definitioner
1 § I detta kapitel avses med
användare: en fysisk person som använder en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst,
elektroniskt meddelande: all information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektro- nisk kommunikationstjänst, utom information som överförs som del av sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till all- mänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät och informationen inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller använ- daren av informationen.
Begreppen behandling och samtycke har i kapitlet samma innebörd som i personuppgiftslagen (1998:204).
Ett särskilt användarbegrepp föreslås för det sjätte kapitlet i lagen. Det beror på att reglerna ger en fysisk person i egenskap av använ- dare vissa rättigheter. Beträffande juridiska personer finns bestäm- melser i 3 §.
Definitionen av elektroniskt meddelande motsvarar definitionen för ”kommunikation” i artikel 2 förslaget till kommunikations- dataskyddsdirektiv. En annan term har valts för att undvika sam- manblandning med elektronisk kommunikation som ingår i andra definitioner. Definitionen av elektroniskt meddelande är sådan att den bara kan gälla för 6 kap. Den gäller nämligen bara information som utbyts eller överförs mellan ett begränsat antal parter genom en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst. Defini- tionen omfattar inte information som överförs som del av en sändningstjänst för rundradio eller TV till allmänheten via ett elektroniskt kommunikationsnät under förutsättning att informa- tionen inte kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren av informationen. Begreppet elektronisk kommunika- tion omfattar även utsändningar till allmänheten, såsom rundradio- sändningar.
635
Vissa sådana tjänster medger dock att den överförda informatio- nen kan sättas i samband med den enskilde abonnenten eller användaren. Ett exempel kan vara betal-TV-tjänster. Även tjänster med villkorad tillgång kan falla in under definitionen på grund av att åtkomstkontrollen medger identifiering av abonnenten. En ytterligare förutsättning för att det skall vara fråga om ett elektro- niskt meddelande är dock att den överförda informationen kan sättas i samband med abonnemanget.
Begreppen behandling och samtycke föreslås ha samma innebörd i detta kapitel som i personuppgiftslagen. Definitionerna finns i 3 § personuppgiftslagen. Den lagen skyddar dock endast fysiska per- soner avseende behandlingen av personuppgifter. I förevarande lag omfattar emellertid skyddet i många fall även juridiska personer, vilket framgår av 3 §. Hänvisningen till personuppgiftslagen gäller därför endast innebörden av begreppen behandling och samtycke.
I förklaringssats 17 förslaget till kommunikationsdataskydds- direktiv klargörs att samtycke kan lämnas i varje lämplig form, bl.a. genom markering i en ruta vid besök på en webbsida.
Bestämmelsen genomför, tillsammans med de definitioner som tagits med i 1 kap. 5 §, artikel 2 i förslaget till kommunikations- dataskyddsdirektiv. Begreppet elektronisk post behövs inte för denna lagstiftning utan kommer att behandlas i annat sammanhang av utredningen.
Förhållande till annan lag m.m.
2 § I fråga om behandling av personuppgifter vid tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och elektroniska kommunikations- tjänster gäller personuppgiftslagen (1998:204), om inte annat är före- skrivet.
I det allmännas verksamhet skall sekretesslagen (1980:100) tilläm- pas i stället för 18 – 20 §§.
Första stycket klargör förhållandet mellan personuppgiftslagen och denna lag. Det som inte är särskilt reglerat beträffande integritets- skydd i denna lag kan omfattas av bestämmelserna om behandling av personuppgifter i personuppgiftslagen. Detta överensstämmer med förhållandet mellan det allmänna dataskyddsdirektivet (96/46/EG) och det föreslagna kommunikationsdataskyddsdirekti-
636
vet. Bestämmelsen genomför i denna del artikel 1.2 första meningen förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Andra stycket motsvarar 53 § första stycket telelagen. Istället för reglerna om tystnadsplikt i 18 – 20 §§ gäller reglerna om sekretess i sekretesslagen (1980:100) i det allmännas verksamhet.
3 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller även till förmån för juridiska personer om annat inte sägs.
Juridiska personer erhåller i egenskap av abonnenter ett minimi- skydd för integriteten enligt det föreslagna direktivet. En behand- ling av en trafikuppgift eller lokaliseringsuppgift som avser en abonnent som är en juridisk person omfattas alltså av bestäm- melserna om integritetsskydd, om uppgiften inte är avidentifierad.
Med användare avses emellertid i detta kapitel endast fysiska per- soner, se under 1 §.
Genom bestämmelsen genomförs artikel 1.2 andra meningen förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Säkerhet
4 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kom- munikationstjänst ansvarar för att personuppgifter och integriteten för fysiska och juridiska personer skyddas i nätet. Om det är nödvändigt, skall den som tillhandahåller ett allmänt kommunikationsnät för sådana tjänster vidta åtgärder för att upprätthålla detta skydd i nätet. Åtgärderna skall vara anpassade till den risk som föreligger med beaktande av tillgänglig teknik och kostnaderna för att genomföra åtgärderna.
Artikel 4.1 förslaget till kommunikationsdirektiv är en grundläg- gande bestämmelse. Regeln förklaras ytterligare i förklaringssats 20 i direktivförslaget. Avsikten med bestämmelsen är att det skall finnas ett grundskydd för behandling av personuppgifter och integriteten i övrigt beträffande allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster. Detta skydd är av tvingande karaktär och är således inte möjligt att avtala bort. Bestämmelsen gäller inte tjänster som tillhandahålls i enskilda nät.
637
5 § Om det vid tillhandahållande av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst föreligger särskild risk för bristande skydd av personuppgifter och integritet, skall den som tillhandahåller tjänsten informera abonnenten om risken. Om tjänstetillhandahållaren inte har att enligt 4 § avhjälpa risken, skall abonnenten informeras om hur och till vilken kostnad risken kan avhjälpas.
Bestämmelsen motsvaras i telelagen av 48 §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 4.2 förslaget till kommunikationsdataskydds- direktiv. Även om säkerhetsnivån enligt föregående paragraf är uppfylld kan det i fråga om vissa elektroniska kommunikations- tjänster föreligga särskilda risker för bristande skydd av personuppgifter och integriteten. I förklaringssats 20 i direktiv- förslaget omnämns Internet och analog mobiltelefoni särskilt i detta sammanhang. Abonnenten skall då informeras om riskerna, hur de kan avhjälpas och vilka kostnader det skulle medföra. Någon informationsskyldighet mot användare och andra som inte är abonnenter föreskrivs inte. Det fordras inte att exakta prisuppgifter lämnas utan det är endast fråga om uppskattningar av kostnaderna för åtgärderna. I artikeln talas om sannolika kostnader.
Behandling av trafikuppgifter
6 § Trafikuppgifter om abonnenter och användare som behandlas och lagras av den som är anmälningspliktig enligt 2 kap. 1 § skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elek- troniskt meddelande, om de inte får sparas för sådan behandling som anges i andra och tredje stycket eller 11 §.
Trafikuppgifter som krävs för abonnentfakturering och betalning av avgifter för samtrafik får behandlas till dess att fordran är betald eller preskriberad.
Om den abonnent eller användare som uppgifterna avser har sam- tyckt till det, får den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elek- tronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i första stycket för att marknadsföra elektroniska kommunikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där uppgifterna behövs i den utsträckning och under den tid som är nödvändig för tjänsten eller marknadsföringsåtgärden. Ett samtycke kan när som helst återtas.
Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst skall informera abonnenten eller användaren
638
om vilken typ av trafikuppgifter som behandlas och under hur lång tid uppgifterna behandlas för sådana ändamål som anges i andra och tredje stycket. Informationen skall lämnas innan abonnentens eller användarens samtycke inhämtas.
Trafikuppgifter får endast behandlas av sådana personer som fått i uppdrag av den som bedriver anmälningspliktig verksamhet att sköta fakturering, trafikstyrning, kundförfrågningar, utredning av bedräge- rier, marknadsföring av elektroniska kommunikationstjänster eller tillhandahållande av andra tjänster där uppgifterna behövs. Behand- lingen skall begränsas till vad som är nödvändigt för verksamheten.
Paragrafen motsvaras i telelagen av 49 §. När en trafikuppgift inte längre behövs för överföring av ett elektroniskt meddelande får den inte längre bevaras om den inte avidentifieras. I förklaringssats 28 kommunikationsdataskyddsdirektivet förklaras att skyldigheten att utplåna trafikuppgifter eller att avidentifiera dem när de inte längre behövs för överföring av en kommunikation (elektroniskt medde- lande) inte står i strid med sådana förfaranden på Internet som cachelagring av IP-adresser i domännamnssystemet eller cachelag- ring av IP-adressers koppling till fysiska adresser eller användning av inloggningsinformation för att kontrollera rätten till tillträde till nät eller tjänster.
Enligt andra stycket får uppgifter som krävs för abonnentfaktu- rering och betalning av avgifter för samtrafik behandlas till dess att fordran är betald eller preskriberad.
Enligt tredje stycket får den som tillhandahåller en allmänt till- gänglig elektronisk kommunikationstjänst behandla de uppgifter som avses i första stycket för att marknadsföra elektroniska kom- munikationstjänster eller för att tillhandahålla andra tjänster där sådana uppgifter behövs under förutsättning att den abonnent eller användare som uppgifterna avser har samtyckt till det. De sist- nämnda tjänsterna benämns i direktivförslaget mervärdestjänster. I förklaringssats 31 anges att huruvida det är användaren eller abon- nenten som bör ge sitt samtycke till behandlingen av personupp- gifter när en särskild mervärdestjänst tillhandahålls beror på vilka uppgifter som skall behandlas, vilken tjänst som erbjuds och om det är tekniskt, formellt och avtalsmässigt möjligt att skilja mellan en enskild persons användning av en elektronisk kommunikations- tjänst och den juridiska eller fysiska person som har abonnerat på den. Det får således bero på omständigheterna i det enskilda fallet vem av användaren eller abonnenten som skall ha samtyckt till
639
behandlingen. Uppgifterna får om samtycke föreligger behandlas för marknadsföring inte endast av tjänster som tillhandahålls av den som tillhandahåller den elektroniska kommunikationstjänsten utan också av andras tjänster där uppgifterna behövs.
I femte stycket framgår vilka personer som får ta befattning med uppgifterna.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter i fråga om vilka uppgifter som får behandlas enligt andra och tredje stycket.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.8.1 i allmänmotiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 6 förslaget till kommuni- kationsdataskyddsdirektiv.
7 § Bestämmelserna i 6 § gäller inte
1. för en myndighet eller en domstol eller en nämnd som avses i 9 kap. när den behöver tillgång till sådana uppgifter för att lösa tvister om samtrafik och fakturering,
2. för elektroniska meddelanden som befordras eller har expedierats eller beställts till eller från en viss adress i ett elektroniskt kommunikationsnät som omfattas av beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning,
3. i den utsträckning det är nödvändigt för att förhindra och avslöja obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst.
Genom bestämmelsen görs undantag från reglerna i föregående paragraf för vissa fall beträffande rätten att behandla trafikuppgif- ter. Genom punkt 1 genomförs artikel 6.6 förslaget till kommuni- kationsdataskyddsdirektiv. Punkt 2 och 3 motsvaras i telelagen av 50 § första stycket 1 och 2. Stöd för undantagen finns i artikel 15.1 i direktivförslaget. Beträffande punkt 3 får trafikuppgifter sparas för där angivna ändamål, t.ex. för att säkerställa straff- eller civilrättslig lagföring. Uppgifterna får inte sparas längre än vad som är nödvändigt för syftet. Längre än ett år bör inte godtas, om det inte föreligger särskild anledning såsom att tvist uppkommit eller förundersökning inletts i ett särskilt fall. Det skall i anslutning till det senare framhållas att en obehörig användning av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst kan vara att bedöma som dataintrång enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken, men kan också innefatta annan brottslig gärning, såsom barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a §
640
brottsbalken. Förevarande paragraf omfattar även lagring av uppgifter för utredning och lagföring av sådana brott, förutsatt att uppgifterna härrör från en obehörig användning av nätet eller tjänsten i fråga.
Lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter
8 § Om andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter kan behandlas för positionsbestämning av terminalutrustningen är den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skyldig att se till att sådana uppgifter endast behandlas efter att de har avidentifierats, om inte användaren eller abonnenten gett sitt samtycke till behandlingen. Sådan behand- ling får endast ske i den utsträckning och för den tid som krävs för till- handahållandet av en tjänst där uppgifterna behövs. Innan använda- ren eller abonnenten lämnar sitt samtycke skall den som tillhandahål- ler tjänsten informera denne om vilken typ av andra lokaliseringsupp- gifter än trafikuppgifter som kommer att behandlas, behandlingens syfte och varaktighet samt om uppgifterna kommer att vidarebefordras till tredje part för tillhandahållande av tjänsten. Användaren eller abonnenten skall ha möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke. En användare eller en abonnent som har lämnat samtycke enligt första stycket skall ha möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt tillfälligt kunna motsätta sig behandlingen av sådana uppgifter för varje uppkoppling eller för varje överföring av ett elektroniskt medde-
lande.
Endast sådana personer som handlar på uppdrag av den som till- handahåller ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgäng- lig elektronisk kommunikationstjänst eller den som tillhandahåller en tjänst där uppgifterna behövs får behandla andra lokaliseringsuppgifter än trafikuppgifter i enlighet med första och andra stycket. Sådan behandling skall begränsas till det som är nödvändigt för att tillhan- dahålla tjänsten.
Bestämmelsen kommenteras i allmänmotiveringen i avsnitt 10.8.1. På samma sätt som beträffande trafikuppgifter får behandling enligt denna paragraf ske även för alla tjänster där uppgifterna behövs (mervärdestjänster enligt direktivförslaget), inte bara sådana som tillhandahålls av den som tillhandahåller det allmänna kommunikationsnät eller den allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänst i vilket lokaliseringsuppgifterna behandlas;
641
jfr kommentaren till 6 §. Det förutsätter dock att samtycke har lämnats av användaren eller abonnenten eller att uppgifterna är avidentifierade; jfr även beträffande vem av användaren eller abonnenten som skall lämna samtycke kommentaren till 6 §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 9 förslaget till kommuni- kationsdataskyddsdirektiv.
Ospecificerade räkningar och nummerpresentation
9 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kom- munikationstjänst är skyldig att tillhandahålla en abonnent som begär det en ospecificerad räkning.
Bestämmelsen motsvaras i telelagen av 29 § första stycket första meningen sista satsen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 7.1 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
10 § Den som tillhandahåller nummerpresentation skall erbjuda
1. den anropande abonnenten eller användaren möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnadsfritt förhindra nummerpresentation för varje samtal,
2. den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt och kost- nadsfritt vid rimlig användning av funktionen förhindra nummerpresentationen vid inkommande samtal,
3. om numret visas innan samtalet etableras, erbjuda den anropade abonnenten möjlighet att på ett enkelt sätt avvisa inkommande samtal, om skydd mot nummerpresentationen används av den anropande användaren eller abonnenten.
Om presentationen avser det uppkopplade numret, skall den anro- pade abonnenten erbjudas möjlighet att på ett enkelt sätt och kostnads- fritt förhindra presentationen av det uppkopplade numret för den anropande användaren.
Vad som föreskrivs i första stycket 1 skall gälla även för samtal till ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vad som föreskrivs i första stycket 2 och 3 samt andra stycket skall gälla även för inkommande samtal från ett sådant land.
Om nummerpresentation eller presentation av ett anropat nummer erbjuds skall den som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationstjänster informera allmänheten om detta och om de möjligheter som anges första och andra stycket.
642
Punkterna i första stycket samt andra och tredje stycket regleras i teleförordningen. Bestämmelsen behandlas i 10.8.1 i allmänmoti- veringen. Genom bestämmelserna genomförs artikel 8.1 – 8.6 i för- slaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter om de krav som skall ställas på en allmänt tillgänglig telefonitjänst som medger identi- fiering av det anropande eller anropade telefonnumret.
Undantag beträffande nummerpresentation och lokaliserings- uppgifter
11 § Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet skall
1. på begäran av en abonnent temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att kunna identifiera störande samtal; operatören skall lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran,
2. på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren tillhandahålla sådan organisation lokaliseringsupp- gifter vid nödsamtal.
Den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om det sätt på vilket skyldigheter enligt första stycket skall fullgöras.
Bestämmelsen i punkt 1 avser möjlighet att temporärt åsidosätta skydd mot nummerpresentation för att spåra störande samtal. Bestämmelsen motsvaras i telelagen av 50 § första stycket 3 och andra stycket, som dock har ett vidare tillämpningsområde. Det kan vara fråga om hotfulla samtal eller rena okynnessamtal. Om en abonnent begär spårning av sådana samtal, får operatören lagra sådana uppgifter som identifierar den anropande abonnenten och hålla dem tillgängliga för abonnenten på begäran. Det är således fråga om ytterligare ett undantag från huvudregeln i 6 § första stycket om att trafikuppgifter skall utplånas eller avidentifieras när de inte längre behövs för att överföra ett elektroniskt meddelande.
643
Punkt 2 avser skyldighet för den som driver anmälningspliktig verksamhet att åsidosätta skydd mot nummerpresentation och utan samtycke eller trots vägran från abonnenten eller användaren till- handahålla sådan organisation lokaliseringsuppgifter vid nödsamtal på begäran från Polisen eller en regional alarmeringscentral som avses i lagen (1981:1104) om verksamheten hos vissa regionala alarmeringscentraler. I 1 § den lagen anges att lagen gäller verksam- heten hos regionala alarmeringscentraler som har till syfte att möj- liggöra snabba och effektiva hjälpinsatser i nödsituationer och som har upprättats efter avtal med staten. Ett sådant avtal finns f.n. mellan staten och SOS Alarm Sverige AB.
Paragrafen är bara tillämplig på telefoni, eftersom den gäller samtal.
Bestämmelsen kommenteras också i avsnitt 10.8.1 i allmän- motiveringen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
Automatisk vidarekoppling
12 § Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig telefonitjänst är skyldig att på begäran av en abonnent på ett enkelt sätt och kostnads- fritt tillhandahålla möjlighet att stoppa automatisk vidarekoppling som görs av tredje part till abonnentens terminal.
En motsvarande bestämmelse finns idag i teleförordningen efter bemyndigande i 52 § 2 telelagen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 11 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv. Reger- ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter om vidarekoppling.
Abonnentförteckningar
13 § En abonnent som är en fysisk person skall kostnadsfritt få infor- mation om ändamålen med en allmänt tillgänglig abonnentförteck- ning eller en förteckning ur vilken uppgifter kan erhållas genom abon- nentupplysning innan personuppgifter om abonnenten tas in i den. Om förteckningen skall finnas i elektronisk form, skall abonnenten informeras om de sökfunktioner som en sådan tjänst möjliggör.
644
En bestämmelse om personuppgifter i allmänt tillgängliga kataloger finns i teleförordningen. Bestämmelsen behandlas i allmänmotiver- ingen i avsnitt 10.8.1. Genom bestämmelsen genomförs artikel 12 punkterna 1 och 3 i förslaget till kommunikationsdataskydds- direktiv. Beträffande punkten 3, om möjlighet att begära särskilt samtycke för andra ändamål med abonnentförteckningar än sökning som baseras på abonnentens namn och, om nödvändigt, ett minimum av andra identifierare, anser vi att denna möjlighet inte bör utnyttjas i Sverige, eftersom vi enligt nuvarande ordning godtar
s.k. omvänd sökning (eng. reverse search) som att söka namn på ett telefonnummer och det inte har framkommit skäl för att ändra denna ordning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 22 § meddela närmare föreskrifter om uppgifter om abonnemang i allmänt tillgängliga abonnentförteck- ningar.
14 § För att behandla personuppgifter om en abonnent som är en fysisk person i en allmänt tillgänglig abonnentförteckning fordras samtycke från honom eller henne. Abonnenten skall ha möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna om honom eller henne och få rättelse av felaktiga uppgifter samt att få uppgifter borttagna ur för- teckningen så snart det är möjligt.
Beträffande nuvarande reglering och allmänmotivering, se under föregående paragraf. Genom bestämmelsen införs krav på samtycke från abonnent som är fysisk person innan behandling av person- uppgifter om abonnenten sker i en allmänt tillgänglig abonnent- förteckning. Samtycke bör kunna innefatta också att uppgifterna får överlåtas vidare till andra abonnentupplysningsföretag för att tillhandahålla allmänt tillgängliga abonnentförteckningar eller abonnentupplysning. Abonnentens möjlighet att utan kostnad kontrollera uppgifterna om honom eller henne och få rättelse av felaktiga uppgifter samt att få uppgifter borttagna ur förteckningen så snart det är möjligt måste dock upprätthållas vid sådan överlå- telse. Beträffande uppgifter som tagits in i abonnentförteckningar med stöd av nuvarande bestämmelser gäller särskilda övergångsbe- stämmelser. Genom bestämmelsen genomförs artikel 12.2 förslaget till kommunikationsdataskyddsdirektiv.
645
Förbud mot avlyssning m.m.
15 § Utöver vad som anges i 6, 18 och 21 §§ får inte någon annan än berörda användare ta del av eller på annat sätt behandla uppgifter i ett elektroniskt meddelande eller trafikuppgifter som hör till detta i ett allmänt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, om användarna inte har samtyckt till behand- lingen.
Första stycket utgör inte hinder mot
3. sådan lagring som är automatisk, mellanliggande och tillfällig, om den är nödvändig för överföring av ett elektroniskt meddelande, eller i den utsträckning det är nödvändigt för driften av ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektro- nisk kommunikationstjänst,
4. att andra får tillgång till innehållet i ett elektroniskt meddelande, om innehållet är allmänt tillgängligt där den överförda informa- tionen sändes ut och det sker endast för att effektivisera den fortsatta överföringen till andra mottagare samt uppgifter om vem som begärt att få informationen utplånas, eller
5. en sådan inspelning av ett elektroniskt meddelande och trafik- uppgifter som hör till detta som sker för att säkra bevis avseende ett avtal eller annan affärshändelse.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.8.1 i allmänmotiveringen.
Första stycket innehåller den grundläggande bestämmelsen till skydd för hemligheten för elektroniska meddelanden. Med detta avses motsvarigheten till telehemligheten på hela området för elektronisk kommunikation. Hemligheten är då knuten till begreppet elektroniskt meddelande som definieras i 1 §. Det är behandlingen av uppgifter om detta som skyddas.
Av förklaringssats 22 i ingressen till kommunikationsdata- skyddsdirektivet framgår att förbudet mot lagring av kommunika- tioner och tillhörande trafikuppgifter av andra än användarna eller utan deras samtycke inte är avsett att förbjuda någon automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av informationen, i den mån lagringen enbart görs för att utföra överföringen i det elektroniska kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som är nödvändigt för överföringen och trafikstyrningen och att konfidentialiteten förblir garanterad under lagringsperioden. Vidare anges att om det är nödvändigt för att effektivisera den fortsatta överföringen av allmänt tillgänglig