Bank

Kort beskrivning av ett syndikerat lån

Ett syndikerat lån ges av flera långivare tillsammans. Det involverar fler parter än andra krediter och parterna kan ha olika roller i syndikatet. Detta medför frågor om vem som är kund i ett penningtvätts- perspektiv och på vilken grund som åtgärder för kundkännedom ska vidtas.

Beskrivningen av ett syndikerat lån, parterna, den primära syndikeringsprocessen och andrahands- marknaden är inte uttömmande. Beskrivningen syftar till att utgöra underlag för de bedömningar som görs i vägledningen avseende tillämpningen av penningtvättsregelverket.

Vägledningen är i stort i linje med den vägledning som har tagits fram av Joint Money Laundering Steering Group i Storbritannien, JMLSG (avsnitt 17 i del 2), men anpassad efter svenska förhållanden och det svenska penningtvättsregelverket.

xxxxx://xxxxxxxxxxxxxxx.xxx/000.000.000.000/x0x.0x0.xxxxxxxxxxx.xxx/xx- content/uploads/2020/07/JMLSG-Guidance_Part-II_-July-2020.pdf

Ett syndikerat lån ges av flera långivare tillsammans, när den kredit som låntagaren efterfrågar är så stor att en enskild bank inte vill eller kan bevilja den på egen hand. Kreditrisken fördelas mellan bankerna i förhållande till hur stor andel av lånet som varje bank bidrar med.

Ett syndikerat lån kan bestå av en eller flera typer av kreditfaciliteter, exempelvis terminslån, revolverande lån eller kombinationer av dessa och långivarna deltar i faciliteten på samma villkor. Terminslån amorteras vanligtvis löpande. Revolverande lån amorteras inte. Ränta betalas löpande och fördelas mellan bankerna pro rata efter storleken på deras del i krediten. Ett syndikerat lån har vanligen en löptid på mellan tre och sju år.

Den syndikerade lånemarknaden är en välorganiserad professionell marknad som tillhandahåller krediter till stora aktörer. De större svenska bankerna ingår syndikerade lån både på den svenska och internationella marknaden. På den internationella marknaden ingås ofta syndikerade lån med parter i flera olika länder.

Parterna i ett syndikeringsavtal och deras roller

Här beskrivs de aktörer som är parter i ett typiskt syndikeringsavtal och de roller som de kan ha. Beskrivningen ger också en övergripande bild av syndikeringsprocessen. Aktörer som är del av syndikeringsprocessen, men som inte är parter i avtalet, t.ex. rådgivare, beskrivs inte här. I vägled- ningen används även de vedertagna engelska termer som vanligen används i syndikeringsprocessen.

Arrangörsbank: En arrangör får i uppdrag av en blivande låntagare att arrangera ett syndikerat lån. Arrangören är oftast en bank varför arrangörsbank används som begrepp här. Det förekommer att uppdraget ges till flera arrangörsbanker att arrangera lånet tillsammans. En av arrangörerna har då

1 I vägledningen om kundkännedom för finansbolag finns bl.a. frågan Vem är kund vid fakturaköp och fakturabelåning och frågan Är leverantören av ett leasingobjekt kund enligt penningtvättslagen?

normalt sett ett mer övergripande ansvar för samordningen. Arrangörsbankerna har ofta redan en affärsförbindelse med låntagaren. Arrangörsbanken samordnar arbetet, vilket bland annat omfattar att ta fram dokumentation, förhandla med potentiella långivare och att ta fram låneavtalet. Arrangörs- bankens uppdrag upphör när syndikatet är format och låneavtalet ingånget.

Facility Agent eller agenten: Facility Agent utses av långivarna tillsammans med låntagaren. Ersättning för uppdraget som agent utges av låntagaren. Agenten hanterar de administrativa uppgifterna under det syndikerade lånets fortlevnad. Agenten förmedlar information mellan långivarna och låntagaren och tar emot och vidareförmedlar betalningar mellan långivarna och låntagaren (utbetalning av lån respektive räntebetalningar och amorteringar). Agenten vidareförmedlar också de rapporter och den information som låntagaren enligt avtalet är skyldig att lämna löpande till syndikatet. Agenten är ofta en av långivarna. Agentfunktionen hanteras då av en separat enhet inom banken.

Guarantor: Guarantor ställer garantier/går i borgen för lånet, dvs. garanterar någon annans skyldig- heter enligt låneavtalet. Det innebär att låntagaren inte kan vara Guarantor, däremot kan låntagaren vara Security Provider. Garantier kan ställas av företag som är närstående till låntagaren, såsom moder- eller dotterbolag. Det är mycket sällsynt att garantier lämnas av tredje parter. Se även under Security Provider.

Långivare: Långivare i ett syndikat har traditionellt sett varit banker, men består numera också av andra typer av professionella institutionella investerare, såsom fonder och försäkringsbolag.

Låntagare: Låntagaren är en juridisk person som har ett behov av att låna ett större kapitalbelopp. På grund av lånevolymernas storlek är låntagaren vanligtvis ett större bolag. Förutom stora bolag och företagskoncerner kan låntagaren vara en kommun, region, stat eller myndighet, men också en stor organisation. Det kan vara fler låntagare initialt och låntagare kan även tillkomma under kreditens livslängd, oftast från samma koncern som den ursprungliga låntagaren.

Obligor: Samlingsbegrepp för låntagare, Guarantor och Security Provider, dvs. de parter som kan ha förpliktelser i förhållande till långivarna. Begreppet används dock inte i vägledningen. I vägledningen är fokus i stället på var och en av parterna som omfattas av begreppet.

Security Agent: Security Agent utses av långivarna tillsammans med låntagaren. Ersättning för upp- draget som Security Agent utges av låntagaren. Security Agents uppgift är huvudsakligen att förvara och administrera de säkerheter som har lämnats för lånet, t.ex. fastighetsinteckningar, företags- hypotek och aktiepanter. Säkerheter kan bytas ut eller tillkomma under kreditens livslängd. Om nya låntagare tillkommer kan ytterligare säkerheter tillkomma. Security Agent är ofta densamma som Facility Agent, d.v.s. samma enhet hanterar båda rollerna. Security Agent är ofta en av långivarna. Agentfunktionen hanteras då av en separat enhet inom banken.

Security Provider: Security Provider ställer säkerhet för lånet. Säkerheten kan utgöras av olika tillgångs- slag t.ex. fastigheter och värdepapper. Säkerheten kan ställas av låntagaren eller av företag närstående till låntagaren, såsom moder- eller dotterbolag. Det är mycket sällsynt att säkerhet lämnas av tredje parter. Security Provider kan också vara Guarantor. Begreppet Security Provider används inte alltid. Det är vanligare att begreppet Obligor används. Även begreppet Guarantor kan användas, när tillämpligt.

En part kan ha flera roller

Det är vanligt förekommande att en part har flera roller i syndikatet. Arrangörsbanken, Facility Agent och Security Agent kan också vara långivare. När dessa parter omnämns i vägledningen är det alltid i den förstnämnda rollen. För frågan vad som – i förekommande fall – gäller beträffande andra roller som de har, hänvisas till beskrivningen av de rollerna.

Kort beskrivning av den primära syndikeringsprocessen och den sekundära marknaden

Den primära syndikeringsprocessen

Den syndikerade lånemarknaden brukar delas upp i den primära syndikeringsprocessen och den sekundära marknaden (andrahandsmarknaden).

Med den primära syndikeringsprocessen avses den process där låneavtalet ingås mellan låntagaren och långivarna i syndikatet. Den primära syndikeringsprocessen är flexibel och kan anpassas efter såväl låntagarens som långivarnas behov och önskemål.

Det har även vuxit fram en sekundär marknad för syndikerade lån, där långivare kan sälja hela eller delar av sin andel av krediten till en utomstående investerare, som då helt eller delvis ersätter den långivaren i det syndikerade lånet.

I den primära syndikeringsprocessen ger låntagaren en eller flera arrangörer, arrangörsbanker, i upp- drag att arrangera krediten på villkor som tillgodoser låntagarens önskemål, men som samtidigt gör det möjligt att hitta banker och andra långivare som är villiga att delta i syndikatet utifrån rådande marknadsläge.

När låntagaren är mindre känd på kapitalmarknaden, sammanställer arrangörsbanken ett informa- tionsdokument (Information Memorandum) som innehåller den information om låntagaren som potentiella långivare behöver.

Arrangörsbanken koordinerar arbetet med att ta fram låneavtalet, som vanligen upprättas av en advokatbyrå och som oftast bygger på den internationella branschorganisationen Loan Markets Associations’ (LMA) mallavtal. Låneavtalet är centralt, eftersom det reglerar i princip allt som rör det syndikerade lånet. Vissa frågor kan regleras i bilagor till låneavtalet. I låneavtalet inkluderas typiskt sett åtaganden för låntagaren att säkerställa att medel inte kommer att användas i strid med sanktions- bestämmelser, mutlagstiftning eller regelverk för att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism. När låneavtalet är slutförhandlat och syndikatet har formats, upphör arrangörsbankens uppdrag. Arrangörsbanken är dock vanligtvis också en av långivarna och fortsätter då sitt deltagande i syndikatet i den egenskapen.

I Sverige förekommer det att syndikat bildas i mindre format. Syndikatet består då av ett fåtal långivare som ofta har lokal anknytning. I dessa fall brukar lånet kallas för klubblån. En av de deltagande bankerna har vanligen en roll att koordinera syndikatet, inbegripet att leda förhandlingarna med lån- tagaren och att ta fram lånedokumentationen, men har inget formellt uppdrag som arrangörsbank.

Låntagare

Arrangörsbank

Långivare

Bildtext: I den primära syndikeringsprocessen förhandlar låntagaren villkoren för lånet med arrangörs- banken. Arrangörsbanken har sedan kontakt med potentiella långivare (banker och/eller andra institu- tionella placerare) som är villiga att låna ut pengar på dessa villkor.

Under den tid som krediten är utestående hanterar Facility Agent kommunikationen mellan låntagaren och kreditgivarna samt administrationen och betalningsflödena för syndikatets räkning. Facility Agent är även samordnare vid alla typer av ändringsprocesser som uppkommer eller vid situationer där låntagaren inte kan leva upp till de villkor som finns i låneavtalet. Facility Agent företräder långivarna i syndikatet, men har inget mandat att agera genom att ta beslut i frågor som rör långivarna i syndikatet. Ställda säkerheter förvaras och administreras av Security Agent. Facility Agent är ofta densamma som Security Agent. Facility Agent och Security Agent ska i praktiken vara oberoende i förhållande till syndikatet, men funktionerna tillhandahålls ofta av en bank som även är långivare med ledande roll inom syndikatet. Agentfunktionerna hanteras då av en annan enhet i banken än krediten.

Låntagare

Facility Agent

Security Agent

Långivare

Bildtext: När låneavtalet är ingånget tar en Facility Agent, vanligen en bank, hand om den administra- tiva hanteringen av syndikatet tillsammans med en Security Agent, om det har lämnats säkerheter. Facility Agent är ofta densamma som Security Agent.

Den sekundära marknaden

En långivare i ett syndikat kan av olika skäl vilja sälja hela eller delar av sin andel i krediten, t.ex. för att långivaren behöver kapital, av riskhanteringsskäl eller för att kunna uppfylla kapitalkrav. Detta sker på den sekundära marknaden för syndikerade lån, den s.k. andrahandsmarknaden. Köparen kan vara en annan långivare i syndikatet som önskar utöka sin del av affären, en utomstående bank eller annan institutionell investerare. För att en överlåtelse ska vara möjlig att genomföra krävs det en överlåtelse- klausul i låneavtalet och att villkoren för att överlåta avtalet är uppfyllda. Det skrivs alltid ett över- låtelseavtal mellan säljande och köpande part. Övriga långivare kan normalt sett inte hindra en långivare från att överlåta sin andel på andrahandsmarknaden. Det är alltså mycket ovanligt att övriga långivare ska godkänna en ny långivare. Övriga långivare har vanligtvis inte heller någon insyn i överlåtelsen, utan den sköts av Facility Agent, säljaren, köparen och låntagaren, beroende på vad som framgår av låneavtalet.

Det finns olika sätt för att överlåta en andel i ett syndikerat lån. Det redogörs inte närmare för dessa sätt i denna vägledning.

Riskbedömning

I grunden skiljer sig inte produkten syndikerade lån från andra typer av lån. Det som särskilt utmärker syndikerade lån är att det är flera långivare som står bakom lånet. Lånet regleras och omgärdas av omfattande och detaljerade avtal, som ofta har sin grund i den internationella branschorganisationen Loan Markets Associations’, LMA, mallavtal. Det som i regel skiljer syndikerade lån från andra typer av lån är kunderna och storleken på lånebeloppet. Syndikerade lån är typiskt sett en produkt för låntagare vars lånebehov inte kan mötas av en enskild långivare. Kunderna kan vara kända, multinationella aktörer, ofta noterade på börser eller andra reglerade marknader.

Den omfattande regleringen, kundtyperna och att det är flera långivare som har kundkännedom om låntagaren bidrar till en ökad genomlysning av kunden, vilket kan bidra till en lägre risk för att produkten utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Nedan redogörs mer i detalj för omständigheter som kan medföra att risken för att utnyttjas för penningtvätt och finansiering av terrorism blir låg. Beskrivningen är inte uttömmande och varje verk- samhetsutövare måste alltid göra sin egen riskbedömning.

• En betydande risk för långivarna i ett syndikat är kreditrisken, vilket innebär att det görs nog- granna kontroller av låntagaren innan låneavtalet ingås. Inom ramen för due diligence- processen inhämtar långivarna detaljerad information om låntagarens legala struktur och affärsaktiviteter, om låntagarens resultat och om låntagarens finansiella sundhet. Informa- tionen hålls löpande uppdaterad under lånets löptid, både genom att långivarna efterfrågar information och genom att låntagaren förser långivarna med information enligt vad som följer av låneavtalet. Dessa åtgärder, som utförs för att begränsa kreditrisken, medför också omfattande kännedom om kunden och bidrar därmed till att begränsa risken för penningtvätt och finansiering av terrorism.

• Syndikerade lån regleras i detaljerade låneavtal som har sin grund i LMA:s mallavtal. I låne- avtalet framgår tydligt vilka rättigheter och skyldigheter parterna har. Den möjlighet till infor- mation som avtalet ger kring hur medlen ska användas, kan bidra till att minska risken för att syndikerade lån utnyttjas i penningtvättsupplägg eller för finansiering av terrorism.

• Syndikerade lån är typiskt sett en produkt för låntagare vars lånebehov inte kan mötas av en enda långivare. Det kan vara frågan om kända multinationella aktörer som ofta är noterade på börser eller andra reglerade marknader och som ofta har upparbetade relationer med både Arrangörsbanken och långivarna i syndikatet. Låntagaren har oftast en välkänd kredithistorik. Detta kan sammantaget bidra till att öka kännedomen om kunden och minska risken för penningtvätt och finansiering av terrorism.

• I syndikatet ingår typiskt sett reglerade långivare. Varje långivare i ett syndikat som är verksam- hetsutövare enligt penningtvättslagen är ansvarig för att göra sin egen oberoende bedömning av de risker som det syndikerade lånet medför, både innan låneavtalet ingås och under tiden det löper, något som också framgår av avtalet. Detta omfattar omständigheter hänförliga till låntagarens finansiella och legala status samt den ekonomiska information låntagaren löpande ska lämna. Detta innebär att varje reglerad part gör sin egen riskbedömning av de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som det syndikerade lånet kan anses medföra, tillämpar sin egen kundkännedomsprocess samt gör löpande kontroller och uppföljning. Att omfattande kontroller görs av flera långivare, till skillnad från den klassiska kreditsituationen där det vanligtvis endast finns en kreditgivare, bedöms minska risken för penningtvätt.

Nedan beskrivs några omständigheter som kan medföra att risken för penningtvätt och finansiering av terrorism med ett syndikerat lån blir förhöjd. Beskrivningen är inte uttömmande och varje verksam- hetsutövare måste alltid göra sin egen riskbedömning.

• En förhöjd risk för penningtvätt uppstår framför allt i samband med återbetalningen av lånet till syndikatbankerna, särskilt om det sker en återbetalning i förtid som förefaller ske utan goda kommersiella skäl. Låntagarens återbetalningsförmåga är föremål för noggrann bedömning inom ramen för kreditriskbedömningen innan låneavtalet ingås. Tidpunkten för betalning av räntor, amorteringar och avgifter är angiven i låneavtalet. Om låntagaren väljer att förtids- betala lånet under löptiden, måste detta anmälas ett antal dagar i förväg. Stora oväntade betalningar kan ha helt naturliga förklaringar, exempelvis till följd av händelser i låntagarens affärsverksamhet, men bör kontrolleras innan återbetalningen genomförs.

• En långivare i ett syndikat får ofta ta del av andra affärsmöjligheter knutna till låntagaren, såsom cash management, valutaväxlingstjänster, hedging och corporate finance-tjänster. Att kunden har tillgång till flera produkter och tjänster kan medföra att risken blir något förhöjd. Samtidigt bör beaktas att det förhållandet att kunden nyttjar flera produkter och tjänster medför att kännedomen om kunden ökar.

• En annan risk för penningtvätt som bör beaktas är när en Guarantor har säte i ett annat land än låntagaren, särskilt om denne inte är ett bolag i samma koncern eller bolagsgrupp som lån- tagaren, något som dock är mycket ovanligt. Det kan visserligen finnas goda affärsmässiga skäl för detta, men det kan också vara ett sätt att dölja medels illegala ursprung, varför extra kontroller bör göras. En sådan risk realiseras dock enbart i de fall syndikatbankerna kräver infriande av säkerheten eller garantin.

• När säkerhet lämnas för lånet kan säkerheter belägna i ett annat land än där låntagaren finns medföra ökade möjligheter att dölja säkerheternas ursprung, särskilt i fall då säkerhet lämnas av en Security Provider som inte ingår i samma koncern eller bolagsgrupp som låntagaren, något som dock är mycket ovanligt. Det kan finnas goda affärsmässiga skäl för ett sådant arrangemang, men extra kontroller bör göras. En sådan risk realiseras dock enbart i de fall långivarna tar säkerheten i anspråk.

• Det finns en förhöjd risk för penningtvätt i samband med att lånet överlåts på den sekundära marknaden/andrahandsmarknaden. Det gäller även i de fall den primära syndikeringspro- cessen genomförs genom ett underwritingförfarande. Den förhöjda risken kan uppstå när de tillkommande långivarna inte är större, välkända, publika och/eller reglerade aktörer. Det före- kommer att tillkommande långivare (köpare) utgörs av exempelvis fonder som är etablerade i högriskjurisdiktioner. Detta är något som säljaren bör beakta i samband med att denne vidtar åtgärder för kundkännedom avseende köparen och t.ex. utreder medlens ursprung, dvs. den likvid/transaktion som sker mellan köparen och säljaren, samt köparens ägande- och kontrollstruktur och verkliga huvudman. Det kan noteras att övriga långivare kan ha mycket liten, om alls någon, insyn i överlåtelsen.

Det finns inte några kända fakta som tyder på att personer eller organisationer som är involverade i terrorismfinansiering agerar på marknaden för syndikerade lån. De låntagare som är i behov av lån i en sådan storlek att de söker sig till marknaden för syndikerade lån, är stora och välkända och utgångs- punkten är att de inte utnyttjar syndikerade lån i upplägg för finansiering av terrorism.

Som framgår ovan finns det en förhöjd risk för penningtvätt i samband med att lånet överlåts på den sekundära marknaden/andrahandsmarknaden, när de tillkommande långivarna inte är större, väl- kända, publika och/eller reglerade. Risken för penningtvätt och finansiering av terrorism anses annars generellt sett vara lägre på den sekundära marknaden än i den primära syndikeringsprocessen, vilket beror på att kundkännedomsåtgärder och kontroller redan har genomförts inom ramen för den primära syndikeringsprocessen.

Ytterligare skäl till att risken är låg på den sekundära marknaden:

• De parter som agerar på andrahandsmarknaden är oftast välkända aktörer och många står under tillsyn (jfr dock ovan när de tillkommande långivarna inte är större, välkända, publika och/eller reglerade).

• Handeln på andrahandsmarknaden för syndikerade lån är i jämförelse med handeln med standardiserade instrument relativt illikvid och inte särskilt omfattande. Den är inte heller så snabb som handeln på andra andrahandsmarknader. Det innebär att den är ett mindre attrak- tivt alternativ för att snabbt omvandla och omsätta tillgångar inom ett penningtvättsupplägg. Genomförandetiden för en transaktion på andrahandsmarknaden överstiger ofta 30 dagar.

Vem är kund? – Några inledande kommentarer

I de följande avsnitten hanteras frågor om vem som är kund respektive inte är kund till olika parter i den primära syndikeringsprocessen och på andrahandsmarknaden. Även frågan på vilken grund som åtgärder för kundkännedom i förekommande fall ska vidtas hanteras. Det bör emellertid inledningsvis noteras att det förekommer olika typer av ersättningar, avgifter, arvoden och provisioner som betalas inom syndikatet, t.ex. löftesprovision och arrangörsarvode. Dessa betalningar kan, beroende på för- hållandena för varje enskilt syndikat, ske antingen med eller utan samband med att det tillhandahålls tjänster inbördes mellan parterna i syndikatet. Om betalningarna sker mellan långivare i ett syndikat utan något inbördes tillhandahållande av tjänster, t.ex. när betalningarna sker inom ramen för ett samarbete, ger betalningarna i sig i regel inte upphov till något kundförhållande mellan långivarna. Det kan emellertid förhålla sig så att en part i syndikatet tillhandahåller tjänster till en eller flera andra parter inom syndikatet (och erhåller betalning som ersättning för sådana tjänster), varvid kundför- hållanden kan uppstå mellan långivarna i syndikatet. I den mån det etableras affärsförbindelser eller

utförs enstaka transaktioner som uppgår till ett belopp motsvarande 15 000 euro eller mer mellan parterna som ingår i syndikatet, krävs åtgärder för kundkännedom. Syndikatgemenskapen mellan parterna innebär dock i sig inte nödvändigtvis att något kundförhållande etableras och därmed måste det bedömas från fall till fall huruvida parterna inom syndikatet utgör kunder till varandra.

Vem är kund i den primära syndikeringsprocessen?

Låntagaren är kund till arrangörsbanken

Arrangörsbanken och låntagaren ingår ett avtal om att arrangörsbanken ska arrangera ett syndikerat lån. Låntagaren blir därmed kund till arrangörsbanken. Förbindelsen förväntas typiskt sett ha viss varaktighet, varför arrangörsbanken vidtar åtgärder för kundkännedom avseende låntagaren. Vanligen finns redan ett kundförhållande och en affärsförbindelse mellan arrangörsbanken och låntagaren, vilket innebär att kundkännedom redan är inhämtad. Ytterligare åtgärder kan emellertid behöva vidtas med anledning av arrangörsbankens uppdrag och avtalet med låntagaren. Om det inte finns ett kund- förhållande sedan tidigare, måste arrangörsbanken uppnå kundkännedom innan uppdraget kan påbörjas.

Om arrangörsbanken inte är en av långivarna, kommer kundförhållandet mellan arrangörsbanken och låntagaren att upphöra när syndikatet är format, om parterna inte har en annan affärsförbindelse. Arrangörsbanken ska då inte vidta några ytterligare åtgärder för kundkännedom avseende det syndikerade lånet.

Låntagaren är kund till långivarna

Låntagaren är kund till var och en av långivarna. Facility Agent hanterar flödet av betalningar och infor- mation mellan långivarna och låntagaren, men det är långivarna som tar emot betalningar från låntag- aren i form av räntor, avgifter, amorteringar och återbetalningar, som övervakar låntagarens bolags- aktiviteter och finansiella status samt kontrollerar beslutsprocessen och fattar alla beslut rörande det syndikerade lånet. Varje långivare är alltså ansvarig för att utföra kundkännedomsåtgärder avseende låntagaren och att övervaka de betalningar som låntagaren gör. Långivarna kan dock avtala om att en av långivarna utför kundkännedomsåtgärder som de övriga kan förlita sig på, vilket kan underlätta för låntagaren. Förutsättningarna i 3 kap. 21–23 §§ penningtvättslagen måste då vara uppfyllda.

Låntagaren är kund till Facility Agent/Security Agent

Facility Agent/Security Agent är part i låneavtalet. Facility Agent/Security Agent är i de allra flesta fall verksamhetsutövare enligt penningtvättsregelverket. Avtalet mellan Facility Agent/Security Agent och låntagaren innebär i dessa fall att låntagaren är kund enligt penningtvättslagen till Facility Agent/ Security Agent. Affärsförbindelsen medför att åtgärder för kundkännedom vidtas avseende låntagaren och att kontroller görs avseende den ersättning som låntagaren erlägger till Facility Agent/Security Agent för uppdraget. Ansvaret för att övervaka de betalningar som Facility Agent administrerar åligger långivarna. Facility Agent/Security Agent kan förlita sig på kundkännedomsåtgärder som har utförts av någon annan, närmast långivarna, under de förutsättningar som anges i 3 kap. 21 – 23 §§ penning- tvättslagen.

Det kan noteras att det i Sverige torde vara ovanligt att Facility Agent/Security Agent är part endast i den egenskapen. Oftast är Facility Agent/Security Agent även en av långivarna.

Sammanfattande tabell över vem som är kund i den primära syndikeringsprocessen

Part i den primära syndikeringsprocessen	Vem är kund?	Övrigt
Arrangörsbank	Låntagaren
Facility Agent/Security Agent	Låntagaren	Avtalet mellan agenten och låntagaren omfattas av kraven i penningtvättslagen endast i de fall agenten är verksamhetsut- övare enligt penningtvättslagen. Möjlighet för Facility Agent/ Security Agent att förlita sig på åtgärder för kundkännedom som har genomförts av arrangörsbanken eller långivare
Långivare	Låntagaren	Möjlighet för långivare att förlita sig på åtgärder för kundkännedom som har genomförts av arrangörsbanken eller annan långivare

Vem är inte kund i den primära syndikeringsprocessen?

Långivarna och arrangörsbanken är inte kunder till varandra

Arrangörsbanken ingår ett avtal med låntagaren om att arrangera ett syndikerat lån. Arrangörsbanken tillhandahåller i denna roll en tjänst endast till låntagaren. Mellan arrangörsbanken och långivarna finns det alltså inte något avtal. Det innebär att arrangörsbanken inte är att betrakta som kund till långivarna. Inte heller är långivarna kunder i förhållande till arrangörsbanken. Se dock nedan i avsnittet Särskilt om underwritingförfaranden, där det kan förekomma ett kundförhållande mellan arrangörs- banken i egenskap av ursprunglig långivare och de nya långivarna.

Särskilt om underwritingförfaraden

Den primära syndikeringsprocessen kan genomföras i form av ett s.k. underwritingförfarande. Det innebär att en eller flera arrangörsbanker dels tillhandahåller en tjänst till låntagaren att arrangera lånet, dels ingår låneavtalet med låntagaren i egenskap av långivare. Lånet överlåts sedan helt eller delvis till nya långivare. Ett underwritingförfarande kan alltså ske initialt i den primära syndikerings- processen, men liknar i många avseenden den överlåtelse som sker på den sekundära marknaden, se mer om dessa likheter nedan.

Ett underwritingförfarande kan gå till på olika sätt. Här beskrivs två principiellt skilda sätt.

1. Arrangörsbanken i egenskap av långivare betalar ut lånet till låntagaren och överlåter sedan fordran till nya långivare, som genom transaktion(er) löser ut arrangörsbanken. Detta förfarande liknar i många avseenden den överlåtelse som sker på den sekundära marknaden.

2. Arrangörsbanken är även i detta fall långivare. Arrangörsbanken betalar emellertid inte ut lånet till låntagaren utan lånet betalas ut av de nya långivarna vid en bestämd tidpunkt eller vid det tillfälle när låntagaren vill att utbetalning sker. Ett liknande förfarande kan förekomma på andrahandsmarknaden,

dvs. även där kan det förekomma att lånet överlåts till annan långivare innan lånet har betalats ut till låntagaren.

Åtgärder för kundkännedom vidtas under förutsättning att det förekommer en enstaka transaktion, vilket det normalt sett gör i det första fallet (punkten 1 ovan), när de nya långivarna löser ut arrangörs- bankens del av lånet genom att betala arrangörsbanken motsvarande summa, på motsvarande sätt som på den sekundära marknaden när det finns en säljare och en köpare.

Frågan är om det förekommer en enstaka transaktion också när endast låneavtalet överlåts (punkten 2 ovan), dvs. om överlåtelsen av låneavtalet bör betraktas som en transaktion i penningtvättslagens mening.

”Transaktion” definieras inte i penningtvättslagen och frågan vad som avses med en transaktion i penningtvättslagens mening är inte helt klarlagd. I förarbetena till penningtvättslagen (prop. 2016/17:173 s. 230) framgår att begreppet transaktion bör tolkas vitt. Förutsättningen för att utföran- det av en enstaka transaktion ska medföra skyldigheter att vidta kundkännedomsåtgärder är dock att det sker en förmögenhetsöverflyttning till eller från verksamhetsutövaren.

Det som överlåts är rättigheter och skyldigheter enligt ett avtal. Det förekommer inte några överför- ingar/överflyttningar eller andra flöden av medel. Det är därför rimligt att tolka det som att överlåt- elsen av avtalet inte utgör en ”enstaka transaktion”, på grund av att det inte är fråga om en förmögen- hetsöverflyttning till eller från verksamhetsutövaren (jfr prop. 2016/17:173 s. 230). Det är emellertid inte helt klarlagt vad som avses med en ”förmögenhetsöverföring” i förarbetena och andra tolkningar kan därför inte uteslutas. Det kan noteras att det inte är i linje med internationell praxis på detta om- råde att vidta åtgärder för kundkännedom i dessa situationer och inte heller effektivt, det är exempel- vis inte möjligt att utreda medlens ursprung när några medel inte har överförts.

Det bör dock noteras att det – även i de fall som de nya långivarna inte löser ut arrangörsbankens del av lånet – kan förekomma transaktioner mellan långivarna, t.ex. löftesprovisioner. Se om löftesprovi- sioner m.m. i avsnittet ovan Vem är kund? – Några inledande kommentarer.

Det bör också noteras att det inte finns något som hindrar att långivarna träffar avtal om att vissa uppgifter ska lämnas dem emellan, motsvarande uppgifter för att uppnå kundkännedom. Men det sker i så fall på grund av avtalet, inte penningtvättslagen.

Långivarna och Facility Agent/Security Agent är inte kunder till varandra

Långivarna, Facility Agent/Security Agent och låntagaren är parter i låneavtalet. Långivarna och låntagaren utser tillsammans Facility Agent/Security Agent. Facility Agent/Security Agent tillhanda- håller emellertid låntagaren en tjänst enligt låneavtalet och det är låntagaren som utger ersättning för tjänsten. Även om långivarna också är parter i låneavtalet, är inslaget av avtalsförhållande mellan lån- givarna och Facility Agent/Security Agent inte av sådan art att det bör medföra att det uppstår ett kundförhållande dem emellan. Det innebär att Facility Agent/Security Agent inte är att betrakta som kund till långivarna. Inte heller är långivarna att betrakta som kunder i förhållande till Facility Agent/ Security Agent.

Security Provider och Guarantor är inte kunder till långivarna

De parter som tillhandahåller säkerheter och ställer garantier är inte att anse som kunder till långivarna i syndikatet, se Simpts vägledning om borgensmän och tredjemanspantsättare. Samma resonemang som förs där kan tillämpas här. Långivarna i syndikatet måste dock alltid förhålla sig riskbaserat till

eventuella Guarantors och Security Providers. Åtgärder vidtas i förhållande till dessa som ett led i kreditriskbedömningen och vissa due diligence-åtgärder bör också vidtas för att kontrollera säker- heternas och garantiernas existens, ägarförhållanden och värde. Detta, i kombination med att Security Provider och Guarantor nästan alltid ingår i samma koncern eller företagsgrupp som låntagaren, inne- bär att långivarna i syndikatet normalt sett har tillräcklig kännedom om dessa parter för att kunna hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism som säkerheten respektive garantin kan medföra.

Vem är kund på den sekundära marknaden?

Säljaren är den långivare i syndikatet som säljer sin andel i krediten. Köparen är den som köper andelen i krediten och blir ny långivare i syndikatet. Mellan säljaren och köparen finns ett överlåtelseavtal eller avtal om partsbyte. För frågan om vad som gäller när låneavtalet överlåts till en ny långivare innan lånet har betalats ut till låntagaren, se ovan under avsnittet Särskilt om underwritingförfaranden.

Köparen är säljarens kund

Köparen är säljarens kund. Åtgärder för kundkännedom vidtas enligt bestämmelsen om en enstaka transaktion. När överlåtelsen har genomförts, upphör låntagaren att vara säljarens kund, under förutsättning att låntagaren inte har några ytterligare förpliktelser att uppfylla mot säljaren i enlighet med låneavtalet.

Säljaren är köparens kund

Säljaren är köparens kund. Åtgärder för kundkännedom vidtas enligt bestämmelsen om en enstaka transaktion. Låntagaren blir också köparens kund när köparen inträder som part i låneavtalet.

Sammanfattande tabell över vem som är kund på den sekundära marknaden

Part på den sekundära marknaden	Vem är kund?
Säljaren	Köparen
Köparen	Säljaren och låntagaren

Vem är inte kund på den sekundära marknaden?

Köparen är inte kund till Facility Agent/Security Agent

Även om Facility Agent/Security Agent har utfört uppgifter med anledning av att långivare i syndikatet byts ut, blir inte köparen kund till Facility Agent/Security Agent, i enlighet med vad som redogjorts för i avsnittet om vem som inte är en kund på den primära marknaden.

7 Åtgärder som ska vidtas för kundkännedom

Kundkännedom när kunden (fysisk person) företräds av ställföreträdare

Se mer om ställföreträdare i broschyren Bankfrågor för ställföreträdare för barn och vuxna. xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxx/0000/0000_xxxxxxxxxxxxxxxx-xxx-xxxx-xxx-xxxxx.xxx

Denna vägledning om kunder som är fysiska personer och som företräds av ställföreträdare tar endast upp tillämpningen av penningtvättsregelverket och de risker som är kopplade till att verksamheten utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Inför att en affärsförbindelse ingås med den som företräds av någon annan eller en enstaka transaktion genomförs för dennes räkning, kan banken emellertid väga in också andra risker, t.ex. risker förknippade med uppdraget som sådant.

Vägledningen kan tillämpas både när det är fråga om en ny kund som företräds av ställföreträdare, t.ex. vid byte av bank eller vid en enstaka transaktion, och när en befintlig kund företräds av annan. I fokus står framför allt frågan om att identifiera kunden och ställföreträdaren och att kontrollera identiteten.

Banken behöver i förekommande fall även beakta andra regelverk. Exempelvis ställer också lagen (2015:62) om identifiering av rapporteringspliktiga konton med anledning av FATCA-avtalet och lagen (2015:911) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton krav på att kontoinnehavaren ska identifieras. Detta är också sådant som kan inverka på bedömningen av om banken kan ingå en affärsförbindelse eller genomföra en enstaka transaktion.

Allmänt om identifiering och kontroll av identitet

När en ny kund företräds av en ställföreträdare ska både kunden och ställföreträdaren identifieras och deras respektive identitet kontrolleras enligt 3 kap. 7 § penningtvättslagen. Se om identifiering av kunden under respektive avsnitt nedan.

Det ställs inte några krav på ny identifiering av en befintlig kund av det skälet att kunden, efter att affärsförbindelsen har inletts, kommer att företrädas av ställföreträdare. Det innebär bland annat att om en god man eller förvaltare förordnas först efter att affärsförbindelsen har inletts, behöver kunden inte identifieras på nytt. Däremot gäller, på motsvarande sätt som för kunder som inte företräds av ställföreträdare, att kunden ska identifieras när denne själv vill företa en rättshandling med banken. Det kan vara fallet när det är fråga om godmanskap och kunden själv vill företa en rättshandling med banken. Detsamma gäller när en kund efter en affärsförbindelses inledande ställer ut en fullmakt. I sådant fall räcker det med att kundens identitet kontrolleras först när denne själv vill företa en rättshandling med banken.

Enligt 3 kap. 7 § första stycket penningtvättslagen sker identifiering och kontroll av identitet genom identitetshandlingar eller registerutdrag eller genom andra uppgifter och handlingar från en oberoende och tillförlitlig källa. Av andra stycket följer att identifiering även kan ske elektroniskt. Finansinspektionen har bemyndigats att meddela föreskrifter om åtgärder för identitetskontroll enligt nämnd bestämmelse (8 kap. 1 § punkten 9 penningtvättslagen). 3 kap. 1 § penningtvättsföreskrifterna

anger att ett företag utöver att identifiera en kund enligt 3 kap. 7 § penningtvättslagen ska kontrollera identiteten på det sätt som anges i 2–7 §§.

Ställföreträdaren är inte kund i sin egenskap av ställföreträdare. Kontroll av ställföreträdarens identitet ska göras genom att åtgärder vidtas enligt 3 kap. 3 eller 4 § penningtvättsföreskrifterna, som båda hänvisar till kontrollerna som föreskrivs i 2 § respektive 5 §.

3 kap. 2 § penningtvättsföreskrifterna innebär i regel att kontroll av identifiering sker med fysisk id- handling eller annat tillförlitligt dokument. I 3 kap. 5 § penningtvättsföreskrifterna, om kontroll av en kunds identitet på distans, hänvisas till 3 kap. 7 § andra stycket penningtvättslagen, dvs. elektronisk identifiering, och att verksamhetsutövare därutöver kan kontrollera en kunds identitet genom tre beskrivna steg.

3 kap. 2 § penningtvättsföreskrifterna

Ett företag ska kontrollera identiteten hos en fysisk person genom svenskt körkort, svenskt pass eller identitetskort utfärdat av en svensk myndighet eller ett svenskt certifierat identitetskort.

Om en fysisk person saknar svensk identitetshandling, ska företaget kontrollera identiteten mot pass eller en annan identitetshandling. Passet eller identitetshandlingen ska innehålla ett fotografi av personen, uppgift om medborgarskap och vara utfärdat av en myndighet eller en annan behörig utfärdare. En kopia av ett utländskt pass eller en annan utländsk identitetshandling ska bevaras enligt de krav som ställs i 5 kap. 3 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om en fysisk person helt saknar identitetshandling ska företaget kontrollera identiteten genom andra tillförlitliga dokument och andra kontroller enligt de riskbaserade rutiner företaget ska ha enligt 2 kap. 8 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

3 kap. 5 § penningtvättsföreskrifterna (distansidentifiering)

Bestämmelser om kontroll av en kunds identitet på distans finns i 3 kap. 7 § andra stycket lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Ett företag får, utöver att göra på det sätt som anges i 3 kap. 7 § andra stycket lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, kontrollera identiteten hos en fysisk person på distans genom att

1. hämta in uppgifter om personens namn, adress, personnummer eller motsvarande,

2. kontrollera uppgifter enligt 1 mot externa register, intyg, eller annan motsvarande dokumenta- tion, och

3. kontakta personen genom att skicka en bekräftelse till hans eller hennes folkbokföringsadress eller till en motsvarande tillförlitlig adress, eller se till att personen skickar in en vidimerad kopia av en identitetshandling, eller en annan motsvarande åtgärd.

Allmänt om andra åtgärder för kundkännedom

Banken ska ha tillräcklig kännedom om kunden för att kunna hantera risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kundrelationen och för att kunna övervaka och bedöma kundens aktiviteter och transaktioner (3 kap. 1 § penningtvättslagen). För att uppnå tillräcklig kundkännedom kan banken behöva ställa frågor. Information kan också inhämtas på annat sätt. När banken sedan tidigare har en relation med kunden, kan kännedomen dessutom basera sig på det som banken redan känner till om kunden (uppgifterna kan dock i olika avseenden behöva uppdateras).

Banken hämtar in information i samband med att en affärsförbindelse ingås. Affärsförbindelsen ska också följas upp löpande och vid behov i syfte att säkerställa att kännedomen om kunden är aktuell och tillräcklig för att hantera den bedömda risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism (3 kap. 13 § penningtvättslagen). Även uppföljningen innebär att banken behöver hämta in informa- tion, t.ex. genom att kontakta kunden med en begäran om att lämna uppgifter. Vissa uppgifter kan också följas upp och uppdateras utan kontakt med kunden, t.ex. uppgifter som framgår av myndighets- register. Uppföljningen kan även basera sig på det som banken redan känner till om kunden.

Den som är behörig att företräda kunden kan också svara på bankens frågor om kundkännedom inom ramen för sitt uppdrag enligt vad som framgår nedan. Utgångspunkten är dock att det är banken som riskbaserat avgör hur uppgifterna om kunden hämtas in. Det finns inte något krav på att fråga kunden respektive ställföreträdaren. Detta innebär att även om utgångspunkten är att kunden svarar på frågor i vissa fall och att ställföreträdaren svarar på frågor inom sitt uppdrag, enligt vad som framgår nedan, finns det inget hinder mot att banken hämtar in uppgifter på annat sätt.

Riskbedömning

Utöver att identifiera kunden och ställföreträdaren ska banken uppnå tillräcklig kundkännedom för att kunna hantera risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism som kan förknippas med kund- relationen och för att kunna övervaka och bedöma kundens aktiviteter och transaktioner. Det kan ske bland annat genom att frågor ställs till kunden och/eller ställföreträdaren.

Det förhållandet att kunden företräds av någon annan kan vara en faktor som vägs in i riskbedöm- ningen av kundrelationen och vid övervakningen av de transaktioner som genomförs. Faktorn kan verka både i riskhöjande och risksänkande riktning.

Förmyndare för barn - inledning

Den som är under 18 år (underårig) är omyndig. Rätten att förvalta en omyndigs förmögenhet och företräda denne i angelägenheter som rör denne ska i allmänhet tillkomma förmyndaren.

Den som har vårdnaden om ett barn är också i de flesta fall barnets förmyndare. För barn som står under vårdnad av båda föräldrarna är båda vårdnadshavarna barnets förmyndare. Den som är omyndig eller som har förvaltare får inte vara förmyndare. Har inte den omyndige någon förmyndare, ska rätten förordna en sådan. Har en särskild vårdnadshavare förordnats eller en tillfällig vårdnadshavare utsetts, är denne också förmyndare, om inte rätten har förordnat någon annan att vara förmyndare (10 kap. föräldrabalken, FB).

Se mer i broschyren Bankfrågor för ställföreträdare för barn och vuxna xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxx/0000/0000_xxxxxxxxxxxxxxxx-xxx-xxxx-xxx-xxxxx.xxx

Förmyndare för barn under 16 år

Förmyndare ska identifieras och deras identitet kontrolleras enligt 3 kap. 3 § penningtvättsföre- skrifterna. Det gäller både vid inledandet av affärsförbindelsen och när förmyndaren vidtar åtgärder under affärsförbindelsens gång samt vid enstaka transaktioner. Om barnet har två förmyndare gäller kravet på identifiering och kontroll av identitet båda förmyndarna.

Förmyndarens behörighet att företräda barnet kan normalt sett kontrolleras genom ett personbevis avseende barnet eller genom ett bestyrkt utdrag ur Skatteverkets folkbokföringsregister avseende barnet. Förutom förmyndarens behörighet verifieras barnets existens genom personbeviset. Det bör beaktas att i Skatteverkets register framgår endast vem som är vårdnadshavare för barnet, inte vem som är förmyndare. I de allra flesta fall är dock vårdnadshavaren också förmyndare. Kontroll kan också

– i förekommande fall – ske genom domstolsavgörande i frågan. Uppgift om att en förmyndare är förordnad för ett barn finns hos överförmyndaren.

Utöver detta krävs inte några särskilda åtgärder för att identifiera barnet.

Förmyndaren svarar i första hand på frågor om kundkännedom avseende barnet. Det gäller såväl vid affärsförbindelsens inledande och vid uppföljning av affärsförbindelsen som när det uppkommer frågor om en specifik transaktion som utförs i barnets namn. Om banken bedömer det lämpligt, kan även vårdnadshavaren – när vårdnadshavaren inte är förmyndare – som ett komplement svara på frågor om kundkännedom avseende barnet.

Barn som har fyllt 16 år

När barnet har fyllt 16 år kan det själv råda över egendom som han eller hon förvärvat genom eget arbete. Detsamma gäller avkastning på dessa pengar eller egendom som trätt i dess ställe (9 kap. 3 § FB). Enligt 9 kap. 8 § FB får pengar som en omyndig efter det att han eller hon har fyllt sexton år själv har satt in hos en bank betalas ut till den omyndige.

Den som fyllt 16 år får öppna konto i bank. Det finns inte något krav på att pengar som sätts in på bankkontot ska vara förvärvade genom eget arbete. När det gäller produkter och tjänster som barnet själv inte får träffa avtal med banken om tillämpas det som gäller för barn under 16 år i fråga om identifiering och behörighet samt övriga åtgärder för kundkännedom (se ovan).

Identifiering

Barnet ska identifieras och dess identitet kontrolleras enligt 3 kap. 2 eller 5 § penningtvättsföre- skrifterna.

God man (11 kap. 4 § föräldrabalken) och förvaltare (11 kap. 7 § föräldrabalken)

Xxxxxx svarar på frågor om kundkännedom vid affärsförbindelsens inledande, vid uppföljning av affärs- förbindelsen och när det uppkommer frågor om en specifik transaktion. Även om utgångspunkten alltså är att det är barnet själv som svarar på frågor finns det inte något hinder mot att förmyndaren

om banken bedömer det lämpligt – som ett komplement – också svarar på frågor om kundkännedom avseende barnet.

Inledning god man

Den som på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person kan få en god man.

I samband med att en god man utses ska banken, så snart den fått kännedom om ett godmanskap (detta sker oftast i samband med att den gode mannen kontaktar banken), överförmyndarspärra kundens (den enskildes/huvudmannens) konton mot den gode mannens uttag. Normalt får den gode mannen disponera ett av kundens konton för den dagliga hushållningen (”det fria kontot”) utan överförmyndarspärr.

När en god man har utsetts behåller kunden sin rättshandlingsförmåga och ska som huvudregel lämna sitt samtycke till den gode mannens åtgärder. Ett sådant samtycke anses finnas när den gode mannen utför rättshandlingar som hör till den dagliga hushållningen (”det fria kontot”). För andra rätts- handlingar, t.ex. byte av bank, krävs ett uttryckligt samtycke av kunden. Om kunden är så pass sjuk att han eller hon är ur stånd att ge sitt uttryckliga samtycke måste den gode mannen uppvisa ett läkarintyg eller motsvarande handling. Det kan t.ex. vara ett intyg från omsorgs- eller vårdpersonal eller annan utredning som visar att kunden inte kan lämna sitt uttryckliga samtycke.

Se om god man i faktabladet Bankärenden för vuxen med god man. xxxxx://xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxx/0000/0000_xxxxxxxxxxxx_xxxx_xxxxx_xxx_xxx_xxx.xxx

Inledning förvaltare

Den som grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person och som dess- utom är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom kan få en förvaltare.

I samband med att en förvaltare utses ska banken så snart den fått kännedom om ett förvaltarskap överförmyndarspärra kundens (den enskildes/huvudmannens) konton både mot förvaltarens och den enskildes uttag. Det bör noteras att till skillnad från vad som gäller vid godmanskap förutsätts banken känna till att förvaltarskap har anordnats för kunden (även att det har upphört eller jämkats). Beslut om anordnande eller upphörande av förvaltarskap ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Kun- görelse ska också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning (11 kap. 27 § FB).

Normalt får förvaltaren disponera ett av kundens konton för den dagliga hushållningen (”det fria kontot”) utan överförmyndarspärr. Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådig- het över kundens egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget.

Se om förvaltare i faktabladet Bankärenden för personer med förvaltare. xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxx/0000/0000_xxxxxxxxxxxx_xxxx_xxxxxxxx_xxx_xxxxxxxxxxx.xxx

Av Finansinspektionens beslutspromemoria till penningtvättsföreskrifterna framgår att Finansinspek- tionen i sin kontakt med branschen har erfarit att det i vissa fall har varit problem för gode män och förvaltare att fullgöra bankernas krav på identifiering avseende den person dessa företräder. För dessa situationer föreskriver Finansinspektionen därför i 3 kap. 4 § alternativa åtgärder för identifiering och kontroll (Finansinspektionens beslutspromemoria FI Dnr 16–2467 s. 18). Besluts-PM: Föreskrifter om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Både kunden och den gode mannen respektive förvaltaren ska identifieras och deras identitet kontrolleras vid inledandet av affärsförbindelsen. Om den gode mannen eller förvaltaren förordnas först efter att affärsförbindelsen inletts behöver kundens identitet inte kontrolleras på nytt förutom när denne (när fråga är om godmanskap) vill företa rättshandling med banken.

Vid behov ska den handling som ligger till grund för uppdraget som god man respektive förvaltare kontrolleras (3 kap. 4 § penningtvättsföreskrifterna).

Kundens identitet ska kontrolleras enligt 3 kap. 2 eller 5 § penningtvättsföreskrifterna.

I vissa fall kan kundens identitet inte kontrolleras enligt 3 kap. 2 § (giltighetstiden på identitets- handlingen kan ha gått ut) och det kan dessutom uppstå tveksamheter kring tillämpningen av 3 kap. 5 §. Det gäller särskilt när kunden saknar giltig identitetshandling samt har god man och kundens sam- tycke erfordras för viss rättshandling och denne på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller har förvaltare. Det är alltså fråga om fall när kunden inte kan uppvisa eller skicka in en vidimerad kopia av identitetshandlingen och när det dessutom kan vara tveksamt om det är lämpligt att skicka en bekräftelse till folkbokföringsadressen eller ”motsvarande tillförlitlig adress” (enligt 3 kap. 5 § punkten 3).

3 kap. 4 § penningtvättsföreskrifterna reglerar situationen när kunden företräds av god man eller förvaltare. Bestämmelsen innebär att åtminstone förvaltarens eller den gode mannens identitet kontrolleras enligt 2 eller 5 §. Vid behov ska förordnandet eller motsvarande handling som ligger till grund för uppdraget som förvaltare eller god man kontrolleras.

Bestämmelsen i 3 kap. 4 § bör tillämpas på det sättet att det genom de kontroller som görs avseende den gode mannens eller förvaltarens behörighet att företräda kunden är möjligt att:

1. identifiera kunden, dvs. säkerställa att det finns en viss fysisk person/huvudman bakom uppdraget, och

2. säkerställa att den gode mannen eller förvaltaren är behörig att företräda personen bakom upp- draget, dvs. säkerställa kopplingen mellan dessa två personer.

Förordnandet eller de handlingar som ligger till grund för uppdraget blir därför viktiga.

God man

När kunden själv inleder affärsförbindelsen eller vidtar transaktioner svarar kunden på frågor om kund- kännedom. Detsamma gäller vid uppföljning av affärsförbindelsen, såvida inte kundens hälsotillstånd lägger hinder i vägen för det. När det gäller det konto som den gode mannen kan disponera för kundens räkning, ”det fria kontot”, kan frågor också ställas till den gode mannen avseende de transaktioner som genomförs.

När kunden på grund av sitt tillstånd är ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte kan inhämtas, kan den gode mannen svara på frågor om kundkännedom avseende kunden.

Förvaltare

Förvaltaren kan svara på frågor om kundkännedom avseende kunden såväl vid inledandet och upp- följningen av affärsförbindelsen som i fråga om transaktioner som genomförs.

Fullmaktshavare

Både kundens (fullmaktsgivarens) och fullmaktshavarens identitet ska kontrolleras vid inledandet av affärsförbindelsen.

Kundens identitet kontrolleras enligt 3 kap. 2 eller 5 § penningtvättsföreskrifterna.

Att kunden företräds av en fullmaktshavare innebär inte att det ställs krav på ny identifiering av en befintlig kund. Den identifiering som har skett av kunden sedan tidigare gäller därmed.

Fullmaktshavarens identitet kontrolleras enligt 3 kap. 3 § penningtvättsföreskrifterna. Fullmaktshav- arens behörighet att företräda kunden ska åtminstone kontrolleras genom en kontroll av skriftlig full- makt enligt de rutiner som banken har (3 kap. 3 § penningtvättsföreskrifterna).

En fullmakt bör tolkas restriktivt. Det innebär att det klart ska framgå vad fullmaktshavaren äger behörighet att genomföra för huvudmannens räkning. Det är t.ex. fullt tänkbart att fullmakten uttryckligen ger rätt att inleda en affärsförbindelse t.ex. genom att öppna ett konto som ska innehas av fullmaktsgivaren. Då är det också naturligt att fullmaktshavaren svarar på frågor, t.ex. vad kontot ska användas till och vad insättningar förväntas komma ifrån. I detta ligger också att bedöma vilka typer av upplysningar som fullmaktshavaren kan lämna och när frågor bör ställas till kunden.

Se mer om fullmakt i faktabladet Fullmakt vid bankärenden. xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxx/0000/0000_xxxxxxxx-xxxxxxxxxxxx.xxx

Kunden (fullmaktsgivaren) svarar på bankens frågor om kundkännedom. Fullmaktshavaren kan svara på frågor som ligger inom uppdraget.

Framtidsfullmaktshavare

Se mer om framtidsfullmakt i faktabladet Framtidsfullmakter. xxxxx://xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxx/0000/0000_xxxxxxxxx_xxxxxxxxxxxxxxxx.xxx

Framtidsfullmakt regleras i lagen (2017:310) om framtidsfullmakter. Den som har fyllt 18 år och har förmåga att ta hand om sina angelägenheter får upprätta en framtidsfullmakt för ett framtida behov. Framtidsfullmakten träder i kraft när fullmaktsgivaren på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak inte längre har förmåga att ta hand om de angelägenheter som fullmakten avser. Fullmakten får omfatta de personliga eller ekonomiska angelägenheter som fullmaktsgivaren själv bestämmer, t.ex. skötsel av löpande ekonomiska ange- lägenheter såsom att betala räkningar, hantera avtal om hyra, el och andra abonnemang. Den kan även omfatta förvaltning av tillgångar såsom tillgångar i bank.

Både kundens (fullmaktsgivarens) och framtidsfullmaktshavarens identitet ska kontrolleras.

Framtidsfullmaktshavarens behörighet att företräda kunden ska åtminstone kontrolleras genom en kontroll av skriftlig framtidsfullmakt enligt de rutiner som banken har (3 kap. 3 § penningtvättsföre- skrifterna). Banken bör därvid verifiera att fullmakten är giltig, d.v.s. inte har återkallats eller ändrats.

Att en framtidsfullmakt träder i kraft innebär inte att det ställs krav på ny identifiering av en befintlig kund. Den identifiering som har skett av kunden sedan tidigare gäller därmed.

Vid identifiering av kunden tillämpas 3 kap. 2 eller 5 § penningtvättsföreskrifterna. Samma svårigheter och tveksamheter kan dock uppstå som vid identifieringen av den som företräds av god man eller förvaltare, se avsnittet om att identifiera den som företräds av god man eller förvaltare. 3 kap. 4 § penningtvättsföreskrifterna omfattar inte framtidsfullmaktsgivare. En framtidsfullmaktsgivare kan emellertid befinna sig i en situation som uppvisar likheter med de fall som 3 kap. 4 § är avsedd att omfatta. Det bedöms därför vara möjligt att tillämpa 3 kap. 4 § analogt. En sådan tillämpning bedöms inte öka risken för penningtvätt och finansiering av terrorism. Det innebär att det genom de kontroller som görs avseende framtidsfullmaktshavarens behörighet att företräda kunden är möjligt att:

1. identifiera kunden, dvs. säkerställa att det finns en viss fysisk person/huvudman bakom uppdraget, och

2. säkerställa att framtidsfullmaktshavaren är behörig att företräda personen bakom uppdraget, dvs. säkerställa kopplingen mellan dessa två personer.

Framtidsfullmaktens utformning eller ordalydelse är viktig för denna kontroll.

God man för bortavarande arvinge (11 kap. 3 § föräldrabalken)

Framtidsfullmaktshavaren kan sedan framtidsfullmakten trätt i kraft svara på frågor om kundkänne- dom avseende kunden.

Överförmyndaren ska förordna god man för en bortavarande arvinge eller testamentstagare. I det följande används begreppet arvinge. Arvingen kan vara känd till namnet men vistas på okänd ort. Arvingen kan också vara okänd till namnet. God man ska förordnas i bland annat följande fall:

• Om det vid ett dödsfall finns en till namnet känd arvinge som vistas på okänd eller avlägsen ort och därför inte kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott i det.

• Om det vid ett dödsfall inte kan utredas huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad före Allmänna arvsfonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge eller också om kännedom finns om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort och det på grund av sådan omständighet krävs att okänd arvinges rätt bevakas och hans eller hennes lott i boet förvaltas.

• Om en testamentstagare vistas på okänd eller avlägsen ort eller är okänd och hans eller hennes rätt därför behöver iakttas enligt vad som föreskrivs om arvinge.

Den gode mannen ska sätta in den bortavarande arvingens andel i dödsboet på ett konto hos en bank eller kreditmarknadsföretag (14 kap. 7 § FB). Pengar får tas ut från kontot endast efter samtycke från överförmyndaren (8 §).

Rätten att ta del av arvet preskriberas fem år efter den dag kungörelse skedde i Post- och Inrikes Tidningar med uppmaning att göra rätten till arvet gällande och annars tio år från dödsfallet (16 kap. 1–3 och 4 §§ ärvdabalken). Preskriptionstiden kan förlängas enligt lagen (1958:52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.

Godmanskapet upphör när det inte längre behövs. Det är bland annat fallet om arvingen ger sig till känna eller preskriptionstiden löpt ut. Överförmyndaren fattar beslut om att godmanskapet ska upphöra (11 kap. 19 och 19 b §§ FB).

Den gode mannens identitet ska kontrolleras enligt 3 kap. 2 eller 5 § penningtvättsföreskrifterna (3 kap. 4 § penningtvättsföreskrifterna). Banken bör ta in kopia på den gode mannens förordnande, bouppteckningen och arvskiftet.

Kontot öppnas normalt sett för den bortavarande arvingen. Det görs oavsett hur mycket som är känt om arvingen, dvs. både när arvingen är känd till namnet, när det inte kan utredas huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge och när kännedom finns om arvinge efter den döde men kunskap saknas om arvingens namn och vistelseort. En fråga som kan uppstå är huruvida ett kontoöppnande – när det inte går att identifiera arvingen – strider mot förbudet enligt 2 kap. 6 § penningtvättslagen att till- handahålla anonyma konton. När det saknas uppgifter om arvingen kan kontot öppnas för exempelvis ”okänd arvinge i dödsboet efter [NN]”. Finns det ytterligare information kring relationen mellan den okände arvingen och den döde kan detta läggas till. Det finns alltså viss information knuten till kontot. Kontot öppnas och företräds av en god man som har förordnats av överförmyndaren. Detta innebär sammantaget att förbudet mot att tillhandahålla anonyma konton inte bedöms aktualiseras när ett konto öppnas för arvinge som inte kan identifieras.

Frågan är då om penningtvättslagen utgör något hinder mot att den gode mannen öppnar konto för arvingens andel i dödsboet på grund av svårigheterna att identifiera den bortavarande arvingen och kontrollera dennes identitet.

Den bortavarande arvingens identitet kan inte kontrolleras enligt 3 kap. 2 eller 5 § penningtvättsföre- skrifterna. 3 kap. 4 § penningtvättsföreskrifterna är inte direkt tillämplig vid identifieringen av den som företräds av god man enligt 11 kap. 3 § FB. Frågan är då om bestämmelsen kan tillämpas analogt. Det har bedömts att 3 kap. 4 § kan tillämpas analogt när kunden företräds av en framtidsfullmaktshavare. Till skillnad från vad som gäller för framtidsfullmakt kan det – när det gäller bortavarande arvinge – vara förenat med svårigheter att identifiera kunden, dvs. säkerställa att det finns en viss fysisk person/huvudman bakom uppdraget, det gäller inte minst när den bortavarande arvingen är okänd till namnet. I vissa fall kan det vara i praktiken omöjligt att identifiera kunden, en god man kan ju förordnas när det vid ett dödsfall inte kan utredas huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad. Personen i fråga har emellertid tagits upp i bouppteckningen, vilket måste förutsätta att det har gjorts en bedömning att det kan finnas en arvinge. Vid bedömningen av om 3 kap. 4 § kan tillämpas bör det beaktas att kontot är omgärdat av reglering och transparens. Arvingen och kontot företräds av en god man, som kan identifieras och vars identitet kontrolleras. Syfte och art med affärs- förbindelsen är i det närmaste givna. Syftet är att förvara medel som kommer från ett dödsbo och som tillkommer den bortavarande arvingen. Den gode mannen har dispositionsrätt, men kontot har över- förmyndarspärr, vilket innebär att överförmyndarens samtycke krävs för att den gode mannen ska kunna göra transaktioner från kontot. Det innebär sammantaget att 3 kap. 4 § bör kunna tillämpas analogt. En sådan tillämpning bedöms inte öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Detta innebär att – utöver att kontrollera identiteten på den gode mannen – en kontroll görs av de uppgifter som finns om arvingen i bouppteckningen och att en kontroll görs av det förordnande som ligger till grund för uppdraget som god man.

Även om risken inte är förhöjd kan ett sätt att hantera det förhållandet att ett konto öppnas för en person som inte är känd till namnet vara att vidta skärpta åtgärder för uppföljning och övervakning.

När pengarna har utbetalats och den gode mannens uppdrag upphört

Den gode mannen kan svara på frågor om kundkännedom avseende den bortavarande arvingen.

Den gode mannens dispositionsrätt och behörighet i övrigt avseende kontot upphör i samband med att uppdraget som god man upphör. I samband med att uppdraget som god man upphör, faller även syftet med kontot. När pengarna har utbetalats till arvingen eller till annan än den bortavarande arvingen enligt 16 kap. 8 § ärvdabalken och den gode mannens uppdrag har upphört, ska kontot avslutas.

Om en bortavarande arvinge som har gjort rätten till arvet gällande vill ha ett konto i banken, hanteras det enligt bankens rutiner för ny kund.

Kundkännedom när kunden är en juridisk person

Allmänt om identifiering och behörighet att företräda kunden

Syftet med denna vägledning är att klargöra om penningtvättsregelverkets krav på identifiering, kontroll av identitet och kontroll av behörighet gäller beträffande den som svarar på frågor eller på annat sätt lämnar uppgifter till banken för bankens kundkännedom när kunden är juridisk person.

Vägledningen är skriven från ett bankperspektiv, man kan tillämpas även i andra verksamheter.

När en affärsförbindelse inleds med en kund som är juridisk person ska den juridiska personen identifieras och identiteten kontrolleras. Om kunden företräds av en person som uppger sig handla på kundens vägnar, ska verksamhetsutövaren kontrollera den personens identitet och behörighet att företräda kunden (3 kap. 7 § penningtvättslagen).

Den juridiska personen identifieras och identiteten kontrolleras på det sätt som framgår av 3 kap. 6 och 7 §§ penningtvättsföreskrifterna. Det innebär att identiteten kontrolleras genom registreringsbevis eller motsvarande behörighetshandlingar eller genom att motsvarande kontroll görs mot externa register. Vid identifiering på distans ska den juridiska personen också kontaktas genom att en bekräftelse skickas till den juridiska personens registrerade adress eller genom att en motsvarande åtgärd vidtas (7 §).

Även identiteten hos företrädaren för den juridiska personen ska kontrolleras. Det sker enligt 3 kap. 2 § penningtvättsföreskrifterna eller – vid distansidentifiering – enligt 3 kap. 5 § penningtvättsföre- skrifterna. Behörigheten att företräda den juridiska personen ska säkerställas på det sätt som framgår av 3 kap. 6 § respektive 3 kap. 7 § penningtvättsföreskrifterna.

Kontrollen av behörigheten att företräda den juridiska personen kan avse bl.a. om personen är behörig firmatecknare eller grundar sin rätt att företräda den juridiska personen på exempelvis fullmakt. Omfattningen på kontrollerna kan variera från fall till fall beroende på risken i det enskilda fallet (se prop. 2016/17:173 s. 524).

Kravet på identifiering, kontroll av identitet och kontroll av behörighet gäller också när den som är behörig att företräda ett bolag i en koncern företräder ett annat bolag i koncernen. Det ska då ske en kontroll av att behörigheten även omfattar en rätt att företräda det andra koncernbolaget, dvs. kunden.

Det bedöms inte finnas något krav på ny identifiering av kunden eller dess företrädare i uppföljningen av en affärsförbindelse, utan ursprungsidentifieringen gäller. Om det skulle uppstå tveksamheter kring om ursprungsidentifieringen stämmer, kan det dock innebära att identifieringen måste följas upp (se också den grundläggande vägledningen om kundkännedom).

Vad gäller i fråga om andra uppgifter för bankens kundkännedom?

Banken inhämtar information i samband med att en affärsförbindelse ingås. Affärsförbindelsen ska också följas upp löpande och vid behov i syfte att säkerställa att kännedomen om kunden är aktuell och tillräcklig för att hantera den bedömda risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism (3 kap. 13 § penningtvättslagen). För att uppnå tillräcklig kundkännedom kan banken behöva ställa frågor. Information kan också inhämtas på annat sätt. När banken sedan tidigare har en relation med kunden, kan kännedomen dessutom basera sig på det som banken redan känner till om kunden (uppgifterna kan dock i olika avseenden behöva uppdateras).

Den som är behörig att företräda kunden genom exempelvis fullmakt, kan också lämna uppgifter till banken för bankens kundkännedom. Det förekommer dock att andra personer hos kunden besvarar bankens frågor om kundkännedom eller på annat sätt lämnar uppgifter till banken, det gäller inte minst när kunden är ett stort företag. Detta förekommer både i samband med att en affärsförbindelse ingås och i uppföljningen. Frågan är om penningtvättsregelverket ställer krav på att banken ska identifiera och kontrollera behörigheten på den som svarar på frågor eller på annat sätt lämnar uppgifter till banken för bankens kundkännedom.

Bestämmelsen i 3 kap. 7 § tredje stycket penningtvättslagen om identifiering och kontroll av behörig- het omfattar den som ”uppger sig handla på kundens vägnar”. Bestämmelsen aktualiseras när en person uppger sig företräda en juridisk person som är kund till verksamhetsutövaren (prop. 2016/17:173 s. 524). Det är inte alltid helt tydligt i vilka situationer som någon ska anses handla på kundens vägnar i den mening som avses med bestämmelsen. Att svara på frågor eller på annat sätt lämna uppgifter till banken skulle kunna anses vara att ”handla på kundens vägnar” eller att företräda kunden. Frågan är dock om det är vad som avses.

Här bör beaktas att utgångspunkten är att det är banken som riskbaserat avgör hur uppgifterna om kunden hämtas in. Undantaget är när det uttryckligen framgår av regelverket hur uppgifter ska hämtas in. Det ställs t.ex. krav på att åtminstone göra en sökning i registret över verkliga huvudmän i utred- ningen om verklig huvudman (3 kap. 8 § penningtvättslagen). Uppgifter om kunden kan hämtas in på olika sätt, dvs. från olika källor. Även om banken i regel hämtar in uppgifter genom att ställa frågor till kunden, finns det alltså som huvudregel inte något sådant krav, utan banken avgör riskbaserat hur uppgifterna hämtas in. Det är uppgifterna i sig som är viktiga, inte nödvändigtvis vem som lämnar uppgifterna. Det finns mot denna bakgrund inte anledning att tolka bestämmelsen i 3 kap. 7 § tredje stycket penningtvättslagen extensivt, dvs. som att den innebär att det ställs krav på att identifiera och kontrollera behörighet avseende den som svarar på frågor eller på annat sätt lämnar uppgifter till banken för bankens kundkännedom.

Banken kan dock riskbaserat göra bedömningen att den som lämnar uppgifter ska identifieras och att behörigheten att företräda kunden ska kontrolleras. Detta kan gälla generellt eller i vissa fall. Banken gör normalt sett en rimlighetsbedömning av uppgifterna som lämnas. I värderingen av uppgifterna kan det beaktas vem som har lämnat dem. Om banken, när den bedömer uppgifterna, finner anledning att ifrågasätta uppgifterna eller om de behöver kontrolleras av andra skäl, kan det innebära att den som lämnat uppgifterna ska identifieras och behörigheten att företräda kunden kontrolleras eller att upp- gifterna måste bekräftas av en behörig firmatecknare eller av någon med fullmakt att företräda kunden. Detta gäller både när uppgifter lämnas i samband med att en affärsförbindelse inleds och i uppföljningen.

I sammanhanget bör beaktas att banken måste iaktta den tystnadsplikt som följer av 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, den s.k. banksekretessen. Om det råder osäkerhet kring huruvida den person som banken kommunicerar med faktiskt företräder kunden, är banksekretessen ytterligare ett skäl för banken att kontrollera identitet och behörigheten att företräda kunden.

Banken bör dokumentera vem hos kunden som har besvarat bankens frågor eller på annat sätt lämnat uppgifter till banken.

8.4.3 Högrisktredjeländer

Penningtvättslagen och Eba:s riktlinjer för riskfaktorer

Syftet med denna vägledning att klargöra dels när skärpta åtgärder för kundkännedom i praktiken vidtas i fråga om högrisktredjeländer, dels vilka skärpta åtgärder som kan vidtas. Vägledningen är skriven från ett bankperspektiv, men kan även tillämpas inom andra typer av verksamheter när relevant.

Enligt 3 kap. 17 § penningtvättslagen ska skärpta åtgärder för kundkännedom vidtas vid affärsför- bindelser eller enstaka transaktioner när kunden är etablerad i ett land utanför EES som har identifi- erats som ett högrisktredjeland av Europeiska kommissionen.2

Omfattningen på de skärpta åtgärder som anges i 3 kap. 17 § penningtvättslagen kan anpassas efter ett riskbaserat förhållningssätt. Det finns därmed utrymme för verksamhetsutövaren att bedöma på vilket sätt kraven kan uppfyllas.

Verksamhetsutövare måste också förhålla sig till den reglering som finns på EU-nivå. På EU-nivå gäller kraven på skärpta åtgärder i förhållande till affärsförbindelser eller transaktioner som involverar (begreppet används i femte penningtvättsdirektivet) eller inbegriper (begreppet används i Eba:s riktlinjer för riskfaktorer) högrisktredjeländer. Båda begreppen är översättningar av det engelska begreppet involving och får anses ha samma innebörd. I Eba:s riktlinjer förekommer dessutom begreppet anknytning.

3 kap. 17 § genomför artikel 18.1 i det fjärde penningtvättsdirektivet (2015/849). Artikel 18.1 ändrades genom det femte penningtvättsdirektivet (2018/843), som är ett ändringsdirektiv. 3 kap. 17 § genom- för också artikel 18 a 1, som infördes genom det femte penningtvättsdirektivet.

Artikel 18.1 innebar före ändringen att verksamhetsutövare skulle vidta skärpta åtgärder för kund- kännedom för att hantera och minska riskerna när de hade att göra med fysiska personer eller juridiska

2 De länder som EU-kommissionen identifierar som högrisktredjeländer med strategiska brister publiceras på EU policy on high-risk third countries | European Commission (xxxxxx.xx)

enheter etablerade i högrisktredjeländer samt även i andra fall av större risker som medlemsstaterna eller ansvariga enheter konstaterat.

Efter ändringen innebär artikel 18.1 att i de fall som bland annat avses i artikel 18 a ska medlems- staterna kräva att de ansvariga enheterna vidtar skärpta åtgärder för kundkännedom för att hantera och minska sådana risker på lämpligt sätt. I artikel 18 a 1 (som det hänvisas till i artikel 18.1) anges att skärpta åtgärder ska vidtas när det gäller affärsförbindelser eller transaktioner som involverar högrisk- tredjeländer. Det anges också vilka åtgärder som ska vidtas i dessa fall. Genom femte penningtvätts- direktivet frångicks därmed begreppet etablerad. I stället används begreppet involverar.

3 kap. 17 § penningtvättslagen har ändrats för att genomföra artikel 18 a 1 (prop. 2018/19:150), vilket innebär att det nu framgår av bestämmelsen vilka åtgärder som ska vidtas. Bestämmelsen utgår dock fortfarande från begreppet etablerad, inte involverar, som till sin ordalydelse är ett vidare begrepp än etablerad.

I Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.45, anges att enligt artiklarna 18 till 24 i penningtvätts- direktivet bör ett företag vidta skärpta åtgärder för kundkännedom i situationer med högre risk för att kunna hantera och minska dessa risker på ett lämpligt sätt. Med hänvisning till penningtvättsdirektivet anges några specifika fall som ett företag alltid bör betrakta som högriskfall, bland annat när företaget har en affärsförbindelse eller utför en transaktion som inbegriper högrisktredjeländer (riktlinje 4.46). I riktlinje 4.55 beskrivs när en affärsförbindelse eller transaktion alltid ska anses inbegripa ett högrisk- tredjeland, vilket bland annat är när medlen har genererats i eller erhållits från ett högrisktredjeland eller när företaget gör affärer med en fysisk eller juridisk person som är bosatt eller etablerad i ett högrisktredjeland.

Enligt riktlinje 4.53 bör företaget åtminstone vidta de åtgärder som anges i artikel 18 a 1 penningtvätts- direktivet (genomförda i 3 kap. 17 § penningtvättslagen) när affärsförbindelsen eller en transaktion inbegriper högrisktredjeländer.

I Eba:s riktlinjer för riskfaktorer anges också att ett företag noggrant bör bedöma den risk som för- knippas med affärsförbindelser och transaktioner om det är bekant att kunden har en nära personlig eller yrkesmässig anknytning till ett högrisktredjeland eller om det är bekant att den verkliga huvud- mannen/de verkliga huvudmännen har en nära personlig eller yrkesmässig anknytning till ett högrisk- tredjeland. Företaget bör i så fall fatta ett riskbaserat beslut om vilka åtgärder som bör vidtas (riktlinje 4.57). Begreppet anknytning bedöms vara vidare än involverar.

Finansinspektionen har meddelat Eba att riktlinjerna kommer att följas (med vissa undantag, som inte berör högrisktredjeländer).

Eba:s riktlinjer för riskfaktorer gäller som allmänna råd. De är inte formellt bindande för finansinstitut- en, men bör följas. Om ett institut inte följer allmänna råd måste det framgå att institutet handlar på något annat sätt som leder till att kraven i den bakomliggande bestämmelsen uppfylls (se Finansinspek- tionens beslutspromemoria FI Dnr 16–2467 s. 9 och promemoria FI Dnr 12–12289 s. 8 och 9).

Illustration förhållandet mellan begreppen etablerad, involverar och anknytning.

Etablerad i ett högrisktredjeland

Involverar eller inbegriper ett högrisktredjeland

Anknytning till högrisktredjeland

När vidtas skärpta åtgärder för kundkännedom?

Enligt 3 kap. 17 § penningtvättslagen ska skärpta åtgärder för kundkännedom vidtas vid affärsför- bindelser eller enstaka transaktioner när kunden är etablerad i ett högrisktredjeland.

Verksamhetsutövaren måste också förhålla sig till Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, som gäller som allmänna råd. Om ett institut inte följer allmänna råd måste det framgå att institutet handlar på något annat sätt som leder till att kraven i den bakomliggande bestämmelsen uppfylls (se ovan i avsnittet Penningtvättslagen och Eba:s riktlinjer för riskfaktorer).

I praktiken innebär detta att skärpta åtgärder för kundkännedom vidtas när affärsförbindelsen inbe- griper ett högrisktredjeland. Det betyder att skärpta åtgärder vidtas inte bara när kunden är etablerad i ett högrisktredjeland, utan också vid transaktioner till eller från högrisktredjeländer (både transak- tioner som sker inom ramen för en affärsförbindelse, dvs. oavsett belopp, och transaktioner enligt 3 kap. 4 § andra stycket penningtvättslagen) och vid andra kopplingar till högrisktredjeländer, enligt den ledning som ges i Eba:s riktlinjer för riskfaktorer.

Enligt Xxx:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.55, inbegriper en affärsförbindelse eller transaktion alltid ett högrisktredjeland om:

• Medlen har genererats i ett högrisktredjeland

• Medlen erhålls från ett högrisktredjeland

• Det mottagande landet för medlen är ett högrisktredjeland

• Företaget gör affärer (eng. dealing) med en fysisk eller juridisk person som är bosatt eller etablerad i ett högrisktredjeland

• Företaget gör affärer med en förvaltare etablerad i ett högrisktredjeland eller med en trust som regleras av ett högrisktredjelands lagstiftning

Vad gäller vid anknytning till ett högrisktredjeland?

När det gäller Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.57, som innebär att åtgärder bör vidtas vid viss anknytning till ett högrisktredjeland, bedöms det inte finnas krav på att göra en utredning kring om det finns en sådan anknytning, utan det är endast under förutsättning att detta är bekant för verksam- hetsutövaren, t.ex. framkommer i samband med utredningen om syfte och art, som det kan bli aktuellt att vidta skärpta åtgärder för kundkännedom. Riktlinjerna innebär inte att skärpta åtgärder alltid bör vidtas i dessa fall, utan åtgärderna bör vidtas riskbaserat.

Vilka åtgärder kan vidtas?

I 3 kap. 17 § penningtvättslagen anges vilka åtgärder som ska vidtas när kunden är etablerad i ett hög- risktredjeland. Enligt bestämmelsen ska skärpta åtgärder enligt 3 kap. 16 § vidtas. Åtgärderna ska åtminstone avse skärpning av övervakningen av pågående affärsförbindelser och bedömningen av enstaka transaktioner och omfatta inhämtande av viss ytterligare information samt godkännande från behörig beslutsfattare.

I förarbetena till bestämmelsen anges att de angivna åtgärderna för kundkännedom alltid ska vidtas vid affärsförbindelser eller enstaka transaktioner med en kund i ett högrisktredjeland och oberoende av riskbedömningen enligt 3 kap. 16 §. De åtgärder som ska vidtas är generellt utformade och riktar sig till flera olika typer av verksamhetsutövare. De kunder och affärsförbindelser eller enstaka transak- tioner som åtgärderna avser kan vidare vara av mycket varierande karaktär. Därutöver kan riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism vara olika beroende på vilket högrisktredjeland som kunden är etablerad i. Det innebär att det i varje enskilt fall, utifrån den risk som kan förknippas med kundrela- tionen och övriga omständigheter, finns utrymme för verksamhetsutövaren att bedöma på vilket sätt kraven ska uppfyllas, t.ex. vilken ytterligare information som ska hämtas in (prop. 2018/19:150 s. 104).

Enligt Xxx:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.53, bör företaget åtminstone vidta de åtgärder som anges i artikel 18 a 1 penningtvättsdirektivet (genomförda i 3 kap. 17 § penningtvättslagen) när affärs- förbindelsen eller en transaktion inbegriper högrisktredjeländer.

Eba:s riktlinjer för riskfaktorer har ett brett tillämpningsområde genom begreppet inbegriper. Det är viktigt att tillämpa ett riskbaserat förhållningssätt, dvs. att anpassa riskhanteringen och omfattningen på åtgärderna till de kopplingar som finns till högrisktredjeländer. Den praktiska hanteringen av de affärsförbindelser som inbegriper högrisktredjeländer bör ha stöd i den allmänna riskbedömningen.

När åtgärder vidtas är det också viktigt att arbeta riskbaserat och att lägga tyngdpunkten i åtgärderna där riskerna bedöms vara reella. Exempelvis kan riskerna finnas i kundens ägar- och kontrollstruktur (verklig huvudman) eller kring mottagaren av medlen (omfattas av syfte och art).

Nedan ges några exempel på åtgärder som kan vara relevanta att vidta enligt 3 kap. 17 § andra stycket punkterna 1–4, beroende på risken. Ledning ges också i Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.64.

Punkten 1: Ytterligare information om kunden och den verkliga huvudmannen

• Inhämtande av id-kopia eller annan dokumentation för att kontrollera identitet.

• Mer omfattande utredning kring verklig huvudman, t.ex. kontroll av aktiebok.

• Adverse media/negativ media-sökningar kring kunden och kundens verkliga huvudman.

Se också Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.64. a) i.

Punkten 2: Ytterligare information om affärsförbindelsens eller den enstaka transaktionens syfte och art

Mer detaljerad information om syfte och art, t.ex. hur många, hur stora och hur frekventa transak- tioner som kunden kommer att göra och vem som kommer att ta emot dem samt vad medlen ska användas till.

Se också Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 4.64. a) ii.

Punkten 3: Information om kundens och den verkliga huvudmannens ekonomiska situation och varifrån kundens och den verkliga huvudmannens ekonomiska medel kommer

• Utreda i vilket eller vilka länder som den verkliga huvudmannen har sitt eller sina huvudsakliga verksamhetsställe(n) eller på annat sätt personliga, finansiella eller rättsliga intressen.

• Utreda i vilken eller vilka bransch(er) som den verkliga huvudmannen är verksam.

Vad gäller kundens och den verkliga huvudmannens ekonomiska situation och varifrån kundens och den verkliga huvudmannens ekonomiska medel kommer kan en inledande åtgärd vara att utreda om det går transaktioner mellan den verkliga huvudmannen och kunden. Om det går transaktioner mellan den verkliga huvudmannen och kunden bör information inhämtas om:

• Varifrån den verkliga huvudmannens medel kommer

• Varifrån den verkliga huvudmannens totala tillgångar kommer

• Varifrån den verkliga huvudmannens medel som går till den juridiska personen kommer

Punkten 4: Godkännande från en behörig beslutsfattare att etablera eller upprätthålla en affärsförbindelse

Det ställs inte några särskilda krav utöver att inhämta godkännande från en behörig beslutsfattare. För vägledning i denna fråga, se avsnittet om behörig beslutsfattare i denna vägledning om kundkännedom för bank.

8.4.3, 8.4.4, 8.5.1 och 10.2.2 Behörig beslutsfattare

Särskilt om högrisktredjeland

I 3 kap. 17–19 och 27 §§ penningtvättslagen finns krav på att inhämta godkännande från behörig beslutsfattare. Det handlar om olika situationer där risken bedöms motivera att det fattas ett särskilt beslut. Behörig beslutsfattare är styrelseledamot, verkställande direktör eller annan befattningshavare som har tillräckliga kunskaper om verksamhetsutövarens riskexponering mot penningtvätt och finansiering av terrorism och som har tillräckliga befogenheter att fatta beslut som påverkar dess risk- exponering (1 kap. 8 § punkten 9 penningtvättslagen).

Denna del av vägledningen är skriven utifrån ett bankperspektiv, men kan även tillämpas inom andra typer av verksamheter, när relevant.

När krävs godkännande?

I 3 kap. 17–19 och 27 §§ penningtvättslagen finns krav på att inhämta godkännande från behörig beslutsfattare i olika situationer. Bestämmelserna är något olika utformade i fråga om när godkännan- det ska inhämtas. I 3 kap. 19 § anges att godkännande ska inhämtas inför beslut, medan övriga bestämmelser är utformade som att godkännande från en behörig beslutsfattare är liktydigt med beslutet. I det följande kommer genomgående terminologin ”godkännande” att användas.

3 kap. 17 § - Högrisktredjeland

Godkännande från en behörig beslutsfattare ska inhämtas för att etablera eller upprätthålla en affärs- förbindelse när kunden är etablerad i ett land utanför EES som har identifierats som ett högrisktredje- land av Europeiska kommissionen.

3 kap. 18 § - Korrespondentförbindelse

Godkännande ska inhämtas från en behörig beslutsfattare innan korrespondentförbindelsen ingås.

3 kap. 19 § - Personer i politiskt utsatt ställning

Godkännande ska inhämtas från behörig beslutsfattare inför beslut om att ingå eller avbryta en affärs- förbindelse.

När det gäller ingångna affärsförbindelser ska godkännande alltså inhämtas inför beslut om att avbryta en affärsförbindelse. I förarbetena anges att i enlighet med vad som följer av direktivet (fjärde penning- tvättsdirektivet) ska behörig beslutsfattares godkännande inhämtas när fråga uppkommer om att fort- sätta en redan ingången affärsförbindelse (se prop. 2016/17:173 s. 271). Bestämmelsen är avsedd att genomföra direktivets artikel 20. Där framgår att ledningens godkännande ska inhämtas av att affärs- förbindelser med personer i politiskt utsatt ställning ingås eller fortlöper. Sammanfattningsvis bör detta innebära att godkännande ska inhämtas när det finns anledning att överväga om affärsför- bindelsen ska fortsätta eller avbrytas.

3 kap. 27 § - Försäkringsersättning och person i politiskt utsatt ställning

Godkännande ska inhämtas från behörig beslutsfattare innan försäkringsersättning betalas ut.

Om förmånstagaren eller dennes verkliga huvudman är en person i politiskt utsatt ställning eller anhörig (familjemedlem) eller nära medarbetare till sådana personer, följer enligt artikel 21 i direktivet (fjärde penningtvättsdirektivet) att verksamhetsutövare ska göra en bedömning av om detta medför att risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism är hög. Om så bedöms vara fallet ska verk- samhetsutövaren alltid inhämta godkännande från behörig beslutsfattare innan försäkringsersättning betalas ut första gången (prop. 2016/17:173 s. 283).

Bestämmelsen i 3 kap. 17 § penningtvättslagen innebär i praktiken att godkännande från en behörig beslutsfattare ska inhämtas:

• När en ny affärsförbindelse ingås med en kund som är etablerad i ett högrisktredjeland.

• När fråga uppkommer om att upprätthålla en affärsförbindelse med en kund som är etablerad i ett högrisktredjeland (detta kan bli aktuellt inom ramen för den löpande uppföljningen).

• För att upprätthålla en affärsförbindelse med en kund som under pågående affärsförbindelse etablerar sig i ett högrisktredjeland.

• För att upprätthålla en affärsförbindelse med en kund som byter etablering från ett högrisk- tredjeland till ett annat högrisktredjeland.

• För att upprätthålla en affärsförbindelse med en kund som är etablerad i ett land som blir upptaget på Europeiska kommissionens lista över högrisktredjeländer.

• För att upprätthålla en affärsförbindelse med en kund som är etablerad i ett högrisktredjeland och som etablerar sig i ytterligare ett högrisktredjeland.

Som framgår av vägledningen om högrisktredjeländer vidtas skärpta åtgärder för kundkännedom i praktiken vid affärsförbindelser och enstaka transaktioner som inbegriper högrisktredjeländer. Det innebär att det som anges ovan om när ett godkännande ska inhämtas kan tillämpas när affärsför- bindelsen inbegriper ett högrisktredjeland.

Hur länge gäller ett godkännande?

Det finns inte något krav i penningtvättsregelverket på att uppdatera godkännandet i den löpande uppföljningen av affärs- eller korrespondentförbindelsen (om det inte är fråga om att inhämta god- kännande när det krävs för att upprätthålla en affärsförbindelse, t.ex. när kunden etablerar sig i ett nytt högrisktredjeland). Godkännandet kan därför sägas gälla tills vidare.

Verksamhetsutövaren kan emellertid i linje med det riskbaserade förhållningssättet behöva inhämta ett nytt godkännande vid en förändring som kan påverka risken. Detta är normalt sett något som upp- märksammas inom ramen för den löpande uppföljningen och kan bli aktuellt när möjligheten att hantera risken med kunden påverkas. Förändringen kan bero på att det tillkommit ytterligare risk- höjande faktorer eller att kunden agerar på ett sådant sätt att möjligheten att övervaka och bedöma kundens aktiviteter och transaktioner har ändrats.

Kan det finnas olika behöriga beslutsfattare?

Det ställs inte något krav i regelverket på att det måste vara samma behöriga beslutsfattare för alla godkännanden. Ibland kan det vara lämpligt med en behörig beslutsfattare när det gäller korrespon- dentförbindelser, en annan när det gäller högrisktredjeländer och ytterligare någon annan i fråga om person i politiskt utsatt ställning, PEP. Det kan också finnas flera behöriga beslutsfattare i samma typ av fråga, t.ex. i fråga om PEP. När det finns olika behöriga beslutsfattare bör det tydligt framgå av de interna rutinerna och riktlinjerna vilka som är behöriga beslutsfattare och hur ansvaret mellan dem är fördelat. I sammanhanget bör noteras att även om det är samma behöriga beslutsfattare för alla god- kännanden, behöver det framgå av de interna rutinerna vem som är behörig beslutsfattare.

Vad avses med ”annan befattningshavare”?

Av definitionen av behörig beslutsfattare (1 kap. 8 § punkten 9 penningtvättslagen) framgår att behörig beslutsfattare kan vara styrelseledamot, verkställande direktör eller ”annan befattningshavare”, vilket bör innebära att ”annan befattningshavare” kan finnas längre ner i organisationsstrukturen än styrelse- ledamot och verkställande direktör. Av förarbetena till 3 kap. 19 § penningtvättslagen framgår dock att ett godkännande ska inhämtas från någon som befinner sig på en hierarkisk nivå ovanför den som begär godkännandet (prop. 2016/17:173 s. 271), men att verksamhetsutövaren har relativt stor frihet att avgöra var i organisationen som personen ska vara placerad (prop. 2016/17:173 s. 531). Den som lämnar godkännande ska ha tillräcklig kompetens och tillräckliga befogenheter för att tillgodose ända- målet med att ett särskilt godkännande ska inhämtas. Detta bör finnas klargjort i verksamhetsut- övarens interna rutiner (prop. 2016/17:173 s. 271). Se mer i avsnittet På vilken nivå i organisationen kan behörig beslutsfattare vara placerad?

Vad innebär kravet på tillräckliga kunskaper och befogenheter?

Behörig beslutsfattare ska ha tillräckliga kunskaper om verksamhetsutövarens riskexponering mot penningtvätt och finansiering av terrorism och tillräckliga befogenheter att lämna godkännanden som påverkar dess riskexponering. Tolkningen är att även beslutsbefogenheterna avser riskexponeringen mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Behörig beslutsfattare ska kunna lämna godkännande som påverkar verksamhetsutövarens riskexpo- nering mot penningtvätt och finansiering och terrorism. För att kunna göra detta bör det krävas kunskap för att förstå vilka konsekvenser godkännandet kan få för verksamhetsutövarens risker vad gäller penningtvätt och finansiering av terrorism. I detta ligger att behörig beslutsfattare ska ha tillräcklig kunskap om komplexiteten i de förhållanden som ska bedömas. Det är viktigt att behörig beslutsfattare endast lämnar sitt godkännande när de risker som godkännandet medför kan hanteras.

Det kan, vad gäller tillräckliga kunskaper, noteras att det i förarbetena också talas om tillräcklig kompe- tens. Den som lämnar godkännande ska ha tillräcklig kompetens och tillräckliga befogenheter för att tillgodose ändamålet med att ett särskilt godkännande ska inhämtas (se prop. 2016/17:173 s. 271).

Kunskapsnivån eller kompetensen bör vid behov kunna höjas genom utbildning. Det kan vara lämpligt att dokumentera kunskapsnivån och att ta in detta i det underlag som ligger till grund för att utse behörig beslutsfattare.

Behörig beslutsfattare kan få stöd av en rådgivande kommitté

I vissa fall kan behörig beslutsfattare själv besitta den sakkunskap som behövs för att kunna lämna ett välgrundat godkännande. I andra fall kan behörig beslutsfattare behöva knyta kunskap och kompetens som finns på andra ställen i verksamheten till sig. Ett bland flera sätt att göra detta på är genom en rådgivande kommitté (andra benämningar kan förekomma), som består av andra i verksamheten med kunskap och kompetens i olika frågor. Särskild kunskap och kompetens kan t.ex. krävas inför beslut att ingå en korrespondentförbindelse.

I de fall det finns en rådgivande kommitté är det behörig beslutfattare som har ansvar för godkännan- det, inte ledamöterna i kommittén. Det gäller också om behörig beslutsfattare ingår i kommittén, dvs. är en av ledamöterna.

Behörig beslutsfattare kan vara en beslutande kommitté

Även om det i förarbetena fastslås att med lednings godkännande, såsom det anges i artikel 20 i fjärde penningtvättsdirektivet, även fortsättningsvis innebär en behörig beslutsfattare (prop. 2016/17:173

s. 271), vilket överensstämmer med direktivets definition i artikel 3.12 (en tjänsteman eller anställd), finns det inget som hindrar att behörig beslutsfattare också kan bestå av en grupp personer, som till- sammans har den kunskap och kompetens som behövs för att vara behörig beslutsfattare, t.ex. i form av en beslutande kommitté (andra benämningar kan förekomma). I dessa fall fattas beslutet kollektivt. Det bör finnas tydliga rutiner och riktlinjer för godkännandet inom kommittén, där det framgår hur godkännande lämnas, särskilt huruvida det är fråga om majoritetsbeslut och hur avvikande meningar hanteras.

På vilken nivå i organisationen kan behörig beslutsfattare vara placerad?

Av förarbetena till 3 kap. 19 § penningtvättslagen framgår att verksamhetsutövaren bör ha pekat ut en behörig beslutsfattare i de interna rutinerna och riktlinjerna, men har relativt stor frihet att avgöra var i organisationen personen ska vara placerad. Det framgår också att godkännande ska inhämtas från någon som befinner sig på en hierarkisk nivå ovanför den som begär godkännandet (prop. 2016/17:173 s. 271 och 531).

Verksamhetsutövaren kan alltså i stor utsträckning själv avgöra var och på vilken nivå i organisations- strukturen som behörig beslutsfattare ska finnas.

Företagets storlek och de beslutsvägar som finns i företaget har ofta betydelse för på vilken nivå i organisationen som behörig beslutsfattare är placerad. I vissa företag kan det vara en styrelseledamot, verkställande direktör eller särskilt utsedd befattningshavare, SUB, som är behörig beslutsfattare. I andra företag kan behörig beslutsfattare finnas i andra delar av företaget.

Kravet på att behörig beslutsfattare ska ha tillräckliga kunskaper och samtidigt tillräckliga befogen- heter innebär ofta att avvägningar måste göras när behörig beslutsfattare utses. Tillräcklig kunskap kan finnas relativt långt ner i organisationen, medan tillräckliga befogenheter ofta finns högre upp.

Behörig beslutsfattare ska vara någon med tillräcklig kunskap. Det innebär bland annat att personen ska ha kunskaper om de effekter och konsekvenser som ett beslut får för företaget. I detta ligger att personen ska ha tillräcklig kunskap om komplexiteten i de förhållanden som ska bedömas.

Härutöver ska personen ha tillräckliga befogenheter. Fjärde penningtvättsdirektivet utgår från begreppet företagsledning. I den engelska språkversionen av direktivet (artikel 3 [12]) används begreppet sufficient seniority, vilket antyder att det inte räcker med att personen har getts tillräcklig

behörighet att fatta vissa beslut utan också att personen måste ha en viss ställning. Det kan innebära att personen har en chefsposition, men det kan också innebära att personen har getts en specifik befogenhet. Sådan befogenhet kan t.ex. ges till en person med specialistkompetens i vissa frågor. Av betydelse i sammanhanget för verksamhetsutövaren är bland annat i vilken grad den behöriga besluts- fattaren kan agera självständigt och med integritet utan att behöva befara att utsättas för påtryck- ningar från andra personer och enheter i företaget.

Något som bör tillmätas stor betydelse vid utseendet av behörig beslutsfattare är i vilken mån godkännandet bedöms inverka på verksamhetsutövarens riskexponering och vilka möjligheter verk- samhetsutövaren har att hantera risken. I de fall det finns olika behöriga beslutsfattare skulle exempel- vis vissa godkännanden om att ingå en affärsförbindelse med en person i politiskt utsatt ställning, PEP, kunna lämnas på en lägre nivå i organisationen, medan andra godkännanden lämnas på en högre nivå. En lägre nivå skulle kunna vara aktuell så länge det – utöver det förhållandet att kunden är PEP – inte föreligger några faktorer som ökar risken med kundrelationen, medan det kan vara annorlunda om det tillkommer riskhöjande faktorer med den kund som är PEP och där beslutet typiskt sett påverkar risk- exponeringen i större omfattning. Det kan också inträffa att lämnandet av ett godkännande får sådana konsekvenser för företaget att den person som normalt sett är behörig beslutsfattare behöver eskalera frågan till en behörig beslutsfattare högre upp i organisationen.

I de fall det finns olika behöriga beslutsfattare är det viktigt med tydliga rutiner och riktlinjer där det framgår vilka godkännanden som kan lämnas av behörig beslutsfattare som finns längre ner i organisa- tionen och vilka godkännanden som måste lämnas av behörig beslutsfattare som finns på en högre nivå. Det måste också vara tydligt för den som begär ett godkännande vem som är behörig att fatta beslutet givet de riskfaktorer som föreligger i det enskilda fallet. Det innebär även att det måste vara tydligt för en behörig beslutsfattare längre ner i organisationen vilka faktorer som medför att god- kännandet ska eskaleras till behörig beslutsfattare högre upp i organisationen.

Se också Eba:s riktlinjer för riskfaktorer riktlinjerna 4.50.b och 8.17.d. Se också riktlinje 4.64c) ii, där godkännande från behörig beslutsfattare anges som en skärpt åtgärd i ”andra högrisksituationer”. Guidelines ML TF Risk Factors_SV.pdf (xxxxxx.xx)

8.4.4 Korrespondentförbindelser

Vad är en korrespondentförbindelse?

Penningtvättslagen innehåller bestämmelser om åtgärder som ska vidtas när en korrespondentför- bindelse som innefattar betalning etableras mellan en verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–13 penningtvättslagen och ett kreditinstitut eller finansiellt institut från ett land utanför EES.

Begreppet ”korrespondentförbindelse” används alltså i penningtvättslagen, men definieras inte där. Begreppet definieras i artikel 3.8 a och b i fjärde penningtvättsdirektivet (EU 2015/849). Eftersom det saknas en definition i penningtvättslagen, blir definitionen i direktivet styrande för vad som är en korrespondentförbindelse.

Korrespondentförbindelse definieras i fjärde penningtvättsdirektivet på följande sätt:

a) tillhandahållande av banktjänster från en bank som korrespondent till en annan bank som motpart, inbegripet tillhandahållandet av ett löpande konto eller annat passivkonto och härtill knutna tjänster, t.ex. likviditetsförvalting, internationella överföringar av medel, checkavräkning, payable-through- konton och valutatjänster,

b) förbindelser mellan kreditinstitut och finansiella institut där liknande tjänster tillhandahålls av ett korrespondentinstitut till ett motpartsinstitut, och inbegripet förbindelser som etablerats för värde- papperstransaktioner eller överföring av medel.

I Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje 8.2, anges att I en korrespondentbankförbindelse tillhanda- håller korrespondenten banktjänster till en motpart, antingen som en affär mellan två huvudmän eller för motpartens kunders räkning. Korrespondenten har normalt inte någon affärsförbindelse med motpartens kunder och känner vanligen inte till deras identitet eller den bakomliggande transaktionens natur eller syfte, såvida denna information inte ingår i betalningsinstruktionerna. Guidelines ML TF Risk Factors_SV.pdf (xxxxxx.xx)

Definitionen i penningtvättsdirektivet ger därmed ledning både kring vilka produkter och tjänster som kan omfattas av en korrespondentförbindelse och vem som kan vara part i en sådan förbindelse, se mer under avsnittet Vem kan vara motpart i en korrespondentförbindelse? Korrespondentförbindelser omfattar även situationen att det inte finns någon underliggande kund till motparten (respondenten), utan där respondenten agerar för egen räkning, s.k. principal-to-principal. Detta är något som kan bidra till att minska risken för penningtvätt och finansiering av terrorism, se mer om detta i avsnittet om Riskbedömning av korrespondentförbindelser. Definitionen i penningtvättsdirektivet omfattar alltså korrespondentförbindelser. Den tidigare penningtvättslagens begrepp ”korrespondentbankför- bindelser” har också i den nu gällande penningtvättslagen ändrats till ”korrespondentförbindelser”. Begreppet bedöms därför ha utvidgats. Kraven i penningtvättslagen är inte längre knutna till tjänster som tillhandahålls av en viss typ av institut (banker), utan till tjänsterna som sådana, oavsett vilken typ av institut som tillhandahåller tjänsterna (jfr prop. 2016/17:173 s. 228 och 530). Syftet med utvidg- ningen bedöms vara att vissa förbindelser ska vara föremål för skärpta åtgärder och att det inte ska vara möjligt att kringgå kraven genom att bedriva verksamhet under ett annat tillstånd än bank.

I sammanhanget bör förbudet i 2 kap. 7 § penningtvättslagen mot korrespondentförbindelser med brevlådebanker uppmärksammas. Kreditinstitut och finansiella institut får inte etablera eller upprätt- hålla korrespondentförbindelser med brevlådebanker och ska se till att sådana förbindelser inte heller etableras eller upprätthålls med institut som tillåter att deras konton används av sådana banker. En brevlådebank definieras som ett utländskt institut som är registrerat inom en jurisdiktion inom vilken institutet saknar verklig etablering och ledning och där institutet inte heller ingår i en finansiell grupp som omfattas av tillsyn (1 kap. 8 § punkten 2). Förbudet gäller alltså inte om det inte bedöms vara fråga om en korrespondentförbindelse. Om det finns oklarheter kring huruvida det är fråga om en korrespondentförbindelse kan det därför, i dessa fall, finnas anledning att tillämpa en försiktighets- princip innebärande att förbindelsen hanteras som en korrespondentförbindelse och därmed träffas av förbudet.

Det finns också principer och rekommendationer lämnade av, The Wolfsberg Group, Bank for Inter- national Settlements (BIS), Baselkommittén och Fatf.

Det kan noteras att Xxxxxxxxx endast definierar korrespondentbankförbindelse, inte korrespondent- förbindelse. Korrespondentbankförbindelse definieras där som the provision of a current or other lia- bility account, and related services, to another financial institution, including affiliates, used for the execution of third party payments and trade finance, as well as its own cash clearing, liquidity manage- ment and short-term borrowing or investment needs in a particular currency.

Vem kan vara motpart i en korrespondentförbindelse?3

Parter som kan vara motpart i en korrespondentförbindelse

En korrespondentförbindelse kan endast ingås mellan vissa parter. Penningtvättslagen saknar en tydlig reglering av vem som kan vara motpart i en korrespondentförbindelse. Av bestämmelsen i 3 kap. 18 § penningtvättslagen – som handlar om skärpta åtgärder för kundkännedom vid korrespondentför- bindelser utanför EES – framgår att skärpta åtgärder ska vidtas vid etableringen av en korrespondent- förbindelse som innefattar betalning mellan en verksamhetsutövare (korrespondent) som avses i 1 kap. 2 § första stycket 1–13 penningtvättslagen och ett kreditinstitut eller finansiellt institut från ett land utanför EES (respondent eller motpart).

Definitionen av korrespondentförbindelse i fjärde penningtvättsdirektivet utgår från att såväl korre- spondenten som motparten ska vara ett kreditinstitut eller ett finansiellt institut. 1 kap. 2 § första stycket 1–13 penningtvättslagen avser kreditinstitut och finansiella institut (till skillnad från övriga punkter i bestämmelsen). Bedömningen är därför att när det gäller korrespondentförbindelser mellan två parter inom EES ska båda parterna vara eller motsvara ett sådant institut som avses i punkterna 1– 13.

3 kap. 18 § penningtvättslagen implementerar artikel 19 i fjärde penningtvättsdirektivet. På samma

sätt som i artikel 3.8 talas det i artikel 19 om ”motpartsinstitut”. Någon skillnad får inte anses vara

3 Den 1 januari 2023 föreslås vissa ändringar i penningtvättslagen träda i kraft (se promemorian Nya regler för viss gräsrotsfinansiering). Penningtvättslagen föreslås gälla även för kapitalförmedlare enligt den föreslagna nya lagen om vissa plattformar för förmedling av finansiering. Förslaget innebär att det införs en ny punkt 13 i 1 kap. 2 § första stycket penningtvättslagen. Det föreslås också att bl.a. 3 kap. 18 § penningtvättslagen ska omfatta verksamhetsutövare som avses i den nya punkten.

avsedd beträffande vilken typ av parter som avses (skillnaden är endast att skärpta åtgärder ska vidtas avseende motparter utanför EES). Också motparter utanför EES bör alltså vara kreditinstitut eller finansiella institut för att kunna ingå en korrespondentförbindelse.

Den avgränsning som görs i 1 kap. 2 § första stycket punkterna 1–13 kan i regel tillämpas även för institut utanför EES dvs. motparten ska vara eller motsvara ett institut som omfattas av punkterna 1–

13. Det kan dock inte uteslutas att en motpart utanför EES kan vara ett kreditinstitut eller finansiellt institut, trots att det inte är eller motsvarar ett institut som avses i punkterna 1–13. Punkterna 1–13 bör därför inte hanteras som en uttömmande uppräkning när det kommer till institut utanför EES. En bedömning bör därmed alltid göras om ett institut utanför EES, trots att det inte faller inom punkterna 1–13, ska betraktas som ett kreditinstitut eller finansiellt institut.

I många fall är det tydligt att motparten kan vara motpart i en korrespondentförbindelse. I andra fall är det inte lika självklart. Här ges några exempel där fråga kan uppstå huruvida motparten kan vara motpart i en korrespondentförbindelse och där bedömningen ofta är att det är fråga om en motpart i en korrespondentförbindelse.

Bank till bank/institut (principal-to-principal)

Banken (korrespondenten) kan genomföra transaktioner för motpartens räkning, dvs. inte för under- liggande kunder. Det kan t.ex. avse valutaväxlingstjänster eller andra valutaaffärer mellan två banker. Även i dessa fall, när det inte finns underliggande kunder som nyttjar de produkter eller tjänster som banken tillhandahåller, dvs. inga kunddrivna transaktioner, kan motparten vara motpart i en korre- spondentförbindelse. En bedömning bör dock alltid göras utifrån de produkter och tjänster som omfattas av förbindelsen enligt den definition av korrespondentförbindelse som finns i fjärde penning- tvättsdirektivet.

Att motparten är bank/institut som är verksamhetsutövare enligt penningtvättsregelverket, kan bedömas vara en riskreducerande faktor, se mer om detta under avsnittet Riskbedömning av korre- spondentförbindelser. De åtgärder som har koppling till motpartens kunder kan därvid vidtas i begränsad omfattning, om de alls är relevanta att vidta. När det saknas underliggande kunder blir det inte aktuellt att förvissa sig om att motparten har kontrollerat identiteten på kunder som har direkt tillgång till konton hos kreditinstitutet eller det finansiella institutet och att motparten fortlöpande följer upp dessa kunder samt på begäran kan lämna relevanta kunduppgifter (3 kap. 18 § punkten 5).

Money Service Business (MSB)

Money Service Business (MSB) är ett internationellt sett väletablerat begrepp. Begreppet definieras dock inte i svensk lagstiftning och förekommer inte heller hos Finansinspektionen. Det är därför inte alltid helt tydligt från ett svenskt perspektiv vilken typ av tjänster och företag som omfattas av begreppet.

Begreppet förekommer bland annat i Wolfsbergs frågeformulär (Wolfsberg Group Correspondent Banking Due Diligence Questionnaire), men banker kan också i andra sammanhang ställas inför och behöva hantera frågor som rör MSB. Det förekommer även att motparten är en MSB. För att underlätta för de aktörer som agerar på marknaden är det en fördel att på ett mer enhetligt sätt kunna avgränsa begreppet MSB. Som framgår av beskrivningen nedan sker dock avgränsningen på ett sätt som innebär att MSB, när man talar om MSB som aktör eller motpart, finns bland finansiella företag som omfattas

av 1 kap. 2 § första stycket punkterna 1–13 penningtvättslagen. Det innebär att avgränsningen inte har någon egentlig betydelse för frågan om motparten kan vara motpart i en korrespondentförbindelse.

MSB är internationellt sett ofta ett brett begrepp som ofta används för att beskriva vissa typer av tjänster.

Enligt Wolfsbergs definition omfattar MSB vissa typer av tjänster: refers to financial services, excluding banks, that involve the acceptance of cash, cheques, other monetary instruments or other stores of value and the payment of a corresponding sum in cash or other form to a beneficiary by means of a communication, message, transfer, or through a clearing network (…)

Med utgångspunkt i de tjänster som anges av bland annat Xxxxxxxxx går det ofta att sluta sig till vilken typ av aktörer som tillhandahåller tjänsterna/bedriver verksamheten och som därmed omfattas av begreppet.

Mot bakgrund av de tjänster som anses falla inom begreppet MSB är bedömningen att de företag eller aktörer som kan anses falla inom ramen för MSB-begreppet på den svenska marknaden är de institut som driver verksamhet enligt lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verksamhet (LVA). När det gäller MSB utanför den svenska marknaden kan det dock behöva göras en bredare avgränsning. Det kan förekomma att MSB omfattar tjänster och verksamhet som inte motsvarar tillämpningsområdet för LVA. Oftast torde det vara fråga om tjänster och verksamhet som för svenskt vidkommande omfattas av lagen (2010:751) om betaltjänster.

Ett finansiellt institut enligt LVA är en fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling eller annan finansiell verksamhet (1 § punkten 3 LVA). Med valutaväxling avses yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt samt resecheckar utställd i utländsk valuta dvs. valutaväxling i kontanter (1 § punkten 1 LVA). Med annan finansiell verksamhet avses yrkesmässig verksamhet som består i förvaltning av eller handel med virtuell valuta eller som huvudsakligen består i att utföra en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket punkterna 2, 3 och 5–12 lagen om bank- och finansieringsrörelse (LBF) (t.ex. lämna eller förmedla krediter till företag, factoring och finansiell leasing och lämna ekonomisk rådgivning). Det är sammanfattningsvis fråga om företag som tillhandahåller en finansiell produkt eller tjänst och vars verksamhet inte är tillståndspliktig i Sverige. De står därmed inte under tillsyn, däremot krävs det registrering hos Finansinspektionen. Finansinspektionens har dock tillsyn över efterlevnaden av penningtvättsregelverket. I samband med ansökan (och därefter årligen) görs också en prövning av ägare och ledning.

Utgångspunkten är därmed att en MSB, i enlighet med definitionen av begreppet ovan, kan vara en motpart i en korrespondentförbindelse.

Det kan i sammanhanget noteras att institut som bedriver verksamhet som omfattas av lagen (2010:751) om betaltjänster, s.k. PSP (förkortning av Payment Service Provider) också kan bedriva verk- samhet som omfattas av begreppet MSB och regleringen i LVA. Dessa institut eller aktörer hanteras dock normalt sett som motparter i en korrespondentförbindelse i sin egenskap av PSP.

Parter som vanligtvis inte är motpart i en korrespondentförbindelse

Inledning

Här ges några exempel där fråga kan uppstå huruvida motparten kan vara motpart i en korrespondent- förbindelse och där bedömningen ofta är att det inte är fråga om en motpart i en korrespondentför- bindelse.

Vissa förbindelser kan uppvisa betydande likheter med en korrespondentförbindelse och innefatta liknande typer av risker. Vid sådana förbindelser kan det vara lämpligt att vidta åtgärder som motsvarar de åtgärder som vidtas i förhållande till en motpart i en korrespondentförbindelse. Det kan dock finnas begränsade möjligheter att vidta vissa åtgärder, särskilt när motparten inte är en verksamhetsutövare enligt penningtvättsregelverket.

Centralbanker

Sveriges Riksbank är inte verksamhetsutövare enligt penningtvättslagen och kan inte heller vara mot- part i en korrespondentförbindelse. I regel kan inte heller utländska centralbanker vara motparter i en korrespondentförbindelse, men det är inte uteslutet att det skulle kunna förekomma. Normalt sett är en centralbank alltså inte motpart i en korrespondentförbindelse.

Det kan förekomma att centralbanker genomför betalningar för underliggande tredje part, som kan vara både statliga och privata företag. I de fall centralbanken kan göra betalningar för tredje part eller på andra sätt liknar en motpart i en korrespondentförbindelse, kan förbindelsen med centralbanken – riskbaserat – hanteras som en korrespondentförbindelse. Det kan dock vara svårt att få tillgång till den information som hämtas in vid en korrespondentförbindelse, särskilt som centralbanken inte omfattas av penningtvättsregelverket. Utredningen får då anpassas efter vad som är möjligt att hämta in. Det kan ofta bli fråga om att utgå från en landriskbedömning och att ställa specifika frågor till central- banken i syfte att hantera riskerna.

Ombud

Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer kan tillhandahålla betaltjänster genom ombud (3 kap. 17–18 a §§ lagen [2010:751] om betaltjänster). Även institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare av elektroniska pengar kan ha ombud (3 kap. 18 § lagen [2011:755] om elektroniska pengar). Dessa benämns i det följande som bakomliggande institut. En fråga som kan uppstå är om ombudet är motpart i en korrespondentförbindelse. Det ska noteras att vissa institut som kan vara motparter i en korrespondentförbindelse, såsom en Money Service Business (MSB) och en Payment Service Provider (PSP), även kan vara ombud. Det är därför viktigt att vara klar över i vilken egenskap som motparten agerar i förhållande till banken. Denna del av vägledningen tar endast sikte på situationen att motparten agerar i egenskap av ombud.

När ombudet t.ex. distribuerar betaltjänster för det bakomliggande institutet öppnar ombudet konto i banken i eget namn för att ta emot betalningar. Pengarna går i regel sedan vidare till ett konto som tillhör det bakomliggande institutet innan pengarna skickas vidare, t.ex. utomlands.

Ombudet är kund till banken, men inte motpart i en korrespondentförbindelse i egenskap av ombud. Det innebär att åtgärder för kundkännedom vidtas avseende ombudet.

Det bakomliggande institutet kan ha ett konto i samma bank som ombudet för att ta emot pengar från ombudet. Institutet är då kund till banken och motpart i en korrespondentförbindelse, vilket medför att åtgärder vidtas i förhållande till det bakomliggande institutet.

Det bakomliggande institutet kan i andra fall ha ett konto för att ta emot pengar från ombudet i en annan bank. Institutet är då inte kund till banken (dvs. den bank där ombudet är kund) och inte heller motpart i en korrespondentförbindelse. För att kunna hantera risken med ombudet vidtas i regel åtgärder som i många avseenden liknar de som vidtas i en korrespondentförbindelse. Det innebär bland annat att det kan krävas att ombudet kan visa att det har interna regler för hur det ska leva upp till de krav som ställs i penningtvättslagen. Åtgärderna omfattar också det bakomliggande institutet, vilket bland annat kan innebära att inhämta information om den verksamhet som det bakomliggande institutet bedriver och de kontroller som det gör.

Spelverksamhet

Den som driver spelverksamhet med licens eller registrering enligt spellagen (2018:1138) omfattas av penningtvättslagens tillämpningsområde (1 kap. 2 § punkten 15 penningtvättslagen), men kan inte vara motpart i en korrespondentförbindelse. Ett spelbolag kan öppna ett s.k. klientmedelskonto hos banken där tredje part sätter in pengar. Även om spelbolaget inte är motpart i en korrespondentför- bindelser uppträder det i praktiken i många avseenden som en sådan sett till de produkter och tjänster som omfattas av affärsförbindelsen. Banken kan därför riskbaserat göra bedömningen att kontroller bör göras avseende den som driver spelverksamhet på motsvarande sätt som om det hade varit en motpart i en korrespondentförbindelse.

Är en förbindelse som är begränsad till en RMA-tjänst en korrespondentförbindelse? Enligt 3 kap. 18 § penningtvättslagen ska åtminstone de åtgärder som anges där vidtas när en korre- spondentförbindelse som innefattar betalning etableras mellan en svensk korrespondent och en motpart från ett land utanför EES.

En förbindelse mellan två institut kan vara begränsad till en SWIFT RMA-tjänst, utan att korrespon- denten tillhandahåller konto till motparten (respondenten) (se Eba:s riktlinjer för riskfaktorer, riktlinje

8.5 a). RMA är en förkortning för Relationship Management Application och är en funktion för utbyte av ”nycklar” för att säkerställa att krypterade meddelanden kan skickas mellan parterna. Det finns olika meddelandeserier där vissa enbart används för att bekräfta uppgifter medan andra används för att t.ex. möjliggöra betalningar. I linje med Wolfsberg Principles kan RMA omnämnas i olika sifferserier.

7. SWIFT-RMA-Due-Diligence.pdf (xxxxxxxxx-xxxxxxxxxx.xxx)

Enligt Xxx:s riktlinjer för riskfaktorer kan det bidra till att minska risken om förbindelsen begränsar sig till en SWIFT RMA-tjänst, som är utformad för att hantera kommunikationen mellan finansiella institut. I en sådan förbindelse har motparten ingen betalkontoförbindelse (se riktlinje 8.5 a).

Enligt Xxx:s riktlinjer för riskfaktorer kan en korrespondentförbindelse således föreligga trots att korrespondenten och motparten enbart har utbytt RMA-nycklar för att hantera kommunikationen sinsemellan. I det femte penningtvättsdirektivet (2018/843) anges emellertid att ”korrespondentför- bindelser inte omfattar … enbart utbyte av meddelandekapacitet” (beaktandesats 43). Detta uttalande bedöms inte vara förenligt med Xxx:s riktlinjer och har inte lett till någon åtgärd i svensk lagstiftning. Riktlinjerna gäller som allmänna råd och utgångspunkten är att enbart ett utbyte av RMA bör hanteras

som en korrespondentförbindelse. Den bank som gör en annan bedömning bör dokumentera skälen för sin bedömning.

I detta sammanhang bör nämnas att ett utbyte av RMA kan ha sin grund i krav som ställs i annan reglering, t.ex. Shareholders Rights Directive (SRD II). Det är i regel enbart fråga om ett informations- utbyte utan koppling till produkter och tjänster. Det saknas med andra ord koppling till en affär mellan banken och mottagaren/avsändaren av informationen. Banken bör i dessa fall göra en bedömning av syftet med informationsutbytet/kommunikationen, för att avgöra om utbytet av RMA ska anses inne- bära att en korrespondentförbindelse uppstår.

Något om RMA och ”innefatta betalning”

De åtgärder som anges i 3 kap. 18 § penningtvättslagen ska vidtas när korrespondentförbindelsen ”innefattar betalning”. Huruvida enbart ett utbyte av RMA ”innefattar betalning”, är en bedömning som respektive bank bör göra mot bakgrund av vilken typ av RMA-serie det är fråga om. Begreppet ”innefatta betalning” skulle vid en sådan bedömning kunna tolkas extensivt, vilket innebär att alla RMA som i någon mening går att koppla till betalning kan rymmas inom begreppet och därmed hanteras på ett enhetligt sätt av banken.

Riskbedömning vid korrespondentförbindelser

En särskilt framträdande risk med korrespondentförbindelser är att motparten har produkter och tjänster som nyttjas av tredje part, dvs motpartens kund (underliggande kund), som är okänd för korrespondenten. Några exempel på faktorer som kan vara särskilt relevanta att beakta vid risk- bedömningen av motparten är därför de produkter och tjänster som motparten tillhandahåller sina kunder och de kundtyper som motparten har, men också motpartens hemvist, särskilt när motparten har hemvist i ett land med utbredd korruption och/eller svag penningtvättstillsyn (se Fatfs vägledning om korrespondentbanksförbindelser från 2016 och den vägledning som har tagits fram i Storbritannien av Joint Money Laundering Steering Group, JMLSG, del 2, avsnitt 16. Se också Eba:s riktlinjer för riskfaktorer).

I Eba:s riktlinjer för riskfaktorer riktlinjerna 8.4–8.9 anges för kategorierna produktrisk, kundrisk och geografisk risk ett antal faktorer som skulle kunna innebära att risken kan bedömas som högre respektive lägre.

Som exempel på riskhöjande faktorer anges att:

• Kontot kan användas av andra motpartsbanker som har direkta förbindelser med motparten men inte med korrespondenten (clearing i senare led), vilket innebär att korrespondenten indirekt tillhandahåller tjänster till andra banker än motparten.

• Kontot kan användas av andra företag i motpartens koncern som själva inte har omfattats av korrespondentens åtgärder för kundkännedom.

• Tjänsten inbegriper öppnandet av ett s.k. payable-through-konto, vilket innebär att mot- partens kunder kan genomföra transaktioner direkt med motpartens konto.

Som exempel på faktorer som kan bidra till att minska risken anges att:

• Förbindelsen begränsar sig till en SWIFT RMA-tjänst, som är utformad för att hantera kommunikationen mellan finansiella institut, i en sådan förbindelse har motparten ingen betal- kontoförbindelse

• Bankerna gör transaktioner med andra banker i stället för att behandla transaktioner för sina klienters räkning, som t.ex. vid valutaväxlingstjänster mellan två banker där affärerna genomförs mellan två huvudmän och inte inbegriper några betalningar till några tredje parter, i dessa fall genomförs transaktionerna för motpartens egen räkning (s.k. principal-to- principal).

Banken bör vid framtagandet av sina interna rutiner beakta vilka av dessa potentiellt riskhöjande respektive risksänkande faktorer som kan var aktuella i bankens verksamhet och hur dessa ska beaktas (viktas). Vid riskbedömningen av den enskilda kunden (respondenten) bör det noggrant dokumenteras vilka riskhöjande respektive risksänkande faktorer som har beaktats och hur de har bedömts. Det ska gå att i efterhand förstå varför kunden har åsatts en viss riskklass och, i förekommande fall, varför riskklassificeringen ändrats. Enligt 3 kap. 18 § penningtvättslagen ska skärpta åtgärder för kundkänne- dom alltid vidtas när en korrespondentförbindelse som innefattar betalning etableras mellan svenska institut och ett kreditinstitut eller finansiellt institut från ett land utanför EES.

Utifrån det riskbaserade förhållningssättet kan det finnas skäl att anse att vissa korrespondentför- bindelser med institut även inom Sverige och övriga EES medför hög risk. Detta måste avgöras utifrån vilken verksamhet motparten bedriver, var man är verksam och arten av affärsrelation mellan parterna.

Det kan finnas skäl att använda fler än en högriskkategori och att differentiera mellan högriskkunderna. Alla kunder utanför EES ska anses medföra högre risk och vara föremål för skärpta åtgärder. Inom denna grupp kan vissa institut anses medföra ännu högre risk och vara föremål för än mer skärpta åtgärder.

Länkar

Fatfs vägledning om korrespondentbankförbindelser

xxxx://xxx.xxxx-xxxx.xxx/xxxxx/xxxx/xxxxxxxxx/xxxxxxx/Xxxxxxxx-Xxxxxxxxxxxxx-Xxxxxxx- Services.pdf

Joint Money Laundering Steering Group (JMLSG)

xxxxx://xxxxxxxxxxxxxxx.xxx/000.000.000.000/x0x.0x0.xxxxxxxxxxx.xxx/xx- content/uploads/2020/07/JMLSG-Guidance_Part-II_-July-2020.pdf

Eba:s riktlinjer för riskfaktorer

Guidelines ML TF Risk Factors_SV.pdf (xxxxxx.xx)

Åtgärder för kundkännedom vid korrespondentförbindelser