Contract

11 Bisysslor, tjänsteansvar, skade- stånd m.m.

Bestämmelser om förtroende- skadliga bisyss- lor

11.1 Bisysslor

I 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning föreskrivs att arbetstagare inte får ha ”någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende”. Sådana otillåtna bi- sysslor kallas förtroendeskadliga bisysslor. Av 7 a § samma lag framgår att arbetsgivaren på lämpligt sätt ska informera arbets- tagaren om vilka slags förhållanden som kan göra en bisyssla otillåten enligt det nyss sagda.

En arbetstagare ska enligt 7 b § lagen om offentlig anställning på arbetsgivarens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgivaren ska kunna bedöma arbetstagarens bisysslor.

En arbetsgivare ska enligt 7 c § lagen om offentlig anställning besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bi- syssla som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndig- hetens anseende ska upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Ett sådant beslut ska vara skriftligt och innehålla en motivering.

Gränsdragning I prop. 1993/94:65 s. 56 anfördes bl.a. följande angående bety- delsen av att inte allmänhetens förtroende för myndigheterna får äventyras: ”Med hänsyn till de särskilda krav på objektivi- tet och integritet som gäller för offentliganställda är det viktigt att privata intressen inte tillåts kollidera med statliga på ett sådant sätt att allmänhetens förtroende för myndigheterna kan äventyras.”

Beträffande frågan om gränsdragningen mellan förbjudna, dvs. förtroendeskadliga, bisysslor och bisysslor som kan godtas hänvisade föredraganden (s. 123) till prop. 1970:72 där det bl.a. anfördes (s. 75) följande: ”Enligt utredningen träffar för- budet … varjehanda sysslor vid sidan av den anställning som får anses vara tjänstemannens huvudtjänst. Även extraarbete

Arbetstagarens privata sfär

för huvudarbetsgivarens eller annan myndighets räkning kan vara att betrakta som bisyssla. Det är givet att också tillfällig eller kortvarig verksamhet på fritid kan vara oförenlig med tjänsten. Lika givet är att … förbudet inte skall anses träffa sådan verksamhet som typiskt sett får anses höra hemma på området för den anställdes privatliv och vad därmed omedel- bart har samband.”

Föredraganden fortsatte (s. 75 f.): ”Jag vill särskilt stryka under följande. Inom ramen för prövningen av risken för förtroende- skada skall hänsyn tas också till omfattningen av en tjänste- mans bisysslor och till om bisysslan berör myndighetens ar- betsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller andra ideella förtroendeuppdrag, uppdrag på grund av domstols förordnande enligt föräldrabalken och statliga eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktighet bör iakttas beträffande bisyss- lor som kan påverka allmänhetens förtroende för tjänstemän eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktut- övande eller rättsvårdande uppgifter. Jag avser här – förutom domstolar m. fl. – exempelvis patent- och registreringsverkets besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän, förrätt- ningslantmätare m. fl. Anställning hos enskild torde för tjäns- temän med sådana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden. Även andra typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otillåtna, t. ex. näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande, enskilda uppdrag med rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag.”

Sådant som inryms i arbetstagarens privata sfär utgör inte för- troendeskadlig bisyssla. Bestämmelserna om förbjudna bisysslor träffar nämligen, som framgår ovan, inte verksamhet som typiskt sett får anses höra hemma på området för den anställdes privatliv och sådant som har omedelbart samband därmed. Som exempel på sådana inte förtroendeskadliga bisysslor kan nämnas disposi- tioner som ingår i den gängse hushållningen och dispositioner av familjerättslig karaktär, förutsatt att de gäller arbetstagaren själv eller någon närstående till denne.

Mycket nära den privata sfären anses också uppdrag som sty- relseledamot i ett föräldrakooperativt daghem eller en bostads- rättsförening ligga, under förutsättning att arbetstagaren har en privat koppling till verksamheten genom att denne har barn på daghemmet respektive bor i bostadsrättsföreningens fastighet.

Även uppdrag i ideella föreningar har ofta stark koppling till den privata sfären eller till ett personligt intresse och att exem- pelvis vara ledamot i en styrelse för en liten förening, i vilken

Exempel på till- låtna bisysslor

Exempel på inte tillåtna bisysslor

den anställdes barn är engagerat, är därför normalt en tillåten bisyssla. Frågan om ekonomisk ersättning utgår för uppdraget kan därvid emellertid ha betydelse.

Det ska noteras att en del ideella föreningar bedriver en omfat- tande näringsverksamhet och omsätter stora belopp. Frågan om uppdrag som ledamot i en styrelse i en sådan förening utgör en förtroendeskadlig bisyssla eller inte måste bedömas på samma sätt som frågan bedöms i näringsdrivande företag och liknande, se nedan.

I det följande lämnas några exempel på bisysslor som i det enskilda fallet inte har bedömts vara förtroendeskadliga.

– KFM-anställds delgivningsuppdrag på uppdrag av en polis- myndighet.

– KFM-handläggares verksamhet med konsult- och utbild- ningsinsatser inom datorbranschen och inom företags- utvecklingsbranschen.

– Skattehandläggares delägarskap i en galopphäst.

– Skattehandläggares försäljning, i anställning som fritids- ombud för ett försäkringsbolag, av försäkringar för bruks- och ridhästar.

I det följande lämnas några exempel på bisysslor som i det enskilda fallet har bedömts vara förtroendeskadliga.

– KFM-anställds delgivningsuppdrag i egen regi eller på upp- drag av en privat arbets- eller uppdragstagare.

– KFM-anställds uppdrag som ledamot i en bankstyrelse.

– KFM-ekonoms bokförings- och revisionsverksamhet, juri- disk konsultverksamhet samt inkassoverksamhet.

– KFM-ekonoms uppdrag som redovisningskonsult åt mindre bolag.

– Landskanslists bokföringsuppdrag åt privatpersoner och företag.

– Länsrevisors revisionsuppdrag hos ett enskilt företag.

– Revisors bedrivande av egen näringsverksamhet i handels- bolagsform

– Skattechefs externa undervisning i skatterätt.

– Skattehandläggares konsultationer och processföring röran- de bostadsrättsfrågor, hyresrättsfrågor och planfrågor.

– Skattehandläggares uppdrag att bistå i äktenskapsskillnads- ärenden.

– Skattehandläggares uppdrag som biträde i domstol inom associationsrättens, fastighetsrättens och förmögenhets- rättens område.

– Skattehandläggares uppdrag som ombud i domstol rörande tvistemål.

– Skattehandläggares uppdragsverksamhet inom familjerätten och successionsrätten med inriktning på avtalsfrågor, boutredningsfrågor och skiftesfrågor.

– Skattehandläggares upprättande av arvskiften, bouppteck- ningar och testamenten.

KFM Av 3 kap. 22 § förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet framgår att Skatteverket beslutar i fråga om tillstånd enligt 12 kap. 3 § rättegångsbalken för kronofogde att vara rättegångsombud.

En tjänsteman vid en KFM får enligt 3 kap. 23 § samma för- ordning inte vid exekutiv försäljning köpa egendom om han har tagit befattning med det mål i vilket försäljningen sker.

11.2 Mutbrott och bestickning

Mutbrott Av 20 kap. 2 § brottsbalken framgår att en arbetstagare som för sig själv eller för annan tar emot, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, gör sig skyldig till mutbrott. Med arbetstagare jämställs bl.a. ledamot i statlig myndighets styrelse och den som utövar upp- drag som är reglerat i författning.

Det sagda gäller även om arbetstagaren har begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det att han slutat den- samma. En förutsättning för ansvar för en gärning som begås innan gärningsmannen erhållit anställningen torde dock vara att han sedermera verkligen fått anställningen. Däremot saknar det betydelse om han tillträtt den.

Straffet för mutbrott är böter eller fängelse i högst två år och för grovt mutbrott fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Det är inte alldeles enkelt att med säkerhet avgöra när en muta eller annan otillbörlig förmån föreligger. Detta beror på att omständigheterna i det enskilda fallet ofta har en avgörande betydelse. Exempel på omständigheter som därvid kan vara av intresse är mottagarens ställning i organisationen, gåvans värde och relationen mellan givaren och mottagaren.

Mottagarens ställning i orga- nisationen

För anställda inom den offentliga sektorn gäller en större re- striktivitet när det gäller rätten att ta emot gåvor utan att det riskerar att utgöra mutbrott än för anställda inom den privata

sektorn. Dessutom är det så att mottagarens ställning i organi- sationen måste tillmätas betydelse. Ju större möjlighet den anställde har att i sin tjänsteutövning agera med givarens in- tressen för ögonen, desto mindre frihet har han att ta emot gåvor utan att dessa utgör mutor.

Gåvans värde Förmåner av obetydligt värde innebär normalt ingen större risk för påverkan och kan därför inte anses otillbörliga. Detta gäller exempelvis almanackor, nyckelringar, pennor och liknande enk- lare gåvor. Det är därvid förmånens värde sett ur mottagarens – och inte givarens – perspektiv som är avgörande.

Det finns ingen fastställd generell värdegräns för vad som kan anses tillåtet när det gäller olika slag av gåvor. Klart är xxxxxxx- tid att en förmån som i det enskilda fallet är så attraktiv för mot- tagaren att den kan förmodas påverka dennes handlande i tjäns- ten är otillbörlig. Klart är också att generellt sett större återhåll- samhet bör iakttas inom den offentliga sektorn än inom den privata.

Det finns heller inga fastlagda belopp som anger hur mycket en jul- eller nyårsgåva får vara värd utan risk för att den ska komma att betraktas som muta. Mottagare inom den offentliga sektorn anses av försiktighetsskäl inte böra ta emot en jul- eller nyårsgå- va om värdet av den inte understiger en procent av prisbas- beloppet per givare.

När det exempelvis gäller femtio- eller sextioårsgåvor av repre- sentationskaraktär till kunder, leverantörer och andra affärskon- takter anses en arbetstagare inom den offentliga sektorn kunna ta emot en gåva vars värde understiger tre procent av prisbasbelop- pet under förutsättning att arbetstagaren inte har en speciellt integritetskänslig befattning (se ovan vid kantrubriken ”Mottaga- rens ställning i organisationen”).

Relationen mel- lan givaren och mottagaren

Frihet från an- svar för mut- brott

En arbetstagares personliga vänskap med en part i ett ärende eller med en avtalskontrahent kan ibland vara av den karaktä- ren att arbetstagaren på grund av jäv inte får ta befattning med ärendet eller kontrahenten (se avsnitt 7.1). Det kan emellertid vara så att den personliga relationen inte har ett sådant djup att fråga är om en jävssituation. Om man i ett sådant fall handläg- ger ärendet eller avtalsfrågan bör man som arbetstagare vara särskilt uppmärksam på om en mutsituation kan tänkas förelig- ga.

För ansvar för mutbrott krävs att arbetstagaren tagit emot gå- van. Det är därvid inte tillräckligt att den kommit arbetstagaren tillhanda, t.ex. genom posten eller med bud. Det fordras även att mottagaren visat att han har för avsikt att behålla gåvan för gott eller att han disponerat över den. Arbetstagaren har därför inte gjort sig skyldig till mutbrott om han genast lämnar tillba-

ka gåvan eller om han på något annat tydligt sätt visar att han inte har för avsikt att behålla den.

Bestickning Den som bl.a. till arbetstagare utlovar eller erbjuder, för denne själv eller för annan, muta eller annan otillbörlig belöning för tjänsteutövningen, döms enligt 17 kap. 7 § brottsbalken för bestickning. Med arbetstagare jämställs, liksom vid mutbrott, exempelvis ledamot i statlig myndighets styrelse och den som utövar uppdrag som är reglerat i författning. Under samma förutsättningar som angetts ovan vid kantrubriken ”Mutbrott” gäller vad som sagts muta eller annan otillbörlig belöning även åt en blivande innehavare av en befattning eller åt någon som slutat sin befattning.

Straffet för bestickning är böter eller fängelse i högst två år.

Den brottsliga gärningen vid bestickning motsvarar i princip den brottsliga gärningen vid mutbrott, dock med den självklara skillnad som hänger samman med att det är fråga om ett givan- de medan det vid mutbrott är fråga om ett mottagande. Se där- för vidare vad som sägs ovan beträffande mutbrott.

11.3 Tjänstefel

I 20 kap. 1 § första stycket brottsbalken stadgas att den som vid myndighetsutövning (se avsnitt 4.3 och 11.7) uppsåtligen eller av oaktsamhet genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften ska dömas för tjänstefel.

Straffet för tjänstefel är böter eller fängelse i högst två år. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa döms inte till ansvar.

Om brottet har begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, utgör det enligt 20 kap. 1 § andra stycket brottsbalken grovt tjänstefel.

Straffet för ett sådant brott är fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningsmannen allvarligt har missbrukat sin ställ- ning eller om gärningen för någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande.

Brotten tjänstefel och grovt tjänstefel är enligt bestämmelsen i 20 kap. 1 § fjärde stycket brottsbalken subsidiära i förhållande till andra brott. Med andra ord har andra brott företräde framför brotten tjänstefel och grovt tjänstefel.

Vid myndighets- utövning

Begreppet ”vid” (se avsnitt 11.7) myndighetsutövning innebär att även åtgärder som inte självständigt kan anses innefatta

Vad som gäller för uppgiften

myndighetsutövning men som ändå har betydelse för hur myn- dighetsutövningen slutligen kommer att ske gentemot den enskilde eller något annat rättssubjekt hänförs till det straff- rättsliga området.

Med uttrycket ” vad som gäller för uppgiften” avses inte bara sådant som framgår av författning utan även interna myndig- hetsföreskrifter och sådant som följer av allmänna principer. Allmänna regler som rör exempelvis verksamhetens standard i olika avseenden inryms emellertid inte i uttrycket.

Straffrihet Som nämnts ovan är gärningar som med hänsyn till gärnings- mannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndig- hetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa undantagna från straffansvar. Detta innebär att tjänstemannens ställning i förhållande till myndighetsutöv- ningen har betydelse när man ska bedöma om straffrihet gäller inte. Ju mer självständiga befogenheter tjänstemannen har desto större är sannolikheten för att straffrihet inte gäller för handlingen eller underlåtenheten att handla. För en person som intagit en underordnad ställning vid myndighetsutövningen eller som endast biträtt i begränsad omfattning är sannolikhe- ten för straffrihet stor.

11.4 Brott mot tystnadsplikt

I 20 kap. 3 § brottsbalken föreskrivs att den som röjer uppgift som han är skyldig att hålla hemlig enligt lag eller någon annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har med- delats med stöd av lag eller någon annan författning döms, om inte gärningen i annat fall är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt. Även olovligt utnyttjande av sådan hemlighet kan utgöra brott mot tystnadsplikt. Det är inte bara röjande ge- nom muntligt eller skriftligt meddelande som avses med brott mot tystnadsplikt utan också utlämnande eller företeende av sekretessbelagd handling (se prop. 1979/80:2 Del A s. 402).

Straffet för brott mot tystnadsplikt är böter eller fängelse i högst ett år. För att fängelse ska kunna ådömas krävs att gär- ningen begåtts uppsåtligen. Uppsåtet ska omfatta också det förhållandet att den röjda uppgiften inte får lämnas ut i det aktuella fallet. Om man av oaktsamhet gör sig skyldig till brott mot tystnadsplikt kan man dömas till böter. Det innebär att en offentlig funktionär som av oaktsamhet misstar sig på sekre- tessreglerna kan dömas till böter men inte fängelse, om han röjer sekretessbelagd uppgift. Är oaktsamhetsbrottet att anse som ringa ska ansvar inte utdömas. En omständighet av bety- delse vid bedömningen av om ett oaktsamt brott är ringa eller inte kan vara vilken uppgift som har röjts och vilken skada

Otillåten per- sonuppgifts- behandling

Personalansvars- nämnden

detta har medfört. En annan faktor vid bedömningen kan vara vilka krav som rimligen kan ställas på den offentlige funktio- nären med hänsyn till hans möjligheter att bedöma den rättsliga situationen (se prop. 1979/80:2 Del A s. 404).

11.5 Dataintrång

Enligt 4 kap. 9 c § brottsbalken innebär brottet dataintrång – om inte fråga är om brytande av post- eller telehemlighet enligt 8 § samma kapitel eller intrång i förvar enligt 9 § samma kapi- tel – att olovligen bereda sig tillgång till ”upptagning för auto- matisk databehandling” eller olovligen ändra eller utplåna eller i register föra in sådan upptagning. Med upptagning avses även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk databe- handling.

Straffet för dataintrång är böter eller fängelse i högst två år.

Bestämmelsen uppfattas ofta vara riktad mot intrång i databa- ser från utomstående. Det kan emellertid vara fråga om datain- trång även när en anställd med användande av sitt behörighets- kort utför behandlingar som inte är nödvändiga för att fullgöra de arbetsuppgifter som åvilar honom.

Det kan också vara fråga om dataintrång när en behandling av personuppgifter inte sker i enlighet med det ändamål för vilket uppgifterna är insamlade. I de s.k. registerförfattningarna redo- visas för vilka ändamål en viss behandling får ske, se vidare Offentligt eller hemligt, SKV 148.

En anställd kan med andra ord göra sig skyldig till dataintrång om han använder behörighetskortet för att ta fram uppgifter för privata eller andra inte tjänstebetingade ändamål och detta gäller oavsett om de framtagna uppgifterna är offentliga eller hemliga.

11.6 Personalansvarsnämnden och disciplinansvar

I 3 kap. 9 § förordningen (1988:784) med instruktion för exe- kutionsväsendet och 13 § förordningen (2003:1006) med in- struktion för Skatteverket föreskrivs att personal- ansvarsnämnden vid Skatteverket prövar frågor om skiljande från anställning på grund av personliga förhållanden – dock inte i fråga om provanställning eller när den anställde själv ansökt om entledigande på grund av sjukdom, disciplinansvar, åtalsanmälan och avstängning.

I 34 § första stycket lagen (1994:260) om offentlig anställning föreskrivs att Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om disci- plinansvar, åtalsanmälan och avskedande, när det gäller dels

arbetstagare som är anställda genom beslut av regeringen, dels arbetstagare som utan att vara anställda genom beslut av reger- ingen har en verksledande eller därmed jämförligställning.

I 34 § andra stycket samma lag stadgas att regeringen får före- skriva att nämnden ska besluta i sådana frågor också när det gäller andra arbetstagare. En sådan föreskrift finns i 10 § för- ordningen med instruktion för exekutionsväsendet där det sägs att Statens ansvarsnämnd beslutar enligt 34 § lagen om offent- lig anställning också när det gäller cheferna för avdelningar och enheter. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i förordningen med instruktion för Skatteverket.

Disciplinansvar I 14 § lagen (1994:260) om offentlig anställning föreskrivs att en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsido- sätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplin- påföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas. Disci- plinpåföljd får inte meddelas en arbetstagare för att han har deltagit i en strejk eller i en därmed jämförlig stridsåtgärd.

Enligt 15 § samma lag utgörs disciplinpåföljder av varning och löneavdrag. En arbetstagare får inte samtidigt meddelas flera disciplinpåföljder. Löneavdrag får göras för högst trettio dagar. Löneavdraget per dag får uppgå till högst 25 procent av daglö- nen. Av 16 § lagen framgår att avvikelser från 15 § får göras genom kollektivavtal och att sådana kollektivavtal får tillämpas också på arbetstagare som inte är medlemmar i den avtalsslu- tande arbetstagarorganisationen, om de sysselsätts i ett sådant arbete som avses med avtalet.

Disciplinpåföljd får enligt 17 § lagen meddelas bara om arbets- tagaren inom två år från förseelsen skriftligen har underrättats om vad som anförs mot honom.

Enligt 18 § lagen får, när en åtgärd har vidtagits för att åtal ska väckas mot en arbetstagare, arbetsgivaren inte inleda eller fort- sätta ett disciplinärt förfarande med anledning av vad som har föranlett åtgärden. Om en gärning har prövats i straffrättslig ordning, får ett disciplinärt förfarande inledas eller fortsättas bara om gärningen, av någon annan orsak än bristande bevis- ning, inte har ansetts vara något brott.

Disciplinpåföljd får enligt 19 § lagen inte meddelas efter det att arbetstagarens anställning har upphört eller uppsägning har ägt rum. Detta gäller dock inte om arbetstagaren övergår från en myndighet till en annan inom domstols-, åklagar- respektive polisväsendet.

Otillåten Inter- netanvändning

Fel eller för- summelse vid myndighets- utövning

Det kan i sammanhanget förtjäna att nämnas att disciplinpå- följd kan komma i fråga inte bara när en anställd begått brott i tjänsten utan även när den anställde inte följer myndighetens regler för t.ex. Internetanvändning.

11.7 Skadestånd

Regler om skadestånd finns bl.a. i skadeståndslagen (1972:207), personuppgiftslagen (1998:204) – se nedan vid kantrubriken ”Personuppgiftslagen” – och de s.k. register- författningarna – se nedan vid kantrubriken ””Register- författningar”.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersät- ta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Staten ska vidare ersätta skada på grund av sådan kränkning – genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning – som anges i 2 kap. 3 §, nämligen kränkning genom brott som innefattar ett angrepp mot person, frihet, frid eller ära.

En förutsättning för att staten ska kunna åläggas skade- ståndsansvar enligt nämnda bestämmelse är således att felet eller försummelsen inträffat vid myndighetsutövning. Begrep- pet myndighetsutövning definieras inte i skadeståndslagen men diskuteras i prop. 1972:5 s. 311 f. Där sägs bl.a. att det ska vara fråga om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhäl- lets maktbefogenheter och att det karakteristiska för dessa förvaltningsakter är att de kommer till stånd och får rättsverk- ningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler, inte på grund av avtal e.d.

Vad som avses med myndighetsutövning behandlas även i avsnitt 4.3.

Genom att använda uttrycket ”vid” myndighetsutövning har lagstiftaren velat markera att skadeståndsskyldighet kan upp- komma redan om felet eller försummelse bara har ett visst samband med myndighetsutövningen. Av propositionen (s. 502) framgår ”att bestämmelsen omfattar åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som led i myndighets- utövningen men som är reglerade av offentligrättsliga före- skrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den en- skilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myn- dighetsutövningen”.

Felaktiga upp- lysningar eller råd

Enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ska bl.a. staten ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns sär- skilda skäl. Av bestämmelsen framgår vidare att upplysningar- nas eller rådens art, deras samband med myndighetens verk- samhetsområde och omständigheterna när de lämnades därvid särskilt ska beaktas.

I prop. 1997/98:105 s. 60 uttalade regeringen bl.a. följande rörande bestämmelsens tillämpning:

”Det särskilda informationsansvaret gäller alltså för ’upplys- ningar’ och ’råd’. Med upplysningar avses alla meddelanden oavsett form. Det kan gälla innehållet i och innebörden av författningar, sakförhållanden m.m. Råd avses inrymma re- kommendationer, tips och vägledning. Uttrycket upplysningar eller råd är inte avsett att ha någon begränsande verkan. Det är avsett att omfatta all slags information som myndigheten läm- nar.

Den information som har lämnats skall vara felaktig för att kunna föranleda skadeståndsansvar enligt denna paragraf. Därmed avses att informationen objektivt sett inte är korrekt. Det innebär att skadeståndsansvar inte kommer i fråga enligt paragrafen på grund av information som är enbart missvisande

– trots att den är korrekt – och därför kan föranleda mottagaren att dra felaktiga slutsatser. Denna begränsning hänger främst samman med att ansvaret annars skulle bli alltför vidsträckt och bestämmelsen alltför svårtillämpad.

Det är inte heller tillräckligt för ersättningsskyldighet att det varit opåkallat eller onödigt att lämna informationen. I sådana fall kan informationen inte sägas vara felaktig. Inte heller att korrekt information lämnas mot någons vilja är skade- ståndsgrundande enligt paragrafen.”

Regeringen fortsatte (s. 61 f.):

”Den avgörande förutsättningen för skadeståndsansvar är att det i det enskilda fallet med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Felaktig myndighetsinformation är alltså inte regelmässigt skadeståndsgrundande. Omständigheterna måste vara av speciellt slag. När det gäller det stora flertalet upplys- ningar som lämnas vid enkla telefonförfrågningar och annars mer eller mindre i förbigående bör skadestånd så gott som aldrig komma i fråga. Detsamma gäller när omständigheterna i övrigt har varit sådana att den enskilde inte har getts särskild anledning att fästa vikt vid uppgifterna.

Vid bedömningen av om särskilda skäl är för handen skall hän- syn tas till samtliga omständigheter som är relevanta i det enskil- da fallet. Det avgörande kan därvid många gånger vara i vilken mån den enskilde haft skäl att förlita sig på informationen.

I lagtexten anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för skadestånds- skyldighet. En sådan omständighet är upplysningarnas eller rådens art. Det är en markant skillnad mellan å ena sidan upplysningar av helt allmän karaktär och å andra sidan preciserad information om exempelvis innehållet i föreskrifter eller andra bestämmelser. I det senare fallet bör felaktiga upplysningar oftare vara skadestånds- grundande. Av betydelse är främst om upplysningarna eller råden varit sådana att det rent objektivt funnits anledning att förlita sig på att informationen varit korrekt.

Även om det inte görs någon formell skillnad mellan skriftliga och muntliga meddelanden, kan det inte sällan finnas större anledning att lita på ett skriftligt besked än ett muntligt. Det tar normalt längre tid att utforma ett skriftligt besked, vilket ger informationslämnaren tid till viss eftertanke. Man kan också utgå ifrån att en enskild tjänsteman själv normalt fäster större vikt vid hur han uttrycker sig i skrift. Det skriftliga med- delandet har också en mer bestående karaktär än det muntliga. Allt detta gör att det oftare torde finnas särskilda skäl att anse en skriftlig upplysning skadeståndsgrundande än en muntlig.

Men självfallet kan inte alla skriftliga upplysningar behandlas lika. Hastigt nedtecknade meddelanden bör i mindre utsträck- ning föranleda skadeståndsansvar än genomarbetade skriftliga förklaringar.

Även muntliga upplysningar kan grunda ansvar, särskilt om den informationslämnande tjänstemannen bestämt försäkrar att hans upplysningar är korrekta.

Bestämda uppmaningar till den enskilde att handla på ett visst sätt bör oftare grunda skadeståndsansvar än enkla tips. Om tjänstemannen reserverar sig för riktigheten av en upplysning, talar det givetvis emot skadeståndsansvar.

En annan omständighet som särskilt skall beaktas är sam- bandet med myndighetens verksamhetsområde. Den enskilde har särskild anledning att förlita sig på information som myn- digheten lämnar inom sitt specialområde. Det är särskilt då som informationslämnandet är förenat med den auktoritets- utövning som är grunden för det ansvar som föreskrivs i para- grafen. Upplysningar och råd som helt saknar samband med myndighetens verksamhetsområde bör så gott som aldrig med- föra skadeståndsansvar.”

Härefter anförde regeringen (s. 62): ”Omständigheterna när upplysningarna eller råden lämnades skall också beaktas sär- skilt. Det kan bl.a. ha betydelse hur kretsen av mottagare ser ut i ett enskilt fall. Sålunda ställs normalt större krav på informa- tion som lämnas direkt till den som efterfrågar den för sina privata behov än på information som ges exempelvis i bild- ningssyfte eller som ett led i en diskussion.”

Avslutningsvis anförde regeringen bl.a. följande (s. 62 f.): ”Om en tjänsteman lämnar upplysningar vid ett personligt besök

av en enskild person, kan denne normalt i större grad räkna med att informationen är korrekt än om motsvarande upplysningar lämnas vid en hastig telefonförfrågan. Även sådana omständig- heter kan därför påverka frågan om skadestånd.

En annan omständighet av betydelse är vilket underlag den enskilde tillhandahåller när han begär upplysningar eller råd i en viss fråga. Om ett felaktigt råd beror på ofullständigheter eller felaktigheter i underlaget, bör skadestånd inte utgå. Det kan normalt inte åvila den enskilde tjänstemannen att efter- forska om ett givet underlag är korrekt och komplett.

En annan omständighet som kan ha betydelse är vad mottaga- ren skall använda informationen till och vad informations- lämnaren inser om detta.”

Svar via e-post Det kan i sammanhanget förtjäna att uppmärksammas att, när det gäller frågor som erhålls via e-post, mediets form och ka- raktär inbjuder till ett snabbt besvarande av frågorna. Det är därför viktigt att tänka på att vad som sagts ovan om skade- ståndsansvar för felaktiga upplysningar och råd även gäller sådana svar och att samma omsorg alltså måste läggas ner på svar som lämnas via e-post som på andra svar.

Arbetstagarens och arbets- givarens ansvar

I 2 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207) föreskrivs att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada ska ersätta skadan. I 2 § samma kapitel sägs att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan. Enligt 3 § samma kapitel ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.

I 3 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs ett s.k. principal- ansvar. Enligt bestämmelsen ska nämligen den som har arbets- tagare i sin tjänst ersätta personskada eller sakskada som ar- betstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott och skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan genom fel eller försummelse i tjänsten genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära.

Personuppgifts- lagen

Register- författningar

I fråga om skadeståndsansvar för staten gäller även vad som sägs ovan vid kantrubrikerna ”Fel eller försummelse vid myn- dighetsutövning” och ”Felaktiga upplysningar eller råd”.

I 4 kap. 1 § skadeståndslagen finns en lindring av arbetstagarens ansvar. Lindringen har betydelse framför allt när arbetsgivaren är den som lidit skada. I bestämmelsen föreskrivs nämligen att en arbetstagare är ansvarig för skada som denne vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl före- ligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Se avsnitt 11.8 beträffande ansvar för utbetalning av skade- ståndsersättning.

Enligt 48 § personuppgiftslagen (1998:204) ska den person- uppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränk- ning av den personliga integriteten som en behandling av per- sonuppgifter i strid med lagen har orsakat. Skadestånds- bestämmelsen i personuppgiftslagen gäller vid behandling av personuppgift i strid med personuppgiftslagen. Bestämmelsen gäller, enligt föreskrifter i registerförfattningarna, se nedan vid kantrubriken ”Registerförfattningar”, även vid behandling enligt sistnämnda lagar.

Den personuppgiftsansvariges ersättningsskyldighet omfattar ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhets- skada. Dessutom omfattar ersättningsskyldigheten kränkning av den personliga integriteten. För att skadeståndsansvar ska uppkomma är det tillräckligt att bestämmelserna i person- uppgiftslagen eller aktuell registerförfattning rent objektivt sett åsidosatts. Skadeståndsansvaret är alltså strikt. Skadestånds- skyldighet enligt 48 § personuppgiftslagen kan bara åläggas den personuppgiftsansvarige.

I registerförfattningar finns bestämmelser som innebär att före- skrifterna i personuppgiftslagen (1998:204) om skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt den aktuella registerförfattningen eller anslutande författningar. Sådana bestämmelser finns i bl.a. följande registerförfattningar:

– 16 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets medverkan i brottsutredningar

– 3 kap. 3 § lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

– 3 kap. 3 § lagen (2001:182) om behandling av person- uppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet

– 3 kap. 3 § lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i kronofogdemyndigheternas verksamhet.

JK eller Skatte- verket

I 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skade- ståndsanspråk mot staten föreskrivs att JK handlägger anspråk på ersättning med stöd av bl.a. 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut – s.k. beslutsskada, 48 § personuppgiftslagen samt 21 § lagen (1978:800) om betal- ningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

Av 5 § samma förordning framgår att andra anspråk än de som följer av bl.a. 3 § handläggs av den centrala förvaltningsmyndig- het inom vars verksamhetsområde skadan inträffat. Detta innebär att anspråk som grundas på s.k. handläggningsskada inom de verksamhetsområden där Skatteverket är central förvaltningsmyn- dighet enligt 2 kap. 1 § förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet och 1 § förordningen (2003:1106) med instruktion för Skatteverket ska handläggas av verket.

Enligt 10 § förordningen om handläggning av skade- ståndsanspråk mot staten får JK uppdra åt en annan myndighet, t.ex. Skatteverket, att fullgöra de uppgifter som JK har enligt förordningen. XX får även ta över handläggningen av ärenden enligt förordningen från verket.

Överklagande Av 15 § förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten framgår att ett beslut i ett ärende som handläggs enligt nämnda förordning inte får överklagas.

Inte myndighets- utövning

I ett beslut (dnr 3433-96-21) den 15 januari 1997 (se JK-beslut 1997 A. 1) har JK kommit till den slutsatsen att en förvalt- ningsmyndighets handläggning av ett skadeståndsärende inte innefattar någon myndighetsutövning och att därför flertalet av förvaltningslagens centrala bestämmelser inte blir tillämpliga i sådana ärenden. JK uttalade bl.a. följande: ”Det åligger den som begär skadestånd att visa att förutsättningar härför förelig- ger. Någon skyldighet för myndigheten att på egen hand utreda förutsättningarna för skadeståndsansvar föreligger således inte. Myndighetens beslut i ett sådant ärende är endast att uppfatta som ett partsbesked från staten. Den som inte är nöjd med detta har möjlighet att vända sig till allmän domstol för att få sin rätt till skadestånd prövad i den för tvistemål stadgade ordningen.”

Regresskrav I vissa speciella fall kan arbetsgivaren, när denne har ålagts att ut- ge skadestånd, återkräva beloppet av den felande arbetstagaren.

11.8 Enskilt åtal och skadeståndsanspråk gente- mot anställd

Offentliga funk- tionärer

I lagen (1981:1319) om offentliga funktionärers rätt till gottgö- relse för rättegångskostnad i vissa mål m.m. finns regler röran- de rättegångskostnader för och skadeståndsanspråk mot ”of-

fentliga funktionärer”. Med sådana funktionärer avses enligt 1 § nämnda lag bl.a. arbetstagare hos staten och ledamot av sådan styrelse som hör till staten.

Enskilt åtal Av 4 § första stycket samma lag framgår att om enskilt åtal förs mot en offentlig funktionär under påstående att han har begått brott i och för nuvarande eller tidigare tjänst som sådan funktionär och funktionären med anledning av åtalet har att inställa sig personligen vid en domstolsförhandling, avge skriftligt svaromål eller vidta någon annan åtgärd för rätte- gångens förberedande eller talans utförande med anledning av åtalet, får åtgärden vidtas i tjänsten.

Om domstolen i ett mål om enskilt åtal för brott i och för tjäns- ten mot den som är eller har varit offentlig funktionär genom ett lagakraftvunnet avgörande har förpliktat målsäganden att ersätta funktionären dennes rättegångskostnad ska, enligt 5 § första stycket nämnda lag, den som var funktionärens arbetsgi- vare vid tiden för den åtalade gärningen på ansökan av funk- tionären betala ut det utdömda beloppet till denne i den mån målsäganden inte har gjort det. I sådana fall övertar arbetsgiva- ren funktionärens rätt gentemot den tilltalade intill det belopp som arbetsgivaren betalat till funktionären.

Skadestånds- anspråk

Ersättnings- anspråk

Det som sagts rörande enskilt åtal gäller enligt 4 § andra styck- et och 5 § andra stycket nämnda lag även när någon annan än arbetsgivaren utan samband med allmänt åtal för talan mot sådan funktionär om enskilt skadeståndsanspråk på grund av åtgärd som denne vidtagit i och för tjänsten.

Enligt 2 § förordningen (1981:1311) om reglering av offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål ska den som är offentlig funktionär hos staten framställa anspråk på ersättning hos den centrala förvaltningsmyndighet inom vars område ersättningsskyldigheten har uppkommit.

Nämnda myndighet förhandlar på statens vägnar med den som begär ersättning och för statens talan i saken inför domstol. Myndigheten får på statens vägnar besluta i ersättningsfrågan.

Av 2 kap. 1 § förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet och 1 § förordningen (2003:1106) med instruktion för Skatteverket framgår att Skatteverket är central förvaltningsmyndighet inom de områden som omfattas av de nämnda instruktionerna.