INDUSTRI UNDER OMVANDLINGSTRYCK

REGIONAL NÄRVARO, KLIMATUTMANINGAR OCH GLOBALISERINGSKRITIK

EN RAPPORT AV INDUSTRINS EKONOMISKA RÅD, OKTOBER 2018

INDUSTRINS EKONOMISKA RÅD

Ett nytt Industriavtal gäller från den 1 juli 2011 då det ersatte det tidigare Industriavtalet från 1997, som varit en hörnsten i lönebildningen i Sverige sedan dess. Det nya Industriavtalet har undertecknats av Industrirådet, som består av ledande företrädare för svenska arbetsgivar- och arbetstagar- organisationer inom industrisektorn. Industrirådets uppgift är bl.a. att följa och främja tillämpningen av Industriavtalet. Genom sitt Industriutskott utser Industrirådet de Opartiska ordförande (OpO) som bistår parterna samt Industrins Ekonomiska Råd.

Industrins Ekonomiska Råd är en rådgivande grupp bestående av fyra ekonomer som inte är anställda i arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation. Industrins Ekonomiska Råd ska lämna utlåtanden och rekommendationer i ekonomiska frågor på uppdrag av Industrirådet, de opartiska ordförandena eller Industrins utvecklingsråd samt Industrins förhandlingsråd. Uppdrag från de två sistnämnda institu- tionerna ska fastställas av Industriutskottet. Industrins Ekonomiska Råd svarar självständigt för sina utlåtanden och rekommendationer, men ska under arbetet samråda med och inhämta synpunkter från parterna, främst från organisationernas chefsekonomer eller motsvarande befattningshavare.

Rapporter från Industrins Ekonomiska Råd finns tillgängliga på xxx.xxxxxxxxxxxxx.xx.

Industrins Ekonomiska Råd består för närvarande av Xxxxx Xxxxx, VD, Xxxxx Xxxxx Consulting AB (Ordförande) Xxx Xxxxxxxxx, professor, Göteborgs Universitet

Xxxx Xxxxxx, chefekonom, Swedbank

Xxxxxx Xxxxxxxxxx, politices doktor, riksdagsledamot i Finland

xxx.xxxxxxxxxxxxx.xx

INNEHÅLL

Förord 3

1. Sammanfattande slutsatser 5

2. Tillverkningsindustrins betydelse för sverige och dess regioner 13

2.1 Industrins roll för tillväxt och välstånd 13

2.2 Den svenska tillverkningsindustrins geografi 15

2.3 Tillverkningsindustrins och tjänstesektorns ömsesidiga beroende 30

3. Den svenska industrins villkor och riskbilder 37

3.1 Inledning 37

3.2 Globalisering under attack 39

3.3 Kapital med fosterland – näringspolitiken under Kinas tidsålder 46

4. Utvecklingen på bostadsmarknaden – hotbild mot industrin? 53

4.1 Bostadsmarknaden och byggandet 53

4.2 Hushållens skuldsättning och bostadsmarknaden 56

4.3 Byggkonjunkturen och tillverkningsindustrin 59

5. Industrins betydelse för omvandlingen till ett hållbart samhälle 63

5.1 Inledning 63

5.2 Klimatförändringar påverkar industrin – risker och kostnader 63

5.3 Industrin är avgörande för klimatarbetet både globalt och i Sverige 65

5.4 Stora skillnader i omställning mellan olika sektorer inom industrin 68

5.5 Svensk industri i EU-jämförelse 77

5.6 Styrmedel för omställning mot fossilfri industri 80

5.7 Slutsatser 84

6. Omställningsförmåga och konkurrenskraft 87

6.1 Omställningsförmåga är centralt för industrins konkurrenskraft 87

6.2 Omställningsförmåga i ett internationellt perspektiv 90

6.3 Omställningsåtgärder i konkurrentländer 94

6.4 Omställning och anpassning i ljuset av framtida utmaningar 107

6.5 Förändring av omställningssystemet? 116

6.6 Slutsatser 120

FÖRORD

Industrins Ekonomiska Råd (IER) har fått i uppdrag att beskriva och analysera ett antal faktorer som har betydelse för industrin och för den svenska ekonomin.

Flera av de senaste årens rapporter från IER har beskrivit industrins betydelse för Sverige. I den här rapporten tar vi upp vad industrin betyder regionalt och visar hur betydelsefull industrin är för landets mindre regioner.

Det finns en relativt stor samstämmighet i Sverige om att landet gynnats av globali- seringen. På senare år har globaliseringen dock ifrågasatts från flera håll. Vi tar upp riskbilderna kring protektionism samt Kina och andra tillväxtländers användande av statsapparaten för att gynna det egna näringslivet. En annan riskbild utgör klimatför- ändringarna. Vi beskriver hur initiativ växer fram för att göra industrin till en del av lösningarna i stället för en del av problemet.

I storstäderna har vi fått en sättning på bostadsmarknaden. Utgör det ett hot även mot industrin och den svenska ekonomin?

Rapporten avslutas med ett kapitel om den omställningsförmåga som krävs för att hantera en föränderlig omvärld. Kan ökad omställningsförmåga förvandlas till stärkt konkurrenskraft?

Stockholm den 8 oktober 2018

Industrins Ekonomiska Råd

Xxxxx Xxxxx Xxx Xxxxxxxxx Xxxx Xxxxxx Xxxxxx Xxxxxxxxxx

1. SAMMANFATTANDE SLUTSATSER

TILLVERKNINGSINDUSTRINS BETYDELSE FÖR SVERIGE OCH DESS REGIONER

• Tillverkningsindustrin har haft en positiv utveckling av produktion och förädlings- värde under den senaste tjugoårsperioden, men sysselsätter färre än tidigare. En stark produktivitetsutveckling är en viktig orsak. En annan är att verksamheter som tidi- gare ägde rum inom industriföretagen idag i stället utförs av tjänsteföretag. Eftersom hushållen med stigande levnadsstandard efterfrågar relativt sett mer tjänster än varor växer också marknaden för industrin långsammare än BNP.

• Tillverkningsindustrin har samtidigt en avgörande betydelse för Sveriges utrikeshan- del. Det är exportföretagen, företrädesvis inom industrin, som möjliggör för oss att via handelsutbytet med omvärlden få den levnadsstandard som Sverige idag har. Den svenska gruv- och tillverkningsindustrin är starkt internationaliserad. Exportandelen av det samlade förädlingsvärdet uppgick till 76 procent 2015. Med hjälp av input/ output-kalkyler har man kunnat beräkna att gruv- och tillverkningsindustrin stod för 54 procent av den del av näringslivets förädlingsvärde som avser export.

• Vi har i rapporten delat in Sverige i 60 funktionella analysregioner (FA) baserat på Tillväxtanalys definitioner. En FA-region baserar sig på statistik över pendlings- strömmar mm. Statistiken visar att de tre storstadsregionerna (Stockholm-Uppsala, Göteborg och Malmö-Lund) som har 51 procent av landets befolkning endast har 30 procent av industriarbetsställena med minst 50 anställda. Även om andelen av de to- talt industrisysselsatta är något högre visar det att industrin har en starkare ställning ute i landet.

• De 60 regionerna har delats in i fyra regionklasser baserat på befolkningsunderlag: storstadsregioner, större regioner (14 st. med över 150 000 invånare), medelstora regioner (00 000-000 000 invånare) samt små regioner. Analysen baseras på två para- metrar. Antalet industriarbetsställen med minst 50 anställda samt hur spridningen på bransch ser ut mellan dessa.

• Analysen visar att tillverkningsindustrin har en genomsnittligt stark ställning såväl bland medelstora regioner som små regioner om man sätter det i relation till be- folkningen i dessa typer av regioner. Det finns relativt färre industriarbetsställen i de stora regionerna (liksom i storstadsregionerna). Samtidigt återfinns majoriteten av alla industriarbetsställen i Sverige inom de stora regionerna och storstadsregionerna, men där återfinns också mer än 80 procent av Sveriges befolkning.

• Den kritiska massan för vilket befolkningsunderlag som krävs för att det ska finnas ett industriarbetsställe är uppenbarligen tämligen lågt. Flest industriarbetsställen med minst 50 anställda i relation till befolkningen har Värnamos FA-region. Småland utmärker sig överhuvudtaget som ett industritätt bälte.

• Det faktum att industrin genomsnittligt har en stark ställning även i mindre regioner hindrar inte att industrins ställning varierar betydligt från region till region. Det är tunnare med industrier i Norrland, Bergslagen och Dalarna medan Småland, Skara- borgsbygden och Skåne har relativt många.

• På de allra flesta håll har industrin en betydande diversifiering. Tidigare analyser har ofta kommit fram till att stora delar av landet präglas av ensidigt näringsliv och bero- ende av ett enstaka företag. Förmodligen har de missat pendlingsfenomenet som lagt grunden för begreppet FA-regioner (SCB har ett liknande system arbetsmarknadsre- gioner). Inom pendlingsavstånd är det få regioner som har en ensidig industri enligt de analyser vi presenterar i rapporten. Det har inte legat inom vårt syfte att analysera hela näringslivet.

• En genomgång av var de stora svenska multinationella industriföretagen med minst 50 miljarder i omsättning finns lokaliserade visar att dessa har en omfattande sprid- ning i landet och arbetsställen återfinns i alla storlekstyper av regioner.

• Vi har uppdragit åt SCB att ta fram uppgifter om de 100 industriföretag som haft den snabbaste omsättningsökningen sedan finanskrisen. Syftet var att se om det geografiskt var några större skillnader mellan de befintliga industrierna och tillväxt- företagen. Det visade sig att de flesta växande industriföretag återfanns i storstäderna och i de stora regionerna där större delen av befolkningen återfinns, men att antalet tillväxtföretag per tusen invånare var större i de små och medelstora regionerna. Miljön i de mindre regionerna hindrar alltså inte industriföretag från att växa.

• Samma övning för tillväxtföretag oavsett näring visade däremot att flertalet återfanns i storstadsregionerna. Av de 200 snabbast omsättningsväxande företagen i Sverige sedan finanskrisen låg 153 i de tre storstadsregionerna. Det betydde att storstäderna också hade fler tillväxtföretag per tusen invånare än andra typer av regioner. Många tillväxtföretag återfanns inom handeln.

• Resultaten pekar på den strukturomvandling som sker i Sverige där tjänstenäringarna ökar relativt industrin. Tjänstenäringarna och speciellt företagstjänsterna återfinns i större utsträckning i storstäderna. Företagstjänster är viktiga för industriföretagens produktivitetsutveckling.

• Industrin har förmått få fram växande företag även på små orter trots att företags- tjänster i liten utsträckning återfinns där. Det är möjligt att den geografiska närheten i det fallet spelar mindre roll. Det förhindrar inte att det är önskvärt med en förbätt- rad infrastruktur som bättre knyter samman mindre regioner med stora regioner och storstäderna. Fler industrier på mindre orter attraherar i slutändan också tjänste- näringar. Det är förmodligen betydligt svårare att uppnå den omvända ordningen.

• Infrastruktursatsningar bör prioritera förbindelserna mellan storstadsregionerna och landets övriga regioner före bättre förbindelserna storstadsregionerna sinsemellan.

• Etablerandet av universitetsfilialer har förmodligen bidragit till positiva effekter på det lokala näringslivet (det empiriska underlaget är oklart). Det är en utveckling som kan bidra till att ytterligare stärka industrin ute i landet.

DEN SVENSKA INDUSTRINS VILLKOR OCH FRÄMSTA RISKBILDER

• Den svenska industrin har varit långfristigt framgångsrik. Industrin gynnas av en eta- blerad löneförhandlingsordning, fri internationell rekrytering och en regelstyrd och stabil makroekonomisk politik. Den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken samt näringspolitiken kan begå policymisstag, men de främsta hotbilderna gäller ändå den internationella omgivningen.

• Den svenska industrin såsom hela Sverige har gynnats av globaliseringen. Ett djärvt deltagande i den internationella arbetsfördelningen har skapat affärsmässiga möj- ligheter för svenska företag och därmed försörjt svenska hushåll. Sveriges industri är djupt integrerad med internationella värdekedjor.

• Den främsta aktuella risken för svensk industri handlar om huruvida globaliseringen kan fortsätta. Det finns starka tecken på en politisk backlash mot den form av glo- balisering och internationell integration som vi hittills sett. En sannolik orsak är att globaliseringen upplevs som orättvis när den bedöms bidra till ökande inkomstklyf- tor i de gamla rika länderna.

• Det finns belägg för att befolkningsgrupper vars inkomster stagnerar är benägna att rösta för nationalistiska partier.

• Det är i ljuset av ekonomisk analys sant att nya frihandelsavtal tenderar att ha allt större effekter på inkomstfördelningen och allt mindre positiva effekter på inkomster.

• För att globaliseringen ska kunna fortsätta, krävs det sannolikt nationella och inter- nationella policylösningar som delar globaliseringens frukter på ett jämnare sätt.

• Ett sannolikt framtidsscenario är att globaliseringens spelregler i framtiden styrs och påverkas mer av Kinas intressen och policylösningar, i synnerhet om USAs isolatio- nism fortsätter. Den svenska industrin måste anpassa sig till dessa förändringar.

• Kina strävar åt att snabbt teknologiskt komma i kapp de gamla rika länderna. I detta syfte används ibland policymedel som bryter mot upphovsrätt och som tvingar väs- terländska företag till ogynnsamma transaktioner där teknologi överförs till kinesiska partners. Sådana krav kan på sikt dock snarare bromsa Kinas teknologiska framsteg.

• Kina försöker aktivt tillskansa sig västerländsk toppteknologi genom att förvärva teknologiskt avancerade företag i EU och USA samt genom att rekrytera kunnig personal från dem.

• Den svenska industrin måste fundera om sin framtida strategi i en Kina-dominerad världsekonomi. Det kan vara värdefullt att samordna krafter och gynna svenskt ägan- de. Av samma anledning måste EU-länderna samarbeta för att träffa mer balanserade avtal om ömsesidiga investeringar mellan EU-länder och Kina.

• En statlig näringspolitik ska inte dominera industriföretagens agerande, men det är värdefullt att fundera om statsmakten och industriföretagen kan tillsammans agera till den svenska industrins fördel.

UTVECKLINGEN PÅ BOSTADSMARKNADEN – HOTBILD MOT INDUSTRIN?

• Sverige hade länge ett bostadsbyggande som var ett av de lägsta i västvärlden i förhål- lande till befolkningen. Efter finanskrisen har bostadsbyggandet tagit fart och de samlade bygginvesteringarna nådde 2017 11 procent av BNP vilket är en hög nivå.

• Inflyttningen till storstäderna samt invandringen har angetts som orsak till att man vill öka bostadsbyggandet. Enligt Boverkets behovsanalys behöver Sverige tillföras 535 000 nya bostäder under 2018-2025. Det skapar ett finansieringsbehov kring 1 700 miljarder sek enligt Sveriges Byggindustrier.

• Fram till 2017 steg priserna på villor och bostadsrätter oavbrutet. Under 2017 vek framför allt bostadsrättsmarknaden i Stor-Stockholm. Med en viss fördröjning följde något mindre prisfall på villamarknaden och bostadsmarknaden i de två andra stor- städerna.

• Bostadsmarknaden har länge präglats av regleringar. När kreditmarknaden släpptes fri på 1980-talet påbörjades en prisuppgång som tillfälligt avbröts av finanskrisen 1990-93. Allt fler hushåll tog lån för att förvärva småhus och bostadsrättslägenheter och hyreshus ombildades till bostadsrätter.

• Ett ökat ägande av bostäder innebär att hushållens skuldsättning ökar. Under lång tid ökade de svenska bankerna sin utlåning och begränsningar av bottenlån och amorte- ringskrav togs bort. Det bidrog till fortsatta prisuppgångar på bostäder. Detta oroade myndigheterna som skrämts av den amerikanska subprimekrisen som utvecklade sig till en fullskalig global ekonomisk kris 2008.

• Skärpta krav på bankerna infördes med Baselöverenskommelserna, bolånetak åter- infördes och Finansinspektionen fick regeringens godkännande att införa amorte- ringskrav i två omgångar. Pressade av myndigheterna har bankerna dessutom infört ytterligare lånerestriktioner, förmodligen för att undgå hotet om lagstiftning. Dessa faktorer har reverserat bostadsmarknaden.

• Prisnedgång har direkt slagit på byggloven. De affärsmodeller som styrt en del av bo- stadsproduktionen har byggt på stigande priser. När priserna viker faller efterfrågan på nyproduktion drastiskt. Boverkets ambitioner ser därmed avlägsna ut.

• Byggmarknaden utgör en viktig del av hemmamarknaden för tillverkningsindu- strin. För att uppskatta effekterna av en nedgång har vi utnyttjat Oxford Economics makroekonomiska modell för Sverige. Vi gjorde antagandet om tio procents fortsatt prisnedgång följd av stabilisering samt femton procents nedgång i bygginvestering- arna för bostäder följd av stabilisering från 2020. Resultatet pekar på en recession i industriproduktionen 2019. Sveriges BNP skulle samma år enligt modellen växa 0,8 procent långsammare än vad som varit fallet utan våra antaganden.

• Modellantagandena är tuffa men inte orealistiska. Modellen har fördelen att den också tar i beaktande väntade motåtgärder som en mer expansiv penningpolitik och andra effekter som bör leda till ett positivt omslag för utrikeshandeln. Men om omvärldskonjunkturen samtidigt skulle försvagas, så finns risken att den svenska konjunkturen går in i en allvarlig svacka.

• Motåtgärder för att stärka hushållens efterfrågan av bostäder är nödvändiga.

INDUSTRINS BETYDELSE FÖR OMVANDLINGEN TILL ETT HÅLLBART SAMHÄLLE

• Svensk industri spelar en central roll för en omvandling till ett hållbart samhälle om Sverige ska nå klimatmålet om ett fossilfritt samhälle år 2045. Den svenska industrin svarar för en knapp tredjedel av totala utsläppen av växthusgaser och 38 procent av landets totala energianvändning (Naturvårdsverket, 2017 och Energimyndigheten, 2018).

• Industrin bidrar till klimatförändringar genom utsläpp av växthusgaser, men indu- strin påverkas även av klimatförändringar. En gradvis uppvärmning av jordens kli- mat och en ökad frekvens av extremväder skapar risker och kostnader för industrin; både i Sverige och genom globala värdekedjor.

• Industrins är energiintensiv. Kompositionen av industrins energikällor har dock för- ändrats betydligt. Användningen av fossila bränslen minskade enligt Energimyndig- heten med 34 procent mellan 1990 och 2016, medan biobränsleanvändningen ökade med 32 procent. Inom industrins totala energianvändning stod fossila bränslen för cirka 19 procent, biobränslen för 40 procent och el för 35 procent år 2016. Industrin är dock fortsatt Sveriges näst största konsument av fossila bränslen efter transport- sektorn, och stod enligt SCB:s statistik för omkring 24 procent av totala förbrän- ningen av fossila bränslen år 2016.

• Det finns stora skillnader mellan olika branscher i växthusgasutsläpp och i hur mycket utsläppen har minskat. De största utsläppen inom svensk industri, cirka 31 procent av industrins totala utsläpp, produceras enligt SCB:s statistik av stål- och metallverk, vilket gör branschen till en betydande nationell utsläppskälla. De höga utsläppen från branschen beror främst på hög användning av kol i de industriella processerna. Efter stål- och metallverk produceras de högsta utsläppen av industrin för icke-metalliska mineralprodukter, vilket bland annat beror på stora processut- släpp från cementproduktionen.

• Ett gott exempel på omställning som har kommit långt är bland annat inom massa- och pappersindustrin och livsmedelsbranschen. Mellan 1990 och 2016 sjönk växt- husgasutsläppen enligt Naturvårdverkets statistik med hela 61 procent inom massa, papper och tryckerier och 58 procent i livsmedelsbranschen.

• En omställning av den del av svensk industri som fortfarande har betydande utsläpp av växthusgaser är förenad med ett antal svåra frågor om kostnadseffektivitet av att minska utsläppen i Sverige jämfört med att stödja utvecklingen utomlands. Styrme- del kan ha negativa bieffekter. Exempelvis kan stigande kostnader för utsläpp i Sve- rige riskera att flytta industrins produktion till andra länder med lägre kostnader för utsläpp och sämre växthusgasintensitet och således bidra till högre globala utsläpp. Samtidigt kan svensk industri och svensk ekonomi dra stor nytta av att vara ledande i teknikutveckling mot ett fossilfritt samhälle.

OMSTÄLLNINGSFÖRMÅGA OCH KONKURRENSKRAFT

• Omställningsförmåga är centralt för industrins konkurrenskraft. Sökandet efter mer effektiva produktionsmetoder och allt högre kundvärde är ett ständigt återkom- mande arbete för varje företag. Men företagens produktivitetssträvanden står inför ständiga hot, särskilt på globala marknader. Nya konkurrenter, som kan leverera lik- nande eller bättre produkter till lägre pris, hotar intäktssidan och ställer krav på mer effektiva produktionsmetoder eller på att utveckla ännu bättre produkter som bidrar till ett högre värde för kunden. Men marknaden kan också drabbas av drastiska ned- gångar, där efterfrågan plötsligt försvinner. Problemet är då att företaget riskerar att behålla en produktionsapparat som inte kan avsätta sina produkter till försäljning. I ett sådant läge kan konkurrenskraft inte enbart betraktas utifrån företagets kostnads- läge. Företagets konkurrenskraft är beroende av förmågan att anpassa verksamheten i förhållande till de nya förutsättningarna.

• Ett lands eller en industris konkurrenskraft kan analyseras i termer av förmågan till anpassning och omställning. Omställningsförmåga är däremot inte ensidigt. Det finns flera olika sätt att stimulera och påverka företagens anpassning och valet av ett sätt att anpassa verksamheten sker alltid i förhållande till alternativa anpassningsme- toder. Man kan skilja mellan anpassning av pris, kvantitet (t ex tidigarelagd pensione- ring, stöd vid korttidsarbete) och kvalitet (t ex utbildning och omställningsstöd, som bidrar till att öka den genomsnittliga produktiviteten i ekonomin).

• Det svenska omställningssystemet är framförallt fokuserat till kvalitativ anpassning. En grundförutsättning för den svenska modellen är ansvarsfulla löneförhandlingar, som förutsätter att löneavtalen hålls över konjunkturcykler. I den mån anpassningar måste ske, görs det genom att rationalisera verksamheten, alternativt säga upp perso- nal och hjälpa dem att finna ny sysselsättning. Omställningsstöd kan teoretiskt bidra till högre genomsnittlig produktivitet i ekonomin på flera olika sätt. Dels genom rationalisering och mer effektiv användning av existerande resurser, dels genom att företag som växer får tillgång till kvalificerad arbetskraft. Omställningsstöd bidrar också till bättre förmåga att genomföra förändringar som syftar till att uppnå högre extern effektivitet, dvs. att genomföra strategiska förändringar som bidrar till att ta marknadsandelar och förse marknaden med nya produkter och tjänster.

• I konkurrentländer som Tyskland, Belgien och Frankrike prioriteras kvantitativ anpassning, framförallt genom generösa statliga subventioner av tidigarelagd pensio- nering och stöd till korttidsarbete i samband med dramatiska konjunkturnedgångar. I dessa länder är uppsägning av medarbetare relativt strängt reglerat och statliga åt- gärder har fokuserats på att erbjuda arbetsgivare alternativ som syftar till att undvika uppsägningar.

• I Sverige är tillgången på ”verktyg” som stödjer kvantitativ anpassning begränsad. En pågående statlig utredning föreslår att det statliga stödet vid korttidsarbete skall reformeras. Korttidsarbete är ett sätt att anpassa arbetskraftskostnaderna i samband med en konjunkturnedgång genom att tillfälligt reducera de anställdas arbetstid

för att återgå till normal arbetstid när efterfrågan återvänder. Huvudargumentet för korttidsarbete är att företaget undviker att säga upp medarbetare på grund av en tillfällig efterfrågekris. Motargumentet är att det enbart bidrar till att skjuta upp nödvändiga strukturomvandlingar.

• Den svenska industrins inbäddning i globala värdekedjor, klimatförändringar och risken för framtida finansiella kriser talar för att det svenska omställningssystemet bör kompletteras med ett reformerat stöd vid korttidsarbete. Det kan stärka svenska industrins förmåga att snabbt anpassa sig till och absorbera oväntade och tillfäl- liga förändringar. Stöd vid korttidsarbete bör däremot inte användas för att hantera företagens minskade efterfrågan om den uppstår som en följd av införandet av im-

porttullar. Industrins omställningsförmåga och därmed konkurrenskraft kan således stärkas genom en utökad repertoar av handlingsalternativ i samband med globala, dramatiska och tillfälliga förändringar.

2. TILLVERKNINGSINDUSTRINS BETYDELSE FÖR SVERIGE OCH DESS REGIONER

Vi har i flera rapporter från IER tagit upp industrins betydelse för Sverige. Rapporten som publicerades våren 2015 tog upp tjänsternas betydelse för industrins konkurrens- kraft. I rapporten inför 2016 års avtalsrörelse som publicerades i oktober 2015 togs industrins arbetsmarknad upp. Hösten 2016 tog vi bland annat upp industrins globala värdekedjor och diskuterade industrins långsiktiga förutsättningar i Sverige. Förra årets rapport tog upp industrins betydelse för andra näringar och industrins roll i en grön om- ställning. I detta kapitel kommer vi framför allt att sätta industrin på kartan geografiskt och vilka hotbilder och möjligheter som finns i den strukturomvandling som sker i Sverige.

2.1 INDUSTRINS ROLL FÖR TILLVÄXT OCH VÄLSTÅND

Näringslivet har statistiskt sedan länge delats in i jord- och skogsbruk, industri och tjänster. Industrin i sin tur indelas i fyra områden: gruvindustri, tillverkningsindustri, byggindustri samt energiutvinning (el, gas, vatten). Tillverkningsindustrin delas i sin tur upp i en mängd delbranscher som producerar allt i fysisk form från livsmedel till sofisti- kerade instrument och apparater såväl som läkemedel och personbilar. Antalet bran- scher är stort och svensk industri finns i princip representerad i alla även om man har en starkare position i vissa och mindre framträdande i en del. Vi kommer inte ta upp detta som finns väl beskrivet på många andra håll. Tillverkningsindustrins produktion har utvecklats positivt över de senaste tjugo åren, men har tappat några procentenheter av sin andel av Sveriges BNP. Framför allt är det tjänstenäringarna som har vuxit snabbt. I IER (april 2015) beskrev vi tjänsternas betydelse för industrin och tjänstefieringen av industri. Det faktum att industrin sysselsätter färre personer än tidigare och att allt fler är sysselsatta i tjänstenäringarna har föranlett en del debattörer att ifrågasätta industrins betydelse1. Vi har tidigare på goda grunder avvisat den uppfattningen, men tänker här åter ta upp tråden och framför allt fördjupa oss i industrins betydelse för Sveriges regioner.

Om uppdelningen av industrin idag kan kännas något ålderdomlig så är tjänsterna som sektor rent statistiskt svårare att hitta en minsta gemensam nämnare för. De omfattar allt från tämligen okomplicerade tjänster som köps av hushåll som fönsterputsning eller hårklippning till sofistikerade tjänster som IT-system, organisationskonsulter, finansiella och legala tjänster mm som efterfrågas av företag. Tjänster ökar trendmässigt i förhål- lande till industriprodukter, det är en global trend som vi också tidigare beskrivit.

Det finns framför allt tre komponenter i den trenden. För det första har industriföre- tagen brutit ut verksamheter som de tidigare bedrev själva och knoppat av dem. Det började med att reparationer, reservdelsförsörjning samt bevakning och personalmatsa- lar knoppades av och fortsatte med IT-system mm. Se IER (april 2015) sid 14-15.

1 En av orsakerna kan vara att svensk industri är mindre framträdande inom konsumentprodukter, det man till vardags ser i detaljhandeln, och mer framträdande inom ”business to business” där det handlar om att ta fram tekniska lösningar som möjliggör för utländska företag att ta fram allt det vi faktiskt i slutändan köper som konsumenter.

För det andra efterfrågar hushållen relativt sett mer tjänster än varor med stigande levnadsstandard.

För det tredje så ökar produktiviteten trendmässigt snabbare i industrin än i tjänste- näringarna (med få undantag). Det leder till att industriprodukter relativt sett faller i pris. Hushållen får därmed råd att öka sin konsumtion av industriprodukter men de högre realinkomsterna används i ännu större utsträckning till att öka konsumtionen av tjänster.

Att produktiviteten ökar snabbare i industrin än i andra näringar betyder också att in- dustrins bidrag till BNP-tillväxten är betydligt större än dess tyngd i BNP. Omvänt är det ett hot mot framtida tillväxt om industrins andel av ekonomin skulle krympa ytterligare såvida man inte finner vägar att höja produktiviteten i privata och offentliga tjänster.

En av konsekvenserna av produktivitetstillväxten i industrin är att allt färre anställda i industrin bidrar till en ökad produktion. Det har lett till att många talar om avindustri- alisering. Men som vi nyss konstaterade har industrins produktion fortsatt att öka men den utgör en mindre del av den samlade samhällsekonomin. Samtidigt bedrivs mängder av verksamheter inom tjänstenäringarna som indirekt bidrar till industrins produktion eller avsättning. I förra rapporten från IER beskrevs hur industrins direkta och indirekta sysselsättning 2014 uppgick till ca 850 000 personer i Sverige, se IER (2017) sid 16-17.

Vi kommer att komma tillbaka till detta senare i kapitlet.

Det finns ett område där industrin alltjämt har en avgörande betydelse för Sverige, om än inte i samma utsträckning som tidigare. Det är utrikeshandeln. Exporten av industri- produkter möjliggör importen av en mängd varor och tjänster som bidrar till hushål- lens välstånd. Exporten av varor uppgick 2017 till 1444 miljarder kronor motsvarande 31 % av BNP medan tjänsteexporten uppgick till 640 miljarder kronor motsvarande

14 % av BNP. Tjänsteexport innebär inkomster från utlandet som inte direkt kopplas till en varuleverans och som inte utgör avkastning på portföljinvesteringar. Men det behöver inte härleda från tjänstenäringarna. En stor del av tjänsteexporten kan i stället härledas till industrin som får avkastning i form av royalties, patentintäkter m.m. För att komplicera det ytterligare så består en del av varuexporten av trading som bedrivs av partihandel, en tjänstebransch. Ett tyskt eller amerikanskt handelsföretag kan ha ett centrallager i Sverige som förser angränsande länder med varuleveranser. En stor del av

förädlingsvärdet i exportindustrin består också av importerade insatsvaror och -tjänster. Via SCB:s input-outputberäkningar kan man få en bild av industrins respektive tjänste- näringarnas betydelse för exporten.

I gruv- och tillverkningsindustrin var exportandelen av det samlade förädlingsvärdet 76 procent år 2015, Hagman/Xxxxxxxx (2018). Gruvindustrin är en liten sektor jämfört med tillverkningsindustrin. Input-outputberäkningarna visar att den privata tjänste- sektorn har en exportandel på 32 procent. Det är en andel som har ökat under senare år. En del företag står med ett ben i industrin och ett ben i tjänster och hur man klassas

varierar. Ericsson, Sveriges största exportföretag lät nyligen klassa om sig till tjänsteföre- tag och ingår från och med 2015 års statistik i tjänstenäringarna. Tjänstenäringarnas allt mer internationella närvaro gör att industrin inte heller dominerar som tidigare när det gäller andelen av total export. Gruv- och tillverkningsindustrin stod 2015 för 54 procent av den del av näringslivets förädlingsvärde som avsåg export. Företagstjänster som vi definierar som J58-N82, alltså inklusive finansiella tjänster och IT-tjänster (det finns

definitioner som är snävare) stod för 25 procent av det samlade exportförädlingsvärdet. Därnäst kommer handeln som ju klassas som en tjänstebransch och som svarar för 14 procent. Transportnäringen (transportörer, speditörer mm) svarar för 5,5 procent av nä- ringslivets exportförädlingsvärde. Industrin är alltså fortfarande dominerande. Xxxxxxx bör ju närmast ses som en stödbransch även om den kan vara en betydelsefull näring som bidrar till det samlade förädlingsvärdet, ta t.ex. ett land som Hongkong.

Industrin har alltjämt en viktig roll som sysselsättare, men spelar en ofantlig bety- delse för Sveriges handelsutbyte med omvärlden och därmed var Sverige hamnar i den internationella välståndsligan. Sverige har haft en ekonomisk utveckling som varit mycket gynnsam jämfört med de flesta andra högt utvecklade länder under senare år. I samhällsdebatten har samtidigt förekommit en diskussion om att Sverige glider isär, att utvecklingen har varit ojämn. Vi ska därför i resten av kapitlet ta upp de regionala aspekterna. Hur ser det ut för industrin i olika delar av Sverige?

2.2 DEN SVENSKA TILLVERKNINGSINDUSTRINS GEOGRAFI

2.2.1 Kartläggning av den svenska tillverkningsindustrin

Det är en lång resa som ligger bakom den industristruktur som Sverige har, även om nya företag hela tiden tillkommer.2 Vi kommer helt fokusera på den nutida strukturen. Sveriges geografi ställer andra utmaningar. Den regionala indelning som vi väl känner till, kommuner och län är otidsenlig.

Att fördela företagen på län är lite trubbigt. Vissa län är extremt stora som t.ex. Västra Götaland och innehåller såväl storstäder, mindre tätorter och landsbygd. Kommuner å andra sidan är alltför många och i de flesta fall befolkningsmässigt små enheter. En helt överlägsen indelningsgrund är den indelning i arbetsmarknadsregioner, eller funktio- nella analysregioner (FA) som Nutek (sedermera namnändrat till Tillväxtverket) skapat och som numera Tillväxtanalys ansvarar för. En FA-region utgörs av en grupp av kom- muner som antas vara självförsörjande med arbetstillfällen och arbetskraft. Indelningen baserar sig på analys av pendlingsströmmar mm3. Det senare är viktigt. Vi vill se hur stark ställning industrin har i olika delar av landet och hur diversifierad den är. Finns det tillgång till en arbetsmarknad med företag i flera olika branscher?

Enligt den senaste indelningen består Sverige av 60 FA-regioner. Tre storstadsregioner Storstockholm–Uppsala, Storgöteborg och Malmö–Lund hade (1/1 2017) en befolk- ning på 5,1 miljoner vilket då utgjorde 51 % av landets befolkning (se tabell 2.1). 14 stora och 14 medelstora FA-regioner hade en befolkning på 4,4 miljoner (44 %) och 29 FA-regioner med mindre än 50 000 invånare, alltså landsbygd med någon eller några mindre tätorter, hade en befolkning på sammanlagt 576 000 eller 5,7 % av landets be- folkning. De största FA-regionerna i den sistnämnda gruppen är Karlskoga och Avesta– Hedemora medan minst i landet är lilla Åsele. Störst av de större FA-regionerna utanför

2 Vi har valt att inte gå in på hur den svenska industrin vuxit fram, något som finns väl beskrivit på många olika håll, se t.ex. Xxxxxxx Xxxxx (2000) eller om man vill fokusera på entreprenörsidan så rekommenderas Xxxxxx Xxxxxxxxxxx utmärkta trilogi Företagsledarnas århundrande.

3 Tillväxtanalys, PM 2015:22. Funktionella analysregioner - revidering 2015

storstadsområdena är Linköping–Norrköping med 454 000 invånare. FA-regionerna är i allmänhet uppkallade efter de största kommunerna som ingår i dem4.

Tabell 2.1 Sveriges 60 FA-regioner rangordnade efter befolkning

FA-regioner	Befolkning			FA-regioner	Befolkning
Storstadsregioner				Små FA-regioner
Stockholm	2	743	556	Karlskoga	40	081
Göteborg	1	199	348	Avesta-Hedemora	38	822
Malmö-Lund	1	167	939	Ljungby	38	467
Stora FA-regioner				Ludvika	37	886
Linköping-Norrköping		453	763	Hudiksvall	37	401
Jönköping		287	402	Västervik	36	551
Västerås		271	095	Mora	34	324
Karlstad		262	654	Oskarshamn	33	015
Örebro		258	826	Älmhult-Osby	30	330
Trollhättan-Vänersborg		208	988	Vimmerby	30	307
Skövde-Skara		185	863	Kiruna	29	217
Xxxxxxxxxxxx-Xxxxxxxxxx		181	023	Sollefteå	19	709
Luleå		176	739	Ljusdal	19	028
Gävle		164	820	Kramfors	18	610
Falun-Borlänge		158	182	Gällivare	17	825
Borås		157	822	Lycksele	15	390
Umeå		155	606	Strömsund	14	437
Sundsvall		151	510	Torsby	11	890
Medelstora FA-regioner				Härjedalen	10	154
Eskilstuna		148	022	Malung-Sälen	10	114
Kalmar		143	663	Haparanda	9	805
Karlskrona		141	916	Vansbro	6	837
Växjö		141	904	Vilhelmina	6	787
Halmstad		135	889	Arvidsjaur	6	440
Östersund		107	861	Storuman	5	902
Skellefteå		76	809	Arjeplog	5	337
Lidköping-Götene		74	337	Jokkmokk	5	081
Värnamo		73	568	Överkalix	3	367
Nyköping-Oxelösund		67	475	Åsele	2	809
Bollnäs-Ovanåker		64	309
Västlandet		59	215
Gotland		58	595
Örnsköldsvik		56	139

Källa: Egna bearbetningar av SCB:s befolkningsstatistik per kommun 1/1 2017.

4 Om någon undrar vad Västlandet omfattar så är det sex kommuner i norra Bohuslän, Dalsland och en bit av Värmland

Vi har tack vare Business Sweden fått tillgång till SCB-data över alla arbetsställen med minst 10 anställda i tillverkningsindustrin5. För att inte göra analysarbetet tidsmässigt ohanterligt har vi begränsat oss till att föra över uppgifter om arbetsställen med minst 50 anställda till FA-regioner. Enligt SCB fanns det 1617 arbetsställen med minst 50 anställda i tillverkningsindustrin. Det är fortfarande en imponerande datamängd. Man ska ha klart för sig att det i dagens slimmade värld finns gott om exempel där ett företag med 50 anställda i Sverige och ibland även färre kan vara ganska stort internationellt. Vi har delat in landet i fyra grupperingar efter hur stor befolkning regionerna har. Vi vill se om det finns en minsta kritisk massa där industrin har svårt att slå rot. Tillväxtanalys har valt att göra en annan indelning av landet nämligen förutom i storstadsregioner (som är gemensam med vår) har man delat in landet i täta regioner och landsbygdsre- gioner. Landsbygdregioner kommer då omfatta en del av regionerna i båda våra minsta grupper de med <50 000 invånare och de med 00 000-000 000 invånare6.

Storstadsregionerna

De tre storstadsregionerna har alltså mer än hälften av landets befolkning. De har dock endast 30 procent av industriarbetsställena med minst 50 anställda i landet, närmare bestämt 487 st. Och antalet industriarbetsställen står i omvänd ordning till befolknings- mängden. Flest finns i Malmö–Lund, se tabell 2.2.

Tabell 2.2 Antal industriarbetsställen i de tre storstadsregionerna

FA-region	Antal arb.ställen med >50 anst.	Antal arb.ställen med >500 anst.	Företagen med de fem största arb.ställena
Stockholm	147	12	Scania, Astra-Zeneca 2 st, Sandvik Coromant, GE Healthcare Biosciences
Göteborg	165	8	Volvo Cars, SKF, Volvo Trucks, Saab Göteborg, Dentsply
Malmö-Lund	175	4	Alfa Laval Lund, Gambro Lundia, Pågens, McNeil, Saint Gobain

Källa: Egna bearbetningar av SCB-data

Stockholm och Göteborg har dock betydligt fler stora industriarbetsplatser än Malmö– Lund. När det gäller det totala antalet sysselsatta i industrin (här har vi bara uppgifter där även gruvindustri är inkluderat) så står dessa tre regioner för 37 procent (2016) av hela landets industrisysselsatta, enligt våra beräkningar baserade på RAMS, SCB. Det visar att storstadsregionerna har förhållandevis många stora arbetsplatser men också att industrin fortfarande har en ganska stark ställning i storstadsregionerna, även om den har en mindre andel av sysselsättningen än riksgenomsnittet.

5 I den informationen ingår en hel del data som namn, adress, kommun- och länstillhörighet samt även omsättning, antal anställda, export och import per storleksklass. Totalt handlar det om 6484 arbetsställen för senast tillgängliga år som är 2016.

6 Landsbygdens utarmning har varit ett frekvent tema i medias rapportering under oöverskådlig tid. Alltför ofta ger man exempel på orter som kan ha utmärkta förbindelser med tätorter med utmärkt utbud av det mesta. Xxxxxxxxx/ Xxxxxxx (2018) ger en bra beskrivning av problematiken.

De större regionerna

Vi har valt att beskriva landets regioner i form av en serie bubbeldiagram där vi grup- perat landets 57 övriga FA-regioner efter storleksklass (se indelningen i tabell 2.1). Vi har valt att räkna ut hur många arbetsställen med minst 50 anställda som finns i varje FA-region och hur många treställiga SNI-koder som förekommer i den lokala industrin. Resultatet för den största gruppen framgår av diagram 2.1.

0,05 0,10

0,15

0,20

0,25

0,30 0,35

0,40

0,45

Antal arbetsställen/1000 inv

Antal produktgrupper

Diagram 2.1 Antal arbetsställen>50 anställda i industrin per 1000 invånare. FA-regioner med mellan 150 000 och 500 000 invånare.

		Ör	ebro			Jönköping
Link.-Norrk	öping		Karlstad	Kristianstad	-Hässleh.

	Väs	terås	Sk	övde-Xxxxx	Xxxxx
Falun-Borlä Umeå	nge	Trollhä	ttan-Vänersb	org

Luleå	Gävle	Karlsta	d

X-axeln anger hur många företag som finns relativt befolkningsunderlaget. Y-axeln anger hur diversifierad industrin är, den anger hur många unika primära treställiga SNI-koder som återfinns bland arbetsställena. Företag är nästan alltid synonymt med arbetsställen inom en och samma region. Åtskilliga företag har flera arbetsställen utspridda i landet, men mera sällan flera arbetsställen inom en och samma FA-region. Bubblornas storlek anger i sin tur hur många arbetsställen över 50 anställda som totalt återfinns i regionen.

I diagram 2.1 återfinns samtliga 14 större FA-regioner. Linköping–Norrköping är den folkrikaste regionen följd av Jönköping, Västerås och Karlstad. Den sistnämnda omfat- tar hela 14 kommuner och därmed en stor del av länet. Flest arbetsställen med minst 50 anställda finns i Jönköpings FA-region nämligen 112 st., mer än dubbelt så många som i Västerås FA-region med nästan lika stor befolkning. Jönköping har samtidigt en diver- sifierad industri. Med vår branschindelning kan ingen region ha mer än 95 SNI-koder. I Jönköping återfanns 31 primära SNI-koder. Men man är inte den enda regionen med en starkt diversifierad struktur, ännu fler SNI-koder återfinns i Linköping–Norrköping och Örebro har lika många som Jönköping. Industrin är relativt diversifierad egentligen i alla de här större regionerna. Vi kan ta exemplet Karlstad. Värmland är ett län med

stora strukturproblem, har ofta beskrivits ibland med rätta som ett län med föråldrad struktur. Vi har stött på få nya snabbväxande tillväxtföretag från Värmland. I FA-regi- onen Karlstad finns dock inte bara sågverk och massa och pappersindustri. Där finns ett flertal underleverantörer till fordonsindustrin, det finns stål och metallframställ- ning och legoarbeten, verktygstillverkning, tillverkning av elektroniska komponenter, kemiskteknisk industri, plastindustri, parfymindustri, bageriindustri, t.ex. leverantörer av knäckebröd och frukostflingor, charkuteriindustri, träbearbetning såväl av dörrar som monteringsfärdiga trähus, tillverkning av ventiler, förpackningsindustri, industri för kyla och ventilation samt utrustning för termisk lagring av solenergi mm, totalt 53 arbetsställen med över 50 anställda fördelade på 28 olika primära SNI-koder.

Som diagrammet visar så har även regioner som Umeå och Falun–Borlänge med rela- tivt färre företag ändå en ganska stor spridning av den industri som finns på olika bran- scher. Umeå har 17 större arbetsställen i industrin. De är uppdelade på 13 olika primära treställiga SNI-koder. Falun–Borlänge har 18 industriarbetsställen (med minst 50 anst.) uppdelade på 14 olika primära SNI-koder. Umeå och Falun–Borlänge tillsammans med Luleå och Gävle har samtidigt relativt få industriarbetsställen i förhållande till befolk- ningen, men Luleå har en stor industriarbetsplats, SSAB. Umeå är universitetsstad 7, men kan andra näringar kompensera för den svaga ställningen för industrin? Jönköping har däremot som nämnts en imponerande industritäthet. Jönköping följs därnäst av Borås när det gäller antalet industrier per invånare men även Kristianstad–Hässleholm samt Skövde–Skara är industritäta.

Medelstora FA-regioner

Växjö

Kalmar

Lidköping-Götene

20 Karlskrona Eskilstuna

Halmstad

Västlandet

Värnamo

Skellefteå

Bollnäs Örnsköldsvik Östersund

Nyköping

Gotland

0,00

0,20

0,40

0,60

0,80

1,00

Antal arbetsställen/1000 inv

Antal produktgrupper

Diagram 2.2 Antal arbetsställen >50 anställda i industrin per 1000 invånare. FA-regioner med mellan 50 000 och 150 000 invånare.

7 Även Luleå och Gävle har sedermera försetts med högskolor.

I den här gruppen återfinns FA-regionen med det största antalet industriarbetsställen i förhållande till befolkningen, Värnamo. Småland utmärker sig alltså åter när det gäller antal företag per invånare. Värnamo gör till och med diagrammet mindre åskådligt ge- nom att hamna långt till höger. Med 73 arbetsställen med minst 50 anställda i industrin så står man i särklass. Det innebär ett större arbetsställe per 1000 invånare, flest i landet av alla FA-regioner. Man har inga riktigt stora företag däremot ett flertal arbetsplatser med 200-500 anställda där Thule är namnkunnigast. Andra är EAB (lagerinredningar), Weland som gör typiskt småländska produkter som gallerdurk, spiraltrappor och andra metallprodukter samt Trioplast (förpackningslösningar). Lidköping–Götene har också ett imponerande antal industrier. Befolkningsmässigt är man en av de minsta regioner- na i den här gruppen, men har ändå 36 större arbetsställen. Större företag i regionen är livsmedelsindustrier som Arla Foods, Dafgårds och Fazer, ventilationsföretaget Swegon, Nolato Gota, polymera produkter för fordonsindustrin, samt Paroc som gör mineralul- lsisolering.

Gotland ligger i botten när det gäller antal industriarbetsställen med minst 50 anställda, men även Nyköping, Eskilstuna och Östersund har tämligen få industriarbetsställen

i förhållande till befolkningen. Dessa fyra har dock en spridning på de få industrier som finns mellan olika SNI-grupper. Industrins ställning är dock svag. Östersund och Xxxxxxx har nått en del framgångar med sin besöksnäring. Eskilstuna och Nyköping

har kunnat koppla upp sig mot Stockholmsregionen och kan komma att bli en del av en framtida utvidgad storstadsregion.

Små FA-regioner

Det finns en hel del myter som cirkulerar om i alla fall mindre regioner. En av dem är beroendet av enstaka industrier. En annan är en ensidig branschstruktur. Hur ser det då ut för den minsta gruppen?

Vi har gjort samma övning för de mindre FA-regionerna. Av naturliga skäl finns det relativt färre arbetsställen med minst 50 anställda i dessa FA-regioner. Det skulle kunna ha varit en idé att gå ner lite i storlek, t.ex. till minst 20 anställda. För en region med

20-30 000 invånare blir ju 50 anställda en relativt stor arbetsplats. En sådan arbetsplats väger ju lika tungt som en arbetsplats med 5000 anställda i Stockholm eller Göteborg. Men för att kunna ha en god jämförelse med de andra regionerna har vi behållit samma indelningsprincip. Här har vi en hel del rena landsbygdsregioner. Vi har lämnat de allra minsta därhän och har totalt tagit med 16 av de 29 små regionerna i diagram 2.3.

0,00

0,10

0,20

0,30

0,40

0,50

0,60

0,70

Antal arbetsställen/1000 inv

Antal produktgrupper

Diagram 2.3 Antal arbetsställen>50 anställda i industrin. Små FA-regioner.



	Xxxx	Xxxxxxxx skoga	ll Väs	tervik Vimmerb	y
	Aves	ta				Ljungby
		Mora
	Ludvika		Älmh	ult-Osby
Ljusd	al		Oskarsh	amn
Sollefteå	Kra	mfors	Strömsund
Sollefteå	Kra	mfors	Strömsund
Kiruna	Malung-S	älen

Det intressanta i diagram 2.3 är att ett stort antal regioner grupperar sig mellan 0,3 och 0,4 arbetsställen per tusen invånare. Det är en hög täthet som inte så många av de med- elstora och stora regionerna kommer upp i. Ryktet om industrins död och glesbygdens omvandling till ”rostbälten” var helt uppenbarligen förhastat. Dessutom finns det en relativt stor spridning på bransch. Av de 16 regionerna i diagrammet har åtta minst åtta olika industrier vardera enligt vår definition.

Precis som i diagrammet med de medelstora regionerna har vi här dessutom en rik- tig outlier. Lilla Ljungby, åter en region i Småland, har 24 arbetsställen med minst 50 anställda i industrin. Dock kommer inte Ljungby upp i proportionellt lika många arbetsställen per invånare som Värnamo. I Tillväxtanalys indelning klassas Ljungby

som landsbygdsregion nära en större stad (?). Ljungby har en mer diversifierad struktur än någon av de andra FA-regionerna i diagrammet med 15 olika primära treställiga SNI-koder. I andra ändan finns Sollefteå och Malung–Sälen som har vardera två arbets- ställen i två olika branscher, de få industrier som finns återfanns i alla fall inte i samma bransch. Alla regioner långt till vänster i diagrammet har relativt få större industriar- betsplatser men det reflekterar också att det är en mindre befolkning. Ludvika hamnar långt till vänster av andra skäl. Man har en riktigt stor arbetsplats, ABB. Ludvika stäm- mer därmed överens med fördomen om ”läget ute i landet” i form av stort beroende av en arbetsgivare. Som diagrammet visar är det mindre vanligt att hitta annat än mycket få sådana exempel. I stället är industrin även i dessa mindre FA-regioner starkt diver- sifierad. Självklart är Karlskoga–Degerfors beroende av drakar som stålverket (Outo- kumpu) och Saab Dynamics (f.d. Bofors) men det finns faktiskt en del annat där också, även om försvarsindustrin är uppdelad på flera arbetsställen. Kiruna, Sollefteå och Ljusdal är de regioner som i den här gruppen har relativt få större industriarbetsplatser relativt befolkningen. Kiruna har gruvnäringen men både Sollefteå och Ljusdal har haft en vikande befolkning.

Att många FA-regioner har en relativt diversifierad industri kanske inte är så överras- kande om man funderar över hur företag blir konkurrenskraftiga. Ofta kan idag helt olikartade företag ha gamla gemensamma rötter i form av någon kompetens som t.ex. förmågan att böja tråd i Gnosjö som går tillbaka till 1700-talet. De företag som över- lever över tiden gör det genom att bygga kombinationer av kärnkompetenser (Hamel/ Prahalad, 1996). Det innebär ofta att man med tiden kan ha sin verksamhet i en helt annan bransch än där man började. Samtidigt är inte SNI-klassificeringen särskilt me- ningsfull. Två företag kan ju befinna sig i samma bransch men rikta sig mot helt olika kundkategorier. Då har man en annan typ av diversifiering som vi inte har data för att belysa. De flesta analyser av det svenska näringslivet har i stället kommit fram till att stora delar av landet präglas av en ensidig struktur med stort beroende av en stor arbets- givare, se t.ex. Alvstam/Wastenson (1995). Varför får vi ett annorlunda resultat? Vi tror att man i de flesta analyser har utgått ifrån för små enheter i form av orter eller kommu- ner i stället för regioner som baserar sig på personers pendlingsvanor som vi har gjort8.

I bubbeldiagrammet har vi med 16 FA-regioner. Om vi ökar på med alla FA-regioner som har minst 10 000 invånare får vi ett genomsnitt på 0,29 större industriarbetsstäl- len per 1000 invånare. Räknar man in även de allra minsta, alltså även Åsele, Storuman, Vansbro m.fl. blir det 0,27. Det är inte så stor skillnad, men det är inte så många som bor i de minsta regionerna. Gör vi samma övning för de 14 medelstora FA-regionerna blir resultatet 0,27. För de 14 större regionerna blir resultatet 0,20, se diagram 2.4.

Diagram 2.4

Antal arbetsställen med minst 50 anställda i tillverkningsindustri i förhållande till befolkningen

0,35 Industriarbetsst. per 1000 inv

0,30

0,25

0,20

0,15

0,10

0,05

0,00

Storstadsregioner Större regioner Medelstora regioner Små regioner

(10-50 t inv)

8 Man har förmodligen tidigare missat fenomenet pendling. Lavesson (2017) har uppskattat kritiska avstånd vid pendling till omkring 60 minuter när närheten till ett urbant center inte längre ger positiva effekter för pendling. De skribenter som regelbundet sedan 1960-talet ondgjort sig över nedläggningen av handelsboden eller bensinstatio- nen i Krångelsele eller Harrlösa missar också helt pendlingsfenomenet. Invånarna kanske föredrar att ta bilen och handla i Vilhelmina som har utmärkt service med större utbud och lägre priser. På samma sätt föredrar en del att bo på landsbygden men pendla till jobbet i närmaste stad, de kanske anser att det ger en bättre livskvalitet.

Resultatet får betecknas som uppseendeväckande. Vi har alltså till och med något högre antal stora industriarbetsplatser per invånare i de här små regionerna. Regionerna med mindre än 10000 invånare är totalt nio stycken, åtta av dem i Norrland. Där finns totalt fem industriarbetsställen med över 50 anställda. Stora pendlingsavstånd gör dessa rela- tivt isolerade med speciella problem. Totalt bodde 52 000 personer i dessa nio regioner 2017, 0,5 % av Sveriges befolkning. Där det bor människor finns det industrier, där det inte finns industrier bor nästan inga människor. Uppenbarligen ligger den kritiska mas- san för hur liten befolkning en region kan ha för att behålla större industriarbetsplatser ganska lågt. Och då definierar vi en region som inte större än att invånarna är beredda att pendla inom den. Samtidigt är det i den här gruppen vi finner regioner med stora ekonomiska svårigheter, präglade av utflyttning. De regioner som har få eller inga indu- strier har totalt en liten del av den svenska befolkningen.

Produktivitetsutvecklingen i industrin har samtidigt gjort att industrins sysselsätt- ningsutveckling varit negativ i de allra flesta regioner i Sverige. Det är ingen irreversibel utveckling, men det förutsätter förmodligen grundandet av nya företag som växer eller att skapa nya affärsområden i befintliga företag. I avsnitt 2.2.3 ska vi ta upp tillväxtfö- retagen. I inledningen påpekade vi också att det framför allt är tjänstenäringarna som idag växer. Hur ser deras potential ut som sysselsättare i mindre regioner? Det har i och för sig varit vårt syfte att främst analysera industrin, men vi kommer även kort ta upp den problematiken längre fram i kapitel 2.3.

2.2.2 De svenska multinationella företagen

Sverige har en industristruktur med ovanligt många internationellt stora företag, vilket är ovanligt i mindre länder. Schweiz och Nederländerna är i och för sig mindre länder som också är i den positionen. Stödet från viktiga ägargrupper bidrog till att fram- gångsrika företag förblev i svensk ägo och kunde växa internationellt i stället för att bli förvärvade och hamna i en annan organisation. Xxxxxxxxxxxxxx och Enskilda Banken spelade en väldigt stor roll i den processen men i mindre skala förekom andra också, se Wetterberg (2013).

Vi definierar ”svenska” multinationella företag som internationella företag med en koncernomsättning på minst 50 miljarder kronor. Vi ska titta lite på deras lokalisering. Vi har tagit med företag med säte utomlands men med svenska intressen som ABB, Arla Foods, Astra Zeneca och Akzo Nobel, det senare kanske ett gränsfall9. Koncernerna vi har tagit med är Volvo AB, Volvo Cars, Scania, ABB, Saab, Tetra Pak, Atlas Copco, Electrolux, Assa Abloy, Akzo Nobel, Arla Foods, Sandvik, Skanska, Essity, Astra Zeneca, Preem, IKEA, Stora Enso, SKF, SSAB. Vi fick ihop totalt 102 arbetsställen för dessa kon- cerner med minst 50 anställda. Vi får reservera oss för att vi kan ha räknat fel på någon eftersom det finns en risk att arbetsställen kan klassas med andra namn än koncernmo- dern och då kan vi helt enkelt ha missat dem.

9 Vi har i övrigt inte tagit med utländska multinationella företag, betydelsen av den svenska verksamheten kan i vissa fall vara väldigt perifer. I vissa fall som för en del finska koncerner kan den också vara väldigt betydelsefull, så det är en gränsdragningsfråga. Det utgör gränsen 50 miljarder också. Genom avknoppningen av Essity hamnade SCA under gränsen. SCA har många anläggningar i Sverige. Man kan säga att varje enskild koncern eventuella medverkan har potential att påverka resultatet. Utanför hamnar också relativt stora koncerner som t.ex. Alfa Laval, Trelleborg och BillerudKorsnäs eftersom de omsätter mindre än 50 mdr.

I Göteborgsregionen finns flest av de multinationella företagens arbetsställen, 13 st. Malmö-Lund har ganska få och Stockholmsregionen kommer däremellan och totalt gör det 27 st. i storstadsregionerna. Totalt ligger fler i de större regionerna, 46 st, men man får komma ihåg att dessa regioner täcker hela landet. Det är betydligt färre arbetsställen som ligger i de medelstora eller små FA-regionerna. Mäter man däremot i relation till befolkningsunderlaget blir det fler enheter i dessa mindre regioner än i storstadsregio- nerna. Se diagram 2.5.

Diagram 2.5 De större svenska multinationella företagens lokalisering av industriarbetsställen med minst 50 anställda per typ av FA-region

MNF:s lokalisering av större arbetsställen

Ant arbetsst.

Arbetsst/bef.

Storstadsregioner Större regioner Medelstora regioner Små FA-regioner

(10-50 t inv)

Källa: Egna bearbetningar av SCB-statistik

Jämfört med vår studie av hela den svenska industrins lokalisering visar diagram 2.5. att MNF inte skiljer sig i grunden annat än att de större regionerna väger något tyngre. Mixen av företag är samtidigt helt avgörande för vilket resultat man får. Vi har till exempel livsmedelsindustri (Arla Foods) och basindustri (Stora Enso) och dessa har en hel del anläggningar på mindre platser. Faktorer som tillgång till energi och råvaror och insatsvaror spelar roll precis som tillgång till kompetens spelar roll och behovsprofilen varierar med företag. Det finns också MNF i den här jämförelsen som avvecklat i stort sett alla sina produktionsanläggningar i Sverige och har sin produktion i huvudsak utomlands. Det finns i alla fall inget i diagrammet som tyder på att t.ex. små regioner skulle vara ofördelaktiga stationeringsorter för en multinationell koncern, men under- laget kan vara för litet för att dra några bestämda slutsatser.

2.2.3 Tillväxtföretag

De små och medelstora företagen (SME) kan sägas utgöra blodomloppet i näringslivet. Storföretagen tar till sig nya idéer genom att finna nya mindre leverantörer eller i vissa fall förvärva dessa. När de största företagen expanderar internationellt har SME rela- tivt stor andel av sin verksamhet på hemmamarknaden även om de säljer globalt. SME expanderar också i större utsträckning på hemmamarknaden och är därför viktiga för sysselsättningen10. Det är också bland SME vi oftast hittar snabbväxarna av den anled- ningen att det är betydligt svårare att växa snabbt när man nått en kritisk storlek där man utgör en betydande del av marknaden/nischen. En del skulle kanske göra invänd- ningen att Volvo Cars är ett mycket stort företag men har ändå vuxit snabbt de senaste åren. Det är riktigt, men Volvo Cars är ett nischföretag på en extremt stor marknad, där man i praktiken är en liten spelare. Vi har tidigare tagit upp nischföretagens stora potential, se IER (2016) kapitel 5.3.4. Där tog vi upp Xxxxx-Xxxxxxxx genomgång av

främst de viktiga tyska mittelstandföretagen, Xxxxx/Xxxxxxx (2013), hidden champions. Sverige hade tidigare en svag medelstor sektor men det har ändrats under de senaste tju- go åren (McKinsey, 2012). Med hidden champions avses nischföretag som är topp 3 på världsmarknaden eller etta på en kontinent och har en omsättning under 50 miljarder kronor. De flesta av dem skulle enligt svenskt sätt att se klassas som storföretag. Det är dock stor skillnad i resurser mellan den typen av företag och företag som Ericsson, ABB och Volvo. Enligt Xxxxx/Xxxxxxx är Sverige överrepresenterat jämfört med de flesta andra länder när det gäller hidden champions, men har relativt färre än Tyskland. Större svenska hidden champions är Husqvarna, Höganäs och Elekta.

Hidden champions är inte exakt samma som tillväxtföretag. Ofta har de exceptionell tillväxt men när man nått en position som global marknadsledare växer man i takt med marknaden av naturliga skäl. Snarare kännetecknas de av god lönsamhet. Tillväxtföreta- gen är i stället ofta potentiella nya hidden champions.

Det skulle vara intressant att kartlägga alla svenska hidden champions lokalisering men marknadspositioner är inget man kan hitta i offentlig statistik. Det kan också vara väl så intressant att försöka kartlägga förnyelsen i form av nya växande företag som kan bli hidden champions. Även i detta fall utgör data en svårighet men som en proxy bestämde vi oss att ta fram vilka svenska industriföretag som omsättningsmässigt vuxit procentu-

ellt snabbast de senaste åren. Utgångshypotesen är att tillväxtföretagen återfinns främst i storstäderna. Är det verkligen så?

Sedan finanskrisen 2008-09 har industrin uppvisat en relativt svag tillväxt såväl i Sverige som globalt. Eftersom större delen av den svenska industrins försäljning är på export

så reflekterar den svaga svenska trenden en svag internationell efterfrågan. I förra årets rapport från IER tog vi upp det trendbrott som ägt rum efter finanskrisen när det gäller tillväxten i utrikeshandel relativt BNP-tillväxt. Vi visste inte på förhand vilken tillväxt- takt vi skulle få och vågade inte ha med för många företag.

10 När framgångarna fortsätter blir det ofta naturligt för dessa företag att förvärva företag i andra länder och man kom- mer att anlägga globala värdekedjor där den svenska hemmamarknaden relativt spelar en allt mindre roll.

Vi lät SCB ta fram de 100 snabbast växande (CAGR) industriföretagen mellan 2010 och 2016. Förvisso skulle man kunna välja en längre period, men då missar man företag som startats mera nyligen.11

Figur 2.1 Engcon, ett av de 100 tillväxtföretagen

Engcon Group, Strömsund är ett av de 100 snabbast expanderande industriföretagen i Sverige sedan finanskrisen och omsatte över 1 miljard sek 2017. Engcon grundades av Xxxx Xxxxxxxx 1990 och företagets främsta affärsområde är tiltrotatorer för grävmaskiner. Tiltrotatorn kan närmast liknas vid en slags handled som gör grävmaskinen flexibel och som höjer produktiviteten hos gräv- maskinisten samtidigt som den möjliggör arbeten som en vanlig grävmaskin inte klarar av. Engcon är exempel på en svensk hidden champion och är global marknadsledare för tiltrotatorer, men har större delen av sin försäljning i Europa.

Vi har sedan fördelat företagen på FA-region. Resultatet blev följande. Inte oväntat åter- fanns många företag i de tre storstadsregionerna. Toppade gjorde Malmö–Lund med

17 av de 100 företagen följt av Stockholm och Göteborg med 12 vardera. 41 % av de snabbväxande industriföretagen låg alltså i storstäderna, men å andra sidan ligger mer

11 Tyvärr fanns inte mer aktuella data än 2016, 2017 års uppgifter är klara under hösten 2018. Att vi valde 2010 beror på att 2009 är ett extremår, då ekonomin rasade kraftigt. Helst hade vi undvikit att bara ha ändpunkterna. Den statistiska trovärdigheten hade varit bättre om vi kunde ha använt data för alla åren 2010-2016 och tillämpat minsta kvadratmetoden. Men dels räknade vi inte med att SCB:s företagsregister klarade av den beräkningen, dels hade det fördyrat undersökningen avsevärt om vi tvingats beställa data för sju år. Vi satte en nedre gräns på 100 mkr i omsättning för 2016 och på 20 mkr 2010. Orsaken är att det är lättare att växa procentuellt mycket ju mindre man är. Att vi satte en nedre gräns för 2010 berodde på att vi inte ville ha oproportionerligt många företag som visat en hög procentuell tillväxt bara för att man hade ingen eller obetydlig verksamhet 2010. Å andra sidan missade

vi därmed en del företag som vid den tidpunkten hade en mindre omsättning än 20 mkr men sedan vuxit snabbt. För att undvika att främst få underleverantörer och andra lokala företag så satte vi också kravet att man skulle ha export 2016.

än halva Sveriges befolkning där. 50 av företagen låg i de medelstora FA-regionerna och 9 i de små FA-regionerna. Det intressanta är när man dividerar antalet snabbväxare med befolkningsunderlaget. Vi har då delat in den stora gruppen medelstora FA-regioner i två undergrupper 100-500 tusen invånare respektive 50-100 tusen invånare.

Diagram 2.6

30 De 100 snabbast växande industriftg/befolkning 2010-16

Storstadsregioner FA-reg 100-500´t FA-reg 50-100´t

Små FA-reg

Xxxxx ftg per miljon inv.

Lokaliseringen av de 100 procentuellt snabbast växande industriföretagen 2010-16 (omsättning i sek)

Jag överlåter åt läsaren att eventuellt bli överraskad. De två mindre FA-regionerna <50´t invånare respektive 50-100´t invånare hade relativt fler snabbväxande industriföretag än de större regionerna i proportion till befolkningen. Om vi däremot väljer samma indelning som tidigare med 150 000 som gräns så krymper stapeln för den näst minsta gruppen betydligt. Vi ser alltså att vi har ett antal FA-regioner med en befolkning på mellan 50 000 och 80 000 (ingen region har mellan 80 000 och 100 000 invånare) som för det första har relativt många industriföretag och för det andra har relativt många som uppvisat mycket god tillväxt under de senaste åren. Antalet regioner är dock inte många. Vilka faktorer som ligger bakom är i sig värda en undersökning. Värnamo, Lid- köping–Götene och Västlandet återkommer bland FA-regioner med flera (2-3 vardera) tillväxtföretag. Bollnäs–Ovanåker samt Nyköping–Oxelösund hade också två vardera. Vi kan vilket fall som helst konstatera att det finns en hel del tillverkningsindustri på mindre orter och miljön hindrar uppenbarligen inte företag från att växa.

Den som fortfarande tror att vi har ett rostbälte utanför de större städerna får börja fun- dera en och två gånger till. Det är ingen blygsam tillväxt de här 100 företagen uppvisade. Nr 100 på listan uppvisade en omsättningstillväxt på 198 %. Det innebär en genom- snittlig tillväxt på ganska exakt 20 procent per år i löpande priser. Tillväxten var därmed högre än 20 procent per år för de 99 högre rankade företagen. Men som sagt åtskilliga regioner har visat sig ha relativt få industriföretag och snabbväxande företag finns bara

i en del regioner. Av geografiska regioner är Småland etta i förhållande till befolkningen även när det gäller snabbväxare följd av Skåne som proportionellt distanserar Västra Götaland ordentligt när det gäller snabbväxare.

Vi ville samtidigt ta reda på hur tillverkningsindustrins tillväxtföretag hävdade sig i rela- tion till tillväxtföretag från andra näringsgrenar. I den andra körningen höjde vi antalet företag till 200 och tog bort branschbegränsningen. Kriterierna var desamma12.

Resultatet blev följande.

Endast 25 av de 200 företagen klassificerades som tillverkningsindustri. Flest företag klassades som handelsföretag. Många av dem är naturligtvis industrirelaterade. Två av företagen saknade primär SNI-kod. Man ska komma ihåg att hade vi inte haft ett

exportkriterium så hade tillverkningsindustrins andel förmodligen blivit ännu mindre. Det är beklagligt att det inte är möjligt att få in tjänstehandelsföretagen på ett bättre sätt i urvalet. Nu kommer de med om de också har varuhandel med omvärlden.

Tabell 2.3 Fördelningen på SNI-koder för de 200 snabbast växande företagen

Jordbruk, skogsbruk och fiske	1
Tillverkning	25
Försörjning av el, gas, värme och kyla	4
Vattenförsörjning; avloppsrening, avfallshantering och sanering	1
Byggverksamhet	5
Handel; reparation av motorfordon och motorcyklar	67
Transport och magasinering	14
Informations- och kommunikationsverksamhet	25
Fastighetsverksamhet	1
Verksamhet inom juridik, ekonomi, vetenskap och teknik	40
Uthyrning, fastighetsservice, resetjänster och andra stödtjänster	12
Utbildning	1
Kultur, nöje och fritid	1
Annan serviceverksamhet	1

Företag nr 200 i rankingen ökade med 321 % mellan 2010 och 2016. Det motsvarar 27 procent per år i löpande priser, vilket naturligtvis är högre än i undersökningen med endast tillverkningsföretag, endast 25 av dessa kom med här.

Hur fördelar sig tillväxten över FA-regioner? Ja, här har vi ett intressant resultat. Det visar sig att det är betydande skillnad mellan näringslivet totalt och enbart tillverknings- industri.

12 Om det hade varit möjligt hade vi föredragit att ha ett generellt exportkriterium som omfattat såväl tjänste- som varuexport men det är något som det idag inte existerar data för. Registreringen av tjänsteexportörer är osäker och har inga kvantiteter. Det är beklagligt men inget vi kan göra åt. Därmed blir rena tjänsteföretag underrepresenterade.

När vi ser till resultatet över alla branscher så är storstadsregionernas dominans för- krossande. 153 av de 200 företagen låg i de tre storstadsregionerna. En liten brasklapp bör skjutas in. Företagens lokalisering bestäms av huvudarbetsstället. En del av före- tagen kan ha betydande verksamhet på flera håll. Vi har också många handelsföretag i urvalet. En del av dessa skulle precis lika gärna kunna klassas som industriföretag. Siff- rorna säger heller inget om var förädlingsvärdet uppstår. I diagram 2.7 har vi precis som tidigare dividerat antalet företag i varje FA-regionklass med storleken på befolkningen i respektive klass.

35 De 200 snabbast växande företag i proc av befolkningsunderlag 2010-16

Storstadsregioner FA-reg 100-500´t FA-reg 50-100´t Små FA-reg

Xxxxx ftg per miljon inv.

Diagram 2.7 Lokaliseringen av de 200 procentuellt snabbast växande företagen 2010-16

Om det är nedslående att antalet är relativt litet i de större tätortsregionerna (100-500t invånare) så är det desto mer intressant att se de fina siffrorna för FA-regionerna med en befolkning mellan 50 och 100 tusen invånare. Det rör sig dock bara om nio företag i den senare klassen. Men det bekräftar att man inte ska tro att de mindre orterna är ekonomiskt ointressanta. Nio företag är dock ingen stor volym, och en annan under- sökningsperiod kan mycket väl ge ett annorlunda resultat. Ett bra företagsklimat och entreprenöriella traditioner på en handfull av dessa orter kan mycket väl utgöra en del

av förklaringen. Det är delvis samma orter som återkommer, förutom att Örnsköldsvik den här gången hade två företag med bland de 200. Örnsköldsvik, hemvist för de f.d.

Hägglundsföretagen, är ju sedan gammalt känt som en av de orter i Norrland som har en blomstrande företagsverksamhet.

Småland uppvisade ju en enormt stark ställning när det gällde tillverkningsindustri. Här återfinner vi totalt tio av de 200 företagen i Småland. De är ganska väl fördelade över landskapet och vi hittar dem i såväl Jönköping som i Växjö, Kalmar, Oskarshamn och Älmhult. Men det betyder att Småland har en mindre andel av tillväxtföretagen över alla branscher än sin andel av Sveriges befolkning.

Det är fullt möjligt att storstadsregionernas dominans hade varit ännu större om vi släppt exportkriteriet. Samtidigt ska man komma ihåg att perioden 2010-16 skiljer sig från de föregående sjuårsperioderna just med att tillverkningsindustri och internatio- nell handel haft en relativt lägre tillväxt. Om den nya trenden är bestående eller inte får framtiden utvisa. 2017 och 2018 har ju faktiskt inneburit bättre tillväxt för såväl tillverk- ningsindustri som utrikeshandel.

2.3 TILLVERKNINGSINDUSTRINS OCH TJÄNSTESEKTORNS ÖMSESIDIGA BEROENDE

Innan vi ger oss in på att analysera konsekvenserna av de stora skillnaderna mellan lokaliseringen av tillverkningsindustrin och tillväxten i övriga näringar så är det viktigt att ta upp det ömsesidiga beroendet mellan tillverkningsindustrin och tjänster. Vi har tidigare tagit upp det i rådet i IER (2015) och IER(2017).

I IER(2017) analyserades industrins betydelse för sysselsättning med hjälp av SCB:s input-outputtabeller. Dessa sträckte sig då till och med 2014. Vi har uppdaterat beräk- ningarna med utfallet för 2015. Det visar på en liten nedgång. Totalt sysselsatte tillverk- ningsindustrin 826 708 personer direkt och indirekt. Den indirekta sysselsättningen är något större än den direkta, dvs. andra näringars produktion för tillverkningsindustrin sysselsätter fler än vad industrin själv gör i den produktion som går till slutanvändare. Den indirekta sysselsättningen förekommer främst i tjänstenäringarna. Någon kanske invänder att det betyder att den direkta sysselsättningen därmed hamnar kring 400000 (mera exakt 380 600) men tillverkningsindustrin sysselsätter ju över en halv miljon. Det är riktigt men input-outputtabellerna undantar all den industriproduktion där denna utgör insatsvaror för andra industrier. Annars dubbelräknar man.

Det sistnämnda är kanske mer iögonfallande när det gäller produktion. Industrin består ju av långa leveranskedjor där det ena företagets produktion säljs till ett annat företag som i sin tur levererar till ett tredje företag och så vidare. BNP mäts ju som en summa av alla förädlingsvärden i ekonomin. Under 2015 var det direkta och indirekta föräd- lingsvärdet för tillverkningsindustrin 771 935 msek. Det motsvarar 20,8 procent av det samlade förädlingsvärdet i ekonomin. De samlade tjänstenäringarnas bidrag till indu-

strin stod för ca 220 miljarder eller 5,9 procent. I dessa ingår till exempel partihandel och transporttjänster. Om vi ser till enbart företagstjänster så var deras bidrag 122 mdr sek eller 3,3 procent. Det senare kanske inte låter så mycket men det är en strategiskt viktig del av ekonomin. Företagstjänsterna används dessutom av alla andra näringar13. En del av företagstjänsterna köps naturligtvis också direkt av hushåll liksom av offentlig sektor.

2.3.1 Företagstjänsternas lokalisering

Vi hade inte tillgång till samma förnämliga mikrodata för tjänster som vi analyserade för industrin i kapitel 2.2.1. Däremot har SCB en övergripande sysselsättningsstatis- tik på kommunnivå per näringsgren (RAMS). Vi har använt denna och adderat ihop

13 Vi definierar företagstjänster som J58-N82 i klassifikationssystemet ENS2010. Det betyder att vi inkluderar finan- siella tjänster och IT-tjänster.

informations och kommunikationstjänster med de flesta andra företagstjänster men utelämnat finansiella tjänster14. Sedan har vi fört över dessa data till funktionella analys- regioner (FA) för att kunna jämföra med vår nyss genomförda analys av tillverknings- industrin. Vi har gjort detta för år 2010 och år 2016. Inte oväntat finner vi att företags- tjänsterna har en mycket starkare position i storstadsregionerna relativt resten av landet.

Diagram 2.8 Antal sysselsatta i företagstjänster exkl. finansiella tjänster samt gruv- och tillverkningsindustri per typ av FA-region 2016

600 000 Ant. sysselsatta i företagstjänster relativt industri per typ av FA-region 2016

500 000

Företagstjänster

Gruv- tillv.industri

400 000

300 000

200 000

100 000

Storstadsregioner Större regioner Medelstora regioner Små regioner

Källa: Egna bearbetningar av SCB:s RAMS-statistik

Totalt sysselsattes 767 000 i företagstjänster varav 66 procent återfanns i de tre storstads- regionerna. 22 procent återfanns i de större regionerna med 150-500 tusen invånare medan mindre än 12 procent återfanns totalt i de medelstora och små regionerna. Om man i stället dividerar med befolkningen som vi tidigare gjort i diagram 2.4. så ser de stora regionernas dominans inte lika förkrossande ut men rangordningen blir densam- ma. I storstadsregionerna utgör den här smalare definitionen av sysselsatta i företags- tjänster ganska exakt 10 % av befolkningen. I de medelstora och små regionerna utgör de 4,75 respektive 4,55 % av befolkningen. I diagram 2.8 har vi också lagt in de 550 000 sysselsatta i gruv- och tillverkningsindustrin. Som synes är fördelningen helt annorlun- da. Störst avvikelse ser vi i de medelstora regionerna. 17,9 % av de sysselsatta i gruv- och tillverkningsindustrin i Sverige återfanns där.

Xxx har förhållandena förändrats mellan 2010 och 2016? Ja proportionerna har inte ändrats nämnvärt. 2010 återfanns 65 procent av sysselsättningen inom företagstjänster i de tre storstadsregionerna. Det som förändrats är sysselsättningstillväxten. I de tre

storstadsregionerna ökade antalet sysselsatta inom företagstjänster med 21 procent mel-

14 Det motsvarar alltså J58-J63 och M69-N82 i ENS2010.

lan 2010 och 2016. För de övriga regionerna var siffrorna följande. Större regioner plus 16 procent, medelstora regioner plus 13 procent och så regioner plus 12 procent. Det är positivt att antalet sysselsatta ökade i samtliga typer av regioner, men naturligtvis med lokala variationer.

Uppenbarligen kan tillverkningsindustrin överleva och växa i mindre regioner medan företagstjänster frodas i metropolerna. Det faktum att näringslivet struktureras om såtillvida att allt fler sysselsätts inom företagstjänster och allt färre sysselsätts inom in- dustrin bör därför medföra en fortsatt urbanisering i riktning mot de större tätorterna, något som vi redan sett under lång tid.

Men är utvecklingen alarmerande? Inte att döma av de här siffrorna. De indikerar inte några omfattande folkförflyttningar som kan jämföras med flykten från jordbruket till industrin under senare delen av 1800-talet, effekterna av bilismens genombrott på

1950- och 1960-talet eller nedläggningarna av hela industribranscher som teko och varv under 1960- och 1970-talen.

Det har gjorts en hel del studier om relationen mellan företagstjänster och industri. Xxxxxx Xxxxxxx vid Göteborgs Universitet har studerat flödena av anställda mellan tillverkningsindustri och företagstjänster i Västra Götaland, se Henning (2018) och Henning m.fl. (2017). En hel del utbyte sker. Inte oväntat är det allra vanligaste att anställda inom industri går till kunskapsintensiva affärstjänster. Men en hel del an- ställda går också från nämnda affärstjänster till framför allt högteknologisk tillverkning. I något mindre utsträckning sker också ett flöde till lågteknologisk tillverkning. Det bör påpekas att begreppen högteknologi-lågteknologi är ganska relativa. Ett lågteknologiskt företag kan ju ha andra kärnkompetenser som ändå gör det världsledande på sitt om- råde. Xxxxxxx påvisar också att när man inkluderar flytt till en annan region så är det relativt vanligt när det gäller byte från lågteknologisk industri till företagstjänster. Det omvända är däremot i det fallet ovanligt.

För ett industriföretag som vill ligga i toppen när det gäller konkurrensförmåga kan det naturligtvis vara bra att kunna rekrytera även från tjänstenäringarna. Men det viktigaste kanske ändå är insikten i att företagstjänster kan göra företaget konkurrenskraftigare.

Då behöver inte geografiskt avstånd vara en restriktion. Det är svårt att tänka sig att ett konsultföretag eller någon annan leverantör av kompetenstjänster inte gör sitt yttersta att marknadsföra sig mot industriföretag även om de återfinns i en något avlägsen region. Stehrer m.fl. (2014) som vi byggde mycket av resonemangen kring tjänster och industri i IER (april 2015) fann en stark koppling mellan inhemskt producerade affärs- tjänster och produktivitetsutvecklingen i tillverkningsindustrin. Däremot fann man en svagare koppling till importerade affärstjänster.

Ur regional utvecklingssynpunkt borde det vara önskvärt att fler industriföretag grun- das, eftersom de ofta kommer till på mindre orter. De attraherar i sin tur tjänstenäring- ar. Det är förmodligen betydligt svårare att åstadkomma den omvända ordningen. Det finns ingen som helst grund för tron att det skulle vara betydligt svårare för ett industri- företag att växa i den svenska miljön än ett tjänsteföretag. De lyckade exempel som finns som Engcon i figur 2.1 visar att det går.

En väl utbyggd infrastruktur bör vilket fall som helst underlätta kontakterna åt båda håll. Framför allt gäller det att knyta de stora och medelstora FA-regionerna närmare till närmaste storstad eller närmare varandra. Det är märkligt att när det största infrastruk- turprojektet på många år lanserades i Sverige så handlade det ensidigt om att knyta ihop de tre storstadsregionerna med snabbtåg. I och för sig ligger region nr 4 och 5 i storleks- ordning mellan dessa orter. Det är möjligt att ett sådant projekt går att försvara även om det enligt enstämmiga kalkyler inte är samhällsekonomiskt lönsamt. Men det är väldigt svårt att förstå att det prioriteras framför att knyta landets övriga regioner närmare en storstad.

Vi har sett att tillverkningsindustrin verkar vara väl försedd med växande företag i nästan alla typer av regioner. Om det vore så att industriföretag i mindre regioner också i mindre grad utnyttjade företagstjänster, eftersom dessa i allmänhet finns i storstads- regionerna, så borde de också vara mindre representerade bland snabbväxande företag. Så är alltså inte fallet. Däremot kan geografisk periferi bli ett hot mot försörjning med nyckelpersonal och därmed tvinga fram en flytt av verksamheter eller hela företaget.

Dagens tillväxtföretag rekryterar nyckelpersonal på en global marknad. En väl utbyggd infrastruktur i bred bemärkelse underlättar för att vi även i framtiden kommer att ha framgångsrika industriföretag i mindre regioner. Med bred bemärkelse menar vi inte enbart bra förbindelser med väg, tåg och flyg. Det senare är naturligtvis viktigt för de som tar jobb i en geografiskt avlägsen ort men pendlar till jobbet.

Men till exempel utbyggnaden av universitetsfilialer under de senaste decennierna har förmodligen varit nog så viktig, även om vi inte har stött på någon utvärdering av

universitetsfilialernas betydelse för det lokala näringslivet. Universitetsfilialerna har ofta genomfört forskningsprojekt med lokala företag, vilket gynnat företagsamheten. I och med universitetsfilialerna har det också uppstått en lokal arbetsmarknad för akademi- ker. Det senare inte minst viktigt då de flesta familjer innehåller två vuxna yrkesverk- samma.

Sammanfattningsvis vill vi åter påpeka att vår genomgång visat att det finns goda förutsättningar för att industrin ska kunna vara framgångsrik i större delen av landet. Vår analys har visat att det tyvärr finns regioner med en tunn industrisektor och där tjänstenäringarna också är underutvecklade. Samtidigt finns det exempel på att även små regioner kan vara hemvist för såväl en lång rad industrier som företag som växer. Men det gäller att se till att infrastruktur i form av transporter, tele- och datakommu- nikation, energiförsörjning och utbildning också håller god klass. Företagstjänster har visat sig frodas i de allra största städerna och kan man också hitta vägar för att få dem att i ökad utsträckning etablera sig på andra orter så kommer det också vara till fördel för såväl industrin som utvecklingen på dessa orter generellt.

REFERENSER

Xxxxxxx, C.G. och Xxxxxxxxx, X. (1995). Sveriges nationalatlas. Industri och service, SNA Förlag.

Xxxxxxxxx, X. och Xxxxxxx, X. (2018). Att lära av staden. Ekonomi och fysisk planering i urbaniseringens tidevarv, Entreprenörskapsforum

Fagerfjäll, R. (1997). Företagsledarnas århundrade, Del 1-3, Norstedts förlag.

Xxxxxx, L och Xxxxxxxx, M. (2018) Sveriges exportsektor växer med ökat tjänsteinne- håll. Almega och Industriarbetsgivarna, feb 2018.

Xxxxxx, L och Xxxxx, X. (2014). Företagstjänster – allt viktigare för Sveriges produktion och konkurrenskraft, Almega.

Hamel,G. och Prahalad, C.K. (1996). Harvard Business Review Press.

Xxxxxxx, X. (2018). Regional labour flows between manufacturing and business servi- ces. Reciprocal integration and uneven geography, Cemtre for Regional Analysis, School of Business, Economics and Law, University of Gothenburg.

Xxxxxxx, M.,Xxxxxxx Xxxxx, X., Xxxxxxxxx, X. xxx Xxxxx, F. (2017). Kompetenslandska- pets omvandling mot industri 4.0, Centrum för Regionalanalys, Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet.

Industrins Ekonomiska Råd (April 2015). Global arbetsmarknad, lönebildning, tjänster och infrastruktur.

Industrins Ekonomiska Råd (2016). Industrins förutsättningar – i tider av lågräntemil- jö, globalisering och digitalisering.

Industrins Ekonomiska Råd (2017). Den svenska industrin, industriavtalet och framtida utmaningar.

Xxxxxxxxx, X. (2017). Konkurrenskraft i svenska regioner, kapitel i Svensk Konkurrens- kraft: har vi problem med den ekonomiska förnyelseförmågan?, Entreprenörskapsfo- rum

Xxxxxxxx, X. (2017). When and how does commuting to cities influence rural employ- ment growth?, Journal of Regional Science, volume 57, issue 4, September 2017

McKinsey (2012). Growth and renewal in the Swedish Economy. McKinsey Global Institute

Xxxxxxx, X., Xxxxxx, I., Xxxxxxxx, F., Xxxxxxxxx, M. (2016). Regional tillväxt 2015 – tren- der och analyser om hållbar regional tillväxt och attraktionskraft, Tillväxtanalys, feb 2016.

Xxxxx, X. (2000). En modern svensk ekonomisk historia, SNS Förlag

Xxxxx, X. och Xxxxxxx, A.(2013). Hidden Champions. Framgångsstrategier hos dolda världsledande företag, Studentlitteratur.

Xxxxxxx, X., Xxxxx, P. och Xxxxxx-XxXxxxxx, N. (2014). Study on the relation between industry and services in terms of productivity and value creation, The European Com- petitiveness and Sustainable Industrial Policy Consortium.

Xxxxxxxxxx, X. (2013). Xxxxxxxxxx – ett familjeimperium, Xxxxxx Xxxxxxxx Förlag

3. DEN SVENSKA INDUSTRINS VILLKOR OCH RISKBILDER

3.1 INLEDNING

Den svenska industrin är en långfristig framgångshistoria där privat entreprenörskap och lämplig statlig politik har agerat i positiv växelverkan. Den ekonomiska politikens och näringspolitikens inriktning har varierat, men det finns ändå en röd tråd av för- ståelse för den internationella ekonomins och öppenhets vitala roll för en liten öppen ekonomi som den svenska. Samtidigt har den gradvisa uppmonteringen av det sociala skyddsnätet också gynnat strukturförändring och produktivitetstillväxt. Både vänster- och högerregeringar har insett hur viktigt det är att göra kontinuerlig strukturföränd- ring politiskt acceptabel.

Även under de senaste 20 åren har industrin klarat sig hyfsat bra. Sverige har haft en stabil makroekonomisk uppsättning, med en oberoende centralbank och ordning och reda i de offentliga finanserna. Lönesättningen har efter Industriavtalets tillkomst fung- erat på ett tillfredsställande sätt.

Sverige har också kunnat säkerställa en öppen ekonomi som tillåter effektiv internatio- nell handel samt en kompetensförsörjning som understöds av en liberal arbetskraftsin- vandring. Sedan 2007 har arbetsgivarna kunnat fritt rekrytera internationellt, från vilket land som helst. Tillgång till arbetskraft och kompetensförsörjning är på lång sikt den viktigaste gränssättande faktorn för vilken som helst näringsgren, och en arbetsmark- nad med fri arbetskraftsinvandring är en bra utgångspunkt.

Industrins legitimitet är god och det verkar också finnas en allmän acceptans av dess positiva roll för den svenska ekonomins innovationsförmåga och produktivitetstillväxt.

Industrins sysselsättningsandel faller långsamt och långfristigt, men knappas mer än i andra rika länder. Industrins BNP-andel må inte öka, men industrin har fortfarande stora indirekta effekter på svenskarnas inkomster.

I frånvaro av större förändringar kan man förvänta sig en fortsatt positiv utveckling. Det finns ändå en rad riskbilder och scenarier som kan rubba den positiva framtids- bilden. Vi ska i detta kapitel diskutera några sådana scenarier. En bra utgångspunkt är summeringen som görs i Tabell 3.1. Vi skiljer där mellan tre framtidsscenarier. De är ingalunda exklusiva.

Den första riskbilden handlar om inhemska policymisstag. Den andra riskbilden har att göra med en omfattande backlash mot globaliseringen och t.o.m. frihandeln. Det tredje scenariot utgår från att globaliseringen fortsätter, men dess karaktär förändras i och med Kinas inflytande på världsekonomin och dess juridiska spelregler fortsätter att öka.

Den första riskbilden är alltid närvarande, men vi betraktar ändå det osannolikt att den ekonomiska politikens inriktning drastiskt skulle förändras på så sätt att industrin

missgynnas. Det råder just politisk osäkerhet om Sveriges framtida regeringsbildning, men den ekonomiska politiken har under de senaste decennierna bundits till ganska ihärdiga regler och institutioner. Landet har en oberoende centralbank och ett över- skottsmål som än så länge har varit effektivt gränssättande. Det vore svårt för vilken som helst regering att rubba detta grundläggande upplägg. Man kan visserligen alltid föreställa sig scenarier där välfärdssystemet eller pensionssystemet hamnar i kris, men i ljuset av Sveriges historiska erfarenhet verkar sådana krisscenarier ändå osannolika. Å andra sidan finns det alltid en särskild risk för ett land som är framgångsrikt som

Sverige. Många väljare kanske tar grundläggande ekonomiska villkor – starka offentliga finanser, en förståelse för strukturomvandling, främjandet av konkurrens i näringspoli- tiken – som givna. Det är viktigt att värna om en fortsatt stabil ekonomisk omgivning. Dessutom utmanas Sverige och andra liknande länder av nya problem. Klimatföränd- ringen kan tvinga beslutsfattarna till nya avtal som drastiskt påverkar industrins villkor. Detta analyserar vi närmare i kapitel 5. Integrationen av flyktinginvandrare kan också visa sig vara extremt svårt på en arbetsmarknad som vill värna om minimistandarder. Bostadspolitiken kan också hämma en positiv utveckling för industrin, som vi påpekar i kapitel 4.

Utöver den allmänna ekonomiska stabiliteten kan industrin röras av mer specifika och missriktade politiska interventioner:

• Ett ifrågasättande av lönesättningsmodellen eller rentav en politisk intervention som skulle rubba den lönenormering som nu fungerat i drygt 20 år. En riskbild handlar om politiker som direkt vill blanda sig i lönesättningen.15 Men det skulle också kunna uppstå ett ökat missnöje hos fackförbund utanför industrin. T.ex. är det en allmän uppfattning att lönenormeringen hämmar relativlönejusteringar som skulle kunna motiveras av jämställdhetsskäl. Det har också framförts argument för att industri- normeringen inte skulle tillåta en nödvändig överföring av resurser till vårdsektorn.16 Det är också sant att man inför varje avtalsrörelse har ifrågasatt arbetsmarknadspar- ternas förmåga att än en gång upprätthålla industrinormen. Ett sådant missnöje kan någon gång eventuellt bli så starkt att den nuvarande förhandlingsordningen rubbas. Ett sannolikt resultat skulle då vara en eller 2-3 avtalsrörelser där den offentliga sek- torns organisationer försöker utmäta sig en högre löneökning än vad som är rimligt för industrin. Detta skulle kunna innebära en kostnadsökning som inte fullt ut pa- reras av växelkurssvängningar, så att den internationellt konkurrensutsatta industrin skulle ha det svårare att konkurrera om arbetskraft. En sådan öppen lönekonkurrens skulle sannolikt öka lönetrycket uppåt på ett sätt som höjer jämviktsarbetslösheten. Detta skulle så småningom stjälpa industriverksamheten i Sverige.

• Ett annat någorlunda sannolikt scenario är att någon regeringskoalition ifrågasätter den fria arbetskraftsinvandringen. Det finns sådana element i flera partiers ställ- ningstaganden, i synnerhet eftersom det verkar vara svårt för det politiska systemet

15 Finlands ekonomiska problem under de senaste drygt 10 åren förvärrades av att regeringen ville 2007 åstadkomma en ”jämställdhets-avtalsrörelse” (”tasa-arvotupo”) och pläderade för exceptionellt höga löneökningar på vårdbran- schen. Dessa föll ut, men efter ett par år hade alla förhandlingsområden utmätt sig lika stora höjningar, vilket bidrog till landets allvarliga problem med konkurrenskraften (se Borg och Vartiainen 2015).

16 Vi har i förra årets rapport (Industrins Ekonomisk Råd 2017) kritiserat dessa inlägg.

att åtskilja arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring. Detta skulle något försvåra industrins långfristiga kompetensförsörjning. Industrin är dock främst beroende av kvalificerad personal, vilken sannolikt skulle prioriteras även inom en mer restriktiv regim för arbetskraftsinvandring.

Tabell 3.1 Riskbilder och scenarier för den svenska industrin

Risk/scenario	Sannolikhet	Betydelse	Argument	Framtidsbild
En för industrin	Låg/måttlig	Måttlig /tillfällig	Industrin åtnjuter	“Inget nytt”
ogynnsam eko-			hög legitimitet, inga
nomisk politik i			partier vill försämra
Sverige eller miss-			industrins villkor;
riktade politiska			frågetecken om fri
interventioner			arbetskraftsinvand- ring
En omfattande	Måttlig	Stor	Värdekedjeekonomin	Lägre tillväxt i
backlash mot			påverkar effekterna	världsekonomin,
fortsatt globalise-			av handelskrig/	diskussion om
ring eller tom fri			tullar.	globaliseringens
handel av varor och			Ett ökande politiskt	spelregler.
tjänster			tryck mot globalise-
			ring, vars fördel-
			ningseffekter har
			negligerats till fördel
			för storföretagens
			intressen
Globalisering präg-	Hög	Måttlig	Strategisk konkur-	En världsekonomi
las mer av Kinas			rens om kunnande,	med aktiva statliga
och andra utveck-			IPR, teknologi,	aktörer, växelver-
lingsekonomiers			geopolitik; politik	kan stat/ekonomi,
strävanden			och ekonomi sam- manvävs	konkurrens med statliga subsidier,
				utrikespolitik blir
				ekonomisk politik

Resten av kapitlet handlar därför om de två resterande scenarier, som Sverige med sina egna beslut knappast kan påverka men som ändå förefaller väldigt relevanta för indu- strins framtidsutsikter.

3.2 GLOBALISERING UNDER ATTACK

Sverige hör till globaliseringens vinnare. De största svenska multinationella företagen har kunnat använda världsekonomin på ett strategiskt sätt för att optimera sin verksam- het. En studie från 2014 visar hur 12 av de största 17 svenska industriföretagen verkli- gen är globala. De har produktiva verksamheter i flera delar av världen och har konsis- tent ökat andelen anställda utomlands.17

17 Se Vahlne & Xxxxxxxx (2014).

Tillväxtanalys studier visar också hur djupt Sverige är integrerad med de globala värde- kedjorna. De tillgängliga analyserna pekar på positiva slutsatser för Sverige. Inkomst- andelen av högutbildad arbetskraft i Sveriges GVC-inkomster har ökat, samtidigt som antalet arbetstillfällen för lågutbildade har minskat. Den förra effekten har varit större och de GVC-relaterade jobben har ökat i antal. Nya jobb har uppkommit främst i före- tagsnära tjänster och i arbetsuppgifter som föregår själva produktionsprocessen (främst FoU och design) eller kommer efter den (främst marknadsföring och underhåll efter försäljningen). Detta är också positivt eftersom de största faktorinkomsterna ofta är as- socierade med just de här faserna av produktionsprocessen, i motsats till den materiella produktionen och sammansättningen.18

Samtidigt har den fria importen gagnat den svenska konsumenten. Sverige har kunnat utnyttja den internationella arbetsfördelningen till svenskarnas fördel. Detta innebär också att Sverige har mycket att förlora om den långfristiga trenden mot djupare inter- nationell arbetsfördelning bryts.

En omfattande politisk reaktion mot den hittills rådande formen av globaliseringen är dock i gång i flera länder. Xxxxxx Xxxxxx valseger i USA har föranlett en politisk omorientering där USA ifrågasätter den internationella rättsordningen som har un- derstött en kontinuerlig avreglering av produktionsfaktorer. Storbritanniens Brexit-

folkomröstning är också ett slag mot den fria rörligheten av produktionsfaktorer, trots att EU-utträdets brittiska förespråkare verkar vara en politiskt brokig skara med många och varierande politiska agendor. I många europeiska länder ser man en förstärkning av den nationalistiska högern och den politiska extremvänstern, som båda ifrågasätter den fortsatta internationaliseringen av ekonomin.

Protesten kan analyseras utifrån både en deskriptiv och en normativ synvinkel:

• Vad är den kausala anledningen till ifrågasättandet av globaliseringen, så som den hittills har utvecklats?

• I vilken mån är kritiken mot globaliseringens spelregler motiverad? Hur borde den hanteras, nationellt och internationellt?

Det verkar klart att den politiska reaktionen mot globaliseringen åtminstone delvis har att göra med dess effekter på inkomstfördelningen. Den upplevda ekonomiska orättvi- san är inte den enda orsaken, men analyser av Xxxxxx Xxxxxx väljarstöd, samt Brexit- folkomröstningen, antyder starkt att avvisandet av globaliseringens effekter har kor- relerat med väljarnas ekonomiska utsatthet.19 En färsk analys av Sverigedemokraternas politiska understöd antyder också starkt hur ekonomisk utsatthet spelar roll för natio- nalismen i Sverige, trots att just denna studie fokuserar mer på arbetslinjepolitikens än globaliseringens effekter, se Dal Bo m.fl. (2018).

Det handlar inte om något enkelt samband, eftersom protesten mot ekonomisk libera- lism innefattar också mycket annat såsom nationalism, rasism och främlingsfientlighet.

18 Tillväxtanalys (2014).

19 Fetzer (2018) rapporterar en minutiös analys som visar ett starkt samband mellan det politiska understödet för UKs självständighetsparti UKIP och ekonomisk utsatthet.

Ändå finns det en tydlig koppling till ekonomisk utsatthet.20 Migration spelar uppen- barligen också en stor roll, allteftersom det verkar svårt för väljarkåren i många länder att särskilja arbetskraftsinvandring och asylsökanden.

3.2.1 En förutsebar protest

Ändå verkar det klart att protesten mot fortsatt global ekonomisk integration inte borde ha överraskat. Nationalekonomkåren och de politiska beslutsfattarna har utgått från den komparativa fördelens standardresultat, vilket säger att en djupare internationell arbetsfördelning gagnar alla länder som deltar i den. Ett annat standardresultat är dock att reallönerna för de rika ländernas lågutbildade arbetskraft sjunker – i frånvaro av an- dra strukturförändringar – när de öppnar upp sina ekonomier för internationell handel. Denna faktor har inte i tillräcklig grad beaktats av de nationalekonomer och politiska eliter som varit förespråkare för globaliseringen.21 Detta ska inte tolkas så att djupare globalisering alltid leder till ökade löneskillnader. Det finns många andra krafter som påverkar ekonomin när utbildningsnivån och den allmänna teknologiska nivån stiger och nya och produktivare näringsgrenar dyker upp. Ändå är det bra att beakta att för- djupad globalisering, i frånvaro av andra mekanismer, leder till ökande löneskillnader.

Uppfattningen om globaliseringens fördelningseffekter förstärks av empiriska skatt- ningar. Det är förstås omöjligt att fullt ut bestämma proportionerna av orsakerna till den observerade förändringen av inkomstfördelningen. Den beror delvis också på den teknologiska utvecklingens asymmetriska effekter. Ändå talar både ekonomisk teori och empiriska skattningar för att globaliseringen verkar spela en stor roll här.

Xxxxxx Xxxxxxxxx berömda elefantkurva delar hela världens befolkning i 20 inkomst- grupper och skattar förändringen av var grupps inkomst under de två årtiondena 1988-2008 (se Figur). Låginkomsthalvan har ökat sina inkomster tydligt, ända fram till

ungefär den 70 percentilen. Den nedre delen av den ”rika världen” har däremot sett sina inkomster stagnera, och den allra bäst lottade gruppen har också väsentligt ökat sina inkomster. Det är viktigt att förstå att kurvan alltså representerar hela världen och inte motsvarar utvecklingen i enskilda länder. Det är inte så att den lägre medelklassen eller arbetarna i Sverige skulle ha släpat efter, och många LO-grupper har kunnat erhålla tillfredsställande reallöneökningar under de 20 senaste åren. Däremot finns det andra länder där många löntagargrupper inte sett sina inkomster öka.22

Elefantkurvan pekar på globaliseringens förtjänster men samtidigt på eventuella poli- tiska problem. Om en sådan utveckling hade observerats på nationellt plan, skulle den förstås betraktas som en framgång. En stor del av världens befolkning har tack vare den internationella marknadsekonomin kunnat lyfta sig ut ur fattigdomen. Samtidigt finns det ett ganska sannolikt samband mellan Kinas och Asiens inträde i världsekonomin och stagnerande löner bland många löntagargrupper i de gamla rika länderna.

Detta ska förstås inte tolkas som så att elefantkurvan fullt ut kan tillskrivas just globa- lisering. Det är många andra faktorer i spel också, såsom teknologisk utveckling och

20 Se Gobinath (2017) s 21.

21 Stiglitz (2018) och Xxxxxx (2018a) framför denna kritik energiskt. 22 McKinsey (2016).

bristfälliga utbildningssystem. Dessutom har globaliseringen gynnat breda befolknings- grupper i de gamla rika länderna, i och med att många har kunnat köpa billiga asiatiska varor. Man ska alltså inte skylla globaliseringen för alla dessa problem, men man ska beakta dess sannolika effekter.

World

5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65 70 75 80 85 90 95 99 100

Percentile of global income distribution

Real PPP income change (in percent)

Diagram 3.1 Inkomstförändring för 21 klasser av percentiler, hela världen, 1988-2008

Källa: Xxxxxx Xxxxxxxxx00.

Globaliseringen är alltså sannolikt en viktig bidragande faktor till motreaktionen. Dess- utom finns det anledning att tro att en allt djupare globalisering har en successivt större och större inverkan på inkomstfördelning och en successivt mindre och minde (positiv) inverkan på totalinkomsten.

Detta har betonats av Harvard-nationalekonomen Xxxx Xxxxxx vid flera tillfällen (Rodrik 2018b). Det så kallade Stolper-Samuelson-teoremet prognostiserar att när slutna ekonomier öppnar upp sig för internationell handel, är ett obönhörligt resultat att någon grupps reallön kommer att falla, trots att alla länders bruttonationalprodukt ökar. Detta resultat visades först i en modell med två länder, två produkter och två typer av arbetare. Det har dock generaliserats till ett ganska starkt resultat som håller även i en mer komplicerad ekonomisk modell: så länge den ”enklare” industrin inte fullt ut försvinner från det rikare landet, måste en ökad ekonomisk integration genom interna- tionell handel resultera i en lägre reallön för de som arbetar i de enklare yrkena.24 Detta är en insikt som de flesta ekonomiska rådgivare har varit medvetna om, men som ändå har spelat en underordnad roll i just handelspolitiken. Globaliseringen genererar alltså obönhörligt några förlorare.

23 Vi tackar Xxxxxx Xxxxxxxxx som gjorde diagrammets dataunderlag tillgängligt för oss. 24 Rodrik (2018b) presenterar ett enkelt bevis för detta resultat.

Än mer relevant är att den tradeoff som finns mellan effektivitetsvinsten och fördel- ningskonsekvenserna lär bli alltmer ogynnsam, ju längre den internationella integratio- nen har pågått. Detta kan intuitivt förstås genom att beakta att en importtull är teore- tiskt lika med en skatt, och en skatts effektivitetsskador ökar ungefär i kvadratisk takt med nivån av skatten. Detta innebär att avkastningen av ytterligare nya handelsavtal sjunker i takt med att handelshindret blir mindre. Omfördelningseffekterna styrs däre- mot av ett ungefär linjärt samband med förändringen av skatten (handelshindret) och är oberoende av hindrets nivå. Slutsatsen är att kvoten effektivitetsvinst/fördelningsef- fekt konvergerar till noll när handelshindren successivt avvecklas.

Xxxxxx (2018b) sammanfattar studier av de senaste handelsavtalens effekter i ljuset av denna enkla teorianalys. Främst handlar det om NAFTA samt Kinas inträde i WTO. NAFTAs effekter på löner är obefintliga för de flesta amerikanska löntagare, men det finns några grupper där effekten är rätt så stor. Förlusterna koncentrerar sig på vissa branscher och vissa geografiska områden. Regioner som påverkades av slopade tariffer uppvisade betydligt lägre löneökning än de områden som inte påverkades av avtalet. Effekten var tydligast för arbetare som inte hade någon gymnasial utbildning. Effekten på vissa industrier var också tydlig. Samtidigt bedömdes de positiva effekterna på den amerikanska ekonomin vara blygsamma. Likadana slutsatser har dragits från studier som gäller Kinas inträde till WTO.

3.2.2 Hur sannolik är en uppbromsning av globaliseringen?

I tabellen ovan bedömde vi sannolikheten av en ”backlash” mot globalisering som mått- lig. Vi ser nu politiska reaktioner mot globaliseringens effekter både i Europa och i USA. USA:s framtida politiska inriktning är på många sätt avgörande. Efter andra världskri- get har USA varit den dominerande aktören, som aktivt har medverkat för en liberal världsekonomi med de spelregler som motsvarar tänkandet i de gamla rika länderna.

Det är ganska oklart om globaliseringen kan fortsätta i en värld där USA:s ekonomiska tyngd minskar och/eller dess politiska inriktning utvecklas mot mer isolationism. En ganska plausibel framtidsbild kan vara en fortsatt regionalisering, så att världsmarkna- den kanske inte blir protektionistisk men faller sönder i regionala block.

USA:s nya politiska inriktning med Xxxxxx Xxxxxx irrationella isoleringspolitik kan betraktas som en tillfällig villoväg. Omorienteringen av den ekonomiska politiken kan ändå visa sig varaktigare än Xxxxxx Xxxxxx presidentskap. USA blev den globala eko- nomins huvudarkitekt när dess relativa vikt i världsekonomin var betydligt större. Strax efter andra världskriget stod USA för ungefär en tredjedel av världens bruttonational- produkt. Nu är andelen ca en femtedel. Detta minskar sannolikt också den politiska att- raktionen, inom USA, för att agera internationellt och ta ett stort världspolitiskt ansvar.

Vad kan protesten få för effekter?

Det finns ingen forskarkonsensus om hur omfattande de ekonomiska förlusterna kan bli om trenden mot ökad globalisering bryts. I första hand kan man försöka skatta ef- fekterna av ett handelskrig där olika parter besvarar den andras tullhöjningar med egna. Jämfört med tidigare årtiondens världsekonomi är dagens globaliserade världsekonomi dock integrerad på ett djupare sätt, genom att den internationella handeln omfat-

tar även insatsvaror. Ungefär tre fjärdedelar av världshandeln består av transaktioner

mellan företag som köper insatsvaror eller investeringsvaror eller tjänster som tjänar produktionsprocessen (OECD 2015).

En effekt av denna sammanvävda globalekonomi är att det är mindre attraktivt för ett enskilt land att försöka skydda ekonomin från internationell handel. Om man sätter tullavgifter för utländska produkter, drabbas inte bara konsumenten men också de delar av den egna ekonomin som är beroende av utländska insatsvaror och tjänster. Tullarna försämrar alltså landets egen konkurrenskraft, i stället för att bara drabba den inhemska konsumenten.

Givet att ett land initierar tullavgifter, är det dock svårare att bedöma om GVC-struk- turen lindrar eller förstärker deras effekter på resten av världen. Om USAs handels- krigsaktioner inte bemöts, verkar det dock rimligt att förmoda att just den amerikanska ekonomin drabbas mest. Resten av världen kan fortsätta öka sin handel, och endast USA-transaktionerna berörs för dessa länder. Dessutom kan resten av världen fortsätta träffa ”djupare” handelsavtal som är speciellt designade för att understödja den smidiga funktionen av globala värdekedjor. I ljuset av detta verkar det än mer relevant än förut att inte låta sig dras in i en spiral av handelskrigsåtgärder. Detta är en stor skillnad gent- emot 1930-talets läge och är hoppingivande om hur president Xxxxxx åtgärder kom- mer att påverka handelspolitiken i resten av världen.25

De preliminära skattningar som gjorts antyder ändå att effekterna av Xxxxxx hittills införda tullavgifter kommer att vara begränsad.26 Även om ett fullständigt handelskrig skulle bryta ut, skulle dess effekt på den totala världsekonomin enligt Xxxx Xxxxxxx (2018) vara endast 2-3% av BNP. Världshandeln skulle naturligtvis sjunka betydligt mer, med tiotals procentenheter, och Sverige skulle som en väldigt öppen liten ekonomi lida mycket.

Vad är en god väg framåt?

Den grundläggande orsaken för globaliseringens politiska motgångar ligger i förlorar- nas upplevelse av utsatthet eller känsla av att vara förlorare. Den rationella lösningen skulle därför vara att skapa mekanismer som fördelar globaliseringens fördelar på ett jämnare sätt. För nordbor är detta en bekant och rimlig tankegång, eftersom själva framgången för de nordiska samhällena bygger på ett dylikt utbyte. Socialförsäkringar och det subventionerade utbildningssystemet samt omfördelningen via skatter och transfereringar har inneburit att ekonomisk öppenhet och strukturförändring har varit en attraktiv ekonomisk strategi även för arbetarklassen.

Globaliseringens stora inbyggda motsättning är att den förs framåt i handelsförhand- lingar utan någon koppling till dylika mekanismer. Av naturliga skäl – i frånvaro av en global välfärdsstat – finns det ingen motsvarande politisk process som skulle säkerställa globaliseringens fortsatta politiska understöd. Beakta att globaliseringen ändå är en entydigt bra affär för de fattiga ländernas arbetare och de rika ländernas bättre avlönade och bättre utbildade personer. Den blygsamma utdelningen för medelklassen och sär-

25 Se Ruta (2017), i synnerhet s 17 samt Laget m fl. (2018).

26 Xx Xxxxxxx (2018).

skilt den lägre medelklassen verkar dock få fatala konsekvenser i de länder som inte har någon intern omfördelningsmekanism, dvs. just de ekonomiskt liberala anglosaxiska länderna Storbritannien och USA.

Någon global välfärdsstat kommer inte att uppstå, men det finns ändå ett och annat som kan föras in i den internationella ekonomiska politikens agenda. Det är sant att handelsförhandlingar under de senaste åren har präglats av företagens och särskilt storföretagens intressen. Som Xxxx Xxxxxx i en annan uppmärksammad uppsats har betonat27, innefattar moderna handelsavtal många kontroversiella delar som inte kan avgöras utifrån en lika enkelt teoretisk måttstock som tullar. Fundamental ekonomisk teori säger att det alltid är bättre för den totala inkomsten om länderna avskaffar han- delshindren; men det finns inte någon lika enkel måttstock för många andra ekono- miska frågor som ändå borde tillhöra alla länders egen politiska kompetens. Det kan röra sig om:

• sociala standarder och arbetarskydd i produktionen

• patentskydd och skydd av intellektuella och icke-materiella rättigheter

• miljönormer

• gränsdragningen mellan privat och offentlig produktion av välfärdstjänster

• skatteavtal mellan länder

Enligt Xxxxxx (2018c) har starka företagslobbys i onödigt hög grad kapat förhandlings- agendan även i frågor som inte har med traditionella handelshinder att göra.

Det politiska dilemmat är dock djupare än handelspolitiskt. Även om kritiken mot den hittills avancerade globaliseringen är motiverad, är ökande protektionism inte ett svar på utmaningen. Protektionismen riskerar att skapa en ond cirkel där de rika länder- nas fattiga, de som protesterat mot globaliseringen, blir än fattigare och fortsätter att understödja politiker som inte jobbar för en djupare internationell arbetsfördelning. Protektionism är alltså en felaktig politik, på samma sätt som det är felaktigt att endast tolka den internationella handelns fördelar utifrån bytesbalansutskottet.

I stället borde alla länder nationellt forma sina politiska institutioner så att globa- liseringen blir mer inkluderande. Här handlar det om nationella institutioner som omfördelar globaliseringens vinster, men också om internationella avtal som i större utsträckning tar hänsyn till andra faktorer än den fria rörligheten av produktionsfak- torer. Det finns dock inte några starka internationella institutioner som säkerställer ett sådant politiskt program. Xxxxxx Xxxxxxxx (2017) vädjar till ”nordiska” institutioner som en förebild för hur globaliseringen bör hanteras, men han kan inte heller komma fram med några omfattande lösningar som skulle kunna bli en del av den internationella policydebatten. I stället skriver han löst om ett nytt samhällsavtal som påminner mycket om det som gjorts i Norden. Det är dock svårt att se hur länder som USA och Storbri- tannien under överskådlig tid skulle avancera just i den riktningen.

27 Rodrik (2018c).

3.3 KAPITAL MED FOSTERLAND

– NÄRINGSPOLITIKEN UNDER KINAS TIDSÅLDER

Sveriges ekonomiska politik har utgått från en öppen och konkurrensfrämjande ideologi. Statliga subsidier eller statlig planering av näringsstrukturen har inte varit på beslutsfattarnas agenda. Däremot har man försökt skapa en ekonomisk omgivning som främjar konkurrens, både inom landet och på den globala marknaden. Samtidigt har socialpolitiken och omfördelning bidragit till att kontinuerlig strukturförändring förblir politiskt och socialt acceptabel. Sveriges ekonomiska framgång bygger på en kontinuer- lig process av kreativ förstörelse.28 Näringspolitiken har utgått från ett djärvt deltagande i den globala marknaden och godkännande av den hittills upplevda globaliseringens spelregler. Sverige har gjort mycket enligt den nationalekonomiska läroboken och har anpassat sig bra till den typ av globalisering som än så länge varit i gång. I det föregå- ende avsnittet påstod vi att Sverige med sina omfattande trygghetsnät t.o.m. är politiskt bättre utrustat för globaliseringen än de mer renläriga liberala anglosaxiska länderna.

Den globala ekonomi som nu formas och vars spelregler diskuteras kan dock i framti- den komma att se annorlunda ut. Skälet till detta är Kinas enorma och växande bety- delse och dess medvetna tillväxtstrategi. Tillväxtstrategin respekterar inte de regler och principer som hittills styrt globaliseringen. “Västvärlden”, främst Europa och USA, har verkat för en gradvis ökning av ekonomisk öppenhet, främst inom ramarna av WTO. I första hand har man strävat mot frihandel av varor och därefter tjänster. Man har också verkat för allt friare internationella investeringar och etablering av bolag till utländska marknader genom direkta investeringar samt övertaganden. Man har försökt skapa juri- diska ramar för att utländska investerares tillgångar, både materiella och immateriella, skyddas på samma sätt som inhemska. Nya internationella handelsavtal utgår från att inhemska och utländska bolag konkurrerar utan att konkurrensen snedvrids av statliga subsidier till inhemska företag.

Kina är en stor och växande del av världsekonomin. Kina bestämmer förstås inte ensam den framtida globaliseringens internationella regelverk, men man kommer sannolikt att utöva ett växande och stort inflytande. Den internationella rättsordningens traditionella arkitekt, USA, verkar vara på politiska villovägar och EU:s betydelse riskerar att minska på grund av av sin demografi. Tillväxtekonomierna, med Kina i spetsen, kommer däre- mot att öka i betydelse, i och med att de fortfarande kan njuta av en hög “catching up”

-tillväxttakt.

Kina strävar nu mot att snabbt komma i kapp de teknologiskt avancerade västländerna och samtidigt öka sin närvaro i alla delar av världsekonomin genom övertagande och direktinvesteringar. Kinas investeringsstrategi och strategi mot utländska bolag har stu- derats intensivt. En röd tråd verkar vara investeringar i länder med råvarutillgångar, och en annan är att motverka andra länders ekonomiska samarbete med Taiwan.29

För Sveriges och andra rika länders industri är dock allra viktigast att förhålla sig till Ki- nas politik som syftar till snabb teknologisk överföring. Kinas beslutsfattare vill komma

28 Några empiriska analyser av dessa processer presenteras i Xxxxxxxxxx (2016). 29 Se Tuman och Shirali (2017).

i kapp västländers teknologiska kunnande. Detta är i och för sig ett fullständigt legitimt och motiverat syfte. Det finns dock bevis för att Kinas strategi inte kan betraktas som fullständigt “schysst”. Istället har den betecknats som en tvångsöverföring, “forced tech- nology transfer”.30

Strategin består av flera delar som nu utmanas av västländer:

• Om ett västerländskt multinationellt företag vill få access till den kinesiska markna- den, kräver landets myndigheter ofta att företaget bildar ett joint venture -partner- skap med ett kinesiskt företag och överför sitt teknologiska kunnande till det. Detta har observerats i många branscher. Kinas marknad för t ex motorfordon är enorm, och landet har krävt att västerländska och japanska biltillverkare sätter upp joint venture -partnerskap om de vill sälja bilar i Kina. Ett annat exempel är Kinas tele- kommarknad och marknaden för informationsteknologi. Västerländska bolag kan på grund av Kinas internetcensur inte operera fritt i landet. I stället tvingas de söka samarbetspartners som sannolikt så småningom kan bli konkurrenter. Konkurrensen bland västerländska bolag säkerställer att Kina ändå kan attrahera bolag som är vil- liga att samarbeta.

• Kina respekterar inte upphovsrätten till intellektuell kapital (IPR, intellectual proper- ty rights) eller äganderätten av teknologier. Intellectual property rights, IPR är en del av världshandelsorganisations WTOs avtalsmängd31 och främjas också av en separat organisation, WIPO (World Intellectual Property Organization). Det finns mycket belägg för att Kina respekterar dessa rättigheter bristfälligt. Det handlar om kränk- ning av patent, copyright samt varumärken. Kränkningarna är frekventa och Kinas rättsväsende skyddar inte riktigt de utländska innehavarna av dessa rättigheter.32

• Kinas statliga bolag disponerar över implicita och explicita statliga subsidier, vilket möjliggör strategier och agerande som snedvrider konkurrensen. Statsägda bolag har bättre möjligheter att agera inom Kina än andra bolag. Statsägda bolag är ett in- strument för landets regering och Kinas kommunistiska parti, så att de inte behöver maximera vinster. Detta syns tydligt i deras resultat.33 Som beskrivs av Branstetter (2018), om Partiet vill skapa en inhemsk industrisektor med uppdaterad teknologiskt kunnande, kan ett kinesisk statsägt bolag insistera på att ett utländskt bolag som säljer investeringsvaror också överför teknologiskt kunnande, även om detta gör att affären blir dyr för det statsägda bolaget. Statsägda bolag agerar alltså som effektiva köpare av västerländsk teknologi. Dessa bolag verkar också stå för en viktig del av Kinas direkta utländska investeringar, vilket innebär att de delvis kan betraktas som regeringens politiska armar.34

Många av dessa problem har att göra med Kinas annorlunda politiska och juridiska kultur. Kina är ett lagstyrt samhälle, men västländernas grundläggande idé om att även

30 Se Branstetter (2018) och Xxxxxxx, Xxx och Xxxxxxxxx (2017).

31 TRIPS, Agreement on Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights, förhandlades fram under den så kallade Uruguayrundan.

32 Se Brander, Xxx och Xxxxxxxxx (2017). 33 Xxxxxx-Xxxxxxx och Xx (2017).

34 Se Morck m fl (2008).

regeringen måste lyda lagen har aldrig accepterats av Kinas kommunistiska parti. Kinas regering och myndigheter kan därför i hög grad agera utan några juridiska begräns- ningar. Kinas konfucianska politiska kultur sätter generellt mindre värde på individen och dess rättigheter.

Dessa mekanismer har analyserats teoretiskt och empiriskt. Holmes m. fl. (2011) framför en teoretisk modell som visar hur Kinas politik främjar utländska investeringar och bidrar därmed till landets teknologiska framsteg. Det finns dock också ganska övertygande teoretiska argument för att ett strängare skydd för utländska patent- och IPR-rättigheter skulle resultera i ett än snabbare flöde av nya teknologier till Kina (se Xxxxxxxxxx och Segerstrom 2011). Här handlar det om de västerländska bolagens incitament för att investera i Kina, och investera på ett sätt som använder och sprider bolagens modernaste teknologier. Om upphovsrätten till teknologin eller IPR-kapitalet inte respekteras i Kina, skyddar de västerländska bolagen sin portfölj av kunnande ge- nom att inte engagera sig i affärsmässigt givande samarbete med kinesiska agenter. Det verkar rimligt – och det påpekas ibland i diskussioner med kinesiska forskare – att det bristfälliga skyddet för intellektuella rättigheter är en broms inför tillväxten av kinesiska företag, helt oavsett om västerländska bolag är inblandade. Kinesiska företag är alltså onödigt försiktiga med sina R&D –investeringar, eftersom de inser att deras innovativa tekniker lätt kan kopieras av andra kinesiska företag. Kinas politik är alltså inte nödvän- digtvis den bästa politiken för landet.

Nordiska och västerländska företag säljer numera sina produkter ofta som en del av ett större servicekoncept. Man kombinerar teknologi och affärsmannaskap, så att en hiss försäljs som en del av ett kontinuerligt servicepaket. Än så länge har Kina kanske

inte varit lika skicklig med just sådana strategier, som också i viss mån upprätthåller de västerländska bolagens försprång på den kinesiska marknaden. Det är dock sannolikt att Kina så småningom också lyckas anställa personal som har samlat på sig just sådan expertis från västerländska bolag. T ex har Huawei etablerat sig i Kista och rekryterar gärna från Ericsson.

Utöver sådana strategier som med viss fog kan betecknas som oschyssta, strävar Kina också mot att genom portföljinvesteringar överta teknologiskt avancerade företag i län- der som USA och Tyskland.35 Ett uppmärksammat fall var Kinas försök att förvärva det tyska robotikföretaget Kuka. Dessa initiativ är inte förkastliga, men de har av naturliga skäl mottagits med viss alarmism i bland annat Tyskland och USA. Det är inte heller osannolikt att kinesiska investeringsbolag försöker förvärva nordiska bolag som Nokia och Ericsson. Denna strategi kan ibland betraktas som ett substitut för försöket att till- skansa sig västerländsk teknologi inom joint venture -partnerskap. Exempelvis kan man spekulera att förvärvandet av Volvo Cars var ett resultat av att joint venture -strategin inte riktigt hade fungerat.

När de gamla rika ländernas relativa inflytande i världsekonomin minskar, kan man förstås inte utgå från att den internationella ekonomins spelregler förblir oförändrade. Internationellt umgänge gagnar alla länder, och det är legitimt att tillväxtekonomier

35 Poplawski (2017).

söker vägar som inte motsvarar de som västerländska politiska filosofier än så länge har understött. Den så kallade “Washington-konsensusen” har utgått från en skarp skilje- linje mellan privat verksamhet och statliga stödåtgärder. Staten borde inte snedvrida konkurrensen mellan privata agenter. Det borde dock vara politiskt legitimt för alla länder att forma sina egna tillväxtstrategier, och det är också sant att många ganska framgångsrika länder efter andra världskriget först har byggt sin ekonomiska tillväxt på en interventionistisk strategi.36 Den neoklassiska eller liberala konsensus-uppfattningen är trots allt en ganska färsk doktrin och beslutsfattarna i de asiatiska länderna kan med fog tycka att det måste vara tillåtet att främja ekonomisk tillväxt och teknologiskt kun- nande med mindre renläriga strategier.

Konsekvenser – för allas välfärd och för den svenska industrin

Ekonomiska implikationer av Kinas burdusa tillväxtstrategi kan bedömas ur den glo- bala allmännyttans perspektiv och den svenska industrins perspektiv. Om man betrak- tar den globala ekonomin i sin helhet, vållar bristande skydd av västerländsk teknologi sannolikt negativa effekter för den globala ekonomin – eftersom den kan leda till för lite teknologiöverföring – enligt den teoretiska förklaring som presenteras utförligt av Xxxxxxxxxx och Xxxxxxxxxx (2011). Det skulle alltså gagna alla om Kina visade större respekt för äganderätten av teknologi, så att den skulle överföras mot lämplig ersätt- ning, och teknologiska innovationer därigenom skulle spridas i högre utsträckning än i dag. Ett likadant argument förs fram mer intuitivt av Xxxxxxx och Xx (2017), som föreslår att EU och Kina tar fram ett avtal om utländska investeringar, där båda parter gör koncessioner om den andra partens möjligheter till marknadsinträde.

Man ska också beakta att Kinas strategi är en övergångslösning för att komma ikapp de rikaste länderna. Om den är framgångsrik och lyckas att ta landet till den tekno- logiska fronten på många branscher, intensifieras den globala konkurrensen bland de mest avancerade bolagen. Detta är bra för konsumenten i både Kina och de gamla rika länderna. Enligt gängse schumpeteriansk tillväxtteori leder denna intensivare konkur-

rens så småningom till mer innovationsverksamhet överallt.37 “Förlorarna” är i detta fall möjligen de västerländska bolag som förlorar sina exklusiva teknologier.

Världsekonomin är inte ett nollsummespel. Allt annat lika är den svenska konsumen- tens ställning desto bättre, ju produktivare resten av världen är. Om Kina lyckas till- skansa sig avancerade västliga teknologier, kommer den enligt normal ekonomisk teori att använda dem för att öka produktiviteten och därmed sänka priset på avancerade produkter på världsmarknaden. Detta motsvarar intressen av alla hushåll och företag i resten av världen, och även de svenska.

Till sist ska man också beakta att vi inte vet hur Kina kommer att bete sig om den eko- nomiska tillväxten bromsas upp ordentligt. Landet har nu bara varit en tillväxtekonomi och vi vet inte hur kinesiska företag agerar i en omfattande nedgång. Än så länge har man lagt ner gamla statliga industrier, men sysselsättningen har samtidigt växt snabbt

36 Frankrike, Japan, Sydkorea och Finland är prominenta exempel.

37 Det är en hypotes av den moderna schumpeterianska tillväxtteorin att det blir fler innovationer när konkurrensen bland de mest avancerade företagen intensifieras. Se Aghion m fl (2013).

i övriga delar av ekonomin. Den kinesiska arbetsmarknaden är i och för sig ganska flexi- bel, med ett stort antal visstidskontrakt.

Den svenska industrins perspektiv

Ur den svenska industrins synvinkel är Kinas aggressiva teknologiöverföring mer problematisk. Det är klart att svenska industriföretag vill vara med på den enorma kinesiska marknaden. Samtidigt vill man värna om sina bästa teknologier. Det svenska näringslivet verkar inte ha någon bestämd strategi här, och det är förstås svårt för även ett stort enskilt företag att välja sin internationaliseringsstrategi.

Några plausibla slutsatser från den svenska industrins synvinkel är:

• Det kan vara värdefullt att samordna krafter. Xxxxxx ägargrupper som Wallenberg- sfären kan spela en positiv roll här. Det kan vara klokt att vara mån om lokalisering av ledningsfunktioner och forskningsverksamhet, istället för en alltför renlärig libera- lism. Storlek kan vara en fördel i förhandlingar.

• I och med att Kinas teknologiska nivå ökar, blir samarbetet med kinesiska partners kanske mer ömsesidigt och den teknologiska överföringen kan ske i två riktningar.

• Det är säkert värdefullt att anlita EU:s politiska muskler för att förhandla nya avtal om utländska investeringar mellan Kina och Europa. EU och USA bör pressa för mer balanserade avtalskonstruktioner med Kina.

• Det är värdefullt att vara med i EU:s Kina-politik, men Sveriges bästa strategi kan bero på vad andra länder gör. Om Tyskland eller andra länder går mot mer industri- ell protektionism och försöker begränsa möjligheten för kinesiska företag att inves- tera i inhemska företag, är det inte uppenbart hur Sverige bör reagera. Kanske blir det en fördel för den svenska industrin att fortsätta sin öppenhet och bilda strategiska partnerskap med Kina.

• Någon statsstyrd närings- och forskningspolitik kommer knappast att vara lösning- en. Ändå borde man fundera över vad staten och näringslivet tillsammans kan göra för att förbättra svenska internationella bolags förhandlingsposition gentemot Kina. Sveriges allmänna ”pro-market” -attityd kanske skulle aningen justeras till en ”pro- business” -riktning.

• Forsknings- och utvecklingsinsatsers volym beror på utbudet av kunniga forskare och utvecklare. Ett land som Sverige bör satsa på utbudssidan här. Om Sverige är ett bra land för avancerade forskare att bosätta sig i, kommer en stor del av forsk-

ningsinsatserna ändå att bedrivas här och deras kostnad kan hållas på rimliga nivåer. Högkvalificerad arbetskraft är en rörlig resurs som endast i liten utsträckning styrs av Kinas näringspolitik.

REFERENSER

Xxxxxx, P., Xxxxxxx,U. och Xxxxxx, P. (2013). What do we learn from schumpeterian growth theory? NBER Working Paper 18824, February 2013.

Xxxx, X. och Xxxxxxxxxx, X. (2015). En strategi för Finland. Statsrådets kanslis publika- tionsserie 6/2015, Helsingfors, Finland.

Xxxxxxx, J.A., Xxx,V. och Xxxxxxxxx,I. (2017). China and intellectual property rights: A challenge to the rule of law. Journal of International Business Studies 48, 2017, s 908-921.

Branstetter, L. G. (2017). China’s forced technology transfer problem -- and what to do about it. Peterson Institute for International Economics Policy Brief 18-13, June 2018.

Xxx Bo, E., Xxxxx,F., Xxxx Xxxxx,O., Xxxxxxx,X. och Xxxxxx,X. (2018). Economic losers and political winners: Sweden’s radical right. Uppsats, augusti 2018. xxxxx://xxxxx.xxxxxx. com/file/d/115uMhYnCNqt_sb48R38uU4Tn3gldeaeq/view

Xxxxxx, X. (2018). Did austerity cause Brexit? Working Paper, Coventry: University of Warwick, Department of Economics, Warwick economics research papers series 1170.

Xxxxxx-Xxxxxxx, X. och Xxxxxxx Xx (2017). How to handle state-owned enterprises in EU-China investment talks. Bruegel Policy Contribution, Issue n 18, June 2017.

Xxxxxxxx, X. (2017). Rethinking macroeconomic policy: international economy issues. Paper prepared for the conference on “Rethinking macroeconomic policy IV”, organized by the Peterson Institute for International Economics. Harvard and NBER, October 10, 2017. xxxxx://xxxx.xxx/xxxxxx/xxxxx/xxxxxxxxx/xxxxxxxx00000000xxxxx.xxx

Tillväxtanalys (2014). Competing in Global Value Chains. PM 2014:10, Tillväxtanalys.

Xxxxxxxxxx, P. och Xxxxxxxxxx, P.S. (2011). North-South trade with multinational firms and increasing product variety. International Economic Review, vol. 52, no. 4, 2011, pp. 1123–1155.

Xxxxxx. X. X., XxXxxxxxx,E.R. och Xxxxxxxx.E. (2011). Technology Capital Transfer. Fede- ral Reserve Bank of Minneapolis Working Paper 687, November 2011.

Xxxxx, X., Xxxxxx,X., Xxx,L.D. och Xxxxxx, X. (2018). International Joint Ventures and Internal versus External Technology Transfer: Evidence from China, CEPR Discussion Paper 12809.

Laget, E., Osnago,A., Xxxxx,N. och Xxxx,M. (2018). Deep Trade Agreements and Global Value Chains. World Bank Group; Macroeconomics, Trade and Investment Global Prac- tice, Policy Research Working Paper 8491, June 2018.

McKinsey Global Institute (2016): Poorer than their parents. Flat or falling incomes in advanced economies. July 2016. xxxxx://xxx.xxxxxxxx.xx x/x/xxxxx/XxXxxxxx/

Featured%20Insights/Employment%20and%20Growth/Poorer%20than%20their%20 parents%20A%20new%20perspective%20on%20income%20inequality/MGI-Poorer- than-their-parents-Flat-or-falling-incomes-in-advanced-economies-Full-report.ashx

Xxxxx, X., Xxxxx,B. och Xxxxxxx Xxxx (2008). Perspectives on China’s outward foreign direct investment. Journal of International Business Studies 39, 2008, s 337-350.

OECD (2015). Trade policy implications of global value chains. OECD Trade and Agriculture Directorate, November 2015. xxxxx://xxx.xxxx.xxx/xxx/xxxxx-xxxxxx-xxxxx- cations-gvc.pdf

Xxxxxxxxx, X. (2017). Capital does have a nationality: Germany’s fears of Chinese invest- ments. OSW (Centre for Eastern Studies) Commentary number 230, 25.1.2017.

Ruta, M. (2017): Preferential Trade Agreements and Global Value Chains. Theory, Evidence and Open Questions. World Bank Group; Trade and Competitiveness Global Practice Group, Policy Research Working Paper 8190, September 2017.

Xxxxxx, X. (2018a). Straight talk on trade. Ideas for a sane world economy. Princeton University Press 2018.

Xxxxxx, X. (2018b). Populism and the economics of globalization. Journal of Interna- tional Business Policy 2018. xxxxx://xxxxxxx.xxxxxxx.xxxxxxx.xxx/xxxxx/xxxxxxxxxx/xxxxx/ populism_and_the_economics_of_globalization.pdf

Xxxxxx, X. (2018c). What do trade agreements really do? Journal of Economic Perspec- tives 32, 2, Spring 2018, s 73-90.

Xxxxxxxx, X. (2017). Making trade globalization inclusive. Paper prepared for the session on Inclusive Globalization at the AEA meetings, Philadelphia, January 2017.

Xxxxx, X.X och Xxxxxxx Xxxxx (2017). The Political Economy of Chinese foreign direct investment in developing areas. Foreign Policy Analysis 13, 2017, s 154-1677.

Xxxxxx, X. och Xxxxxxxx,I. (2014). The globalization of Swedish MNEs: Empirical evi- dence and theoretical explanations. Journal of International Business Studies. 45 (2014), s. 227-247-

Xxxxxxxxxx, X. (2018). Konkurrensutsatthet och konkurrenskraft. Svenskt Näringsliv, rap- port, maj 2018.

4. UTVECKLINGEN PÅ BOSTADSMARKNADEN

– HOTBILD MOT INDUSTRIN?

4.1 BOSTADSMARKNADEN OCH BYGGANDET

I det här kapitlet ska vi belysa orsakerna till nedgången på bostadsmarknaden. Hur allvarlig är den? Kan den få allvarliga konsekvenser för tillverkningsindustrin och den svenska ekonomin?

4.1.1 Ett expansivt byggande till slut

Byggandet har ökat kraftigt under senare år. Sverige hade länge ett bostadsbyggande som var ett av de lägsta i västvärlden i förhållande till befolkningen. Efter finanskrisen har bostadsbyggandet successivt ökat. År 2017 uppgick de totala bygginvesteringarna till 499 mdr kr i 2016 års priser, se tabell 4.1.

Tabell 4.1 Bygginvesteringarna 2016 och 2017, 2016 års priser

Bygginvesteringar, mdr sek	2016	2017
Bostäder	227,0	259,2
- nybyggnad	141,8	168,1
- ombyggnad	60,9	64,4
- fritidshus	11,2	13,4
- transaktionskostnader	13,0	13,2
Lokaler	142,7	152,0
- privat	87,0	88,8
- offentligt	55,8	63,2
Anläggningar	88,3	87,8
- privat	49,8	47,7
- offentligt	38,5	40,1
Summa	458,0	499,0

Källa: Byggkonjunkturen nr 1, 2018, Sveriges Byggindustrier

Det utgör nära 11 procent av Sveriges BNP. En nedgång i bygginvesteringarna skulle därmed direkt få stor effekt på tillväxten i den svenska ekonomin. Det är en snabb uppgång i bostadsbyggandet som lyft bygginvesteringarna till den nuvarande nivån. Sveriges Byggindustrier beräknar att ökningen av investeringarna i nybyggda bostäder uppgick till 19 % i fasta priser 2017. De låga räntorna och de stigande bostadspriserna har bidragit till att bostadsbyggandet ökat under flera år, men anses ändå inte matcha det underliggande behovet.

Inflyttningen till storstäderna samt invandringen har angivits som en orsak till att bostadsbyggandet måste öka kraftigt. Enligt Boverkets behovsanalys (Eriksson 2018) behöver Sverige tillföras 535 000 bostäder under perioden 2018–2025.

Tabell 4.2 Xxxxx påbörjade lägenheter 2008–17

Flerbostadshus		Småhus	Totalt
2008	11,3	10,3	21,6
2009	9,4	8,3	17,7
2010	18,1	9,4	27,5
2011	18,5	8,3	26,8
2012	15,8	5,5	21,3
2013	23,8	6,7	30,5
2014	28,1	8,6	36,7
2015	36,9	11,1	48,0
2016	46,7	12,8	59,5
2017	51,2	13,8	65,0

Källa: Sveriges Byggindustriers bearbetning av SCB-statistik

Sveriges Byggindustrier uppskattar att finansieringen av ett byggande i den omfattning- en ligger kring 1700 miljarder kronor (intervju med Xxxxxxx Xxxxxxxx, Byggindustrier- nas chefekonom). I förhandlingarna om infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen ställdes långtgående utfästelser på kommunerna om bostadsbyggande som motpresta- tion för en utbyggnad av tunnelbanan och annan infrastruktur. Kommunerna kan sälja mark till byggbolagen men har själva svårt att styra över hur mycket som byggs. Av tabell 4.2 framgår antalet påbörjade lägenheter sedan 2008. Man har alltså inte kommit upp i Boverkets vision om 69000 lägenheter per år, men är bra nära.

Under senare år har priserna på bostadsrätter och småhus oavbrutet stigit, framför allt i storstäderna men även ute i landet och hushållens skuldsättning har följaktligen ökat. En stor del av bostäderna består av villor och bostadsrätter även om det också byggs många hyresrätter. Av de 51 000 lägenheter som påbörjades under 2017 var 25 000 bostadsrätter och 26 000 hyreslägenheter. Under 2017 ökade utbudet av bostadsrätter till försäljning från såväl befintliga bostadsrättsinnehavare som av nyproducerade lägenheter. Köparna var svårflirtade och priserna började falla. Nedgången som till en

början främst berörde bostadsrättsmarknaden i Stor-Stockholm spred sig sedermera till villamarknaden och i mindre utsträckning till de andra storstadsregionerna. Vad är or- saken till nedgången? För att försöka besvara den frågan är det nödvändigt att kortfattat beröra hur bostadsmarknaden fungerar.

4.1.2 En dysfunktionell bostadsmarknad

Bostadsmarknaden har under lång tid kännetecknats av regleringar, men blev en friare marknad efter 90-talskrisen38. Marknaden för hyresrätter reglerades under andra världs- kriget. Kapitalmarknaden var redan reglerad och man var orolig för att stigande bygg- kostnader skulle ge en splittrad hyresbild. Det var nära att hyresregleringen försvann redan på 1960-talet. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen lade redan 1967 fram en proposition om hyresregleringens avveckling. Denna drogs emellertid tillbaka efter kritik från folkpartiet som försökte göra politiska vinster på att fastighetsägarna skulle göra ökade vinster. Femtio år senare är hyresregleringen fortfarande i kraft, inlåsningseffekter stryper i och med det utbudet av hyreslägenheter, även om nybyggda hyreslägenheter inte drabbas. Men nybyggda hyreslägenheter uppfattas av allmänheten som dyra samtidigt som det finns en stor medvetenhet om att ägda bostäder under lång tid varit fördelaktiga. Övergången till bruksvärden under 1980-talet har i grunden inte ändrat effekterna av hyresregleringen. Före skattereformen 1990 var ränteutgifterna avdragsgilla gentemot tjänsteinkomster. Det innebar under lång tid en negativ real- ränta och de som hade möjlighet att ta bostadslån skaffade sig med fördel en villa eller bostadsrättslägenhet. Villamarknaden släpptes fri i samband med reformförsöken av bostadspolitiken 1967 och var länge expansiv. Med avregleringen av kreditmarknaden under 80-talet ökade efterfrågan ytterligare på villor och bostadsrätter. Hyresfastigheter i storstäderna kom att i ökad utsträckning omvandlas till bostadsrätter. Många för- väntade sig att skattereformen skulle skapa en lugnare prisutveckling. Men den långa räntenedgången när inflationen kom ned mot slutet av 90-talet gjorde finansieringen

av bostäder realt sett billigare och priserna på villor och bostadsrätter steg i pris. Efter

en kollaps i byggandet under den svenska finanskrisen 1990-93 kom byggandet i gång framför allt i storstadsregionerna som upplevde en inflyttning. I början av 1990-talet avvecklades räntesubventionerna till byggandet och man fick ett mer marknadsoriente- rat byggande i den bemärkelsen att efterfrågan från allmänheten kom att spela en större roll än tidigare.

2008 skedde en kraftig sänkning av fastighetsskatten. Det finansierades med införandet av en ränta på uppskjutna reavinster. Det ledde till en annan typ av inlåsningseffekt. De som ägt en villa eller bostadsrätt länge och sett sina barn flytta ut blir föga intresserade av att sälja och flytta till en mindre bostad, eftersom uppskovsräntan på den uppskjutna reavinsten är kännbar (precis som reavinstskatten är om man väljer att i stället betala denna). Populärt har uppskovsräntan kommit att kallas för flyttskatten, även om det naturligtvis inte är någon skatt. Den lägre fastighetsskatten sänkte bokostnaderna för villaägarna i storstäderna, men det kom att helt överskuggas av en drastisk nedgång i ränteläget efter Lehmann-kraschen. Såväl villa- som bostadsrättspriser kom att stiga, då hushållens bokostnader minskade. Befolkningsökningen bidrog också till ökad efter- frågan och från 2013 ökade bostadsbyggandet som framgick av tabell 4.2.

Med reformerna i början av 90-talet hade de flesta byggsubventioner avvecklats. Utan byggsubventioner har det dock varit svårt att få till stånd ett större byggande av hyres- rätter. Man har inte funnit något system att skapa en hållbar incitamentsstruktur för

38 Xxxxxxxxx m.fl. (2018) I kapitel 4 Kapitalmarknadsregleringarna och bostadsbyggandet efter 1942 gör Xxx Xxxxxxxx en utmärkt redogörelse för bostadspolitiken under efterkrigstiden.

att åstadkomma ett långsiktigt högre bostadsbyggande, annat än av ägda bostäder. Swedbanks boindex som visar kostnaden för bostadsförvärv i förhållande till hushållens disponibla inkomster visar att prisuppgången för ägda bostäder sedan 2008 kompen- serats av att boendekostnader fallit. Prisuppgången reflekterar alltså fundamentala faktorer. Någon bostadsbubbla har inte funnits. Mellan andra kvartalet 2015 och andra kvartalet 2017 försämrades dock hushållens ”boköpkraft”. För förstagångsköpare har samtidigt priserna i storstäderna ofta varit ett hinder. Sverige är till exempel vid sidan av Estland det enda land i EU (Xxxxxxxxx, m.fl.2018) som inte har några former av subven- tioner för unga förstagångsköpare. En ökad volym ägda bostäder till högre priser har samtidigt inneburit en ökad skuldsättning hos hushållen. Det föranleder oss att ta upp kopplingen till finansmarknaden.

4.2 HUSHÅLLENS SKULDSÄTTNING OCH BOSTADSMARKNADEN

Förvärv av villor och bostadsrätter kräver normalt att hushållen tar lån. Bostadslån är också den i särklass viktigaste komponenten i hushållens skulder. Det har inte bara inneburit att hushållens skuldsättning ökat. Så har också den andra ändan i ekvatio-

nen, bankernas utlåning. Sverige är ett land där hushållen i ökad utsträckning äger sina bostäder. Ökningen av volymen ägda bostäder har inte bara berott på nyproduktion utan också av en betydande omvandling av hyreslägenheter till bostadsrätter samt i viss utsträckning också konvertering av fritidshus till villor. Ett sådant system förutsät- ter naturligtvis en stor skuldsättning hos hushållen. Men det har lett till stor kritik från Riksbanken och Finansinspektionen som hänvisat till att högbelånade hushåll kan ge upphov till en skuldkris.

En annan oro har sedan finanskrisen funnits för bankernas stabilitet. Det var bostadslån till hushåll med låga inkomster som gav upphov till den s.k.subprimekrisen 2007 i USA som året därefter utvecklades till en global finanskris. Den amerikanska bostadspoliti- ken hade under flera år bland annat gått ut på att tvinga bostadsinstituten att låna ut även till hushåll som normalt inte skulle få lån i ett riskbaserat kreditsystem. Riskerna hanterades i stället genom att skuldbreven packades ihop i så kallade CDO-instrument tillsammans med lån med mindre risk och sedan såldes vidare via finansmarknaden. I USA är inte heller hushållen personligen betalningsansvariga för bolån. Här fanns två viktiga skillnader mot situationen i Norden. Här är hushållen personligen ansvariga

för tagna lån och bankerna har under lång tid haft en omfattande kreditprövning av nya låntagare. Bankerna i Sverige har dock medverkat i att prisstegringarna på bo- stadsmarknaden varit så omfattande. Bankerna avvecklade under millenniets första år amorteringskrav på bostadslån. Statliga SBAB tog dessutom 2005 initiativ till att höja bottenlånen från 75 % till 95 % av bostadens värde. Det innebar mindre behov av topp- lån till högre ränta. Detta tvingade övriga banker att följa efter. Dessa två förändringar drev upp bostadspriserna.

En viktig orsak till att 2008 års kris blev global var att bankernas skuldsättning var uppdriven. För att minska risken för nya bankkriser ersattes de tidigare Baselöverens- kommelserna med den nya överenskommelsen Basel III som lanserades av Bank for International Settlements (BIS) under 2010 mellan 27 länder och där nya skärpta kapitalkrav för banker började införas 2013 och ska vara fullt införda 2019. Skärpta

likviditetskrav ska vara införda senast under 2018. I Baselsystemet ges varje tillgångsslag i bankerna en riskvikt. Storleken på det kapital som banken måste hålla bestäms för vare tillgångsslag av kvoten mellan de riskviktade tillgångarna och kapitaltäckningskvoten.

I Basel III finns nya krav på dels kärnprimärkapital (aktiekapital och innehållna vinst- medel) i pelare 1, dels det s.k. Tier 2-kapitalet (pelare 2). Totalt höjdes kapitalkravet till 10,5 procent. Det har höjt bankernas upplåningskostnad för såväl bolån som andra tillgångsslag. Bankerna har som en effekt i flera omgångar höjt bolånemarginalen mellan upplåningskostnaden och den faktiska bolåneräntan. Riskviktsgolvet för bolån sattes initialt 2013 till 15 procent. Kapitalkravet och riskviktsgolvet sätter alltså tillsam- mans en gräns för hur mycket en bank kan öka utlåningen. 2014 höjdes riskviktsgolvet för bolån till 25 procent. Under 2018 föreslog Finansinspektionen att riskviktsgolvet för bolån på 25 procent skulle vara kvar men flyttas från pelare 2 till pelare 1. Bankför-

eningen protesterade i sin remiss kraftigt mot förslaget men förslaget träder ändå i kraft 31 december 2018. Förslaget innebär att bankernas riskexponeringsbelopp ökar och att därmed kärnprimärkapitalrelationen marginellt minskar. Bankerna har i sina rapporter i allmänhet påpekat att det inte har någon större betydelse eftersom deras kärnkapi- talrelation ligger betryggande över miniminivån. Bankerna har som en konsekvens av åtstramningarna skärpt kraven på de hushåll som vill teckna bolån eftersom man har svårt att expandera utlåningen i samma takt som tidigare. Ett hushåll förutsätts idag ha en inkomst för att klara en bolåneränta på 6-7 procent och få låna högst 4,5 ggr brutto- inkomsten enligt tämligen samstämmiga tidningsuppgifter. De exakta beloppen varierar visserligen mellan bankerna och bolåneinstituten.

Regeringen tog intryck av Finansinspektionens kritik över hushållens skuldsättning och beviljade FI att i två omgångar höja amorteringskraven, andra ökningen trädde i kraft 2018. Höjningarna gäller endast nya bolån. Det senare bör medföra nya inlåsnings- effekter. Eftersom man också förmått bankerna att gå tillbaka till bottenlån på 75 % av bostadens pris, det så kallade bolånetaket, har därmed bolånekostnaden för de hushåll som inte har stora kontantinsatser höjts drastiskt. När bankerna dessutom infört skuld- kvotstak och krav på att hushållen ska klara räntenivåer på 6-7 procent så har lånemöj- ligheterna för hushållen krympt.

Förutsättningen för ett ökat bostadsbyggande som till stor del består av villor och bo- stadsrätter är att det finns hushåll som har möjlighet att låna och klara av att finansiera bolån som i ökad utsträckning också innehåller amorteringar. Gör man det svårare för hushållen att låna, ja då minskar efterfrågan på bostäder. Det bör i sin tur leda till att bostadspriserna faller. Det gjorde de också i Stockholmsregionen under 2017 för såväl bostadsrätter som villor. Med en viss eftersläpning har sedan bostadspriserna vikit även i Göteborgs- och Malmöregionen. Under våren 2018 har sedan nedgången bromsat in, oklart om detta är tillfälligt.

Det föranleder oss till att ta upp affärsmodellen som styr en del av bostadsproduktio- nen. Det har funnits en del spekulativa inslag i bostadsrättsmarknaden i och med att den bygger på att det finns tillräckligt många hushåll som är beredda att lägga handpen- ning när ett bostadsprojekt sjösätts. När bostadsutvecklarna fått tillräckligt många an- mälningar har bankerna garanterat finansieringen. Byggindustrin är alltså beroende av att bankerna är villiga att erbjuda lån till köparna. En del av de som tecknat sig har inte

haft för avsikt att bo i lägenheterna utan har tecknat sig förvissade om att bostadspriser- na kommer att överstiga försäljningspriset när bostaden är färdig. Undersökningar om bland annat köparnas motiv visar emellertid att ca 95 % av hushållen köper bostäderna för att bo i dem (Evidens, apr 2018). Evidens undersökningar visade däremot att många hushåll länge skyndat sig att köpa i tro om att det blir dyrare längre fram. Så länge som bostadspriserna steg var efterfrågan stark. När priserna planade ut och sedan började falla så föll också efterfrågan på nyproducerade lägenheter. Det har lett till en negativ efterfrågechock som också återspeglar sig i en nedgång i byggloven.

Diagram 4.1 Xxxxxxx för nybyggnation av lägenheter i Stockholmregionen 2015-18, tkvm

2500

Bygglov Stor-Stockholm, tkvm

2000

1500

1000

500

2014K3-2015K2 2015K3-2016K2 2016K3-2017K2 2017K3-2018K2

Källa: SCB

Av diagram 4.1 framgår byggloven i Stockholmsregionen. Motsvarande diagram för hela riket skulle ge samma tendens men inte så uttalad. Nedgången är framför allt ett stockholmsfenomen men nedgångar har i mindre utsträckning också drabbat Göte- borgs- och Malmöregionen. I övriga landet har vi inte sett någon nedgång. Nedgången 2017/18 ser väldigt kraftig ut enligt diagram 4.1. Det bör dock påpekas att de senaste kvartalens uppgifter brukar revideras uppåt när nya uppgifter kommer in. Konjunk- turen i ekonomin är samtidigt totalt sett stark och hushållens ekonomi talar för att det borde finnas en underliggande god efterfrågan på bostäder. I nästa avsnitt ska vi ta upp effekterna av om nedgången håller i sig.

Sammanfattningsvis kan man säga att myndigheter och banker tillsammans gjort det svårt för många ensamhushåll att finansiera ett bostadsköp. I och med att få familjer har två höga inkomster eller innehar stora finansiella tillgångar har även välbeställda hushåll fått svårt att bjuda på attraktivt belägna bostadsobjekt. Det som vi bevittnat de senaste åren är i praktiken en återreglering av kreditmarknaden för bolån. Detta trots att hushållens bolån inte vid något tillfälle sedan andra världskriget legat bakom finans- kriser vare sig i Sverige eller andra länder i Västeuropa.

4.3 BYGGKONJUNKTUREN OCH TILLVERKNINGSINDUSTRIN

Som vi nämnde i kapitel 2.1. har tillverkningsindustrin större delen av sina kunder utomlands. Det kan därför te sig som att smittorisken från ett eventuellt vikande bostadsbyggande på tillverkningsindustrin är begränsad. Tyvärr kan man inte använda input-outputtabellerna för att beräkna beroendet mellan byggindustri och tillverk- ningsindustri. Men byggindustrin är så mycket mer än processande av byggmaterial, stål och trävaror. I själva verket utgör byggsektorn en stor del av hemmamarknads- efterfrågan för industrin. I industrin har vi leverantörer av köksutrustning, VVS, elinstallationer, badrumsinredningar, kakel och klinker, snickerier, tapeter, färg, verktyg, byggmaskiner, hissar, lyftutrustning, kompressorer, arbetskläder, hörselskydd, fallskydd, byggnadsställningar, presenningar. Listan kan förmodligen göras hur lång som helst.

Dessutom är byggandet av lokaler och infrastruktur direkt relaterat till bostadsbyggan- de. Ställer man in ett större byggprojekt i ett område då drabbar det också byggandet av daghem, skolor och andra lokaler.

Vilken effekt skulle en nedgång i bostadsbyggandet och bostadspriserna få för industrin och den svenska ekonomin?

Det är kanske inte så svårt att räkna ut den direkta effekten, men störningar sprids genom samhällsekonomin och får såväl en multiplikatoreffekt som att de också utlöser motverkande mekanismer. Exempel på det senare är vilka åtgärder som till exempel en nedgång normalt skulle få på penningpolitiken. Vi har använt oss av Oxford Econo- mics makroekonomiska modell för Sverige för att göra en uppskattning av effekterna av en nedgång på bostadsmarknaden. Vi tackar Almega som gjort detta möjligt för oss. Modellen är naturligtvis förenklad och man bör alltid använda den här typen av skatt- ningar med en viss försiktighet. De bygger på historiska observationer av ekonomiska samband, men varje historiskt förlopp är i sig unikt.

Våra antaganden är följande: 1) bostadspriserna faller i snitt med sammanlagt

10 procent under 2018 och 2019 från 2017 års nivå. 2) För bygginvesteringarna i bostä- der räknar vi med en minskning med 15 % under 2019 jämfört med 2018 varefter de sedan stabiliseras på den nivån. På grund av överhänget innebär det en fortsatt nedgång med nära 2 % 2020. Det innebär att bostadsinvesteringarna kommer att hamna på en nivå som är något lägre än de var 2016 men betydligt över nivån 2015.

Antagandena kan låta modesta men bygger på en relativt skarp nedgång i Stockholms- regionen och inte tillnärmelsevis så stor nedgång i övriga landet. Den nedgång vi antar är faktiskt rätt tuff men på intet sätt orealistisk. När det gäller huspriserna har å andra sidan Oxford Economics inte tagit hänsyn till den nedgång som faktiskt varit eftersom man utgår från SCB-data som släpar efter och inte är så tillförlitliga som t.ex. statistiken från Svensk Mäklarstatistik.

Tabell 4.3 Avvikelser från baseline i procentenheter av en nedgång på bostadsmarknaden

Tillväxt i	2018	2019	2020
BNP	-0,2	-0,8	0,5
Privat konsumtion	-0,1	-0,7	-0,3
Fasta bruttoinvesteringar	-1,1	-5,4	-0,4
Konsumentpriser	0	-0,4	-1,1
Industriproduktion	-0,3	-1,7	-0,4

Källa: Oxford Economics: World economic model och egna antaganden.

Av tabell 4.3. framgår förändringarna i de viktigaste ekonomiska storheterna som vårt scenario framkallar. Prognoserna i baseline är Oxford Economics egna från juni 2018. I stället för en BNP-tillväxt 2019 på 2,1 % faller tillväxten tillbaka till 1,3 %. Tillväxten i industriproduktionen blir negativ med en nedgång i industriproduktionsindex på 0,1 %, alltså i praktiken recession. Vi får en svagare sysselsättningstillväxt och en upp- gång i arbetslösheten under 2019. Det är dock inga dramatiska skillnader, arbetslös-

heten beräknas hamna på en 0,3 % högre nivå än i baselinescenariot. Lönestegringarna flackar av men inflationen blir lägre. Effekterna blir samtidigt att konkurrenskraften i exportindustrin stärks och det bidrar till att nedgången avlöses av högre tillväxt 2020 framkallad av ett omslag i utrikeshandelns netto. Exporten går bättre än i baseline och importen ökar mindre. En de facto återhämtning är samtidigt beroende av hur den internationella ekonomin utvecklas.

Om vi t.ex. skulle få en synkronisering av en internationell avmattning samtidigt som byggmarknaden i Sverige faller, ja då kan konsekvenserna bli allvarliga. I den här typen av ekonometriska modeller har man inte lagt in cykliska variationer utan man antar att ekonomin har en benägenhet att på sikt gå mot det som är den långsiktigt uthålliga till- växttakten. Oxford Economics har följaktligen ett antagande om hyfsad tillväxt i såväl den svenska ekonomin som den internationella för såväl 2020 som 2021 i sitt baseline. Vi lade avsiktligt in förändringarna med omedelbar verkan. Man kan ju tänka sig en långsammare nedgång, men som håller på ett längre tag och som i slutändan samman- faller med en internationell konjunkturnedgång. Det senare är förmodligen mer rea- listiskt. Om inga motåtgärder sätts in mot kreditåtstramningen är förmodligen kanske minst tre års nedgång i bostadsinvesteringarna mer troligt än den ettåriga nedgång vi har antagit. Då kan effekterna bli väl så kännbara.

För att klara Boverkets målsättning fram till 2025 krävs å andra sidan att bankerna gör det möjligt för hushållen att ytterligare expandera sin lånestock. Xxxxxxxxx m.fl.(2018) har gjort beräkningar, grundade på att 37 procent av nyproduktionen är hyresrätter, som visar att hushållen fram till 2025 måste öka sin skuldkvot från 186 procent av BNP till knappt 200 procent av BNP, förutsatt att bostadspriserna stiger med 2 procent per år.

Med en fortsatt god konjunktur i omvärlden så finns det å andra sidan goda möjligheter att fortsatt stigande inkomster för hushållen kan leda till att efterfrågan på bostäder

åter stiger. Rapporten från Evidens (apr 2018) presenterade en del data som motiverade

att nedgången i fastighetspriser berodde på fundamenta och att efterfrågan åter borde kunna ta fart. Evidens hushållsenkäter visar också att många fortfarande tror på stigan- de fastighetspriser, även om det är färre som tror det än tidigare. Vi är än så länge förmodligen inte i kris.

Ett alternativ för att kombinera en fortsatt expansion av bostadsbyggandet utan att höja hushållens skuldkvot skulle vara om man kunde åstadkomma en omfattande byggna- tion av hyresrätter. Frågan uppkommer då vem som ska stå för finansieringen och hur man ska hantera hushållens låga preferenser för hyreslägenheter. Precis som vid bo- stadsrättsköp riskerar många hushåll att diskvalificeras från hyreskontrakt på grund av otillräckliga inkomster.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att ett antal aktörer drivit fram en nedgång på bostadsmarknaden drivna av sin oro för hushållens skuldsättning och riskerna för det finansiella systemet. Detta har gjorts helt frikopplat från hänsynen till bostadsförsörj- ning, demografi och de behov som ställs av den strukturomvandling av den svenska ekonomin som vi beskrev i kapitel 2. Det visar riskerna med ett system där myndigheter med begränsade mål kan agera alltför självständigt. Åtgärder har följts av nya åtgärder utan att effekterna av de tidigare åtgärderna har utvärderats.

För industrin slår en nedgång i bostadsbyggandet direkt på försäljningen på hemma- marknaden för många företag. De sekundära effekterna på den svenska ekonomin drabbar i nästa led i stort sett hela industrin i form av lägre aktivitet på hemmamarkna- den. Förhoppningsvis kan en del motverkande faktorer mildra nedgången. Det förut- sätter dock att den inte blir långvarig. Samtidigt är en stabil bostadsförsörjning också viktig för industrins möjlighet att rekrytera i storstadsområdena. Under 2016 gick två av våra främsta tillväxtbolag med hemvist i Stockholm, Klarna och Spotify ut och angav bristen på bostäder som det absolut största hindret för deras möjligheter att expandera på hemmaplan. Det kändes som att den kritiken inte riktigt togs på allvar.

Nedgången i byggandet kan mycket väl utvecklas till en fullskalig kris, just av det slag som man ironiskt nog egentligen velat undvika. Dock finns det fortfarande tid för politiska motåtgärder, men de brådskar.

REFERENSER

Xxxxxxxx, X.X. Behov av nya bostäder 2018-2025, Boverket Rapport 2018:24

Evidens (april 2018). Sverige allt längre från en spekulationsdriven bostadsbubbla. xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xx.

Finansinspektionen (2012). Promemoria. Riskviktsgolv för svenska bolån. Finansinspektionen (2014). Promemoria. Kapitalkrav för svenska banker.

Xxxxxxxx, F, Xxxxxxx,J., Blom. L.,Xxxxxx,X.(2018). Byggkonjunkturen, Sveriges Byggindustrier

Lindbeck. A (2012). Ekonomi är att välja, Xxxxxx Xxxxxxxx förlag

Xxxxxxxxx, X., Xxxxxxxx, S.,Xxxxxxx,X., Xxxxxxxx, X.,Xxxxx,X.(2018). Vem ska finansiera framtidens bostäder? Veidekke.

Sveriges Riksbank (2010). Penningpolitisk rapport 2010

Swedbank Boindex. xxxxx://xxx.xxxxxxxx.xx/xxxxxx/xxxxx-xxx-xxxxxxx/xxxxxxxx- marknad-omvarld/swedbank-insikt/swedbank-makroanalys/boindex/index.htm

5. INDUSTRINS BETYDELSE FÖR OMVANDLINGEN TILL ETT HÅLLBART SAMHÄLLE

5.1 INLEDNING

Svensk industri spelar en central roll för en omvandling till ett hållbart samhälle. Den svenska industrin39 svarar för en knapp tredjedel av totala utsläppen av växthusgaser och 38 procent av landets totala energianvändning (Naturvårdsverket, 2017 och Ener- gimyndigheten, 2018). Hållbarhet handlar om mer än klimat och miljö; sociala fakto- rer, demokratisk styrning samt goda ekonomiska och politiska institutioner är också viktiga delar för att gå mot en långsiktigt hållbar utveckling. I detta kapitel har vi valt att fokusera på omställningen mot klimatmålen. Industrin är avgörande för att nå målet om ett fossilfritt samhälle år 2045. Det svenska övergripande klimatmålet är att Sverige senast år 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, och ska sedan uppnå negativa utsläpp, vilket innebär att svenska utsläppen ska vara mindre än till exempel den mängd koldioxid som tas upp av naturen eller de utsläpp Sverige bidrar till att minska utomlands. Utsläppen från svenskt territorium ska dessutom år 2045 vara minst 85 procent lägre än år 1990.

Industrin bidrar till klimatförändringar genom utsläpp av växthusgaser, men industrin påverkas även av klimatförändringar. En gradvis uppvärmning av jordens klimat och en ökad frekvens av extremväder skapar risker och kostnader för industrin; både i Sverige och genom globala värdekedjor. Detta avsnitt belyser industrins roll i en global kontext utifrån båda dessa perspektiv. Vi jämför den svenska industrins klimatpåverkan med industrins klimatpåverkan globalt. Sedan presenterar vi statistik för svensk industri avseende växthusgasutsläpp och energianvändning på sektornivå och jämför svenska industribranschernas växthusgaseffektivitet med övriga EU-länder. Slutligen diskuteras olika styrmedel för att bidra till en omställning mot ett fossilfritt samhälle.

5.2 KLIMATFÖRÄNDRINGAR PÅVERKAR INDUSTRIN – RISKER OCH KOSTNADER

Sommarens varma väder och torka visar att även svensk industri påverkas av klimat- förändringar. Jordbruket och därmed livsmedelsindustrin påverkades direkt via lägre skördar och brist på foder. Skogsindustrin såg stora värden gå förlorade i omfattande skogsbränder, som även hotade infrastruktur och byggnader. Denna typ av episoder av olika former av extremväder bedöms bli allt vanligare i framtiden. Men klimatför- ändringar har också inverkan på industrin och skapar nya behov av anpassning. Den globala uppvärmningen påverkar hela ekosystemens struktur och funktion. Djur- och växtlivet kan komma att anpassas då livsbetingelserna förändras. Vissa arter kan trivas och frodas medan andra kan tvingas till förflyttning eller i värsta fall bli utrotade, med betydande konsekvenser för jordbruket (Hatfield, et al., 2018).

39 I industrin inkluderas här gruv- och tillverkningsindustrin.

Den globala uppvärmningen:

”Det är alarmerande rön. Vi är genuint oroliga. Vi har värmt upp planeten med

1,1 grad. Vi är troligtvis intecknade för 1,5 grad redan nu. På grund av tröghet i klimat- systemet och för att det är så mycket värme som är absorberat i haven. Så vi har kanske bara en halv grad kvar tills vi når den 2 graders planetära gränsen där risken finns att vi tippar över och får en självuppvärmande process som gör att vi inte kan gå tillbaka,

d.v.s. att jorden tar över och blir självuppvärmande. Plötsligt är det inte bara vi som orsakar uppvärmningen utan planeten också. Med dagens trend riskerar vi alltså att nå 2 grader om 20-30 år. Vid två graders uppvärmning kommer vi få enorma problem med sjukdomar, torka, översvämningar. Länder kommer försvinna under havsutökning som kommer nå en bra bit över 1 meter, kanske rentav 6 meter. Vi får helt enkelt redan vid två grader enormt kostsamma och svåra anpassningsproblem.”

(Xxxxx Xxxxxxxxx, Kalla fakta, Klimathotet, TV4, 11 september 2018)

Klimatförändringar påverkar den ekonomiska utvecklingen genom tre huvudsakliga kanaler (se t.ex. Batten, 2018, Xxxxxxx Xxxxx et al., 2018); mer frekvent extremväder, gradvis uppvärmning och kostnader kopplade till anpassning och omställning. Denna indelning kan användas för att illustrera de kostnader, risker och den ökad sårbarheten som även drabbar industrin.

För det första påverkas industrin direkt och indirekt genom ökad frekvens av mer extremt väder. Vare sig det rör sig om värmeböljor och torka, som denna sommar, eller kraftiga skyfall och orkaner kan det påverka olika delar av industrin direkt eller indirekt. De direkta effekterna kommer på fysiska tillgångar såsom infrastruktur, byggnader,

skog och mark. De indirekta effekterna kommer genom ökade försäkringspremier och kostnader för att förstärka och anpassa byggander och andra tillgångar för att möta en högre frekvens av extremväder. Dessutom påverkas industrin inte enbart av extrem- väder i Sverige. Globala värdekedjor är integrerade och svensk industri är i hög grad beroende av import av insatsvaror för produktion. Dessa insatsvaror kommer att påver- kas av både tillfälliga extremväder, men även av den gradvisa uppvärmningen. Globala värdekedjor bli mer sårbara och riskerar mer frekventa produktionsstopp.

Den gradvisa uppvärmningen av klimatet skapar kostnader och risker på liknande sätt då industrin måste anpassa sin verksamhet till klimatförändringar, både i Sverige och internationellt. En högre medeltemperatur innebär exempelvis att byggander och pro- duktion måste anpassas för att minska risken för produktionsstopp. Investeringar för att klimatanpassa anläggningar, produktion och energisystem till ett gradvis varmare klimat kan tränga ut andra, produktiva investeringar.

Utöver kostnader för extremväder och den gradvisa uppvärmningen som främst slår mot fysiska tillgångar kommer anpassnings-och transaktionskostnader. I denna kate- gori hamnar risken för finansiell instabilitet som kan uppkomma till följd av anpassning av teknik och energianvändning. Denna risk brukar främst ses om relaterad till det som kallas ”stranded assets”, d.v.s. tidigare värdefulla tillgångar som minskar kraftigt i värde till följd av klimatförändringar. Det finns en risk för en fossilbubbla då investeringar i äldre teknik kopplat till fossila bränslen blir mindre lönsamma än väntat, exempelvis

via minskad efterfrågan och fallande priser på olja och gas (se t.ex. Mercure et al. 2018).

Kostnaden för förnybar energi har fallit betydligt snabbare än väntat och investeringar ökar i snabb takt (OECD 2017). Då industrin kopplad till användning och utvinning av fossila bränslen kräver kapitaltunga investeringar kan det skapa osäkerhet bland inves- terare som har lånat ut pengar till industrin eller köpt företagsobligationer eller aktier i företag verksamma inom dessa industrier. Dessa fallande tillgångsvärden och osäkerhet om vem som har finansierat lån till denna sektor kan utlösa en finansiell kris på samma sätt som sub prime lån utlöste finanskrisen 2008. En sådan kris kan enligt Mercure et al. (2018) bli minst lika allvarlig som finanskrisen 2008.

Samtidigt kan en utveckling mot en mer hållbar produktion innebära investeringar och innovationer som bidrar till tillväxt och nya affärsmöjligheter. Industrin har en stor potential i att bidra till en mer positiv utveckling genom att utveckla nya teknologier, innovationer som driver produktivitet. Nya globala affärsmöjligheter följer på den stora omställningen som behöver ske i Sverige och globalt. Denna aspekt är viktig att ha

med när man bedömer styrmedel och kostnader för industrins arbete med att minska utsläppen av växthusgaser som vi skriver mer om i det sista kapitlet.

Den senaste tidens utveckling visar att kostnaderna för klimatförändringar stiger sam- tidigt som tekniken som behövs för en omställning kraftigt har sjunkit i pris (OECD 2017). En ny rapport från Global Commission on the Economy and Climate (2018) vi- sar att vi kraftigt underskattar fördelarna med investeringar i ett renare, mer klimatvän- ligt samhälle. Krafttag för att möta klimatförändringar kan leda till åtminstone USD 26 biljoner i ökad ekonomisk tillväxt fram till 2030 (Global Commission on the Economy and Climate, 2018). Detta skapar stora exportmarknader där svenska företag har poten- tial att växa globalt. Sverige är väl positionerat att tillvarata denna utveckling. Enligt EU rankas Sverige som nummer ett i Europa i EU:s Eco-innovation index för 201740. Enligt intresseorganisationen Swedish Cleantech finns ungefär 1000 företag inom miljöteknik- sektorn i Sverige, men endast 68 av dessa är verkstadsföretag41.

5.3 INDUSTRIN ÄR AVGÖRANDE FÖR KLIMATARBETET BÅDE GLOBALT OCH I SVERIGE

Klimatförändringar är globala. Ur ett globalt perspektiv är industrinen av nyckel- sektorerna i en omställning mot en mer hållbar utveckling. Industrins utsläpp av växthusgaser har ökat med 69 procent åren 1990-2014, samtidigt som de totala globala utsläppen ökade med 30 procent (McKinseys rapport ”Decarbonization of industrial sectors: the next frontier” (2018)). Sammantaget står industrin för cirka 28 procent

av världens växthusgasutsläpp. Industrins växthusgasintensitet, mätt som växthusgas- utsläpp per produktionsenhet, minskade dock med cirka 5 procent under 1995-2014.42

Industrin är dessutom energiintensiv. Enligt Internationella energirådet (2018) svarade industrin för 38 procent av världens totala energianvändning år 2016. Fossila bränslen

40 xxxxx://xx.xxxxxx.xx/xxxxxxxxxxx/xxxxx/xxxxxxxxxx/xxxxx_xx

41 xxxx://xxxxxxxxxxxxxxxx.xxx/

42 I McKinseys rapport inkluderas byggsektorn i definitionen av industrin, medan den svenska statistiken inkluderar endast gruv- och tillverkningsindustrin. Även andra skillnader i definitioner bland källor kan uppstå.

svarade för cirka 71 procent av industrins totala energianvändning, medan el täckte cirka 20 och bioenergi cirka 5 procent. McKinseys rapport understryker att samtidigt som färdplanerna och teknologiska lösningarna för klimatomställningen i stort sett redan finns inom byggnad-, el-, och transportsektorn, är de fortsatt bristande inom industrisektorn.

För att världen ska kunna hålla sig under två grader Celsius i uppvärmning måste trenden i den globala industrins växthusgasutsläpp byta riktning från en genomsnitt- lig tillväxt på 2,2 procent per år till en genomsnittlig nedgång på 5-9 procent per år (McKinsey, 2018). Enligt IEA:s estimat måste industrisektorns koldioxidutsläpp minska med 40 procent mellan 2014 och 2060 för att tvågradersmålet ska nås (Global Commis- sion for the Economy and Climate, 2018). Det är en betydande utmaning givet ökande efterfrågan för industrivaror. Industriproduktionen väntas öka mest i Indien och Afrika framöver (McKinsey, 2018). Det är därför av stor vikt att nya produktionsanläggningar i utvecklingsländer blir så växthusgaseffektiva som möjligt.

Enligt McKinseys rapport består cirka 90 procent av industrins växthusgasutsläpp av koldioxid. Enligt rapportens statistik står cementproduktionen för cirka 20 procent av den globala industrins totala koldioxidutsläpp, medan stålproduktionen står för 19

procent, ammoniakproduktionen för 3 procent och etenproduktionen för 1,3 procent. Rapporten understryker att minskandet av utsläppen i dessa sektorer är en speciellt stor utmaning, eftersom 45 procent av deras utsläpp kommer från råvaror som används i tillverkningsprocesserna och som därför inte kan minskas utan nya tekniska innova- tioner. Dessutom orsakas 35 procent av utsläppen från produktionen av dessa varor av förbränning av fossila bränslen för att skapa mycket höga temperaturer, något som inte kan göras med andra energislag med nuvarande teknik. Vidare är de olika delarna av tillverkningsprocesserna starkt kopplade till varandra, vilket försvårar tekniska föränd- ringar, och dessutom har produktionsanläggningar långa livscykler, vilket gör att ny teknik innebär stora kostnader.

Enligt XxXxxxxxx rapport kan dessa fyra sektorers utsläpp minskas till nära noll genom åtgärder på efterfrågesidan (såsom byte av cement till andra material), ökad energi- effektivitet, elektrifiering av värmeproduktionen, ökad användning av koldioxidneutral vätgas och biomassa, samt lagring av koldioxid och andra innovationer. Lagring av kol- dioxid är redan möjligt i cementproduktion. Omvandlingen kommer att kräva ett starkt ökat utbud av koldioxidneutral el. Ett aktivt samarbete mellan statliga myndigheter, industriella företag och forskningsinstitutioner krävs för att stödja utvecklingen av tek- niska lösningar. Kina är en stor spelare inom de fyra fokussektorerna, eftersom landet producerar cirka hälften av världens cement, järn och stål och en betydande andel av både eten och ammoniak, samt står för en stor andel av sektorernas utsläpp.

The Global Commission on the Economy and Climate (2018) lyfter cement-, stål- och plastindustrin som viktiga sektorer för att klara omställningen för att möta globala klimatmål. Rapporten understryker vikten av plastproduktion i klimatpolitiken; plasten produceras från fossila råvaror och den globala plastproduktionen väntas öka kraftigt. Minskad plastanvändning och ökad återvinning ses som de centrala lösningarna. Trots att uppgraderingen av industriella processer för att minska utsläppen ofta orsakar stora kostnader, noterar rapporten att energieffektivisering samtidigt möjliggör stora kost- nadsminskningar och att cementsektorn skulle kunna minska dess energianvändning

globalt med 10-20 procent och stålsektorn med 15-20 procent genom att öka energi- effektiviteten till dagens högsta möjliga nivå. I stålindustrin kan ökad återvinning i form av skrotmetallproduktion i stället för helt nyproducerad stål minska energianvändning- en med 56 procent. Rapporten tar även upp möjligheten att byta ut kol i stålproduktio- nen mot kol från biomassa.

5.3.1 För klimatarbetet i Sverige är industrin lika central som på den globala nivån

Den svenska industrin, (gruv- och tillverkningsindustrin), svarar för en knapp tredjedel av landets utsläpp och 38 procent av landets totala energianvändning enligt statistik från Naturvårdsverket (2017) och Energimyndigheten (2018). Fossila bränslen svara för cirka 19 procent av den svenska industrins energianvändning, medan biobränslen står för 40 och el för 35 procent. Den koldioxidintensiva järn- och stålindustrin är relativt stor i Sverige, och står enligt Naturvårdverkets statistik för 36 procent av den svenska industrins totala utsläpp. Icke-metalliska mineralprodukter, som inkluderar utsläpp från cementproduktion, står för cirka 19 procent av Sveriges industriella utsläpp och kemiindustrin för cirka 9 procent. Även raffinaderier är en stor utsläppskälla, vid 16 procent av industrins utsläpp. Trots att den svenska industrins totala utsläpp minskat med cirka 19 procent sedan början av 90-ta- let med en betydligt minskad växthusgasintensitet, har utsläppen stått stilla inom järn- och stålindustrin och minskat endast marginellt inom icke-metalliska mineralprodukter.

Om Sverige ska nå målet om ett fossilfritt samhälle är det avgörande att svensk industri, och speciellt dess mest koldioxidintensiva branscher, ingår i omställningen. Stora satsningar i forskning och innovation behövs för att kunna bland annat minska de höga processutsläppen i stål- och cementproduktion. Sverige har goda förutsättningar,

i form av kunskap och resurser, för att bidra och leda arbetet med att hitta de tekniska innovationer som krävs då vi är ledande inom Europa på eco-innovation. Det skulle bidra till att minska utsläppen dramatiskt både på hemmaplan och globalt. Att vara en föregångare inom industrins tekniska utveckling skulle dessutom ge Sverige en viktig konkurrensfördel internationellt, när även andra länder intensifierar sitt klimatarbete.

Ett exempel på hur Sverige tillfört resurser för att främja teknisk innovation inom indu- strin är HYBRIT-projektet; ett samarbete mellan SSAB, LKAB och Vattenfall med syftet att nå fossilfri stålproduktion 2045 (se faktaruta nedan). Om till exempel teknologin för en koldioxidneutral stålsektor kan skapas, kan det på sikt ha en stor betydelse även för den globala industrins utsläpp. Den svenska industrin står för en liten del av världens utsläpp, men kan genom att visa vägen för industrins gröna omvandling påverka den globala utvecklingen.

HYBRIT (Hydrogen Breakthrough Ironmaking Technology)

HYBRIT är ett offentlig-privat partnerskapsprojekt mellan svenska SSAB, LKAB och vattenfall med finansiellt stöd från Energimyndighetensom syftar till att nå utsläppsfri stålproduktion till 2045. Målet enligt Jernkontoret (2018) är att utveckla teknologi för att genom en så kallad direktreduktion kunna använda vätgas för att skilja järnet från syret i tillverkningsprocessen, utan att använda kol. Målsättningen är att den industriella processen ska vara färdig till 2035. Efter en förstudie inleddes projektet i februari 2018 och dess pilotanläggning för fossilfri ståltillverkning i Luleå beräknas bli klart 2020 (Vattenfall, 2018). Enligt Jernkontoret skulle HYBRIT om projektet lyckas kunna leda till att de totala koldioxidutsläppen minskas med 10 procent i Sverige och 7 procent i Finland. Enligt organisationen har Sverige utmärkta förutsättningar för att driva projektet på grund av dess speciali- serade och innovativa stålindustri, tillgång till fossilfri elkraft och högkvalitativ järnmalm.

5.4 STORA SKILLNADER I OMSTÄLLNING MELLAN OLIKA SEKTORER INOM INDUSTRIN

Som vi redan konstaterat har industrin en stor betydelse för svensk klimatpolitik, eftersom den står för den största andelen av såväl växthusgasutsläpp som energianvänd- ning bland sektorerna.43 Industrins energianvändning var 142 TWh eller 38 procent av Sveriges totala energianvändning år 2016 enligt Energimyndighetens statistik, medan såväl inrikes transporter som hushåll stod för omkring 23 procent av totalen vardera.

Industrins energianvändning har stannat nästintill konstant sedan början av 90-talet medan realt förädlingsvärde drygt fördubblats. Detta innebär att industrins energi- intensitet, måttet på hur mycket energi krävs per krona producerat förädlingsvärde, har minskat betydligt enligt vår beräkning från Energimyndighetens och SCB:s statistik, med cirka 52 procent mellan 1990 och 2016.

Diagram 5.1 Industrins energi- och växthusgasintensitet har minskat

Energibruk, TWh, växthusgasutsläpp, kt CO2-ekvivalenter & förädlingsvärde, SEK. Index: 1990=100

250

200

150

100

Industrins reala förädlingsvärde Industrins slutlig energianvändning Industrins växthusgasutsläpp

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

2013

2014

2015

2016

Källa: Naturvårdsverket, Energimyndigheten, SCB, Swedbank Analys & Macrobond 44

Kompositionen av industrins energikällor har förändrats: användningen av fossila bränslen minskade enligt Energimyndigheten med 34 procent mellan 1990 och 2016, medan biobränsleanvändningen ökade med 32 procent. Inom industrins totala energi- användning stod fossila bränslen för cirka 19 procent, biobränslen för 40 procent och el för 35 procent år 2016. Industrin är dock fortsatt Sveriges näst största konsument

av fossila bränslen efter transportsektorn, och stod enligt SCB:s statistik för omkring

43 Om inte annat anges, avser sektorerna (SNI 2007): jord- och skogsbruk och fiske: B1-B3, industri: B5-C33, försörj- ning av el och vatten, avfallshantering osv.: D35-E39, byggverksamhet: F41-43, tjänsteproducenter G45-47 och I55-T99, transportsektorn: H49-53, hushållens icke-vinstdrivande organisationer, hushåll, offentliga sektorn.

44 Statistik på växthusgasutsläpp har publicerats av Naturvårdsverket, energianvändning av Energimyndigheten och förädlingsvärdet av SCB. Det kan finnas små skillnader mellan de olika källornas definitioner av industrin och industribranscherna.

24 procent av totala förbränningen av fossila bränslen år 2016. Industrin är den sektorn i Sverige som konsumerar mest biobränslen, främst på grund av skogsindustrin där biobränslen produceras som biprodukt från massa, papper och träprodukter och an- vänds till hög grad för internt bruk (Skogsindustrierna, 2017). Trots att användningen av biobränslen orsakar växthusgasutsläpp betraktas de som utsläppsfria i statistiken eftersom biomassan antas under sin tillväxttid ta upp lika mycket koldioxid som den sedan släpper ut.

Enligt Naturvårdsverkets data svarar industrin för en knapp tredjedel av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Industrins utsläpp minskade med cirka 19 procent 1990-2016.

Industrins växthusgasintensitet, mätt med växthusgasutsläpp delad med realt föräd- lingsvärde45, har minskat betydligt sedan början av 90-talet, främst på grund av en dryg fördubbling av förädlingsvärdet, men även på grund av nedgången i utsläpp. Under den perioden minskade Sveriges totala utsläpp med 26 procent.

Totalt sett kan man konstatera att industrins energianvändning och utsläpp visat på en positiv trend sedan början av 90-talet: energiintensiteten och växthusgasintensiteten av produktionen har minskat, växthusgasutsläppen har totalt sett minskat, dock måttligt, och energianvändningen har gått mot energiformer med mindre eller inga växthusgas- utsläpp. Det kan även konstateras att nedgången i växthusgasutsläpp inte, ur ett längre tidsperspektiv, drivits av minskad aktivitet, eftersom realt förädlingsvärde ökat betydligt sedan 1990. Utvecklingen har varit mindre positiv sedan finanskrisen, men även sett

till perioden 2007-2016 har förädlingsvärdet minskat med endast omkring 11 procent, vilket är ungefär i linje med energianvändningen och mindre än nedgången på växt- husgasutsläpp på 19 procent. De minskade utsläppen i industrin de senaste åren beror således inte helt på minskad aktivitetnivå sedan finanskrisen.

Det är svårt att uppskatta hur stor del av de minskade utsläppen som orsakats av ökad energieffektivisering, bränslebytet mot grönare energi och strukturell omvandling mellan sektorerna. De två förstnämnda deleffekterna verkar dock ha varit betydande. En del av nedgången i energi- och växthusgasintensitet tror vi sannolikt beror på bi- effekterna av allmän produktivitetstillväxt inom industrin, snarare än specifika åtgärder för att minska utsläppen.

45 Realt förädlingsvärde till baspris från SCB har använts i beräkningarna av svenska energi- och växthusgasinten- siteter.

Diagram 5.2 Industrins utsläpp och energianvändning Industrin och transportsektorn har högsta utsläpp

17500

Växthusgasutsläpp, kiloton koldioxidekvivalenter, 2016

15000

12500

10000

7500

5000

2500

Industri Transportsektorn Privat konsumtion Jordbruk, skogsbruk & fiske Vatten- & elförsörjning, avfall osv. Övriga tjänsteproducenter Byggverksamhet Offentlig sektor"

Källa: SCB, Swedbank Analys & Macrobond

Slutlig energianvändning, TWh, andel av totalen för alla sektorerna, procent, 2016

Industri Inrikes transport Hushåll Övriga tjänsteproducenter Offentlig sektor Jordbruk, skogsbruk & fiske Byggverksamhet

Industrin har störst energianvändning

Källa: Energimyndigheten, Swedbank Analys & Macrobond Anm. Följer Energimyndighetens sektorindelning

Enligt Naturvårdsverket (2017) har utsläppsminskningar hittills främst kommit från skiftet till mindre koldioxidintensiva energiformer i bränsleanvändningen, men även processutsläppen måste minska betydligt framöver, något som kräver nya tekniska lösningar. Dessutom finns det stora skillnader mellan industribranscher i hur de lyckats med övergången till mer hållbar verksamhet, och många halkar fortfarande efter de mer progressiva branscherna.

5.4.1 Svenska industribranscher – alla enkla lösningar är gjorda

– utmaningar kvarstår

De största utsläppen inom svensk industri, cirka 31 procent av industrins totala utsläpp, produceras enligt SCB:s statistik av stål- och metallverk, vilket gör branschen till en betydande nationell utsläppskälla.46 De höga utsläppen från branschen beror främst

på en stor användning av kol i de industriella processerna.47 Efter stål- och metallverk produceras de största utsläppen av industrin för icke-metalliska mineralprodukter48, vilket bland annat beror på stora processutsläpp från cementproduktionen. Dessutom har raffinaderier mycket höga utsläpp, vilket syns i gruppen stenkols- och raffinerade petroleumprodukter. Bortsett från dessa tre utsläppskällor sticker gruvindustrin, massa och papper samt kemi och läkemedel ut som branscher med relativt höga totala utsläpp, medan plast- och gummiindustrin har relativt låga utsläpp.49

Diagram 5.3 Stål och metall har haft klart högsta växthusgasutsläpp

Utsläpp av växthusgaser per bransch, kiloton koldioxidekvivalenter, årsbasis, 2015

6000

4000

2000

Stål- och metallverk Icke-metalliska mineralprod. Stenkols- & raffin. petroleum- prod. Gruvor & mineralutvinning Kemi & läkemedel

Livsmedel Trävaror Motorfordon Maskinindustri

Massa & papper Plast & gummi

Tele- & elektronikindustri"

Källa: SCB, Swedbank Analys & Macrobond

Ett gott exempel på en industribransch där omställningen kommit långt är t.ex. massa- och papperindustrin. Mellan 1990 och 2016 sjönk växthusgasutsläppen enligt Natur- vårdverkets statistik med hela 61 procent inom massa, papper och tryckerier och 58 procent inom livsmedelsbranschen. Utsläppen minskade betydligt även inom metall-

46 Enligt Naturvårdverkets statistik, som använder en annan sektorindelning, står järn- och stålindustrin för 36 procent av industrins utsläpp.

47 Främst på grund av användning av kol som reduktionsmedel i masugnar och järnsvampverk, samt användningen av fossil energi i t.ex. värmnings- och värmebehandlingsugnar (Jernkontoret, 2018).

48 Avser icke-metalliska mineralprodukter förutom plast och gummi.

49 Branschgrupperna avser oftast (enligt SNI 2007): gruvor och mineralutveckling: B5-B9, livsmedelsindustri: C10-12, trävaruindustri: C16, massa och papper: C17, koks- och raffinerade oljeprodukter: C19, kemi och läkemedel: C20- 21, plast och gummi: C22, icke-metalliska mineralprodukter: C23, stål- och metallverk: C24, tele- och elektronik- industri: C26, maskinindustri: C28, motorfordonsindustri: C29. Verkstadsindustrin avser grupper C25-30. Det kan dock finnas mindre skillnader i de olika datakällornas definitioner.

industri exklusive järn och stål samt inom kemiindustrin. Inom massa- och pappers- industrin har fossila bränslen till hög grad bytts ut mot biobränslen, vilket möjliggjort stora utsläppsminskningar trots att massa- och pappersindustrin har den klart högsta energianvändningen av industribranscherna i Sverige.

En betydligt sämre utveckling har skett inom järn-och stålindustrin. Utsläppen steg marginellt inom järn- och stålindustrin och sjönk endast lite inom icke-metalliska mineralindustrin, vilket är två branscher som har mycket höga utsläpp. Den långsamma utvecklingen i dessa sektorer kopplas till att en stor del av utsläppen består av sådana processutsläpp som är svårare att minska än utsläppen från bränsleanvändning. Stål- och metallverk har en mycket hög användning av fossila bränslen som har nästintill stått stilla sedan 90-talet.

Diagram 5.4 Stora utsläppsminskningar sedan 1990 i flera sektorer

Växthusgasutsläpp, kt koldioxidekvivalenter, 1990-2016. Index: 1990=100

175

125

Övrigt Järn & stål Icke-metalliska mineralprodukter Metallindustri ex järn, stål Livsmedel Kemiindustri Papper & massa, tryckerier

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

2013

2014

2015

2016

Källa: Naturvårdsverket, Swedbank Analys & Macrobond

Amn.: Följer Naturvårdsverkets sektorindelning som baseras på FN:s common reporting format (CRF)

En mer finfördelad statistik för industribranscherna med avseende på växthusgaser finns tillgänglig från och med 2008. Denna statistik från SCB visar ökade växthusgas- utsläpp med 5 procent inom gruvindustrin mellan 2008 och 2016. Samtidigt minskade utsläppen med minst 40 procent inom massa och papper, plast och gummi samt mo- torfordonindustrin, och över 20 procent inom maskinindustri samt livsmedelsindustrin under samma period. För den totala verkstadsindustrin sjönk utsläppen med 35 pro- cent. Utsläppen minskade betydligt även inom kemiindustrin och stål- och metallverk. Det är värt att notera att 2008 fortfarande var ett högkonjunktursår i Sverige, men att finanskrisen fick tillväxten att vända ner kraftigt i slutet av året. De kortsiktiga jämförel- serna visar därför utvecklingen under och efter finanskrisen. Det är tydligt att konjunk- turutvecklingen har påverkat utfallen. Den totala industrins förädlingsvärde sjönk med cirka 9 procent mellan 2008 och 2016, medan energianvändningen sjönk med cirka

8 procent och växthusgasutsläpp med 17 procent enligt statistik från SCB och Energi- myndigheten.

SCB:s statistik på förädlingsvärdet i dessa branscher sedan 2008 visar att förädlings- värdet sjunkit inom de flesta sektorerna förutom motorfordonsindustrin, kemisk industri, massa och papper samt livsmedelsindustrin. Förädlingsvärdet minskade dock mindre än växthusgasutsläppen i alla sektorer som såg stora nedgångar i växthusgas- utsläpp, förutom stål- och metallverk. Förädlingsvärdets växthusgasintensitet minskade i alla sektorer förutom stål- och metallverk, icke-metalliska mineralprodukter och gruvindustrin.50 Nedgångar i utsläpp styrdes därför åtminstone delvis av energieffektivi- sering och bytet av energikällor, och inte helt av nedgångar i aktivitet.

50 Stenkols- och raffinerade petroleumprodukter exkluderades i beräkningarna av växthusgas- och energiintensitet på grund av ett mycket volatilt försädlingsvärde.

Diagram 5.5 Växthusgasutsläpp och växthusgasintensitet per bransch Växthusgasutsläpp har sjunkit i de flesta sektorerna

Växthusgasutsläpp, kt CO2-ekvivalenter, 2008-2016, index: 2008=100

120

100

2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016

Icke-metalliska mineralprod. Stenkols- & raffin. petroleumprod. Plast & gummi Trävaror Stål- & metallverk Livsmedel

Gruvor & mineralutv. Massa & papper

Kemi & läkemedel Verkstadsindustri

Källa: SCB, Swedbank Analys & Macrobond

Växthusgasintensiteten har fallit inom de flesta branscherna sedan 2008

Växthusgasutsläpp, kt CO2-ekvivalenter/realt förädlingsvärde, SEK, 2008-2015, index: 2008=100

160

130

100

2008 2009 2010 2011 2012 2013 2014 2015

Icke-metalliska mineralprod. Verkstadsindustri Stål- & metallverk

Plast & gummi Kemiindustri Xxxxx & papper Trävaror Livsmedel Gruvor & mineralutvinning

Källa: SCB, Swedbank Analys & Macrobond

Anm.: Stenkols- och raffinerade petroleumprodukter exkluderade p.g.a. mycket volatilt förädlingsvärde

Strukturella förändringar har bidragit till nedgången i växthusgasintensitet för den totala industrin i den meningen att de mindre växthusgasintensiva industrier totalt sett vuxit mer, även om de mer växthusgasintensiva industrierna totalt sett inte minskat.

I en jämförelse av utvecklingen av förädlingsvärdet för de fem sektorerna med högst respektive lägst växthusgasintensitet, är det tydligt att det totala förädlingsvärdet i de

branscherna som hade lägst växthusgasintensitet både år 2008 och 2015 (livsmedels-, kemi-, trävaru-, plast- och gummi- och verkstadsindustri) vuxit med cirka 70 procent sedan 1990, medan det totala förädlingsvärdet för de fem sektorerna med högst växt- husgasintensitet samma år (massa och papper, gruvor och mineralutvinning, stål- och metallverk, icke-metalliska mineralprodukter, koks- och raffinerade petroleumproduk- ter) endast vuxit med omkring 4 procent (enligt våra beräkningar från SCB:s statistik).

Diagram 5.6 De mindre växthusgasintensiva branscherna har vuxit mer sedan 90-talet

Realt förädlingsvärde, summan av sektorerna. 1990-2015, index: 1990=100

200

170

140

110

Livsmedel-, kemi, trävaru-, plast-&gummi- och verkstadsindustri Massa & papper, gruvor & mineralutvinning, stål- & metallverk, icke metalliska mineralprod., koks- & raffinerade petroleumprod.

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

2013

2014

2015

Källa: SCB, Swedbank Analys & Macrobond

Ur ett globalt perspektiv är lägre energiintensitet en viktig pusselbit för att industrin ska utvecklas mot en mer långsiktigt hållbar utveckling. I Sverige har denna process kommit långt. Energiintensiteten har sjunkit i majoriteten av industribranscherna. Mellan 1990 och 2015 sjönk energiintensiteten med 63 procent inom verkstadsindustrin, och över

30 procent inom såväl livsmedelsindustrin, kemiindustrin inklusive plast och gummi, icke-metalliska mineralprodukter och trävaruindustrin. Inom massa och papper är energiintensiteten nästintill oförändrad, medan den endast sjunkit med omkring 12 procent inom stål- och metallverk. Energiintensiteten har stigit inom gruvindustrin på grund av ökad produktion tillsammans med ett senare fall i de globala metallpriserna som fått förädlingsvärdet att sjunka. Generellt kan dock konstateras att de flesta bran- scherna sett betydande förbättringar i energiintensiteten sedan början av 90-talet.

Under de senaste åren har vi inte sett en likadan trend av energieffektivisering för den totala industrin, även om vissa branscher visat på positiv utveckling. Mellan 2008 och 2015 steg energiintensiteten marginellt med cirka en procent för industrin totalt.

Energiintensiteten steg inom både gruvindustrin och stål- och metallverk och såg små nedgångar i de övriga branscherna. Energiintensiteten minskade med över tio procent

inom kemisk industri samt icke-metalliska mineralprodukter, medan den minskade med mindre än 10 procent inom de övriga branscherna. Nedgångar i förädlingsvärde sedan 2008 i flera branscher har påverkat utfallen.

Diagram 5.7 Energiintensiteten har sjunkit i de flesta branscherna sedan 1990

Energianvändning/realt förädlingsvärde, 2010 års kronor, KWh/SEK, 1990-2015, index: 1990=100

175

125

Gruvor & mineralutv. Livsmedel Trävaruindustri Massa & papper Kemisk industri Stål- & metallverk Verkstadsindustri

Icke-metalliska mineralprodukter

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

1999

2000

2001

2002

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

2013

2014

2015

2016

Källa: Energimyndigheten, SCB, Swedbank Analys & Macrobond

Anm.: Kemisk industri inkluderar plast och gummi, avser SNI 19-22 t.o.m. 2004 och 20-22 och fr.o.m. 2005. Stenkols- och raffinerade petroleumprodukter exkluderade p.g.a. mycket volatilt förädlingsvärde

Användningen av fossila bränslen har sjunkit i de flesta sektorerna sedan 90-talet enligt Energimyndighetens statistik, speciellt inom verkstadsindustrin och massa och papper. Den har endast stigit inom gruvindustrin som ökat sin produktion betydligt under 2000-talet, och är nästintill oförändrad inom stål- och metallverk. Inom kemiindustrin har fossilanvändningen gått ned men med endast 18 procent. Fossilbränslenas andel av total energianvändning är högst inom stål- och metallverk och icke-metalliska mineral-

produkter, med över 60 procent. Även gruvindustrin och livsmedelsindustrin har relativt höga fossilanvändningsgrader, medan andelen av energianvändning inom trävaru- samt massa- och papperindustrin är mycket låg tack vare den höga användningen av bio- bränslen. Biobränslen täcker majoriteten av energianvändningen inom massa och papper och trävaruindustrin, medan de använts endast marginellt inom andra industribran- scher. Livsmedelsindustrin hade dock en biobränsleanvändning på omkring 10 procent. Biobränsleanvändningen har stigit med omkring 42 procent sedan 1990 inom massa och papper, och förklarar därför en del av nedgången i växthusgasutsläpp inom branschen.

Elanvändningen har stigit betydligt inom gruvindustrin sedan början av 90-talet samt något inom stål- och metallverk medan den sjunkit betydligt inom verkstadsindustrin, kemiindustrin samt inom icke-metalliska mineralprodukter och visat mindre föränd- ringar inom de övriga branscherna. Tittar man på andelen av el inom total energian-

vändning har elens andel stigit med över tio procent sedan 1990 inom livsmedelsindu- strin, trävaruindustrin och verkstadsindustrin medan den sjunkit inom kemiindustrin samt inom massa och papper. Vissa branscher visar alltså tecken på en måttlig elek- trifiering sedan 90-talet, men den har inte blivit ett brett eller starkt fenomen inom industrins energianvändning än så länge. Detta innebär även att förnybar energi, utöver biobränslen, inte sett någon större ökning inom industrins energianvändning, och att energieffektivisering varit en viktigare drivkraft i utsläppsminskningen.

Diagram 5.8 Fossilbränslenas andel högst för stål- och metallverk

Fossilbränslen, TWh, som andel av slutlig energianvändning, procent, 2016

Stål- och metallverk Icke-metalliska mineralprodukter

Livsmedelsindustri Xxxxx och papper

Kemisk industri

Gruvor och mineralutvinning Verkstadsindustri Trävaruindustri

Källa: Energimyndigheten, Swedbank Analys & Macrobond

Anm.: Kemisk industri inkluderar plast och gummi, avser SNI 20-22

5.5 SVENSK INDUSTRI I EU-JÄMFÖRELSE

En omställning av svensk industrin är nödvändig för att nå klimatmålen om ett fossil- fritt samhälle, men effektiviteten i omställningen på en global nivå beror på vilka ef- fekter omställningen har på produktion i Sverige relativt utlandet. Om svensk industri är relativt effektiv kan det medföra risker för globala utsläpp om styrinstrumenten leder till att produktion flyttas till länder där motsvarande produktion medför högre utsläpp av växthusgaser. Detta avsnitt jämför därför olika svenska industrisektorer med andra europeiska länder i den mån statistik finns tillgänglig.

Jämfört med övriga EU-länder har Sveriges näringsliv en mycket låg växthusgasinten- sitet, på endast omkring 50 procent av EU-genomsnittet enligt Eurostats statistik. Detta förklaras dock delvis av skillnader i ekonomins struktur mellan medlemsländerna.

Sverige är dock inte bäst i klassen inom alla branscher.

Tillverkningsindustrin och gruvindustrin i Sverige har en växthusgasintensitet betydligt under EU-snittet. Den svenska tillverkningsindustrin ligger lågt även jämfört med de viktigaste konkurrentländerna, där endast Danmark har en lägre växthusgasintensitet.

Den svenska gruvindustrin har också en högre växthusgasintensitet än flera av de vik- tiga konkurrenterna, bland annat gruvindustrin i Norge, Finland och Danmark.

Diagram 5.9 Växthusgasintensitet i tillverkningsindustrin och i gruvindustrin Sveriges tillverkningsindustri presterar relativt bra

2,4

Växthusgasintensitet, tillverkning. Kg CO2-ekvivalenter per euro, 2015

2,0

1,6

1,2

0,8

0,4

0,0

Växthusgasintensitet, gruvor & mineralutvinning. Kg CO2-ekvivalenter per euro, 2015

Cypern

Bulgarien

Grekland

Estland

Litauen

Polen

Portugal

Slovakien

Croatien

Rumänien

Belgien

Nederländerna

Spanien

Luxemburg

Lettland

Finland

Ungern

Österrike

Norge

Tjeckien

Frankrike

Italien

Slovenien

Tyskland

Sverige

Danmark

Irland

Gruvindustrins utsläppsintensitet över övriga Norden

Rumänien

Ungern

Tjeckien

Polen

Slovenien

Slovakien

Tyskland

Österrike

Croatien

Grekland

Sverige

Italien

Finland

Frankrike

Lettland

Danmark

Spanien

Cypern

Bulgarien

Estland

Irland

Portugal

Luxemburg

Norge

Nederländerna

Belgien

Litauen

Källor: Eurostat, Swedbank Analys & Macrobond 51

51 Växthusgasintensitet mäts som växthusgasutsläpp delad med realt förädlingsvärde (bruttoförädlingsvärde).

Såväl svensk massa- och pappersindustri, trävaruindustri som plast- och gummiindu- stri har en växthusgasintensitet som är klart under EU-genomsnittet och bland de lägsta bland länderna. Trävaruindustrins växthusgasintensitet är särskilt låg, medan svensk pappersindustri fortfarande har högre växthusgasintensitet än sina konkurrenter i till exempel Danmark och Litauen. För livsmedelsindustrin har bland annat Finland en lägre växthusgasintensitet än den svenska livsmedelssektorn. Växthusgasintensiteten inom svenska produktionen av icke-metalliska mineralprodukter (där cement ingår)

är något lägre än EU-snittet, men högre än i vissa konkurrentländer inklusive Tjeckien, Tyskland, Finland och Norge. Växthusgasintensiteten av svensk koks- och petroleum- produktion är däremot högre än EU-snittet. Det är dock viktigt att notera att de olika industribranscherna även skiljer sig mellan länderna när det gäller de producerade produkterna.

Växthusgasintensiteten av svenska stål- och metallverk är något lägre än EU-genomsnit- tet och lägre än i bland annat Norge, Finland, Tyskland och Storbritannien, men högre än i Danmark. Stål- och metallverk i Sverige producerade cirka 3 procent av EU:s totala utsläpp från branschen och stod samtidigt för cirka 5 procent av EU:s totala förädlings- värde från branschen 2015. Detta innebär att sektorn är relativt utsläppseffektiv jämfört med övriga EU-länder. De största europeiska producentländerna i sektorn inkluderar dock även länder som befinner sig i en något tidigare tillväxtfas ekonomiskt och har sämre förutsättningar att minska utsläppen. Stål- och metallverk har stora utsläpp även på EU-nivå, vid cirka 5 procent av unionens totala utsläpp och 19 procent av EU:s totala industrins utsläpp, vilket gör den till en viktig bransch när det gäller utsläppen i hela EU. Att utveckla mer miljövänlig teknik inom branschen i Sverige kan både vara en viktig konkurrensfördel framöver och bidra till att minska utsläppen betydligt i hela EU genom teknologi- och kunskapsspridning.

Sammantaget kan vi konstatera att svensk industri presterar bra bland EU-länderna när det gäller utsläppsintensitet, men når inte toppen i alla branscher. Klimatambitionen måste öka inom hela EU framöver och Sveriges industri har både förutsättningar för och affärsnytta av att vara på framkant av att utveckla nya teknologiska lösningar för att klara omvandlingen.

4,0

3,5

3,0

2,5

2,0

1,5

1,0

0,5

0,0

Växthusgasintensitet, xxxxx & papper. Kg CO2-ekvivalenter per euro, 2015

Diagram 5.10 Växthusgasintensitet i basnäringarna Svensk massa och papper bland minst intensiva

Växthusgasintensitet, stål- & metallverk. Kg CO2-ekviv. Per euro, 2015

Lettland

Slovenien

Portugal

Bulgarien

Estland

Polen

Rumänien

Finland

Italien

Österrike

Norge

Spanien

Tjeckien

Frankrike

Storbritannien

Grekland

Tyskland

Nederländerna

Ungern

Slovakien

Sverige

Croatien

Danmark

Cypern

Belgien

Litauen

Irland

Svenska stål- och metallverk nära EU-genomsnittet

Polen

Tjeckien

Irland

Rumänien

Slovakien

Nederländerna

Österrike

Norge

Frankrike

Ungern

Finland

Tyskland

Slovenien

Sverige

Croatien

Italien

Bulgarien

Grekland

Portugal

Spanien

Belgien

Estland

Cypern

Danmark

Litauen

Källor: Eurostat, Swedbank Analys & Macrobond

5.6 STYRMEDEL FÖR OMSTÄLLNING MOT FOSSILFRI INDUSTRI

En omställning av svensk industri är förenad med ett antal svåra frågor om kostnadsef- fektivitet av att minska utsläppen i Sverige jämfört med att stödja utvecklingen utom- lands. Som vår genomgång visar är det stora skillnader i hur mycket som återstår att göra mellan olika branscher. Styrmedel kan dessutom ha negativa bieffekter. Exempelvis

kan stigande kostnader för utsläpp i Sverige riskera att flytta industrins produktion till andra länder med lägre kostnader för utsläpp och sämre växthusgasinstensitet och såle- des bidra till högre globala utsläpp. Samtidigt kan svensk industri och svensk ekonomi dra stor nytta av att vara ledande i teknikutveckling mot ett fossilfritt samhälle. Detta avslutade kapitel har inte svaren på dessa svåra avvägningar. Syftet är att ge en översikt av de svenska klimatmålen ur ett europeiskt perspektiv samt att redogöra för nuvarande regelverk och styrmedel.

EU:s nuvarande krav på EU:s medlemsländer för utsläppsminskningar är att till år 2030 minska utsläppen av växthusgaser med minst 40 procent jämfört med nivåerna år 1990. Sveriges plan för utsläppsminskningar, som hittas i det klimatpolitiska ramverket, är mer ambitiöst än EU-kravet. Enligt Konjunkturinstitutets årliga rapport Xxxxx, ekonomi och politik 2017, är en viktig klimatnytta med en ambitiös svensk klimatpolitik att Sverige framstår som en global förebild gällande utsläppsminskningar (Konjunkturin- stitutet, 2017).

En del av det klimatpolitiska ramverket är klimatlagen som trädde ikraft vid årsskiftet (Regeringskansliet, 2017). Enligt klimatlagen är regeringen skyldig att presentera en klimatredovisning årsvis i budgetpropositionen. Var fjärde år ska regeringen ta fram en klimatpolitisk handlingsplan som ska redovisa hur klimatmålen ska uppnås.

Enligt det klimatpolitiska ramverkets klimatmål är det långsiktiga målet, som ska vara uppfyllt år 2045, att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmos- fären, för att därefter uppnå negativa nettoutsläpp. Kvarvarande utsläpp ska dock vara minst 85 procent lägre än utsläppen år 1990. För att nå detta mål krävs en bredare klimatpolitik som hanterar alla typer av växthusgasutsläpp och inbegriper framförallt jordbrukssektorn och skogsindustrin via markanvändningen. Fram till år 2030 är målet att utsläppen från ESR-sektorn (icke-handlade utsläpp bl.a. transportsektorn), bör vara minst 63 procent lägre än utsläppsnivåerna år 1990 varav 8 procent av reduktionerna får ske genom kompletterande åtgärder. År 2040 är målet på mindre än 75 procent av ESR-utsläppen år 1990 varav 2 procent får ske genom kompletterande åtgärder. För transportsektorn finns ett särskilt mål om att utsläppen år 2030 ska vara 70 procent mindre än utsläppsnivåerna år 2010.

Notera att dessa mål avser utsläppen från de sektorer som inte ingår i EU:s system för handel med utsläppsrätter, vilket främst inkluderar transporter, arbetsmaskiner, mindre industri- och energianläggningar, bostäder och jordbruk. EU:s system för handel med utsläppsrätter omfattar utsläppen från industrin, el- och fjärrvärmeproduktion samt flyg- ningar med start och landning inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES.

Ett klimatpolitiskt råd har inrättats med uppgiften att bistå regeringen med en oberoen- de utvärdering av hur den samlade politik som regeringen lägger fram är förenlig med klimatmålen. Rådet ska bland annat utvärdera om inriktningen inom olika relevanta politikområden gynnar eller motverkar möjligheten att nå klimatmålen.

5.6.1 Styrmedel – teoretiskt enkelt men praktiskt svårt

Ett teoretiskt effektivt styrmedel är att införa en enhetlig koldioxidskatt som innebär att man sätter ett enhetligt pris på utsläpp av växthusgaser. En förutsättning för att detta

ska vara kostnadseffektivt är dock att samtliga aktörer har samma marginalkostnad för koldioxidminskningar, vilket inte är fallet. En enhetlig skatt riskerar att leda till ett kol- läckage, vilket innebär att viss produktion och därmed vissa utsläpp flyttar utomlands där möjligheten att reglera och minska utsläppen är mer begränsad (Konjunkturinstitu- tet, 2017). Diskrepansen i marginaler motiverar istället därför att sektorer kan beskat- tas olika. Dock råder informationsbrist kring marginalerna, vilket kan innebära att resursallokeringen blir ineffektiv likväl. Detta kan motivera att använda flera styrmedel gentemot samma sektor, vilket emellertid innebär större administrativa kostnader, över- lappande styrning och därav försämrad kostnadseffektivitet. För att uppnå en kostnads- effektiv styrning av utsläppen krävs kunskap om olika sektorers marginalkostnad för utsläppsreduktioner.

I dagsläget skapar den svenska koldioxidbeskattningen breda incitament via upp- muntran till minskad aktivitet, bränslebyte, byte av transportslag och effektivisering (Konjunkturinstitutet, 2017). Andra styrmedel som nedsättning av energiskatter, miljöbilspremier, koldioxiddifferentierad fordonskatt och klimatklivet riktar sig mot de utsläpp som inte omfattas av EU:s handelssystem för utsläppsrätter. Dessa styrmedel kompletterar dock inte koldioxidbeskattningen utan fungerar snarare som ett överlap- pande styrmedel. På grund av överlappningen ges större incitament till vissa typer av anpassningar som bränslebyte och effektivisering medan incitamenten till minskad ak- tivitet, exempelvis minskad bilanvändning, endast motiveras av koldioxidbeskattningen. Dessutom försämras internaliseringen av bränsleanvändningens externa kostnader av bränslebytet, vilket kan korrigeras via en kombination av reduktionsplikten och en uniform drivsmedelsbeskattning (Konjunkturinstitutet, 2017).

5.6.2 EU:s befintliga och föreslagna styrmedel

EU:s system för handel med utsläppsrätter, ETS, omfattar utsläppen från energiintensiv industri, el- och fjärrvärmeproduktion samt flygningar med start och landning inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet EES. Målet är att reducera utsläppen från aktörer och gaser som omfattas av EU ETS med 43 procent till 2030 jämfört med 2005. Övriga utsläppsaktörer, bl.a. transportsektorn, omfattas av EU:s system ESR (Effort Sharing Regulation). Det övergripande målet för detta system är en reduktion på 30 procent till 2030 jämfört med 2005 och för Sveriges del innebär målet ett krav på en reduktion på 40 procent. Ett tredje EU system, LULUCF, avser utsläpp och lageränd- ring vid mark- och skogsanvändning. Med tre olika system uppstår minst tre olika pris för växthusgasutsläpp, vilket medför högre samhällskostnader. För att adressera detta föreslår EU-kommissionen möjligheten att flytta utsläppsrätter från ETS till ESR och att låna av framtida utsläppstilldelningar. Inom ESR föreslås möjligheten för ett land att överlåta fem procent av sin årliga tilldelning till andra medlemsstater. Vidare ska ett

underskott inom ESR kunna täckas upp av ett överskott inom LULUCF. (Konjunkturin- stitutet, 2017)

ETS sätter ett tak för hur mycket utsläpp av växthusgaser som får göras av aktörerna som omfattas av systemet. Utsläppsrätterna blir antingen tilldelade eller köpta via auk- tion och kan sedan handlas fritt mellan aktörerna. Varje år sänks taket för att nå målet 2030. Stabiliseringsreserven, som ska träda i kraft i januari 2019, innebär att antalet utsläppsrätter i omlopp justeras för strukturella obalanser årsvis, genom att placeras i

en reserv, om antalet ligger utanför ett visst spann. Reserven är viktig för att undvika kraftiga prisfluktuationer på koldioxidmarknaden och att systemets kostnadseffektivitet i att uppfylla målet inte undermineras på lång sikt (Konjunkturinstitutet, 2017).

EU har även utsläppskrav för nya personbilar, vilket ska ge biltillverkarna incitament att utveckla personbilar med låga utsläpp. En tillverkare som säljer många utsläppstunga bilar i ett land behöver kompensera detta med att sälja fler bilar med låga utsläpp i ett annat land. Styrmedlet är inte kostnadseffektivt eftersom ett administrativt enhetligt krav inte tar hänsyn till att heterogena tillverkare har olika kostnader för att möta kra- vet. Därför kan biltillverkare gå samman och via poolning lättare nå kravet. De som inte uppnår kravet får betala en avgift för extra utsläpp per gram och fordon medan de som förser sina bilar med koldioxidreducerande teknik får utsläppskrediter (Konjunkturin- stitutet, 2017).

EU har även hållbarhetskriterier för biobränslen. Hållbarhetskriterierna innebär bland annat att biodrivmedel och biobränslen måste ge upphov till utsläppsbesparingar (med en viss procent) relativt dess fossila motsvarigheter. För att detta ska vara korrekt ska enbart biobränslen med snabb kolcykel användas.52 Svensk klimatpolitik sätter stor till- tro till en ökad användning av biobränslen för att möta framtida klimatmål. Detta kan kräva uttag av biomassa med relativt lång kolcykel.

5.6.3 Sveriges befintliga styrmedel

Den svenska utsläppsbromsen, som trädde i kraft 2016, syftar till att köpa in och annul- lera utsläppsrätter inom EU ETS utöver ordinarie köp och allokering av utsläppsrätter samt nationella mål om utsläpp. Regeringen har riktat kritik mot att utsläppsbromsen blir verkningslös då annullering av utsläppsrätter delvis kommer att ske via stabilise- ringsreserven då denna träder i kraft i januari 2019 (Regeringen, 2017). Därför har re- geringen föreslagit att utsläppsbromsen avskaffas i år. Kritiken är dock inte helt befogad i det fall då antalet utsläppsrätter i omlopp är litet och det inte sker en annullering utan endast en reservuppbyggnad via stabiliseringsreserven.

Klimatklivet53, som trädde i kraft 2015, syftar till att stödja minskningar av växthusgaser på lokal och regional nivå via stöd till klimatinvesteringar i främst ESR-sektorn. Stödet ska gå till åtgärder som ger den största varaktiga minskningen av utsläpp av växthus- gaser per investeringskrona. Biogasproduktionsteknik har fått mest stöd. Regeringen anger att åtgärder som hittills fått stöd via Klimatklivet kan väntas minska Sveriges totala utsläpp av växthusgaser med 652 000 ton koldioxidekvivalenter per år.

52 Avser kolets kretslopp. ”Kol är en central del av alla levande organismer, och cirkulerar runt i naturen på flera olika sätt. Kol kan finnas i en mängd olika former. Det finns i organiska molekyler som bygger upp allt liv, oorganiska föreningar som kalksten, och även luften som koldioxid. Kol förflyttar sig mellan olika ställen i naturen. Om vi tittar på koldioxid som utgångspunkt så kan det användas av bland annat växter för att skapa organiska molekyler via fo- tosyntes. De organiska molekylerna kan frisättas tillbaka till koldioxid via respiration (cellandning), nedbrytning eller förbränning. Om det organiska materialet inte bryts ned när organismen dör kan det istället begravas under marken i miljontals år för att vid specifika förhållanden bilda fossila bränslen. I vatten löses koldioxid upp och kan användas till fotosyntes under vattnet. Det kan också ombildas till olika karbonater, och lagras in som kalksten.” (Naturveten- xxxx.xxx, 2016)

53 xxx.xxxxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxxxxxx

Koldioxidskatten ses fortsatt som det viktigaste styrmedlet för att nå Sveriges klimat- mål till 2030 på ett kostnadseffektivt sätt. Skatten gäller ESR-sektorn, vilket omfattar transporter, lätt industri, bostäder och service och betalas per kg koldioxidutsläpp där beräkningen av skattesatsen baseras på innehållet av fossilt kol i bränslet. Nedsättningar påträffas i koldioxidskatten beroende på användare och användningsområde. Exempel- vis är koldioxidskatten för dieselbränsle som används i arbetsmaskiner inom jordbruk, skogsbruk och vattenbruk nedsatt. Nedsättningarna ska fasas ut54. Hållbara biodriv- medel beviljas undantag från koldioxidskatten.

5.7 SLUTSATSER

Industrin har en viktig roll att spela i en omställning till ett långsiktigt hållbart sam- hälle. I detta kapitel har vi fokuserat på en aspekt för långsiktig hållbarhet; att minska klimatpåverkan från industrin. Svensk industri är energiintensiv och är den sektor i ekonomin som står för störst del av utsläppen av växthusgaser i Sverige. Om Sverige ska nå målet om ett fossilfritt samhälle krävs en omställning av industrin i Sverige för att minska utsläppen av växthusgaser. Samtidigt vill vi betona hur viktigt det är att styr- medel används på rätt sätt då risken finns att produktion flyttas till andra länder där motsvarande produktion har högre utsläpp.

Statistiken visar att svensk industri har en relativt låg växthusgasinstensitet jämfört med motsvarande industrisektorer i andra länder. Svensk industri är bra, men inte bäst, inom många sektorer. Vi har också visat att det är stor skillnad i hur långt olika bran- scher har kommit i omställningen. De relativt enkla förändringar som kan göras mot minskade utsläpp är redan gjorda. De branscher, som stål och cement, med process- relaterade utsläpp som står för en stor del av utsläppen från industrin, kan inte ställa om utan tekniska innovationer. Här finns dock intressanta initiativ som projektet HYBRIT som syftar till att framställa fossilfritt stål.

Regeringen introducerade 2017 Industriklivet55, en satsning som syftar till att minska processindustrins utsläpp av växthusgaser via stöd till innovativa projekt och ny teknik. 300 miljoner kronor per år satsas under perioden 2018 - 2040 för att stödja svensk industri i omställningen mot netto noll-utsläpp av växthusgaser. Stödet kan bli en viktig katalysator för att utveckla ny teknik för industrier med processrelaterade utsläpp. Det bidrar dock inte automatiskt till minskade utsläpp av växthusgaser inom EU, givet rådande utformning av EU ETS, och givet att processindustrin ingår i systemet för EU:s utsläppshandelssystem. Vi delar dock konjunkturinstitutets bedömning (Konjunktur- institutet 2017) att det är viktigt att processen för stödbeviljande är konsekvent, och innefattar regelbunden kontroll och uppföljning. Det kan öka kostnadseffektiviteten och de additiva effekterna. Det underlättar också utvärdering av styrmedlet.

54 SOU 2016:47

55 xxxxx://xxx.xxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxxxxxxxxxx/0000/00/xxxxxxxxxx-xxxxxxxx-xxx-xxx-xxxxxx-xxxxxxxxxx-xxxxxxx-xx- vaxthusgaser/

REFERENSER

Xxxxxxx Xxxxx, S., Xxxxxx, M., Xxxxx, N., Xxxxxxxxx, X. and Xxxxxxxx, P. (2018). The Effects of Weather Shocks on Economic Activity: What are the Channels of Impact? International Monetary Fund, IMF, Working Paper No. 18/144, juni 2018.

Xxxxx-Xxxxxxxxxx S, Xxxxxxxx H, Xxxxxxx X, Xxxxx X, Xxxxxxx L, Xxxxxxxx A och Xxxxx Xxxxxxxx L. (2017). Bioenergi på rätt sätt – om hållbar bioenergi i Sverige och andra länder. Rapport av Skogsstyrelsen, Energimyndigheten, Jordbruksverket och Natur- vårdsverket. Rapport 10, Skogsstyrelsen, december 2017.

Energimyndigheten (2018). Energiläget i siffror 2018. Mars 2018. Tillgänglig: xxx.xxxxxxxxxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxxxxx/0000/xx-xxxxx-xxxxxxxxxxx-x-xxxxxxx-00000/

Energimyndigheten, Eurostat, Naturvårdsverket och SCB, statistik.

Global Commission on the Economy and Climate (2018). Unlocking the Inclusive Growth Story of the 21st Century: Accelerating Climate Action in Urgent Times, augusti 2018.

Hatfield, X. X., Xxxxx, X., Xxxxxxx, K. A., Xxxxxxxxxx, R. C., Xxxxx, X., Xxxxxxxx, E., ... & Xxxxx, X. (2018). Indicators of climate change in agricultural systems. Climatic Change, 1-14.

Internationella energirådet (IEA) (2018). Industry: traking clean energy process, juli 2018. Jernkontoret, (2018). HYBRIT – fossilfri stålproduktion.

Tillgänglig: xxxxx://xxx.xxxxxx xxxxxx.xx/xx/xxxxxx-0000/xxxxxxxxxxxx-xxxxxxxxxxxxxx/

[Hämtad 2018-09-01]

Jernkontoret, (2018). Processernas miljöpåverkan. Tillgänglig: xxxxx://xxx.xxxxxxxxxxxx.xx/xx/xxxxxxxxxxxxx/xxxxxxxxxxxx-xxxxxxxxxx-xxxxxxxxxxx/ processernas-miljopaverkan/ [Hämtad 2018-09-01]

Konjunkturinstitutet (2017). Xxxxx, ekonomi och politik, december 2017.

Mercure, X.-X., Xxxxxxx, X., Xxxxxxxx J.E., Xxxxxxx, N.R., Holden, P.B., Xxxxxxxxxxx, U., Xxxxx, P., Xxxxxxxx, X., Xxx, A. and Xxxxxxxx, F. (2018). Macroeconomic impact of stranded fossil fuel assets. Nature Climate Change 8, 588-593.

Xxxxxxxxxxxxxx.xxx (2016). Kolets kretslopp. Tillgänglig: xxxxx://xxx.xxxxxxxxxxxxxx.xxx/xxxxxxx/xxxxxxxxxxxxxxx/xxxxxxx/xxxxxxxxx/xxxxxx- kretslopp/ [Hämtad 2018-09-21]

Naturvårdsverket (2017). Fördjupad analys av svensk klimatstatistik 2017, Rapport 6782, november 2017.

Organisation for Economic Cooperation and Development, OECD (2017). Investing in Climate, Investing in Growth, OECD Publishing, Paris, juni 2017.

de Pee, X., Xxxxxx, X., Roelofsen, O., Xxxxxx, K., Xxxxxxxx, X. and Xxxxxxxxx, M. (2018). Decarbonization of industrial sectors: the next frontier, McKinsey and Company, juni 2018.

Regeringen (2017). Budgetpropositionen för 2018: Förslag till statens budget för 2018, finansplan och skattefrågor, september, 2017.

Regeringskansliet (2017). Det klimatpolitiska ramverket. Tillgänglig: xxxxx://xxx.xxxxxxxxxx.xx/xxxxxxxx/0000/00/xxx-xxxxxxxxxxxxxxx-xxxxxxxxx/ [Hämtad 2018-09-07]

Vattenfall (2018). HYBRIT: Byggstart för världsunik pilotanläggning för fossilfri ståltill- verkning. Tillgänglig: xxxxx://xxxxxxxxx.xxxxxxxxxx.xx/xxxxx-xxx-xxxxx/xxxxxxxxxxxxx- den/2018/hybrit-byggstart-for-varldsunik-pilotanlaggning-for-fossilfri-staltillverkning/ [Hämtad 2018-09-07]

Swedbank (2018). The Nordic Sustainability League: Norway in the Lead, juni 2018.

6. OMSTÄLLNINGSFÖRMÅGA OCH KONKURRENSKRAFT

De utmaningar som analyserats i föregående kapitel ställer krav på industrins förmåga till anpassning och omställning. I det här kapitlet analyserar vi i närmare detalj vilken typ av anpassningsbehov, som de utpekade utmaningarna ger upphov till och huru- vida det finns anledning att överväga förändringar eller modifieringar i det nuvarande omställningssystemet. Med omställningssystem avses här de åtgärder och metoder som används för att understödja eller stimulera företagens anpassning och omställning.

Kapitlet tar som utgångspunkt att omställningsförmåga är central för varje industris konkurrenskraft. Företagens omställning och anpassning till omvärldens förändrade villkor kan göras på olika sätt. I kapitlet diskuteras vilka olika typer av anpassnings- och omställningssystem som finns tillgängliga för att stimulera och möjliggöra företagens förändring i Sverige och i ett urval av konkurrentländer. Dessutom analyseras vilka krav på anpassning respektive omställning som ställs på industrins omställningssystem i ljuset av framtida utmaningar avseende globala värdekedjor, handelshinder, teknisk utveckling och klimatförändringar. Kapitlet avslutas med en diskussion om det finns anledning att komplettera det svenska omställningsstödet med ett utvecklat statligt stöd för korttidsarbete.

6.1 OMSTÄLLNINGSFÖRMÅGA ÄR CENTRALT FÖR INDUSTRINS KONKURRENSKRAFT

Traditionellt sett betraktas ett lands eller en industris konkurrenskraft som beroende av tillgång till centrala produktiva resurser. Ofta tolkas konkurrenskraften utifrån ekono- mins relativa kostnadsläge gentemot andra länder, vilket påverkar hur lönsamt det är att bedriva näringsverksamhet i landet (Vartiainen, 2018). Ur ett sådant perspektiv har det land som har lägst arbetskraftskostnader högst konkurrenskraft. Men eftersom arbets- kraften har olika produktivitet (beroende av deras kompetens, hur arbetet organiseras och hur teknologi används i produktionen), dvs hur mycket output som kan åstad- kommas med en given arbetsinsats, blir arbetskraftskostnader ett allt för trubbigt mått på företagets, industrins och landets konkurrenskraft.

Sedan mitten av 1990-talet har ett nytt perspektiv uppkommit i den akademiska debat- ten, som bygger på kritik av tidigare förhållningssätt och menar att det är allt för statiskt att utgå från att företagets konkurrenskraft bygger på att resurser kan användas mer effektivt och sökandet efter låga kostnader. I globala marknader som karaktäriseras av snabb teknisk utveckling är det istället viktigt att se till företagets förmåga att identifiera förändringar, samt omvandla omgruppera och återanvända företagets resurser. I den moderna strategiforskningen talar man således inte längre om konkurrenskraft som en statisk företeelse definierat utifrån företagets tillgång till resurser. Istället letar man efter företagens dynamiska förmågor (Teece, xx.xx., 1997). I denna litteratur läggs större fokus på hur företaget skapar värde och hur företag hanterar snabba tekniska förändringar.

Företagens konkurrensfördelar betraktas som bestående av distinkta processer, deras sätt att koordinera och kombinera resurser, och dess utvecklingshistoria. Framförallt menar de att värdeskapande i samband med tekniska förändringar till stor del beror av företagets interna tekniska och organisatoriska processer och förmåga att identifiera nya affärsmöjligheter och förmåga att organisera dem effektivt. Kritiken bygger på

att tidigare perspektiv i allt för hög utsträckning fokuserat på att reducera kostnader. Istället uppmärksammas betydelsen av att utveckla både intern och extern effektivitet. Det innebär ett ökat fokus på företagets utåtriktade verksamhet och förmåga att skapa värde, snarare än att enbart minimera och reducera kostnader för att uppnå lönsamhet. Det innebär också en större vikt vid företagets olika dynamiska förmågor, att lära, om- vandla och ställa om verksamheten i förhållande till nya affärsmöjligheter. Detta ligger

i linje med Schumpeteriansk tillväxtteori, som utgår från idén om att en framgångsrik ekonomi är i en kontinuerlig förändringsprocess. Med denna teori blir således för- mågan till ökad produktivitet central för bedömningen av ett företags och en industris konkurrenskraft. Om ökad produktivitet är nyckeln till konkurrenskraft är det värt att diskutera i lite närmare detalj på vilket sätt produktiviteten kan ökas.

Schematiskt sett kan ökad produktivitet uppnås på minst två sätt. Å ena sidan genom att vid en given marknadsandel, försäljning eller värdeskapande finna nya sätt att pro- ducera med mindre arbetsinsats eller till lägre kostnader. Å andra sidan genom att vid en given arbetsinsats öka värdet på produktionen genom att sälja till ett högre värde. Vanligtvis sker dessa två formerna samtidigt. Sökandet efter mer effektiva produk- tionsmetoder och allt högre kundvärde är ett ständigt återkommande arbete för varje företag. Men företagens produktivitetssträvanden står inför ständiga hot, särskilt på globala marknader. Nya konkurrenter, som kan leverera liknande eller bättre produkter till lägre pris, hotar intäktssidan och ställer krav på mer effektiva produktionsmetoder eller att utveckla ännu bättre produkter som bidrar till ett högre värde för kunden.

Utmaningen ligger i att hela tiden ligga före konkurrenterna för att undvika förlorade marknadsandelar. Ofta sker dessa anpassningar långsamt och successivt över tid. Men marknaden kan också drabbas av drastiska nedgångar, där efterfrågan plötsligt försvin- ner. Problemet är då att även om företaget har hög konkurrenskraft i termer av produk- tionskostnader (arbetskraftskostnader) i förhållande till värdet på de produkter som vanligtvis säljs och i förhållande till andra företag som producerar liknande produkter, står företaget kvar med en produktionsapparat som inte kan avsätta sina produkter till försäljning. I ett sådant läge kan konkurrenskraft inte enbart betraktas utifrån före- tagets kostnadsläge i förhållande till sina konkurrenter. Upprätthållandet av företagets konkurrenskraft är beroende av förmågan att anpassa verksamheten i förhållande till de nya förutsättningarna. I en globaliserad värld som karaktäriseras av ständiga mark- nadsförändringar, både volymmässigt och kvalitetsmässigt, ställs allt högre krav på sådan konkurrenskraft, definierad utifrån företagets anpassningsförmåga, både i termer av att rationalisera produktionen och att skapa nya produkter som skapar värde på nya marknader.

Förmågan att balansera och anpassa företagets resurser i förhållande till nya affärsmöj- ligheter och värdeskapande är således centralt för att öka produktivitet på företagsnivå. På aggregerad nivå, dvs för industrin som helhet, är det något mer komplicerat. Pro- duktiviteten för en hel bransch är beroende av sammansättning av företag i branschen,

företagens storlek och branschens mognad. Nyetablerade företag har vanligtvis lägre produktivitet än äldre mer etablerade företag, eftersom de ännu inte funnit sätt att organisera verksamheten effektivt (Vartiainen, 2018). Om branschen karaktäriseras av flera nyetablerade verksamheter med lägre produktivitet sänks således den genomsnitt- liga produktiviteten i branschen. Men det kan också vara i de nyetablerade företagen som potential till nya former av värdeskapande återfinns, vilket kan bidra till att öka produktiviteten på längre sikt. Å andra sidan, om de företag som försvinner har lägre produktivitet än industrin i genomsnitt, ökar den genomsnittliga produktiviteten (ibid., 2018). Det är således begränsat att enbart se till det enskilda företagets förutsättningar. Sammansättningen av företag i en bransch eller sektor är således central för produkti- vitetsutvecklingen, vilket talar för att förutsättningarna för att skapa nya verksamheter och avveckla eller rationalisera icke-produktiva företag är central för långsiktig kon- kurrenskraft. Detta resonemang ligger i linje med den klassiska svenska modellen för strukturomvandling, men skiljer sig åt i meningen att det också är viktigt att uppmärk- samma företagens behov av att omorientera verksamheten (genomföra strategiska förändringar) för att nå nya marknader och dra fördel av nya affärsmöjligheter. Om- ställning och anpassning handlar således inte enbart om att rationalisera och avveckla icke-produktiva verksamheter. Det handlar också om förmågan till strategisk förnyelse eller vad som traditionellt kallas extern effektivitet.

En problematik uppstår emellertid om högproduktiva företag som har potential att växa inte kan göra det eftersom de inte får tillgång till arbetskraft. Arbetskraftsbrist bidrar till att minska eller i alla fall hålla tillbaka den genomsnittliga produktiviteten i en bransch eller sektor (Haskel & Martin, 1993). Arbetskraftsbrist innebär att företagen inte kan producera i den utsträckning de skulle kunna göra. De har inte möjlighet att ta vara på den marknadspotential och det värdeskapande som de ser framför sig. Det skulle också kunna innebära att de nöjer sig med att producera med mindre produk- tiv arbetskraft (Haskel & Martin, 1993) eller att de måste höja lönerna (löneglidning) för att kunna få tag på den arbetskraft de behöver. Det finns således flera sätt på vilket

produktiviteten minskar när det råder brist på arbetskraft och för det enskilda företaget kan det vara svårt att hantera arbetskraftsbrist utan minskad produktivitet som resultat.

På aggregerad nivå finns det därför ett behov av att omfördela arbetskraft från min- dre produktiva verksamheter till verksamheter som har potential att öka produktivitet i framtiden. Detta ligger i linje med den svenska modellen á la Rhen-Meidner. Den

genomsnittliga produktiviteten i branschen eller sektorn ökas, inte enbart för att de mer produktiva verksamheterna får tillgång till arbetskraft. Det handlar också om att om- fördelningen innebär att icke produktiva företag ökar sin produktivitet genom rationa- lisering och minskade produktionskostnader. Av diagram 6.1 kan skönjas ett samband mellan rekryteringsgrad, vakansgrad och varselgrad. Varselgrad är andelen varslade

om uppsägning i förhållande till antalet sysselsatta i industrin. När varselgraden ökar, minskar eller avmattas rekryteringsgraden och vakansgraden. När varselgraden är på en låg nivå ökar vakansgraden. Det finns således ett samband mellan utflödet och inflödet av industrins medarbetare. Diagrammet visar också produktivitetsutvecklingen, men här är eventuella samband svårare att uttyda. Industrins produktivitet är relativt konstant över den studerade perioden. Det kan bero på att varselgraden varit relativt låg under pe- rioden, samtidigt som arbetskraftsbristen håller tillbaka möjliga produktivitetsökningar.

Diagram 6.1

Industrins arbetskraftsbrist, varselgrad och produktivitet, 2010-2018 (kvartalsdata) Index 2010=100

500

450

400

350

300

250

200

150

100

2010 2011 2012 2013 2014 2015 2016 2018

Rekryteringsgrad industrin Vakansgrad industrin Produktivitet

Varselgrad

Källa: egna bearbetningar av statistik från SCB och Arbetsförmedlingen

Av diagrammet framgår också att de senare årens utveckling uppvisar en allt tydligare divergens mellan industrins efterfrågan på arbetskraft och utbud från rationaliserande verksamheter. Det betyder att den potential för produktivitetsökningar och tillväxt som finns inte utnyttjas, varken på utbuds eller på efterfrågesidan. I ljuset av detta något teoretiska resonemang är således omställnings- och anpassningsförmågan central för företagens och därmed också industrins konkurrenskraft.

6.2 OMSTÄLLNINGSFÖRMÅGA I ETT INTERNATIONELLT PERSPEKTIV

Om vi definierar konkurrenskraft som omställnings- och anpassningsförmåga, hur står sig då Sverige i förhållande till viktiga konkurrentländer? För att besvara denna fråga behöver vi fundera på hur vi ska kunna mäta och bedöma förmågan till anpassning och omställning i andra länder.

Det är inte ovanligt att man i samband med internationella jämförelser diskuterar kon- kurrenskraft i termer av arbetsmarknadens flexibilitet (se t ex The Global Competitive- ness Report (Schwab, 2018)). Sådana jämförelser handlar ofta om flexibilitet i termer av hur enkelt eller svårt det är att säga upp personal eller i vilken utsträckning det är möj- ligt för arbetsgivare att använda sig av så kallad flexibel arbetskraft. Denna typ av jäm- förelse är bland annat driven av OECDs arbetsrättsliga index, som utgår från att ju färre regler desto bättre. Länder där arbetsmarknaden är mer reglerad kommer ofta ut som förlorare i sådana jämförelser. Ett problem med sådana jämförelser är emellertid att den inte lyckas fånga reglering som förekommer i kollektivavtal. Den svenska möjligheten att avtala andra regler genom kollektivavtal än vad lagen föreskriver fångas t ex inte av OECDs index. Sverige kommer därför oförskyllt både sämre och bättre ut i jämförelsen

med andra länder. Jämförelsen fångar inte heller den praxis som sätts i arbetsdomstolar och de sanktioner som domstolar kan utverka. Den amerikanska arbetsmarknaden är

t ex extremt liberal, men i de fall arbetsgivaren gör sig skyldig till brott mot de få regler som förekommer är konsekvenserna relativt kännbara. Det innebär att den reella flexi- biliteten inte är så stor som jämförelsen av regelverken kan ge sken utav.

Diskussionen om flexibilitet leder också tanken till behovet av olika former av flexibel arbetskraft som betydelsefull för konkurrenskraft. En arbetsmarknad där arbetsgivaren relativt enkelt kan öka eller minska antalet anställda genom olika former av visstidskon- trakt eller via bemanningsföretag betraktas inte sällan som ett ideal. Men i länder som har relativt hög andel visstidsanställa är det ofta också relativt stränga regler för uppsäg- ningar. Den höga andelen visstidsanställda är därför ofta en följd av att arbetsgivare ten- derar att anställa via tidsbegränsade kontrakt istället för att erbjuda tillsvidareanställ- ningar eftersom det finns betydande risker och kostnader förknippade med det senare vid händelse av att efterfrågan skulle minska. Att jämföra konkurrentländers flexibilitet med utgångspunkt från användning av visstidsanställa är därför inte lämpligt som mått på konkurrenskraft. Det riskerar snarare att bli helt missvisande. En hög andel visstids- anställda i ett land är snarare uttryck för låg flexibilitet på arbetsmarknaden som helhet. Dessutom skapas i sådana länder en obalans där en grupp har hög trygghet på bekost- nad av de som har mer kortsiktiga planeringshorisonter i sitt arbetsliv. Ett land med låg andel visstidsanställda kan däremot betraktas som mer flexibel och dynamisk eftersom arbetsgivare inte har samma incitament att visstidsanställa, men det förutsätter att det finns mekanismer att anpassa den tillsvidareanställda arbetskraften när behov uppstår.57

Att använda länders flexibilitet som mått på konkurrenskraft, med avseende på arbets- rättens utformning eller andelen ”flexibel” arbetskraft, är således problematiskt. En ytterligare komplicerande faktor är att arbetsgivare i länder med relativt svag arbets- rättslig reglering (eller relativt få begränsningar) inte nödvändigtvis väljer att säga

upp personal i samband med konkurrenstryck eller ekonomiska kriser. Istället väljer arbetsgivare bland andra sätt att anpassa sina kostnader, beroende av en mängd olika institutionella förutsättningar, regleringar och tillgång till statliga stöd och policies. Enligt den franska nationalekonomen Xxxxxxx Xxxxxx kan vi tala om olika omstruk- tureringsregimer, som karaktäriseras av kombinationen av olika anpassningsmetoder och konstellationer av aktörer i ett land. Gazier (2008) gör skillnad mellan anpassning av arbetskraftens pris (löner), kvantitet eller kvalitet och menar att staten och/eller arbetsmarknadens parter kan välja att stimulera olika typer av anpassningsmetoder för företagen i samband med konjunkturmässiga och eller strukturella förändringar.

57 Det bör i sammanhanget noteras att den svenska industrins genomsnittliga användning av visstidsanställda (ca 7,5%) inte är särskilt hög i förhållande till andra sektorer och branscher i Sverige. Det är delvis beroende av hur anställning av visstidsanställda är reglerade i kollektivavtal, som är något strängare än vad lagen föreskriver. Den relativt höga andelen visstidsanställningar i Sverige (cirka 16 % av sysselsättningen) är framförallt något som före- kommer i offentlig sektor, vilket är beroende av att sysselsättningen påverkas av politisk osäkerhet och arbetsgiva- rens monopsonistiska position på arbetsmarknaden. Arbetsgivarmonopolet gör att arbetsgivaren kan externalisera den politiska osäkerheten till de anställda, som ofta inte har något annat val än att acceptera sämre anställnings- villkor om de ska få kompensation för sin i många fall långa och specialiserade utbildning. Eftersom det inte finns någon konkurrerande arbetsgivare som efterfrågar samma kompetens har den offentliga arbetsgivaren möjlighet att erbjuda sämre anställningsvillkor.

Länder skiljer sig åt med avseende på vilka aktörer som finansierar, reglerar eller organiserar anpassningsåtgärder. Schematiskt sett kan vi göra skillnad mellan statlig, partsgemensam och marknadsorienterad (dvs där det är upp till företag och anställd att komma överens om villkor för anpassning). Genom att ställa de tre anpassningstyperna mot de tre olika organisationsformerna bildas nio olika regimer (se tabell 6.1), som

kan användas för att jämföra hur länders omställningsregimer skiljer sig åt. Modellen kan användas för att ställa frågor som, vad är det dominerande sättet att anpassa verksamheter i ett visst land? Är anpassningsmetoder främst inriktade mot att hantera förändringar genom lönesänkningar eller åtgärder som främst inriktas på att underlätta kvantitativ anpassning, genom att minska eller öka utbudet av arbetskraft?

Tabell 6.1 Anpassnings- och omställningsregimer

	Pris och Kvantitativ Kvalitativ löneanpassning
Marknad
Partsgemensam
Statlig

Källa: anpassad från Gazier (2008)

Förutom reglering av möjligheten att sänka lönenivåer kan företag stimuleras att redu- cera arbetskraften i kvantitativa termer genom statligt finansierad tidigarelagd pension eller att tillfälligt anpassa arbetstiden genom korttidsarbete. Man kan också understödja anpassning av arbetskraften i kvalitativa termer genom åtgärder som syftar till att öka arbetskraftens produktivitet, t ex genom utbildning eller genom att understödja om- ställning av företagets anställda internt eller uppsagdas övergång till nytt arbete (Berg- ström, 2018).

Det är viktigt att påpeka att ett sätt att anpassa alltid sker i förhållande till alternativa anpassningsmetoder. Här finns det således möjlighet att göra ett val. Staten eller par- terna har möjlighet att begränsa och eller stimulera olika typer av anpassningsbeteende beroende av vad man finner lämpligt. Om man till exempel vill undvika att hantera ekonomiska chocker och finansiella kriser med hjälp av lönesänkningar är det nöd- vändigt att skapa förutsättningar för andra sätt att anpassa företaget. Här förekommer viktiga skillnader mellan länder.

I flera länder i Europa förekommer inga specifika åtgärder eller program som syftar till att stödja eller hantera företagens behov av att anpassa arbetskraften. Typexempel på sådana länder är Bulgarien, Rumänien, Slovenien och andra relativt nytillkomna

medlemsstater. I dessa länder förekommer en mycket begränsad arsenal av arbetsmark- nadspolitiska åtgärder och program som syftar till att motverka arbetslöshet, inte heller något specifikt system för att stödja uppsagd personal att finna ny sysselsättning utöver

allmänna arbetsmarknadsprogram och arbetslöshetsunderstöd, som ofta har väldigt begränsad omfattning. Det innebär att arbetsgivare i samband med ekonomiska kriser inte har något annat alternativ än att reducera löner eller avskeda medarbetare.

Figur 6.1 Jämförelse av omställningsregimer

	Pris och Kvantitativ Kvalitativ löneanpassning
Marknad	UK• •CZ BG• PT•
Partsgemensam	SL• ES	• DE•	•FR •SE
Statlig		BE•	•NL

Källa: Xxxxxxxxx (2018)

Tyskland, Belgien och Frankrike är länder som traditionellt prioriterat kvantitativ anpassning, framförallt genom generösa statliga subventioner av tidigarelagd pensio- nering och stöd till korttidsarbete i samband med dramatiska konjunkturnedgångar. I dessa länder är uppsägning av medarbetare relativt strängt reglerat och statliga åt- gärder har fokuserats på att erbjuda arbetsgivare alternativ som syftar till att undvika uppsägningar. I Sverige har vi däremot prioriterat åtgärder som understödjer kvalitativ anpassning. Huvudfokus har vilat på åtgärder som syftar till att hjälpa uppsagda till

ny anställning så snart som möjligt efter uppsägning. Sådana åtgärder bidrar till att underlätta för företagen att genomföra produktivitetshöjande anpassningar. De bidrar också till att överföra produktiv arbetskraft till verksamheter med högre produktivitet. Omställningsstöd kan teoretiskt bidra till högre genomsnittlig produktivitet i ekonomin på flera olika sätt. Dels genom rationalisering och mer effektiv användning av existe- rande resurser, dels genom att företag som växer får tillgång till kvalificerad arbetskraft. Omställningsstöd bidrar också till bättre förmåga att genomföra förändringar som syftar till att uppnå högre extern effektivitet, dvs att genomföra strategiska förändringar som bidrar till att ta marknadsandelar och förse marknaden med nya produkter och tjänster.

Ett visst sätt att anpassa uppkommer således i avsaknad av reglering eller andra former av begränsningar av det samma. Men det kan också ske i förhållande till andra anpass- ningsalternativ, antingen för att kompensera för begränsningar av andra sätt att an- passa eller avsaknad av incitament för andra former av anpassning (t ex statligt stöd för

tidigarelagd pensionering eller korttidsarbete). I länder där det är relativt vanligt med lönesänkningar i samband med ekonomiska chocker sker det exempelvis främst för att det inte finns någon reglering eller socialt tryck som begränsar det.

Andra former av anpassning tillämpas för att det finns stöd eller incitament för att använda just den typ av anpassning eller för att andra alternativ är reglerade, förbjudna eller socialt illegitima. För att förstå en bransch eller ekonomis anpassningsförmåga kan man således inte se endast till hur man presterar inom en typ av anpassning. Man måste analysera olika sätt att anpassa verksamheten i förhållande till varandra. Ett aktuellt

och tydligt exempel är relationen mellan uppsägning och korttidsarbete. I ett land där det inte finns tillgång till statligt stöd för korttidsarbete väljer arbetsgivare i större utsträckning att säga upp personal som ett sätt att anpassa verksamheten till snabbt

uppkomna ekonomiska kriser. Om det däremot finns tillgång till stöd för korttidsarbete har företaget möjlighet att överväga andra alternativ för anpassning än att säga upp personal. Xxxxx former av metoder för företagens anpassning bidrar till att bredda före- tagens handlingsrepertoar i samband med anpassningsbehov. Ur ett enskilt lands eller en branschs perspektiv kan det därför vara gynnsamt ur ett konkurrensperspektiv att erbjuda flera alternativ att anpassa verksamheten för att uppnå hållbar konkurrenskraft. I nästa avsnitt diskuteras vilka former av stöd och incitamentsstrukturer för anpassning som finns tillgängliga för företag i ett urval av europeiska länder.

6.3 OMSTÄLLNINGSÅTGÄRDER I KONKURRENTLÄNDER

I Sverige hanterar vi företagens behov av anpassning och omställning främst genom att erbjuda stöd till uppsagda för att hjälpa dem att finna nya jobb. Detta organiseras och finansieras till stor del genom partsgemensamma kollektivavtalsstiftelser, som finansie- ras genom avsättningar motsvarande 0,3 procent av företagens arbetskraftskostnader. Det svenska sättet att hantera omställning är unikt. Inte i något annat land förekommer ett liknande system där kollektivavtalsstiftelser understöder medarbetares omställning till nya jobb. Det förekommer däremot andra åtgärder och stödformer, som organiseras och finansieras på andra sätt. Nedan redogörs kortfattat för vilka metoder som används för att hantera anpassnings- och omställningsbehov i företag i andra länder och hur de förhåller sig med motsvarande åtgärder i Sverige.

6.3.1 Löneanpassning

Ett sätt att hantera företagens anpassningsbehov i samband med konjunkturförändring- ar är att sänka lönerna, frysa lönenivåer eller skjuta upp planerade löneökningar. När arbetsgivaren ser att försäljningen minskar diskuteras ofta behovet att reducera antalet anställda, men resultatet blir istället att medarbetare tvingas acceptera lönesänkningar. Det uppfattas ofta från arbetsgivarens perspektiv som ett relativt enkelt och effektivt sätt att minska arbetskraftskostnaderna. För de anställda uppfattas det ibland som ett bättre alternativ än att förlora jobbet. Det är däremot relativt ovanligt. En studie av företags anpassningsbeteende i samband med ekonomiska chocker visade att Litauen och Tjeckien var de länder i Europa som hade högst andel företag som någon gång sänkte lönen under perioden 2003-2008 (Caju, xx.xx., 2015). Det var emellertid inte mer än 8,3 procent av företagen i respektive land som sänkt lönen. Metoden tillämpades främst i

anglosaxiska länder, samt nya medlemsstaterna i Östeuropa (Bergström, 2018). Typiskt för dessa länder är att de sedan inträdet i EU har en relativt svag reglering av arbets- givarens beslut att säga upp medarbetare. Lönesänkning tillämpas i större utsträckning i länder som har relativt få regleringar av arbetsmarknaden, begränsad kollektivavtals- täckningsgrad och framförallt där andra former av stöd för att hantera omställning saknas.

Men i vissa länder, Frankrike och Österrike, som har en mer sträng arbetsrättslig lagstiftning (i alla fall om man får tro OECD) förekom också en högre andel lönesänk- ningar i förhållande till länder med svagare arbetsrätt. En möjlig förklaring till detta är att arbetsgivare valde att sänka löner eftersom alternativet – att genomföra uppsägning- ar – är relativt starkt reglerat eller uppfattas som socialt illegitimt.

Lönesänkningar uppfattas i allmänhet som ett mindre attraktivt alternativ för att hantera ekonomiska chocker. Enligt Xxxx, xx.xx., (2015) kan lönesänkningar verka negativt på med- arbetares arbetsmoral och motivation att utföra arbetet. Det kan också inverka negativt på företagets rykte och därmed möjlighet att rekrytera nya medarbetare. Dessutom kan det bi- dra till att de mest kompetenta och produktiva medarbetarna lämnar företaget och därmed bidra till att öka rekryteringskostnaderna. Det finns därför goda skäl, förutom regler och kollektivavtal, som gör lönesänkning till ett mindre attraktivt anpassningsalternativ. Istället är huvudorienteringen i många länder att verka för lönestabilitet oavsett konjunkturläge.

I Sverige är denna anpassningsmetod närmast tabu. En av grundförutsättningarna för den svenska modellen är ansvarsfulla löneförhandlingar, som förutsätter att löneavta- len hålls över konjunkturcykler. I den mån anpassningar måste ske, görs det genom att rationalisera verksamheten, alternativt säga upp personal och hjälpa dem att finna ny sysselsättning. Med utgångspunkt från den svenska modellen ska anpassning inte ske på bekostnad av sämre arbetsvillkor eller sänkta löner. Parollen – Rädda människor, inte jobb – är talande här. I andra länder har arbetsmarknadens parter inte samma inrikt- ning. Där är parollen snarare – rädda jobben till varje pris!

I flera europeiska länder bidrar staten till att sänka arbetsgivarens lönekostnader genom att erbjuda tillfälliga statliga lönesubventioner eller rabatterade arbetsgivaravgifter i samband med konjunkturnedgångar eller efterfrågeminskningar. Det är ett sätt för staten att stimulera arbetsgivare att rekrytera särskilda grupper av medarbetare (t ex yngre, utlandsfödda eller långtidsarbetslösa), men det kan också betraktas som ett

sätt att undvika uppsägningar. Det är förstås ett relativt kostsamt alternativ och dess effektivitet är ofta ifrågasatt. Risken är att företagen ändå måste säga upp personal när subventionerna dras tillbaka och att åtgärderna enbart fungerar som en form av doping, en tillfällig snedvridning av konkurrensförhållandena som skapar ett beroende som är svårt att komma ur. I t ex Ungern erbjöds under finanskrisen 2008-2009 statliga löne- subventioner till företag som kunde uppvisa att de hade ekonomiska svårigheter och närmade sig konkurs (Xxxxxxxxx, xx.xx., 2010). Den typen av åtgärder skapar ett incita- mentsystem som belönar de företag som går dåligt istället för att stimulera de företag som går bra och har goda framtidsutsikter. I Sverige, liksom i flera andra europeiska länder, har staten experimenterat med reducerade arbetsgivaravgifter för företag som anställer arbetslösa ungdomar eller andra prioriterade grupper. Syftet med den typen

av åtgärder är att skapa incitament för företag att anställa personer ur en särskild grupp.

Det ger inte samma effekter som lönesubventioner riktade till företag som genomgår ekonomiska svårigheter, men det kan skapa liknande inlåsningseffekter i meningen att det kan vara svårt att dra tillbaka en åtgärd som företagen kommit att bli beroende utav. Det bör också noteras att denna typ av åtgärder skiljer sig åt i förhållande till andra åtgärder som diskuteras här i meningen att de syftar till att lösa anpassningsproblem på arbetsmarknaden och inte företagens behov av att anpassa sig till exogena förändringar.

6.3.2 Korttidsarbete

Ett annat sätt att hantera företagens behov att anpassa arbetskraftskostnaderna i sam- band med en konjunkturnedgång är att tillfälligt reducera de anställdas arbetstid för att återgå till normal arbetstid när efterfrågan återvänder, så kallad permittering eller korttidsarbete, med inspiration från den tyska benämningen, Kürzarbeit.58 Arbets- kraftskostnaderna minskas genom det reducerade arbetstidsuttaget. För den anställde reduceras inkomsten, men inte i samma utsträckning som den reducerade arbetstiden.

Tillämpningen av den här typen av åtgärder anses av flera experter vara ett av skälen till att Tyskland klarade av den senaste ekonomiska krisen relativt väl (se t ex Belleer, xx.xx., 2016). Det är viktigt att poängtera att anpassning genom korttidsarbete är en av flera möjliga förklaringar till den tyska krishanteringen. Som Eichhorst (2015) påpekar var statligt stöd för korttidsarbete enbart en av flera olika former av företagsinterna anpass- ningsmekanismer som bidrog till företagens anpassningsförmåga under krisen. Arbets- tidsbanker, så kallade flexkonton, där medarbetarnas samlade övertid kunde betas av i samband med minskad försäljning, var ett av flera exempel tillsammans med en allmän försiktighet bland tyska arbetsgivare att säga upp kompetent arbetskraft i samband med tillfälliga drastiska förändringar eftersom de i tidigare kriser erfarit problem med att rekrytera nya kvalificerade medarbetare när efterfrågan återvänder. Enligt Xxxxxxxxx (2015) är denna faktor särskilt viktig att beakta när den mer allmänna demografiska utvecklingen pekar mot allt mindre kohorter av yngre arbetskraft som etablerar sig på arbetsmarknaden, vilket gör att arbetsgivare i allt större utsträckning behöver säker- ställa stabil tillgång på kompetent arbetskraft. Xxxxxxxxx menar också att den utökade användningen av inhyrd arbetskraft kan ha haft stor betydelse för den tyska tillverk- ningsindustrins anpassningsförmåga under krisen. Det är således svårt att med säker- het fastställa att det var just användningen av korttidsarbete som bidrog till den tyska ekonomins krishantering.59

Flera länder som inte använde sig av korttidsarbete klarade sig också bra. Det var också flera länder som använde sig av korttidsarbete, men ändå inte lyckades hantera krisen utan betydande arbetslöshet och budgetunderskott. Enligt Hijzen & Venn (2011) använde sig 24 av 33 OECD länder av någon form av korttidsarbete som ett sätt att hantera finanskrisen 2008-2009, men utformningen och finansieringen av program-

58 Benämningen korttidsarbete är egentligen olycklig eftersom det ibland sammanblandas med korta anställningar, visstidsanställningar eller deltidsarbete. Den äldre benämningen ”permittering” är egentligen bättre.

59 Xxxxx & Xxxxxxxx (2011) ställer sig frågande till om korttidsarbete verkligen bidrog till att ta Tyskland ur krisen och varför bidrog det i så fall inte till att hantera tidigare kriser i Tyskland? Dessutom, varför hjälpte det inte i andra länder som också har lång erfarenhet av korttidsarbete? Deras analys visar att antalet räddade jobb var färre än antalet personer som deltog i korttidsarbetsprogrammen. De menar att andra metoder kan vara mer effektiva för att hantera tillfälliga chocker. De menar också att korttidsarbete inte på ett enkelt sätt kan överföras till andra länder med andra institutionella förutsättningar, som t ex arbetsrätt och typ av lönebildningsmodell.

men varierar (Xxxxxxxxx, xx.xx., 2010). Det vanligaste är att ersättning till anställda som genomgår permittering finansieras med statliga medel. Det förekommer också system där stödet samfinansieras av arbetsmarknadens parter. Ersättningsnivån, tidsuttaget och tillämpningsperioden varierar. I vissa fall reduceras enbart arbetstiden med en eller flera dagar per vecka. I andra fall kan det handla om hel- eller deltids permittering under flera månader, så kallad deltidsarbetslöshet.

Effekterna av korttidsarbete beror delvis på hur regelverket är utformat och hur det tillämpas. En viktig erfarenhet är att länder som redan hade ett korttidsarbetssystem tillgängligt när krisen kom, hade lättare att tillämpa det snabbt och effektivt för att undvika uppsägningar och samtidigt minska arbetsgivarnas arbetskraftskostnader. En slutsats är således att det kan finnas en fördel att ha tillgång till ett system för korttidsar- bete för att förbereda inför eventuella framtida globala kriser.

Korttidsarbete framställs ofta som ett alternativ till andra sätt att hantera omställning. Fördelen med permittering i förhållande till uppsägningar anses vara att företaget kan anpassa arbetskraftskostnaderna relativt snabbt och, när konjunkturen vänder, inte behöver rekrytera ny personal, eftersom anställningskontrakten fortfarande är giltiga (Xxxxxxxxx, xx.xx., 2010). Men det är också kostsamt. Enbart under åren 2008-2009 spenderade den tyska staten exempelvis mer än 10 miljarder Euro på stöd för korttids- arbete. Det motsvarar omkring 60 per tysk medborgare.

Som framgår av diagram 6.2 ökade stödet för korttidsarbete i Tyskland markant 2008 och minskade redan 2009 för att sedan avstanna och minska till låga nivåer. Det tyska stödet är permanent och kan användas för olika former av kraftiga efterfrågeminsk- ningar, inklusive säsongsvisa variationer i aktivitet inom vissa branscher. I Holland och Frankrike var stödet också tillfälligt, men på mycket lägre nivåer och liksom i flera

andra länder initierades stödet senare än i Tyskland. I både Spanien och Belgien använ- des stödet också under en mer utsträckt tidsperiod men med relativt höga nivåer. Allra högst var Belgien där kostnaderna för korttidsarbete under 2009 motsvarade omkring 100 per belgisk medborgare. Mellan 2008 och 2014 spenderade den Belgiska staten sammanlagt över 5 miljarder på stöd till korttidsarbete.

Document Metadata

Table of Contents

INDUSTRI UNDER OMVANDLINGSTRYCK

Document Metadata