INNEHÅLLSFÖRTECKNING

DETALJHANDELNS UTVECKLING

Statsrådets redogörelse för strukturen hos och förändringarna inom detaljhandeln samt specialfrågorna kring handeln

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Redogörelsens bakgrund 4

DEL I HANDELNS UPPGIFT OCH STRUKTUR SAMT FÖRÄNDRINGARNA I OMGIVNINGEN 5

2. Handelns ställning och betydelse i Finland 5

3. Dagligvaru- och specialvaruhandelns struktur och utveckling samt konkurrensen på den inhemska och utländska marknaden 8

3.1. Dagligvar uhandeln 8

3.1.1. Dagligvaruhandelns struktur 8

3.1.2. Konkurrensen inom och internationaliseringen av ......................................

dagligvaruhandeln 10

3.1.3. Förhållandet mellan handeln och livsmedelsindustrin 12

3.1.4. Livsmedelspriserna 13

3.1.5. Detaljhandeln med dagligvaror i Sverige, Danmark och Norge 14

3.2. Specialvaruhandeln 15

3.2.1. Specialvaruhandelns utveckling 15

3.2.2. Strukturen hos och konkurrenssituationen för järnvaruhandeln 16

3.2.3. Strukturen hos och konkurrenssituationen för beklädnadshandeln 17

3.2.4. Strukturen hos och konkurrenssituationen för handeln med hemelektronik 18

3.3. Varuhusen, hyperstormarknaderna och köpcentrumen 19

3.4. Näthandeln 20

4. Handelns verksamhetsbetingelser och tjänsternas tillgänglighet 22

4.1. Befolkningens mängd, åldersstruktur och konsumtionsvanor 22

4.2. Antal hushåll och konsumtionsutgifternas struktur 23

4.3. Butikstjänsternas tillgänglighet 24

4.3.1. Tillgängligheten till butikstjänster och koncentreringen av handeln .24

4.3.2. Tryggandet av bybutikernas verksamhetsbetingelser 27

5. Utsikterna för detaljhandeln inom de närmaste åren 29

DEL II SPECIALFRÅGOR KRING REGLERINGEN OM DETALJHANDEL 32

6. Handeln, samhällsplaneringen och konkurrensen 32

6.1. Målet för förhandsstyrningen av placeringen av ..........................................

detaljhandelsenheter 32

6.2. Lagstiftning som styr placeringen av detaljhandelsenheter 32

6.2.1. Markanvändnings- och bygglagen 32

6.2.2. Regleringen om byggandet av stora enheter i övriga EU-länder 33

6.2.3. Planläggningsprocessen 34

6.2.4. Konsekvensbedömning 35

6.3. Om markanvändnings- och bygglagstiftningens verkningar 36

6.4. Kommunernas markanvändningspolitik och konkurrensen 39

6.5. Slutsatser 40

7. Öppettiderna inom detaljhandeln 41

7.1. Öppettiderna i Finland 41

7.1.1. Lagstiftning 41

7.1.2. Praxis och effekterna av den gällande lagen 42

7.2. Butikernas öppettider i EU-länderna 51

7.2.1. Butikernas öppettider i Sverige och Estland 52

7.3. Bedömningar kring regleringen om butikernas öppettider och ...............

avregleringen 53

7.4. Slutsatser 55

8. Detaljhandeln med läkemedel för egen vård 56

8.1. Allmänt om den finska regleringen om apoteksverksamhet 56

8.2. Regleringen om apoteksverksamhet och läkemedelsförsäljning i ...........

EU-länderna 57

8.2.1. Detaljhandeln med receptfria läkemedel i Sverige 57

8.2.2. Detaljhandeln med receptfria läkemedel i Danmark 58

8.2.3. Detaljhandeln med receptfria läkemedel i Norge 59

8.2.4. Regleringen om läkemedelsförsäljning i Estland 59

8.3. Ekonomiska verkningar av regleringen om läkemedel 60

8.4. Slutsatser 62

9. Svaga alkoholdrycker 63

9.1. Nuläge 63

9.1.1. Försäljningen av alkoholdrycker och regleringen om den i Finland 63

9.1.2. Marknaden för alkoholdrycker i Finland 64

9.2. Regleringen om försäljning av alkoholdrycker i EU-länderna 68

9.2.1. Allmänt 68

9.2.2. Försäljningen av alkoholdrycker och regleringen om den i Sverige 69

9.2.3. Försäljningen av alkoholdrycker och regleringen om den i Estland 70

9.3. Debatten kring den framtida regleringen beträffande ................................

alkoholförsäljning 70

9.3.1. Möjligheten att tillåta försäljning av svaga alkoholdrycker ......................

i dagligvarubutiker 70

9.3.2. Konsumenternas syn 72

9.3.3. Social- och hälsovårdsministeriets syn 73

9.4. Slutsatser 74

1. Redogörelsens bakgrund

När riksdagen antog lagen om minuthandelns och frisersalongers öppettider (1297/2000) förutsatte den

1) att statsrådet följer upp hur lagen om minuthandelns och frisersalongers öppettider påve r- kar arbetstagarnas ställning och dagligvaruhandelns fördelning mellan olika typer av buti- ker, samt

2) att statsrådet årligen till behörigt riksdagsutskott lämnar en utredning om förändringarna inom minuthandeln och till riksdagen en grundlig redogörelse om utvecklingen inom minut- handeln när lagen har gällt i 3 -5 år. Inga ändringar i lagen skall föreslås innan riksdagen har behandlat redogörelsen i fråga.

De utredningar som lämnats till riksdagens ekonomiutskott har gällt utvecklingen av fö r- säljningen för detaljhandeln, utvecklingen av försäljningen och verksamhetsställena för dag- ligvaruhandeln samt utvecklingen av värdet (inkl. moms) på minutförsäljningen inom dag- ligvaruhandeln för olika typer av butiker. I utredningen har det också rapporterats om de förfrågningar som Dagligvaruhandeln rf, Erikoiskaupan Liitto ry (Fackhandelns förbund) och Servicebranschernas fackförbund PAM har genomfört hos sina medlemmar om deras erfarenheter av användningen av öppettiderna samt om kundernas utnyttjande av öppethål- landet på sommaren.

Under den senaste tiden har det skett stora förändringar inom handeln. Både inhemska och utländska faktorer har bidragit till utvecklingen. I denna redogörelse behandlas konkurrens- situationen inom detaljhandeln, ändringarna i omgivningen samt butikstjänsternas tillgäng- lighet. Som särskilda frågor kring detaljhandeln behandlas samhällsplaneringen, öppettide r- na, minutförsäljningen av läkemedel för egenvård och försäljningen av svaga alkoholdryc k- er.

Handels- och industriministeriet har ansvarat för beredningen av redogörelsen. En arbets- grupp som tillsatts av handels- och industriministeriet har fungerat som stöd i beredningsar- betet (Betänkande av arbetsgruppen för detaljhandel, handels- och industriministeriets pub- likationer 17/2005).

DEL I HANDELNS UPPGIFT OCH STRUKTUR SAMT FÖRÄNDRINGARNA I OMGIVNINGEN

2. Handelns ställning och betydelse i Finland

Under den senaste tiden har det skett stora förändringar inom handeln i Finland. Både in- hemska och utländska faktorer har bidragit till utvecklingen. Den interna flyttningsrörelsen, som varit en följd av bland annat förändringarna av landsbygdens, jordbrukets och livsme- delsindustrins strukturer, har lett till en koncentration av bosättningen. Den ekonomiska re- gleringen har minskat och den internationella interaktionen har ökat. Särskilt Finlands me d- lemskap i Europeiska unionen har bidragit till denna utveckling.

När det gäller de olika sektorerna inom handeln har den ökande internationella interaktionen synts bland annat i att utländska företag har etablerat sig i Finland: detta gäller särskilt aktö- rer inom specialvaruhandeln och i viss mån även dagligvaruhandeln. Finländska affärske d- jor å sin sida har utvidgat sin verksamhet till utlandet, framför allt till de baltiska länderna och Ryssland. Den grundläggande orsaken i de båda fallen är densamma: företag söker efter nya marknader och nya verksamhetssätt. Den kraftiga internationalisering som under den senaste tiden skett inom handeln beror bl.a. på att den yttersta gränsen för hemmamarkna- dens tillväxt börjar närma sig, att det skett en avreglering av handeln, att nya affärsverksam- hetsmöjligheter har öppnats samt på skillnaderna i konkurrens- och kostnadsstrukturerna.1

I fråga om internationalisering har den finländska partihandeln långa traditioner. För detalj- handelns del har internationaliseringen dock skett först under de senaste tio åren. Många sektorer av särskilt specialvaruhandeln befinner sig fortfarande i ett brytningsskede till följd av den hårdnande konkurrens som utländska affärskedjors inträde på den finländska mar k- naden har medfört. Strukturerna inom de olika sektorerna av handeln ändras, antalet butiker minskar och storleken på enheterna växer. Dagligvaruhandeln å sin sida har redan före in- ternationaliseringsutvecklingen genomgått en stor strukturomvandling. Sedan 1960 -talet har utvecklingen gått mot ett färre antal butiker samtidigt som storleken på enheterna har ökat. Konkurrensen har dock hårdnat betydligt i och med att en internationell affärskedja trätt in på den finländska marknaden. Detta har medfört ökat tryck för handeln i fråga om prisnivå och verksamhetsmodeller.

Begreppet handel omfattar både partihandeln och detaljhandeln och flera dussin underli g- gande sektorer inom dessa båda. Partihandeln brukar indelas i den tekniska handeln och par- tihandeln med konsumtionsvaror. Den tekniska handeln säljer råvaror, maskindelar, maski- ner och anordningar till industrin. Partihandeln med konsumtionsvaror säljer varor huvu d- sakligen via detaljhandeln till konsumenterna men också till storhushåll av olika slag såsom restauranger. Detaljhandeln indelas i dagligvaruhandeln och specialvaruhandeln inom vilken bilhandeln bildar en egen grupp beroende på varans höga handelsvärde.

Nätverket av verksamhetsställen inom dagligvaruhandeln består av en stor skara butiker av olika slag från små kiosker i tätorter, närbutiker och bybutiker i glesbygden till stormarkna- der med ett brett varusortiment. Detaljhandeln av dagligvaror i vårt land präglas av nästan total kedjebildning och integrering med företag som svarar för styrningen av butikskedjorna, inköpen och logistiken inom detaljhandeln.

1 LTT-Tutkimus Oy: Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja sen vaikutukset Suomessa, Helsingfors 2003.

Majoriteten av verksamhetsställena inom detaljhandeln är specialvaruaffärer av varierande storlek allt från små privata företag till stora internationella kedjor. Typiska platser för spe- cialvaruaffärer är kommun- och stadscentra samt köpcentra och andra typer av koncentr a- tioner av handeln. Specialaffärer av en viss typ, såsom möbel- och järnaffärer, söker sig å andra sidan till platser utanför centrumområdet om de produkter dessa saluför är tunga och utrymmeskrävande.

Detaljhandeln konkurrerar om konsumenternas köpkraft. Konkurrens förekommer mellan olika sektorer av handeln, olika företag och olika butikstyper. Lönsamhets- och effektivi- tetsaspekter styr bildningen av butiksnätverket. De ändringar som sker i sektorns struktur är en normal del av utvecklingen inom såväl handeln som många andra sektorer. Således på- verkas framtidsutsikterna för och utvecklingen av handeln i allt större utsträckning av att be- folkningen i arbetsför ålder koncentreras till tillväxtcentra, att befolkningen åldras och att storleken på hushåll minskar. De ändringar som sker i bruttonationalprodukten, i de inkoms- ter som står till hushållens förfogande samt i närings- och produktionsstrukturen inverkar vid sidan av befolkningsutvecklingen på handelns verksamhetsbetingelser och verksamhets- former.

Handeln är en av de viktigaste näringarna i Finland. Handelns andel av br uttonationalpr o- dukten har varierat mellan tio och elva procent åren 1995–2004. År 2004 var handelns andel av bruttonationalprodukten 10,8 procent. Sektorns andel av de sysselsatta å sin sida översti- ger 12 procent.

När det gäller statistiken indelas handeln i bil-, parti- och detaljhandel samt agenturver k- samhet. Omsättningen för företagen inom handeln uppgick till 95,7 miljarder euro år 2004, vilket innebar en tillväxt på 5,5 procent jämfört med föregående år. Partihandeln svarade för nästan 52, bilhandeln för 18 och detaljhandeln för knappa 29 procent av den totala omsätt- ningen för handeln (Statistikcentralen: Handelns bokslutsstatistik).

Av de totalt 46 400 företagen inom handeln representerar ca hälften detaljhandeln, en fjär- dedel partihandeln och en femtedel bilhandeln samt resten, dvs. en tiondel, agenturverksam- heten.

Lågkonjunkturen i början av 1990-talet hade en mycket stor inverkan på företagen inom handeln. Om vi tar detaljhandeln som exempel så var antalet företag som högst år 1990. Ef- ter detta minskade antalet företag med 21 procent fram till år 1995. Från och med 1996 ökade antalet företag igen i tre års tid men började åter sjunka år 1999. Från 2002 till 2003 minskade antalet företag inom detaljhandeln med 0,4 procent. År 2003 var antalet företag inom detaljhandeln som lägst under hela granskningsperioden av 13 år. År 1990 sysselsatte företag inom detaljhandeln hela 162 000 personer medan de år 1994 sysselsatte endast 103 000 personer. Under fyra år minskade alltså antalet anställda med en dryg tredjedel. Se- dan mitten av årtiondet har antalet anställda inom detaljhandeln stadigt ökat men är fortf a- rande lägre än år 19902.

2 Statistikcentralen: Företag i Finland 2003, Företag 2005:1.

Tabell 1. Detaljhandeln: Företag, anställda och omsättning åren 1990, 1995, 2000 och

20033 samt 20044

	Detaljhandeln
	Företag, st.	Anställda (1000 personer)	Omsättning (miljarder euro)
1990 1995	33 248 26 403	161,7 107,3	23,7 21,8
2000	26 534	130,1	29,9
2003	25 663	137,1	35,7
2004	25 665	139,0	37,4

Undersökningarna visar att inom den finländska handeln har produktiviteten av arbetet ut- vecklats relativt väl. Åren 1995–2003 har produktiviteten av arbetet ökat genomsnittligt med 2,6 procent per år. Utvecklingen inom handeln har gått i samma riktning som den ekono- miska utvecklingen i allmänhet och särskilt på den privata sektorn. Den positiva utveckling- en, som började redan på 1980-talet, beror bland annat på avreglering och ökande konkur- rens inom den finländska ekonomin i dess helhet.

Inom handeln intar de små och medelstora företagen en central ställning. Hela 99 procent av butikerna inom detaljhandeln är små och medelstora företag. När det gäller omsättningen för detaljhandeln svarar de små och medelstora företagen för nästan hälften av omsättningen och i fråga om personal för 56 procent av de sysselsatta inom detaljhandeln.

3 Statistikcentralen: Företag i Finland 2003, Företag 2005:1 (Detaljhandeln omfattar i detta samman- hang utöver den egentliga detaljhandeln också de sektorer inom bilhandeln som idkar detaljhandel, såsom detaljhandeln med motordrivna fordon, campingvagnar, reservdelar och utrustning till mot- odrivna fordon och motorcyklar samt servicestationsverksamheten).

4 Statistiskcentralen: Företag i Finland 2004, Företag 2006. Helsingfors 2006.

3. Dagligvaru- och specialvaruhandelns struktur och utveck- ling samt konkurrensen på den inhemska och utländska

marknaden

3.1. Dagligvaruhandeln

3.1.1. Dagligvaruhandelns struktur

Med dagligvaror avses utöver livsmedel också sådana varor som ofta köps samtidigt med livsmedel. Denna varugrupp omfattar således matvaror, drycker, tobaksprodukter, teknoke- miska produkter, hushållets pappersvaror, tidningar samt kosmetik. Med en dagligvarubutik avses en affär som saluför hela sortimentet av ovan nämnda varor och som huvudsakligen fungerar enligt självbetjäningsprincipen. Matvarorna svarar för ca 80 procent av den totala försäljningen för dagligvarubutikerna.

År 2005 uppgick det totala värdet av försäljningen för dagligvarubutikerna i Finland till sammanlagt 11 908 miljoner euro (11 601 milj. euro för butiker som varit verksamma hela året). Enligt det butiksregister över dagligvaruhandeln som förs av AC Nielsen ökade värdet av den jämförbara försäljningen med 2,3 procent och volymen med 2,4 procent 5 jämfört med året innan. Antalet butiker, värdet av försäljningen av dagligvaror och marknadsandelar enligt butikstyp framgår av tabell 2.

Tabell 2. Antalet butiker, värdet av försäljningen av dagligvaror och marknadsandelar år 2005 enligt butikstyp (* butiker som varit verksamma hela året) 6

Butikstyp	Xxxxx (st.)		Värdet av försälj- ningen av dagligva- ror år 2004* (inkl. moms)		Ändring av för- säljningen 2004–2005
	2005	Ändring 2004-2005	(milj. €)	(%)	(%)
Hyperstormarknader 7	121	+6	2 772	23,9	+ 3,0
Varuhus	126	-1	611	5,3	+ 4,4
Stora supermarkna- der	515	+6	3 789	32,7	+ 1,9
Små supermarknader	480	-11	1 648	14,2	- 1,0
Stora snabbköp	1 170	+7	1 916	16,5	- 3,5
Små snabbköp	626	-23	490	4,2	- 4,9
Småbutiker	494	-36	216	1,8	+ 1,9
Specialaffärer och saluhallar	577	-31	158	1,4	+ 1,9
SAMMANLAGT	4 109	-83	11 601	100,0

5 AC Nielsens register över dagligvarudetaljister 2004 och 2005

6 AC Nielsen: enligt ovan

7 Klassificeringen enligt butikstyp ändrades 2005 i fråga om hyperstormarknader så att till hyper- stormarknader räknas endast stora kedjors butiker dvs. Prisma-, K-Citymarket- och Euromarket- butikerna. Den jä mförbara ändringen i antalet hyperstormarknader är +5 och i antalet varuhus -2.

I början av året uppgick det sammanlagda antalet butiker till 4 109, av dem saluför 3 532 hela sortimentet av dagligvaror och resten, dvs. 577, utgörs av specialaffärer som säljer livsmedel eller av saluhallar. Den starkaste av butikstyperna, dvs. de stora supermarknader- na, har med sina 515 verksamhetsställen en marknadsandel som motsvarar nästan en tredj e- del av marknaden. Hyperstormarknaderna å sin sida har med sina 121 verksamhetsställen en marknadsandel som motsvarar nästan en fjärdedel av marknaden. Stora butiker, hypersto r- marknader, varuhus och stora supermarknader svarade tillsammans för nästan 62 procent av den totala försäljningen av dagligvaror förra året.

Dagligvaruhandelns verksamhet i form av butikskedjor fick ny fart ända sedan mitten av förra årtiondet. Bland annat mer avancerade kassa- och datasystem möjliggjorde en intens i- fiering av verksamheten i kedjeform. På grund av den interna flyttningsrörelsen i landet har dagligvaruhandeln helt klart följt efter köpkraften och flyttat till bosättningscentra. Förutom koncentrationen av handeln har en ytterligare orsak till att enheterna inom dagligvaruhan- deln ökat i storlek varit ett behov att finna mer lönsamma verksamhetsformer och –storlekar. De sto ra butikerna är i genomsnitt effektivare och lönsammare än småbutikerna8. Tabell 3 visar butikernas antal och värdet av försäljningen enligt butiksgrupp samt gruppernas mar k- nadsandelar.

Tabell 3. Antalet butiker, försäljningen av dagligvaror och marknadsandelar enligt grupp e- ring år 2005 (i uppgifterna om försäljningen ingår även de butiker som upphört med sin verksamhet under året)9

Xxxxxxxxxx	Xxxxx (st.)		Försäljning 2005* (inkl. moms)		Ändring av andelen 2004-2005
	2005	Ändring 2004- 2005	(milj. €)	(%)	%-enheter
K-gruppen	1 041	-44	4 034	33,9	-1,4
Spar-gruppen	275	-12	740	6,2	-0,6
Övriga företag	1 261	-219	1 570	13,2	-0,4
S-gruppen	789	x00	0 000	00,9	+1,6
Tradeka	743	x000	0 000	00,8	+0,8
SAMMANLAGT	4 109	-83	11 908	100,0

S-gruppen ökade sin marknadsandel med 1,6 procentenheter jämfört med året innan. K- gruppens marknadsandel minskade med 1,4 procentenheter. Medan det ännu i början av 1990-talet fanns flera betydande konkurrenter har de två stora kedjorna i dag en mycket ce n- tral ställning. K- ja S-gruppernas sammanlagda andel av försäljningen av dagligvaror har ökat till ca 70 procent. S-gruppen har stärkt sin position efter det att det köpeavtal som un- dertecknades den 7 september 2005 och som innebär att Centrallaget för Handelslagen i Fi n- land (SOK) köper samtliga aktier i Suomen Spar Oyj som ägs av Axfood AB, godkändes av konkurrensmyndigheten den 4 januari 2006. Som ett villkor för köpet ställdes bl.a. att af- färsverksamheten hos ca 30 Spar-butiker bjuds ut till försäljni ng till potentiella eller befint- liga konkurrenter på marknaden för dagligvaror och en skyldighet att efter övergångsperio-

8 Om försäljningen per arbetad timme i fråga om en hyperstormarknad får värdet 100, är motsvarande siffra för supermarknaderna 67 och närbutikerna 52. Om försäljningseffektiviteten per kvadratmeter för hyperstormarknaderna är 100, är motsvarande siffra för små supermarknader 55 och små snab b- köp 50. Källa: Vähittäiskaupan suuryksiköitymisen hyödyt ja haitat/ LTT 1997.

9 AC Nielsens register över dagligvarudetaljister 2004 och 2005

den avstå från en marknadsandel på 35 procent i Tuko Logistics Oy. I detta skede går det ännu inte med säkerhet att bedöma hur mycket S-gruppens marknadsandel kommer att öka till följd av förvärvet av Spar.

3.1.2. Konkurrensen inom och internationaliseringen av dagligvaruhan- deln10

Konkurrensen inom handeln beskrivs i termer som koncept eller affärsverksamhetsidé, ke d- jebildning, datasystem och int ernationalisering. Dagligvaruhandeln i Finland är numera i bu- tikskedjornas händer och konkurrensen sker således mellan butikskedjorna, som arbetar ef- ter olika koncept. Konceptet innebär att man skall vara ledande inom en varugrupp (sorti- ment, prissättning, marknadsföring), ha gemensamt inköpssystem, samordnad logistik, ge- mensamma datasystem, att nya butiker öppnas och att butikerna planeras noggrant. Målet för verksamheten i kedjeform är att eliminera överlappande verksamheter och att se till att verksamhet en är enhetlig överlag. Detta innebär fördelar när det gäller skalan av inköp, lo- gistiken och produktionen. Den moderna datatekniken har gjort det möjligt att effektivisera butikskedjornas verksamhet. De butiker som tillhör en viss kedja har till uppgift att följa det aktuella konceptet för kedjan i fråga samt att svara för den enskilda butikens skötsel och serviceberedskap, personalens motivation och effektivitet samt sina egna kundrelationer 11.

De stora globala affärskedjorna inom handeln har erövrat marknader överallt i världen när gränsen för tillväxt inom det egna landet har nåtts. Handelns expansion till nya marknader har underlättats av den moderna datatekniken samt liberaliseringen av marknaden. De som har erövrat marknader utanför sina hemländer är framför allt de s.k. hard discount-kedjorna. De har industrialiserat handelns verksamhet, duplicerat sin verksamhetsmodell och utvidgat sin verksamhet till utländska marknader genom att använda samma koncept. När dylika ke d- jor erövrar marknader gör de det framför allt med hjälp av låga priser. Utöver stora inköps- volymer och ett stort antal egna produkter innebär detta å andra sidan färre produkter, ett smalare varusortiment, små mängder färska varor, betjäning endast i liten utsträckning och

x.x. xxxxxxxxx butiker.

Den första utländska butikskedja som följer hard discount– konceptet inledde sin verksamhet i Finland hösten 2002. På den strategiska nivån har dagligvaruhandeln i Finland svarat på den hårdnande konkurrensen från en utländsk butikskedja genom att stärka och utveckla s å- dana drag och områden hos sig som nykomlingen inte satsar på. Samtidigt har handeln ock- så haft som mål att utveckla även sådana delområden där den nya konkurrenten är stark. Dy- lika är en intensiv kedjeverksamhet, större inköpsvolymer, effektivare logistik och egna märkesvaror.

Det grundläggande varusortimentet för internationella hard discount–kedjor är detsamma i alla länder. Detta innebär en stor fördel i fråga om inköpsvolymer. Ett ytterligare drag som ökar fördelen av de stora inköpsvolymerna är det faktum att de egna märkesvarorna domine- rar sortimentet och att inköpsvolymerna i fråga om enstaka produkter är mycket stora tack vare det begränsade varusortimentet. Till följd av internationell och annan konkurrens ut- vecklas också samarbetet kring inköpen mellan aktörerna inom den inhemska handeln för att dessa skall kunna dra fördel av stora inköpsvolymer. Inköpssamarbetet fungerar bäst i fråga om s.k. private label-produkter. I dylika fall dominerar handeln hela värdekedjan med bö r-

10 Översikten över internationaliseringen av handeln baserar sig på en undersökning som beställts av handels- och industriministeriet: "Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja tehokkuus – case päivittä- istavarakauppa". Xxxxxx Xxxxx – Xxxxx Xxxxxxxx – Xxxx Xxxxxxx – Xxxxx Xxxxxxxxx – Xxxx Xxxxxxxx. LTT-Tutkimus Oy. Helsingfors 15.11.2004.

11 LTT-Tutkimus Oy: Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja tehokkuus – case päivittäistavarakaup- pa. Helsingfors 2004.

jan i produktionen. Det typiska draget hos internationella hard discount– kedjor är ju också att de egna märkesvarornas andel är 80–90 procent av sortimentet. När det gäller de fi n- ländska dagligvarubutikerna kommer motsvarande andel att växa från de nuvarande 7 –10 procenten till ca 20 procent.

Internationella aktörer gör sina inköp ofta globalt och där det är förmånligast. I praktiken väljs en inhemsk varuleverantör om denna håller lika förmånliga priser som konkurrenten. Några andra konkurrensfördelar för de inhemska leverantörerna ges knappast inte längre när det gäller inköp. Den inhemska produktionen har fortfarande företräde i vissa fall beroende på varornas natur. Detta är fallet t.ex. med färskvarorna. Det är dock sannolikt att andelen inhemska varor i affärernas sortiment kommer att minska överlag. Å andra sidan är det sist och slutligen kunden som genom sina val bestämmer om det inhemska ursprunget har något egenvärde eller inte.

Till följd av den internationella konkurrensen och annan konkurrens kommer handelns ver k- samhet att i allt större utsträckning basera sig på informationssystem av olika slag. I fråga om logistik kommer man inom handeln att i allt högre grad övergå till ett system som inne- bär att varor levereras till butiker i takt med efterfrågan. De internationella aktörernas effekt på sysselsättningen är för närvarnade inte särskilt stor. Även om de stora internationella gi- ganterna har sina centralorter annanstans, är de landsspecifika organisationerna och butiks- personalen inhemska.

Dagligvaruhandelns internationalisering har inneburit vidare att också finländska gruppe- ringar inom handeln har börjat operera utomlands, framför allt i de baltiska länderna. Fi n- ländska företag i handelsbranschen har numera en betydande ställning i Estland och en rel a- tivt viktig ställning i Lettland. Konkurrensen håller klart på att hårdna i de baltiska länderna i takt med att deras egna handelskedjor växer och fler internationella företag etablerar sig där.

Effekterna av dagligvaruhandelns internationalisering kan sammanfattas kort på följande sätt:

• konkurrensen inom den finländska dagligvaruhandeln ökar,

• också de inhemska aktörerna tvingas att utveckla sin verksamhet,

• en hård konkurrens på den inhemska marknaden är en väsentlig förutsättning för handelns konkurrenskraft,

• en välfungerande xxxxxxx gagnar också konsumenterna,

• dagligvaruhandelns och hela detaljhandelns internationalisering är huvudsakligen en positiv sak ur både ekonomins och konsumenternas synvinkel12.

Konkurrensen inom den finländska dagligvaruhandeln präglas av det faktum att två gruppe- ringar har en mycket stark marknadsställning. Situationen är inte den idealiska med tanke på en fungerande konkurrens. En utländsk butikskedjas inträde på den finländska marknaden har visat att konkurrensen får den inhemska handeln att utveckla och effektivera sin ver k- samhet. Ju hårdare konkurrensen är desto bättre och effektivare lyckas handeln utföra sin egen uppgift som en del av ekonomin och desto större nytta kan konsumenterna dra av bu- tiksservicen i form av lägre prisnivå, bättre sortiment och andra dylika egenskaper.

12 LTT-Tutkimus Oy: enligt ovan

3.1.3. Förhållandet mellan handeln och livsmedelsindustrin

Enligt en undersökning, som Statens ekonomiska forskningscentral gjort om den period Fi n- land varit medlem i Europeiska unionen, har EU-medlemskapet haft mycket större betydelse för livsmedelsindustrin än för andra industriella sektorer och medfört samtidigt större änd- ringar för livsmedelsindustrin än för övriga industrier. I och med medlemskapet har livsme- delsindustrin upplevt en stark strukturomvandling och förnyelse. Ändringsprocessen har fortskridit huvudsakligen genom företagsförvärv. Exportens och importens andel har ökat och företagen har övergått till ett skede med snabb internationalisering som framskrider raskt särskilt inom Östersjöområdet. Exporten till och etableringen i utlandet sker paral- lellt 13.

Det har skett en kraftig koncentrering av produktionen både mellan företag och mellan ett företags verksamhetsställen. I mejeribranschen finns två betydande företag och t.ex. antalet mejerier har minskat dramatiskt. Samma situation råder inom bryggeriindustrin där de bägge stora företagen är i utländskt ägo. I charkuteribranschen närmar man sig också modellen med 2–3 huvudproducenter och produktionen koncentreras till några få verksamhetsställen. Både antalet företag och antalet verksamhetsställen har minskat snabbt också inom många andra sektorer av livsmedelsindustrin14.

Också enligt årsrapporten för forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi har internationella fusioner samt andra arrangemang där större företagsstorlek eftersträvas ökat mycket under de senaste åren bland aktörerna på livsmedelsmarknaden, varuleverantörerna och inom handeln. Koncentrationen av livsmedelsproduktionen och handeln kommer att fortsätta inom de närmaste åren.

Enligt OECD (2004) är den finländska detaljhandeln i mycket hög grad centraliserad. Stora aktörer har en betydande ställning särskilt när det gäller detaljhandeln med livsmedel. Marknadsandelen för de tre största grupperna inom detaljhandeln med livsmedel i Finland är 80 procent, medan samma siffra för Italien är 32, Spanien 47, Frankrike 57, Storbritannien 58 och Tyskland 62 procent. I detta hänseende är Finland dock inte ensamt bland de nordi s- ka länderna eftersom motsvarande andel i Sverige är 94, i Norge 84 och i Danmark 82 pr o- cent.

Enligt en utredning som forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi gjort har handelns ställning i livsmedelskedjan stärkts i förhållande till råvaruproduktionen och livs- medelsindustrin. Enligt undersökningen kan handeln bidra till en effektivare konkurrens inom den inhemska livsmedelindustrin när det gäller både konkurrensen företag sinsemellan och konkurrensen med utländska företag. Till följd av koncentrationen av handeln har stora detaljhandelsenheter, hyperstormarknader, vunnit marknadsandelar. Den snabba kedjebil d- ning som skett samtidigt har inneburit en koncentrering av varuinköpen. Nuförtiden görs ca 80 procent av inköpen av livsmedel kollektivt hos stora leverantörer och distribueras via riksomfattande logistikkanaler, och endast 20 procent av livsmedlen skaffas från lokala le- verantörer 15.

Till följd av utländsk och annan konkurrens utvecklas också samarbetet mellan aktörerna inom den inhemska handeln i fråga om internationella inköp. Inköpssamarbetet fungerar bäst i fråga om handelns egna märkesvaror när hela värdekedjan ända från produktionen

13 Statens ekonomiska forskningscentral: Suomi 10 vuotta Euroopan unionissa Taloudelliset vaiku- tukset. Red. Xxxxxx Xxxxxxx och Xxxxx Xxxxxxxxx. Helsingfors 2005.

14 Statens ekonomiska forskningscentral: enligt ovan

15 Forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi: Suomen maatalous ja maaseutuelinkei- not 2005 – Kymmenen vuotta Euroopan unionissa, X. Xxxxx ja X. Xxxxxxxx (red.). Helsingfors 2005.

kontrolleras av handeln. Detta förklarar också varför den höga andelen egna produkter är ett typiskt drag hos internationella kedjor med lågprisbutiker.

Konkurrensverket har bl.a. i samband med tidigare dispensförfaranden ansett det viktigt att marknadsbalansen mellan industrin och detaljhandeln inte blir sådan att varuleverantörernas tillträde till någon distributionskanal förhindras eller att den ger möjlighet till tillämpning av oskäliga avtalsvillkor. Vissa tecken på sista tiden tyder på att köpkraften hos konsumenter skulle ha ökat. Dylika tecken är handelns ökade andel i prisstrukturen för vissa livsmedel samt ökning av marknadsföringsstödet från industrin.

Också de nordiska konkurrensmyndigheterna har utrett situationen för livsmedelsindustrin och handeln i olika nordiska länder. Arbetsgruppens rapport16 publicerades i mitten av de- cember 2005. Rapporten innehåller information om bl.a. marknadssituationen i branschen samt om matpriserna och storleken av sortimentet i de olika nordiska länderna. Enligt rap- porten är graden av koncentrering hos livsmedelsindustrin och handeln oroväckande hög i de nordiska länderna. En koncentrerad marknadsstruktur kan försvaga konkurrensen. I rap- porten konstateras sålunda att konkurrensmyndigheterna i de nordiska länderna noggrant analyserar konsekvenserna av företagsförvärv med tanke på konkurrensen och ingriper i fö r- värv om de skulle leda till en betydligt minskad konkurrens. När det gäller möjlighet att bli inkluderad i affärernas sortiment uppmanas aktörerna i branschen till särskild uppmär k- samhet när dessa bedömer t.ex. lagligheten i de rabatter som beviljas stamkunder, tröske l- pengar och andra motsvarande arrangemang. I rapporten framhävs att arrangemangets be- teckning eller form har i sig ingen betydelse, det viktigaste är att avtalets faktiska kons e- kvenser för konkurrensen på marknaden bedöms.

3.1.4. Livsmedelspriserna

När Finland blev medlem av Europeiska unionen slopades importrestriktionerna på livsme- del som härstammar från de övriga EU-länderna och produktionspriserna inom lantbruket sjönk till de övriga EU-ländernas nivå. Detta innebar att priset på livsmedel sjönk i genom- snitt med ca 11 procent. Även om livsmedelsimporten till Finland inte varit särskilt omfat- tande hjälpte en ökning av importen, om än så liten sådan, och särskilt möjligheten att im- portera, till att stävja priserna. Producenterna, den inhemska industrin och handeln var tvungna att anpassa sig efter den nya situationen .17

Livsmedlen (inkl. alkoholdrycker och tobak) har dock behållit sin ställning som den relativt sett dyraste gruppen av konsumtionsnyttigheter i Finland. Det höga priset på alkoholdrycker höjer prisnivån för livsmedelsgruppens del eftersom alkoholdryckernas andel av den totala konsumtionen av livsmedel är ca 20 procent. I fråga om egentliga livsmedel (alkoholdrycker och tobak inte medräknade) har priserna ända sedan 1996 stabiliserat sig på en nivå som överstiger EU-genomsnittet med ca tio procent 18.

Finland är mervärdesskatten på livsmedel ca fem procentenheter lägre än den genomsnittli- ga mervärdesskatten på övriga varor men klart högre än genomsnittet i de övriga EU- länderna. Också Finlands allmänna moms-sats är klart högre än övriga EU-länders. Den höga mervärdesskatten påverkar naturligtvis också priset på maten, även om detta I inte räcker som förklaring till den klart högre prisnivå som råder i Finland jämfört med övriga länder.

16 Nordic Food Markets – a taste for competition. Report from the Nordic competition authorities No. 1/2005

17 Statens ekonomiska forskningscentral, Lehtinen, 2004.

18 Statens ekonomiska forskningscentral: enligt ovan

Livsmedelshandelns organisationer har agerat kraftigt för en sänkning av mervärdesskatten på mat.. Den skulle också kunna ses som en form av stöd för mindre bemedlade samhälls- medlemmar. Den inhemska dagligvaruhandelns ställning skulle också förbättras jämfört med importen i anslutning till resor om sänkningen av mervärdesskatten överfördes på de- taljhandelspriserna i Finland. Å andra sidan har man allämnt misstänkt att en sänkning av mervärdesskatten på mat inte har några betydande effekter på sysselsättningen, eftersom pr i- set förmodligen inte har någon rätlinjig verkan på konsumtionen av mat. Man har också va- rit rädd för att en del av sänkningen av mervärdesskatten frömst skulle försvinna i handelns täckning.

Konsumentforskningscentralen har studerat skillnader i livsmedelspriserna mellan europeis- ka länder 19. I anslutning till utredningen utvecklades också en indikator för konkurrenskraf- ten i fråga om livsmedelspriserna bra. Å andra sidan har utländska kedjors inträde på mar k- naden klart ökat konkurrensen.

Eventuella ändringar av mervärdesskatten på livsmedel och cateringservice har diskuterats fortlöpande i Finland i åratal. De åsikter om sambandet mellan ändringar i skatten och ko n- sumentpriserna som uttryckts i den offentliga debatten har varierat stort. Enligt vissa upp- skattningar skulle ändringarna i skatten bli direkt överförda på priserna medan andra påstår att skattesänkningarna delvis stannar inom livsmedelskedjan.

I den rapport av de nordiska konkurrensmyndigheterna som nämns ovan konstateras vidare att skatten på matvaror och drycker är betydligt högre i de nordiska länderna, särskilt i Danmark och Finland, än i de gamla EU-länderna. Skillnaden mellan Finland och EU15 i priset inklusive skatt är 12 procent (mat och alkoholfria drycker) medan motsvarande skill- nad i priset exklusive skatt är 7 procent.

Enligt regeringsprogrammet har regeringens skattelindringar prioriterat den beskattning som direkt inriktas på arbetet. Utöver förvärvsinkomster har arbetsgivaravgifterna för låga löner och mervärdesbeskattningen med inriktning på sysselsättningen lindrats. Dylika reformer är enligt regeringsprogrammet en ändring av den nedre gränsen för mervärdesbeskattningen så att den blir flexibel, agerande inom EU för att sänka skattesatsen för restauranger och perso- nalmatserveringar till den nivå som skattesatsen för livsmedel har samt deltagande i ett fö r- sök med sänkt skattesats för små arbetsdominerade servicebranscher. Med försöket vill man främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

3.1.5. Detaljhandeln med dagligvaror i Sverige, Danmark och Norge

Utvecklingen av detaljhandeln i Sverige påminner i mångt och mycket om utvecklingen i Finland: antalet butiker minskar, butiksstorleken ökar och de stora enheterna ökar sina marknadsandelar. Antalet dagligvarubutiker uppgick till 4700 år 2004. Det har skett en minskning med ca 30 procent under en tioårsperiod. Den sammanlagda butiksarealen har dock förblivit nästan densamma vilket innebär att butikerna är i genomsnitt allt större. År 1993 var den genomsnittliga butiksarealen knappa 400 kvadratmeter medan den numera närmar sig 600 kvadratmeter.

Sverige har inte någon särskild lagstiftning som gäller stora butiker. Trots detta har butiker med t.ex. en areal på över 2 500 kvadratmeter inte särskilt stor marknadsandel. I Finland har butiker av ovan nämnd storlek en marknadsandel som är ca 10 procentenheter högre än den i Sverige. I Sverige däremot har butiker med en butiksareal på 1 000–2 499 kvadratmeter en betydande markandsandel.

19 Xxxxx Xxxxx-Setälä - Xxxxxx Xxxxxxx - Xxxxxx Xxxxxxxxxx: Elintarvikkeiden hintaerojen syyt Euroo- pan maiden välillä, Konsumentforskningscentralen 5 /2004.

År 2004 fanns det ca 3 200 dagligvarubutiker i Danmark. När det gäller marknaden för dag- ligvaror har lågpriskedjorna en betydande roll. Deras marknadsandel närmar sig en tredjedel av hela marknaden för dagligvaror. Enligt prognoserna betyder en hård priskonkurrens mel- lan butikerna och kedjorna mindre täckningsbidrag och avkastning vilket resulterar i att an- talet dagligvarubutiker i landet kommer att sjunka till 2 600 fram till år 2010.

I fråga om Norge skiljer sig strukturen hos dagligvaruhandeln klart från de övriga nordiska länderna. Handeln är starkt koncentrerad till butiker med en butiksareal på mindre än 1 000 kvadratmeter. Detta beror åtminstone delvis på geografin och samhällsstrukturen men en orsak är också att den dominerande typen av butik i Norge är lågprisbutik av soft discount- typen. Dylika butiker har en marknadsandel på närmare 50 procent.

3.2. Specialvaruhandeln

3.2.1. Specialvaruhandelns utveckling

De butiker som idkar handel med specialvaror håller sig med ett mångsidigt och täckande urval av produkter i en viss bransch. Också varuhus idkar handel med specialvaror på sina olika avdelningar. Med en specialvaruaffär avses en butik som specialiserat sig på handeln med produkter från en viss sektor och anslutande tjänster. Grovt räknat kan till specialvar u- affärer räknas samtliga företag inom detaljhandelssektorn som inte är dagligvarubutiker eller stora enheter som saluför huvudsakligen dagligvaror. Till specialvaruaffärer räknas bl.a. textil- och skoaffärer, bokhandlar, affärer som säljer hemelektronik, apotek, möbelaffärer, affärer som säljer järnvaror, byggvaror och inredningsartiklar samt Alkobutiker och andra minutaffärer som specialiserat sig på försäljningen av vissa konsumtionsnyttigheter.

De olika sektorerna inom specialvaruhandeln har både gemensamma drag och skillnader i fråga om försäljningssäsonger, utrymmesbehov, idealiskt läge tillvägagångssätt. Det som är gemensamt för alla specialvaruaffärer är att de drar nytta av varandras närhet och söker sig till närheten av konkurrenter eller andra specialvaruaffärer. Ett annat typiskt drag hos speci- alvaruaffärerna är att de har ett centralt läge. De söker sig följaktligen till stads- och kom- muncentra samt till mindre centra inom större städer. Specialvaruaffärer av viss typ (såsom järnaffärer, möbelaffärer och bilaffärer) etablerar sig utanför städerna om de produkter som de saluför är utrymmeskrävande och kräver transportmedel. Också dessa strävar efter att etablera sig i närheten av varandra och bilda servicehelheter.

Majoriteten av specialvaruaffärerna är självständiga företag som består av en butik som drivs av ägaren. En betydande andel av även de butiker som tillhör någon kedj a är självstän- diga företag för vilka kedjan närmast garanterar endast fördelar i form av kollektiva inköp. Specialvaruaffärerna bedriver marknadsförings- och inköpssamarbete inom kedjorna men antalet mer täta kedjor och företag med flera butiker är dock relativt lågt i förhållande till det totala antalet butiker. Inom flera sektorer av specialvaruhandeln intar dock fasta kedjor och företag med flera butiker en betydande ställning i förhållande till omsättningen.

Efterfrågan på specialvaror har ökat och ökar snabbare än efterfrågan på dagligvaror. Det finns dock stora skillnader mellan de underliggande sektorerna och olika regioner när det gäller utvecklingen av omsättningen. De underliggande sektorer av specialvaruhandeln som vuxit snabbt under de senaste åren har varit bl.a. försäljningen av hemelektronik, möbler samt järnvaror och inredningsartiklar. Det ökade antalet specialvaruaffärer och – tjänster har samtidigt bidragit till en diversifiering av varu- och tjänsteutbudet inom sektorn. Också de butiker som saluför dagligvaror har utvidgat sitt sortiment att omfatta också specialvaror för att kompensera den trögt ökande omsättningen från försäljningen av dagligvaror med om- sättningen från försäljningen av specialvaror. Denna utveckling har gjort att stora butiker som säljer dagligvaror har vuxit till hyperstormarknader.

Utvecklingen av verksamhetsställen

År 2003 uppgick antalet verksamhetsställen inom detaljhandeln till sammanlagt 28 732 (handeln med bilar borträknat). Specialvaruaffärernas andel av verksamhetsställena är ca 78 procent. Antalet detaljhandelsbutiker sjönk kraftigt i början av 1990 -talet till följd av låg- konjunkturen men därefter har det ökande antalet specialvaruaffärer bidragit till en ökning av antalet verksamhetsställen inom hela detaljhandel n.

Sådana butikstyper inom specialvaruhandeln som ökar i antal är stora enheter som saluför specialvaror, boutiquer och små butiker som specialiserat sig på ett smalt segment samt spe- cialvaruaffärer som etablerats i anslutning till stora köpcentra. Specialvaruaffärerna är till största delen s.k. små specialaffärer. Deras andel av verksamhetsställena inom specialvar u- handeln är ca en fjärdedel. Den största enskilda sektorn inom specialvaruhandeln är handeln med modeartiklar (textilier, kläder, skor och väskor) med en andel på 13 procent. De övriga underliggande sektorernas andel är 3 –6 procent av verksamhetsställena.

I takt med att antalet verksamhetsställen inom specialvaruhandeln ökar växer också behovet av ny butiksareal. Trots kontinuerlig utbyggnad av butiksarealen förekommer det brist på butiksareal i många välfungerande kommuncentra eller köpcentra. Bristen på butiksareal tillgodoses delvis av den areal som frigörs inom sektorer vars verksamhet tynar. En del av de gamla utrymmena är dock olämpliga eller belägna på fel ställe med tanke på ny affär s- verksamhet. Tillväxten av butiksbeståndet begränsas också av affärslokaler som är olämpli- ga för specialvaruhandeln. Ett typiskt drag hos detaljhandeln är att verksamhetsställena är små när det gäller både antalet personal och butiksarealen. Även om stora butiker är välsyn- liga i gatubilden är deras andel av butiksbeståndet liten.20

Internationaliseringen av detaljhandeln i Finland inleddes redan i slutet av 1980 -talet när den första nordiska butikskedjan som säljer modekläder etablerade sig i Finland. På 1990- talet etablerade sig flera internationella butikskedjor som säljer specialvaror i Finland, och inte enbart i modebranschen utan också inom flera andra sektorer av specialvaruhandeln s å- som hemelektronik, möbler och järnvaror. Internationaliseringen har ökat konkurrensen inom de olika sektorerna av specialvaruhandeln men har också bidragit till en ökning av den totala försäljningen i och med att konsumenternas intresse för sektorn har ökat.

3.2.2. Strukturen hos och konkurrenssituationen för järnvaruhandeln 21

Handeln med järnvaror är en av de stora sektorerna inom specialvaruhandeln. Sektorn om- fattar flera subsektorer som skiljer sig från varandra. Typiskt är att sektorns produkter sal u- förs inom flera sektorer av handeln. Ofta bedriver samma företag och samma verksamhets- ställen både partihandel och detaljhandel.

Järnvaruhandelns utveckling i Finland kan sammanfattas på följande sätt:

• på 1970-talet flyttade järnaffärerna ut ur stadskärnan till områden utanför staden och i anslutning till detta introducerades självbetjäning ute på gården för byggarna. Byggvarornas andel ökade. Kedjebildningen inom järnhandeln började.

20 Källor: Xxxxxx Xxxxxxxxx - Xxxxx Xxxxxxx: Vähittäiskauppa Suomessa 2003; Kauppa 2005; Stati- stikcentralen; Erikoiskaupan Liitto.

21 Uppgifterna baserar sig på en undersökning som handels- och industriministeriet beställt av LTT- Tutkimus Oy: ”Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja sen vaikutukset Suomessa". Helsingfors 2003. Siffrorna och texten har uppdaterats i mån av möjlighet.

• på 1980 -talet ökade försäljningen tack vare det livliga nybyggandet och de frivilliga kedjornas samarbete intensifierades.

• på 1990 -talet gjordes försök att kompensera det dramatiskt minskade nybyggandet genom att sälja varor till dem som renoverade sina hem. Butiksutrymmena ökade.

• i början av 2000-talet utökades sortimentet med konsumtionsvaror såsom inre d- ningsartiklar och trädgårdsvaror.

Under de senaste åren har järnvarubranschens utveckling påverkats märkbart av utländska affärskedjor. Det finska konceptets starka sida anses vara det att järnvaruaffärerna betjänar förutom konsumenter också byggare, byggher rar och företag. Av denna anledning innehåller sortimentet mer byggvaror än i andra europeiska länder. Under de senaste åren har de tradi- tionella affärskedjorna inom järnvaruhandeln satsat på konsumenterna som kunder genom nya butikskoncept som inkluderar utställningsutrymmen, planerings- oh byggtjänster samt bredare sortiment och urval av hemartiklar.

År 2004 uppgick den sammanlagda försäljningen för kedjorna inom järnvaruhandeln till ca 3,2 miljarder euro. Experterna inom järnvarubranschen tror att det är möjligt att ytterligare några utländska affärskedjor kan komma att etablera sig på den finländska marknaden. Des- sa har specialiserat sig på t.ex. verktyg, mindre järnvaror, inredningsartiklar eller köksinre d- ningar. Det uppskattas att konkurrenssituationen på mindre orter inte kommer att ändras vä- sentligt eftersom utländska affärskedjor öppnar butiker i vanliga fall endast på större orter.

3.2.3. Strukturen hos och konkurrenssituationen för beklädnadshandeln

År 2005 uppgick beklädnadshandelns försäljning till 2,4 miljarder euro. Utöver specialvar u- affärerna har även varuhus och hyperstormarknader (andel av försäljningen ca 31 %) samt sportaffärer (ca 9 %) sålt kläder i betydande omfattning. Kedjornas andel av försäljningen är ca 39 procent.22

Hyperstormarknadernas andel av beklädnadshandeln ökade klart i Finland på 1990-talet. Till följd av en ökning i antalet hyperstormarknader har många självständiga klädbutiker va- rit tvungna att upphöra med sin verksamhet. Numera grundas hyperstormarknader inte läng- re i samma takt som under de två senaste årtiondena. Hyperstormarknadernas inköpssystem utnyttjar hela kedjans gemensamma köpkraft. Målet är att dra nytta av den rikliga strömmen kunder till hyperstormarknadernas livsmedelsavdelningar också på de avdelningar som säl- jer kläder och konsumtionsvaror. Försäljningen av klädesplagg kan svara för upp till hälften av den totala försäljningen för sportaffärerna. Under de senaste åren har sportaffärerna ökat sin andel av beklädnadshandeln. Sportaffärerna förväntas behålla sin roll i beklädnadshan- deln också fortsättningsvis. Hur försäljningen av kläder utvecklas på varuhus beror bland annat på de utländska konkurrenterna.

Kärnan i utländska butikskedjors affärsverksamhetskoncept är centraliserat beslutsfattande i frågor som gäller sortiment, marknadsföring, inköp och utvecklande av konceptet. Företa- gen har kontroll över hela värdekedjan från produktion till försäljning av klädesplagg. Inter- nationella kedjor har inte några egna textilfabriker men de styr och kontrollerar fabrikernas verksamhet in i minsta detalj.

Utländska kedjor kommer att öka sin marknadsandel ännu något. De grundar dock nya aff ä- rer endast på större orter och endast på de bästa platserna i köpcentra och vid de bästa af- färsgatorna. Till följd av utländska kedjors verksamhet i Finland ökar det totala utbudet på

22 Textil- och Skodon Leverantörerna rf.

varor inom beklädnadshandeln. Förbrukningen av kläder i Finland börjar så småningom närma sig den nivå som är allmän i det övriga Europa. Detta kan också vara en av orsakerna till utländska aktörers inträde på den finländska marknaden. När det gäller försäljningen av kläder var butikskedjornas andel ca 36 procent.

3.2.4. Strukturen hos och konkurrenssituationen för handeln med hemelek t- ronik

Det totala värdet av försäljningen av hemelektronik inom specialvaruhandeln uppgick till 1 225 miljoner euro år 200423. Försäljningen inom specialvaruhandeln svarar för 76 procent av marknaden för hushållsapparater. Utöver specialvaruaffärerna är hyperstormarknader och varuhus betydande försäljare av hemelektronik. Det låga antalet stora affärskedjor i Finland har ansetts vara en av orsakerna bakom utländska företags inträde på den finländska mar k- naden. På olika håll i landet finns det å andra sidan flera små regionala företag med flera bu- tiker.

Försäljningen för affärer som säljer he melektronik består av tre linjer: den s.k. vita linjen som omfattar t.ex. frys och kylskåp, den s.k. bruna linjen som omfattar t.ex. underhållnings- elektronik, samt försäljningen av IT-varor. Den sistnämnda gruppens andel har ökat beroen- de på utländska affärskedjors inträde på marknaden. Ett nytt område är försäljningen av mo- biltelefoner och mobiltelefonanslutningar. I många affärer svarar dessa redan för en tredj e- del av hela försäljningen. Försäljningen av tele- och IT-apparatur är viktig för affärerna ock- så för att tack vare den ökar antalet kunder som besöker affärerna. Bland de produktgrupper vars försäljning kommer att öka i hemelektronikbutikerna kan nämndas videokameror ja di- gitala kameror samt datorspel av olika slag. En del av försäljningen av dessa nya produkt- grupper sker inte genom specialvaruaffärerna.

I framtiden förväntas det ske ändringar också på marknaden för hushållsapparater bland an- nat i och med att intresset bland självständiga köpmän för frivillig kedjebildning kommer att öka jämfört med tidigare. Experterna anser att särskilt medelstora självständiga butiker kan råka ut för de största svårigheterna eftersom de i fortsättningen är tvungna att klara sig på ett mindre försäljningsbidrag vilket förutsätter ökad försäljning. Detta mål är dock svårt att nå på grund av den hårda konkurrensen. Små familjeägda butiker kan däremot vara mer fram- gångsrika. De är belägna nära kunderna, de kan specialisera sig och deras flexibilitet i fråga om arbetsinsats är större. I Finland finns dessutom fortfarande många mindre orter där ko n- kurrensen ännu inte nödvändigtvis är särskilt hård, och utländska företag grundar ju butiker endast på större orter.

Det har skett och kommer att ske ändringar i handeln med hemelektronik i Finland. Bakom detta ligger delvis utländska affärskedjors inträde på den finländska marknaden. Utländska affärskedjors viktigaste konkurrensmedel är lägre priser. Priskonkurrensen har fått ökad be- tydelse och de inhemska butikskedjorna har inlett klart synligare kampanjer med priserbj u- danden. Stora enheters betydelse kommer att framhävas och handeln med hushållsapparater kommer att i allt större utsträckning flytta bort från stadscentra till ställen vid utkanten av städerna. Koncentreringen syns också i att importörerna och partihandlarna sammanslår sina agenturer och verksamheter. Mellanlagringen av varor i Finland minskar eftersom varuleve- ranserna till olika butiker sker från lager som betjänar t.ex. hela Skandinavien. En positiv sak ur konsumenternas synvinkel är att priserna sjunker och sortimentet breddas. Å andra sidan minskar servicen och kundrådgivningen i anslutning till varuinköpet. Också den ge o- grafiska tillgängligheten av butiker försämras något i och med att butiksnätet kommer att vara mer glest. Den starka sidan hos traditionella but iker som saluför hushållets tekniska va-

23 Kehittyvä Kauppa 5/05.

ror kommer också fortsättningsvis att vara deras läge i stadscentra och i närheten av kons u- menterna.

3.3. Varuhusen, hyperstormarknaderna och köpcentrumen

Ett varuhus är en detaljhandelsbutik som säljer varor från många olika sektorer och vars fö r- säljningsareal överstiger 1000 kvadratmeter. På ett varuhus överstiger inte försäljningsare a- len för någon av varugrupperna hälften av den totala arealen. Varuhusets olika avdelningar motsvarar sortimentet i olika specialvaruaffärer . Varusortimentet omfattar förutom livsme- del också varor som har samband med fritid, klädsel, boende, kosmetik samt bok- och pap- persvaror. På ett varuhus är servicegraden hög och kassorna är belägna på de olika avdel- ningarna. Ett varuhus kan vara beläget i stadskärnan, i ett förortscentrum eller ett köpcent- rum som är beläget någon annanstans. Särskilt trafikarrangemangen och tomtpolitiken är de viktigaste frågorna för varuhus som är belägna i tätorter. Varuhushandeln har en stor andel av den totala marknaden för konsumtionsvaror, särskilt när det gäller kläder samt produkter som har att göra med hem och fritid. Varuhushandeln kommer att utsättas för en allt hårdare konkurrens från utländska butikskedjor som säljer kläder och särskilt de varuhus som är be- lägna i centrumområden är tvungna att ständigt ompröva sin affärsidé i en snabbt föränder- lig konkurrenssituation för konsumtionsvaror.

En hyperstormarknad är en butik som säljer varor från många olika sektorer, som fungerar huvudsakligen enligt självbetjäningsprincipen och som har en försäljningsareal över 2 500 kvadratmeter. Livsmedlen svarar för mindre än hälften av försäljningsutrymmet men tyngd- punkten i försäljningen ligger dock på dagligvaror. Om livsmedlens andel överstiger hälften av butiksytan, betraktas affären som en stor supermarket. En hyperstormarknad kan vara be- lägen i centrum eller i närheten av centrum, i ett köpcentrum eller hyperstormarknadscent- rum eller utanför centrum på ett ställe som är trafikmässigt lätt att nå. Försäljningsutrymme- na är i vanliga fall på ett plan och kassorna i närheten av utgången. Det finns vanligen gott om parkeringsplatser och de är belägna på marknivå. Den första hyperstormarknaden (bör bilburna kunder) i Finland öppnades i Alberga i Esbo hösten 1970. År 2004 uppgick försälj- ningen för de 115 hyperstormarknaderna i landet till 2,7 miljarder euro, vilket motsvarar nästan en fjärdedel av den sammanlagda försäljningen för alla dagligvarubutiker. En nyligen färdigställd undersökning om dagligvaruhandelns strukturomvandling i de centrala stadsre- gionerna i Finland, som gjorts av konsumentforskningscentralen, avslöjar att hypersto r- marknaderna hade år 2003 den största marknadsandelen, 46 procent, i Vasatrakten när det gäller försäljningen av dagligvaror. Marknadsandelen för hyperstormarknader översteg 40 procent också i trakterna kring Rovaniemi (44), Joensuu (42) och S:t Michel (42). Av de undersökta stadsregionerna hade hyperstormarknaderna i Helsingforsregionen den minsta mar knadsandelen (21 procent).

Under de senaste 20 åren har det uppstått en stor detaljhandelsenhet av ny typ – köpcentrum. Det första egentliga köpcentret, Östra centrum i Helsingfors, öppnades 1984 och året därpå stod Forum i Helsingfors centrum färdigt. Enligt definitionen är ett köpcentrum ett affär s- centrum som öppnar sig inåt mot en stor hall eller kundkorridorer där var och en av butiker- na har en egen butikslokal och som har en gemensam ledning, ett gemensamt affärskoncept och gemensam marknadsföring. Den sammanlagda arealen för de kommersiella och offent- liga serviceutrymmena utan gemensamma korridor- och torgutrymmen är minst 5000 kva- dratmeter våningsyta och antalet butiker är minst tio. Ingen av de enskilda butikerna har en andel av våningsytan som överstiger 50 procent. Ett köpcentrum har ett eller flera ankar- el- ler ledarföretag. Köpcentras betydelse inom den finska detaljhandeln har ökat. Både deras antal och storlek har ökat och de erbjuder konsumenterna en hel mängd mångsidiga in- köpsmöjligheter. Internationella investerare har under de senaste åren visat intresse för fas- tighetsmarknaden i Finland varvid särskilt köpcentra har kommit att utgöra betydande inve- steringsobjekt för dem.

Tabell 4. De tio största köpcentrumen i Finland 24

Köpcentrum Östra centrum, Helsingfo rs	Areal 25 96 659 m2	Besökare/år 22,0 miljoner	Försäljn./år M€ 427,0
Sello, Esbo	88 700 m2	11,0 ”	187,5
Jumbo, Vanda	83 460 m2	6,2 ”	250, 0
Iso Omena, Esbo	50 200 m2	8,7 ”	195,0
Mylly, Reso	43 000 m2	4,3 “	142,4
Myyrmanni, Vanda	40 100 m2	7,1 ”	158,0
Hansa, Åbo	36 688 m2	13,5 ”	171,0
Kampen, Helsingfors26	35 000 m2	-	-
Trio, Lahtis	33 170 m2	9,2 “	83,0
City Forum, Helsingfors	30 100 m2	14,0 ”	160,0

Som en kommentar till tabellen ovan kan det konstateras att köpcentrumet Sello efter ut- vidgningen hösten 2005 har med sin totalareal på 89 000 kvadratmeter våningsyta blivit ett av de största köpcentrumen i de nordiska länderna. Också försäljningsutrymmet på köpcent- ret Jumbo har efter en utvidgning som blivit färdig i oktober 2005 ökat betydligt och är nu- mera över 83 000 kvadratmeter. Under våren 2006 slutfördes dessutom bygget av ett kö p- centrum med en våningsyta på omkring 35 000 kvadratmeter vid Kampen i Helsingfors.

3.4. Näthandeln

Med elektronisk handel avses beställning av en vara eller tjänst via Internet oberoende av betalningssättet, dvs. huruvida den betalas på nätet eller senare kontant eller via sedvanliga bankförbindelser27.

Enligt Statistikcentralen uppgick värdet på näthandeln hösten 2004 till ca 450 miljoner euro. Beräknat på årsnivå skulle detta betyda en omsättning för näthandeln på omkring 1,6 miljar- der euro per år. Inköpen via Internet har ökat klart sedan slutet av 2003. Nästan var fjärde euro som hänför sig till näthandeln har hamnat utomlands 28.

Sammanlagt ca 800 000 personer dvs. över 20 procent av befolkningen i åldern 15–74 år har gjort några inköp via Internet. I fråga om män hade 23 procent och av kvinnorna 18 procent

24 En publikation av förenignen Suomen Kauppakeskusyhdistys ry (Finnish Council of Shopping Centres). Xxxxx besökare och totalförsäljning 1.1- 31.12.2005

25 Uthyrbar totalareal exkl. kontorsutrymmen.

26 Öppnades i mars 2006.

27 Statistikcentralen. Tietoaika 1/2004.

28 Statistikcentralen. Tietoaika 1/2005.

handlat på nätet. Bland dem som använder Internet varierar andelen kunder som handlat via Internet mellan 24 procent i huvudstadsregionen och 17 procent i andra kommuner.

Särskilt populär har näthandeln blivit bland 20–29 -åringar. Av dem hade nästan var tredje handlat via Internet under de tre månader hösten 2004 som föregick intervjun. Tiden kom- mer att utvisa huruvida denna trend att handla via Internet bland unga vuxna kommer att hålla i sig eller om skillnaderna kommer att jämnas ut med tiden. Varusortimentet inom nät- handeln kan vara särskilt lämpat för dem med tanke på deras livssituation eller så är de mer vana att använda Internet än de äldre åldersgrupperna 29.

Hösten 2004 var den populäraste varugruppen inom näthandeln kläder och skor som svarade för mer än en fjärdedel av inköpen. Bokningar av resor och hotellrum, inträdesbiljetter samt böcker och tidningar var de näst populäraste varugrupperna. Jämfört med våren 2004 har produkter i anslutning till bilåkande samt datorer och tilläggsutrustning blivit populärare. Inköp av livsmedel via nätet sker fortfarandet endast slumpartat.

Personer under 40 år köper ofta musik, filmer eller videor, inträdesbiljetter samt kläder och skor via Internet. Personer över 40 år bokade i större utsträckning än yngre hotellrum eller resor samt köpte aktier och värdepapper.

I föregångarlandet i fråga om elektronisk handel, nämligen Förenta staterna, har den elek- troniska handeln varit föremål för uppföljning sedan slutet av 1999 i anslutning till den offi- ciella statistiken över detaljhandeln. Den elektroniska handelns andel av hela detaljhandeln har under nämnda period ökat till 2,3 procent av hela detaljhandeln år 200530.

29 Statistikcentralen. Tietoaika 1/2005 och Tietoaika 1/2004.

30 The U.S. Census Bureau of the Department of Commerce. 17.2.2006.

4. Handelns verksamhetsbetingelser och tjänsternas tillgäng-

lighet

4.1. Befolkningens mängd, åldersstruktur och konsumtions- vanor

Enligt prognoserna ökar befolkningsmängden i hela landet fram till 2028 då befolknings- mängden är 5,45 miljoner. Antalet avlidna per år överstiger dock redan år 2023 antalet fö d- da men nettoinflyttningen förväntas upprätthålla befolkningsökningen ännu en tid därefter. Befolkningsmängden i Kajanaland minskar med en fjärdedel fram till 2040 om flyttningsrö- relsen fortsätter lika livlig som under de senaste åren. Den näst största befolkningsmins k- ningen är att vänta i Södra Savolax, Lappland och Norra Karelen där befolkningsmängden förväntas minska med ca 15 procent fram till år 2040. Den relativt sett största befolknings- ökningen är att vänta i Nyland och Östra Nyland. Deras befolkningsmängd förväntas öka med ca 15 procent fram till 204031. När det gäller befolkningens åldersstruktur kommer de äldre åldersgrupperna att dominera allt klarare. År 2030 har Finland 600 000 fler invånare som fyllt 65 än i dag. Vid det laget har nästan var fjärde invånare fyllt 65 år32.

Det som är viktigt ur samhällsekonomins synvinkel är hur de stora åldersklasserna kommer att bete sig efter pensioneringen när det gäller både konsumtion och sparande. Pensionärer- nas högre inkomstnivå kan också förväntas leda till en ökad efterfrågan bland dem. Sett ur den totala konsumtionens synvinkel är dock det faktum att befolkningen åldras ett negativt fenomen eftersom, trots den höjda nivån på pensioner, gör den förväntade minskningen av befolkningen i arbetsför ålder att de inkomster som står till förfogande för ekonomin ökar långsammare. Därvid kommer också konsumtionen att öka långsammare – hur mycket lång- sammare beror på pensionärernas framtida konsumtionsiver 33.

Den strukturella ändringen av konsumtionen kan ha till följd att det finns fler sektorer som råkar ut för en regression än sektorer som växer. Den åldrande befolkningen och den relati- va ökningen av pensionärer kommer med all sannolikhet att resultera i minskat byggande och minskad efterfrågan på konsumtionsvaror – särskilt kapitalvaror - vilket också kommer att återspeglas i sysselsättningen inom nämnda sektorer. I hur stor utsträckning detta sker beror på både den allmänna ekonomiska utvecklingen och de konsumtionsbeslut som pe n- sionärer fattar 34.

I framtidsredogörelsen utgår man ifrån att aktiva pensionärer i framtiden kommer att spe n- dera ganska mycket pengar på resor och tjänster i anslutning till dem. Ur ekonomisk syn- vinkel finns här en risk att en stor del av de nna efterfrågan riktar sig till utlandet. Det skulle vara bra ur både tillväxtens och sysselsättningens synvinkel att man i Finland med tanke på pensionärer lyckades skapa resmål som är konkurrenskraftiga både när det gäller priset och kvaliteten35.

31 Befolkningsprognos kommunvis 2004–2040. Statistikcentralen.

32 Statsrådets framtidsredogörelse om befolkningsutvecklingen, befolkningspolitiken och förberedel- serna inför förändringarna i åldersstrukturen.

33 Statsrådets kansli 33/2004: Kiander, Riihelä och Xxxxxxxxx, Bilagerapport 5 till framtidsredogörel- sen.

34 Statsrådets kansli: enligt ovan

35 Statsrådets kansli: enligt ovan

4.2. Antal hushåll och konsumtionsutgifternas struktur

Hushållen har ökat i antal och deras genomsnittliga storlek har minskat under de gångna år- tiondena. Handeln måste ta allt större hänsyn till de små hushållens konsumtions- och kö p- vanor samt kostvanor.

Enligt statistikcentralens senaste statistik över boendeförhållandena i Finland fanns det sammanlagt 2 402 000 hushåll i slutet av 2004. Av dem var 943 000, dvs. 39 procent, hus- håll som består av en person. Den genomsnittliga storleken hos ett hushåll var 2,1 persone r. År 1970 bestod ett genomsnittshushåll av tre personer. Hushållens storlek varierar regionvis. Hushållens struktur på landet skiljer sig från strukturen i städerna. I städerna finns det fler hushåll (42 %) som består av en person än på landet.

Över hälften av konsumtionsutgifterna hänför sig till boende, mat och transporter. Boende- kostnaderna betraktas som s.k. nödvändighetsutgifter vilka borde minska när inkomstnivån höjs. Så har dock inte skett eftersom boendekostnaderna har påverkats bl.a. av ändringarna i boendeformen. I mitten av 1980-talet var både boendekostnadernas och matkostnadernas andel ca 20 procent. Under åren 1985–2002 ökade boendets andel av konsumtionsutgifterna till 28 procent och matens andel minskade till 13 procent. Också transporternas andel av ut- gifterna har överstigit matens och är numera så stor som ca 15 procent. Utgifterna för tele- kommunikation är fortfarande en liten utgiftspost, 4 procent, men deras andel har ökat kraf- tigt och är redan nu lika stor som hälsovårdsutgifternas.

Tabell 5. Strukturen hos hushållens konsumtionsutgifter i Finland, 1985, 1990, 1994–1996,

1998 och 2001–2002, %36

Utgiftsgrupp	1985	1990	1994 – 1996	1998	2001 – 2002
	%	%	%	%	%
Livsmedel och alkoholfria drycker	19,9	16,4	15,7	14,0	13,2
Alkoholdrycker och tobak	2,7	3,1	3,2	2,9	2,8
Kläder och skor	6,5	6,0	4,4	4,6	3,4
Boende och energi	20,2	22,6	28,1	28,1	28,7
Möbler, hushållsmaskiner, hushållstillbehör	6,4	5,3	4,5	4,7	4,9
Hälsa	3,0	3,4	3,8	3,7	3,6
Transporter	13,5	13,2	12,4	13,7	14,7
Telekommunikation	1,5	1,5	2,1	2,8	3,7
Kultur och fritid	10,5	11,1	10,3	10,4	9,9
Utbildning	0,1	0,2	0,2	0,2	0,2
Hotell, caféer, restauranger	5,0	4,7	4,2	4,1	4,5
Andra varor och tjänster	10,6	12,5	11,1	10,8	10,4
SAMMANLAGT	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0
Utgifter per hushåll, till gångbart pris, euro/år	12 987	18 869	19 411	21 496	25 760
Utgifter per hushåll, enligt 2001 års prisnivå, EUR / år	20 600	24 534	21 706	23 116	25 760

4.3. Butikstjänsternas tillgänglighet

4.3.1. Tillgängligheten till butikstjänster och koncentreringen av handeln

Tillgängligheten är en central faktor i fråga om butiksservice både ur handelns och ur ko n- sumenternas synvinkel. Tillgängligheten som fenomen är svår att mäta. I undersökningarna kan man betona å ena sidan det fysiska avståndet till butikstjänsterna och å andra sidan sit u- ationen sådan som konsumenterna upplever den. Konsumenternas syn på tillgänglighet har undersökts med hjälp en enkätundersökning (Boendebarometer 2004) som Finlands miljö- central har gjort. Undersökningen beskriver kvaliteten på finska boendemiljöer i tätorter med över 10 000 invånare. Konsumenterna betraktar matbutiker och bankservice som de vi- kigaste serviceformerna. Majoriteten av konsumenterna, 82 procent, har en matbutik inom sitt bostadsområde. Xxxxxxx har varit oförändrad under de senaste åren och av den kan man inte direkt dra slutsatser om huruvida antalet butiker har minskat eller inte. Det finns färre butiker inom de nya bostadsområdena än inom de gamla. Ca hälften av konsumenterna gör sina inköp huvudsakligen i en butik som är belägen inom det egna bostadsområdet. Av re- spondenterna är ca 81 procent nöjda med butiksservicen; andelen har ökat med 5 procente n- heter jämfört med en tidigare undersökning som gjorts för fem år sedan. Vanligen använder

36 Statistikcentralen, konsumtionsforskning.

man bil när man skall göra sina inköp. De allmänna kommunikationsmedlen anlitas av en- dast 3 procent av konsumenterna i samband med inköp. I det stora hela har användningen av bil ökat i anslutning till uträttandet av olika slags ärenden. Detta gäller särskilt nya bostads- områden. Det verkar som om tillgången på butiksservice skulle ha förbättrats i större boen- decentra, centrumområden och förorter medan den ser ut att ha försämrats i mindre tätorter samt småhusområden i utkanterna av tätorter. Konsumenternas åsikter om hur nöjda de var följde samma mönster som utvecklingen av tjänsterna.

Enligt de undersökningar som konsumentforskningscentralen gjort 37 varierar konsumenter- nas åsikter om hur stort avstånd som skall betraktas som rimligt alltefter deras boendemiljö. I tätortscentra och förorter anses 0,5 –1 kilometer vara ett rimligt avstånd, medan 2–5 kilo- meters avstånd betraktas ännu som rimligt i glesbygden. Sammanlagt ca 80 procent av ko n- sumenterna kan anses bo på ett rimligt avstånd från butikstjänster när det gäller matvaror och över 90 procent av dem säger sig vara nöjda med tjänsterna.

De butiker som är belägna i tätorter håller öppet längre på dagarna än butikerna i glesbyg- den men i förhållande till antalet invånare är deras öppettider mindre omfattande än butike r- nas i glesbygden.38 Långa avstånd försämrar dock tillgängligheten till butiksservice i stora glestbefolkade kommuner. När det gäller den fysiska tillgängligheten till butikstjänster finns det en risk att det i glesbygden uppstår vita fläckar på kartan för butiksservicens del. Dag- ligvaruhandeln har koncentrerats till tätorter i snabbare takt än befolkningen och köpkraf- ten.39 Ett klart tecken på detta är minskningen av antalet bybutiker, vilket dock har skett långsammare under de senaste åren40.

Sammanfattningsvis kan det konst ateras att det finns stora skillnader i tillgängligheten i fr å- ga om dagligvarubutiker i glesbygden: I Västra Finlands län och Södra Finlands län är till- gängligheten ca fem gånger bättre jämfört med glesbygderna i Lappland och ca två gånger bättre än tillgängligheten i Uleåborgs och Östra Finlands län.

37 Kotitalouksien palvelutarpeet ja palvelujen käyttö – Tutkimus kolmella aluerakenteeltaan erilaisella seudulla 2003; Palvelut tietoyhteiskunnassa –tutkimuskokonaisuuden loppuraportti 2003; Lääninhal- litusten keskeiset arviot peruspalvelujen tilasta 2003; Alueelliset ostovoimakertymät ja niiden muu- tokset vuosina 1993 –1998, publ. 2001.

38 Lääninhallituksten keskeiset arviot peruspalvelujen tilasta 2003. Inrikesministeriets publikation 2004.

39 Alueelliset ostovoimakertymät ja niiden muutokset vuosina 1993 – 1998. Tapausesimerkkinä osto- voima ja päivittäistavarakauppa Itä-Suomen läänissä v. 1999. Konsumentforskningscentralen/ Xxxxx Xxxx 2001.

40 AC Nielsen

Tabell 6. Befolkningen i glesbygden och dagligvarubutikerna länsvis41

LÄN	Antalet invånare i glesbygden	Glesbygdens andel, % (hela länet =100)	Antalet daglig- varubutiker i glesbygden	Glesbygdens andel, % (hela länet =100)
Glesbygden i Södra Finlands län	217 426	10	113	11
Glesbygden i Västra Finlands län	393 355	21	239	18
Glesbygden i Östra Finlands län Glesbygden i Uleåborgs län	174 852 96 685	30 21	143 67	28 19
Glesbygden i Lapplands län	49 018	26	63	37

Sammanfattningsvis kan det konstateras att det fanns nästan 3 500 dagligvarubutiker i Fi n- land år 2003. Södra Finlands län hade ca 1 100 dagligvarubutiker (av vilka 113 i glesbyg- den), Västra Finlands län ca 1 350 dagligvarubutiker (239 i glesbygden), Östra Finlands län ca 500 dagligvarubutiker (143 i glesbygden), Uleåborgs län ca 350 dagligvarubutiker (67 i glesbygden) och Lapplands län ca 170 dagligvarubutiker (63 i glesbygden) 42.

Antalet butiksbilar i Södra Finlands län var 14, i Västra Finlands län 20, i Östra Finlands län 15, i Uleåborgs län 14 och i Lapplands län 5. Sammanlagt fanns det 68 butiksbilar i hela landet. Butiksbilarna utgör ett viktigt komplement till butiksservicen särskilt i glesbygderna. Butiksbilarna har en stor betydelse för de människor som bor längs rutterna eftersom största delen av dessa är äldre människor som saknar bil. Ett stopp för en butiksbil varar inte länge men den fasta tidtabellen är en fördel ur kundernas synvinkel. I takt med att bilbeståndet blir äldre finns det risk att flera butiksbilsrutter blir indragna inom de närmaste åren och kunder- na blir tvungna att göra sina inköp i den närmaste butiken 43.

På samma sätt som i fråga om detaljhandeln i allmänhet härstammar också största delen av omsättningen för handeln med specialvaror från Södra Finland samt den österbottniska kus- ten liksom också från andra ställen i närheten av större städer. Nyland svarar för nästan en tredjedel av omsättningen för specialvaruaffärerna även om befolkningsmängden endast motsvarar en fjärdedel av hela Finlands befolkning. Fler än en tredjedel av kommunerna i Finland har färre än tio butiker som säljer specialvaror44.

41 Inrikesministeriet: Lääninhallitusten keskeiset arviot peruspalvelujen tilasta 2003. Hallinto 27/2004.

42 Lääninhallitusten keskeiset arviot peruspalvelujen tilasta 2003.

43 Se t.ex. Lapin läänin peruspalvelujen arviointiraportti vuodelta 2003.

44 Xxxxxx Xxxxxxxxx – Xxxxx Xxxxxxx: Vähittäiskauppa Suomessa 2003.

Koncentration av handeln förekommer i alla typer av boendemiljöer. Ovan har man studerat främst en situation där befolkningen och köpkraften koncentreras till tätorter och befolk- ningen minskar i glesbygden. Koncentrering påverkar dock också handelns struktur i täto r- terna. Handeln koncentreras till allt större enheter. När befolkningen åldras kan det i framti- den uppstå problem med tillgängligheten också i tätorterna. Det faktum att det sker en diffe- rentiering mellan områdena har upptäckts redan i tidigare undersökningar 45 och fenomenet berör både dagligvaruhandeln och specialvaruhandeln. Bristen av forskningsrön försvårar dock bedömningen av problemets omfattning.

Det är möjligt att påverka tillgängligheten till butiksservice med många lagstiftningsmässiga medel. Som exempel kan nämnas lagstiftningen om affärernas öppettider som har använts för att trygga existensen av bybutiker. Oc kså den möjlighet för bybutiker att få investerings- stöd som behandlas i nästa avsnitt har för sin del bidragit till en långsammare koncentrering av butikstjänster. De viktigaste medlen tillhandahålls dock av markanvändnings- och bygg- lagstiftningen samt av planläggningen och markanvändningspolitiken. Deras effekter stude- ras senare i redogörelsens avsnitt 6. Trots koncentreringen är detaljhandeln en av de sektorer som regionalt sett fördelar sig jämnast över hela landet46.

4.3.2. Tryggandet av bybutikernas verksamhetsbetingelser

Under den senaste tiden har det gjorts försök med att återuppliva verksamheten hos bybuti- ker. Ett exempel på detta är ett projekt i syfte att ge byarna ny livskraft (”Elinvoimaa kylil- le”) vars bärande idé har varit att göra tjänsteutbudet i bybutikerna mångsidigare genom att under ett tak kunna tillhandahålla t.ex. postens, apotekets, servicestationens, eko-punktens och dagligvaruhandelns tjänster. Fram till våren 2005 hade 122 butiker deltagit i projektet. Xxxxxxxxxx tjänsteutbud har kartlagts och samtidigt har det skapats en metod för uppföljning av de speciella utvecklingsbehov som var och en av aktörerna har. Resultaten av projektet har varit uppmuntrande åtminstone i det hänseendet att det bedöms ha uppstått åtminstone 13 helt nya arbetsplatser, 100 nygamla arbetsplatser, 3 nya butiker och 200 nya tjänster. Servicenivån uppskattas ha höjts i hälften av de byar som deltog i försöket. Projektet ”Eli n- voimaa kylille” avslutades den 30 oktober 2005. Efter detta fortsatte arbetet för att utveckla bybutikernas verksamhet i form av ett fortsatt projekt vid namn ALMA. Detta projekt har redan resulterat i skapandet av flera nya och förnyade arbetsplatser.

Under den senaste tiden har bybutikernas verksamhetsbetingelser förbättrats också genom en möjlighet till investeringsstöd. Det stöd som beviljas bybutiker i glesbygden är stöd inom ramen för de minimis– regeln. Statsrådets förordning om stödjande av bybutiker i glesbyg- den trädde i kraft den 1 januari 2004. I 2003 års tilläggsbudget anvisades två miljoner euro för ändamålet och i 2004 års budget ytterligare 1,8 miljoner euro. Investeringsstöd kan be- viljas för en bybutiks investeringsprojekt om bybutikens tjänster bedöms kunna bli bättre el- ler mångsidigare genom investeringsprojektet. Sådana butiker som är berättigade till stödet är bybutiker som är belägna i glesbygden, vars försäljningsareal för dagligvaror är mindre än 400 kvadratmeter och vars årsförsäljning i fråga om dagligvaror understiger två miljoner euro. Också butiksbilar och – båtar omfattas av stödet. Ett ytterligare villkor är att sökanden anses ha förutsättningar att driva verksamheten i minst fem år. Investeringsstöd kan beviljas för utgifter som föranleds av att anläggningstillgångar, såsom frys - och kylanordningar, skaffas eller för förbättringsarbetena på byggnader. Investeringsstöd kan beviljas också för sådana investeringar som syftar till diversifiering av den kompletterande service som buti-

45 Xxxxxxxxx & Spåre, Erikoistavaroiden kauppapalveluiden koettu saatavuus – tutkimus vaatteista, kengistä ja urheilutarvikkeista, LTT Tutkimus Oy, 1999

46 Palvelualojen kehitys, tuottavuus ja kilpailu: Statsrådets kansli 11/2005

xxx xxxxxxxxxxxxxxx. Investeringsstöd kan beviljas till högst 40 procent av de godtagbara ne t- toutgifterna för anläggningstillgångarna i projektet och det största stöd som beviljas kan uppgå till 40 000 euro. Investeringsstödet beviljas och utbetalas av regionala arbetskrafts- och näringscentraler. Förordningen skall gälla fram till slutet av 2006.

Det har inkommit sammanlagt ca 380 ansökningar om investeringsstöd för bybutiker till TE-centralerna, vilket betyder att ca 60 procent av bybutikerna i glesbygden har inlämnat en ansökan. Fler än 290 företagare har fått ett positivt stödbeslut och hittills har stöd bevi ljats till ett sammanlagt belopp av närmare tre miljoner euro. I praktiken leder ca 80 procent av stödbesluten till utbetalning av stöd.

Tabell 7. Investeringsstöd som beviljats bybutiker 1.12.2004–21.3.200647

	Investeringsstödet till bybutiker				Effekt i fråga om arbetsplat- ser
	Behand- lade an- sökn.	Beviljat stöd		Avslagna ansökn.	Nya
	st.	st.	euro	st.	st.
Södra Österbottens TE-central	41	27	337 833	14	13
Södra Savolax TE-central	23	20	215 310	3	8
Tavastlands TE-central	21	15	139 370	6	5
Nordöstra Finlands TE-central	19	16	135 608	3	5
Kajanalands TE-central	7	6	27 343	1	0
Mellersta Finlands TE-central	13	9	146 880	4	4
Lapplands TE -central	33	26	317 650	7	10
Birkalands TE -central	35	27	215 540	8	8
Österbottens TE-central	42	33	426 716	9	26
Norra Karelens TE -central	13	11	77 822	2	5
Norra Österbottens TE-central	33	25	178 054	8	8
Norra Savolax TE-central	19	15	135 602	4	5
Satakunta TE-central	13	11	123 126	2	5
Nylands TE -central	35	28	259 620	7	22
Egentliga Finlands TE-central	32	25	233 009	7	11
Sammanlagt	379	294	2 969 493	85	130

Stödet för bybutiker har haft en positiv effekt även på sysselsättningen, för de butiker som fått stöd har lyckats skapa ca 130 nya arbetsplatser i bybutikerna. Mest investeringsstöd har beviljats inom Österbottens TE-centrals verksamhetsområde där sammanlagt 33 butiker har erhållit ca 427 000 euro i investeringsstöd. Inom Lapplands TE-centrals verksamhetsområde har 26 verksamhetsställen erhållit ca 320 000 euro i investeringsstöd.

47 Handels- och industriministeriet

5. Utsikterna för detaljhande ln inom de närmaste åren

Internationaliseringen av handeln fortsätter

Internationaliseringen av detaljhandeln kommer sannolikt att fortsätta inom de närmaste åren så att de företag inom dagligvaru-, varuhus- och järnhandelssektorn som redan har verksamhet utomlands utvidgar sin verksamhet där, särskilt i de baltiska länderna, Ryssland och de nordiska länderna. På motsvarande sätt har de många utländska affärskedjor för spe- cialvaror, såsom kläder, skor, hushållsapparater och järnvaror, som etablerat sig i Finland som mål att befästa sin ställning och utvidga sin verksamhet i Finland. Under de senaste åren har även köpcentra dragit till sig internationella investerares intresse och betydande i n- vesteringar har också gjorts i dem.

Inverkningarna av den utländska butikskedja som i drygt tre års tid verkat på den finländska dagligvarumarknaden har varit störst på de orter där kedjan är etablerad men den nya ko n- kurrenssituation som kedjans inträde medfört har återspeglats i hela den finländska dagli g- varuhandeln. Möjligheten att flera nya internationella butikskedjor som säljer dagligvaror kommer att göra sitt inträde på den finländska marknaden inom de närmaste åren anses före- ligga. För denna del återstår det dock bara att vänta och se vad som kommer att hända. Fr å- gor i anslutning till planläggningen, den glesa befolkningstätheten, konsumenternas begrän- sade köpkraft, den välutvecklade egna dagligvaruhandeln och det företagsförvärv som nyli- gen genomförts i branschen kan minska utländska kedjors villighet att etablera sig på dag- ligvarumarknaden i Finland. Å andra sidan finns det faktorer som talar för att nya utländska aktörer kommer att göra sitt inträde på den finska marknaden. Dylika är t.ex. det faktum att lönsam heten för dagligvaruhandeln huvudsakligen är relativt bra fortfarande. Det är möjligt att flera utländska kedjor eller ägare t.ex. inom järnvaruhandeln och handeln med hemelekt- ronik träder in på den finländska marknaden för specialvaror. Internationella kedjor kommer sannolikt att stärka sitt grepp om marknaden. Aktörerna i branschen är tvungna att anpassa sig efter ändrade förhållanden eller att utveckla sin egen verksamhet.

Den utländska konkurrensen – och globaliseringen av handeln - är dock endast en delfaktor som inverkar på utvecklingen av handeln. Den ligger dock bakom alla nedan diskuterade fe- nomen och är ägnad att stärka de aktuella trenderna inom handeln.

Handeln koncentreras och priskonkurrensen får ökad betydelse

Inom dagligvaruhandeln kommer antalet butiker att fortsätta minska och den genomsnittliga storleken hos butiker kommer att öka. Den hårdnande konkurrensen, som syns i en ökning av betydelsen av förmånliga priser som en viktig konkurrensfaktor, tvingar företagen att minska sitt täckningsbidrag.

I de nordiska länderna har dagligvaruhandeln al ltid varit i hög grad koncentrerad. I Finland har de tre största aktörerna en marknadsandel på nästan 85 procent och efter det senaste fö- retagsförvärvet kalkylmässigt ca 90 procent. Motsvarande marknadsandel i Sverige är 94, i Norge 84 och i Danmark 82 procent. Den höga koncentrationsgraden kan ha konsekvenser för funktionen av dagligvarumarknaden och för marknadsbalansen mellan industrin och de- taljhandeln. Därför bör koncentreringen av både handeln och hela livsmedelssektorn följas också fortsättningsvis och man bör ingripa i eventuella missförhållanden med de medel som konkurrenslagstiftningen tillhandahåller.

Koncentreringen av specialvaruhandeln till bosättningscentra kommer att fortsätta och bu- tiksnätverket bli allt glesare. Det ökade byggandet av köpc entra i olika delar av landet bidrar till utvidgning av verksamheten för de internationella kedjorna inom specialvaruhandeln. I fråga om specialvaruhandeln varierar de regionala inverkningarna av internationaliseringen från sektor till sektor beroende på företagens affärsverksamhetskoncept. Således kommer nya butiker på vissa sektorer av specialvaruhandeln såsom järnvaruhandeln att öppnas en- dast i stora bosättningscentra. Å andra sidan kommer vissa internationella aktörer att också inom de närmaste åren öppna klädbutiker och butiker som säljer hemelektronik också i me- delstora bosättningscentra. Inhemska kedjor med lågprisbutiker ser ut få en allt synligare roll i strukturomvandlingen av handeln. Deras andel av varuhushandelns omsättning har sti- git till en dr yg femtedel och andelen av verksamhetsställena till 40 procent år 2004. Efter det företagsförvärv i branschen som skedde i slutet av förra året har den viktigaste inhemska kedjan med lågprisbutiker ett butiksnätverk som täcker hela landet bortsett från Österbotten och Lappland.

Betydelsen av samarbetet framhävs

I praktiken utvecklas hela leveranskedjan gemensamt för att man skulle kunna betjäna kun- derna bättre. Målet är bättre tillgång på varorna, snabbare verksamhetsprocesser och kost- nadsfördelar som kan nås genom samarbete. Betydelsen av att man har kontroll över kedjan ökar både i dagligvaru- och specialvaruhandeln. Utvecklingen av affärsverksamhetsproces- serna leder till en fortsatt effektivisering av verksamheten. Detta syns i bl.a. ökat och mer ef- fektivt utnyttjande av informationstekniken i butikernas verksamhet, inköpsfunktion och lo- gistik. Produktionen kommer att motsvara konsumtionen och efterfrågan i allt högre grad både tidsmässigt och kvantitativt.

Att större uppmärksamhet ägnas åt funktionen och kompatibiliteten längs hela livsmedels- kedjan inom dagligvaruhandeln kan förbättra den inhemska dagligvaruhandelns effektivitet och konkurrenskraft. Handelns ställning i livsmedelskedjan i förhållande till den inhemska råvaruproduktionen och livsmedelsindustrin har ju också förstärkts under EU-perioden. Handeln kan på ett effektivt sätt utsätta den inhemska livsmedelsindustrin för konkurrens: detta gäller både konkurrensen mellan de inhemska producenterna och konkurrensen med utländska pro ducenter.

Till fö ljd av den utländska konkurrensen och annan konkurrens kommer troligtvis också samarbetet mellan de inhemska aktörerna inom handeln när det gäller internationella inköp att öka. Inköpssamarbetet fungerar bäst i fråga om handelns egna produkter eftersom han- deln i det fallet har kontroll över produktens hela värdekedja ända från produktionen. Detta förklarar också varför de internationella lågpriskedjornas verksamhet går ut på att ha en hög andelen egna produkter i sortimentet.

Det är viktigt att marknadsbalansen mellan industrin och detaljhandeln inte utvecklas så att varuleverantörers inträde i distributionskanalen hindras eller att det blir möjligt att tillämpa oskäliga marknadsvillkor.

Nya affärsverksamhetskoncept vinner terräng och kontrollen över kunderna får ökad betydelse

De mest synliga och försäljningsmässigt mest dominerande dragen hos detaljhandelns struk- tur är stora enheter och butikskoncentrationer av olika slag, såsom varuhus, hyperstormar k-

xxxxx, stora supermarknader och köpcentra. I stora bosättningscentra har varuhus och hyper- stormarknader också inskränkt rörelseutrymmet för specialvaruhandeln. Betydelsen av kö p- centra har ökat och också centra med specialvaruaffärer har fångat konsumenters intresse. I de snabbt växande stadsregionerna fortsätter byggandet av nya butikskoncentrationer också inom de närmaste åren. I regioner med långsam tillväxt eller regioner i regress torde där- emot toppen i fråga om byggandet av stora enheter inom handeln redan ha passerats. Å and- ra sidan kan som exempel på en typ av butiker som ökar i antal nämnas de trafikbutiker som öppnats i anslutning till servicestationer.

Näthandelns (den elektroniska handelns) betydelse kommer troligtvis också fortsättningsvis att öka i fråga om vissa varugrupper, såsom kläder, skor och datorer. Det stora intresset för Internet bland unga kan komma att innebära en betydande tillväxtfaktor för näthandeln inom de närmaste åren. Hittills har inköpet av livsmedel via Internet inte varit så populära som förväntats.

Konkurrensen om stamkunderna mellan grupperingarna inom handeln är hård. Betydelsen av kundrelationer samt av kontrollen över hela verksamhetskedjan utgående från konsume n- ten framhävs. Konsumenternas köpbeteende varierar beroende på situation och behov. Di- versifiering av behoven samt tjänster som skräddarsys för olika kundgrupper kommer att spela allt större roll. Handeln måste i högre grad än förut kunna möta kundernas diversifie- rade behov.

Sysselsättningen inom och konkurrenskraften hos handeln kan påverkas också genom lagstiftning

Sysselsättningen inom handeln har utvecklats positivt under de senaste åren och denna ut- veckling förväntas fortsätta också inom de närmaste åren. När det gäller arbetskraften inom handeln börjar bristen på yrkeskunnig arbetskraft, särskilt i tillväxtcentra, vara det mest ak- tuella problemet.

När handeln och tjänsterna i övrigt spelar en allt större roll i vår ekonomi får produktivitets- utvecklingen inom ovan nämnda sektorer också en allt större betydelse med tanke på ök- ningen av välfärden i vårt land. Säkerställande av en snabb produktivitetsökning kommer att utgöra den centrala utmaningen för aktörerna inom den inhemska handeln. Med tanke på ut- vecklingen av produktivitet är det viktigt att vår reglering av marknaden åtminstone inte är stramare än regleringen i de gamla EU-länderna dvs. EU15. Risken är annars att utveckling- en av den inhemska handeln i Finland kan försvåras och konkurrenskraften hos den fi n- ländska handeln försämras i förhållande till utländska handelsföretag. Målet skall vara att skapa en go d grund och goda verksamhetsbetingelser de inhemska företagen inom handeln för att dessa skall kunna träda in på den internationella marknaden.

Det är också möjligt att i stor utsträckning påverka handelns framtid och konkurrenskraft genom regleringen som gäller handeln. Även om ett av syftena med regleringen är att upp- rätthålla konkurrensen kan den också begränsa konkurrensmöjligheterna och resultera i en höjd prisnivå.

De specialfrågor som gäller regleringen om handeln diskuteras i del II.

DEL II SPECIALFRÅGOR KRING REGLERINGEN OM DETALJHANDEL

6. Handeln, samhällsplaneringen och konkurrensen

6.1. Målet för förhandsstyrningen av placeringen av detalj- handelsenheter

Det allmänna målet för planeringen av områdesanvändningen och planläggningen är en so- cialt välfungerande, ekologiskt hållbar och ekonomisk samhällsstruktur. Detta inbegriper också beaktandet av näringslivets verksamhetsbetingelser och tryggandet av tillgången till service. Butikstjänsterna är en fundamental del av ett välfungerande samhälle och en bra livsmiljö. Det centrala innehållet i de ovan nämnda målen har skrivits in i markanvändnings- och bygglagen samt i de riksomfattande målen för områdesanvändningen som antagits av statsrådet.

Ur handelns synvinkel är målet för planeringen av områdesanvändningen för det första att skapa nödvändiga verksamhetsbetingelser. En förutsättning för detta är en välfungerande samhällsstruktur som inbegriper bl.a. tillräcklig befolkningsgrund, trafikplanering och ett tillräckligt utbud på tomter.

Å andra sidan kräver genomförandet av de samhälleliga målen med samhällsstrukturen fö r- handsstyrning av lokaliseringen av detaljhandelns enheter. Således finns det särkskild re- glering om handeln som näring som används för styrningen av utvecklingen av servicenätet från samhällets synpunkt. Det centrala målet är att trygga en sund samhällsstruktur. Faktorer som ägnas särskild uppmärksamhet är bl.a. livskraften hos centra, behoven hos olika be- folkningsgrupper och stävjande av ökningen av trafik. Det främsta syftet med nämnda in- strument är att trygga tillgången till butiksservice i olika boendemiljöer.

Nedan följer en studie av de instrument som lagstiftningen erbjuder för att ovan nämnda mål skall kunna nås och en bedömning av regleringens konsekvenser ur olika synvinklar. Hur ovan nämnda redskap, såsom planläggningen, som skapats för att trygga uppnåendet av må- len används i praktiken har en väsentlig betydelse för handelns funktion. Också kommune r- nas markanvändningspolitik har betydande konsekvenser för handelns verksamhet.

6.2. Lagstiftning som styr placeringen av detaljhandelsenhe- ter

6.2.1. Markanvändnings- och bygglagen

Den lag som huvudsakligen styr markanvändningen är markanvändnings- och bygglagen. Den fastställer de allmänna målen för markanvändningen och kraven på innehållet i general- och detaljplaner. Den nuvarande lagen trädde i kraft vid ingången av år 2000 och i fråga om stora enheter inom dagligvaruhandeln i själva verket redan våren 1999. Målet för lagen är att skapa ekologiskt och socialt välfungerande samhällen där också handelns verksamhets- betingelser och tillgången på butikstjänster är tryggade. Planeringen av handelns service- struktur påverkas särskilt av följande omständigheter som regleras i markanvändnings- och bygglagen:

• de allmänna målen för områdesanvändningen och kraven på innehållet i general- och detaljplaner som omfattar också bl.a. tillgången till service (39 och 54 § i markan- vändnings - och bygglagen),

• de innehållsmässiga kraven på general- och detaljplanerna kompletteras av de riksom- fattande målen för områdesanvändninge n som innehåller principer för planeringen av placeringen av stora detaljhandelsenheter,

• ett system med olika typer av planer där varje plan har sin egen uppgift,

• särskilda bestämmelser om stora detaljhandelsenheter: en definition på en stor detalj- handelsenhet (114 § i markanvändnings - och bygglagen), bestämmelser om detaljpl a- nens rättsverkningar (58 § i markanvändnings- och bygglagen) och en bestämmelse om att en väsentlig ändring av ändamålet med byggnaden, t.ex. till en stor detaljhan- delsenhet, kräver bygglov (125 § 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen).

Den debatt som förts om lagstiftningen och konsekvenserna för den har för handelns del gällt närmast regleringen beträffande de stora enheterna inom detaljhandeln. Förhandsstyr- ningen av placeringen av de stora detaljhandelsenheterna syftar till att stärka stadscentra och att trygga tillgången på butiksservice i fråga om dagligvaror också inom bostadsområdena. Nämnda principer har också skrivits in i de riksomfattande målen för markanvändningen som stat srådet har antagit den 30 november 2000, där det konstateras att nya, stora områden med bosättning, arbetsplatser och servicefunktioner inte får placeras skilt från den befintliga samhällsstrukturen. De stora detaljhandelsenheterna skall placeras så att pl aceringen stöder samhällsstrukturen. Det går att avvika från målen om man på basis av behovs - och kons e- kvensbedömningar kan visa att byggandet är förenligt med den hållbara utvecklingen.

Det är inte förbjudet att placera stora detaljhandelsenheter utanför stadscentra men vissa villkor har uppställts i fråga om detta. Enligt markanvändnings- och bygglagen får stora de- taljhandelsenheter inte placeras utanför ett område som i landskaps- eller generalplanen är avsett för centrumfunktioner, om inte området i detaljplanen särskilt har anvisats för detta ändamål. Placeringen av stora detaljhandelsenheter utanför centrumområdet förutsätter allt- så dels att det finns en detaljplan och dels att området i fråga i detaljplanen har anvisats för ändamålet.

Enligt 114 § i markanvändnings- och bygglagen avses med en stor detaljhandelsenhet en de- taljhandelsaffär med över 2000 kvadratmeter våningsyta. Som stora detaljhandelsenheter be- traktas dock inte affärer för specialvaror som kräver mycket utrymme. Med detta avses aff ä- rer som säljer stora utrymmeskrävande produkter såsom bilar, möbler och byggvaror.

I och med den nyaste lagändringen, som trädde i kraft 1.9.2004, har bestämmelserna om be- gränsningarna i fråga om stora detaljhandelsenheter preciserats. Enligt lagen förutsätter en betydande utvidgning av en stor detaljhandelsenhet samma procedur som grundandet av en ny enhet. Också utvidgningar av mindre detaljhandelsaffärer till stora detaljhandelsenheter samt koncentrationer av affärer omfattas av lagen. Till lagen ansluter sig ett betänkande av miljöutskottet med anvisningar om tillämpningen när det gäller gränsen för en betydande utvidgning av en stor enhet: utskottet anser att det är fråga om en betydande utvidgning om den överstiger 1 500 kvadratmeter våningsyta eller 25 procent av våningsytan.

6.2.2. Regleringen om byggandet av stora enheter i övriga EU-länder

Två av tre EU-länder har infört begränsningar i fråga om byggandet av stora detaljhandels- enheter, medan en tredjedel av medlemsstaterna inte har infört några betydande begräns- ningar i detta hänseende. Innehållet i begränsningarna och arealen som begränsningarna

gäller varierar dock betydligt från 1 000 kvadratmeter våningsyta i Belgien till 3 000 kva- dratmeter våningsyta i Irland och Danmark. Den gräns på 2 000 kvadratmeter vå ningsyta som tillämpas i Finland förekommer inte i de övriga EU-ländernas lagstiftning.

Det framgår också av jämförelsen mellan de nordiska länderna att inställningen till stora de- taljhandelsenheter varierar mycket. I Sverige finns det inga bestämmelser om byggandet av eller våningsytan hos stora detaljhandelsenheter. Centrala styrmedel är generalplaner och regionplaner som har uppgjorts för bl.a. Stockholmsregionen och Skåne. Det centrala äm- betsverk som har hand om boende- och samhällsfrågor i Sverige, Boverket, har givit re- kommendationer bl.a. om samarbetet mellan kommuner och om utredningar som skall utgö- ra grunden för beslut om placering av handelns enheter. Det finns dock inga enhetliga eller bindande anvisningar om utredningar som gäller markanvändningen. I Danmark bestämmer regionplanerna var butikerna skall placeras och hur stor våningsytan hos butiker maximalt får vara. Placering av specialvaruaffärer som är större än 1 000 kvadratmeter våningsyta och dagligvarubutiker som är större än 3 000 kvadratmeter våningsyta utanför centrumområde är möjlig endast på särskilda markanvändningsmässiga grunder. Danmarks miljöministerium styr regionplaneringen och det har vetorätt i fråga om regionplaner. I Norge var det förbj u- det att bygga köpcentra med en våningsyta som överstiger 3 000 kvadratmeter under perio- den 1.1.1999 - 1.2.2004. Numera regleras butikernas placering och maximala yta genom re- viderade regionplaner.

I Estland är lagstiftningen om byggande av stora enheter ännu inte komplett. Generellt kan det dock konstateras att byggandet hittills varit relativt fritt. I princip kräver dock byggan- det av butiker en detaljplan där det anvisats en plats för affärsbyggnad. Detta gäller för såväl städer som områden utanför städer. Det har dock varit möjligt att bygga butiker också på basis av generalplanen om området i fråga i generalplanen har reserverats för företagsbruk. Lagarna och förordningarna förutsätter inte att någon särskild konsekvensbedömning görs.

6.2.3. Planläggningsprocessen

Lagstiftningen tillhandahåller instrumenten för planering av markanvändningen. Planer av olika slag som ingår i planläggningssystemet har sina egna uppgifter i planeringen av servi- cenätet. Dylika planer är landskapsplan, generalplan och detaljplan.

I landskapsplanen fastställs strukturen hos det kommersiella servicenätet i landskapet eller regionerna. I den anges områden för de centrumfunktioner som avses i 58 § 3 mom. i bygg- lagen och anvisas platser för stora detaljhandelsenheter i regionen. Målet är att de stora en- heterna skall placeras främst i anslutning till centrumfunktionerna. Uppmärksamhet fästs vid centrumens ställning i samhällsstrukturen.

Generalplanen används för den allmänna förhandsstyrningen av samhällsstrukturen eller markanvändningen i en kommun eller en del av en kommun samt för samordning av olika funktioner. Liksom i landskapsplanen anvisas också i generalplanen platser för centrum- funktioner och platser för sådana stora detaljhandelsenheter som skall vara belägna utanför dem. Generalplanen är den viktigaste typen av plan med tanke på planeringen av det kom- mersiella servicenätet. Den fastställer principerna för det kommersiella servicenätet i en kommun eller i en del av kommunen.

Landskapsplanen och generalplanen är riktgivande vid upprättandet av detaljplaner. I detalj- planen fastställs dimensioneringen av, kvaliteten på och den exakta placeringen av kommer- siella tjänster. Stora detaljhandelsenheter får placeras utanför ett område som i landskaps- eller generalplanen är avsett för centrumfunktioner, endast om området i det aljplanen sär- skilt har anvisats för detta ändamål (58 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen). Be- stämmelsen gäller också betydande utbyggnader av stora detaljhandelsenheter (58 § 4 mom.

i markanvändnings- och bygglagen). Placeringen av stora detaljhande lsenheter utanför ett område som reserverats för centrumfunktioner får dock inte strida mot en landskapsplan el- ler generalplan med rättsverkan. Det är möjligt att genom detaljplan märkbart påverka ver k- samhetsbetingelserna för handeln: den bestämmer dimensioneringen av bostads- och arbets- platsområden, placeringen av affärs- och servicelokaler, byggandet och antalet av verksam- hetsutrymmen i centrum samt utrymmen för parkering och olika trafikformer.

Det har också gjorts s.k. servicenätsutredningar till stöd för planeringen av handelns servi- cenät. I en utredning bedöms läget samt utvecklingsbehoven och -möjligheterna för kom- mersiella tjänster. Utredningen kan omfatta ett landskap, en region eller en kommun. Utre d- ningen kan göras antingen i anslutning till planl äggningen eller parallellt med den. Utre d- ningarna studerar dagligvaruhandeln och handeln med specialvaror samt andra kommersiel- la tjänster och deras förhållande till samhällstrukturen. I utredningarna utformas riktlinjer för utvecklandet av den kommersiella servicestrukturen samt bedöms områdenas lämplighet som handelsplatser. Hänsyn tas också till konsekvenserna för konkurrensen, framför allt möjligheterna för de grupper som redan verkar på området i fråga till fritt marknadsinträde. Miljöministeriet har rekommenderat att utredningarna skall göras och hållas à jour genom ett samarbete mellan kommuner, landskapsförbund, statliga myndigheter och handeln.

Ibruktagandet av de nya instrumenten för planläggning är en långvarig process. De tidsenli- ga instrumenten för förhandsstyrning av placeringen av enheterna inom handeln har tills vi- dare tagits i bruk i deras helhet endast i en del stadsregioner. Goda framsteg har dock gjorts i fråga om upprättandet av landskapsplaner. De första landskapsplaner som styr utvecklingen av handelns servicenät har redan fastställts. Det pågår också ett arbete för att revidera gene- ralplanerna för att de skall kunna svara på behoven att utveckla servicenätet. Det regionala samarbetet tar sig uttryck närmast i servicenätsutredningarna och upprättandet av geme n- samma generalplaner för kommuner. Orsaken till att genomförandet av projekt med större regional betydelse hittills gått ganska långsamt är att arbetet med landskapsplaner ännu inte är slutfört. Ytterligare problem har medförts av tvi ster mellan kommuner och olika gruppe- ringar inom handeln. Ändringarna i den kommersiella servicestrukturen har en märkbar in- verkar på samhällsstrukturen. Trots de instrument som planläggningssystemet tillhandahål- ler har konkurrensen mellan kommunerna om nya butiker också resulterat i lösningar som bidragit till en splitring av samhällsstrukturen.

6.2.4. Konsekvensbedömning

Enligt markanvändnings- och bygglagen skall planerna vara baserade på tillräckliga under- sökningar och utredningar. Ansvaret för konsekvensbedömningar i samband med planlägg- ningen vilar på de myndigheter som ansvarar för beredningen av planer, dvs. kommuner och landskapsförbund. I praktiken kräver dock utredningar av denna typ samarbete mellan kommuner, landskapsförbund och handeln. Miljöministeriet har behandlat frågan om be- dömning av konsekvenserna i sina publikationer ”Kaupan suuryksiköiden vaikutusten sel- vittäminen ja arviointi" och ”Kauppa kaavoituksessa”. Utgående från konsekvensutredning- arna bedöms huruvida de innehållsmässiga kraven i planen uppfylls. Sådana kons ekvenser som bedöms är bl.a. inverkningarna på servicestrukturen, områdes- och samhällsstrukturen, rörelsemöjligheterna, kvaliteten på livsmiljön, konsumenterna, handeln och samhällseko- nomin. I detta sammanhang bedöms särskilt tillgången till service: utvecklingen av service- nätet, ändringarna i avståndet till service och olika befolkningsgruppers möjligheter att ut- nyttja servicen samt inverkningarna på konkurrenssituationen. Det geografiska avståndet är dock inte den enda förklarande faktor som har betydelse för upplevd tillgänglighet.

Tryggandet av marknadens funktion och näringslivets verksamhetsbetingelser kräver också en bedömning av konsekvenserna med tanke på konkurrensen. I en undersökning med titeln ”Kaupan suuryksiköiden kilpailuvaikutusten arviointi”, som gjorts av LTT år 2002, föreslås

alternativa modeller för bedömningen av konsekvenser ur konkurrenssynpunkt vilka kan tillämpas beroende på hur omfattande projektet i fråga är. Vid konsekvensbedömningen bör åtminstone följande faktorer studeras:

• egenskaperna hos stora detaljhandelsenheter som skall grundas och alternativen för placering samt den konkurrens som enheterna skapar inom sitt verkningsområde,

• de nya enheternas verksamhetsmiljö och ändringar i den samt

• de nya enhe ternas konkurrensmässiga konsekvenser för konsumenterna, handeln och samhället.

Vid beaktandet av de konsekvenser med tanke på konkurrensen som byggandet av nya stora enheter har är målet att sammanjämka markanvändningsplanerna med fungerande mar k- nadsekonomi. Konkurrenseffekterna kan mätas också med tillgänglighet som inte avser en- dast det geografiska avståndet mellan konsumenterna och butikstjänsterna utan också ko n- sumenternas uppfattning om tillgänglighet, vilken är en sammanblandning av fysiska, ps y- kiska och ekonomiska faktorer. Grundprincipen för processen skall vara genomsynlighet. Vid bedömningarna skall också alltid göras en jämförelse mellan alternativet att bygga en stor enhet respektive flera små enheter och en situation där inga butiker alls byggs .

I enstaka fall kan också ett förfarande enligt lagen om miljökonsekvensbedömning, dvs. det

s.k. MKB-förfarandet, komma att tillämpas på projekten. Projekt inom handeln omfattas inte automatiskt av ovan nämnda förfarande utan förfarandet tillämpas efter beslut av mil- jöministeriet, om projektet sannolikt kommer att ha skadliga miljökonsekvenser. Hittills har det varit mycket sällsynt att förfarandet i fråga tillämpas på projekten inom handeln.

6.3. Om markanvändnings- och bygglagstiftningens verk- ningar

Verkningar på samhällsplaneringen

Utvecklingen av handelns servicenät påverkar märkbart både samhällsstrukturen och kvali- teten på livsmiljön. Det är nödvändigt att reglera förhandsstyrningen av placeringen av stora detaljhandelsenheter för att samhällen skall kunna utvecklas på ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt. Centrala mål därvid är bl.a. välfungerande samhällsstruktur, vitala centrumområden, bibehållande av basservicen i fråga om butikstjänster i bostadsområdena och tillgången till service särs kilt för de hushåll som saknar bil.

Markanvändnings - och bygglagens bestämmelser om stora detaljhandelsenheter har på ett väsentligt sätt stött förhandsstyrningen av placeringen av handelns enheter genom planlägg- ning. Som bäst pågår arbetet för att upprätta de planer som behövs för förhandsstyrning av placeringen av handelns enheter. Den viktigaste av dessa är landskapsplanen, som styr såda- na projekt inom handeln som har stor regional betydelse. Enligt miljöministeriets uppskatt- ning har stora enheter inom dagligvaruhandeln mer målmedvetet än förut kunnat styras till stads- och kommuncentra samt i fråga om stora städer till stadsdelscentra. Bestämmelserna är nödvändiga också för att de projekt för placering av stora enheter och butikskoncentratio- ner inom specialvaruhandeln vilka är aktuella inom de största stadsregionerna skall kunna styras till ställen som med tanke på en fungerande samhällsstruktur är bäst lämpade för än- damålet.

Att antalet dagligvarubutiker nu minskar långsammare och att antalet småbutiker har börjat öka på 2000-talet är en betydande ändring med tanke på tillgången till närservice inom bo-

stadsområdena. Detta har synts också i resultaten av boendebarometrar där man kunnat ko n- statera att tillgången till matbutikstjänster inom vissa bostadsområden hade förbättrats under de fem senaste åren. Detta beror inte enbart på förhandsstyrningen av placeringen av stora detaljhandelsenheter. Andra faktorer som bidragit till denna utveckling har varit bl.a. lagen om minuthandelns och frisersalongers öppettider samt stärkning av befolkningsgrunden för tjänster i vissa stadsregioner.

Konsekvenser för konkurrensen

Regleringen beträffande förhandsstyrningen av placeringen av detaljhandelsenheter påve r- kar konkurrenssituationen för handeln i och med att den styr handeln mot andra lösningar än vad som hade tillgripits utan reglering. En forskningsrapport med titeln "Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja tehokkuus - case päivittäistavarakauppa", som publicerats av LTT den 15 november 2004, avslöjar att av de undersökta formerna av reglering som gäller dag- ligvaruhandeln är det regleringen om byggande som har den största ekonomiska betydelsen. Regleringen påverkar handelns struktur samt konkurrenssituationen och den kan ha inver k- ningar även på utvecklingen av produktivitet. På grund av de begränsningar i fråga om bu- tiksyta som den nuvarande regleringen innehåller styrs verksamheten i riktning mot enheter av viss storlek. Detta är inte motiverat med tanke på effektiviteten i ekonomin och närings- friheten.

Konsekvenser för konsumenterna

Från konsumentens synpunkt är inverkningarna av regleringen om byggandet av handelns enheter motstridiga. Tryggandet av konsumenternas fria val skulle tala för en avreglering. Konsumentaspekten är också till sina väsentliga delar densamma som konkurrensaspekten: ökad effektivitet kommer i sista hand konsumenterna till godo i form av förmånligare priser. Å andra sidan bör man beakta de krav som det allt glesare butiksnätet ställer i fråga om tryggandet av en jämn tillgång till service och tillgången till butikstjänster över hela landet och för samtliga befolkningsgrupper. De utredningar om tillgången till butikstjänster som har gjorts (se avsnitt 4.3. Butikstjänsternas tillgänglighet) antyder att tillgängligheten enligt konsumenternas uppfattning har förbättrats trots att butiksnätet har blivit glesare. Den sist- nämnda bristen har delvis avhjälpts bl.a. av förbättrade rörelsemöjligheter (att fler männi- skor än tidigare har tillgång till bil) och ett allt mångsidigare utbud av tjänster i befintliga butiker tack vare deras större storlek.

Verkningar i fråga om personal

Ur de anställdas synvinkel har regleringen om byggandet av handelns enheter fungerat bra. Vid planläggningen skall en konsekvensbedömning göras som tar hänsyn även till den nya handelplatsens inverkningar på strukturen hos handeln inom hela området, tillgången till service och sysselsättningsläget för handeln. Vid planläggningen av nya handelsplatser utan- för tätortscentra skall hänsyn tas även till de anställdas möjligheter att anlit a allmänna kommunikationsmedel för resor mellan arbetsplatsen och tätorten samt deras möjligheter att på ett flexibelt sätt ordna barntillsynen.

Konsekvenser för dagligvaruhandeln

Verkningarna av den nuvarande regleringen återspelglas starkast i dagligvaruhandeln. Enligt dagligvaruhandelns syn bör en butik med mindre än 2 000 kvadratmeter våningsyta inte be- traktas som en stor enhet utan först en hyperstormarknad med en försäljningsareal på 2 500 kvadratmeter skall betraktas som en stor enhet. Den alltför låga gränsen för areal orsakar re- dan nu brist på tomtmark och minskar konkurrensen. Dagligvaruhandeln har föreslagit att de problem som den nuvarande begränsningen av areal medför skulle kunna elimineras om gränsen för en stor detaljhandelsenhet skulle höjas från 2 000 kvadratmeter våningsyta till 2

500 kvadratmeter försäljningsareal. Uttryckt i våningsyta skulle detta innebära en areal på 3 500 kvadratmeter. Denna storlek skulle vara tillräcklig med tanke på de utrymmen som bl.a. sortimentet, återvinningssystemen, avfallshanteringen och hustekniken kräver. Den nu- varande gränsen är problematisk också med tanke på de internationella jämförelserna. För det första kan gränsen anses ha satts för lågt och för det andra så används t.ex. i statistiken begreppet försäljningsareal e.d. i stället för våningsyta. Dagligvaruhandeln har dessutom ansett utgångspunkten att placeringen av stora detaljhandelsenheter bör anges på general- plans- eller landskapsplansnivå vara problematisk. De kommande ändringarna i handelns behov är svåra att förutse i instrument som är avsedda att gälla flera årtionden. En ytterliga- re faktor som bidrar till dålig flexibilitet är att ändring av användningsändamålet för existe- rande fastigheter till butiksbruk förutsätter tillämpning av planläggningsprocessen.

Enligt de undersökningar som LTT har gjort utgör det förfarande som förutsätts av lagen inte ett direkt hinder för byggandet utan snarare en broms som gör byggprocessen för stora enheter långsammare. Det är inte fråga om enbart byggande av helt nya stora enheter utan också om existerande marknaders och supermarknaders möjligheter att genom utbyggnad konkurrera med storbutiker. Det är å andra sidan svårt för dessa att också konkurrera med

s.k. lådbutiker med ett försäljningsutrymme på ca 1 000 k vadratmeter. Regleringen har ko n- sekvenser också för utländska aktörers inträde på marknaden. Handelsbranschen uppskattar att en butikskedjas inträde på marknaden i ett nytt land förutsätter grundande av ca 13–15 hyperstormarknader och 50 supermarketar. Byggandet av så stora enheter i Finland är svårt på grund av den gällande lagstiftningen. Konkurrensen från utlandet har således visat sig närmast i form av butiker av s.k. hard discounter-typ. Dagligvaruhandeln har dessutom uppskattat att den ovanligt stora marknadsandel som lågprisbutiker har i Tyskland beror vä- sentligen på lagstiftningen som begränsar byggandet av stora enheter.

Konsekvenser för specialvaruhandeln

De från specialvaruhandelns synpunkt viktigaste handelsplatserna är stads- och kommun- centra samt områdescentra i större städer. Därför inriktar specialvaruhandeln sina förvänt- ningar i fråga om stadsplaneringen särskilt på en ökning av centrumområdenas vitalitet. Markanvändnings - och bygglagen har styrt placeringen av handeln i riktning mot centrum- områden vilka är naturliga platser för butiker och har på ett positivt sätt bidragit till bibehål- landet av en diversifierad stadsstruktur.

Det bör uppställas långsiktiga mål för utvecklandet av handelns servicestruktur, och med hjälp av lagstiftningen har man också medverkat till en bättre planering av utvecklandet av handelns servicenät. Ett balanserat servicenät kan byggas upp genom att man utvecklar stads- och kommuncentra samt de områdescentra som kompletterar dessa. Kommunerna bör genom sina beslut främja både dagligvaruhandelns och specialvaruhandelns möjligheter att etablera sig i stads- och kommuncentra.

De stora detaljhandelsenheterna bör i mån av möjlighet placeras i centrum eller i den ome- delbara närheten av centrumet samt, i fråga om större orter, i områdescentra. De stora enhe- terna bör dessutom dimensioneras rätt i förhållande till existerande marknader och konkur- renssituationen utgående från täckande utredningar om deras effekter.

Specialvaruaffärer av viss typ (såsom butiker som säljer järnvaror, möbler och bilar) söker sig utanför centrumområdet när de produkter som saluförs är tunga, kräver transportmedel eller mycket utrymme. Tillräckligt med utrymme bör således reserveras för dylika enheter på ett ställe som lättast möjligt kan nås med allmänna kommunikationsmedel.

Ett praktiskt problem ur specialvaruhandelns synvinkel är att när handelsplatser byggs och renoveras för kommersiellt bruk, kommer specialvaruhandeln med i processen först i ett

sent skede när affärsutrymmet skall hyras. Beaktandet av specialvaruhandelns behov i pl a- neringen av handelsplatser utgör en ännu icke-utnyttjad resurs.

Det är viktigt att utveckla handelns servicestruktur i samarbete med de olika parterna dvs. kommuner, fastighetsägare och såväl dagligvaru- som specialvaruhandeln för att skapa ett servicenät med mångsidiga butikstjänster.

6.4. Kommunernas markanvändningspolitik och konkurren- sen

Kommunernas markanvändningspolitik har betydande konsekvenser för konkurrensförhål- landena för dagligvaruhandeln. Detta syns å ena sidan i kommunernas planläggningsver k- samhet och å andra sidan vid överlåtelse av tomter. I fråga om stora butiker har konsekve n- serna för konkurrensen redan diskuterats i anslutning till avsnittet om planläggning ovan.

På alla nivåer av planläggning bör hänsyn tas till näringslivets verksamhetsbetingelser. För att säkerställa en fungerande konkurrens mellan de olika grupperna inom handeln skulle det vara bra om kommunerna skulle ha ett litet planläggningsmässigt överskott på tomter. Kommunerna å sin sida har ansett att handeln inte har någon specialställning jämfört med andra funktioner. Kommunerna strävar dessutom efter att säkerställa att projekten genom- förs.

På grund av skillnader i förhållandena och i projektens art kan inte ett enda kriterium fas t- ställas för valet av vem som får genomföra ett visst projekt. Det kan dock uppställas vissa minimikrav på beslutsfattandet: förfarandena och kriterierna för beslutsfattande skall vara klara, parterna skall känna till dem och de skall tillämpas jämlikt, logiskt och öppet (Ko n- kurrensverkets initiativ till Finlands kommunförbund "Kuntien maankäyttöpolitiikka ja to i- miva kilpailu kaupanalalla, Dnro 967/99, 2.11.1999). I samband med det kommunala be- slutsfattandet bör man således utreda de totala effekterna av beslut på marknadsstrukturen inom handeln. Konkurrensförhållandena påverkas utöver det totala utbudet också av förde l- ningen av utbudet mellan de olika grupperingarna inom handeln. Ett flitigt grundande av nya butiker räcker inte ensamt för att garantera att konkurrensen fungerar (Konkurrensve r- ket 1999).

Genomförandet av ovan nämnda principer i kommunernas verksamhet kan i sista hand komma att bedömas också genom lagen om konkurrensbegränsningar. Tillämpligheten av konkurrenslagstiftningen och konkurrensmyndigheternas behörighet i fråga om förhands- styrningen av markanvändningen tar sig uttryck på två sätt. För det första omfatta Konkur- rensverkets uppgifter enligt 2 § i lagen om konkurrensverket (711/1988) och förordningen om konkurrensverket (66/1993) bl.a. att genom initiativ och utlåtanden påverka de beslut som aktörerna inom den offentliga sektorn fattar när utövande av den offentliga makten på ett skadligt sätt begränsar, hindrar eller snedvrider den ekonomiska konkurrensen. Detta sätt att påverka torde vara det vanligaste i frågor som gäller markanvändning. I fråga om kom- muner kan dock även bestämmelser om näringsidkare och sanktioner i lagen om konkur- rensbegränsningar komma att tillämpas, om det är fråga om yrkesmässig överlåtelse av mark som kan jämföras med näringsverksamhet. Detta bör beaktas särskilt i en situation där det uppstår problem med anvisande av handelsplatser åt olika grupperingar inom handeln. Konkurrenslagstiftningen är dock inte avsedd att utgöra en extra besvärsväg i anslutning till beslut om markanvändning. Kommunalbesvär enligt kommunallagen jämte föregående rät- telseförfarande eller ändringssökande i enlighet med markanvändnings- och bygglagen är de besvärsvägar som skall användas i fö rsta hand.

Konkurrensbegränsningslagens tillämplighet på bedömningen av kommuners förfaranden begränsas dock av det faktum att konkurrensförhållandena ofta redan uttryckligen påverkas av den kommunala styrningen av markanvändningen och planläggningen som till sin natur inte är näringsverksamhet utan en myndighetsuppgift. Det viktigaste är dock, oberoende av om det är fråga om utövande av offentlig makt eller näringsverksamhet, att processen är genomsynlig och att de olika aktörerna behandlas lika.

6.5. Slutsatser

Vid användningen av de instrument för förhandsstyrning av placeringen av detaljhandelse n- heter som lagstiftningen tillhandahåller bör ett jämlikt bemötande av aktörerna och en fun- gerande konkurrens säkerställas: både förhandsstyrningen av placeringen av stora detaljhan- delsenheter och den kommunala markanvändningspolitiken har betydande konsekvenser för konkurrensförhållandena för handeln.

Oberoende av hur begränsande regleringen om byggandet är bör planläggningsprocesserna utvecklas vidare. Bedömningen av konsekvenserna för konkurrensen bör inkluderas i be- dömningen av verkningarna av de planer av olika slag som gäller handeln. Planläggningen har märkbara effekter på handeln som näring också för annan del än i fråga om regleringen om byggandet av stora enheter. Utöver placeringen av stora enheter bör uppmärksamhet vid planläggningen läggas vid en balanserad utveckling av hela servicenätet. Den kommunala markanvändningspolitiken och tomtöverlåtelserna skall utvecklas i en riktning som gör de s- sa mer genomsynliga och konsekventa.

De mål som ligger bakom den lagstiftning som reglerar planläggningen och byggandet av detaljhandelsenheter är delvis motstridiga. De faktorer som talar för en avreglering är tryg- gande av näringsfriheten och konkurrens- och utvecklingsmöjligheterna för handeln. Målet för regleringen om byggandet är dock tryggande av en balanserad samhällsstruktur och till- tången på service. Innehållet i regleringen bestäms i sista hand när nämnda mål öve rvägs.

Inom ramen för ett forskningsprojekt som miljöministeriet och handels- och industriministe- riet finansierar utreds regleringens konsekvenser för utvecklingen av servicenät, tillgången på butiksservice och konkurrenssituationen för olika typer av affärer. I detta syfte tillsätter miljöministeriet en arbetsgrupp. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt säkerställande av att strukturen hos handeln i olika boendemiljöer är så diversifierad som möjligt.

7. Öppettiderna inom detaljhandeln

7.1. Öppettiderna i Finland

7.1.1. Lagstiftning

Regleringen om handelns öppettider i Finland på 1700–1900-talen baserade sig på strafflag- stiftningen och begränsningarna gällde arbete och butikernas öppettider under sabbaten. På vardagarna var öppettiderna fria. Enligt bestämmelserna i 1919 års lag (den s.k. affärsbitr ä- deslagen) var öppettiderna på vardagarna kl. 8 - 18 och på lördagarna kl. 8 - 17. Beslutet om öppettiderna för mjölk- och brödbutiker samt blomsteraffärer lämnades åt kommunfullmäk- tige men öppettiderna på söndagarna också för dessa butiker begränsades till två timmar. Utgångspunkten för lagen var skyddet i arbetet och utöver öppettider innehöll lagen också bestämmelser om arbetstid, sommarsemester och ersättning för övertidsarbete. Lagen gav arbetstagaren även en möjlighet att vägra arbeta på söndagar. År 1934 skiljdes bestämmel- serna om öppettiderna och arbetsförhållandena åt och skrevs in i separata lagar. Inga änd- ringar av betydelse gjordes i öppettiderna. År 1946 förbjöds öppethållning på söndagar ock- så för mjölkbutikernas del.

Sedan 1960 -talet har utvecklingen åter gått mot friare öppettider. Viktiga nyheter var att ö p- pethållning på kvällarna fram till kl. 20 tilläts vid övergången från 1960-talet till 1970-talet och att öppethållningen på kvällarna förlängdes fram till kl. 21 på 1990 -talet samt att öppe t- hållning på söndagar blev tillåtet under sommarmånaderna och i december. Samtidigt fick också vissa typer av affärer fria öppettider.

Enligt lagen om minuthandelns och frisersalongers öppettider (1297/2000) som trädde i kraft den 15 januari 2001 kan minuthandelsbutikerna i regel hålla öppet enligt vad som an- ges i tabell 8.

Tabell 8. Öppettiderna inom detaljhandeln

	mån- fre	lör	sön
Dagligvarubutiker 48; butiker med försäljningsareal på max. 400 m2	kl. 7 - 21	kl. 7 - 18	kl. 12 - 21
Övriga minuthandelsbutiker samt frisersalonger	klo 7 - 21	klo 7 - 18	maj, juni, juli och augusti samt november och december kl. 12 - 21

Ingen handel får idkas på kyrkliga högtidsdagar (dvs. juldagen, annandag jul, nyårsdagen, trettondagen, långfredagen, påskdagen, annandag påsk, Xxxxxx xxxxxxxxxxxxxxx, pingstda- gen, midsommardagen och alla helgons dag), första maj, mors dag, fars dag eller självstän- dighetsdagen. Den sista av två på varandra följande kyrkliga högtidsdagar får dock dagli g- varubutiker med en försäljningsareal på högst 400 kvadratmeter betjäna kunder i fyra tim- mar mellan klockan 8 och 18. På nyårsafton o ch valborgsmässoafton skall affärerna stängas klockan 18 samt på julafton och midsommarafton klockan 13.

Länsstyrelserna kan dock av särskilda skäl genom dispens tillåta öppethållande också andra tider än de föreskrivna. Som särskilda skäl enligt ovan betraktas faktorer som har att göra

48 Med dagligvarubutik avses en affär som saluför huvudsakligen livsmedel.

med butikens läge, turism, publikevenemang eller motsvarande situationer som påverkar ef- terfrågan på tjänsterna.

Begränsningarna i öppethållande gäller inte nedan uppräknade former av handel, de har med andra ord fria öppettider:

• butiker belägna i glesbygden49 och butiksbilar,

• apotek,

• bilhandel och handel med reservdelar och utrustning på bilverkstäder eller bensin- och servicestationer,

• försäljning av blommor eller försäljning av trädgårdsprodukter i trädgårdsaffärer,

• försäljning av hemslöjds - och hantverksprodukter samt försäljning av konst i en konsthandel,

• handel med bränsle och smörjmedel för motorer, kondenserad brännbar gas på servi- cestationer m.fl.,

• ”kioskhandel” dvs. försäljning från kiosk (försäljningsutrymme högst 100 m²) eller på bensin- och servicestationer.

Varusortimentet för kioskhandeln är begränsat. Det är inte tillåtet att saluföra vissa varor som kostar mer än 168,19 € (1 000 FIM) såsom 1) guldsmedsprodukter och klockor, 2) te x- tilier, väskor, kläder och skodo n, 3) produkter från fotograferingsbranschen och den optiska branschen, 4) hushållsmaskiner och hemelektronik, 5) kontorsmaskiner eller 6) jord- och skogsbruksmaskiner. Inga begränsningar gäller saluföringen av livsmedel.

I fråga om de olika sektorerna inom handeln slopades affärstidsbegränsningarna beträffande bilhandeln i och med lagändringen år 2000.

I fråga om servicebranscher gäller begränsningarna i öppethållande endast frisersalonger. Således kan bl.a. banker, försäkringsbolag, videouthyrningsfirmor, sömmerskor, skomakare, skönhetssalonger, massörer och gym etc. själva bestämma när de har öppet.

Lagen gäller inte för landskapet Åland. Där bestämmer lagtinget om tiderna för öppethål- lande. Åland har fria öppettider.

7.1.2. Praxis och effekterna av den gällande lagen

I och med 2000 års lag tilläts små dagligvarubutiker (försäljningsareal på högst 400 m²) att hålla öppet på söndagar, slopades systemet med de fem söndagar för öppethållning som be- stämdes av handels- och industriministeriet samt tilläts alla affärer att hålla öppet på sönda- gar också i maj och november med undantag av vissa helgdagar. Bilhandeln fick fria öppe t- tider. När det gäller annan handel med specialvaror ändrades inte öppethållningen förutom i fråga om ovan nämnda månader .

Syftet med lagen var att förbättra närbutikernas lönsamhet och konkurrenskraft i förhållande till stora butiker, kiosker och servicestationer 50 samt att skapa klarhet i öppethållningen.

49 Butiker som är belägna på områden utanför en stad, ett kommuncentrum eller annan därmed jäm- förbar tät bebyggelse för vilka en detaljplan har fastställts.

Utvecklingen av försäljningen av dagligvaror och antalet butiker inom dagligvaruhandeln

Antalet butiker som saluför hela sortimentet av dagligvaror uppgick den 1 januari 2006 till 3 532 samt antalet specialbutiker och saluhallar till 577. Utvecklingen av antalet butiker e n- ligt butikstyp framgår av tabell 9.

Tabell 9. Utvecklingen av antalet butiker som saluför dagligvaror enligt butikstyp51

Typen av xxxxx	Xxxxx 1.1.2001	Antal 1.1.2002	Antal 1.12003	Antal 1.1.2004	Antal 1.1.2005	Antal 1.1.2006	Ändring 2001- 2006
Hyperstormarknader	97	103	106	106	115	12152	+ 2453
Varuhus och stora supermarknader	495	501	533	580	636	641	+ 146
Supermarknader, små	724	635	600	561	491	480	- 244
Snabbköp, stora	995	1057	1101	1108	1163	1170	+ 175
Snabbköp, små	721	694	648	649	649	626	- 95
Småbutiker	665	565	545	525	530	494	- 171
Specialvaruaffärer och saluhallar	628	610	630	600	608	577	- 51
Sammanlagt	4325	4165	4163	4129	4192	4109	- 216
Butiksbilar och - båtar	94	87	75	62	56	52
Upphört (fakt.)	296	225	139	155	167	156
Öppnats (fakt.)	68	65	89	115	141	183

När butikerna inom dagligvaruhandeln delas in i grupper enligt butikstyp räknas till butiker med en areal på högst 400 kvadratmeter, dvs. till dem som kan hålla öppet på söndagarna året om, stora (400-200 m²) och små (200-100 m²) snabbköp samt småbutiker (< 100 m²) som till sin storlek motsvarar en kiosk.

Under åren 2001 – 2005 minskade antalet butiker med totalt 216. År 2005 minskade butiks- antalet med 83 medan det året innan hade ökat med 63. År 2003 minskade antalet butiker med 34 och år 2002 med två, medan minskningen i antalet butiker under tidigare år varierat från 150 till 200 per år. År 2005 fanns det totalt 668 dagligvarubutiker i glesbygden. Antalet butiker hade minskat med 21 jämfört med föregående år. Bland butikerna fanns det 627 små

s.k. bybutiker.

50 Innan den nya lagen trädde i kraft skedde en tredjedel av försäljningen av dagligvaror i trafikbuti- kerna vid servicestationerna på söndagar. För kioskernas del var motsvarande andel 21 %. Källa: Mo- tiveringen till lagförslaget.

51 Källa: AC Nielsens register över dagligvarudetaljister

52 År 2005 ändrades klassificeringen av butiker så att till hyperstormarknader räknas utgående från kedjorna Prisma-, K-Citymarket- och Euromarket-butiker

53 Med beaktande av klassificeringen enligt butikstyp år 2005 är den jämförbara ändringen 23 och i klassen varuhus/stora supermarknader 147.

Det faktum att det sattes en gräns i bestämmelserna om öppethållning medförde naturligtvis en ökning av antalet stora snabbköp medan de små snabbköpen minskade i antal. En annan utvecklingstrend har varit att butiker på högst 100 kvadratmeter har omvandlats till kiosker som har fria öppettider .

För första gången på länge utvecklades också försäljningen för små dagligvarubutiker posi- tivt år 2001. Försäljningen för stora snabbköp (200 -400 m²) ökade med 20,1 procent medan den genomsnittliga ökningen av försäljningen för dagligvarubutiker var 7,1 procent. Där- emot minskade försäljningen för små supermarknader (400–1 000m²) och för butiker på mindre än 100 kvadratmeter.

Utvecklingen fortsatte likadan också år 2002. Försäljningen för stora snabbköp fortsatte att öka med 11,0 procent medan den genomsnittliga tillväxten för dagligvarubutiker var 5,6 procent.

År 2003 hade skillnaderna mellan olika typer av butiker i fråga om ökningen av försäljning- en minskat jämfört med åren innan. År 2004 ökade försäljningen mest för stora butiker och småbutiker. År 2005 ökade försäljningen mest för de allra störta butikerna samt för småbu- tiker med en försäljningsareal under 100 kvadratmeter. För små snabbköp minskade försälj- ningen med 4,9 procent och för stora snabbköp med 3,5 procent. Det ser sålunda ut som om effekten av lagen om minuthandelns öppettider nu skulle ha nått sin kulmen i fråga om ökad försäljning.

Användning av möjligheten till söndagsöppet

År 200254 utnyttjade 76 procent av dagligvarubutikerna i tätorter möjligheten att ha öppet på söndagar. Av småbutiker och snabbköp utnyttjade ca 80 procent möjligheten till söndagsö p- pet. Av små supermarknader (400 -1000 m²) utnyttjade ca 60 procent denna möjlighet. Näs- tan alla hypermarknader (försäljningsutrymme > 2 500 m²) och stora supermarknader (fö r- säljningsutrymme > 1 000 m²) höll öppet på de söndagar som lagen tillät. År 2002 svarade försäljningen under söndagarna för ca 8-10 procent av ve ckoförsäljningen. Försäljningen på söndagar hade ökat jämfört med de föregående åren.

Enligt AC Xxxxxxxx hushållspanel var söndagsinköpens andel av de totala inköpen av dag- ligvaror år 2003 ca 3,6 procent medan motsvarande siffra år 2000 var 2,2 procent. Ser man på de olika öppethållningsperioderna, fördelade sig söndagsinköpen år 2003 enligt följande :

januari-april (butiker på högst 400 m² fick hålla öppet)	1,8 %
maj -augusti (alla butiker fick ha öppet)	4,9 %
september-oktober (butiker på högst 400 m² fick ha öppet)	1,8 %
november-december (alla butiker fick ha öppet)	6,0 %

Den sammanlagda försäljningen för butiker med en försäljningsareal på högst 400 m² mins- kade inte väsentligt under de sommarmånader och i november-december då stora butiker fick hålla öppet på söndagar.

Fackhandels Förbund rf:s åsikt

54 Enkät som Finlands Dagligvaruhandel rf skickat till sina medlemmar

Det faktum att lagstiftningen om öppethållande liberaliserats har inte haft någon större in- verkan på specialvaruaffärernas öppettider55. Den nuvarande lagstiftningen om öppethållan- de ger redan som sådan specialvaruaffärerna en tillräcklig handlingsfrihet och specialvar u- handeln ser inte något behov av att utvidga öppethållandet. De som drar nytta av friare öp- pettider är affärer vars verksamhet baserar sig på självbetjäningsprincipen där andelen ar- betskraftskostnader är väsentligt mindre än för den arbetskraftsintensiva specialvaruhandeln vars verksamhet utgår från principen om individuell betjäning.

Specialvaruhandelns erfarenheter av öppethållande på söndagar har inte ändrats under åren utan öppethållande på söndagar har visat sig vara lönsamt för specialvaruaffärerna endast veckorna före jul. Söndagsöppethållande har inte medfört någon ökning i totalförsäljningen utan de inköp som kunderna gör på söndagar har i motsvarande grad minskat inköpen på vardagar na. Konkurrensläget kräver dock ofta att specialvaruaffärerna håller öppet på sö n- dagar vilket gör att företagens lönsamhet försämras. Specialvaruaffärerna måste dessutom ha yrkeskunnig personal på plats också på söndagarna varför det skulle vara nödvändigt att försäljningen ökar eftersom det är dyrt att ha anställda i arbete på söndagarna. I fråga om småbutiker är enda alternativet att ägarfamiljen själv ställer upp.

Företagarna i Finland rf:s åsikt

Företagarna i Finland rf har ställt sig kritisk till strävandena att utvidga affärernas öppethål- lande på söndagar. Av företagarna i handelsbranschen56 vill 72 procent behålla de nuvarande begränsningarna eller införa strängare begränsningar medan 28 procent av köpmännen öns- kar att alla begränsningar i fråga om öppethållande på söndagar skulle slopas. Av dagligva- ruhandlarna vill 78 procent behålla de nuvarande öppettiderna eller begränsa dem ytterligare och 22 procent önskar att öppettiderna skulle vara helt fria. En tredjedel av de köpmän som har en specialvaruaffär skulle vara beredd att acceptera fria öppettider på söndagar. Samtliga sektorer och butiker i alla storlekar ansåg att öppethållning på söndagar medför sämre lö n- samhet.

De utvidgningar av öppettiderna på söndagar som genomförts tidigare upplevs ha lett till sämre lönsamhet och också nedläggning av affärer som blivit olönsamma. En utvidgning av öppethållningen på söndagar skulle inte i någon nämndvärd mån öka totalförsäljningen för handeln. I princip har försäljningen på söndagar som konsekvens att motsvarande försälj- ning uteblir på vardagarna.

I fråga om handeln skulle avregleringen av öppettiderna ha betydligt större konsekvenser för företagens generationsväxling när man söker efterträdare än för övriga sektorer. Å andra si- dan har de nuvarande reglerna om öppethållande bidragit till att butiksservicen har kunnat kvarhållas i centrumområden vilket är viktigt med tanke på centrumens vitalitet och kom- munernas näringsliv. De nuvarande bestämmelserna har gjort att de investeringar som gjorts av handeln riktats till centra. I centrumområdena har man byggt framför allt livsmedelsaff ä- rer som inte konkurrerar med de specialvaruaffärer som redan finns där och på detta sätt är de olika butikstyperna snarare ägnade att förstärka varandras verksamhetsbetingelser.

Företagarna i Finland konstaterar att den gällande regleringen om öppettider har:

• bidragit till att upprätthålla företagsamhet,

55 Erikoiskaupan kokemukset laajemmista aukioloajoista. Xxxx Xxxxxxx, Helsingfors handelshögsko- la.

56 Företagarna i Finland rf:s förfrågan hos sina köpmannamedlemmar om begränsningen av handelns öppettider 14.12.2004, n=800

• säkerställt att handelns struktur förblir mångsidig,

• tryggat tillgången på service,

• haft en näringspolitiskt sett positiv inverkan också på produktionssektorn samt

• fungerat väl från regional- och näringspolitisk synpunkt.

Finlands Dagligvaruhandel rf:s åsikt

Enligt Finlands Dagligvaruhandel rf kan handelns möjligheter att producera tjänster jämnt över hela landet och den finländska livsmedelskedjans konkurrenskraft tryggas genom att säkerställa att handeln är produktiv och konkurrenskraftig. Möjligheten till utvidgat öppe t- hållande resulterar i bättre kundservice, bidrar till att eliminera den konkurrensmässiga ojämlikhet som skapats av nuvarande begränsningar samt resulterar i ökad totalförsäljning, ökad användning av fastigheterna och förbättrad sysselsättning inom handeln.

Varuhus och hyperstormarknader svarar nuförtiden för en tredjedel av försäljningen för va- rugrupperna inom handeln med bruksvaror. De stora kedjebutiker som säljer specialvaror och bruksvaror i centrumområden och köpcentra svarar också grovt räknat för en tredjedel av handeln med bruksvaror liksom också företagarledda specialvaruaffärer. Utöver dagli g- varubutikerna, varuhusen och hyperstormarknaderna skulle också kedjeföretagen inom bruksvaruhandeln utnyttja möjligheterna till utvidgat öppethållande. Detta skulle i någon mån stärka strukturomvandlingen inom handeln där de stora butikerna är avsedda att stå för massutbudet och priskonkurrensen och de små specialbutikerna för det smalare specialso r- timentet. AC Xxxxxxxx statistik över den finländska dagligvaruhandeln visar att utvidgningen av öppethållandet på söndagar till att omfatta även stora butiker påverkar inte nämnvärt fö r- säljningen för, antalet av eller strukturen hos dagligvarubutiker med en försäljningsareal på 400 kvadratmeter.. På samma sätt kan man i fråga om handeln med bruksvaror och special- varor bedöma att öppethållandets inverkningar på strukturen inte skulle vara särskilt bet y- dande men den skulle styra differentieringen av handeln med bruksvaror.

Öppethållningen på söndagar skulle förbättra tillgången på konsumenttjänster. Detta syns t.ex. i den undersökning som Taloustutkimus Oy gjort om hushållens attityder. År 2001 an- såg 50 procent av hushållen att det var onödigt att butikerna håller öppet på söndagarna, år 2003 representerade 42 procent av hushållen denna åsikt medan motsvarande siffra för 2005 var endast 34 procent. Enligt Taloustutkimus Oy:s undersökning skulle hushåll som består av en person under 35 år samt barnfamiljer flitigast utnyttja det utvidgade öppethållandet på söndagar. Enligt TNS Gallup utnyttjade 88 procent av finländarna öppethållandet på sönda- gar.

Å andra sidan har utöver Finlands Dagligvaruhandel rf också bl.a. K-kauppiasliitto 57 och Spar- ja lähikauppiasliitto58, inklusive Tarmo-kauppiaat, föreslagit total avreglering av öp- pettiderna.

Livsmedelsindustrins syn

Erfarenheter av öppethållande på söndagar har gjorts utgående från den gällande lagen. En- dast en liten del av arbetstagarna arbetar sex dagar i veckan. Det är närmast en fråga om planering av tidsanvändningen. Andelen lördagsarbete av den totala kapaciteten i branschen är minimal. Den distribution av varor som sker på lördagar tjänar närmast syftet att trygga

57 Meddelande 29.4.2004

58 Ordförande Xxxx Xxxxxxxx; åsikt företrädd av förbundsstyrelsen

tillgången på varor i butikerna framför allt på måndagar och tisdagar. Behovet av arbetskraft på lördagar skall enligt planerna huvudsakligen tillgodoses med hjälp av heltidsanställd pe r- son med fast anställning. Graden av kapacitetsutnyttjande är för tillfället ca 80 procent.

Det faktum att stora butikers ställning skulle förbättras relativt sett till följd av förlängda ö p- pettider är en bra sak från de små och medelstora företagens synpunkt: det skulle vara lättare för dem att få sina varor inkluderade i de stora affärernas sortiment. Andelen industriella märkesvaror är större i stora butiker jämfört med småbutiker. Arbetet under veckoslut skulle i och för sig inte nämnvärt ändra konkurrenssituationen mellan stora och små butiker. Kost- naderna för att ha anställda i arbete under veckoslut är lika stora oberoende av företagets storlek.

En utvidgning av öppethållandet skulle inte ha några betydande verkningar på industrins transporter och kostnaderna för dessa. Majoriteten av industriföretag levererar sina produk- ter till terminalerna och handeln själv sköter om fortsatt distribution. I fråga om färska varor håller man på att övergå till leverans på söndagar redan nu oberoende av reglerna om öppe t- tider.

Livsmedelsindustrin tror att ett utvi dgat öppethållande i viss mån kan öka konsumtionen. Den totala konsumtionen kan öka något när människorna har mer tid för inköp.

Servicebranschernas fackförbunds (PAM) åsikt

Enligt en undersökning som gjorts år 1999 var 56 procent av butikspersonalen helt emot att arbeta på söndagar och 15 procent var delvis emot det. Av arbetstagarna var dock 43 procent beredda att arbeta på söndagar om de fick den ersättning som bestäms i kollektivavtalet dvs. att lönen höjdes med 100 procent. År 2004 ville 48 procent av de affärsanställda att affärer- na skall vara stängda på söndagar. Det verkar som om motståndet mot öppethållande på söndagar hade minskat även om nästan hälften av respondenterna fortfarande motsatte sig det. De affärsanställda var också emot en utvidgning av öppettiderna på vardagskvällar och lördagskvällar.

Tabell 10. Försäljningspersonalens inställning till arbete på söndagar enligt enkätunder- sökningar åren 1994, 1998 och 2004 (procentuell andel) 59

	2004	1998	1994
Aldrig, om möjligt*	28	37	44
Några sö ndagar om året*	29	21	30
Endast under julsäsongen	-	16	14
Under julsäsongen och på sex andra söndagar	-	11	4
En gång i månaden*	35	8	6
Varje söndag*	7	4	0
På söndagar endast under sommaren	-	1	0
Xxxxx tidpunkt än julsäsongen	-	0	0
Kan inte säga	-	3	-

*) De enda alternativen i 2004 års enkät

59 Källor: Vähittäiskaupan aukioloajat – myymälähenkilökunnan mielipiteitä. Xxxxx Xxxxxxxx & Pa- avo Saarinen (2004). Konsumentforskni ngscentralens publikationer 3/2005.

Vähittäiskaupan aukiolo – Myyntihekilöstön mielipiteitä kaupan aukioloajoista. Xxxxxx Xxxxxxx (1999). Työselosteita ja esitelmiä 49/1999.

Kaupan aukiolo – Kuluttajien, myyjien ja kauppiaiden mielipiteitä kaupan aukioloajoista. Xxx Xxxxxx, Xxxxx Xxxxxxxxx och Xxxx Xxxxxxxxxxx (1995). Konsumentforskningscentralens publikationer 13/1995

I fråga om söndagsarbete består de största svårigheterna i att kunna ha ett normalt socialt liv60 och hobbyer samt att kunna tillbringa tid tillsammans med familjen. Religiös övertyge l- se, bar ntillsyn och arbetsresor orsakar minst svårigheter. Svårigheterna varierar allt efter den egna livssituationen. Av den butikspersonal som har barn upplevde 33 procent att söndags- arbete orsakar några eller stora svårigheter när det gäller att ordna barntillsyn. Också denna grupp anser att de största svårigheterna gäller familjens gemensamma fritid (82 %), sociala liv (73 %) och hobbyer (57 %). Den ekonomiska nytta man kan få av söndagsarbetet fram- hölls som det positiva draget hos det. Det ansågs viktigt att söndagsarbete baserar sig på fri- villighet och jämlikhet .

En tredjedel av respondenterna uppgav att de vill arbeta på söndagar endast några gånger om året och en tredjedel uppgav att de inte vill arbeta på söndagar över huvudtaget. Nästan hälften av arbetstagarna anser att den största risken med en total avreglering av öppettiderna skulle vara att den dubbla lön som nuförtiden betalas för söndagsarbete slopas. De extra i n- komster som fås genom söndagsarbete utgör en viktig del av lönen särskilt för de deltidsan- ställda inom handeln. Om ersättningen slopades skulle endast 14 procent av respondenterna vara villiga att arbeta på söndagar. Av de anställda godkände de flesta öppethållandet på söndagarna strax före jul.

Både affärsbiträdena och förmännen är särskilt missnöjda med de förlängda öppettiderna på kvällarna samt med söndagsarbetet, vilka är följder av det utvidgade öppethållandet. De sis- ta timmarna av öppettiden på kvällarna är inte heller företagsekonomiskt lönsamma enligt personalen. Att det endast finns få anställda per arbetsskift under de sista timmarna av öp- pethållandet på kvällarna och sena hemfärder har ökat otrygghetskänslan bland de affärsan- ställda.

Tabell 11. Ändringar i åsikterna åren 1994–2004 (Den procentuella andelen respondenter som är av samma åsikt.)

Är av samma åsikt	2004	1998	1994
Det har inte varit möjligt att tacka nej till arbetet på söndagar Arbetet på kvällar, lördagar och söndagar är efter- traktat på grund av högre lön	36 46	32 46	- 42
Öppethållande till kl. 21 har ökat ensamt arbete	49	70	-
Jag känner mig ofta otrygg på jobbet på kvällarna	27	57	41
Jag känner mig ibland rädd under hemfärden sent på kvällarna	47	77	-
Affärerna skall alltid hållas stängda på söndagar	48	66	69
För mig skulle det passa att butiken håller öppet efter kl. 21 61	4	6	6
För mig skulle det passa att butiken håller öppet efter kl. 18 62	7	9	9

Konsumenternas erfarenheter

Enligt de enkätundersökningar som Suomen Gallup Markkinatutkimus Oy/TNS Gallup Oy63 har gjort har konsumenterna utnyttjat affärernas öppethållande på sommaren enligt följande.

60 Att tillbringa tid med sina vänner och bekanta.

61 Åren 1994 och 1998 löd påståendet: ”Jag skulle vilja arbeta längre på vardagskvällar.”

62 Åren 1994 och 1998 löd påståendet: ”För mig skulle det passa att arbeta längre på lördagskvä llar.”

Tabell 12. Utnyttjande av utvidgat öppethållande sommartid 64

År	Har utnyttjat det utvidgade öp- pethållandet sommartid	Regelbundet	Sporadiskt
2005	88 %	27 %	44 %
2004	87 %	24 %	42 %
2003	88 %	25 %	45 %
2002	82 %	21 %	43 %
2001	85 %	22 %	43 %
2000	81 %	17 %	43 %
1999	78 %	17 %	38 %
1998	75 %	16 %	34 %

År 2005 ansåg 55 procent av finländarna att öppethållande på söndagar var mycket eller ganska viktigt. År 2004 var 50 procent av finländarna av denna åsikt, år 2003 var motsva- rande siffra 56 procent och år 2002 51 procent.

Andelen anhängare av söndagsöppethållande året om har stabiliserats kring 48-46 procent i fråga om livsmedelsaffärer och kring 40 procent när det gäller alla detaljhandelsbutiker. År 2000 var motsvarande siffror 36 procent respektive 37 procent. Öppethållande på söndagar har särskilt många anhängare bland män, unga, högre tjänstemän och direktörer samt sko l- ungdomar och dem som bor i huvudstadsregionen.

Konsument - och konkurrensmyndi gheterna är för fria öppettider.

Dispenser

Antalet dagligvarubutiker som hade långvariga dispenser i fråga om öppethållande år 200565:

• I Lapplands län uppgick antalet dispenser som beviljats av turistiska skäl till 20. Buti- kerna är belägna i turistcentra eller i tätorter i närheten av dem eller på platser som i övrigt är viktiga knutpunkter ur turismens synvinkel. Antalet butiker som hade dispens eftersom de uppfyller det s.k. gränshandelskriteriet uppgick till 96. Dessa är belägna inom området intill gränsen mot Sverige och Norge inom Enare, Enontekis, Kolari, Muonio, Pello, Torneå, Utsjoki och Övertorneå kommuner. Dispensernas giltighet var inom gränsområdena fem år och i övrigt ett år. Dessutom har säsongsbudna dispenser beviljats butiker som är belägna i närheten av hotellen i Rovaniemi och dessa dispe n- ser har gällt på vissa sön- och helgdagar under julsäsongen.

• I Uleåborgs län fanns tio dispenser. Som motivering angavs turismen. Affärerna i fr å- ga var belägna i Kuusamo centrum och i anslutning till skidcentret Ruka samt i Vuo- katti.

63 Undersökningar beställda av Dagligvaruhandeln rf

64 Förfrågningar gjorda av Suomen Gallup Markkinatutkimus Oy/TNS Gallup

65 Lääninhallitusten selivtykset peruspalvelujen saatavuudesta, 2003, samt uppgifter som fåtts av länsstyrelserna.

• I Östra Finlands län fanns det bara en dispens. Som motivering till dispensen angavs att butiken var belägen i en trakt som liknar glesbygd. Dispensen gällde fyra år.

• I Västra Finlands län fanns det fyra dispenser. Dispenserna hade beviljats av turistiska skäl. Dispenserna har gällt under det år ärendet anhängiggjorts plus de följande 1–2 åren.

• I Södra Finlands län uppgick antalet dispenser till åtta. Dispenserna hade beviljats av turistiska skäl eller p.g.a. att butiken i fråga är belägen i en trakt som påminner om glesbygd. De butiker som är belägna i tunneln i anslutning till Helsingfors järnvägsst a- tion (Stationstunneln) har dessutom permanenta dispenser.

De flesta dispenser härstammar från början av 1990 -talet och länsstyrelserna har förlängt de- ras giltighetstid.

Dessutom har omfattande dispenser beviljats med anledning av öppnandet av nya butiker samt p.g.a. mässor eller andra stora evenemang som samlar en stor publik. Dessa beviljas i regel för en dag.

Övriga verkningar

Av ko mmunerna ordnar 95 procent barndagvård på kvällar, nätter och under veckoslut.66 Samtliga mellanstora och stora kommuner ordnar barndagvård i skift. Av små ko mmuner tillhandahåller inte 22 skiftvård. Av de kommuner som tillhandahåller skiftvård har 32 pro- cent brist på vårdplatser. Enligt social- och hälsovårdsministeriet har det inte varit möjligt att utreda hur mycket de förlängda öppettiderna i själva verket ökat behovet av barndagvård men av de uppgifter som fåtts av kommuner kan man dra slutsatsen att behov av barndag- vård på kvällar och nätter samt i form av skiftvård har ökat.67

Enligt undersökning68 anser 83 procent av butikspersonalen att arbete på söndagar inte me d- för några svårigheter i fråga om barntillsyn. Av de tillfrågade ansåg 13 procent att de haft vissa svårigheter och fyra procent att de hade haft stora svårigheter att ordna barntillsyn. Av den butikspersonal som har barn upplevde 33 procent att arbetet på söndagar me dför några eller stora svårigheter när det gäller barntillsyn. I samma grupp ansåg 82 procent att sö n- dagsarbetet försvårar något eller betydligt möjligheterna att ordna gemensamma fritidsakti- viteter för familjen. Jämfört med resultaten av undersökningen 1999 verkar känslan av otrygghet vid arbetet ha minskat något. De som arbetar i närbutiker eller kiosker och på ser- vicestatio ner kände sig mest otrygga. Vid diskussionerna om eventuell total liberalisering av öppettiderna kommer det tydligt fram att personalen är bekymrad för att ensamarbetet och därigenom också otryggheten kommer att öka.

I motiveringen till 29 § i arbetarskyddslagen (738/2002)69 konstateras att en riskbedömning kan påvisa att när man arbetar ensam i vissa arbetsuppgifter är faran så stor att ensamarbete inte kan tillåtas. Som exempel nämns en situation där arbetsplatse n på kort tid har varit ut- satt för flera rån. Som ett exempel på sådant arbete där särskild riskbedömning krävs därför att arbetstagaren arbetar ensam och arbetet av denna orsak är förknippat med uppenbar fara nämns kioskförsäljares arbete.

66 Lasten päivähoidon tilannekatsaus: Social- och hälsovårdsministeriets stenciler 2002:14.

67 Följebrev 30.9.2002, Social- och hälsovårdsministeriet.

68 Vähittäiskaupan aukioloajat – myymälähenkilöstön mielipiteitä. Xxxxx Xxxxxxxx & Xxxxx Xxxxxxxx (2004). Konsumentforskningscentralens publikationer 3/2005.

69 RP 59/2002 samt Kommittébetänkande 2001:13, Social- och hälsovårdsministeriet

7.2. Butikernas öppettider i EU-länderna

Tabell 13. Tillåtna öppettider för butiker i EU-länderna70

Land	Vardagar	Lördagar	Söndagar
Sverige	inga begränsningar	inga begränsning- ar	inga begränsningar
Storbritannien Frankrike	inga begränsningar inga begränsningar	inga begränsning- ar inga begränsning- ar	butiker under 280 m² har fria öppettider, större butiker får ha öppet 6 timmar mellan kl. 10 och 18 i princip inga begränsningar men ordinarie personal får inte arbeta, talrika undantag (t.ex. butiker öppna till kl. 12)
Grekland	i praktiken kl. 8.00/9.00 – 20.00/20.30/21.00	såsom på vardagar	affärerna stängda, får ha öppet 8 söndagar per år (t.ex. i december) samt på turistorter
Irland	inga be-gränsningar, ingen alkohol- försäljning före kl. 7.30	inga begränsning- ar, ingen alkohol- försäljning före kl. 7.30	i princip inga begränsningar, ingen alkohol- försäljning före kl. 12.30
Spanien	ingen nationell lagstift- ning, inga begränsningar på butiker under 300 m2, begränsningar enligt storlek slopas 2005	såsom på vardagar	ingen nationell lagstiftning, de flesta regioner tillåter öppethållning 8 sön- dagar per år
Portugal	får ha öppet kl. 6 – 24	får ha öppet kl. 6 – 24	kl. 6 – 24 utom hyperstormarknaderna, som får ha öppet kl. 8-13 samt i nov. och dec. kl. 6 – 24
Österrike	kl. 6.00-19.30 samt till kl. 21 en dag i veckan	får ha öppet kl. 6- 17 samt kl. 6-18 fyra lördagar före jul	affärerna håller stängt förutom på turistorter där lokalförvaltningen bestämmer öppettider- na
Belgien	kl. 5-20, fredagar till kl. 21	kl. 5-20	kl. 5-13, butiker med färre anställda än 5 samt på turistorter kl. 5 – 20
Danmark	fria öppettider från kl. 06 på måndagar till kl. 17 på lördagar, ingen alkoholförsäljning kl. 20 – 06	såsom på vardagar	i princip stängda förutom butiker med omsätt- ning under 24,1 milj. DKK samt sista sönda- gen före jul och 4 valfria söndagar under juli- augusti
Tyskland Italien	kl. 6-20 kl. 7-22	6-20, (till kl. 20 fr.o.m. år 2003) såsom på vardagar	i princip stängda men det finns vissa undantag i princip stängda förutom 8 söndagar per år, allmänt öppna i december
Luxemburg	kl. 6-20 samt till kl. 21 en gång i veckan	kl. 6-18	kl. 6-13, tillstånd krävs för öppethållande efter kl. 13.30
Holland	kl. 6-22	kl. 6-22	i princip stängda förutom lokalt 12 söndagar om året samt på turistorter
Norge	inga begränsningar	inga begränsning- ar	i princip stängda förutom de 3 sista söndagar- na före jul

70 EuroCommerce 2004

Bestämmelserna om butikernas affärstider har inte harmoniserats inom EU. Olika EU-länder har således olika öppettider och de regler och begränsningar som gäller öppethållningen är ganska brokiga till sina detaljer. Sverige har de friaste öppettiderna bland EU-länderna (EU 15).

På vardagar har Sverige, Frankrike, Irland, Spanien, Danmark och Norge fria öppettider.

I praktiken håller en stor del av butikerna öppet minst en del av dagen på söndagar i Sverige, England, Irland, Portugal, Belgien, Luxemburg samt i Finland. När det gäller öppethållande på söndagar är den allmänna trenden i det övriga EU liksom också i Finland att småbutiker favoriseras. I alla fall har utvecklingen inom EU gått mot friare öppettider. Senast förläng- des öppettiderna på lördagar i Tyskland (år 2003 ).

7.2.1. Butikernas öppettider i Sverige och Estland

I Sverige avreglerades öppethållningen år 1972. Till att börja med var det närmast små när- butiker, s.k. servicebutiker, och trafikbutiker som utnyttjade möjligheten till fria öppettider men med åren har allt större butiker övergått till att ha öppet på söndagar. De längsta öppe t- tiderna har numera stormarknaderna och trafikbutikerna. Butikerna i Sverige är öppna unge- fär lika många timmar per vecka som i Finland. I Sverige liksom i Finland medför de fö r- längda öppettiderna extra kostnader för handeln på grund av att personalen skall betalas er- sättningar för kvälls- och helgarbete71 (Xxxxxxx et. al. 2 003).

De aktuella öppettiderna för dagligvaruaffärerna i Sverige framgår av tabell 14. Nästan samtliga butiker inom stadsområdena håller öppet på söndagar. Det är också vanligt att aff ä- rerna håller på vardagarna öppet längre än till kl. 18.

Tabell 14. Öppettiderna enligt butikstyp inom dagligvaruhandeln i Sverige (procentuell an- del av det totala antalet butiker i varje grupp )72

Typen av butik	Vardagar	Lördagar	Söndagar
	stängs före kl. 18 landsbygden/ städerna	stängs före kl. 18 landsbygden/ städerna	stängs före kl. 18 landsbygden/ städerna	håller stängt på söndagar landsbygden/ städerna
Stormarknader (över 2 500 m2)	0 / 0	40 / 50	40 / 50	0 / 0
Dagligvarumarknader (över 800 m2) Dagligvaruhallar (400-800m2)	7 / 0 15 / 3	54 / 42 72/ 42	54 / 44 77 / 45	0 / 4 14 / 6
Övriga dagligvarubutiker (under 400m2, ej servicebutiker)	60 / 21	87 / 56	88 / 65	44 / 0
Servicebutiker (under 250m2, långa öp- pettider)	3 / 0	11 / 6	8 / 9	1 / 0
Trafikbutiker (butiker på servicestatio- ner)	29 / 2	56 / 14	56 / 23	13 / 0

I Estland finns ingen lagstiftning om butikernas öppettider. Det ankommer på kommunerna att bestämma om öppettiderna. I praktiken får handeln själv bestämma om öppethållande. T.ex. i Tallinn håller hyperstormarknaderna i allmänhet öppet mellan kl. 8 och 23.

71 Tilläggsersättning för arbete efter kl. 18.15 är 50 %, efter kl. 20 70 %, på lördagar efter kl. 12 samt på söndagar och helgdagar 100 %

72 Xxxxxxx xx.xx. 2003. (Källa: Uppgifter om 600 butiker samlade av HUI år 2002).

7.3. Bedömningar kring regleringen om butikernas öppetti- der och avregleringen

De erfarenheter av butikernas öppethållande som hittills har gjorts kan sammanfattas enligt följande:

• Det nuvarande systemet för reglering om butikernas öppettider favoriserar små dag- ligvarubutiker vilket också har utgjort bakgrunden till de ändringar som gjorts i lag- stiftningen. Antalet butiker med en försäljningsareal på högst 400 m² har således ökat. Ur konkurrenssynvinkel är detta arrangemang där en viss kategori av butiker favorise- ras dock ägnat att snedvrida konkurrensen. Lagens syfte var å andra sidan att stärka små dagligvarubutikers verksamhetsbetingelser så att handeln inte skall koncentreras till stora butiker eller att dagligvaruhandeln i allt större utsträckning skall styras till ki- osker och servicestationer.

• Av servicesektorerna omfattas endast frisersalongerna av lagstiftningen om öppettider. Alla övriga tjänster är befriade från alla begränsningar i fråga om öppethållande och de kan i princip hålla öppet vilka tider som helst.

• Dispenser har beviljats restriktivt och oftast av turistiska skäl. Flera dispenser här- stammar dessutom ända från 1990-talets början och länsstyrelserna har förlängt deras giltighetstid.

• Dagligvaruhandeln har i huvudsak positiva erfarenheter av och åsikter om den hittill- svarande avregleringen i fråga om öppethållande på söndagar. De erfarenheter som småbutiker gjort är särskilt positiva.

• Personalen inom detaljhandeln har ökat med ca 9 000 årsverken åren 2001–2004. Det är svårt att uppskatta vilken inverkan det utvidgade öppethållandet på söndagar har haft i detta hänseende. Det kan dock konstateras att stora snabbköp har ökat i antal.

• En utvidgning av öppethållandet skulle höja graden av kapacitetsutnyttjande inom livsmedelsindustrin, förbättra industrins konkurrenskraft och minska behovet av inve- steringar under de närmaste åren. Också de små och medelstora företagen skulle lätta- re kunna få sina produkter inkluderade i affärernas sortiment när de stora butikernas relativa ställning förbättras .

• En ytterligare förlängning av öppettiderna skulle göra det ännu svårare för specialva- ruhandeln att klara sig i den hårdnande konkurrensen. Ur konsumenternas synvinkel skulle nedläggningen av specialvaruaffärer betyda mindre valmöjligheter och saknad av yrkeskunnig betjäning. Enligt företagarna i Finland vill köpmännen i allmänhet inte att öppethållningen på söndagar utvidgas ytterligare.

• En avreglering av öppettiderna för specialvaruhandeln skulle medböra problem sär- skilt för de specialvaruaffärer i köpcentra som är bundna av de maximala öppettiderna för köpcentrumen i fråga. Detta betyder ofta att affärerna går på förlust särskilt under de sena kvällstimmarna vilket minskar specialvaruaffärernas vilja att söka sig till kö p- centra och möjligheter till lönsam verksamhet där .

• Det nuvarande systemet med öppettider betraktas som svårbegripligt ur kundens syn- vinkel. Kunderna har svårt att förstå sig på öppethållningen på söndagarna på grund av att öppettiderna är kopplade till försäljningsarealen och säsongbundna begränsningar vilka baserar sig på lagstiftningen.

• Majoriteten av konsumenterna betraktar en utvidgning av öppethållningen på sönda- garna till att omfatta hela året som åtminstone ganska viktig. Konsumenterna under- stöder klart idén om utvidgad öppethållning.

• Reformen skulle dock knappast medföra någon betydande ökning av de inköp som konsumenterna gör. Det finns redan i dag så många möjligheter att göra inköp att en avreglering av söndagsöppethållandet skulle i det långa loppet innebära motsvarande minskning i försäljni ngsvolymen för vardagar. Ändringen skulle påverka konkurrens- situationen för olika typer av butiker dvs. det finns alltså sådana som skulle dra nytta av ändringen i och med att deras försäljning skulle öka men å andra sidan finns det s å- dana som skulle förlo ra.

• Av de medlemmar i Servicebranschernas fackförbund som arbetar i en affär skulle nästan hälften vilja behålla de nuvarande öppettiderna och nästan hälften skulle vilja begränsa de nuvarande öppettiderna. En tredjedel är villig att arbeta på söndagar några gånger om året och en tredjedel vill inte arbeta på söndagar alls. Öppethållande på söndagarna närmast före jul fick mest stöd hos personalen. När det gäller öppethållan- de på söndagar orsakar vården av barn och arbetsresorna minst svårigheter enligt re- spondenterna.

• Att hitta arbetskraft som vill arbeta på söndagar har inte varit något problem. De extra inkomster som söndagsarbete inbringar är en viktig inkomstkälla särskilt för sådan fastanställd personal som arbetar deltid varför det är viktigt att söndagstilläggen bibe- hålls. Det kan uppstå svårigheter att hitta yrkeskunnig arbetskraft på vissa sektorer inom specialvaruhandeln.

• Fria öppettider gör det möjligt att förbättra tillgängligheten av butikstjänster tidsmäs- sigt .

7.4. Slutsatser

Målet för den nuvarande lagen, nämligen att förbättra närbutikernas lönsamhet och konkur- renskraft jämfört med stora affärer och kiosker, har nåtts.

Dagligvaruhandeln har i princip positiva erfarenheter av och en positiv syn på den liberali- sering av öppethållningen på söndagar som skett tills vidare. Fackhandelns Förbund har fortfarande en negativ syn på det. För specialvaruhandeln har öppethållandet på söndagar visat sig vara lönsamt endast under veckorna före jul.

Det har inte varit svårt att hitta arbetskraft för öppethållni ng på söndagar. Enligt de anställda varierar de största svårigheterna med söndagsarbete allt efter livssituationen. I fråga om enspersonshushåll handlar dessa om att kunna ha ett socialt liv och i fråga om barnfamiljer om att tillbringa tid tillsammans med familjen.

Personalen inom detaljhandeln har ökat med ca 9 000 årsverken åren 2001– 2004. Det är svårt att uppskatta vilken inverkan det utvidgade öppethållandet på söndagar har haft i detta hänseende.

Det nuvarande systemet för reglering gör att en viss form av handeln alltid favoriseras. Det- ta kan inte anses motiverat ur konkurrensneutralitetssynvinkel. Lagens syfte var å andra si- dan att stärka små dagligvarubutikers verksamhetsbetingelser så att handeln inte skall ko n- centreras till stora butiker eller att dagligvaruhandeln i allt större utsträckning skall styras till kiosker och servicestationer.

De tillfrågades åsikter om öppettiderna varierar stort: en del vill ha helt fria öppettider me- dan det finns andra som vill minska öppethållandet. Inom specialvar uhandeln anser man att de nuvarande öppettiderna är tillräckliga medan aktörerna inom dagligvaruhandeln anser att det är motiverat att utvidga handeln på söndagar. Konsumenterna understöder förslaget att utvidga öppethållandet. Nästan alla parter är dock eniga om att det nuvarande systemet för öppettider är svå rbegripligt.

8. Detaljhandeln med läkemedel för egen vård

8.1. Allmänt om den finska regleringen om apoteksverk- samhet

Bestämmelserna om försäljningen av läkemedel finns i läkemedelslagen (395/1987). Enligt 1 § i läkemedelslagen avser lagen att upprätthålla och främja tryggheten i fråga om läke- medlen och deras användning samt säkerställa att läkemedel tillverkas på behörigt sätt och finns att tillgå i hela landet.

Bland de grupper av nyttigheter som är tillgängliga för konsumenterna är läkemedel en av dem som är utsatta för den strängast möjliga kontrollen. Regleringen om apoteksverksamhet anknyter till läkemedelssäkerheten. Det faktum att läkemedel säljs endast på apotek är äg- nad att minimera de risker som är förenade med läkemedel och att säkerställa att läkemedel brukas riktigt och tryggt tack vare de anvisningar och råd som apotekspersonalen ger kun- derna (57 § i läkemedelslagen). Den information om läkemedel som lämnas på apotek är av särskilt stor betydelse för användningen av läkemedel för egenvård.

Regleringen om läkemedelshandeln och läkemedelssektorn som helhet är en del av kons u- mentskyddet. Alla mediciner har sidoeffekter men undersökningarna avslöjar att konsume n- terna har ganska bristfälliga kunskaper om läkemedel och deras egenskaper. Saluföringen av läkemedel för egenvård på apotek tjänar hälsopolitiska syften också när det gäller läkeme- delsförsäljningen i dess helhet .

I Finland är drivande av apoteksrörelse en tillståndspliktig näring. Läkemedelsverket bevil- jar apotekstillstånd i enlighet med 41 § i läkemedelslagen om tillgången på läkemedel förut- sätter det. Tillstånd beviljas med andra ord enligt behov. Tillståndsinnehavaren skall ha av- lagt provisorexamen. Varje apotekare får ha endast ett apotek och tre filialapotek. Helsing- fors universitets apotek och Kuopio universitets apotek är undantag (52 § i läkemedelsl a- gen).

Det bör i landet finnas så många apotek att allmänheten om möjligt utan svårighet kan få lä- kemedel (39 § i läkemedelslagen). För närvarande har Finland i förhållande till befolk- ningsmängden det tätaste apoteksnätverket bland de nordiska länderna. I slutet av 2004 uppgick antalet apoteksfilialer till 802, av vilka 121 var belägna i köpcentra eller på var u- hus. Helsingfors universitet hade filialer inräknade totalt 17 apotek och Kuopio universitet ett apotek. Dessutom finns det ca 150 medicinskåp som lyder under apotek och som va n- ligtvis finns i anslutning till en bybutik.

År 2004 uppgick den sammanlagda omsättningen för apotek till 1 995,5 miljoner euro. Om- sättningen för universitetsapotek var 242 miljoner euro dvs. 12 procent av den totala om- sättningen för apotek. Andelen av receptbelagda mediciner av den totala försäljningen var 81 procent medan läkemedlen för egenvård hade en andel på 14 procent. Den övriga försälj- ningen svarade för 5 procent73 av den sammanlagda omsättningen. Apotekets läge och ko n- kurrensförhållandena är avgörande faktorer när det gäller ett apoteks resultat och det hur stor roll läkemedlen för egenvård spelar i resultatet. I vissa fall kan försäljningen av läke- medel för egenvård ha en avgörande betydelse för apotekets lönsamhet.

I Finland är mervärdesskatten (moms) på läkemedel 8 procent. Priset på läkemedel är de t- samma på alla apotek. I statsrådets förordning om läkemedelstaxa (1087/2002) definieras

73 Apotekarförbundet – Läkemedelsbarometer 2004.

nivån på minutförsäljningsprovision som baserar sig på partipriset på läkemedel. Universi- tetsapoteken betalar apoteksavgift till det universitet som äger apoteket och övriga apotek till staten. Detta syftar dels till att stärka små apoteks ekonomi och samtidigt till att trygga tillgången på läkemedel i hela landet. Ju större omsättning ett apotek har desto större är apo- teksavgiftens procentuella andel (0-11 %) av omsättningen. Apoteksavgiftens effekt i form av höjda läkemedelspriser är ca 7 procent. Det totala belopp som de privatägda apoteken be- talade i apoteksavgift uppgick till nästan 116 miljoner euro år 2004.

Läkemedelsfabrikens och partihandelns andel av en ”läkemedelseuro” som beräknats på ba- sis av de privata apotekens läkemedelsförsäljning var drygt 62 procent, apotekens andel knappa 24 procent och statens andel i form av moms och apoteksavgift nästan 14 procent 74.

En utredning som Läkemedelsindustrin rf låtit göra år 2003 avslöjar att på listan över länder med de lägsta partipriserna återfinns Finland på femte plats bland EU-länderna (EU-17) men på listan över länder med de högsta detaljhandelspriserna på sjätte (pris exkl. moms) respe k- tive på fjärde (pris inkl. moms)75. Utredningen avslöjar vidare att om priserna inkl. skatt ju- steras med hänsyn tagen till köpkraftsparitet ligger Finland på sjunde plats bland länder med de lägsta detaljhandelspriserna (inkl. skatt) bland EU-länderna (EU-17)76.

8.2. Regleringen om apoteksverksamhet och läkemedelsfö r- säljning i EU-länderna

Enligt den utredning som Läkemedelverket gjort i 16 europeiska länder är rådande praxis i EU-länderna att försäljningen av läkemedel är tillåten endast på apotek. Apotek har mono- pol på försäljningen av receptbelagda mediciner i samtliga EU-länder. I Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Portugal, Spanien, Sverige, Österrike och Tyskland 77 har apo- teken monopol också på försäljningen av läkemedel för egen vård. Under de senaste åren har dock försäljningsrättigheterna i fråga om vissa produkter för egenvård utvidgats bl.a. i England, Irland, Holland, Danmark, Schweiz och Norge till att omfatta vissa verksamhets- enheter inom detaljhandeln för att förbättra tillgången på mediciner, att effektivera konkur- rensen i branschen och att åstadkomma en sänkning av priset. Försäljningen regleras dock bl.a. i fråga om förpackningsstorlek och köparens ålder. Personalen i andra aff ärer än apotek får inte heller ge information om bruket av läkemedel 78. Trots att försäljningsrättigheterna för läkemedel för egenvård delvis har utvidgats säljs majoriteten av produkterna för ege n- vård fortfarande från apotek också i ovan nämnda länder. Ett undantag utgörs av Holland där 84 pr ocent av produkterna för egenvård säljs från andra ställen än apotek. Detta beror på att Holland har specialvaruaffärer som utöver hälsovårds - och skönhetsartiklar säljer även läxxxxxxx00.

8.2.1. Detaljhandeln med receptfria läkemedel i Sverige

I Sverige har det statsägda bolaget Apoteket AB monopol på detaljhandel med receptfria lä- kemedel. Det finns sammanlagt ca 800 apotek i Sverige. För att komplettera nätverket med försäljningsställen har Apoteket AB ingått ca 1 000 ombudsavtal i syfte att stödja läkeme- delsförsörjningen framför allt i glesbygden. Apoteksombuden, som finns huvudsakligen i

74 Läkemedelsbarometer 2004.

75 Yhden vuosineljänneksen hinnat 2003. IMS Consulting, Läkemedelsindustrin rf, januari 2004.

76 LTT-Tutkimus Oy: Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja tehokkuus. Helsingfors 2004.

77 Vissa läkemedel för egen vård kan under vissa förutsättningar säljas också på annat ställe än apotek i Tyskland.

78 Läkemedel säljs med kompetens, Apoteket AB, Sverige 2003.

79 LTT-Tutkimus Oy: enligt ovan

anslutning till dagligvarubutiker, säljer också ett litet sortiment receptfria läkemedel för Apoteket AB:s räkning. Förutom på apotek och hos apoteksombud kan kunderna köpa re- ceptfria mediciner också via Apoteket AB:s Internet -tjänst. Sortimentet av receptfria medi- ciner som saluförs via Int ernet är ungefär lika stort som på större apotek. Den kortaste leve- ranstiden för receptfria läkemedel är vanligtvis tre dagar. Kunden kan välja mellan olika le- veransalternativ: kunden kan få medicinerna levererade till dörren mot en extra avgift på 14 euro eller hämta medicinerna på närmaste postkontor mot en extra avgift på 4 euro eller hämta medicinerna från ett apotek eller apoteksombud utan extra kostnad80.

I Sverige har utredningsmannen i februari 2006 lagt fram ett förslag 81 om att nikotinersätt- ningspreparat skall få säljas också på annat ställe än apotek. Enligt förslaget skall det vara tillåtet att sälja preparaten på alla ställen som saluför även tobak. Lagändringen avses träda i kraft i april 2007.

8.2.2. Detaljhandeln med receptfria läkemedel i Danmark

I Danmark möjliggjordes försäljningen av vissa receptfria läkemedel utanför apotek från den 1 oktober 2001. För försäljning krävs en koncession från läkemedelstillsynsmyndighe- ten. Tillstånd till försäljning av receptfria läkemedel kan beviljas ett företag på ansökan. Tillståndet är bundet till ett försäljningsställe. En expeditionsavgift (2 680 DKK) tas ut för tillståndet och upprätthållande av tillståndet förutsätter att man betalar en årsavgift (2 680 DKK). Drygt 1 100 företag/försäljningsställen har tillst ånd att sälja mediciner. När man an- söker om tillstånd uppges namnet på den ansvarige person som ser till att verksamheten uppfyller nedanstående kriterier, som gäller

• bassortimentet,

• förvaringen av och förvaringsutrymmen för läkemedel,

• sista förbrukningsdagar för läkemedel,

• inköpsreskontra,

• hanteringen av läkemedel,

• reklamationer och avlägsnande från marknaden samt

• regler och anvisningar om hur läkemedel skall förstöras.

Läkemedelstillsynsmyndigheten i Danmark fastställer förteckningar över de preparat som kan säljas på andra ställen än apotek. Från oktober 2001 har förteckningen omfattat också preparat för nikotinersättningsvård, läkemedel mot halsont, snuva och hosta samt värkmedi- ciner. För vissa värkmediciner gäller dessutom vissa ytterligare begränsningar såsom lägre styrka och/eller mindre förpackningsstorlek samt möjligheten för en kund att endast köpa en förpackning per dygn. Försäljningsställena är skyldiga att ha ett visst minimisortiment av receptfria läkemedel. Medicinerna skall dessutom förvaras utan räckhåll för kunderna t.ex. på en hylla bakom försäljningsdisken, i ett låsbart skåp eller på annat liknande ställe. Egen betjäning är alltså inte möjlig när det gäller läkemedel. Den som köper läkemedel måste ha

80 Läkemedelsverkets utredning: Itsehoitolääkkeiden vähittäisjakelu eräissä Euroopan maissa. Hel- singfors 31.1.2005.

81 Detaljhandeln med nikotinläkemedel, SOU 22006:15, Stockholm 2006.

fyllt 15 år.82. Priset på receptfria läkemedel är i medeltal 5 – 10 procent lägre i dagligvaruaf- färerna än på apotek.

8.2.3. Detaljhandeln med receptfria läkemedel i Norge

I Norge har det varit möjligt att saluföra ett begränsat sortiment receptfria läkemedel på an- nat ställe än apotek sedan den 1 oktober 2003. Försäljningen kräver ett tillstånd från till- synsmyndigheten. Ett undantag från denna regel utgör preparat på högst 2 mg som används för nikotinavvänjning. Ett tillstånd, som är förbundet till ett försäljningsställe, att föra ett begränsat sortiment receptfria läkemedel kan beviljas ett företag som också har tillstånd att sälja livsmedel. Upprätthållande av det avgiftsbelagda tillståndet förutsätter att man betalar en årsavgift ( 1 400 NOK + kontrollavgift). Antalet försäljningsställen överstiger 5 300 av vilka största delen är dagligvarubutiker, kiosker och servicestationer. När man ansöker om tillstånd skall sökanden förbinda sig att se till att följande praxis tillämpas vid försäljnings- ställena:

• medicinerna förvaras utom räckhåll för kunderna och på ett ändamålsenligt sätt;

• icke-försäljbara läkemedel förvaras skilt från försäljbara och returneras till läkeme- delspartiaffären;

• endast en begränsad mängd läkemedel säljs till en kund och köparen skall ha fyllt 18 år;

• efterlevnaden av lagstiftningen övervakas genom interna arrangemang samt att

• försäljningsstället har ett dokumenterat system för hantering av läkemedel som skall dras bort från marknaden eller som är belagda med försäljningsförbud.

Läkemedelsövervakningsmyndigheten i Norge fastställer en förteckning över de receptfria läkemedel som kan säljas på annat ställe än apotek. Försäljningsställena är skyldiga att sal u- föra ett visst minimisortiment av receptfria läkemedel. Dessa är belagda med vissa begräns- ningar som gäller styrka, läkemedelsform och förpackningsstorlek. Mediciner får inte heller skickas per post. I fråga om värkmediciner och nässprayer får endast en förpackning per dag säljas till en och samma kund. Det är förbjudet att ge råd om valet av läkemedel, läkeme d- lets egenskaper eller användningen av läkemedlet. Om kunden frågar om råd skall denna hänvisas till apotek eller läkare.

Försäljningsställena får skaffa läkemedel endast från godkända läkemedelspartiaffärer. Det är förbjudet att göra reklam för läkemedel i affären eller i dess omedelbara närhet 83.

8.2.4. Regleringen om läkemedelsförsäljning i Estland

I Estland är försäljningen av läkemedel tillåten endast på apotek. Det krävs alltså ett tillstånd som kan beviljas en person som har avlagt högre examen i farmaci. Tillståndet är apoteks- bundet. En apoteksföreståndare skall förutom en examen i farmaci dessutom ha minst fem års arbetserfarenhet från branschen. Å andra sidan förutsätter inte ägande av ett apotek nå- gon utbildning i farmaci. Enskilda, företag samt offentliga och privata sammanslutningar kan äga apotek.

82 Läkemedelsverket: enligt ovan

83 Läkemedelsverket: enligt ovan

År 2003 fanns det 315 apotek, 103 filialapotek och 50 försäljningsställen för läkemedel i Estland. Lagstiftningen i Estland uppställer inga hinder för kedjebildning av apotek. Från år 1998 har företag i apoteksbranschen som har flera butiker börjat dominera marknaden. Så- ledes hade också Yliopiston Apteekki två butiker i Estland våren 2004, den ena finns i Tal- linn och den andra i Viljandi.

I Estland är mervärdesskatten på läkemedel 5 procent. Priset på läkemedel regleras av en förordning som anger de högsta tillåtna procentuella försäljningsprovisionerna för parti- och detaljhandeln med läkemedel. På basis av en begränsad prisjämförelse kan man konstatera att de läkemedel för egenvård som säljer bäst är ca 25-45 procent billigare i Estland jämfört med Finland84. Förpackningsstorleken för de läkemedel som saluförs i Estland är i regel mindre än för motsvarande produkt i Finland 85.

8.3. Ekonomiska verkningar av regleringen om läkemedel

Enligt en utredning som gjorts av LTT-Tutkimus Oy har regleringen om läkemedelsförsälj- ning och om detaljhandelsmonopolet för alkoholdrycker ekonomiska verkningar som är mycket lika trots att orsakerna till regleringen är olika. Liksom i fråga om detaljhandelsmo- nopolet på alkoholdrycker är också regleringen om läkemedelsförsäljning förenad med drag som är ägnade att snedvrida konkurrensen. För en stor del av kunderna har apotekets läge betydelse med tanke på valet av dagligvaruaffär där de vill handla. Att tillåta försäljning av läkemedel för egenvård i dagligvaruaffärer skulle lösa problemet endast delvis eftersom lä- kemedelsförsäljningen till största delen handlar om receptbelagda preparat. Försäljningen av läkemedel för egenvård skulle öka försäljningen för dagligvaruaffärer och, beroende på konkurrenssituationen, eventuellt också lönsamheten. I och med reformen skulle kundbetj ä- ningen bli bättre och troligtvis skulle priset på de läkemedel för egenvård som säljs i dagli g- varubutiker sjunka tack vare den ökande konkurrensen. De sysselsättningsmässiga effekter- na av en eventuell utvidgning av försäljningen av läkemedel för egenvård uppskattas vara små86.

Synpunkter på detaljhandeln med läkemedel för egenvård

Apoteksbranschen har framhållit att apotek saluför ca ett tusen preparat av läkemedel för egenvård som innehåller sammanlagt 117 olika verkande ämnen. Ett dylikt sortiment är möjligt eftersom att läkemedel expedieras på apotek av yrkesutbildad person med kunskaper i farmaci. Medborgarna är nöjda med tillgången till apoteksservice och en utvidgning av försäljningen av läkemedel skulle äventyra verksamheten för vissa apotek. Å andra sidan hänger inte framtiden för en enda dagligvaruaffär på försäljningen av läkemedel. Eftersom det är fråga om hälsovårdsprodukter bör användningen av mediciner vara begränsad till fö- rebyggande eller behandling av en sjukdom. På apotek uppskattar man behovet av medicin tillsammans med kunden, ger råd om rätt behandling eller hänvisas kunden vid behov till lä- kare. Denna uppgift kan inte överlåtas till en person som sitter i kassan i en dagligvaruaffär. Det är fråga om en grupp produkter för vilkas del maximering av försäljningen inte är fören- ligt med samhällets intresse .

I social- och hälsovårdsministeriets riktlinjer ”Läkemedelspolitiken 2010” från 2003 konst a- teras bl.a. att en tillräcklig tillgång på läkemedel regionalt tryggas genom ett apotekssystem av den nuvarande typen. Försäljningen av läkemedel, också läkemedel för egenvård, sker också fortsättningsvis från apotek. Målet är att kostnaderna för läkemedel sänks genom att

84 Apotekarförbundet 2003.

85 LTT-Tutkimus Oy: enligt ovan

86 LTT-Tutkimus Oy: enligt ovan

apoteksavgiften slopas och att apotekens täckningsbidrag för denna del minskas särskilt när det gäller de dyraste medicinerna

I en utredning om läkemedel för egenvård som Läkemedelsverket publicerat i januari 2005 konstateras att den ur säkerhetssynpunkt mest problematiska gruppen läkemedel för ege n- vård utgörs av smärtstillande preparat. Den parallella användningen av receptfria smärt- stillande medel och influensamediciner samt receptbelagda smärtstillande medel utgör i da- gens läge ett betydande problem ur läkemedelssäkerhetens synvinkel. Enligt Läkemedels- verket skulle försäljningen av läkemedel för egenvård i dagligvarubutiker öka marknadsfö- ringen av och utbudet på läkemedel. Samtidigt skulle användningen av läkemedel i onödan och missbruk av läkemedel öka. Dessutom skulle behandlingen av fall som beror på ett fel i produkten kunna försvåras.

Dagligvaruhandeln å sin sida har framfört flera synpunkter som talar för en avreglering av försäljningen av läkemedel för egenvård, t.ex. att tillgången på läkemedel skulle förbättras eftersom dagligvaruhandelns distributionsnät är tät, att priserna på läkemedel skulle sjunka och att konsumenten skulle spara tid om det vore möjligt att köpa läkemedlen samtidigt när man gör sina andra inköp. Som andra argument som talar för en avreglering har dessutom framförts bättre möjligheter att ha kvar butikerna i glesbygden, ökande konkurrens samt ökad försäljning och avkastning för sektorn. Enligt dagligvaruhandelns åsikt är det närmast fråga om upphävande av sådana regler som begränsar konkurrensen. Representanterna för dagligvaruhandeln har konstaterat vidare att preparaten för egenvård är självbetjäningsvaror också på apotek och reformen skulle inte för denna del ändra situationen med tanke på ko n- sumentens säkerhet. Samma instans har också demonstrerat beredskap för nödvändiga åt- gärder i syfte att öka läkemedelssäkerheten.

Ändring av läkemedelslagen

Efter att läkemedelslagen (395/1987) ändrats genom en lag som trätt i kraft den 1 februari 2006 (22/2006) har situationen i fråga om läkemedel för egenvård ändrats något. För att stödja och underlätta beslutet att sluta röka får preparat som är avsedda för egenvård vid be- handling av nikotinberoende säljas till personer som fyllt 18 år förutom på apotek dessutom i butiker, kiosker och på servicestationer. Försäljningen kräver tillstånd. Tillståndet beviljas av den kommun där försäljningsstället är beläget. Prissättningen av nikotinpreparat är fri liksom även prissättningen av andra varor som säljs i detaljhandeln. Också de nikotinprepa- rat som säljs på apotek kan prissättas fritt. I samband med att riksdagen antog lagförsl aget godkände den också två uttalanden. I det ena förutsätter riksdagen att regeringen tillsätter en uppföljningsgrupp med uppgift att följa och bedöma effekterna av utvidgningen av försälj- ningsrätten för nikotinpreparat i praktiken. Därvid skall särskild uppmärksamhet fästas vid distributionen och övervakningen samt de totala effekterna av ändringen.

8.4. Slutsatser

Avsikten med läkemedelslagen är att upprätthålla och främja tryggheten i fråga om läke- medlen och deras användning samt säkerställa att läkemedel tillverkas på behörigt sätt och finns att tillgå i hela landet. Läkemedel indelas i receptbelagda läkemedel och läkemedel för egenvård dvs. receptfria läkemedel. I vissa länder, t.ex. Norge och Danmark, är det tillåtet att sälja läkemedel för egenvård förutom på apotek också delvis i vissa detaljhandelsenheter. I Finland har läkemedelslagen ändrats så att försäljning av preparat för egenvård som är av- sedda för behandling av nikotinberoende är tillåten i de detaljhandelsbutiker som säljer to- bak på basis av ett tillstånd som beviljas av den kommun i vilken försäljningsstället är bel ä- get.

I de områden där det inte finns några apotek eller filialapotek kan det finnas skäl att förbätt- ra tillgången på läkemedel för egen vård. Utvecklingsbehoven kommer att utredas av social- och hälsovårdsministeriets arbetsgrupp som också i övrigt skall utreda möjligheterna att ut- veckla det nuvarande apoteksbaserade systemet för distributionen av läkemedel. Genom uppföljning av effekterna av de utvidgade rättigheterna att sälja nikotinpreparat fås dessut- om information om hur försäljningen av nikotinpreparat har förverkligats och vilka event u- ella för- och nackdelar utvidgningen av försäljningen av dessa utanför apotek har haft. Ar- betsgruppens mandattid löper ut den 28 februari 2007.

9. Svaga alkoholdrycker

9.1. Nuläge

9.1.1. Försäljningen av alkoholdrycker och regleringen om den i Finland

Bestämmelserna om detaljhandel med och utskänkning av alkoholdrycker finns i alkoholla- gen (1143/1994). Enligt 1 § i alkohollagen är syftet med lagen att genom styrning av alko- holkonsumtionen förebygga de samhälleliga, sociala och medicinska skadeverkningarna av alkoholhaltiga ämnen.

Enligt 8 § i alkohollagen krävs inget tillstånd för kommersiell import av alkoholdrycker men enligt 11 § skall en näringsidkare som för kommersiella ändamål importerar alkoholdrycker eller sprit innan han inleder importen anmäla detta till Social- och hälsovårdens produkttill- synscentral. Enligt 27 § krävs ett tillstånd av Pro dukttillsynscentralen för partiförsäljning av alkoholdrycker och sprit.

Enligt 13 och 14 § i alkohollagen har det statsägda alkoholbolaget ensamrätt till detaljhan- deln med alkoholdrycker, med två undantag. Länsstyrelsen kan bevilja detaljhandelstillstånd för detaljhandel med genom jäsning tillverkade alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 vo- lymprocent etylalkohol. Länsstyrelsen kan vidare bevilja tillverkaren tillstånd till detaljhan- del med alkoholdrycker som framställts genom jäsning och som innehåller högst 13 volym- procent etylalkohol. Länsstyrelserna beviljar också tillstånd till servering av alkoholdrycker och sprit och godkänner alkoholbolagets försäljningsställen och ställen för överlåtelse av al- kohol. Produkttillsynscentralen och länsstyrelserna övervakar försäljningen och serveringen av alkohol och sprit.

Detaljhandeln med alkoholdrycker är således en tillståndspliktig näring. Verksamhetsidkan- det regleras genom alkohollagen och de förordningar som utfärdats med stöd av den. Typis- ka innehavare av detaljhandelstillstånd i fråga om alkoholdrycker är dagligvarubutiker, ki- osker och servicestationer vilka säljer öl, cider, vin andra alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 procent alkohol och som har tillverkats genom jäsning. Tillståndsinnehavarna förutsätts följa t.ex. följande regler :

• Det är tillåtet att sälja alkoholdrycker mellan kl. 7 och 21 när försäljningsstället får hållas öppet för allmänheten. Alkoholdrycker får säljas endast till personer som har fyllt 18 år. Alkoholdrycker får inte säljas till berusade personer, personer som upptr ä- der störande eller för förmedling till andra. Det primära ansvaret för övervakningen av detaljhandeln vilar hos den som innehar detaljhandelstillstånd. Försäljningen skall ske under överinseende av en person som är minst 18 år .

• Detaljhandelstillståndet kan utan ersättning annulleras antingen för en bestämd tid el- ler permanent på grund av en allvarlig eller upprepad förseelse eller om det inte längre anses finnas förutsättningar för tillstånd eller om tillståndsinnehavaren har förlorat sin tillförlitlighet.

Statsrådet har i sitt principbeslut av den 9 oktober 2003 fastställt målen för minskning av de skadliga effekterna av alkohol för de kommande åren. När det gäller distributionen är de mest betydande målen följande:

• Det primära målet för offentliga maktens åtgärder i anslutning till alkohol är att före- bygga och minska alkoholens skadliga effekter,

• ministerierna skall, innan några beslut som inverkar på alkoholpolitiken fattas, se till att det görs en bedömning av de sociala och hälsomässiga konsekvenserna och

• det statsägda alkoholbolaget skall också i fortsättningen i enlighet med alkohollagen inneha ensamrätt till försäljning av alkoholdrycker.

Regeringens alkoholpolitiska riktlinjer baserar sig bl.a. på de slutsatser som har dragits i oli- ka internationella undersökningar.

Effekten av alkoholpolitiska metoder har behandlats i en internationell metaanalys (Babor et al: Alcohol – no ordinary commodity, 2003). Enligt analysen är ett detaljhandelsmonopol på alkoholdrycker ett effektivt sätt att minska alkoholkonsumtionen, dess negativa effekter och de kostnader som alkohol medför för samhället. Metoder som har lika stor effekt är t.ex. al- koholskatten, åldersgränserna och nedsatta promillegränser i trafiken. Nästan lika stor effekt har inskränkningar i försäljningstiderna och tätheten av försäljningsställen.

Om detaljhandelsmonopolet slopades skulle detta enligt analysen leda till ökad alkoholko n- sumtion och ökade negativa effekter. En utvidgning av detaljhandeln med vin skulle enligt undersökningarna öka alkoholkonsumtionen och alkoholproblemen hos barn och unga87.

De viktigaste grunderna för att alkoholmonopolet anses ha positiva effekter är:

• Det relativa antal butiker som monopolet har är litet.

• Öppettiderna för dessa butiker är begränsade.

• Monopolet har inte något privat vinstintresse att öka försäljningen.

Samma slutsatser ingår också i en publikation av WHO från år 2004: ”The Global Status Report : Alcohol Policy”(s. 16).

9.1.2. Marknaden för alkoholdrycker i Finland

Antalet minutförsäljningsställen för alkoholdrycker var den 31 mars 2005 följande (inom parentes siffran för 2002):

Alkobutiker	321	(299)
- överlåtelseplatser	141	(144)
Övriga minutförsäljningsställen	6 824	(6 996)

Antalet butiker som ägs av Alko Oy har under de senaste åren ökat med knappa tio per år. Nya butiker har öppnats i tillväxtcentra men också på mindre orter. Befintliga butiker har också flyttats till platser med bättre läge med tanke på kommersen. För närvarande täcker

87 Xxxxx et al: Alcohol – No ordinary commodity, 2003.

nätverket av Alkobutiker hela landet. Ca 80 procent av finländarna bor på mindre än fem ki- lometers avstånd från närmaste Alkobutik eller överlåtelseplats.

År 2004 var den totala alkoholkonsumtionen i Finland 10,3 liter ren alkohol per invånare. År 2004 ökade totalkonsumtionen kraftigt i och med att införseln i samband med resor av- regl erades från den 1 januari 2004 och att alkoholskatterna sänktes till följd av detta den 1 mars 2004. Den införsel av alkohol av resenärer som tillhör den icke -statistikförda konsum- tionen ökade särskilt efter att Estland blivit medlem av Europeiska unionen den 1 maj 2004 .

I tabell 15 presenteras utvecklingen av totalkonsumtionen under de senaste åren.

Tabell 15. Alkoholförbrukning per invånare 2000–2004 uttryckt som 100-procentig alkohol

	2000	200 1	2002	2003	2004
Statistikförd konsum- tion	7,0	7,3	7,6	7,7	8,2
Icke-statistikförd ko n- sumtion	1,8	1,7	1,7	1,7	2,1
Totalkonsumtion	8,8	9,0	9,3	9,4	10,3

Alkoholkonsumtionen år 2004 (uttryckt som 100-procentig alkohol) enligt distributionska- nal:

Alkobutiker	43,9 %
Detaljhandelsställen (dagligvarubutiker)	39,4 %
Restauranger	16,7 %

Förra året låg tyngdpunkten i den statistikförda konsumtionen av alkohol på starka alkoho l- drycker. Också försäljningen av öl ökade. Däremot visade försäljningen av vin, cider och long drink-drycker en något sjunkande trend. Den ökade försäljningen av öl förra året kan bero på att dagligvaruhandeln sänkte ölpriset klart för att hindra alltför stor införsel i sam- band med resor. Skälet till att försäljningen av starka alkoho ldrycker ökade kan vara att den sänkning av alkoholskatten som trädde i kraft den 1 mars 2004 gällde uttryckligen starka drycker.

Tusen liter

20 000

18 000

16 000

14 000

12 000

10 000

Mellanöl

Starka drycker

Lätt- viner

Cider

8 000

6 000

4 000

2 000

0

68 70 72 74 76 78 80 82 84 86 88 90 92 94 96 98 00 02 04e

Starköl

Long drink

Stark- viner

Diagram 1. Konsumtionen av alkoholdrycker per produktgrupp uttryckt som 100-procentig alkohol 1968–200488

Uppföljningen av den statistikförda konsumtionen av alkoholdrycker (uttryckt som ren al- kohol) har närmast att göra med uppföljningen och förebyggandet av alkoholens negativa effekter och statistikföringen har därför inte något direkt samband med uppföljningen av verksamhetsbetingelserna.

I tabell 16 beskrivs distributionen av alkoholdrycker utgående från värdet av försäljningen. Diagram 2 presenterar försäljningen av alkoholdrycker via olika distributionskanaler ut- tryckt både som 100 -procentig alkohol och i euro.

88 Källor: Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral; Stakes.

Tabell 16. Värdet av försäljningen och marknadsandelen av alkoholdrycker enligt det totala värdet på försäljningen 2003 och 200489

	2003	2004* miljoner euro 1 210	Andel av alkohol- markna- den utg. från to- talvärdet på för- säljn. 2004 31,5 %	Ändring (%) i
	miljoner			marknadsandelen
	euro			2003/2004
Alko Oy	1 364			-1,2
Detaljhandeln	1 368	1 250	32,5 %	-0,2
Utskänkningsställena	1 444	1 383	36,0 %	+1,4
Sammanlagt	4 176	3 843	100,0 %

MuuMuu vähittäis-vähittäis-

myyntimyynti

Annan minut-

som 100-procentig alkohol

AnniskeluAnniskelu

100100 %% alkoholinaalkoholina

euroinaeuroina

MuuMuu vähittäis

myyntimyynti

i euro

minut- försäljning

33 %

Annan -

Utskänkning

35 %

Utskänkning

AnniskelAnniskel

17 %

försäljning

39 %

Alko Oy 44 %

Alko Oy 32 %

Diagram 2. Försäljningen av alkoholdrycker via olika distributionskanaler

Till följd av de ändringar i omgivningen som skedde år 2004, särskilt sänkningen av skatten på alkoholdrycker, minskade värdet på försäljningen av alkoholdrycker även om mängden alkohol som såldes i Finland ökade. Värdet på försäljningen av alkohol via samtliga distri- butionskanaler minskade. Mätt enligt värdet på försäljningen minskade Alkos och den övr i- ga detaljhandelns andel av försäljningen och utskänkningens andel ökade. Orsaken till detta var att den sänkta alkoholskatten hade mindre effekt på utskänkningspriset än på detaljhan- delspriset varför utskänkningens relativa andel av värdet på försäljningen ökade i förhållan- de till övriga distributionskanaler.

”Annan minutförsäljning” i tabellen och diagrammet avser försäljningen inom dagligvar u- handeln samt från kiosker och servicestationer. Enligt AC Xxxxxxxx uppskattning svarade

89 Källa: Social- och hälsovårdens produkttillsynscentral

* förhandsuppgift

försäljningen av alkoholdrycker för ca 7 procent av den totala försäljningen för dagligvar u- butikerna år 2003.

För småbutikerna har försäljningen av alkoholdrycker en klart större betydelse och alkoho l- dryckernas andel av försäljningen är större än för stora butiker 90. Andelarna för olika typer av butiker var följande 91:

hyperstormarknader ca 4 %

supermarknader, stora 5–7 %

supermarknader, små 6–7 %

snabbköp 10– 11 %

9.2. Regleringen om försäljning av alkoholdrycker i EU- länderna

9.2.1. Allmänt

Den europeiska unionen är till grunden en ekonomisk gemenskap som inte har några befo- genheter att reglera eller harmonisera lagstiftningen om hälsopolitik. Av denna anledning har EU små befogenheter när det gäller problem i anslutning till samhälleliga och hälsopoli- tiska problem. Rådet och parlamentet har dock under de senaste åren godkänt vissa hälsopo- litiska program samt antagit vissa rekommendationer (som är inte bindande för medlemssta- terna) som också rör alkoholpolitiken. Rekommendationerna har gällt reklamen för alkohol, rattfylleri och särskilt konsumtionen av alkohol hos minderåriga. Användningen av medel av den sistnämnda typen har sålunda ökat i många EU-länder. EU har också ingripit i alko- holbeskattningen och tagit en allmän harmonisering av mervärdesskatt som utgångspunkt.

Det hur försäljningen av alkohol har organiserats varierar något från medlemsstat till me d- lemsstat. Av tabell 17 framgår kontrollsystemen för detaljhandeln med alkoholdrycker i EU- och EES-länderna.

90 År 2004 skedde betydande ändringar i de ömsesidiga marknadsandelarna för aktörerna inom de- taljhandeln med alkoholdrycker. Stora dagligvarubutikskedjor ökade sin andel av volymen för alko- holförsäljningen till följd av en stenhård priskonkurrens i fråga om öl. Inom dagligvarusektorn mins- kade fö rsäljningen av öl från små butiker, livsmedelskiosker och servicestationer. Försäljningen av drycker som long drink och cider minskade inom hela dagligvaruhandeln .

91 A.C. Nielsen. Uppskattning baserad på Scan Track –undersökningen.

Tabell 17. Kontrollsystemen för detaljhandeln med alkoholdrycker i EU (B=öl, W=vin, S=brännvin) 92.

Land	statligt monopol	försäljningstillstånd	inget försäljning s- tillstånd
Österrike			B, W, S
Belgien		B, W, S
Danmark			B, W, S
Frankrike		B, W, S
Tyskland			B, W, S
Grekland		B, W, S
Irland		B, W, S
Italien		B, W, S
Luxemburg		B, W, S
Holland		B, W, S
Norge Portugal	W, S	B	B, W, S
Spanien			B, W, S
England		B, W, S
Sverige	W, S	B
Finland	W, S	B
Estland			B, W, S

Även om det krävs ett tillstånd till försäljning av alkohol i de flesta EU-länder, saluförs al- koholdrycker i allmänhet i alla livsmedelsbutiker93. Särskilda begränsningar av försäljning- en har införts t.ex. i fråga om servicestationer.

I fråga om alkohol har endast Finland, Norge, Island och Sverige ett detaljhandelsmonopol av folkhälsoskäl. Med tanke på gemenskapsrätten utgör monopolen ett undantag från princ i- pen för fri konkurrens. Förhållandet mellan det svenska monopolet och gemenskapsrätten behandlades vid Europeiska gemenskapernas domstol i det s.k. Xxxxxxx-xxxxxx (C-189/95) då domstolen konstaterade att det svenska monopolet som grundade sig på folkhälsoskäl inte stred mot gemenskapslagstiftningen.

9.2.2. Försäljningen av alkoholdrycker och regleringen om den i Sverige

Tillverkningen och importen av samt partihandeln med alkohol är tillståndspliktiga näringar i Sverige på samma sätt som i Finland. I Sverige svarar det statsägda Systembolaget AB för minutförsäljningen av alkoholdrycker. Bolaget har också rätt att idka partihandel med alko- holdrycker men i motsats till Finland får inte det svenska Systembolaget importera alkoho l- drycker. Systembolaget har allt som allt 425 butiker (år 2004) och utöver detta har Sverige 590 leveransställen för alkoholdrycker. De är belägna på sådana orter i glesbygden som sak- nar systembutik.

92 Källa: European Confederation of Spirits Producers (CEPS) 2000.

93 Holland och Irland utgör undantag. I Holland är försäljningen av starka alkoholdrycker tillåten en- dast från specialbutiker och i fråga om Irland favoriseras utskänkningsställen på bekostnad av detalj- handelsbutiker.

Monopolet på försäljningen av det milda ölet (det s.k. folkölet, styrka 3,5 volymprocent) har slopats. Inget tillstånd krävs för försäljning av milt öl i Sverige. Försäljningsstället måste dock ha tillstånd att sälja livsmedel, vilket det också skall göra. Det totala antalet dylika fö r- säljningsställen i Sverige ca 10 000. Även i Sverige är man bekymrade över de minderårigas alkoholkonsumtion. I samband med denna debatt har bl.a. också på tanken att man i Sverige skulle kunna kräva tillstånd för försäljning av milt öl (Svaton 2004) väckts. Som skäl har an- förts att även om försäljningen av öl sker på ett kontrollerat och ansvarsfullt sätt i ca 4 000 livsmedelbutiker i Sverige, skulle det finnas behov av försäljningstillstånd och samman- hängande kontroll i fråga om ca 6 000 försäljningsställen.

9.2.3. Försäljningen av alkoholdrycker och regleringen om den i Estland

Den nya alkohollagen trädde i kraft i Estland år 2002. Lagen om påförande av accis på al- kohol, tobak och bränslen å sin sida stiftades år 2003. Inom statsförvaltningen är det jord- bruksministeriet som ansvarar för registret över alkoholprodukter och följer utvecklingen av marknaden. Finansministeriet har en central roll när det gäller nivån på accis. Kampen mot den gråa marknaden, där alkoholbeskattningen har en stor roll, styr långt den alkoholpolitik som Estland bedriver. Tullverket som lyder under finansministeriet uppbär accisen på alko- hol, beviljar tillstånd för tillverkning och import samt övervakar verksamheten hos företag som fått tillstånd. Ekonomiministeriet upprätthåller registret över företag som måste ha till- stånd. Dylika är tillverkare, partihandlare och importörer men inte detaljhandlare. Det est- niska konsumentskyddsverket (Tarbijakaitseamet) övervakar detaljhandeln i dess helhet och restaurangerna för alkoholens och tobakens del. Social- och hälsovårdsministeriet har hand om den folkhälsomässiga aspekten. Ministeriet har inte hållit sig framme eller verkat aktivt i alkoholfrågor. Ministeriets arbete för bekämpning av de negativa effekterna av rusmedels- bruk har koncentrerats på narkotikabruk. (Korolainen 2003)

Det finns inte något riksomfattande register över de minuthandelsbutiker som säljer alko- holdrycker. Detaljhandeln med alkohol kräver dock ett tillstånd av kommunala myndigheter. Kommunerna beslutar också om de tider på vilka försäljningen är tillåten och vilka varierar kommunvis. Priset på försäljningstillstånd som beviljas av kommunen påverkas av tillstån- dets omfattning samt under hur lång tid försäljningen är tillåten. Det är förbjudet att sälja al- kohol till personer under 18 år .

I praktiken säljs alkoholdrycker i nästan samtliga livsmedelsbutiker i Estland. Dessutom finns det specialbutiker för alkoholdrycker och alkohol säljas också från kiosker och butiker på servicestationer. Försäljningen från kiosker har dock delvis begränsats i många kommu- ner. Under den senaste tiden har man dock i offentligheten också diskuterat huruvida fö r- säljningen av alkohol från servicestationer bör begränsas på något sätt. Några beslut har dock inte ännu fattats i frågan. För ögonblicket är antalet verksamhetsställen som säljer al- kohol i Estland knappa 2 400.

9.3. Debatten kring den framtida regleringen beträffande al- koholförsäljning

9.3.1. Möjligheten att tillåta försäljning av svaga alkoholdrycker i dagligva- rubutiker

Från dagligvaruhandelns sida har det föreslagits att försäljningen av svaga alkoholdrycker (högst 22 % volymprocent alkohol) eller icke-mousserande viner (högst 15 % volym procent alkohol) skall tillåtas i dagligvarubutikerna.

Den partiella avregleringen har motiverats med att detaljhandelsmonopolet på alkoho l- drycker strider mot principen om näringsfrihet. Lindringen av regleringen har dessutom mo- tiverats med finländarnas vilja att köpa svaga alkoholdrycker i livsmedelsbutikerna, möjli g- heten att effektivt kunna konkurrera med införseln av alkoholdrycker och särskit starköl i samband med resor, bättre kundservice inom dagligvaruhandeln och ökad lönsamhet särskilt för närbutikerna, tryggandet av existensen av ett butiksnätverk samt minskning av tillväxten hos den grå ekonomin.

Rent ekonomiskt sett skulle en avveckling av detaljhandelsmonopolet på alkohol ha liknan- de verkningar som slopandet av andra monopol. Avvecklingen av monopolet skulle leda till en sänkning av den allmänna prisnivån samt en förbättring av varuutbudet. När det gäller alkohol bör man naturligtvis komma ihåg att i motsats till ”normala” produkter är dessa fak- torer ett medvetet mål bakom existensen av detaljhandelsmonopolet. En avreglering av fö r- säljningen skulle leda till förbättrad kundservice hos dagligvarubutikerna.

En lagstiftning som den nuvarande alkohollagstiftningen har en konkurrenssnedvridande ef- fekt. Som konstaterades ovan har tillgången på alkohol och Alkobutikernas läge en stor be- tydelse för de val som människorna träffar i fråga om dagligvaruinköp. Bland annat Cit y- market i Helsingfors Östra centrum uppskattade att antalet kunder har ökat med 5-10 pro- cent 94 tack vare den dragningskraft som Alkobutiken utövar. Enligt AC Nielsens undersö k- ning ökade försäljningen i genomsnitt 8,1 procent mer för de daglivarubutiker som var be- lägna i omedelbar närhet av en Alkobutik och 5,5 procent mer för de butiker som var beläg- na inom verkningsområdet för en Alkobutik jämfört med den allmänna utvecklingen av fö r- säljningen i landet.95 Beslutet om var Alkobutiken skall vara belägen påverkar således direkt konkurrensläget inom dagligvaruhandeln. En liberalisering av försäljningen av svaga alko- holdrycker skulle för sin del bidra till en eliminering av konkurrensproblemet. En utvidgad möjlighet till försäljning av alkoholdrycker också för andra butiker än Alkobutiker skulle bidra till bibehållandet av nätverket av närbutiker tack vare bibehållen köpkraft för annan handel. Alkobutikerna är i regel placerade i anslutning till stora affärer antingen inom ett köpcentrum eller inom själva affären. En liberalisering av försäljningen av alkoholdrycker skulle betyda en relativt sett större ökning av omsättningen för små butiker än för stora buti- ker.

En liberalisering av minutförsäljningen skulle troligtvis också inverka positivt på lönsamhe- ten för åtminstone några dagligvarubutiker. I praktiken skulle ju en del av den nuvarande omsättningen för Alko i samband med liberaliseringen flyttas över till dagligvarubutikerna.

Det är svårt att uppskatta verkningarna av en potentiell ändring av detta slag på den totala sysselsättningen inom handeln. Eventuell försäljning av svaga alkoholdrycker i dagligvar u- butiker skulle betyda att det behövdes extra butikspersonal men också mer personal inom handelns förvaltnings-, lagrings - och logistiksektorer. Samtidigt skulle också behovet av ar- betskraft hos de nuvarande Alkobutikerna minska varför den sysselsättningsmässiga effe k- ten av reformen kan uppskattas vara neutral.

En liberalisering av detaljhandeln med svaga alkoholdrycker skulle troligtvis ha verkningar för små dagligvarubutiker eftersom alkoholen, åtminstone för närvarande, har en större fö r- säljningsmässig betydelse för småbutikerna än för de stora butikerna. En liberalisering av

94 Mietojen alkoholijuomien ja itsehoitolääkkeiden sisällyttäminen päivittäistavarakaupan vali- koimiin. Spåre Consulting 5/2003.

95 AC Nielsen: Alkon myymälän vaikutus ympäristönsä päivittäistavaramyyntiin, 9.11.2005

försäljningen skulle göra att småbutiker inte försvinner i samma takt som förut dvs. den s.k. strukturomvandlingen av handeln skulle gå långsammare.96

De anställda inom handeln råkar ut för hot eller våld oftast i sådana småbutiker, kiosker och servicestationer där det i regel arbetar endast en anställd per arbetsskift. En liberalisering av försäljningen av alkohol skulle förutsätta att de anställdas säkerhet kan garanteras på ett ef- fektivt sätt. I samband med detta bör man också bedöma hur försäljningen av alkohol kan ordnas vid sådana försäljningsställen där det finns endast en anställd per arbetsskift .

Försäljningen av alkohol kräver gediget yrkeskunnande. Om rätten att sälja alkohol utvidga- des till att omfatta även dagligvaruhandeln skulle det vara nödvändigt att säkerställa att den personal som säljer alkohol har tillräckliga yrkeskunskaper i detta hänseende.

9.3.2. Konsumenternas syn

Konsumenterna vill inte att starka alkoholdrycker säljs i livsmedelsbutiker och de vill inte heller att försäljningen av mellanöl i livsmedelsbutiker upphör. När det gäller vin varierar resultaten av gallupundersökningen något beroende på hur frågan har ställts. Numera vill ca 50 procent 97 av konsumenterna köpa sitt vin i livsmedelsbutiken.

Anhängarna av liberaliseringen av svaga viner var som flest åren 1998 och 1999 då ca 74 procent var för liberaliseringen. Efter år 2000 har åsikterna börjat åter ändras i den riktning som de hade i slutet på 80-talet.

	3				2	2	4					2
	3			2	3	3						3
	3				2	3	3					4
	3				2		1				3	2
		4				2		1			3	2
	4				2		2	3 2
		5				2			3	2 2
		4				2				1 2 2
		5					2		2	2 2
	3				2	1	3 2
	3				2		1				3	2
	3			3			3	3				3
	2		2	1						4		3

2005

2004

2003

2002

2001

2000

1999

1998

1997

1994

1993

1992

0 10 20 30 40 V50i- 60 70 80 90 100

1989

Alla livsmedelsbutiker Kan inte säga

Bör inte säljas alls

Med tillstånd från myndighet

Endast Alkobutiker

Viner

Diagram 3. Konsumenternas uppfattning om var man bör kunna köpa vin (4/2005), uttryckt som procentandelar

96 Baserat på LTT-tutkimus Oy:s rapport ”Vähittäiskaupan kansainvälistyminen ja tehokkuus - case päivittäistavarakauppa”.

97 Stakes - TNS-Gallup 1/2005: 48 % av respondenterna var för försäljning av vin i livsmedelsbut iker Dagligvaruhandel rf - TNS Gallup 4/2005: 52 % av respondenterna var för försäljning av vin i livs- medelsbutiker

9.3.3. Social- och hälsovårdsministeriets syn

Den tillståndspliktiga försäljningen av alkoholdrycker som innehåller högst 4,7 volympro- cent alkohol på knappa 7 000 försäljningsställen och försäljningen av andra alkoholdrycker i ca 320 butiker som ägs av Alko Oy samt från 140 leveransställen baserar sig på alkoholla- garna från 1968 och 1994. För närvarande går nästan 100 procent av vin och alkoholhaltig läsk och 100 procent av de starka alkoholdr ycker som säljs inom detaljhandeln via Alko.

Regleringen beträffande försäljningsrättigheterna till alkoholdrycker har å ena sidan alko- holpolitiska och å andra sidan konsument- och näringspolitiska verkningar. Försäljningsar- rangemangen har också aspekter som har att göra med grundlagen och samfundsrätten. En utvidgning av rätten att få sälja alkoholdrycker har krävts t.ex. på näringspolitiska och ko n- sumentpolitiska grunder. Ur konsumenternas och medborgarnas synvinkel är det fråga om två slags, delvis motstridiga, behov: Tillgången på alkohol är en positiv sak för de flesta, men olika slags olägenheter som ansluter sig till alkoholen – åtminstone de som gäller barn och skattemedel – är något negativt. Det utökade utbudet av alkoholdrycker skulle å sin sida öka handelns produktivitet och volym. Denna fördel skulle bekostas av det övriga samhället i form av ökade alkoholbetingade skadeverkningar och ökade social- och hälsovårdsutgifter.

Politiskt sett är det alltså sist och slutligen fråga om hur stora skadeverkningar av alkoholen samhället är berett att tåla. Om försäljningsrättigheterna utökas, förbättras tillgången på al- kohol och alkoholens skadeverkningar kommer att öka allt enligt dagens vetande. Det är s å- lunda mycket tvivelaktigt huruvida det ur samhällspolitisk synvinkel vore klokt att efterstr ä- va bättre konkurrenskraft för handeln eller hela landet genom ökad försäljning av alkohol till befolkningen. En ökning av alkoholskadorna t.ex. hos befolkningen i arbetsför ålder in- verkar negativt på landets konkur renskraft eftersom de alkoholbetingade dödsorsakerna re- dan nu är den vanligaste dödsorsaken bland personer under 40 år och den näst vanligaste dödsorsaken bland befolkningen i arbetsför ålder.

En eventuell ändring av den nuvarande situationen är förenad med flera osäkerhetsfaktorer. Om rätten att sälja svaga viner eller svaga alkoholdrycker utvidgades, skulle de mest bet y- delsefulla ändringarna med tanke på målen för alkohollagen bli att tillgången på alkohol skulle vara mångdubbelt lättare än nuförtiden och att hela monopolsystemet slopades.

Även om syftet är att utöka försäljningsrättigheterna i fråga om vitt och rött vin, vilka be- traktas som måltidsdrycker, skulle i praktiken också försäljningen av samtliga sådana alko- holdrycker med samma eller nästan samma alkoholhalt som konsumeras endast i berus- ningssyfte också öka. Också försäljningen av färgstark, kolsyrad, alkoholhaltig läsk skulle omfattas av de nya försäljningsrättigheterna eftersom produkterna i fråga kan tillverkas i 12–15 volymprocents styrka och på vinbas.

Försäljningsrättigheterna i fråga om vin och andra alkoholdrycker kan inte heller i praktiken begränsas endast till dagligvarubutikerna utan det skall också i fortsättningen vara möjligt att sälja dessa också på servicestationer och i kiosker. Slutresultatet skulle bli att alkoholhal- ten i de drycker som omfattas av tillståndsplikt skulle tredubblas och de skulle kunna säljas också i alla dagligvarubutiker, specialaffärer, kiosker och servicestationer som vill saluföra dem. Antalet serviceställen skulle alltså uppgå till minst 7 000.

Eftersom försäljningen av alkohol skulle minska för Alkobutikernas del kan inte nätverket av butiker behållas oförändrat. Tillgången på starka alkoholdrycker skulle försämras i och med att Alkos butikskedja blir glesare samtidigt som tillgången på vin skulle förbättras. Denna konkurrenssnedvridning skulle öka trycket på liberalisering av försäljningen av samt- liga alkoholdrycker. Senast om några år skulle allt detta leda till en total liberalisering av försäljningen av alkoholdrycker .

9.4. Slutsatser

Målet för alkohollagen är att förebygga de skador som alkoholen medför. Undersökningarna visar att detaljhandelsmonopolet på alkohol är ett effektivt sätt att minska skadorna.

Efter det att alkoholskatten sänktes år 2004 och att införseln i samband med resor inom EU liberaliserades har konsumtionen av alkohol stigit betydligt och alkoholpolitiken befinner sig i ett slags brytningsskede. När bilden har klarnat, och om några nya alkoholpolitiska rikt- linjer i lagstiftningen om detaljhandeln med alkoholdrycker möjligen dras, bör eventuella revideringar göras först och främst utgående från folkhälsoaspekter.