Rättegångsspråk: italienska
3) Oberoende av de ovanstående frågorna, kan skattemyndigheterna i en medlemsstat anses agera i enlighet med redovisningsprinciperna samt publicitetsskyldighetens syfte och funktion, såsom dessa anges i artiklarna 2, 31, 47, 48 och 51 i fjärde direktivet, med rätten till en rättvis rättegång som erkänns som en allmän rättsprincip i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och med de grundläggande principerna om rättssäkerhet och proportionalitet när den fastställer en restskatt som ska betalas av en enskild, på grundval av bestämmelserna i bokföringslagen, enbart på grund av att personen inte har förmått framlägga samtliga räkenskapshandlingar från ett i förhållande till personen fristående bolag, vid den tidpunkt då skatterevisionen avslutades eller dess registrering upphävts, för att visa att den enskilde till dessa bolags kassakonton betalat in kontanter som erhållits på grund av tidigare arbetsuppgifter i dessa bolag eller på grund av ett avtal, eller som överförts till hans privata konto, vilket innebär att skattemyndigheten lägger den enskilde till last för att det saknas styrkande handlingar som denne inte är skyldig att inneha och inte heller kan inneha på grund av objektiva hinder vid den tidpunkt då skatterevisionen avslutades och med hänsyn till vilka den enskilde varken kunde ha något inflytande över deras upprättande eller över deras utformning?
4) Ska skälen och artiklarna 2, 31, 47, 48 och 51 i fjärde direktivet tolkas på så sätt att iakttagandet av de skyldigheter som föreskrivs i dessa artiklar ger upphov till en legal presumtion för att innehållet i årsbokslutet är förenligt med de grundläggande redovisningsprinciperna, särskilt principen om rättvisande bild samt principen om objektivitet och med de bokföringshandlingar som grundas på de samma?
5) Kan skattemyndigheterna anses agera i enlighet med artiklarna 2, 31, 47, 48 och 51 i fjärde direktivet samt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan och den grundläggande rättssäkerhetsprincipen samt principerna om unionsrättens effektivitet och företräde när den, utan att bryta den legala presumtionen om att bestämmelserna i fjärde direktivet har iakttagits och utan att granska innehållet i deklarationen, vägrar att erkänna att vissa bokföringshandlingar som utformats i enlighet med redovisningsprinciperna i sig utgör trovärdig bevisning?
6) Kan skattemyndigheterna anses agera i enlighet med artiklarna 2, 31, 47, 48 och 51 i fjärde direktivet samt med rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan och den grundläggande rättssäkerhetsprincipen när den inte godtar bolagets offentliggjorda årsbokslut som kontrolluppgifter för bokföringshandlingar (kontantkvitton) som har justerats till formen och tillhandahållits av den skattskyldige, som är en enskild, och de styrkande vittnesmålen eller förklaringarna, med motiveringen att de inte är tillräckliga i sig eftersom samtliga bokföringshandlingar för bolaget avseende det aktuella beskattningsåret krävs för att på ett tillförlitligt sätt styrka de transaktioner som utgör föremålet för ärendet? Kan de ovannämnda artiklarna i fjärde direktivet tolkas så, att den samlade bokföringen enligt dessa artiklar har större bevisvärde när det gäller att styrka kontantbetalningar från bolagets bankkonto än den årsredovisning som offentliggörs enligt artiklarna 48 och 51 i fjärde direktivet eller än vissa kontantkvitton som upprättats enligt samma bokföringsregler?
(1) Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
(2) Rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, 1978, s. 11; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 17).
Begäran om förhandsavgörande framställd av Consiglio di Stato (Italien) den 13 april 2023 – Xxxxx Xxxxxxxx S.p.A. mot Comune di Milano
(Mål C-235/23, Xxxxx Xxxxxxxx)
(2023/C 235/19)
Rättegångsspråk: italienska
Hänskjutande domstol
Consiglio di Stato
Parter i det nationella målet
Klagande: Xxxxx Xxxxxxxx S.p.A.
Motpart: Comune di Milano
Tolkningsfråga
Utgör artiklarna 16, 49, 50 och 52 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4 i protokoll 7 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen), artikel 6 FEU, principerna om proportionalitet, konkurrens, etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster i artiklarna 49 FEUF, 50 FEUF, 54 FEUF och 56 FEUF hinder för en sådan nationell bestämmelse (som artikel 75 i lagstiftningsdekret nr 163 från år 2006) som föreskriver att ett förverkande av den provisoriska säkerheten ska tillämpas, som en automatisk konsekvens av att en ekonomisk aktör har uteslutits från ett förfarande för tilldelning av ett offentligt byggentreprenadkontrakt, även oberoende av huruvida samma ekonomiska aktör tilldelades det aktuella kontraktet i upphandlingen eller ej?
Överklagande ingett den 17 april 2023 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 8 februari 2023 i mål T-522/20,
Carpatair mot kommissionen (Mål C-244/23 P) (2023/C 235/20)
Rättegångsspråk: engelska
Parter
Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: X. Xxxxxxxxxxxxx, X. Tomat)
Övriga parter i målet: Carpatair SA, Wizz Air Hungary Légiközlekedési Zrt. (Wizz Air Hungary Zrt.), Societatea Naţională ”Aeroportul Internaţional Timişoara – Traian Vuia” SA (AITTV)
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
— upphäva den dom som tribunalen (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 8 februari 2023 i mål T-522/20, Carpatair mot kommissionen, i den del det andra yrkande som framställts i målet bifölls och kommissionen ansågs ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de avtal som Societatea Națională ”Aeroportul Internaţional Timişoara – Traian Vuia” SA (AITTV) och Wizz Air Hungary Légiközlekedési Zrt. (Wizz Air Hungary Zrt.) ingått år 2008 och 2010 inte medförde någon fördel för Wizz Air,
— ogilla det andra yrkande som framställts i mål T-422/20, och
— förplikta Carpatair att ersätta rättegångskostnaderna i såväl första som andra instans.
Grunder och huvudargument
Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen artikel 2 i kommissionens beslut (EU) 2021/1428 (1) av den 24 februari 2020 om det statliga stöd SA.31662 – C/2011 (f.d. NN/2011) som Rumänien har genomfört till förmån för Timișoara International Airport – Wizz Air, i den del det däri slås fast att de flygplatsavgifter som anges i luftfartspublikationen från år 2010 och de avtal som ingicks mellan Societatea Naţională ”Aeroportul Internaţional Timişoara – Traian Vuia” SA (AITTV) och Wizz Air Hungary Légiközlekedési Zrt. (Wizz Air Hungary Zrt.) år 2008 (inklusive 2010 års ändringsavtal) inte utgör statligt stöd.
Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat en enda grund.
Grund för överklagandet: I punkterna 179–201 i den överklagade domen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tolkade artikel 107.1 FEUF, underlät att uppfylla sin motiveringsskyldighet till följd av ett ofullständigt och motsägelsefullt resonemang, samt missuppfattade beslutet. Den enda grunden består av fem delgrunder.
— Första delgrunden: I punkterna 186–192 i den överklagade domen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom sin tolkning av artikel 107.1 FEUF, i synnerhet vad gäller tillämpningen av principen om en privat aktör i en marknadsekonomi. Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den fann att avsaknaden av en förhandsbedömning i sig är ett avgörande kriterium vid tillämpningen av denna princip.