Betänkande av Biträdeskostnadsutredningen Stockholm 2014
Betänkande av Biträdeskostnadsutredningen Stockholm 2014
SOU 2014:86
SOU och Ds kan köpas från Xxxxxxx kundtjänst.
Beställningsadress: Xxxxxxx xxxxxxxxxx, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90
E-post: xxxxx.xxxxxxx@xx.xx Webbplats: xxxxxxx.xx
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Xxxxxxx Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför.
Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02)
En kort handledning för dem som ska svara på remiss. Häftet är gratis och kan laddas ner som pdf från eller beställas på xxxxxxxxxx.xx/xxxxxx.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet. Omslag: Elanders Sverige AB.
Tryck: Elanders Sverige AB, Stockholm 2014.
ISBN 978-91-38-24206-3 ISSN 0375-250X
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 31 januari 2013 att tillkalla en särskild ut- redare med uppdrag att göra en samlad översyn av utgifterna som finansieras genom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Utredningens syfte har, mot bakgrund av de senaste årens kostnadsökningar, varit att överväga vilka åtgärder som kan vidtas och som har en kost- nadsdämpande effekt på anslaget. I uppdraget har ingått att lämna fullständiga författningsförslag och att belysa vilka konsekvenser föreslagna ändringar bedöms få för förutsättningarna för en rättvis rättegång och hur förslagen på annat sätt påverkar rättssäkerheten. Genom tilläggsdirektiv den 13 februari 2014 förlängdes utrednings- tiden till den 31 december 2014.
Till särskild utredare förordnades f.d. lagmannen i Norrtälje tings- rätt K-G Ekeberg från och med den 31 januari 2013.
Som experter förordnades från och med den 6 mars 2013 hov- rättslagmannen i Svea hovrätt Xxxxxxx Xxxx, chefsrådmannen i Söder- törns tingsrätt Xxxxxxxx Xxxxxxxxx, chefsjuristen i Sveriges advokat- samfund Xxxxx Xxxxxxx, advokaten Xxxxxxx Xxxxxxxxx, krono- fogden Xxxxxx Xxxxx, juristen vid Domstolsverket Xxx Xxxxxxxx, enhetschefen vid Brottsoffermyndigheten Xxxxxxxxx Xxxxx, verk- samhetsutvecklaren vid Brottsofferjouren Xxxxxxx Xxxxxxxxx, kansli- rådet i Finansdepartementet Xxxxx Xxxxx och rättssakkunniga i Justitiedepartementet Xxxxx Xxxxxx. Xxxxx Xxxxxx entledigades som expert från och med den 1 september 2014. Som ny expert förord- nades från och med den 1 september 2014 rättssakkunnige i Justitie- departementet Xxxxxx Xxxxxxx.
Som sekreterare i utredningen anställdes numera xxxxxxxxx Xxx Xxxxxxxxx från och med den 1 mars 2013 och hovrättsassessorn Xxxxxxxx Xxxxxx från och med den 16 september 2013. Xxx Xxxxxxxxx
entledigades som sekreterare från och med den 1 november 2013 och förordnades som expert från och med samma dag.
Experterna har i allt väsentligt ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i vi- form.
Utredningen, som antagit namnet Biträdeskostnadsutredningen (Ju 2013:02), överlämnar härmed betänkandet Rättvisans pris (SOU 2014:86).
Utredningens uppdrag är därmed slutfört.
Granö i december 2014.
K-G Ekeberg
/Xxxxxxxx Xxxxxx
1.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken (1942:740) 33
1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken 39
1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde 41
1.4 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619) 44
1.5 Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) 48
2 Uppdraget och dess genomförande 51
2.2.1 Behovet av en utredning 51
2.2.2 Sammanfattning av uppdraget 53
2.6 Betänkandets disposition 61
3 Anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m 63
3.2 Anslagets användningsområde 64
3.3 Beskrivning i årsredovisningen av kostnaderna på
3.4 Beskrivning i budgetunderlag av kostnaderna på anslaget 72
3.4.4 Rättshjälp enligt rättshjälpslagen 77
3.4.6 Förvaltararvoden i konkurser 78
3.4.8 Prognoser och yrkanden 80
3.5 Offentliga försvarare och målsägandebiträden –
kostnads- och målutveckling åren 2003–2013 81
4 Nationella och internationella regler 91
4.3.1 Artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång 93
4.3.2 Europadomstolens praxis hänförlig till artikel 6 96
4.5 Direktiv om rätt till tillgång till försvarare i
straffrättsliga förfaranden m.m 100
4.6 Brottsofferdirektivet 101
4.7 Ett paket med processuella rättigheter 101
4.8 Revidering av insolvensförordningen 102
4.9 Andra internationella instrument 103
5 Utländsk rätt 105
5.1 Inledning 105
5.2 Ersättningssystem för rättsliga biträden 105
5.2.1 Danmark 105
5.2.2 Finland 106
5.2.3 Norge 108
5.2.4 Nederländerna 109
5.2.5 Belgien 110
5.2.6 England och Wales 111
5.3 Ersättningssystem för konkurskostnader när
konkursboet saknar tillgångar 113
5.3.1 Danmark 113
5.3.2 Norge 114
5.3.3 Finland 114
5.3.4 Belgien 115
5.3.5 England 115
5.3.6 Nederländerna 116
5.3.7 Tyskland 117
5.3.8 Estland 117
5.4 Sammanfattande kommentarer 118
5.4.1 Ersättningssystem för rättsliga biträden 118
5.4.2 Ersättningssystem för konkurskostnader när konkursboet saknar tillgångar 119
6 Offentlig försvarare och målsägandebiträde 121
6.1 Inledning 121
6.2 Offentlig försvarare – bakgrund och gällande rätt 121
6.2.1 Bakgrund 121
6.2.2 De grundläggande reglerna om offentlig försvarare 123
6.2.3 Tidpunkten för förordnande av offentlig
försvarare m.m 128
6.2.4 Valet av offentlig försvarare 130
6.2.5 Byte, entledigande och substitution av offentlig försvarare 131
6.3 Statens kostnader för offentliga försvarare 134
6.4 Målsägandebiträde – bakgrund och gällande rätt 136
6.4.1 Bakgrund 136
6.4.2 Rätten till målsägandebiträde 138
6.4.3 Tidpunkten för förordnande 143
6.4.4 Målsägandebiträdets arbetsuppgifter 143
6.4.5 Förordnande och val av målsägandebiträde 146
6.4.6 Byte, entledigande och substitution av målsägandebiträde 148
6.4.7 Brottsförebyggande rådets rapport om målsägandebiträden 150
6.5 Statens kostnader för målsägandebiträde 151
6.6 Överväganden och förslag 152
6.6.1 Rätten till offentlig försvarare 152
6.6.2 Rätten till målsägandebiträde 161
6.6.3 Byte av offentlig försvarare 197
6.6.4 Substitution av målsägandebiträde 202
7 Rättshjälp 205
7.1 Inledning 205
7.2 Bakgrund 205
7.2.1 Allmänt 205
7.2.2 Inkomstgräns vid rättshjälp 207
7.2.3 Avgifter vid rättshjälp 209
7.2.4 Andra frågor 210
7.3 Gällande rätt 211
7.3.1 Inkomstgräns vid rättshjälp 211
7.3.2 Avgifter vid rättshjälp 212
7.3.3 Rådgivning 215
7.4 Rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar 216
7.4.1 Inledning 216
7.4.2 Villkorsändringar 218
7.4.3 Hur många har en rättsskyddsförsäkring? 220
7.5 Statens kostnader för rättshjälpsbiträde 221
7.6 Överväganden och förslag 223
7.6.1 Inledning 223
7.6.2 Inkomstgräns vid rättshjälp 224
7.6.3 Avgifter vid rättshjälp 231
7.6.4 Underhållsskyldighet till barn 235
7.6.5 Förutsättningar för en effektiv kostnadskontroll 235
7.6.6 Förordnande av rättshjälpsbiträden 236
7.6.7 Handläggningen av rättshjälpsansökningar 239
7.6.8 Förmåner inom rättshjälpssystemet 240
8 Återbetalningsskyldighet för dömda 243
8.1 Inledning 243
8.2 Bakgrund 244
8.3 Gällande rätt 247
8.3.1 Återbetalningsskyldighet för dömda 247
8.3.2 Återbetalningsskyldighet vid resningsförfaranden 253
8.4 Inkomsttitel 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet 255
8.5 Överväganden och förslag 256
8.5.1 Inledning 256
8.5.2 Tillämpningen av bestämmelserna om återbetalningsskyldighet 257
8.5.3 Bör kopplingen till rättshjälpslagen finnas kvar? 259
8.5.4 Skärpning av återbetalningsskyldigheten 260
9 Ersättning till offentliga försvarare och
målsägandebiträden 293
9.1 Inledning 293
9.2 Bakgrund 294
9.3 Gällande rätt 301
9.3.1 Ersättning till offentlig försvarare och målsägandebiträde 301
9.3.2 Timkostnadsnormen 310
9.3.3 Taxa i brottmål 312
9.3.4 Prövningen av anspråk 314
9.4 Försöksverksamhet utan taxa i västra Sverige 316
9.5 Överväganden och förslag 319
9.5.1 Inledning 319
9.5.2 Nivåer i timarvoderingssystemet för offentliga försvarare och målsägandebiträden 319
9.5.3 Tidsfrister i timarvoderingssystemet för målsägandebiträden 325
9.5.4 Utökad användning av taxa i brottmål 330
9.5.5 Tidpunkt för beslut om ersättning 337
9.5.6 Systemet för statlig kostnadskontroll 341
10 Ersättning till konkursförvaltare 347
10.1 Bakgrund 347
10.1.1 Ansvaret för konkurskostnader 347
10.1.2 Beräkning av arvode 351
10.1.3 Beräkning av arvode efter tid 353
10.1.4 Taxans utformning 355
10.1.5 Taxan vid införandet av den nya konkurslagen 360
10.2 Gällande rätt 362
10.2.1 Beräkning av arvodet 362
10.2.2 Ansvaret för konkurskostnader 363
10.2.3 Konkursförvaltartaxa 365
10.2.4 Utveckling i praxis 367
10.3 Tillsynsmyndighetens uppgifter 371
10.4 Statens kostnader för ersättning till konkursförvaltare 374
10.5 Överväganden och förslag 376
10.5.1 Inledning 376
10.5.2 Timarvoderingssystem 378
10.5.3 Andra förslag 386
11 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser 391
12 Konsekvenser av förslagen 393
12.1 Inledning 393
12.2 Krav på redovisningen av konsekvenser av förslagen i ett betänkande 394
12.3 Målsättning 394
12.4 Vilka berörs av förslagen? 395
12.4.1 Personer som åtalas för brott, brottsoffer m.fl 395
12.4.2 Rättsväsendet och advokatkåren 396
12.5 Konsekvenser för en rättvis rättegång och
rättssäkerheten 398
12.6 Ekonomiska konsekvenser 398
12.6.1 Inledning 399
12.6.2 Konsekvenser av våra förslag 400
12.6.3 De samlade ekonomiska konsekvenserna av våra förslag 411
12.7 Ikraftträdande och informationsinsatser 413
12.8 Konsekvenser som anges i 15 § kommittéförordningen 414
12.9 Konsekvenser för Sveriges anslutning till Europeiska
unionen 414
12.10Konsekvenser som anges i 7 § förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning 414
13 Författningskommentar 415
13.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken (1942:740) 415
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken 425
13.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde 427
13.4 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619) 433
13.5 Förslaget till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) 437
Bilagor
Bilaga 1 Kommittédirektiv 2013:12 439
Bilaga 2 Kommittédirektiv 2014:18 447
Bilaga 3 Utveckling av förhandlingstid brottmål 449
Bilaga 4 Jämförelse mellan villkor i hem- och
villaförsäkring 451
Bilaga 5 Avgöranden hovrätt 459
Uppdraget
Vårt uppdrag har varit att göra en samlad översyn av de utgifter som finansieras genom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Vi har haft att överväga vilka åtgärder som kan vidtas och som kan få en kost- nadsdämpande effekt på anslaget. Inom ramen för denna översyn har vi mer specifikt haft i uppdrag att
• se om det är befogat att i någon mån begränsa tillgången till offentlig försvarare och målsägandebiträde för vissa fall,
• överväga en skärpning av reglerna kring återbetalningsskyldig- het för dömda,
• föreslå begränsningar av möjligheten att byta offentlig försvarare,
• överväga att justera inkomstgränsen och avgifterna vid rätts- hjälp,
• föreslå olika nivåer i timarvoderingssystemet för offentliga för- svarare och målsägandebiträden,
• föreslå tidsfrister i timarvoderingssystemet för målsägande- biträden,
• föreslå en utökad användning av schablonersättning (taxa) i brott- mål och
• föreslå ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare.
Våra utgångspunkter
En första utgångspunkt för oss har varit att anslaget syftar till att tillgodose rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer. I detta ligger att säkerställa rätten till en rättvis rättegång. Systemet ska också bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rätts- väsendet, vilket är av grundläggande betydelse i en rättsstat.
Det är utredningens uppfattning att samhället är skyldigt att efter behov stötta både misstänkta och brottsoffer med kvalificerat rättsligt stöd, både för att skapa balans i processen och för att upp- fylla kraven på en rättvis rättegång. Denna uppfattning har i högsta grad präglat våra överväganden.
Ytterligare en utgångspunkt har varit att samtidigt pröva alla möjligheter till besparingar, om det inte leder till oacceptabla kon- sekvenser för den enskilde. Det bör alltid prövas om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.
Inom EU och i övrigt internationellt samarbete har flera rätts- akter och konventioner med anknytning till dessa frågor utarbetats. Som exempel kan nämnas EU-stadgan och Europeiska konven- tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundlägg- ande friheterna. I det här sammanhanget bör också nämnas Europa- parlamentets och rådets direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden m.m. (2013/48/EU). Sådana dokument har naturligtvis också legat till grund för våra överväganden.
Offentliga försvarare
Samhällets kostnader för offentliga försvarare är betydande och har ökat kraftigt under senare år. Den kraftiga kostnadsökningen kan antas ha flera orsaker. Antalet inkomna brottmål till domstolarna har ökat och målen har ändrat karaktär. Målen har blivit mer om- fattande och komplexa. Förhandlingstiden har ökat. Ny teknik har gett upphov till nya brottstyper. Utvecklingen har skapat nya brotts- arenor. Fler mål än tidigare är familjerelaterade. Förtursmålen har ökat i antal.
Målutvecklingen i de svenska domstolarna är också en följd av de satsningar som gjorts på rättsväsendet. Allt fler brott anmäls och utreds. Särskilt kostnadskrävande är satsningen på att bekämpa den organiserade brottsligheten, vilket leder till kostnadsökningar. Fler
och mer omfattande och komplexa brottmål ställer således krav på ökade försvararinsatser.
Vår slutsats när det gäller kostnadsökningen för offentliga för- svarare är att den väsentligen har orsaker som kan ses som ofrån- komliga konsekvenser av brottsutvecklingen och andra omständig- heter som inte är hänförliga till det befintliga regelverket. Inget tyder på att de nuvarande bestämmelserna inte i huvudsak tillämpas som avsett. Mot denna bakgrund är det vår bedömning att bestäm- melserna om i vilka situationer som en offentlig försvarare ska för- ordnas är väl avvägda. Några ändringar föreslås därför inte.
För närvarande saknas i lagtext regler om möjligheten att byta offentlig försvarare. Ett byte av offentlig försvarare medför mer- kostnader när den nya försvararen ska sätta sig in i målet. För andra biträden, t.ex. rättshjälpsbiträden, finns det uttryckliga bestämmel- ser om byte av biträde. Vi föreslår därför att det införs en uttryck- lig bestämmelse om byte av offentlig försvarare. Någon ändring i befintlig praxis i fråga om byte av offentlig försvarare är inte av- sedd.
Målsägandebiträden
När det gäller kostnaderna för målsägandebiträden har den procen- tuella ökningen sedan år 2004 varit större än ökningen av antalet avgjorda brottmål. Ökningstakten har varit kraftig och relativt stabil. Även samhällets kostnader för målsägandebiträden är således be- tydande. Den kraftiga kostnadsökningen kan även här antas ha flera orsaker. Antalet anmälda brott där målsägandebiträde normalt för- ordnas har ökat. En ny brottskategori är s.k. nätrelaterade brott med sexuella inslag. I sådana mål, som ofta inbegriper många måls- ägande, förordnas normalt målsägandebiträden. Målsägandena får numera bättre information om rätten till målsägandebiträde. En del av ökningen under perioden kan förklaras av 2005 års ändringar i sexualbrottslagstiftningen.
Även om det alltså finns förklaringar till kostnadsökningen och ökningen av antalet förordnanden av målsägandebiträden finns också en uppfattning att målsägandebiträde ibland förordnas något slen- trianmässigt och att rekvisiten för att förordna målsägandebiträde inte fullt ut beaktas. Det är angeläget att rättsväsendets resurser
koncentreras till sådana situationer där målsäganden har ett reellt behov av biträde. För att påtala vikten av att en ordentlig prövning görs i varje enskilt fall föreslår vi därför vissa justeringar i 1 § lagen om målsägandebiträde.
EMR-reformen har generellt minskat målsägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten. Vi föreslår därför att ett måls- ägandebiträdes förordnande ska upphöra sedan tiden för att över- klaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.
För att säkerställa att endast för uppdraget lämpliga personer förordnas som målsägandebiträden föreslår vi att det införs en sär- skild bestämmelse om att rättens tillstånd ska krävas i samtliga fall vid substitution av målsägandebiträden vid huvudförhandling. Rätten kan därmed i det enskilda fallet bedöma om det är lämpligt med substitution.
Inkomstgräns och avgifter vid rättshjälp
Rättshjälp får i dag beviljas personer vars ekonomiska underlag inte överstiger 260 000 kr. Enligt tillgänglig statistik omfattas därmed för närvarande cirka 43 procent av befolkningen av möjligheten att få rättshjälp. När 1996 års rättshjälpslag trädde i kraft förutsattes att inkomstgränsen skulle ses över med jämna mellanrum. Ett lämp- ligt riktmärke angavs vara att en översyn gjordes med tre års inter- vall, även om det vid vissa tillfällen kunde finnas anledning att frångå detta. Nuvarande inkomstgräns har gällt sedan år 1999. Mot denna bakgrund föreslår vi att inkomstgränsen för att kunna få rättshjälp höjs till 400 000 kr. Förslaget innebär att cirka 80 procent av befolkningen kommer att omfattas av möjligheten att få rätts- hjälp.
Vi föreslår ingen ändring av sättet att beräkna rättshjälpsavgift- erna. Den som har beviljats rättshjälp ska alltså även fortsättnings- vis betala en rättshjälpsavgift som bestäms av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag. Däremot föreslår vi att det läggs in ytterligare en nivå i avgifts- systemet och att avgiften, liksom minimiavgiften, i de olika nivå-
xxxx xxxxxx. Vidare föreslår vi att avdraget för barn vid beräkning av den rättssökandes ekonomiska underlag höjs.
För att möjliggöra en mer effektiv kostnadskontroll föreslår vi att regeringen ger Domstolsverket i uppdrag att undersöka möjlig- heten att utveckla Rättshjälpsmyndighetens datasystem.
Mål med oerfarna och okvalificerade rättshjälpsbiträden tenderar enligt vad vi erfarit att ta längre tid och dra högre kostnader än mål med erfarna och kvalificerade biträden. Kontrollen av dem som för- ordnas till rättshjälpsbiträden bör bli noggrannare. Vi föreslår däremot ingen ändring av reglerna om vem som ska kunna förordnas som rättshjälpsbiträde. Syftet att så långt möjligt garantera att rätts- hjälpsbiträden är tillräckligt kvalificerade bör uppnås genom att de som förordnar biträden gör en noggrannare prövning av biträdets kvalifikationer.
För att systemet med rättshjälp ska fungera och för att de som har rätt till rättshjälp också ska få det är det viktigt att det regelverk som finns kring avgiftssystemet efterlevs. Domstolsverket och domstolarna bör därför se till att de som vid domstolarna hanterar ansökningar om rättshjälp får relevant utbildning och riktlinjer för hanteringen av sådana ansökningar.
Av författningstekniska skäl föreslås en ändring i 19 § rätts- hjälpslagen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Återbetalningsskyldighet för dömda
Bestämmelserna om återbetalningsskyldighet för dömda tillämpas inte sällan alltför generöst i förhållande till regelverket. Detta med- för ökade kostnader för staten. För att förenkla för domstolarna att hantera återbetalningsskyldigheten på rätt sätt föreslår vi att ett systemstöd utvecklas. Frågan om systemstöd bör lämnas till Dom- stolsverket att utreda.
Vi föreslår därutöver att återbetalningsskyldigheten för dömda ska skärpas på olika sätt. Kopplingen till rättshjälpslagstiftningen bör dock behållas.
Vi föreslår att det införs en miniminivå för återbetalningsskyldig- heten för den som döms för brott. Det belopp som den dömde ska återbetala av kostnaderna för offentlig försvarare, och i förekom- mande fall vissa andra biträden, ska inte understiga 5 000 kr. Beloppet
som ska återbetalas får dock aldrig överstiga kostnaderna. Möjlig- heten att jämka återbetalningen behålls men jämkning ska endast kunna ske till som lägst minimibeloppet. Minimibeloppet ska inte gälla om den dömde vid domen inte fyllt arton år eller om den dömde begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Återbetalningsskyldighet ska också gälla i förfaranden som avser undanröjande av påföljd och ådömande av annan påföljd för brott
eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd.
En särskild bestämmelse föreslås om att en tilltalad ska ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare, och i förekommande fall andra biträden, i överinstansen om målet förfaller på grund av omständigheter hän- förliga till den tilltalade. Detta ska dock inte gälla om den tilltalade haft laga förfall för sin utevaro som inte kunnat anmälas i tid eller om målet återupptas.
Återbetalningsskyldigheten för dömda föreslås omfatta även saliv- prov som tagits för att göra en DNA-analys vid utredning av brott.
Förundersökningsledaren ska informera den misstänkte om vilka bestämmelser som gäller för återbetalningsskyldighet.
Ersättning till offentliga försvarare och målsägandebiträden
Mot bakgrund av kostnadsökningen för offentliga försvarare och målsägandebiträden finns anledning att överväga vilka möjligheter som finns att hålla kostnaderna nere. En metod för att hålla kost- naderna nere skulle kunna vara att differentiera timkostnadsnormen mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden. Likaså skulle kunna övervägas en begränsning i timarvoderingssystemet för måls- ägandebiträden.
Vår bedömning är emellertid att en differentiering av i timkost- nadsnormen mellan offentliga försvarare och målsägandebiträden inte bör införas. Mot att införa en sådan differentiering talar bl.a. risken för att det blir svårare att finna kvalificerade jurister som vill åta sig uppdrag som målsägandebiträde. En lägre ersättning till måls- ägandebiträden än till offentliga försvarare rimmar vidare illa med den utveckling som i övrigt har skett beträffande stöd till brotts- offer. Det går inte att generalisera ett målsägandebiträdes uppgifter
och säga att dessa skulle vara mindre kvalificerade än den offentlige försvararens. Även risken för att en sådan differentiering av tim- kostnadsnormen skulle äventyra återväxten av humanjurister måste framhållas.
Inte heller bör enligt vår bedömning en begränsning i tim- arvoderingssystemet för målsägandebiträden införas. En sådan regel passar inte för brottmålsprocessen, som skiljer sig väsentligt från tvistemålsprocessen. I brottmål är det primära intresset att staten ska kunna lagföra personer för brott. Brottmålsprocessen styrs i mycket av åklagaren och den tilltalade. Målsäganden och måls- ägandebiträdet saknar i många fall inflytande över processen.
Vi har undersökt om det taxesatta området skulle kunna utökas. Vi föreslår att befintlig brottmålstaxa ska utökas till att gälla två tilltalade med samma eller varsin försvarare och/eller två målsägande med samma eller varsitt biträde. En sådan taxa skulle sannolikt leda till kostnadsminskningar för staten eller i vart fall dämpa eventuella kostnadsökningar. En sådan taxa förenklar också hanteringen för domstolarna och biträdena. Vi föreslår att uppdraget att utöka taxan ges till Domstolsverket.
Vi har övervägt om det skulle vara lämpligt att utvidga befintlig taxa till att omfatta heldagsmål, dvs. mål upp till sex timmars huvudförhandlingstid. Vi har dock valt att inte lägga fram ett så- dant förslag, framför allt för att de undersökningar som taxan bygger på är mycket gamla och inte återspeglar den förändrade rättsliga miljö som t.ex. införandet av EMR-reformen inneburit. Enligt vår uppfattning kan det dock finnas fördelar med att införa en heldags- taxa.
Vi har övervägt om ett sätt att förbättra kostnadskontrollen i fråga om biträdesarvoden kan vara att beslut om ersättning till dessa kan fattas separat och inte i samband med dom eller beslut i sak. Ersättningsfrågorna skulle därigenom kunna uppmärksammas bättre och få den tid som behövs för en ingående prövning. En så- dan ordning har dock vissa olägenheter. Bl.a. kommer hanteringen med nödvändighet att bli mer komplicerad. Mot denna bakgrund har vi bedömt att nuvarande bestämmelser bör behållas.
En effektiv kostnadskontroll är en förutsättning för att kost- naderna för rättsliga biträden ska kunna hållas på en rimlig nivå. Vi har därför övervägt om det finns anledning att utöka statens kost- nadskontroll när det gäller de rättsliga biträdenas ersättningar. Vi
har övervägt om det finns anledning att låta åklagare yttra sig över ersättningsanspråken i större utsträckning än för närvarande och om skyldigheten att underrätta Justitiekanslern om utdömda ersätt- ningar bör utvidgas. Vår bedömning är dock att de nuvarande be- loppsgränserna för när åklagare ska yttra sig och för när Justitie- kanslern ska underrättas om ersättningsanspråk bör behållas.
Ersättning till konkursförvaltare
Ersättningarna till konkursförvaltare har de senaste åren ökat mått- ligt och har inte varit särskilt kostnadsdrivande på anslaget.
Arvode och kostnadsersättning till en konkursförvaltare är en konkurskostnad som i första hand ska betalas ur konkursboet. Om en konkurs avskrivs enligt 10 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) på grund av att konkursboets tillgångar inte räcker till betalning av konkurskostnaderna, får konkursförvaltaren ersättning av staten enligt en särskild konkursförvaltartaxa. Om uppdraget har krävt avsevärt mer arbete än normalt kan ett högre arvode beslutas och betalas ut till förvaltaren. Arvodet följer i dessa fall inte ett tim- arvoderingssystem med en timkostnadsnorm. I stället ska rätten bestämma en skälig ersättning med hänsyn till det arbete som upp- draget har krävt, den omsorg och skicklighet som det har utförts med samt boets omfattning.
Vi har övervägt om ett timarvoderingssystem för konkursförval- tare ska införas. Enligt vår uppfattning passar inte ett timarvoderings- system särskilt väl i konkurssammanhang. Förhållandena i kon- kurserna skiljer sig från andra situationer där rättsliga biträden ersätts med statliga medel. En potentiell fara med att införa ett timarvoderingssystem är enligt vår uppfattning att det skulle kunna få negativa konsekvenser för möjligheten att efterforska brotts- misstankar och återvinningsmöjligheter. Det är inte heller givet att ett timarvoderingssystem i längden skulle innebära en kostnads- besparing för staten. För konkurshanteringen finns också ett väl utbyggt system för kontroll och tillsyn. Vår bedömning är att ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare inte bör införas.
I stället föreslår vi att befintlig taxa utökas till att omfatta 16 timmars arbete och att i taxan ska ingå ersättning för en och en halv timmes tidsspillan. Förslaget innebär att fler konkurser än
i dag kommer att inrymmas under det taxesatta området. Det kan antas att denna förändring eliminerar den lilla kostnadsökning som ändå ägt rum de senaste åren utan att förändringen leder till de nackdelar som införandet av en timkostnadsnorm skulle kunna inne- bära.
Ikraftträdande m.m.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestäm- mer.
Vissa övergångsbestämmelser föreslås beträffande förslagen till skärpt återbetalningsskyldighet för dömda och rörande rättshjälp.
Konsekvenser
Ett genomförande av de förslag vi lämnar kommer sammantaget inte att innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Snarare indikerar våra beräkningar ett visst ökat ekonomiskt utrymme, även vid en höjning av inkomstgränsen för rättshjälp. De ekonomiska konsekvenserna är emellertid svårbedömda och bygger på upp- skattningar.
Flera av de föreslagna ändringarna kommer att kräva utbildning av och information till personal inom rättsväsendet. Dessa kost- nader har bedömts rymmas inom befintliga anslag. Likaså kommer en del av förslagen att medföra vissa utvecklingskostnader för framför allt Domstolsverket.
Om våra förslag genomförs bör de uppskattningsvis medföra en kostnadsminskning inom ramen för anslaget 1:12 Rättsliga biträden
m.m. med cirka 16–19 miljoner kr per år, efter avräkning för kost- nader för en höjning av inkomstgränsen för rättshjälp. Utan avräk- ning för kostnader för en höjning av inkomstgränsen kan kostnads- minskningen beräknas till cirka 34 miljoner kr.
Förslagen om en skärpning av återbetalningsskyldigheten för dömda beräknas sammanlagt ge ökade intäkter för det allmänna om cirka 27 miljoner kr. Dessa ökade intäkter tillgodoförs emellertid inte anslaget för rättsliga biträden. Medel som staten får in på grund av återbetalningsskyldighet redovisas nämligen mot inkomsttitel 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet.
Om våra förslag genomförs bör de alltså sammantaget medföra besparingar för det allmänna om totalt cirka 43–46 miljoner kr inklusive avräkning för höjd inkomstgräns för rättshjälp. Utan sådan avräkning kan besparingarna beräknas till cirka 61 miljoner kr.
Remit
Our remit was to conduct an overall review of the expenditures financed through appropriation 1:12 ‘Legal counsels, etc’. We have been instructed to consider what measures can be taken that could have a cost-limiting effect on the appropriation. Within the context of this review, we were tasked more specifically with:
• looking into whether it is justified to limit to any extent access to public defence counsel and injured party counsel in certain cases;
• considering a tightening of the rules concerning the repayment obligation for convicted persons;
• proposing limits to the possibility of changing public defence counsel;
• considering adjusting the income ceiling and the fees for legal aid;
• proposing different levels in the hourly rate system for public defence counsels and injured party counsels;
• proposing time limits in the hourly rate system for injured party counsels;
• proposing increased use of standard remuneration, a ‘tariff’, in criminal cases; and
• proposing an hourly rate system for receivers in bankruptcy.
Our starting points
An initial starting point for us was that the appropriation is intended to safeguard legal security for both the accused and the victims of crime. This includes safeguarding the right to a fair trial. The system is also intended to help maintain public confidence in the judicial system, which is fundamentally important in a state governed by the rule of law.
In the Inquiry’s view, society has an obligation to provide support to both suspects and victims of crime, in accordance with their needs, in the form of qualified legal support, both to create a balance in the process and to meet the requirements of a fair trial. This view has very much influenced our considerations.
Another starting point was to also examine all possibilities for making savings, as long as this does not result in unacceptable con- sequences for the individual. The question of whether it is reason- able for the State to contribute to paying costs should always be subject to examination.
Several legal instruments and conventions linked to these issues have been drawn up in the EU and in other international coopera- tion. Two examples that can be mentioned are the EU Charter and the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. Directive 2013/48/EU of the European Parliament and of the Council on the right of access to a lawyer in criminal proceedings, etc. should also be mentioned in this context. Such documents have also underpinned our considerations.
Public defence counsels
The costs to society of public defence counsels are considerable and have risen sharply in recent years. This sharp increase can be assumed to have several causes. The number of criminal cases brought be- fore the courts has risen and the nature of the cases has changed. Cases have become more extensive and complex. Processing times have increased. New technology has given rise to new types of offences. Developments have created new platforms of crime. More cases are now family-related. The number of priority cases has in- creased.
The trends in cases before Swedish courts are also a result of the investments made in the judicial system. More and more crimes are being reported and investigated. Particularly costly are efforts to combat organised crime, which have led to increases in costs. In- creasingly extensive and complex criminal cases are requiring in- creased investments in defence counsels.
Our conclusion with regard to the rise in costs for public defence counsels is that it has essentially been caused by what can be regarded as inevitable consequences of trends in crime and other circumstances that cannot be attributed to the existing regulatory framework. There is nothing to indicate that the current provisions are not essentially being applied as intended. Against this back- ground, we consider that the provisions on the situations in which a public defence counsel is to be appointed are well-balanced. There- fore, we do not propose any amendments.
There are currently no legislative rules concerning the possibility of changing public defence counsel. Changing public defence counsel entails additional costs as the new public defence counsel has to become familiar with the case. For other counsels, e.g. legal aid counsels, there are explicit provisions on changing counsel. We there- fore propose the introduction of an explicit provision on changing public defence counsel. We do not envisage any amendment to current established practice concerning change of public defence counsel.
Injured party counsels
Since 2004, the percentage increase in the costs for injured party counsels has been greater than the increase in the number of crimi- nal cases concluded. The rate of increase has been high and rela- tively stable. The costs to society of injured party counsels are con- siderable. Here too, this sharp increase in costs can be assumed to have several causes. The number of reported crimes in which an injured party counsel is usually appointed has risen. A new cate- gory of crime is internet-related crime involving sexual elements. Injured party counsels are normally appointed in such cases, which often involve several injured parties. Injured parties now receive better information about their right to an injured party counsel.
Some of the increase during the period can be explained by the amendments made in 2005 to the sexual offences legislation.
Although there are explanations for the rise in costs and the in- crease in the number of injured party counsels appointed, some per- ceive that injured party counsels are sometimes appointed somewhat routinely and that the criteria for appointing an injured party coun- sel are not fully considered. It is important that the resources of the judicial system are concentrated to situations in which the in- jured party has a real need of counsel. Therefore, to address the importance of a proper examination being carried out in each indi- vidual case, we propose certain amendments to Section 1 of the Injured Party Counsel Act.
The ‘More modern court proceedings’ reform has led to a gene- ral reduction in injured parties’ needs during court proceedings in the court of appeal. We therefore propose that an injured party counsel’s appointment should end once the time limit for appealing the judgment of the district court has expired. If the injured party so wishes or if there are other grounds for doing so, a new exami- nation should be carried out to determine whether or not an in- jured party counsel should be appointed for proceedings in a higher court.
To ensure that only people who are suitable for the assignment are appointed as injured party counsels, we propose the introduce- tion of a special provision stating that the court’s permission must be sought in all cases of substitution of an injured party counsel in a main hearing. The court will thus be able to determine in indi- vidual cases whether substitution is appropriate.
Income ceiling and fees for legal aid
Currently, legal aid may be granted to people whose ‘economic basis’ does not exceed SEK 260 000. According to available statistics, this means that approximately 43 per cent of the population are currently eligible to receive legal aid. When the 1996 Legal Aid Act entered into force, it was expected that the income ceiling would be reviewed at regular intervals. A suitable guideline given was that a review be carried out every three years, although there could be certain occasions where there would be grounds to deviate from this. The
current income ceiling has applied since 1999. In light of this, we propose that the income ceiling for eligibility for legal aid be raised to SEK 400 000. This proposal means that approximately 80 per cent of the population will be eligible to receive legal aid.
We do not propose any change to the way in which legal aid fees are calculated. A person who has been granted legal aid must also pay a legal aid fee in the future. This fee is determined by the costs of the legal aid counsel and the applicant’s economic basis. How- ever, we propose that an additional level be included in the fee system and that the fee, and the minimum fee, be changed at the different levels. Moreover, we propose a raise in the deduction for children when calculating the applicant’s economic basis.
To enable more effective cost control, we propose that the Government instruct the Swedish National Courts Administration to look into the possibility of developing the data systems of the Legal Aid Authority.
From what we have learnt, cases involving inexperienced and unqualified legal aid counsels tend to take longer and cost more than cases involving experienced and qualified counsels. There should be more careful checks of the people being appointed legal aid counsels. We do not propose any change to the rules regarding who should be eligible for appointment as legal aid counsel. The aim of guaranteeing, as far as possible, that legal aid counsels are sufficiently qualified should be achieved by those appointing coun- sels carrying out more careful checks of the counsel’s qualifications.
If the legal aid system is to function and if those entitled to legal aid are to receive it, it is important that the regulatory framework concerning the fees system is observed. The Swedish National Courts Administration and the courts should therefore ensure that the people at the courts responsible for processing legal aid appli- cations receive the relevant training and guidelines for processing such applications.
For legislative reasons, we propose an amendment to Section 19 of the Legal Aid Act. No amendment to the substance is intended.
Repayment obligation for convicted persons
The provisions on the repayment obligation for convicted persons are often applied far more generously than warranted by the regu- latory framework. This entails increased costs for the State. To make it easier for the courts to deal with the repayment obligation correctly, we propose the development of systemic support. The issue of sys- temic support should be left to the Swedish National Courts Xxxxxx- stration to investigate.
In addition, we propose making the repayment obligation for con- victed persons more stringent in various ways. However the link to legal aid legislation should be kept.
We propose introducing a minimum level for the repayment obli- gation for people convicted of crimes. The amount the convicted person is to repay for the costs of public defence counsel – and where relevant certain other counsels – should not fall below SEK 5 000. However, the amount to be repaid must never exceed the costs. The possibility of adjusting the repayment will be kept, but it should only be possible to adjust the repayment down to the minimum amount at the lowest. The minimum amount should not apply if the convicted person has not reached the age of eighteen on the date of the judgment or if the convicted person was suffe- ring from a serious mental disturbance when he or she committed the crime.
The repayment obligation should also apply in proceedings con- cerning the setting aside of a penalty and the imposition of another penalty for a crime, or concerning another measure relating to an imposed penalty.
We propose a special provision stating that a defendant is to reimburse the State for all of the costs paid from the public purse for remuneration to public defence counsels, and where relevant other counsels, in the higher court if the case has lapsed due to circum- stances attributable to the defendant. However, this should not apply if the defendant was lawfully absent and it was not possible to report the absence in time, or if the case is reinstated.
It is proposed that the repayment obligation for convicted per- sons also cover saliva samples taken to carry out DNA analysis when investigating a crime.
The person in charge of the preliminary investigation is to in- form the suspect of the provisions that apply concerning the repay- ment obligation.
Remuneration for public defence counsels and injured party counsels
In light of the increase in costs for public defence counsels and injured party counsels, there is reason to consider ways of keeping costs down. One way of keeping costs down could be to have diffe- rent standard hourly rates for public defence counsels and injured party counsels. Likewise, a restriction in the hourly rate system for injured party counsels could be considered.
In our assessment, different standard hourly rates for public defence counsels and injured party counsels should not be intro- duced. One argument against having different rates is that this could make it more difficult to find qualified lawyers willing to take on the task of injured party counsel. Moreover, lower remuneration for injured party counsels than for public defence counsels does not sit well with general developments in terms of support for the victims of crime. It is not appropriate to generalise and assert that the tasks of an injured party counsel are less skilled than those of a public defence counsel. It is also necessary to highlight the risk that different standard hourly rates would jeopardise the continued supply of lawyers specialising in law governing individuals.
We do not consider that a restriction should be introduced in the hourly rate system for injured party counsels. This kind of rule is not appropriate for criminal proceedings, which are very different from civil proceedings. In criminal cases, the primary interest is for the State to prosecute people for crimes. Criminal proceedings are largely steered by the prosecutor and the defendant. In many cases, the injured party and the injured party counsel do not have any influence over proceedings.
We have investigated whether the area covered by the tariff could be broadened. We propose that the current criminal case tariff be extended to cover two accused persons with the same counsel or one counsel each and/or two injured parties with the same defence counsel or one defence counsel each. This kind of tariff would
probably result in cost reductions for the State, or it would at least mitigate any cost increases. It would also facilitate the processing of cases for courts and counsels. We propose that the Swedish National Courts Administration be tasked with broadening the tariff.
We have considered whether it would be suitable to extend the current tariff to cover full-day cases, i.e. cases in which the main hearing lasts up to six hours. However, we have decided not to submit such a proposal, primarily because the studies upon which the tariff is based are very old and do not reflect changes in the legal environment brought about by the ‘More modern court pro- ceedings’ reform, for example. In our view, introducing a full-day tariff may have advantages.
We have considered whether one way of improving cost control with regard to counsel fees would be for decisions on remuneration for counsels to be taken separately and not in connection with a judgment or decision in a case. Remuneration issues would thus be given greater attention and receive the time necessary for a thorough examination. However, this kind of system would involve some inconveniences. Processing would inevitably become more compli- cated, for example. In light of this, we consider that the current provisions should be kept.
Effective cost control is a prerequisite if the costs of legal coun- sels are to be kept at a reasonable level. We have therefore con- sidered whether there is reason to extend the cost control carried out by the State with regard to the remuneration of legal counsels. We have considered whether there is reason to allow prosecutors to have a greater say in remuneration claims than is currently the case and whether the obligation to inform the Office of the Chancellor of Justice about awarded remuneration should be extended. In our assessment, the current ceilings for when a prosecutor is to express an opinion and when the Office of the Chancellor of Justice is to be informed about remuneration claims should be kept.
Remuneration for receivers in bankruptcy
Remuneration for receivers in bankruptcy has increased moderately in recent years and has not driven up the cost of the appropriation to any great extent.
Fees and reimbursement of expenses to a receiver are a bank- ruptcy cost that should primarily come from the bankruptcy estate. In cases in which bankruptcy is written off in accordance with Chapter 10, Section 1 of the Bankruptcy Act (1987:672) because the assets of the bankruptcy estate are not sufficient for paying the costs of the bankruptcy, the receiver may receive remuneration from the State in accordance with a special receiver tariff. If the assignment required considerably more work than normal, a higher fee can be set and paid to the receiver. In such cases, the fee does not follow an hourly rate system with a standard hourly rate. In- stead, the court is to decide on a reasonable level of remuneration, taking into consideration the work required for the assignment, the care and skill with which it has been carried out and the size of the estate.
We have considered whether an hourly rate system should be introduced for receivers. In our view, an hourly rate system is not very suitable for bankruptcy cases. The circumstances of bank- ruptcies differ from other situations in which legal counsels are remunerated from State funds. In our view, one potential risk of introducing an hourly rate system is that it might negatively affect the possibility of investigating suspicions of crime or recovery. It cannot be taken for granted either that an hourly rate system would bring savings for the State in the long run. There is also a well- developed system for checks and supervision when handling bank- ruptcies. In our assessment, an hourly rate system for receivers in bankruptcy should not be introduced.
Instead we propose that the current tariff be extended to cover 16 hours’ work and that the tariff include remuneration for a time loss of one and a half hours. This proposal means that more bank- ruptcies will be included in the area covered by the tariff than is currently the case. It can be assumed that this change will eliminate the minor increase in cost that has occurred in recent years, with- out the change resulting in the disadvantages that the introduction of a standard hourly rate may entail.
Entry into force, etc.
It is proposed that the legislative amendments enter into force on a date determined by the Government.
We propose certain transitional provisions concerning the pro- posals for a stricter repayment obligation for convicted persons and concerning legal aid.
Consequences
On the whole, the implementation of the proposals we have made would not cause any increase in costs for the public purse. Rather, our calculations indicate a certain amount of increased financial scope, even if the income ceiling for legal aid is raised. However, the financial consequences are difficult to assess and are based on estimates.
Several of the proposed changes will require training and infor- mation for staff in the judicial system. We consider that these costs can be covered by the current appropriations. In the same way, some of the proposals will entail development costs, primarily for the Swedish National Courts Administration.
If our proposals are implemented, they are estimated to bring savings within the framework of appropriation 1:12 ‘Legal counsels, etc.’ of approximately SEK 16–19 million per year, after deducing the costs of raising the income ceiling for legal aid. Without deducting the costs of raising the income ceiling, the savings can be estimated to amount to approximately SEK 34 million.
The proposals on a stricter repayment obligation for convicted persons are estimated to provide increased revenue for the public purse of approximately SEK 27 million. This increased revenue will not go to the appropriation for legal counsels. Funds that the State receives on account of the repayment obligation are reported against income heading 2811 ‘Other income from central government acti- vities’.
If our proposals are implemented, they should therefore bring savings for the public purse of a total of approximately SEK 43–46 million, including a deduction for the raised income ceiling for legal aid. Without such a deduction, the savings can be estimated at approximately SEK 61 million.
1.1 Förslag till
lag om ändring i rättegångsbalken (1942:740)
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken
dels att 21 kap. 6 §, 31 kap. 1§, 48 kap. 2 § och 49 kap. 5 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 31 kap. 1 a § och 31 kap.
4 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
21 kap.
Ett förordnande av offentlig försvarare får återkallas av rätten, om behovet av offentlig för- svarare upphör eller något annat giltigt skäl för återkallelse före- ligger. Xxxxx den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnan- det återkallas, om det inte skulle uppstå synnerlig olägenhet. | Ett förordnande av offentlig försvarare får återkallas av rätten, om behovet av offentlig försva- rare upphör eller något annat giltigt skäl för återkallelse före- ligger. Xxxxx den misstänkte själv annan försvarare, ska förordnan- det återkallas, om det inte skulle uppstå synnerlig olägenhet. Byte av offentlig försvarare får ske efter särskilt tillstånd av rätten och bara om det finns giltiga skäl. Om byte av offentlig försvarare har skett en gång, får nytt byte ske |
1 Senaste lydelse 1983:920.
endast om det finns synnerliga skäl.
En offentlig försvarare får inte utan rättens medgivande sätta någon annan i sitt ställe.
31 kap.
Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade er- sätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnad- en att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för blodprovstagning, blodundersök- ning, urinprovstagning och urin- undersökning som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet. | Om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan, ska den tilltalade er- sätta staten för det som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnad- en att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet. |
Ersättningsskyldigheten omfattar dock inte kostnader som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den till- talade, hans eller hennes ombud eller försvarare som utsetts av honom eller henne. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som betalats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av över- läggning med den tilltalade.
Den tilltalade är inte i annat fall än som avses i 4 § första stycket skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rätts- hjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rätts- hjälpsbiträde gäller i stället | Den tilltalade är, med undan- tag för fall som avses i 1 a § och 4 § första stycket, inte skyldig att betala mera av kostnaden för försvararen än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälps- avgift vid rättshjälp enligt rätts- hjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnad för rättshjälpsbiträde gäller i stället |
2 Senaste lydelse 2013:663.
kostnad för offentlig försvarare. Det belopp som den till- talade ska betala får sättas ned eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den till- talades brottslighet eller hans eller hennes personliga och eko- nomiska förhållanden. | kostnad för offentlig försvarare. Det belopp som den till- talade ska betala får sättas ned om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brotts- lighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska för- hållanden. |
Om det belopp som den tilltalade skulle vara skyldig att ersätta understiger en viss gräns som regeringen fastställt, ska han eller hon inte vara ersättningsskyldig.
1 a §
Det belopp som den tilltalade enligt 1 § ska ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till offentlig försvarare får inte understiga 5 000 kr. Det belopp som ska ersättas får dock aldrig överstiga kostnaderna för den offentliga försvararen.
Det belopp som den tilltalade ska betala får efter nedsättning enligt 1 § fjärde stycket inte under- stiga 5 000 kr.
Första och andra stycket gäller inte om den tilltalade vid domen inte fyllt arton år eller om den till- talade begått brottet under påver- kan av en allvarlig psykisk stör- ning. I sådana fall får det belopp som den tilltalade ska återbetala nedsättas eller efterges, om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller person- liga och ekonomiska förhållanden.
4 a §
Om den tilltalade i ett mål där åklagaren för talan uteblir från sammanträde för huvudförhand- ling och överklagandet av denna anledning förfaller, är den till- talade skyldig att ersätta staten hela kostnaden för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare.
Ersättningsskyldigheten enligt första stycket omfattar dock inte kostnader, som inte skäligen varit motiverade för utredningen, eller kostnader, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av någon annan än den tilltalade, den tilltalades ombud eller för- svarare som utsetts av den till- talade. Ersättningsskyldigheten omfattar inte heller det som be- talats i ersättning till en försvarare för utlägg för tolkning av över- läggning med den tilltalade.
Det belopp som den tilltalade ska betala får sättas ned om det finns skäl till det med hänsyn till den tilltalades personliga förhåll- anden.
48 kap.
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs ett bötes- straff efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Under förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening med böter. Av
3 Senaste lydelse 2010:575.
5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid före- läggs ett bötesstraff efter vad som bestämts enligt 14 §.
Är brott förenat med egen- doms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift en- ligt lagen (1994:419) om brotts- offerfond, ska också denna före- läggas den misstänkte till godkän- nande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning, blodunder- sökning, urinprovstagning och urinundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas be- stämmelserna om särskild rätts- verkan. | Är brott förenat med egen- doms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift en- ligt lagen (1994:419) om brotts- offerfond, ska också denna före- läggas den misstänkte till godkän- nande. Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser den miss- tänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad tillämpas bestäm- melserna om särskild rättsverkan. |
Är brott förenat med företagsbot ska också denna genom strafföreläggande föreläggas den misstänkte till godkännande.
49 kap.
En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i be- slutet
1. avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,
2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om övertagande av ett käromål,
3. förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning eller vid prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihets- förordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihets-
4 Senaste lydelse 1998:601.
grundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som av- ses där lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,
4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att ersätta rättegångskostnad,
5. prövat en fråga om ersättning eller förskott av allmänna medel till målsägande eller enskild part eller om ersättning eller förskott till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,
6. prövat en fråga i tvistemål om kvarstad eller annan åtgärd en- ligt 15 kap. eller i brottmål om häktning, tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a §, en åtgärd som avses i 25–28 kap. eller omhänder- tagande enligt 28 kap. brottsbalken,
7. avslagit en begäran om bi- träde eller försvarare eller till så- dant uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit, | 7. avslagit en begäran om bi- träde eller försvarare eller av- slagit en begäran om byte av bi- träde eller försvarare eller till så- dant uppdrag utsett någon annan än parten föreslagit, |
8. prövat en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) i annat fall än som avses i 5 eller 7,
9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åbe- ropats av en enskild part skall utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket, eller | 9. avslagit en begäran om att ersättning till vittne som åbe- ropats av en enskild part ska utgå av allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra stycket, eller |
10. prövat en fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av tiden för vissa frihetsberövanden.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar åter- betalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 § i sin äldre lydelse.
3. Har offentlig försvarare eller annat biträde som påverkar åter- betalningsskyldigheten förordnats före ikraftträdandet tillämpas inte 31 kap. 1 a och 4 a §§.
4. För kostnader för salivprov som tagits före ikraftträdandet tillämpas 31 kap. 1 § och 48 kap. 2 § i sin äldre lydelse.
1.2 Förslag till
lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 19 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han eller hon för sådan verk- ställighet intagen i kriminal- vårdsanstalt eller i särskilt ung- domshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken, skall han eller hon vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken. Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål skall, om inte annat är före- skrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undan- röjande av påföljd och ådöm- ande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han eller hon för verkställighet av | Har någon genom dom, som får verkställas, trots att den inte äger laga kraft, dömts till straff eller annan påföljd för brott och är han eller hon för sådan verk- ställighet intagen i kriminal- vårdsanstalt eller i särskilt ung- domshem med stöd av 32 kap. 5 § brottsbalken, ska han eller hon vid fullföljd av talan i målet anses som häktad för brottet. Detsamma gäller i fråga om den som är omhändertagen enligt 28 kap. 11 § brottsbalken. Vad i nya rättegångsbalken är föreskrivet angående brottmål ska, om inte annat är före- skrivet, i tillämpliga delar gälla, då mot någon, som blivit dömd för brott, vid domstol inleds förfarande, som avser undan- röjande av påföljd och ådöm- ande av annan påföljd för brott eller som avser annan åtgärd i fråga om ådömd påföljd; är han eller hon för verkställighet av |
5 Senaste lydelse 2006:893.
påföljd intagen i anstalt eller sär- skilt ungdomshem som avses i första stycket, skall han eller hon anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förord- nats för den dömde, skall ersätt- ning till försvararen alltid betalas av staten. | påföljd intagen i anstalt eller sär- skilt ungdomshem som avses i första stycket, ska han eller hon anses som häktad för brottet. Har offentlig försvarare förord- nats för den dömde, ska bestäm- melserna i 31 kap. rättegångsbalken om återbetalningsskyldighet för den tilltalade gälla. |
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Har offentlig försvarare förordnats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
1.3 Förslag till
lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:609) om målsägande- biträde
dels att 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
När en förundersökning har inletts eller återupptagits ska ett sär- skilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas i mål om
1. brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,
2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller för- sök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens person- liga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde, 3. annat brott på vilket fäng- else kan följa, om det med hän- syn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omstän- digheter kan antas att målsägan- den har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. | 2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller för- sök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens person- liga relation till den misstänkte eller andra särskilda omständig- heter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde, 3. annat brott på vilket fäng- else kan följa, om det med hän- syn till målsägandens personliga förhållanden och andra särskilda omständigheter står klart att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. |
6 Senaste lydelse 2012:660.
Målsägandebiträde får förord- nas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
1 a §
Målsägandebiträdets förord- nande gäller, om inte annat följer av 3 §, fram till att tiden för att överklaga en lägre rätts dom har löpt ut.
Målsägandebiträde får förord- nas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Vid be- dömningen ska den högre rätten, förutom vad som anges i 1 §, sär- skilt beakta om det med hänsyn till att målsäganden ska höras, vad den högre rätten ska pröva i fråga om enskilt anspråk eller något annat särskilt skäl kan antas att målsäganden har behov av måls- ägandebiträde.
Målsägandebiträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Vid förordnandet tillämpas 26 § första stycket rättshjälpslagen (1996:1619).
I fråga om byte av måls- ägandebiträde och rätt för sådant biträde att sätta någon annan i sitt ställe tillämpas 26 § andra och tredje styckena rättshjälpslagen. | I fråga om byte av måls- ägandebiträde tillämpas 26 § andra stycket rättshjälpslagen. Ett målsägandebiträde får inte utan rättens medgivande sätta någon annan i sitt ställe. |
7 Senaste lydelse 1996:1644.
Målsägandebiträdet skall ent- ledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. | Målsägandebiträdet ska ent- ledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det. |
I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträde.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
1.4 Förslag till
lag om ändring i rättshjälpslagen (1996:1619)
Härigenom föreskrivs att 6, 19, 23 och 38 §§ rättshjälpslagen (1996:1619) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt 38 § inte över- stiger 260 000 kr. | Rättshjälp får beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag enligt 38 § inte över- stiger 400 000 kr. |
Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl. I 14 § finns bestämmelser om övergång av rättshjälp till döds- bo.
Den som har beviljats rätts- hjälp behöver inte betala ansök- ningsavgift, tilläggsavgift eller expeditionsavgift enligt förord- ningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, ansök- ningsavgift i mål enligt lagen (1990:746) om betalningsföre- läggande och handräckning eller avgift enligt 15 § 1–3 avgifts- förordningen (1992:191). | Den som har beviljats rätts- hjälp behöver inte betala före- skriven a. ansökningsavgift, tilläggs- avgift eller expeditionsavgift vid de allmänna domstolarna, b. ansökningsavgift i mål en- ligt lagen (1990:746) om betal- ningsföreläggande och handräck- ning, eller c. avgift för kopia, avskrift eller utskrift av allmän handling. |
Den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet behöver inte betala utsökningsavgifter hos Kronofogdemyndigheten.
Den som har beviljats rättshjälp behöver inte betala några kost- nader för kungörelser i mål eller ärenden vid domstol.
9 Senaste lydelse 2014:252.
Den som har beviljats rätts- hjälp skall betala en rättshjälps- avgift som bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälps- biträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §. Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, utgör 1. två procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte överstiger 50 000 kr, 2. fem procent av kostnad- erna, dock minst 500 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 50 000 men inte 100 000 kr, 3. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 100 000 men inte 120 000 kr, 4. tjugo procent av kostnad- erna, dock minst 1 500 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 120 000 men inte 150 000 kr, 5. trettio procent av kostnad- erna, dock minst 2 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 150 000 men inte 200 000 kr, 6. fyrtio procent av kostnad- erna, dock minst 5 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 200 000 kr. | Den som har beviljats rätts- hjälp ska betala en rättshjälps- avgift som bestäms med hänsyn till kostnaderna för rättshjälps- biträdet och den rättssökandes ekonomiska underlag enligt 38 §. Rättshjälpsavgiften, som aldrig får överstiga kostnaderna för rättshjälpsbiträdet, utgör 1. fem procent av kostnaderna om det ekonomiska underlaget inte överstiger 70 000 kr, 2. tio procent av kostnaderna, dock minst 1 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 70 000 men inte 120 000 kr, 3. tjugo procent av kostnad- erna, dock minst 1 500 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 120 000 men inte 160 000 kr, 4. trettio procent av kostnad- erna, dock minst 2 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 160 000 men inte 200 000 kr, 5. fyrtio procent av kostnad- erna, dock minst 3 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 200 000 men inte 260 000 kr, 6. femtio procent av kostnad- erna, dock minst 7 000 kr, om det ekonomiska underlaget överstiger 260 000 men inte 330 000 kr, |
10 Senaste lydelse 2000:273.
Avgift för rådgivning utöver en timme skall avräknas från den lägsta avgift som anges i andra stycket 2–6. Är den rättssökande under- årig får det beslutas att någon rättshjälpsavgift inte skall betalas, om sökandens ekonomiska för- hållanden ger anledning till det. | 7. sextio procent av kostnad- erna, dock minst 15 000 kr, om det ekonomiska underlaget över- stiger 330 000 kr. Avgift för rådgivning utöver en timme ska avräknas från den lägsta avgift som anges i andra stycket 2–7. Är den rättssökande under- årig får det beslutas att någon rättshjälpsavgift inte ska betalas, om sökandens ekonomiska för- hållanden ger anledning till det. |
Avgiften för dödsbo som beviljas rättshjälp bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till dödsboets och dödsbodelägarnas ekonomiska förhållanden. Om rättshjälp övergår till ett dödsbo be- räknas rättshjälpsavgiften med ledning av den avlidnes ekonomiska underlag.
Med ekonomiskt underlag avses i denna lag den rättssökandes beräknade årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning enligt andra stycket.
Bidrar den rättssökande till underhållet av barn skall den be- räknade årsinkomsten minskas med 15 000 kr för varje barn, dock högst 75 000 kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet, skall den beräknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån. Närmare bestämmelser om | Xxxxxx den rättssökande till underhållet av barn ska den be- räknade årsinkomsten minskas med 20 000 kr för varje barn, dock högst 100 000 kr. Är den rättssökandes betalningsförmåga väsentligen ökad eller nedsatt på grund av förmögenhetsinnehav eller skuldsättning eller annan särskild omständighet, ska den beräknade årsinkomsten jämkas genom att skäligt belopp läggs till eller dras ifrån. Närmare bestämmelser om |
11 Senaste lydelse 1999:63.
hur det ekonomiska underlaget skall beräknas meddelas av rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. | hur det ekonomiska underlaget ska beräknas meddelas av rege- ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. |
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Har rättshjälp beviljats eller har ansökan om rättshjälp lämnats in till domstol eller Rättshjälpsmyndigheten före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
1.5 Förslag till
förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948)
Härigenom föreskrivs att 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
I samband med att den som skäligen misstänks för brott under- rättas om misstanken ska han eller hon också underrättas om sin rätt att
– anlita biträde av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad,
– få information om förändringar av misstanken och ta del av utredningsmaterial i den utsträckning som följer av 23 kap. 18 § rättegångsbalken,
– vid behov biträdas av tolk och få handlingar som är väsentliga för att kunna ta till vara sin rätt översatta, och
– inte behöva yttra sig över misstanken.
När den som skäligen miss- tänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon också få information om bestämmelser om återbetalningsskyldighet för kostnader för offentliga försvarare.
Den misstänkte ska få informationen på ett språk som han eller hon förstår.
Om det enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken inte har genom- förts en förundersökning ska den misstänkte underrättas enligt första stycket senast när åtal väcks eller i samband med att en klagan om undanröjande av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ord- ningsbot ges in till domstol.
12 Senaste lydelse 2014:260.
Denna förordning träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2 Uppdraget och dess genomförande
2.1 Inledning
I detta kapitel redovisas det huvudsakliga innehållet i utredningens direktiv och hur arbetet i utredningen har bedrivits.
Uppdraget har varit brett. I viss utsträckning har det dock av- gränsats av direktiven samt av andra utredningars arbete. I avsnitt 2.5 anges andra utredningar och förslag som på olika sätt påverkat denna utrednings arbete.
2.2 Utredningens uppdrag
2.2.1 Behovet av en utredning
En enskild har i vissa fall rätt till ett juridiskt biträde som bekostas av allmänna medel, t.ex. offentlig försvarare, rättshjälpsbiträde, målsägandebiträde och offentligt biträde. Möjligheten till juridiskt biträde syftar ytterst till att säkerställa att den enskilde får en rätt- vis rättegång.
I statsbudgeten finansieras statens kostnader för rättsliga bi- träden genom anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Anslaget om- fattar ersättning till offentliga försvarare, rättshjälpsbiträden, måls- ägandebiträden och vissa offentliga biträden. På anslaget finansieras också utgifter för särskilda företrädare för barn samt utgifter för bevisning, parter, tolk och konkursförvaltare. Som framgår av av- snitt 3 är det en mängd olika kostnadsslag som sorterar under an- slaget.
Statens kostnader för de utgifter som omfattas av anslaget har ökat under den senaste tioårsperioden och förväntas göra det även
framöver. Kostnaderna uppgick till nästan 2,3 miljarder kronor år 2013 vilket innebär en ökning med 1,3 miljarder kronor sedan år 2000. Det finns flera orsaker till kostnadsökningarna. Den enskilt vik- tigaste orsaken är sannolikt den målutveckling som skett i dom- stolarna under samma tid.
Antalet inkomna mål till de svenska domstolarna har ökat under lång tid. Sedan år 2000 har antalet ökat från cirka 277 000 mål per år till cirka 385 000 mål år 2013. Brottmålen har ökat från cirka 61 000 mål till nästan 95 000 mål, vilket är en ökning med nästan 56 procent. Förutom att antalet mål har ökat har målen också ändrat karaktär. Det är en allmän uppfattning att målen blivit mer om- fattande och komplicerade. Målutvecklingen är delvis en direkt följd av de satsningar som gjorts hos polis och åklagare vilket har lett till en ökad lagföring.
Den största utgiftsposten på anslaget är kostnaderna för offent- liga försvarare. Under år 2013 utgjorde den utgiftsposten mer än hälften av kostnaderna eller nästan 1,3 miljarder kronor. Det är en ökning med 719 miljoner kronor eller 180 procent sedan år 2000. De faktorer som styr kostnaderna för offentliga försvarare är fram- för allt antalet förordnanden och förekomsten av omfattande mål.
Den näst största posten är utgifter för målsägandebiträden. Kost- naden för målsägandebiträden uppgick till 259 miljoner kronor år 2013. Det är en ökning med 186 miljoner kronor eller över 200 pro- cent sedan år 2000.
Utgifter för rättshjälpsbiträden är den tredje största utgiftsposten. Kostnaden för rättshjälpsbiträden var 247 miljoner kronor år 2013. Motsvarande siffra år 2000 var 188 miljoner kronor, vilket mot- svarar en ökning med cirka 30 procent.
Kostnaderna för offentliga biträden har ökat med cirka 150 pro- cent, från cirka 63 miljoner kronor år 2000 till 157 miljoner kronor år 2013 och utgör alltså den fjärde största utgiftsposten inom an- slaget.
Utgifterna på anslaget har alltså ökat kraftigt under 2000-talet och utgör en betydande kostnad för staten. Staten är skyldig att hushålla med de medel som medborgarna ställer till förfogande och se till att de används effektivt och där behovet är som störst. Kost- nadsökningen på anslaget motiverar en samlad översyn av utgift- erna.
2.2.2 Sammanfattning av uppdraget
Statens kostnader för rättsliga biträden m.m. innehåller, som fram- gått, många olika kostnadsslag. Även om uppdraget avser en samlad översyn av utgifterna har vi i enlighet med direktiven inriktat oss på de största utgiftsposterna, som avser kostnader för offentliga för- svarare, målsägandebiträden och rättshjälpsbiträden. En granskning av övriga kostnadsposter bör göras i samband med det årliga budget- arbetet eller genom riktade uppdrag till de myndigheter som får besluta om anslagets utnyttjande.
Vi har haft att överväga vilka åtgärder som kan vidtas som kan få en kostnadsdämpande effekt på anslaget men samtidigt har i direk- tiven angetts att rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer ska garanteras. Våra överväganden och förslag måste därför inne- bära en avvägning mellan kostnadsdämpning och rättssäkerhet. Så har vi läst vårt uppdrag och så har vi genomfört vårt arbete.
I uppdraget har ingått att särskilt överväga följande punkter.
• Se över om det – med hänsyn till det övergripande målet om en god hushållning med statens resurser – är befogat att i någon mån begränsa tillgången till offentlig försvarare och målsägande- biträde i vissa fall.
• Överväga en skärpning av reglerna om återbetalningsskyldighet för dömda.
• Föreslå begränsningar av möjligheten att byta offentlig försvarare.
• Överväga att justera inkomstgränsen och avgifterna vid rättshjälp.
• Föreslå olika nivåer i timarvoderingssystemet för offentliga för- svarare och målsägandebiträden.
• Föreslå tidsfrister i timarvoderingssystemet för målsägande- biträden.
• Föreslå en utökad användning av schablonersättning, s.k. taxa i brottmål.
• Föreslå ett timarvoderingssystem för konkursförvaltare.
I uppdraget har även ingått att lämna fullständiga författnings- förslag utifrån de överväganden som görs. Vi har varit oförhindrade att ta upp även andra frågor som har samband med de frågeställ- ningar som ska utredas. Relevant arbete som pågår inom Rege- ringskansliet och på EU-nivå har beaktats.
De ändringar som föreslås ska konsekvensbedömas gentemot kraven på en rättvis rättegång och hur förslagen på annat sätt påver- kar rättssäkerheten. Självfallet ska de ekonomiska konsekvenserna av förslagen och andra alternativ som vi övervägt men inte före- slagit redovisas.
Uppdraget skulle redovisas senast den 31 oktober 2014 men har senare förlängts till utgången av år 2014.
Utredningens direktiv återges i sin helhet i bilaga 1 och 2.
2.3 Utredningens arbete
Vårt arbete inleddes i februari 2013. I utredningen har hållits 12 expertsammanträden, varav ett i form av ett tvådagars internat- sammanträde. Flera interna arbetsmöten har hållits mellan utredare och sekreterare. Besök, överläggningar och kontakter har före- kommit hos domstolar, myndigheter och organisationer som särskilt berörs av vårt arbete såsom Domstolsverket, Justitiekanslern, Riks- åklagaren, Rättshjälpsmyndigheten, Brottsoffermyndigheten och Sveriges advokatsamfund. Experterna i utredningen har medverkat inte bara med värdefulla synpunkter utan också med eget utrednings- material.
Vi har orienterat oss om beredningen inom Regeringskansliet av bl.a. betänkandena Nya påföljder (SOU 2012:34), En modernare rättegång II – en uppföljning (SOU 2012:93), Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) samt promemorian Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag (Ds 2012:54). Även arbetet med EU:s direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaran- den m.m. (2013/48/EU) och direktiv (2012/29/EU) som reglerar brottsoffers rättigheter har bevakats.
Information om lagstiftningen i andra länder har inhämtats framför allt genom experternas försorg genom kontakter med före- trädare för såväl utländska advokatbyråer som myndigheter.
Statistiskt underlag har, direkt eller genom experterna, inhämtats från Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten och Statistiska centralbyrån. Vi har tagit del av de rapporter och utredningar som framför allt Dom- stolsverket framställt under årens lopp.
2.4 Utgångspunkter
Anslaget 1:12 Rättsliga biträden omfattar, som närmare framgår av avsnitt 3, en mängd olika anslagsposter. I direktiven till utredningen anges vissa specifika frågor som vi särskilt ska se över och överväga. Utredningen har uppfattat att vårt uppdrag bör inriktas på de fråge- ställningar som sålunda anges särskilt. Tonvikten i betänkandet ligger alltså på dessa särskilt angivna frågor.
En första utgångspunkt för oss har varit att anslaget syftar till att säkerställa rättssäkerheten för både tilltalade och brottsoffer. I detta ligger att säkerställa rätten till en rättvis rättegång. Systemet ska i slutändan bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Detta är av grundläggande betydelse i en rätts- stat.
En andra utgångspunkt har varit att alla möjligheter till bespa- ringar bör prövas, om det inte leder till oacceptabla konsekvenser för den enskilde. Det bör alltid göras en prövning av om det är rim- ligt att staten bidrar till kostnaderna.
Ett centralt inslag i uppdraget är att överväga olika begräns- ningar av tillgången till offentlig försvarare och målsägandebiträde. Såväl den tilltalade som målsäganden har en särskild ställning i brott- målsprocessen. Rätten till offentlig försvarare är i många fall nöd- vändig för att säkerställa att rättegången blir rättssäker och effektiv. Samtidigt är det viktigt att statens utgifter kontrolleras för att säker- ställa att resurser så långt möjligt tillförs där de behövs bäst.
Målsäganden är som brottsoffer direkt berörd av processen och kan behöva information, stöd och hjälp i en utsatt situation. Även för målsäganden utgör rätten till biträde ett viktigt inslag i det regelverk som ska säkerställa en rättssäker och effektiv process. En utgångspunkt för oss i denna del har varit att samhället är skyldigt att stötta både misstänkta och brottsoffer med kvalificerat rättsligt
stöd, både för att skapa balans i processen och för att säkerställa att den uppfyller kraven på en rättvis rättegång.
Anslaget är regelstyrt. Förutsättningarna för att förordna offent- liga försvarare, målsägandebiträden, rättshjälpsbiträden och offent- liga biträden m.fl. och deras rätt till ersättning är fastlagda i lag. Enskildas rätt till försvarare och målsägandebiträde regleras också i vissa internationella rättsakter, t.ex. artikel 6 i den Europeiska kon- ventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (Europakonventionen) där rätten till en rättvis rättegång läggs fast. Begreppet rättvis rättegång omfattar bl.a. rätten till försvarare. Europakonventionen gäller som svensk lag. Sverige får inte meddela lagar och föreskrifter som strider med Sveriges åtag- anden på grund av konventionen (2 kap. 19 § regeringsformen – RF).
Inom EU har antagits ett direktiv om rätt till tillgång till för- svarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt rätt att kommunicera vid fri- hetsberövande.1 Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om när en misstänkt eller tilltalad har rätt till försvarare i angivna förfaranden. Direktivet reglerar dock inte frågan om ersättning till försvararen.
Frågor om brottsoffers rättigheter har varit en prioriterad fråga också inom EU. EU-kommissionen har t.ex. aviserat ett förslag om rättshjälp som avser misstänkta och tilltalade i straffrättsliga för- faranden. Inom EU har det vidare nyligen antagits ett direktiv som reglerar brottsoffers rättigheter (2012/29/EU). Direktivet reglerar bl.a. rätten till rättshjälp. Direktivet ska vara genomfört i svensk rätt senast den 16 november 2015.
Vi har vid våra överväganden beaktat dessa instrument och för- slag, som varit utgångspunkter för våra överväganden.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en euro- peisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L294, 6.11.2013, s. 1).
2.5 Andra utredningar
Under eller i nära anslutning till utredningstiden har andra utred- ningar behandlat frågor som kan påverka vårt arbete. Här ska redo- visas sådana utredningar och förslag som i varierande grad kan in- verka på anslaget för rättsliga biträden.
Vi har vid våra överväganden utgått från den nuvarande lagstift- ningen och har alltså inte diskonterat några av de olika utrednings- förslag som ännu inte lett till lagstiftning.
Straffprocessutredningen
Straffprocessutredningen har i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) lämnat förlag till åtgärder för att skapa ett mer ändamålsenligt brottmålsförfarande i såväl tingsrätt som hovrätt. Utredningen har lämnat ett antal förslag till förändring som kan påverka anslaget för rättsliga biträden.
För tingsrättsprocessens del har utredningen föreslagit att den som har åtalats för brott för vilket åklagaren yrkar en strängare på- följd för böter ska ha rätt till kostnadsfri rådgivning av advokat under högst två timmar. Den rådgivande advokaten ska ha rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete samt för kostnader för tolk och översättning.
Vidare föreslås att mål om allmänt åtal för brott avseende en gärning som den tilltalade erkänt under vissa förutsättningar ska kunna avgöras i en förenklad ordning utan huvudförhandling i tings- rätten. Om målet inte kan avgöras på det sättet ska rätten kalla till huvudförhandling.
När det gäller huvudförhandlingsmål har utredningen föreslagit att rätten ska få ett tydligare ansvar för att bedöma om flera åtal eller åtalspunkter ska handläggas i samma rättegång och avgöras vid samma tillfälle. Detta syftar till att minska antalet och omfattningen av de stora brottmålen och att undvika att avgörandet fördröjs i onödan. Rätten ska särskilt beakta om en gemensam handläggning riskerar att göra rättegången mer omfattande än vad som är nöd- vändigt. Åtal som handläggs gemensamt ska kunna särskiljas för att hanteras separat. Det bör kunna ske antingen genom att åtalen han- teras i olika mål eller genom att deldom meddelas.
Utredningens förslag i denna del har behandlats i regeringens proposition 2013/14:170, Åtgärder för att hantera stora brottmål och inställda förhandlingar. I propositionen föreslår regeringen att om åtal har väckts mot någon för flera brott ska åtalen handläggas i en rättegång. Vidare föreslås att åtalen får handläggas var för sig om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns sär- skilda skäl mot det. Om åtal har väckts mot flera personer får åtalen handläggas i en rättegång om det är till fördel för målets handlägg- ning eller det annars finns skäl för det. Enligt förslaget ska det inte längre krävas att åtalen har väckts vid samma domstol för att de ska få förenas. Vidare föreslås i propositionen att om det handläggs flera åtal mot samma tilltalad i en rättegång får deldom meddelas endast om det är till fördel för målets handläggning och det inte finns särskilda skäl mot det. Förslagen trädde i kraft den 1 juli 2014.
Utredningen föreslår också att möjligheterna att avgöra ett mål när den tilltalade inte kommit till huvudförhandlingen trots att han eller hon är delgiven kallelse till den utökas. Bestämmelserna görs också tydligare. Enligt den nuvarande bestämmelsen krävs alltid, oberoende av vilken påföljd som är aktuell, att saken kan utredas tillfredsställande. Det ändras till en presumtion för att målet ska avgöras om särskilda skäl inte talar mot det. Vidare höjs den övre gränsen för hur långt fängelsestraff som kan dömas ut vid utevaro- handläggning från tre till sex månader.
Även förslagen i denna del har behandlats i nyssnämnda pro- position. Regeringens förslag innebär att tidsfristen som reglerar när förenklad delgivning kan användas för stämning och andra hand- lingar i brottmål förlängs från sex till tio veckor efter det att infor- mationen om delgivningssättet lämnats till den tilltalade. Regeringen föreslår vidare att om ett mål avgörs när den tilltalade inte är per- sonligen närvarande vid huvudförhandlingen får rätten döma till fängelse i högst sex månader samt att om rätten samtidigt förklarar villkorligt medgiven frihet förverkad får den samlade strafftiden uppgå till högst sex månaders fängelse. Förslaget innebär vidare att om rätten förordnar att tidigare utdömt fängelse även ska avse det nya brottet får villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad till en tid som uppgår till högst sex månader. Även dessa förslag trädde i kraft den 1 juli 2014.
När det gäller hovrättsprocessen har utredningen bl.a. föreslagit att systemet med prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla
brottmål. Avsikten är att de klara och entydiga målen ska sållas bort, dvs. mål där man redan vid en inledande tillståndsprövning kan se att det inte finns några tveksamheter om att tingsrättens avgörande är riktigt. Övriga mål ska avgöras efter en fullständig prövning.
Utredningen föreslår vidare att en stödperson som följer med en målsägande till en rättegång i vissa fall ska kunna få ersättning av allmänna medel för de kostnader som uppstår till följd av detta. Mot bakgrund av att EMR-reformen generellt har påverkat måls- ägandens behov av stöd vid rättegången i hovrätten och mot bak- grund av att det är angeläget att rättsväsendets resurser koncen- treras till sådana fall och situationer då målsäganden har ett reellt behov av ett målsägandebiträde, föreslår utredningen att ett måls- ägandebiträdes förordnande ska upphöra när tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Om målsäganden begär det eller om det annars finns anledning till det ska det ske en förnyad prövning av om målsägandebiträde ska förordnas i högre rätt.
En utredare har fått i uppdrag att ta fram det ytterligare under- lag angående de praktiska, organisatoriska och ekonomiska konse- kvenserna som behövs för ett ställningstagande till om förslagen i betänkandet Brottmålsprocessen (SOU 2013:17) bör genomföras. Uppdraget ska redovisas senast den 9 januari 2015.
EMR-utredningen
EMR-utredningen har utvärderat reformen En Modernare Rätte- gång (EMR). Utredningens utvärdering och förslag till förändringar i anledning av denna har redovisats i betänkandet En Modernare Rättegång II – en uppföljning (SOU 2012:93).
Utredningens slutsats är att reformen En modernare rättegång fallit väl ut och kan utvecklas ytterligare. Utredningen föreslår därför vissa nyheter och förändringar. Av förslagen ska här redovisas så- dana som i större eller mindre utsträckning kan inverka på anslaget Rättsliga biträden m.m.
Syn på stället ska i större utsträckning dokumenteras genom ljud- och bildupptagning. Ljud- och bildupptagningar beträffande det som iakttagits vid syn på stället likställs i tilltroshänseende med syn som hålls på nytt i hovrätten.
Rätten får utvidgade möjligheter att ta upp bevis utom huvud- förhandling i samband med en inställd förhandling. Förhör ska så- ledes kunna hållas med vittnen och andra förhörspersoner som in- funnit sig till en rättegång som ställs in, exempelvis på grund av att den tilltalade uteblivit.
Rätten ska i större utsträckning kunna återanvända förhör som dokumenterats genom en ljud- och bildupptagning i samband med en annan förhandling i samma instans.
Bestämmelserna som innebär att parter kan presentera process- material genom att hänvisa till handlingar i målet förtydligas så att det uttryckligen framgår att detta även gäller hänvisning till ljud- och bildupptagningar.
Bestämmelserna om hovrättens möjligheter att avgöra brottmål på handlingarna mjukas upp något.
Bestämmelserna om parts frånvaro vid huvudförhandling i hov- rätt ändras. Om part förelagts att komma personligen ska överklag- andet förfalla om han eller hon endast infinner sig genom ombud, såvida det inte finns särskilda skäl mot att överklagandet förfaller.
Hovrätten ska kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen inom ramen för dispensprövningen. Högsta domstolen får möjlighet att direkt pröva en prejudikatfråga när hovrätten väg- rat prövningstillstånd, dvs. utan att Högsta domstolen först med- delar tillstånd till prövning i hovrätt.
Påföljdsutredningen
Påföljdsutredningen har i betänkandet Nya påföljder (SOU 2012:34) lämnat förslag till ett i stora delar nytt påföljdssystem. Med anled- ning av Påföljdsutredningens förslag har också en departements- promemoria upprättats, Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutred- ningens förslag (Ds 2012:54). I promemorian utreds vilka process- rättsliga konsekvenser som Påföljdsutredningens förslag medför. Förslagen kan, i viss del, påverka anslaget för rättsliga biträden.
Påföljdsutredningen har bl.a. föreslagit att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras ur påföljdssystemet och att det i stället införs en möjlighet att besluta att ett fängelsestraff ska vara villkorligt. Villkorligt fängelse innebär att domstolen mäter ut ett fängelsestraff av viss längd men att den dömde inte behöver verk-
ställa fängelsestraffet i anstalt om han eller hon fullgör ett eller flera villkor.
I promemorian anges att det finns skäl att överväga behovet av offentlig försvarare i fall där det finns anledning att döma ut ett villkorligt fängelsestraff.
Enligt bedömningen i promemorian är ett villkorligt fängelse- straff en förhållandevis ingripande påföljd och är, oavsett tilläggs- sanktion, alltid att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom. Den som döms till fängelse står ju alltid en risk att få avtjäna fängelsestraffet i anstalt, även om det beslutas att detta ska vara vill- korligt. Därtill kommer, enligt promemorian, att påföljdsbestäm- ningen vid villkorligt fängelse kan vara förenad med tveksamheter i flera avseenden. I den mån det finns tveksamheter bör det enligt bedömningen i promemorian förordnas offentlig försvarare för den dömde. I promemorian föreslås därför att 21 kap. 3 a § andra stycket 2 rättegångsbalken (RB) ändras på så sätt att försvarare ska förordnas om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Det sagda innebär att offentlig försvarare alltid ska förordnas om påföljds- frågan är tveksam och det finns anledning att döma till fängelse – villkorligt eller ovillkorligt. Tveksamheten kan avse valet mellan böter och fängelse, fängelsestraffets längd, frågan om det ska beslutas att ett fängelsestraff ska vara villkorligt eller valet av tilläggssanktion till ett villkorligt fängelsestraff.
Ett genomförande av Påföljdsutredningens förslag påkallar inte, enligt promemorian, någon ändring av bestämmelserna om förord- nande av offentlig försvarare i lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare (LUL).
2.6 Betänkandets disposition
Betänkandet omfattar 13 avsnitt.
Betänkandet inleds med våra författningsförslag, avsnitt 1.
Avsnitt 2 omfattar ett inledande kapitel med bl.a. vårt uppdrag och arbete och utgångspunkter.
I avsnitt 3 ges en närmare introduktion till anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. I avsnittet redovisas också vissa statistikuppgifter.
Avsnitt 4 innefattar en kortare redogörelse för nationella och internationella regler som är av grundläggande betydelse för vårt uppdrag.
I avsnitt 5 ges en kortare översikt över utländsk rätt såvitt avser ersättningssystemet till rättsliga biträden och hantering av kon- kurskostnader när tillgångarna i konkursboet inte räcker till betal- ning av konkurskostnaderna.
Våra överväganden och förslag rörande de olika frågor som be- handlas återfinns i avsnitten 6–10. Avsnitten ansluter så långt möj- ligt till den uppställning över särskilda frågor som anges i direktiven till utredningen.
Vi har valt att inte inledningsvis i ett särskilt avsnitt redogöra för gällande rätt. Gällande rätt redovisas i stället i relevanta delar vid våra överväganden och förslag rörande respektive fråga som omfattas av uppdraget. Varje avsnitt avslutas med våra övervägan- den och förslag.
Eftersom frågeställningarna kring begränsningar av rätten till offentlig försvarare och målsägandebiträde har gemensamma berör- ingspunkter redogörs för dessa i ett gemensamt avsnitt, avsnitt 6. I avsnittet behandlas även frågan om begränsning av möjligheten till byte av offentlig försvarare.
Rättshjälp behandlas i avsnitt 7. Återbetalningsskyldighet för dömda behandlas i avsnitt 8. Frågor som berör nivåer och tidsfrister i timarvoderingssystemet för offentliga försvarare och målsägande- biträde samt andra frågor om ersättning till sådana biträden be- handlas gemensamt i avsnitt 9. I avsnitt 10 behandlas frågor om ersättning till konkursförvaltare m.m.
Avsnitt 11 handlar om ikraftträdande och övergångsbestämmelser. Avsnitt 12 innehåller kostnads- och konsekvensanalyser.
Avsnitt 13 innehåller våra författningsförslag med kommentarer.
Rättsliga biträden m.m.
3.1 Styrning av anslaget
Ramarna för statens utgifter för rättsliga biträden fastställs i den årliga budgetprocessen. Processen styrs i första hand av riksdags- ordningen1 enligt vilken regeringen, innan budgetåret börjar den 1 januari, ska lämna en proposition med förslag till statens inkom- ster och utgifter för budgetåret.
Budgetpropositionen ska innehålla en finansplan och ett förslag till beslut om statens budget. Om riksdagen med stöd av bestäm- melserna i 5 kap. 12 § riksdagsordningen har fattat beslut om att hänföra statsutgifterna till utgiftsområden, ska förslaget till statens budget innehålla en fördelning av anslagen på dessa utgiftsområden. Riksdagen har beslutat om 27 utgiftsområden varav ett är område 4 Rättsväsendet.
För varje utgiftsområde beslutar riksdagen en utgiftsram, som anger det belopp till vilket summan av de till utgiftsområdet hör- ande utgifterna högst får uppgå.
Riksdagen beslutar om vilka ändamål och verksamheter som ska innefattas i ett utgiftsområde efter förslag från regeringen i den ekonomiska vårpropositionen. I budgetlagen (2011:203) anges att statens utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på anslag. Regeringen lämnar förslag till budgetering och redovisning på an- slag i höstens budgetproposition. Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen lyder statliga förvaltningsmyndigheter som huvudregel under rege- ringen. När regeringen tilldelar en myndighet ett anslag, får den
1 Kungörelse (1974:153) om beslutad ny riksdagsordning.
besluta om begränsningar i villkoren för utnyttjandet av anslaget.2
Tilldelningen görs i regleringsbrev till respektive myndighet.
I budgetpropositionen för 2013 presenterade regeringen förslag till utgiftsramar för perioden 2013–2016 för utgiftsområde 4 Rätts- väsendet.3 Vad gäller utgiftsområdets anslag 1:12 Rättsliga biträden
m.m. föreslog regeringen en ökning av anslaget under kommande treårsperiod.4 Riksdagen beslutade enligt regeringens förslag.5 Sveriges Domstolar tilldelades 2 265 657 kr på anslaget.
I budgetpropositionen för år 2014 presenterades regeringens förslag till budget för år 2014. I sina överväganden angav rege- ringen att utgifterna på anslaget har ökat, vilket främst beror på en ökning av antalet debiterade timmar per brottmål för vilka det förordnas offentliga försvarare, offentliga biträden och målsägande- biträden. Vidare angavs att utgifterna förväntas öka även framöver. Mot bakgrund av detta ökades anslaget med 40 000 000 kr år 2014.
Regeringen föreslog att 2 305 657 000 kr skulle anvisas under an-
slaget för 2014. För åren 2015, 2016 och 2017 beräknas anslaget till
2 425 657 000 kr, 2 325 657 000 kr respektive 2 325 657 000 kr.
3.2 Anslagets användningsområde
I regleringsbrevet för Sveriges Domstolar anger regeringen villkor för hur ramanslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. får användas. Från anslaget ska de kostnader betalas som enligt 21 kap. 10 § rätte- gångsbalken, lagen (1988:609) om målsägandebiträde och rättshjälps- lagen (1996:1619) ska betalas av allmänna medel. Därutöver ska från anslaget de kostnader betalas som enligt lagen (1996:1620) om offentligt biträde ska betalas av allmänna medel. Det gäller alltså inte sådana kostnader som avser offentligt biträde i ärenden enligt utlänningslagen (2005:716) och lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sådana kostnader belastar i stället anslaget 1:5 inom utgiftsområde 8 Migration. Anslaget Rättsliga biträden m.m. finansierar också utgifter för särskilda företrädare för barn enligt 12 § lagen (1999:997) om särskilda företrädare för barn, samt utgif-
2 3 kap. 11 § budgetlagen (2011:203).
3 Prop. 2012/13:1 s. 365 f.
5 Bet. 2012/13:JuU1 och rskr. 2012/13:124.
ter för bevisning, parter, tolk och god man, förvaltararvoden m.m. i konkurser, ersättning till likvidatorer och bouppteckningsförrättare. Regeringen anger också vilka domstolar och andra myndigheter som efter beslut av Domstolsverket får disponera anslaget i olika delar. Som exempel kan nämnas att medel avseende utgifter för offentligt biträde efter beslut från Domstolsverket får disponeras av de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltningsdomstolarna och Rättshjälpsmyndigheten. Här ska närmare beskrivas vilka olika utgiftsposter som belastar anslaget.
Från anslaget får avräknas ersättning till offentliga försvarare. Avräkning får även ske för ersättning till offentliga ombud i ären- den om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hem- lig kameraövervakning enligt 27 kap. 29 § rättegångsbalken.
Anslaget får användas till kostnader för ersättning till måls- ägandebiträde enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Från anslaget får avräkning ske för kostnader för ersättning för upp- kommande kostnader för bevisning och utredning enligt 6 § samma lag med anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträck- ning som om målsäganden beviljats rättshjälp med anledning av sådan talan.
Från anslaget får avräknas ersättning till rättshjälpsbiträden till den del ersättningen inte täcks av den rättshjälpsavgift som den rätts- sökande ska betala enligt 23 § rättshjälpslagen. Ersättning som av- ses i 16–18 §§ rättshjälpslagen får också avräknas. Det avser ersätt- ning för bevisning vid allmän domstol, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen med skäligt belopp, kostnader för utredning som är skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt med högst 10 000 kr och kostnader för medlare enligt 42 kap. 17 § RB. Även utgifter för staten som avses i 20 § rättshjälpslagen får avräknas. I bestämmelsen anges att den som har beviljats rättshjälp inte behöver ställa säkerhet för att få till stånd kvarstad eller annan liknande åtgärd enligt rättegångsbalken eller konkurslagen (1987:672) i den angelägenhet som rättshjälpen avser. Om den rättssökande inte kan betala för skada som tillfogas motparten, svarar staten gentemot den skadelidande för denna skada.
Rättshjälpsmyndigheten får disponera anslaget för utgifter av- seende ersättning till den som har lämnat rättslig rådgivning enligt 5 § rättshjälpslagen (1996:1619) mot nedsatt avgift. I de fall som
det har krävts tolk i rådgivningsärenden kan anslaget belastas med kostnaderna för ersättning till tolken.
Ersättning för kostnader som inte har kunnat täckas till följd av befrielse från utsökningsavgifter enligt 16 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten får avräknas från anslaget. Utsökningsavgifter utgörs av grundavgift, förberedelseavgift, försälj- ningsavgift och särskild avgift, vilket framgår av 2 § i nämnda för- ordning. Sådana avgifter behöver den som har beviljats rättshjälp i en angelägenhet som lett till ett verkställbart avgörande eller i ett mål om verkställighet inte betala.
Kostnader som uppkommer i mål enligt utlänningslagen (2005:716) avräknas som nämnts inte från anslaget. Ersättning till offentligt biträde i övriga fall och till tredje man för utredning enligt 4 § lagen (1996:1620) om offentligt biträde får emellertid avräknas. Med sådan utredning avses utredning som är skäligen påkallad för att ta till vara huvudmannens rätt, om utredningen inte kan erhållas genom den domstol eller myndighet som handlägger målet eller ären- det.
Enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn ska en sådan företrädare förordnas när en förundersökning har inletts eller återupptagits i fråga om ett brott som kan leda till fängelse och har begåtts mot någon som är under 18 år om en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta till vara barnets rätt. Kostnader för ersättning till företrädaren och sådana kostnader för bevisning och utredning enligt 12 § angiven lag får avräknas från anslaget.
Ersättning till bodelningsförrättare enligt 17 kap. 7 a § äkten- skapsbalken får avräknas från anslaget. Av bestämmelsen framgår att domstol, om det är skäligt med hänsyn till en makes ekono- miska och personliga förhållanden samt omständigheterna i övrigt, under vissa förutsättningar kan besluta att ersättning till bodel- ningsförrättare för högst fem timmars arbete ska betalas av allmänna medel.
Utgifter för kostnader i konkurser såsom arvode och kostnads- ersättning till konkursförvaltare får avräknas från anslaget. Det gäller i den mån dessa kostnader inte kan tas ur boet eller från borgenär enligt 14 kap. 2 eller 3 §§ konkurslagen (1897:672). Anslaget får även användas för ersättning till biträde som utsetts enligt 6 kap.
10 § konkurslagen när någon begärts häktad exempelvis för att han eller hon har vägrat att avlägga bouppteckningsed.
Vidare betalas från anslaget kostnader som hänför sig till inter- nationellt straff- och civilrättsligt samarbete och som inte ska bäras av annan myndighet. Det kan gälla kostnader för översättning och delgivning.
Härutöver finns ytterligare ett flertal utgifter som får avräknas från anslaget. De kostnader som avses är
• utgifter för ersättning till vittne enligt 36 kap. 24 § RB, dvs. när rätten beslutat att ersättning till vittne som åberopats av enskild part eller kallats in av rätten ska betalas av allmänna medel,
• utgifter enligt 37 kap. 3 § RB för ersättning till målsägande som kallats till förhör i anledning av åklagarens talan,
• utgifter avseende ersättning till den som efter kallelse enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. inställt sig som vittne eller målsägande i allmän domstol,
• utgifter avseende kostnader för yttrande från sakkunnig eller annan och avseende kostnader för inställelse av vittne eller sak- kunnig i domstol enligt 24 § eller 26 § förvaltningsprocesslagen (1971:291),
• utgifter för yttrande från sakkunnig eller annan och för kostnader för att sakkunnig hörs muntligen enligt 40 kap. 17 eller 19 §§ RB,
• utgifter för att ta blodprov, för blodundersökning samt skälig ersättning för annan undersökning när rätten förordnat om ut- redning enligt 3 § lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap,
• utgifter för ersättning enligt 19 § lagen (1973:188) om arrende- nämnder och hyresnämnder till person som efter förordnande av nämnd besiktigat fastighet eller verkställt annan utredning och utgifter för ersättning till person som inte är part men som inställt sig för att höras i ärendet,
• utgifter för ersättning enligt 19 § förordningen (1992:289) om sär- skild personutredning i brottmål, m.m. till särskild personutredare och förtroendeman som efter kallelse inställt sig vid rätten för
att lämna upplysningar om vad som har kommit fram under utredningen,
• utgifter för ersättning enligt 21 kap. 12 § RB avseende resa och uppehälle till misstänkt som kallats att inställa sig till samman- träde,
• utgifter för ersättning enligt 31 kap. 2 § RB till tilltalad som frikänts i mål där åklagaren för talan eller om ett åtal väckt av åklagaren avvisas eller avskrivs och där rätten beslutat att den tilltalade ska få ersättning av allmänna medel för sina kostnader för försvarare, rådgivning enligt rättshjälpslagen, bevisning under förundersökningen eller rättegången och för inställelse inför rätten. Det kan även avse utgifter för ersättning till tilltalad som dömts för brottet om åklagaren genom fel eller försummelse vållat den tilltalade kostnader. Detsamma gäller utgifter för ersätt- ning till misstänkt enligt 31 kap. 8 § RB om förundersökning lagts ner eller åtal av andra skäl inte väckts efter förundersökning, om förundersökningen inletts utan skäl eller annars synnerlig anled- ning förekommer till ersättningsskyldighet för staten,
• utgifter för ersättning som efter beslut av rätten ska utgå till den som har kallats att inställa sig hos läkare enligt förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m.
• utgifter för ersättning till vårdnadshavare som hörs enligt 21 kap. 1 § RB, dvs. för att en misstänkt är omyndig, och vårdnads- havaren därför enligt 11 § samma kapitel har rätt till ersättning av allmänna medel. Detsamma gäller utgifter för ersättning till vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge som hörts i målet enligt 26 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, när en åtalad är under arton år,
• utgifter för ersättning till part som kallats att inställa sig till ett sammanträde och som tillerkänts ersättning av allmänna medel för resa och uppehälle enligt 11 kap. 6 § RB. Motsvarande gäller utgifter för ersättning till enskild part som inställt sig till munt- lig förhandling eller syn i allmän förvaltningsdomstol enligt 15 § och 23 § förvaltningsprocesslagen (1971:291),
• utgifter för ersättning till tolk enligt 5 kap. 8 § RB, 52 § för- valtningsprocesslagen och 27 § lagen (1973:188) om arrende- nämnder och hyresnämnder. Även tolkförmedlings administra- tiva avgift får avräknas från anslaget,
• utgifter för översättning av handlingar enligt 33 kap. 9 § RB och för översättning från finska till svenska av handling som ges in i mål eller ärende i Haparanda och Gällivare tingsrätter samt vid mark- och miljödomstolen i Umeå avseende mål från kommuner i Haparanda och Gällivare tingsrätters domsagor,
• utgifter för god man enligt 18 kap. 1 § äktenskapsbalken, dvs. god man som utsetts att företräda den som talan riktas mot om han eller hon saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var parten uppehåller sig eller den parten har känt hemvist utanför Sverige men inte kan delges. Motsvarande gäller för utgifter en- ligt 20 kap. 2 b § föräldrabalken (FB), dvs. utgifter för god man eller rättegångsbiträde som har förordnats i ärende om förval- tarskap,
• utgifter för ersättning till likvidator enligt 1 § förordningen (2000:306) om ersättning av allmänna medel till likvidator, när rätten förordnat likvidator enligt 25 kap. aktiebolagslagen (2005:551),
• utgifter för ersättning till den som enligt 20 kap. 9 § ärvdabalken har förordnats att föranstalta om bouppteckning enligt 6 § för- ordningen (2001:423) om vissa frågor rörande Skatteverkets hand- läggning enligt 20 kap. ärvdabalken.
I regleringsbrevet anges att i de fall medel kan inflyta på grund av ålagd återbetalningsskyldighet för nu angivna kostnader ska dessa redovisas på inkomsttiteln 2811 Övriga inkomster av statens verk- samhet. Influtna medel kan alltså inte kvittas mot utgifter på an- slaget. Återbetalningsskyldighet kan bli aktuellt t.ex. när det gäller utgifter för rättshjälp, offentliga försvarare, målsägandebiträde och utgifter för person som förordnats att föranstalta om bouppteck- ning.
3.3 Beskrivning i årsredovisningen av kostnaderna på anslaget
I årsredovisningen som Domstolsverket i början av varje år ger in till regeringen anges hur kostnadsutvecklingen för rättsliga biträden sett ut de tre senaste åren. I början av år 2014 redovisades siffrorna i tabell 55. Här kan konstateras att utgifterna inte är indelade i an- slag. Det är förklaringen till att posten Offentligt biträde är den näst största i tabellen.
Tabell 55 Transfereringar (tkr)
2011 20121 2013
Förändring 2012-2013
Förändring 2012-2013
Antal %
Offentligt försvar | 1 112 808 | 1 208 887 | 1 251 722 | 42 836 | 4 % |
Offentligt biträde | 238 401 | 266 839 | 253 929 | -12 911 | -5 % |
Målsägandebiträde | 221 063 | 244 722 | 258 679 | 13 957 | 6 % |
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen | 204 869 | 218 464 | 236 863 | 18 399 | 8 % |
Xxxxxxxx företrädare för barn | 30 506 | 32 162 | 40 922 | 8 760 | 27 % |
Övrigt | 9450 | 10 067 | 10 495 | 428 | 4 % |
Summa | 1 817 097 | 1 981 141 | 2 052 610 | 71 469 | 4 % |
1 För att matcha indelning i resultaträkning och anslagsredovisning har ovanstående uppgifter reviderats för 2012.
Domstolsverket anger även i korthet i årsredovisningen vad som kan vara förklaringen till en viss förändring. För år 2013 har Dom- stolsverket, beträffande utgifterna på anslaget, angett att utgifterna för rättshjälp, offentlig försvarare, målsägandebiträde m.fl. under år 2013 uppgick till cirka 2 053 miljoner kr, vilket är en ökning med 4 procent jämfört med år 2012. Ökningen år 2012 i förhållande till år 2011 var 9 procent.
Domstolsverket konstaterar att antalet förordnanden har minskat under år 2013, både för offentliga försvarare och för målsägande- biträden, men att antalet timmar per förordnande forsätter att öka för såväl offentliga försvarare och målsägandebiträden som för offentliga biträden.
Höjningen av timkostnadsnormen år 2013 var drygt tre procent. Utgifter för offentliga försvarare har ökat med 43 miljoner kr jäm- fört med år 2012. Kostnadsökningen för offentliga försvarare kan enligt Domstolsverket förklaras genom höjningen av timkostnads-
normen. Antalet förordnanden för offentliga försvarare har minskat med knappt två procent medan antalet timmar per förordnande har ökat med drygt två procent. Dessa förändringar tar, enligt Dom- stolsverket, i stort sett ut varandra.
Utgifter för offentligt biträde har minskat med 13 miljoner kr år 2013 jämfört med år 2012. Minskningen är i sin helhet hänförlig till migrationsmålen.
Utgifter för målsägandebiträde har ökat med 14 miljoner kr eller med 6 procent. Utöver timkostnadsökningen förklaras det av att redovisade timmar per förordnande har ökat med 4,4 procent. Där- emot har antalet förordnanden minskat med 1,8 procent under år 2013.
Antalet inkomna ärenden om rättshjälp har ökat med cirka sju procent. Avgjorda familjemål har ökat med nästan åtta procent. I familjemål sker så gott som aldrig återkrav.
Domstolsverket redovisar också hur samtliga anslag som Dom- stolsverket tilldelas har utvecklats under föregående år. Det illu- streras i tabell 65.
Tabell 65 Redovisning mot anslag (tkr)
Slutligen redovisar Domstolsverket vilka medel som flutit in till staten genom bland annat ålagd återbetalningsskyldighet. Dessa medel anges i tabell 66 på inkomsttiteln 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet.
Tabell 66 Redovisning mot inkomsttitel (tkr)
Inkomsttitel
Beräknat belopp Inkomster Inkomster 2013 2013 2012
enligt regleringsbrev
2511 Expeditionsavgifter
Ansökningsavgifter | Not 9 | 32 000 | 30 363 | 28 998 |
Kungörandeavgifter | Not 9 | 10 000 | 9 380 | 8 294 |
Summa inkomsttitel 2511 | 42 000 | 39 743 | 37 291 |
2537 Miljöskyddsavgifter
Domstolarna m.m. | Not 9 | 12 000 | 10 459 | 10 823 |
Summa inkomsttitel 2537 | 12 000 | 10 459 | 10 823 |
2561 Efterbevaknings- och tillsynsavgifter
Domstolarna m.m. | Not 9 | 22 000 | 21 347 | 17 776 |
Summa inkomsttitel 2561 | 22 000 | 21 347 | 17 776 |
2811 Övriga inkomster av statens verksamhet
Nettoåterbetalning av rättshjälpskostnad | Not 9 och 35 | 36 000 | 43 152 | 37 756 |
Domstolarna m.m. | Not 9 | 27 | 38 | |
Summa inkomsttitel 2811 | 36 000 | 43 179 | 37 794 |
Summa inkomsttitlar | 000 000 | 000 728 | 103 684 |
3.4 Beskrivning i budgetunderlag av kostnaderna på anslaget
I början av varje år ger Domstolsverket också in ett underlag till regeringen där myndigheten prognosticerar framtida utveckling på bland annat anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. Underlaget an- vänds som grund för budgetprocessen. Budgetunderlaget innehåller mer detaljerade beskrivningar av hur olika faktorer beräknas på- verka anslaget.
I underlaget för åren 2015–2017 anges följande. Utgifterna på anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. uppgick till 2 260 miljoner kr under år 2013, vilket är en ökning med cirka fem procent eller 103 miljoner kr jämfört med år 2012. De största utgiftsökningarna år 2013 finns inom områdena offentligt försvar och rättshjälp. Övriga utgifter och offentligt biträde står för de största ökningarna pro- centuellt sett. Sedan år 2009 har anslagsutfallet ökat med 639 mil- joner kr. Den största posten är offentligt försvar som står för
55 procent av utgifterna på anslaget. Posten har sedan år 2009 ökat med 331 miljoner kr eller 36 procent.
Utvecklingen av utfallet på anslaget
Anslaget Rättsliga biträden m.m. (Mnkr)
Utfall (Mnkr)
2009 0000 0000 0000 0000
Mnkr Procent
2012-2013 2012-2013
Av diagrammet framgår tilldelade och förbrukade medel på anslaget Rättsliga biträden m.m. för budgetåren 2009–2013.
Offentligt försvar | 921 | 0000 | 0000 | 0000 | 1252 | +41 | 3,4 % |
Målsägandebiträde | 175 | 202 | 221 | 245 | 259 | +14 | 5,7 % |
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen | 181 | 188 | 214 | 228 | 247 | +19 | 8,3 % |
Offentligt biträde | 103 | 114 | 131 | 142 | 157 | +15 | 10,6 % |
Förvaltararvoden i konkurser | 96 | 118 | 136 | 125 | 123 | -2 | -1,1 % |
Utgifter för bevisning, tolkar och parter | 110 | 115 | 129 | 143 | 144 | +1 | 1,1 % |
Övriga utgifter | 36 | 44 | 56 | 64 | 78 | +14 | 20,9 % |
Summa | 1 622 | 1 803 | 2 002 | 2 158 | 2 260 | +102 | 4,8 % |
3.4.1 Timkostnadsnormen
Som främsta faktorer för utvecklingen på anslaget anger Domstols- verket utvecklingen av timkostnadsnormen, antal förordnanden och debiterade timmar per förordnande. Vad gäller timkostnads- normen anges följande. Timkostnadsnormen höjdes den 1 januari 2014 med 2,74 procent till 1 276 kr exklusive mervärdesskatt. En förändring av timkostnadsnormen har relativt stort genomslag på utvecklingen av utfallet på anslaget. En höjning med en procent av
timkostnadsnormen som gällde under år 2013 innebär en utgifts- ökning på anslaget med nästan 17 miljoner kr. Höjningen med 2,74 procent som genomfördes den 1 januari 2014 medför således en utgiftsökning med nästan 46 miljoner kr vid oförändrade förut- sättningar i övrigt.
Från och med år 2008 har regeringen efter förslag från Dom- stolsverket beslutat att timkostnadsnormen ska beräknas med hän- syn taget till kostnadsutvecklingen för de tre senaste åren. Från och med år 2008 har regeringen också, efter förslag från Domstols- verket, fastställt timkostnadsnormen till två olika nivåer, dels en för rättsliga biträden som innehar F-skattsedel, dels en för rättsliga biträden som inte innehar F-skattsedel. Den sistnämnda timkost- nadsnormen beräknas exklusive arbetsgivaravgift och har för år 2014 fastställts till 971 kr (1 276/1,3142).
Statskontoret har i rapporten Rätt ersättning till rättsliga biträden (2012:5) gjort en översyn av beräkningsmodellen för timkostnads- normen. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.
Av de tabeller som redovisas i anslutning till följande avsnitt framgår hur faktorerna förändring av antalet förordnanden, tim- kostnadsnormens utveckling och förändring i genomsnittligt debi- terad tid ändrats under perioden 2009–2013 för offentligt försvar, offentligt biträde och målsägandebiträde.
2009 2010 2011 2012 2013 2014
Timkostnadsnormens utveckling de sex senaste åren
Belopp exklusive moms (kr) | 1 104 | 1 134 | 1 166 | 1 205 | 1 242 | 1 276 |
Årlig procentuell förändring (%) | 2,13 | 2,72 | 2,82 | 3,34 | 3,07 | 2,74 |
Ackumulerad procentuell förändring från 2009 | 2,72 | 5,62 | 9,15 | 12,50 | 15,58 |
3.4.2 Offentlig försvarare
När det gäller offentlig försvarare och kostnadsutvecklingen i den delen av anslaget har Domstolsverket angett följande. Andra fak- torer som påverkar utfallet än de som nämnts tidigare är före- komsten av omfattande mål, där det kan vara ett stort antal åtalade med många ombud i samma mål, vilket ger ett högt utfall för ett enskilt mål. Det totala antalet inkomna brottmål har under 2000- talet haft en stigande trend, men från och med år 2010 har antalet brottmål minskat. Minskningen tilltog år 2013. Minskningen mellan
åren 2012 och 2013 var nästan fem procent. Det är dock de enklare bötesmålen där inget offentligt försvar behövs som står för den största antalsminskningen med nästan 17 procent år 2013 jämfört med föregående år. Målutvecklingen för de andra brottmålskate- gorierna är i princip oförändrad eller något minskande mellan åren 2013 och 2012. Antalet avgjorda brottmål följer i princip trenden för de inkomna målen och har också minskat med nästan fem pro- cent. Antalet avgjorda brottmål mot person – alltså sådana där det också kan förekomma målsägandebiträden – ökade med drygt en pro- cent år 2013.
Domstolsverket anger vidare att utgifterna för ett år kan beräk- nas genom att multiplicera utgifterna föregående år med föränd- ringen av antal förordnanden multiplicerat med förändringen av debiterad tid per förordnande multiplicerat med förändringen av timkostnadsnormen. Beräkningen av den debiterade tiden görs genom att dividera utfallet med antalet förordnanden och sedan med tim- kostnadsnormen. Man ska dock ha i åtanke att beräkningen inte är exakt och den debiterade tiden i timmar per förordnande blir något teoretisk då utgifterna inte bara innehåller ersättning för nedlagd tid utan även för utlägg och tidsspillan. I vissa fall kan dessutom en förhöjd ersättning utgå.
Domstolsverkets prognos över avgjorda brottmål är att dessa ökar med en halv procent årligen åren 2014 och 2015 och är oför- ändrad år 2016 för att sedan minska med en halv procent år 2017. I utgiftsprognosen antas att antalet förordnanden ökar i takt med prognosen för avgjorda brottmål. Det antas också en något lägre uppräkning av timkostnadsnormen än i föregående års budget- underlag. Uppräkningen är beräknad efter genomsnittet av de fem senaste årens höjningar. Den teoretiskt framräknade tiden i timmar per förordnande har, som kan ses i följande tabell, ökat varje år. Det är därför rimligt att anta en fortsatt ökning av den debiterade tiden per förordnande. I prognosberäkningen har antagits en ök- ning med tre procent. Prognosen över utfall för offentligt försvar blir 1 332 miljoner kr för år 2014. För perioden 2015–2017 beräk-
nas utgifterna för offentligt försvar till 1 378 miljoner kr, 1 419 mil- joner kr respektive 1 455 miljoner kr exklusive uppräkning av tim- kostnadsnormen.
Offentligt försvar
2009 2010 2011 2012
2013 Förändring
2009–2013
Förklaringsfaktorer till hur utgiftsökningarna uppstått, utöver timkostnadsnormen
Xxxxx förordnanden | 77 990 | 81 200 | 83 847 | 81 042 | 79 633 | 2,1 % |
Debiterade timmar per förordnande | 10,70 | 11,10 | 11,40 | 12,40 | 12,66 | 18,3 % |
Förändring debiterad tid/förordnande | -2,8 % | 3,8 % | 2,7 % | 8,8 % | 2,1 % |
3.4.3 Målsägandebiträde
Beträffande målsägandebiträden och kostnadsutvecklingen för dessa anger Domstolsverket följande. Utöver timkostnadsnormens för- ändring är utvecklingen av antal förordnanden och av debiterade timmar per förordnande förklaringar till hur utgiftsökningarna för målsägandebiträde har uppstått. Utvecklingen av dessa faktorer redo- visas i följande tabell.
Målsägandebiträde
2009 2010 2011 2012
2013 Förändring
2009–2013
Förklaringsfaktorer till hur utgiftsökningarna uppstått, utöver timkostnadsnormen
Xxxxx förordnanden | 25 112 | 27 193 | 27 852 | 26 509 | 26 028 | 3,6 % |
Debiterade timmar per förordnanden | 6,30 | 6,54 | 6,81 | 7,67 | 8,01 | 27,1 % |
Förändring debiterad tid/förordnanden | 1,7 % | 3,9 % | 4,1 % | 12,6 % | 4,4 % |
Utgifterna för målsägandebiträde uppgick under år 2013 till 259 miljoner kr, vilket är en ökning med 14 miljoner kr eller knappt sex procent jämfört med år 2012. Av tabellen framgår att antalet förordnanden har minskat med 481 eller nästan 2 procent under år 2013. Den debiterade tiden per förordnande har ökat jämfört med år 2012 med drygt fyra procent.
Prognosen över utfallet för målsägandebiträden för år 2014 blir 275 miljoner kr och för perioden 2015–2017 285 miljoner kr, 294 miljoner kr, respektive 301 miljoner kr exklusive framtida ökning av tim- kostnadsnormen. Prognosen grundar sig på samma resonemang om prognoser för avgjorda mål och en ökning av debiterade timmar per förordnande som angavs i avsnittet om utgifter för offentligt försvar.
3.4.4 Rättshjälp enligt rättshjälpslagen
Utgifterna för rättshjälp enligt rättshjälpslagen uppgick under år 2013 till 247 miljoner kr, vilket är en ökning med nästan 19 mil- joner kr eller drygt åtta procent jämfört med föregående år. Orsaken till att utgifterna har ökat kan delvis förklaras av timkostnads- normens utveckling. Det totala antalet avräknade ärenden om rätts- hjälp som har beviljats år 2013 är i princip oförändrat jämfört med föregående år.
Antalet ansökningar om rättshjälp som kom in till Rättshjälps- myndigheten har minskat med 42 ärenden eller med drygt tre pro- cent under år 2013. Sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft år 1997 har antalet ansökningar om rättshjälp som kommit in till Rättshjälpsmyndigheten stadigt minskat.
Domstolsverket bedömer att antalet avräknade rättshjälpsärenden kommer att öka ungefär i samma takt som prognosen för tvistemål (familjemål) under åren 2014–2017. Utgiftsprognosen för rättshjälp, inklusive timkostnadsnormens ökning, blir 267 miljoner kr för år 2014. För åren 2015–2017 beräknas utgifterna för rättshjälp till 280 miljoner kr, 291 miljoner kr respektive 306 miljoner kr exklu- sive uppräkning av timkostnadsnormen.
3.4.5 Offentliga biträden
Kostnadsutvecklingen för offentliga biträden förklarades på följande sätt i budgetunderlaget. Utöver timkostnadsnormens förändring är utvecklingen av antal förordnanden och av debiterade timmar per förordnande förklaringar till hur utgiftsökningarna för offentligt biträde har uppstått. Utvecklingen av dessa faktorer redovisas i tabellen nedan.
Offentligt biträde
2009 2010 2011 2012
2013 Förändring
2009–2013
Förklaringsfaktorer till hur utgiftsökningarna uppstått, utöver timkostnadsnormen
Xxxxx förordnanden | 20 568 | 21 668 | 22 665 | 22 883 | 23 532 | 14,4 % |
Debiterade timmar per förordnanden | 4,53 | 4,64 | 4,96 | 5,15 | 5,38 | 18,8 % |
Förändring debiterad tid/förordnanden | 2,4 % | 2,5 % | 6,8 % | 4,0 % | 4,5 % |
Utgifterna för offentligt biträde uppgick under år 2013 till 157 mil- joner kr vilket är en ökning med 15 miljoner kr eller knappt elva procent i förhållande till år 2012. Antalet förordnanden har ökat med nästan tre procent och den debiterade tiden per förord- nande har ökat med drygt fyra procent jämfört med år 2012.
Prognosen för måltillströmningen av LVU-mål (mål enligt lagen om vård av unga) är tre procent för åren 2014 och 2015 samt fyra procent för åren 2016 och 2017. Prognosen för antal inkomna LVM-mål (mål enligt lagen om vård av missbrukare) visar på en oförändrad måltillströmning kommande år.
Den debiterade tiden beräknas öka med tre procent per år vilket innebär att prognosen över utfallet för offentligt biträde för år 2014 blir 170 miljoner kr och för åren 2015–2017 179 miljoner kr, 190 mil- joner kr respektive 201 miljoner kr exklusive framtida ökning av timkostnadsnormen.
I dessa beräknade kostnader har inte beaktats ett eventuellt genomförande av dels förslaget i betänkandet Psykiatrin och lagen
– tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17), dels föreslagen i lagrådsremissen God Vård och omsorg om personer med demenssjukdom samt regler för skydd och rättssäkerhet.
3.4.6 Förvaltararvoden i konkurser
Kostnadsutvecklingen för konkursförvaltare förklarades på följande sätt i budgetunderlaget. Antalet inkomna konkursansökningar år 2013 minskade med knappt en procent i förhållande till år 2012. Antalet avslutade konkurser år 2013 ökade med drygt sex procent i förhållande till år 2012.
Utgifterna för förvaltararvoden med mera uppgick under år 2013 till 123 miljoner kr, vilket är en minskning med drygt en miljon kr eller drygt en procent jämfört med år 2012. Utgiftsminskningen beror på volymförändringar. Höjningen av konkursförvaltartaxan per den 1 januari 2014 uppgick till tre procent.
Domstolsverket prognosticerar att antalet inkomna konkurs- ärenden kommer att minska med fyra procent under år 2014. I prognosen ingår höjning av konkursförvaltartaxan den 1 januari 2014 på tre procent. Utgifterna för år 2014 beräknas med dessa förut- sättningar komma att uppgå till 122 miljoner kr. För år 2015 beräk-
nas konkursärendena öka med två procent och för år 2016 med fem procent. År 2017 beräknas konkursärendena öka med två pro- cent. Domstolsverkets bedömning av utfallen under åren 2015–2017 uppgår under dessa angivna förutsättningar till 124 miljoner kr, 130 miljoner kr respektive 133 miljoner kr i 2014 års prisnivå.
3.4.7 Övrigt
Beträffande delposten bevisning, tolkar och parter på anslaget an- ger Domstolsverket följande. Sammantaget uppgick utgifterna för parter, bevisning och tolkar till 144 miljoner kr under år 2013, vilket är en ökning med 2 miljoner kr eller drygt en procent jämfört med år 2012. Vid en närmare uppdelning av utgiftsposterna kan noteras att utgifterna för tolkar ökat med drygt 4 miljoner kr år 2013 sam- tidigt som utgifterna för bevisning och parter minskat med nästan 3 miljoner kr samma år.
Utgifter för bevisning, parter och tolkar är beroende av mål- utvecklingen.
Domstolsverkets beräknade utfall för år 2014 uppgår till 149 mil- joner kr i 2014 års prisnivå. För åren 2015–2017 beräknas utfallet bli i stort sett detsamma.
Den sista delposten som Domstolsverket redovisar på anslaget är Övriga utgifter. Här lämnas följande kommentarer. Övriga ut- gifter som belastar anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. avser sär- skild företrädare för barn, god man, rådgivning, diverse kostnader för rättsväsendet, ersättningsgaranti för bodelningsförrättare samt ersättning till likvidator. Det sammanlagda utfallet för dessa utgifts- slag uppgick under år 2013 till 78 miljoner kr. Utgifter för särskild företrädare för barn och god man svarar för den största delen av beloppet. Domstolsverkets prognos är sammantaget för dessa utgifts- slag 80 miljoner kr för år 2014. För åren 2015–2017 beräknas ut- fallet bli ungefär detsamma i 2014 års prisnivå.
3.4.8 Prognoser och yrkanden
I följande tabell redovisas de samlade beräknade utgifterna, som Domstolsverket bedömt, på anslaget Rättsliga biträden m.m. i 2014 års prisnivå. I beräkningen ingår antaganden om volymföränd- ringar, vilka har redovisats tidigare.
2014 2015 2016 2017
Utfallsprognoser för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. (belopp anges i 2014 års prisnivå i mnkr)
Offentligt försvar | 1 332 | 1 378 | 1 419 | 1 455 |
Målsägandebiträde | 275 | 285 | 294 | 301 |
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen | 267 | 280 | 291 | 306 |
Offentligt biträde | 170 | 179 | 190 | 201 |
Förvaltararvoden i konkurser | 122 | 124 | 130 | 133 |
Utgifter för bevisning, tolkar och parter | 149 | 150 | 150 | 149 |
Övriga utgifter | 80 | 81 | 81 | 80 |
Summa | 2 395 | 2 477 | 2 555 | 2 625 |
I följande tabell har samtliga belopp prisomräknats för hela peri- oden med ökningen av timkostnadsnormen och konkursförvaltar- taxan för år 2014.
2014 2015 2016 2017
Utfallsprognoser för anslaget 1:12 Rättsliga biträden m.m. (belopp uppräknade med antagen utveckling av timkostnadsnorm, mnkr)
Offentligt försvar | 1 332 | 1 415 | 1 498 | 1 579 |
Målsägandebiträde | 275 | 293 | 310 | 326 |
Rättshjälp enligt rättshjälpslagen | 267 | 288 | 308 | 332 |
Offentligt biträde | 170 | 184 | 200 | 218 |
Förvaltararvoden i konkurser | 000 | 000 | 000 | 144 |
Utgifter för bevisning, tolkar och parter | 149 | 154 | 158 | 161 |
Övriga utgifter | 80 | 83 | 85 | 87 |
Summa | 2 395 | 2 545 | 2 697 | 2 847 |
I den sista tabellen redovisas de prognostiserade utgifterna inklu- sive prisuppräkning. Utfallsprognoserna jämförs med de i budget- propositionen beslutade och aviserade anslagsbeloppen för respek- tive år.
Av tabellen framgår att tilldelade medel inte kommer att räcka för dessa regelstyrda utgifter under aktuell period. Utfallsprog-
nosen för år 2014 visar på ett utgående överföringsbelopp på minus 147 miljoner kr, vilket är inom ramen för tillåten anslagskredit som uppgår till tio procent.
Utifrån det ingående utnyttjandet av anslagskredit år 2015 beräk- nas utgifterna överstiga anslagna medel med mer än den tillåtna anslagskrediten. Domstolsverket yrkar därför att anslaget år 2015 ramökas med 266 miljoner kr, vilket skulle innebära att någon anslagskredit inte skulle behöva tas i anspråk. Vidare yrkar Dom- stolsverket att anslaget ökas med ytterligare 105 miljoner kr år 2016 och med ytterligare 150 miljoner kr år 2017. Totalt yrkas ram- ökningar av anslaget med 521 miljoner kr åren 2015–2017.
Tilldelade medel och utfallsprognoser för anslaget 1:12 Rättsliga biträden
2014 2015 2016 2017
m.m. (belopp uppräknade med antagen utveckling av timkostnadsnorm och anges i mnkr)
Ingående överföringsbelopp | -58 | -147 | -266 | -637 |
Tilldelade medel | 2 306 | 2 426 | 2 326 | 2 326 |
Summa disponibla medel | 2 248 | 2 279 | 2 060 | 1 689 |
Utfallsprognos | 2 395 | 2 545 | 2 697 | 2 847 |
Årets resultat | -89 | -119 | -371 | -521 |
Utgående överföringsbelopp | -147 | -266 | -637 | -1 158 |
3.5 Offentliga försvarare och målsägandebiträden – kostnads- och målutveckling åren 2003–2013
Tingsrätt
Statistikuppgifterna för tingsrätt är möjliga att bryta ned så att mål- typer där offentlig försvarare sällan är förekommande eller bered- skapsmål som överlämnas till behörig tingsrätt kan exkluderas. I det följande har, för tingsrätt, måltyperna notariebrottmål/bötes- mål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafförelägg- ande exkluderats om inte annat anges.
Antalet avgjorda brottmål vid tingsrätterna har under perioden 2003–2013 ökat med 31 procent från drygt 57 300 mål till drygt 75 200 mål. Antalet offentliga försvarare som förekommit i dessa mål har under samma period ökat med 26 procent från cirka 44 600 till omkring 56 300 medan antalet målsägandebiträden ökat med 43 procent från cirka 12 900 till omkring 18 500. Antalet tilltalade
har ökat med 11 procent från omkring 59 000 till cirka 65 500. Statistiken beträffande målsägande är uppdelad i målsägande som ska höras respektive målsägande som är part. Antalet målsägande (att höras) ökade under åren 2003–2013 med 6 procent från cirka 27 100 till omkring 25 600 medan antalet målsägande (part) ökade
med 45 procent från omkring 36 700 till cirka 53 300.
I de så kallade förtursmålen, dvs. mål med minderårig (under 18 år) och mål med häktad, finns som regel offentlig försvarare och även målsägandebiträde är vanligt förekommande. Statistiken av- seende dessa mål bedöms vara kvalitativ från mitten av 2000-talet. Antalet avgjorda förtursmål ökade, liksom avgjorda brottmål totalt, från år 2006 till år 2010, från 10 770 till 13 350 mål eller med 24 procent. År 2011 var antalet avgjorda förtursmål i stort sett oförändrat jämfört med år 2011, 13 450 avgjorda mål, för att under åren 2012 och 2013 minska till 12 270 respektive 11 700 avgjorda förtursmål. Minskningen år 2013 förhållande till år 2011 var 13 pro- cent. Samma mönster kan ses beträffande mål med minderårig. En ökning skedde från år 2006 till år 2010. Under år 2011 var antalet avgjorda mål i princip oförändrat för att sedan under åren 2012 och 2013. I förhållande till år 2011 uppgick minskningen år 2013 till 16 procent. Beträffande avgjorda mål med häktad skedde en ökning från år 2006 till år 2008. Under åren 2009–2011 har målen legat kvar på en relativt konstant nivå för att under åren 2012 och 2013 minska. Minskningen år 2013 jämfört med år 2011 var 9 procent. Mål med underårig (18–20 år) som ska behandlas skyndsamt ökade från år 2006 till år 2011, från 6 130 till 8 780 avgjorda mål, eller med 43 procent. Även beträffande dessa mål har en minskning skett under åren 2012 och 2013. Minskningen år 2013 jämfört med år 2011 var
950 mål, motsvarande 11 procent.
År 2003 avgjordes 83 procent av brottmålen, exklusive inled- ningsvis angivna måltyper, genom dom. Motsvarande andel år 2013 var 73 procent. Under perioden 2003–2013 synes trenden vara att en något mindre andel avgörs genom dom. Exempelvis var andelen 80 procent år 2007 och 79 procent år 2009.
Andelen brottmål totalt, alltså utan exkludering av vissa mål- typer, som avgjordes efter förhandling var 88 procent år 2003. År 2007, året innan EMR-reformen trädde i kraft, var andelen 84 pro- cent. EMR-reformen fick till följd att en större andel brottmål kunde avgöras utan förhandling. År 2009, första helåret efter EMR-
reformen, var andelen mål som avgjordes efter förhandling 66 pro- cent. År 2013 hade andelen sjunkit till 58 procent. Exkluderas de inledningsvis angivna måltyperna där offentlig försvarare och måls- ägandebiträde sällan förekommer är utvecklingen i stort sett lika- dan men EMR-reformen inverkade inte i fullt så stor utsträckning. År 2003 var andelen 88 procent för att år 2007 ha sjunkit till 85 pro- cent. Andelen år 2009 uppgick till 73 procent och minskade år 2013 till 61 procent.
Av lagföringsstatistiken för år 2013, som innehåller uppgifter om personer som fällts till ansvar i brottmål vid tingsrätt, personer som godkänt strafföreläggande och personer som meddelats åtals- underlåtelse, kan utläsas att flera av de brottstyper där det är vanligt förekommande med målsägandebiträde har ökat under åren 2004– 2013. T.ex. har antalet lagföringsbeslut avseende brott mot frihet och frid (4 kap. brottsbalken – BrB) ökat med 10 procent (från 2 861 till 3 136) och antalet beslut som gäller sexualbrott ökat med
47 procent (från 793 till 1 147).6
Andelen avgjorda brottmål där en eller flera offentliga försvarare förordnats har under perioden legat kring 60 procent. Det har vari- erat mellan 59,1 procent och 61,6 procent och medianvärdet är 61,0 procent. Andelen mål med offentlig försvarare är således täm- ligen stabil. Det indexerade årliga kostnadsutfallet (kostnaderna i tabell 1–4 har fastprisberäknats utifrån valt index) avseende offent- lig försvarare har ökat från omkring 650 miljoner kr till drygt 1 058 miljoner kr, eller med 65 procent, under tioårsperioden 2003–2012. År 2013 minskade kostnadsutfallet något beträffande offentlig för- svarare. Utvecklingen beträffande offentlig försvarare framgår av tabell 1.
6 Se rapport från Brå (Sveriges officiella statistik); Personer lagförda för brott, Slutlig stati- stik för år 2013.
Tabell 1 Offentlig försvarare, tingsrätt
År | Avg brottmål1 | Index kostnadsutfall2 | Xxxxx mål med försv | Andel mål med försv | ||
2003 | 57 | 308 | 650 513 863 | 34 | 787 | 60,7% |
2004 | 58 | 012 | 677 892 449 | 34 | 921 | 60,2% |
2005 | 59 | 704 | 710 336 688 | 35 | 695 | 59,8% |
2006 | 61 | 806 | 695 493 589 | 38 | 087 | 61,6% |
2007 | 63 | 673 | 746 060 442 | 39 | 023 | 61,3% |
2008 | 69 | 482 | 836 181 722 | 42 | 350 | 61,0% |
2009 | 71 | 000 | 000 000 357 | 43 | 703 | 61,2% |
2010 | 74 | 804 | 941 948 553 | 45 | 608 | 61,0% |
2011 | 77 | 943 | 1 004 346 473 | 47 | 825 | 61,4% |
2012 | 76 | 722 | 1 058 813 218 | 45 | 368 | 59,1% |
2013 | 75 | 237 | 1 056 140 000 | 44 | 851 | 59,6% |
1Exkl notariebrottmål/bötesmål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafföreläggande | ||||||
2 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter | ||||||
När det gäller andelen avgjorda brottmål där en eller flera måls- ägandebiträden förordnats har den ökat förhållandevis mycket under åren 2003–2013. År 2003 var andelen 11,3 procent för att år 2013 vara 18,3 procent. Variationen var under perioden mellan 11,3 och 18,3 procent och medianvärdet är 16,5 procent. Det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende målsägandebiträde har ökat kraftigt från cirka 89 miljoner kr till omkring 218 miljoner kr, eller med 145 pro- cent, under perioden 2003–2013. Utvecklingen beträffande måls- ägandebiträde framgår av tabell 2.
Tabell 2 Målsägandebiträde, tingsrätt
År | Avg brottmål1 | Index kostnadsutfall2 | Xxxxx mål med mä bitr | Andel mål med mä bitr | ||||
2003 | 57 | 308 | 88 | 873 | 835 | 6 | 465 | 11,3% |
2004 | 58 | 012 | 93 | 377 | 691 | 6 | 843 | 11,8% |
2005 | 59 | 704 | 111 | 076 | 324 | 8 | 206 | 13,7% |
2006 | 61 | 806 | 121 | 923 | 821 | 9 | 612 | 15,6% |
2007 | 63 | 673 | 129 | 719 | 137 | 10 | 281 | 16,1% |
2008 | 69 | 482 | 145 | 887 | 707 | 11 | 300 | 16,3% |
2009 | 71 | 363 | 153 | 270 | 598 | 11 | 837 | 16,6% |
2010 | 74 | 000 | 000 | 000 | 518 | 13 | 177 | 17,6% |
2011 | 77 | 943 | 191 | 845 | 319 | 14 | 115 | 18,1% |
2012 | 76 | 722 | 207 | 279 | 383 | 13 | 164 | 17,2% |
2013 | 75 | 237 | 217 | 961 | 000 | 13 | 777 | 18,3% |
1Exkl notariebrottmål/bötesmål, beredskapsmål och undanröjande av ordningsbot/strafföreläggande | ||||||||
2 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter | ||||||||
Av diagram 1 framgår den indexerade utvecklingen av antalet avgjorda brottmål och kostnader beträffande offentligt försvar och målsägandebiträde under åren 2003–2013 vid tingsrätt. Utveck- lingen av kostnaderna för offentligt försvar följer utvecklingen av antalet avgjorda brottmål tämligen väl fram till år 2009. Därefter, eller under åren 2009–2012, har den procentuella ökningen av kost- naderna för offentligt försvar ökat för att under år 2013 i stort sett plana ut, medan antalet avgjorda brottmål stannat av och under åren 2012 och 2013 minskat något jämfört med år 2011. När det gäller kostnaderna beträffande målsägandebiträde har den procen- tuella ökningen varit större än antalet avgjorda brottmål sedan år 2004. Ökningstakten har sedan dess varit kraftig och relativt stabil och den måste i vart fall delvis förklaras av den ökande andelen mål där målsägandebiträde förordnats.
Diagram 1 Indexutveckling av antalet avgjorda brottmål och kostnader beträffande offentligt försvar och målsägandebiträde, tingsrätt. År 2003 basår
Hovrätt
För hovrätt saknas möjligheter att bryta ned statistikuppgifterna för att exkludera måltyper där offentlig försvarare eller målsägande- biträde sällan förekommer. I det följande redovisas därför det totala antalet avgjorda brottmål i hovrätt.
Antalet avgjorda brottmål i hovrätt har under perioden 2003– 2013 ökat med sex procent från knappt 8 700 mål till drygt 9 200 mål. Antalet offentliga försvarare som förekommit i dessa mål har under samma period ökat med 23 procent från cirka 7 300 till omkring 9 000 medan antalet målsägandebiträden ökat med hela 90 procent från cirka 1 700 till omkring 3 300. Uppgifter om an- talet tilltalade och målsägande kan inte redovisas för hovrätt bero- ende på att dessa i flertalet fall registreras som klagande och/eller motpart och därmed inte kan särskiljas i statistiken.
År 2006 avgjordes i hovrätt cirka 2 640 förtursmål (mål med minderårig under 18 år och mål med häktad). En viss minskning skedde under påföljande år och under åren 2007–2011 har antalet avgjorda förtursmål varit omkring 2 500 och därmed legat relativt konstant. Åren 2012 och 2013 har antalet avgjorda förtursmål minskat. I förhållande till år 2011 var minskningen 12 procent år 2013 då antalet avgjorda mål uppgick till 2 153. Ungefär samma mönster kan ses beträffande såväl mål med minderårig som mål med häktad. I förhållande till år 2011 sjönk antalet avgjorda mål år 2013 avseende båda måltyperna, 27 procent för mål med minder- årig respektive 8 procent för mål med häktad. Antalet avgjorda mål med underårig (18–20 år) som ska behandlas skyndsamt har under åren 2006–2009, med undantag för något enstaka år, legat kring 600 mål. Mellan åren 2009 och 2010 skedde en viss ökning av antalet avgjorda mål och under åren 2010–2012 har antalet varit knappt 700 mål för att under år 2013 vara cirka 630 mål.
År 2003 avgjordes 56 procent av brottmålen i hovrätt genom dom. Motsvarande andel år 2013 var 68 procent. Under perioden 2003–2012 är trenden att en något större andel mål avgörs genom dom. Som exempel var andelen 63 procent år 2007 och 65 procent år 2009.
Statistiken för hovrätt avseende mötestid är tillförlitlig från år 2005. Andelen mål i hovrätt som avgjordes efter förhandling var
66 procent såväl år 2005 som år 2007. År 2009 hade andelen minskat något till 64 procent för att ytterligare sjunka till 61 procent år 2012.
Under åren 2003–2013 har andelen mål där försvarare förord- nats, förutom de två första åren, legat mellan 81 och 85 procent. Variationen under hela perioden har varit mellan 71,6 procent och 85,5 procent och medianvärdet är 82,6 procent. De senaste åren har andelsnivån stabiliserats kring 82 procent. Det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende offentlig försvarare har ökat från omkring 144 miljoner kr till cirka 189 miljoner kr, eller med 31 procent, under perioden 2003–2013. Utvecklingen beträffande offentlig försvarare framgår av tabell 3.
Tabell 3 Offentlig försvarare, hovrätt
År | Avg brottmål | Index kostnadsutfall1 | Xxxxx mål med försv | Xxxxx mål med försv | ||||
2003 | 8 | 679 | 144 | 257 | 123 | 6 | 217 | 71,6% |
2004 | 8 | 720 | 143 | 457 | 064 | 6 | 511 | 74,7% |
2005 | 8 | 709 | 169 | 217 | 830 | 7 | 392 | 84,9% |
2006 | 8 | 861 | 138 | 589 | 417 | 7 | 572 | 85,5% |
2007 | 8 | 395 | 144 | 410 | 440 | 7 | 086 | 84,4% |
2008 | 9 | 298 | 167 | 273 | 509 | 7 | 690 | 82,7% |
2009 | 9 | 226 | 165 | 781 | 350 | 7 | 509 | 81,4% |
2010 | 9 | 451 | 165 | 455 | 428 | 7 | 783 | 82,4% |
2011 | 9 | 000 | 000 | 000 | 631 | 7 | 778 | 82,6% |
2012 | 9 | 000 | 000 | 000 | 927 | 7 | 527 | 81,5% |
2013 | 9 | 223 | 188 | 682 | 000 | 7 | 606 | 82,5% |
1 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter | ||||||||
Andelen avgjorda brottmål i hovrätt där målsägandebiträde förord- nats har ökat under perioden. Från att ha legat på knappt 17 pro- cent år 2003 steg andelen till cirka 25 procent år 2005 för att där- efter ligga kring 27 procent under de följande åren med en liten minskning åren 2012 och 2013. Variationen under perioden har legat mellan 16,7 procent och 27,9 procent och medianvärdet är 26,6 pro- cent. I hovrätt har det indexerade årliga kostnadsutfallet avseende målsägandebiträde ökat från cirka 27 miljoner kr till omkring 41 mil- joner kr, eller med 53 procent, under perioden. Jämfört med år 2012 har kostnadsutfallet år 2013 minskat något. Utvecklingen beträffande målsägandebiträde framgår av tabell 4.
Tabell 4 Målsägandebiträde, hovrätt
År | Avg brottmål | Index kostnadsutfall1 | Xxxxx mål med mä bitr | Andel mål med mä bitr | ||||
2003 | 8 | 679 | 26 | 670 | 782 | 1 | 447 | 16,7% |
2004 | 8 | 720 | 27 | 494 | 258 | 1 | 618 | 18,6% |
2005 | 8 | 709 | 33 | 487 | 321 | 2 | 207 | 25,3% |
2006 | 8 | 861 | 33 | 485 | 406 | 2 | 344 | 26,5% |
2007 | 8 | 395 | 34 | 626 | 241 | 2 | 327 | 27,7% |
2008 | 9 | 298 | 39 | 323 | 081 | 2 | 591 | 27,9% |
2009 | 9 | 226 | 36 | 484 | 230 | 2 | 454 | 26,6% |
2010 | 9 | 451 | 39 | 018 | 527 | 2 | 557 | 27,1% |
2011 | 9 | 416 | 38 | 588 | 159 | 2 | 572 | 27,3% |
2012 | 9 | 238 | 41 | 607 | 636 | 2 | 437 | 26,4% |
2013 | 9 | 223 | 40 | 911 | 000 | 2 | 382 | 25,8% |
1 SCB:s implicitprisindex för statliga konsumtionsutgifter | ||||||||
Av diagram 2 framgår den indexerade utvecklingen av antalet av- gjorda brottmål och kostnader beträffande offentligt försvar och målsägandebiträde under åren 2003–2013 i hovrätt. Utvecklingen i hovrätt följer, i stort, samma linjer som utvecklingen vid tingsrätt. Kostnaderna för offentligt försvar följer, med undantag för något år, målutvecklingen men på en något högre nivå. Liksom vid tings- rätt har kostnaderna för offentligt försvar i hovrätt stigit, i förhåll- ande till målutvecklingen, under åren 2012 och 2013. Den index- erade utvecklingen av kostnaderna för målsägandebiträde ökade redan år 2004 för att därefter ligga på en avsevärt högre indexerad nivå än målutvecklingen. År 2013 jämfört med år 2012 har det dock skett en liten minskning av det indexerade kostnadsutfallet för målsägandebiträde, medan målutvecklingen varit i stort sett oför- ändrad.
Diagram 2 Indexutveckling av antalet avgjorda brottmål och kostnader beträffande offentligt försvar och målsägandebiträde, hovrätt. År 2003 basår
4 Nationella och internationella regler
4.1 Inledning
I vårt uppdrag ingår bl.a. att se över frågan om tillgången till offentlig försvarare och målsägandebiträde på olika sätt ska begrän- sas. Därför görs här en kort genomgång av olika övergripande nationella och internationella bestämmelser och instrument av be- tydelse för frågan.
Bestämmelser om brottmålsrättegången finns bl.a. i regerings- formen (RF) och i Europakonventionen, som gäller som lag i Sverige. I konventionen finns ett antal övergripande principer för rätte- gången i brottmål. Det handlar bl.a. om rätten att betraktas som oskyldig och rätten till en rättvis rättegång. I konventionen finns särskilda regler som ger den som är åtalad för brott vissa minimi- rättigheter, såsom rätten att försvara sig.
Inom EU har flera rättsakter med anknytning till frågan ut- arbetats. Som tidigare angetts har antagits ett direktiv om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden m.m. (2013/48/EU). Frågor om brottsoffers rättigheter är en prioriterad fråga inom EU. Ett direktiv som reglerar brottsoffers rättigheter (2012/29/EU) har arbetats fram. Direktivet reglerar bl.a. rätt till rättshjälp och förutsätter att ersättningen till biträdet finansieras genom allmänna
medel.
Det finns även andra internationella instrument som är av be- tydelse i sammanhanget. Rätten till en rättvis rättegång garanteras t.ex. också i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättig- heterna (EU-stadgan).
4.2 Regeringsformen
I RF finns ett antal bestämmelser om brottmålsrättegången. Flera av dem har till huvudsakligt ändamål att säkerställa att domstols- processen är rättssäker för den enskilde.
I 2 kap. 11 § andra stycket RF anges att en rättegång ska genom- föras rättvist och inom skälig tid.
Bestämmelsen har mycket nära anknytning till motsvarande reg- lering i Europakonventionen men föreslogs av regeringen för att ett grundlagsfäst krav som innebär att en rättegång ska vara rättvis på ett önskvärt sätt förstärker det skydd för enskildas rättssäkerhet som är naturligt i en rättsstat som Sverige.
Bestämmelsen kompletterar andra bestämmelser i regerings- formen som har till huvudsakligt ändamål att säkerställa en rätts- säker domstolsprocess, t.ex. kravet på förhandlingsoffentlighet och kravet på saklighet i 1 kap. 9 § RF. I kravet på en rättvis rättegång ligger en rad processuella rättigheter som i materiellt hänseende redan är fastslagna i den svenska processordningen. Rättssäkerhets- kraven innefattar bl.a. en grundläggande rätt för en part att bli hörd inför domstolen och att domstolen är opartisk och oavhängig. Av grundläggande betydelse är vidare att förfarandet är kontradiktoriskt och att parterna är likställda i processen.
Kravet att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid kan inte inskränkas. Bestämmelsen gäller även för andra än svenska medborgare här i riket. Även om bestämmelsen har samband med artikel 6 i Europakonventionen har den en självständig betydelse i förhållande till denna och har även ett vidare tillämpningsområde eftersom grundlagsbestämmelsen gäller alla rättegångar i domstol.1
4.3 Europakonventionen
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ratificerades av Sverige den 4 februari 1952. Sverige har successivt även ratifi- cerat konventionens tilläggsprotokoll. Europakonventionen inför-
1 Se prop. 2009/10:80 s. 160.
livades som lag i svensk rätt år 1995.2 Genom 2 kap. 19 § RF har konventionen getts en särskild ställning i svensk rätt. Bestämmel- sen innebär att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
I Europakonventionen fastslås ett antal övergripande principer för rättegången och åtskilliga rättigheter samt förbud som den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadom- stolen) och Europakommissionen har konkretiserat genom praxis. Svenska processregler har anpassats till konventionen och den praxis som följer av Europadomstolens avgöranden. Den bestämmelse som är av störst intresse i förevarande fall är artikel 6, som rör rätten till domstolsprövning och en rättssäker process.
Samtliga 47 medlemsländer i Europarådet har ratificerat Europa- konventionen. I dess fjortonde protokoll anges att EU kan bli part i Europakonventionen och i artikel 6 fördraget om Europeiska unionen står att EU ska ansluta sig till konventionen. Så har ännu inte skett. EU-domstolen har emellertid i flera avgöranden förkla- rat att konventionens principer hör till de för medlemsstaterna gemensamma rättsprinciper som ska respekteras även av gemen- skapsorganen.
4.3.1 Artikel 6 – rätten till en rättvis rättegång
I artikel 6 i Europakonventionen finns bestämmelser om rätten till en rättvis rättegång. Artikeln är tillämplig på förfaranden som avser prövning av anklagelser om brott. Kring artikeln har en rik och nyanserad rättspraxis växt fram. En redogörelse för relevant rätts- praxis finns i avsnitt 4.3.2.
Artikel 6.1
Anklagelser om brott ska enligt artikel 6.1 alltid kunna prövas av en domstol. Domstolsförfarandet ska vara utformat så att kraven på att domstolen ska ha inrättats enligt lag och vara oberoende och opartisk, att förfarandet ska vara korrekt och rättvist mot den en-
2 Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
skilde (”fair hearing”, ”fair trial”), att förfarandet i allmänhet ska vara muntligt och offentligt, att domstolsprövningen ska ske inom skälig tid och att domen ska avkunnas offentligt, tillgodoses.
Artikel 6.1 ger för det första en rätt till domstolsprövning. En förutsättning för att kunna åberopa rättigheterna vid en prövning av civila rättigheter och skyldigheter är att det ska vara fråga om en ”reell” och ”seriös” tvist, den ska gälla en rättighet grundad i den nationella rätten och det ska gälla en civil rättighet.3 Kravet att tvisten ska vara reell och seriös kan sägas vara lågt ställt och en viss presumtion finns för att artikeln är tillämplig vid prövning av civila rättigheter och skyldigheter.4 Europadomstolen har framhållit att en tvist måste antas vara reell och seriös, om det inte finns klara indikationer på att så inte är fallet.5 En brist på rättsligt bistånd kan t.ex. ses som dels ett hinder mot domstolsprövning överhuvudtaget och dels som en kränkning mot rätten till en rättvis rättegång.6
Artikel 6.1 anger bl.a. också att prövningen ska ske genom en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid. Rätten till en rättvis rättegång (”fair trial”) ger uttryck för att vissa centrala principer i straffprocessen ska vara tillgodosedda. En sådan grund- läggande princip är att en part ska bli hörd av domstolen, vilket innebär att parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sin sak och visa att partens ståndpunkt är välgrundad.
En annan grundläggande princip som anses innefattas i en rätt- vis rättegång är den om parternas likställdhet (”equality of arms”). Den principen innebär att en part inte får ges bättre processuella rättigheter än den andre att utföra sin talan i domstol. I brottmål innebär detta att den tilltalade inte får ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Vidare ska principen om det kontradiktoriska förfarandet (”adversarial procedure”), dvs. att två parter står mot varandra, säkerställa att parterna får känne- dom om allt material i rättegången, att de får tillfälle att framföra sina synpunkter på materialet och att de har lika möjligheter att åberopa bevisning och utföra sin talan under rättegången.
3 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 150. 4 Xxxxxxxx, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 151. 5 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 151. 6 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 181.
Artikel 6.2
I artikel 6.2 fastslås en oskuldspresumtion. Presumtionen är en vik- tig rättssäkerhetsprincip och innebär att den som anklagas för brott ska anses oskyldig så länge det inte finns en fällande dom mot honom eller henne. Oskuldspresumtionen har ett nära samband med den i artikel 6.1 skyddade rätten till en rättvis rättegång. Sär- skilt gäller detta rätten för den tilltalade att inte yttra sig (”the right of silence”).7 Den anklagade har en rätt att tiga och inte medverka i utredningen.
Artikel 6.3
I artikel 6.3 anges vissa minimirättigheter som alltid ska tillkomma den som anklagas för brott. Reglerna kan ses som karakteristiska och särskilt viktiga exempel på vilka villkor som måste uppfyllas för att en rättegång ska anses rättvis.8
I artikel 6.3 a) slås fast att den anklagade har rätt att utan dröjs- mål och på ett språk som denne förstår underrättas om innebörden av och grunden för brottsanklagelsen. Denna rätt är grundläggande för möjligheten att kunna förbereda ett försvar.
Artikel 6.3 b) ger var och en som blivit anklagad för brott rätt att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar. Det är bara i de fall någon är anklagad för brott som konventionen ut- tryckligen reglerar rätten till rättegångsbiträde.
I artikel 6.3 c) slås principen om rätten att försvara sig person- ligen eller genom rättegångsbiträde fast. Artikeln anger vidare att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att utan kostnad få ett rättegångsbiträde som han själv utsett eller att, när han saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde, erhålla ett så- dant utan kostnad, om rättvisans intresse så fordrar.
Av artikeln framgår att en tilltalad ska ha rätt att biträdas av en försvarare som han själv utsett och under vissa förutsättningar även ha rätt till offentlig försvarare. Förutsättningarna för att konven- tionen ska ge rätt till kostnadsfritt offentligt försvar är dels att den
7 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 309.
8 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 248 och s. 320.
xxxxxxxxxx själv inte kan bekosta sitt försvar, dels att rättvisans intresse kräver bistånd av försvarare.9
Artikeln innebär inte att den tilltalade i alla lägen kan välja att försvara sig själv utan advokat. Domstolen har ett övergripande ansvar för att rättegången kan genomföras på ett från rättssäker- hetssynpunkt tillfredsställande sätt. Skyldigheten innefattar även att vägra att som försvarare acceptera en av den tilltalade utsedd person som inte har kompetens för uppgiften. Försvararen måste också ge den tilltalade reellt och effektivt bistånd efter förordnan- det.10 En brist på rättsligt bistånd kan ses som antingen ett hinder mot domstolsprövning eller som en kränkning av rätten till en rättvis rättegång. Rätten att biträdas av försvarare gäller inte bara själva rättegången utan också de polisförhör och den förundersök- ning som föregår åtalet. Särskilt intresse har knutit sig till det första polisförhöret, och det finns en omfattande rättspraxis om den miss- tänktes rätt till bistånd av en försvarare på detta stadium.11
I artikel 6.3 d) finns en bestämmelse om rätt att få förhöra vitt- nen och i artikel 6.3 e) anges en rätt för den tilltalade att vid behov få kostnadsfritt biträde av tolk.
4.3.2 Europadomstolens praxis hänförlig till artikel 6
Den uppräkning som nu följer gör inte anspråk på att vara fullstän- dig. Ett urval har gjorts av de mål som kan vara mest relevanta för utredningens uppdrag.
Genom ett antal domar från Europadomstolen har tillämpnings- området för bl.a. artikel 6 klargjorts ytterligare. Europadomstolen har vid upprepade tillfällen hävdat att artikel 6 är tillämplig i skedet före det straffrättsliga förfarandet12 och att misstänkta måste erbjudas en advokat i det inledande skedet av polisförhören13 och så snart de frihetsberövats, oavsett om det rör sig om förhör eller ej.14 Europa- domstolen har vidare funnit att dessa garantier måste gälla även för
9 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 324.
10 Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 326 ff. och där angivna avgöranden.
11 Se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl.(2012 Zeteo) s. 330 och där angivna rättsfall.
12 Dom av den 27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 50. 13 Dom av den 27 november 2008 i målet Salduz mot Turkiet, ansökan nr 36391/02 § 52. 14 Dom av 13 januari 2010 i målet Xxxxxxx mot Turkiet, ansökan nr 7377/02 § 32.
I ärendet Panovits mot Cypern16 fann Europadomstolen att det var fråga om en överträdelse av artikel 6 när uttalanden av en miss- tänkt som gjorts utan en advokat närvarande använts för att nå en fällande dom, trots att det fanns annan bevisning att tillgå. Dom- stolen fann att om den sökande inte ges tillgång till rättsligt bistånd under förhören så utgör detta en inskränkning av rätten till försvar, med undantag för de fall där det föreligger tvingande skäl som inte utgör ett hinder för en rättvis rättegång.17
Även om rättshjälp inte garanteras i konventionen så kan vägran att bevilja rättshjälp i vissa fall göra en domstolsprövning omöjlig eller medföra att ett mål inte kan överklagas till högre domstol. Det kan gälla om frågorna i ett mål är alltför komplicerade för att det ska vara möjligt i praktiken att föra talan på egen hand.
I målet Airey mot Irland, som gällde en prövning av rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1, konstaterade Europadomstolen att det innebar en förvägran av rätten till sådan prövning när en kvinna, som önskade en laglig separation från sin man, inte hade råd att själv bekosta en rättegång och inte heller kunde få rättshjälp för detta ändamål.
Enligt Europadomstolen, målet Granos Organicos Nacionales S.A. mot Tyskland, får staterna emellertid anses ha stor möjlighet att ut- forma sina rättshjälpssystem. Det kan exempelvis inte krävas att även juridiska personer ska komma i fråga för rättshjälp.18
Det behöver inte strida mot konventionen att rättshjälp enligt lag är utesluten i vissa typer av mål. I målet A. mot Förenade kunga- riket hade X. visserligen enligt gällande lag saknat möjlighet att få rättshjälp i ärekränkningsmål, men han hade haft rätt till två timmars rådgivning, vilket ansågs vara tillräckligt för att avsaknaden av rätts- hjälp inte skulle anses strida mot artikel 6.
Avsaknaden av rättsligt bistånd för en svarande i civilmål kan även anses utgöra en kränkning mot rätten till en rättvis rättegång. Ibland är förhållandet mellan parterna mycket ojämlikt. Så var fallet i målet Steel och Morris mot Förenade Kungariket. Två personer
15 Dom av 14 oktober 2010 i målet Brusco mot Frankrike, ansökan nr 1466/07, § 47.
16 Dom av den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ansökan nr 4268/04 § 73–76.
17 Dom av den 11 december 2008 i målet Panovits mot Cypern, ansökan nr 4268/04 § 66.
18 Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., s. 181.
aktiva inom Greenpeace, som stämts för förtal av McDonalds för att de medverkat i en kampanj mot företaget, fick inte rättshjälp trots att det var en invecklad och mycket lång förhandling (313 dagar). Europadomstolen fann att svarandena inte hade haft juri- disk hjälp som motsvarade deras behov och att parterna haft helt olika förutsättningar att föra sin talan. Att svarandena inte fått rättshjälp innebar i detta fall att de inte fått en rättvis rättegång.
Ett annat exempel på när rätten till rättvis rättegång kränkts var i målet P.C. och S. mot Förenade kungariket. Ett föräldrapar hade fått föra sin talan utan biträde i ett komplicerat mål om tvångs- omhändertagande av deras barn.
I målet Xxxxxxxx mot Frankrike prövade Europadomstolen en fråga om rättshjälp som gällde byte av biträde. Xxxxxxxx hade beviljats rättshjälp i mål om skadeståndstalan mot en advokat. Tre advokater hade avsagt sig uppdraget på grund av jäv. Xxxxxxxx fick därefter besked om att hans rättshjälp hade förfallit. Europadomstolen fann att Xxxxxxxx bedömts vara i behov av advokathjälp och att han borde ha fått en fjärde advokat förordnad.
I flera avgöranden från Europadomstolen har konventionsstater ansetts bryta mot artikel 6.3 b) och/eller artikel 6.3 c) när det varit fråga om komplicerade rättstvister eller den åtalade riskerade fängelse- straff, särskilt längre sådana, eller andra allvarliga påföljder och den anklagade inte fått en offentlig försvarare förordnad.
I målet Xxxxxxx mot Förenade kungariket vägrades en man rätts- hjälp vid behandlingen av sitt överklagande av domen och biträddes därför inte av advokat i överinstansen. Xxxxxxx hade dömts för brott till fem års fängelse. Till bedömning i målet förelåg en besvärlig rättsfråga, som Xxxxxxx inte effektivt kunde bemöta. Europadom- stolen fann att Xxxxxxx borde ha försetts med juridiskt biträde och att det förelåg brott mot artikel 6.3. c).
I målet Xxxxxx mot Förenade kungariket som gällde Xxxxxxx skyldighet att betala viss kommunalskatt hade Xxxxxx av en dom- stol dömts till fängelse om han inte betalade det han var skyldig. Domen grundades på att Benham av oaktsamhet underlåtit att betala skatten. En högre domstol fann senare att Xxxxxx inte hade hand- lat oaktsamt, men han hade då redan suttit viss tid i fängelse, och han saknade möjlighet att få skadestånd för detta frihetsberövande. Europadomstolen fann att det i princip ska finnas en rätt till juri- diskt biträde i fall då frihetsberövande kan komma i fråga som
påföljd. I fallet hade dessutom de rättsfrågor som skulle prövas varit relativt svåra. Med hänsyn till dessa omständigheter hade Xxxxxx haft rätt till en offentlig försvarare.
I målet Berliński mot Polen, där xxxxxxxx Xxxxxxxxx misstänktes för att ha utövat våld mot polismän, fick de inget juridiskt biträde under tid då det hölls förhör med dem och de underkastades läkar- undersökningar. Detta stred enligt Europadomstolen mot artikel 6.1 i förening med artikel 6.3 c).
I ett mål om skattetillägg, målet Xxxxxx och Varli mot Sverige, ansågs rättvisans intresse inte ha krävt juridiskt biträde bekostat av det allmänna.
En misstänkts begäran om entledigande eller byte av offentlig försvarare kan inte enligt RB bifallas utan att det finns giltigt skäl för detta. Av Europadomstolens avgörande i fallet Xxxxxxxxx mot Sverige19 framgår att en domstol visserligen kan behöva ingripa om det blir tydligt att ett offentligt försvar inte ger ett i huvudsak effek- tivt försvar, men att domstolen i övrigt av hänsyn till kostnader och olägenheter kan vara restriktiv när det gäller tillåtande av att en offentlig försvarare som kanske valts av staten och hunnit utföra vissa aktiviteter ersätts av någon som valts av den misstänkte.
4.4 EU-stadgan
Rätten till en rättvis rättegång garanteras även i artikel 47 i Euro- peiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU- stadgan). I artikelns tredje stycke anges att rättshjälp ska ges till personer som inte har tillräckliga medel, om denna hjälp är nöd- vändig för att ge dem en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. I artikel 48 garanteras rätten till försvar och denna rätt har samma innehåll och räckvidd som den rätt som garanteras i artikel 6.3 i Europakonventionen.
19 Se SvJT 2003 s. 589.