Berättelsens struktur och funktion exempelklausuler

Berättelsens struktur och funktion. Gemensamt för de flesta definitioner och användningar av termen berättelse är att en berättelse skall framställa ett händelseförlopp, och att detta händelseförlopp är förlagt i det förflutna i förhållande till berättartidpunkten. Xxxxx & Xxxxxxxx (1967) har också det kriteriet att händelserna i fråga skall skildras i den ordning de kan antas ha ägt rum. Detta är emellertid inte tillräckligt för att något skall vara en berättelse: Furthermore, we will find that narrative which serves this function alone is abnormal: it may be considered empty or pointless narrative. Normally, narrative serves an additional function of personal interest determined by a stimulus in the social context in which the narrative occurs (Xxxxx & Xxxxxxxx 1967:13). En berättelse innebär inte att berättaren endast gestaltar ett händelseförlopp. Han för också fram sitt eget individuella perspektiv på händelserna och försöker motivera varför en skildring av dessa är av intresse i den aktuella situationen. Denna situationsspecifika innebörd hos berättelsen kallar Labov & Xxxxxxxx för berättelsens poäng. I den berättelse jag analyserar är berättarens poäng att en viss person är dum. Men en poäng kan till exempel också vara att något var roligt, farligt eller pinsamt och även mycket, mycket annat. Berättaren kan ha olika syften med sin berättelse i den sociala situation där den framförs, syften som ofta förekommer tillsammans och på olika nivåer, och på olika sätt är relaterade till det som är berättelsens poäng. Han eller hon kan t.ex. vilja roa lyssnarna genom något roligt eller spännande, eller vill kanske ge argument för en viss ståndpunkt eller illustrera något mer allmänt förhållande genom ett exempel i form av en berättelse. Berättaren kan också vilja framställa sig själv på ett visst sätt i åhörarnas ögon, och använder berättelsen för detta ändamål, eller så vill han, eller hon, som fallet är i vårt exempel, ge en bild, negativ eller positiv, av någon annan person. Men oavsett vilket syftet är i den specifika situation där berättelsen framförs, gäller det för berättaren att få lyssnaren att förstå, acceptera och instämma i hans subjektiva version av händelseförloppet, att dela hans eller hennes perspektiv på händelserna, att förstå vilken innebörd dessa har för berättaren. För detta ändamål, att klargöra innebörden och få åhörarna att acceptera denna, använder sig talaren bland annat av olika värderande medel (Labov 1972). Värderingen kan ske i form av direkta kommentarer från berä...