Den rättsliga regleringen. Vilka uppgifter som åligger en särskild företrädare för barn regleras i 3 § lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Innebörden av den rättsliga reglering som gäller särskild företrädare för barn är att en särskild företrädare för barn övertar vårdnadshavarnas rätt att i de rättsliga frågor som uppkommer under pågående förundersökning och i en efterföljande rättegång ta till vara barnets rätt och besluta i det rättsliga förfarandet. Syftet med lagstiftningen om särskilda företrädare för barn är att stärka möjligheterna att ta tillvara barnets rätt när en vårdnadshavare eller någon som står vårdnadshavaren nära misstänks för brott mot barnet, liksom att förbättra förutsättningarna för att utreda sådana brottsmisstankar och förebygga att övergrepp mot barnet fortsätter. Den särskilda företrädaren för barnet ska, i stället för barnets vårdnadshavare, som barnets ställföreträdare ta tillvara barnets rätt under förundersökning och i rättegång. Den särskilda företrädaren övertar därmed helt vårdnadshavarens rätt att besluta för barnet när det gäller det rättsliga förfarandet. I den särskilde företrädarens uppgifter ingår bl.a. att ta ställning till om barnet bör genomgå förhör eller läkarundersökning inom ramen för en polisutredning. Företrädaren förfogar dock inte över några tvångsmedel i dessa hänseenden. De befogenheter som den särskilda företrädaren övertar från vårdnadshavarna är begränsade till de rättsliga frågor som uppkommer under den pågående förundersökningen och i en efterföljande rättegång. I övrigt är det vårdnadshavarna som beslutar för barnets räkning, för det fall barnet inte är omhändertaget enligt LVU eller på annat sätt.
Den rättsliga regleringen. Polismyndighetens prövning av en tillståndsansökan görs utifrån ordnings- och säkerhetsaspekter. Enligt 2 kap. 10 § ordningslagen (1993:1617) får tillstånd till allmän sammankomst vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten. Innan en offentlig plats kan tas i anspråk skall polismyndigheten, enligt 3 kap. 2 § ordningslagen, inhämta yttrande från kommunen. Det betyder att kommunen har inflytande över polismyndighetens tillståndsprövning, i form av vetorätt. När den offentliga platsen helt eller delvis är enskild mark, finns dock ingen skyldighet för polismyndigheten att höra markägaren. Ordningslagen innehåller offentligrättsliga regler och är den lag, som i enlighet med 2 kap. 12–14 § regeringsformen, anger i vilken form och inom vilka ramar mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas. Mot dessa regler ställs den enskilda markägarens intresse av hur marken nyttjas. Det ankommer dock inte på polismyndigheten att göra en prövning utifrån markägarens synpunkter på hur hans egendom utnyttjas. Detta styrs i stället av civilrättsliga regler. Ordningsstadge- utredningen tog i sitt betänkande upp frågan huruvida även enskilda markägare skulle tillerkännas vetorätt enligt ordningslagen, men det ansågs att det skulle vara tidsödande för polismyndigheten att inhämta tillstånd från berörda markägare. Utredningen menade att det får ankomma på tillståndssökanden att inhämta erforderligt tillstånd (SOU 1985:24 s. 116 f. samt prop. 1992/93:210 s. 97 ff.). Däremot är det lämpligt att polismyndigheten i sitt beslut tar in en erinran om att det eventuellt kan krävas samtycke från markägaren för att disponera området. Det är dock inte möjligt för polismyndigheten att meddela tillstånd och uppställa som krav att markägaren skall ge sitt medgivande (JO 1975 s. 88 ff.). Polismyndigheten kan inte heller vägra tillstånd, även om det är känt för polismyndigheten att markägaren inte har lämnat sitt samtycke (JO 1974 s. 100 ff.). I de JO-avgöranden, som anges ovan, var situationen den att platsen var allmän enligt den numera upphävda allmänna ordningsstadgan och marken ägdes av enskild men förvaltades inte av en kommun. Lagstiftaren har uppenbarligen förutsatt att offentliga platser till största delen är kommunal mark. I förarbetena till ordningslagen nämns inte heller något om förhållandet då en kommun förvaltar en offentlig plats utomhus som ägs av enskild.
Den rättsliga regleringen. 4. Enligt 5 kap. 1 § bostadsrättslagen får en bostadsrättsförening ingå förhandsavtal om att i framtiden upplåta en lägenhet med bostadsrätt. Ett sådant avtal innebär att föreningen är skyldig att upplåta lägenheten med bostadsrätt åt den som tecknat sig för lägenheten och att förhandstecknaren är skyldig att förvärva lägenheten med bostadsrätt. I samband med förhands- avtalet kan enligt 2 § parterna träffa överenskommelse om att föreningen under vissa förutsättningar ska få ta emot förskott på insatsen (jfr 5 §).
Den rättsliga regleringen. 13. Sverige tillträdde år 1969 konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR, SÖ 1969:23). Konventions- texten blev genom den s.k. CMR-lagen (1969:12) gällande som svensk lag utan transformering.