lag om införande av socialförsäkringsbalken
lag om införande av socialförsäkringsbalken
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Socialförsäkringsbalken och denna lag träder i kraft den 1 januari 2008.
2 § Genom denna lag upphävs
1. lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lagen (1962:382) angående införande av lagen om allmän för- säkring,
3. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
4. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
5. lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
6. lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän,
7. lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara,
8. lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
9. lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,
10. lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn,
11. lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närstående- vård,
12. lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
13. lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,
14. lagen (1991:1047) om sjuklön,
15. lagen (1993:389) om assistansersättning,
16. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
17. lagen (1996:1030) om underhållsstöd,
18. lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
19. lagen (1998:675) om införande av lagen (1998:674) om in- komstgrundad ålderspension,
20. lagen (1998:702) om garantipension,
21. lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag,
22. lagen (1998:1755) om särskilda insatser för personer med tre fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning,
447
23. socialförsäkringslagen (1999:799),
24. lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevande- stöd till barn,
25. lagen (2000:462) om införande av lagen (2000:461) om efter- levandepension och efterlevandestöd till barn,
26. lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl.,
27. lagen (2001:853) om äldreförsörjningsstöd,
28. lagen (2003:763) om behandling av personuppgifter inom socialförsäkringens administration,
29. lagen (2004:115) om självbetjäningstjänster via Internet inom socialförsäkringens administration,
30. lagen (2004:274) med anledning av inrättande av Försäk- ringskassan, och
31. lagen (2004:778) om allmänt ombud hos Försäkringskassan.
3 § De upphävda lagarna tillämpas alltjämt i fråga om förmåner som avser tid före ikraftträdandet.
Ytterligare föreskrifter om att äldre bestämmelser skall tillämpas finns i 2−9 kap. I 9 kap. finns också föreskrifter om att bestäm- melserna i socialförsäkringsbalken i vissa fall skall tillämpas även i fråga om förmåner som avser tid före ikraftträdandet.
4 § Om någon bestämmelse i de upphävda lagarna har tillämpats som grund för ett beslut eller en annan åtgärd och den motsvaras av en bestämmelse i socialförsäkringsbalken, skall beslutet eller åt- gärden ha samma verkan som om balken hade tillämpats. Mot- svarande gäller i fråga om föreskrifter som har meddelats med stöd av någon av de upphävda lagarna.
Ett beslut eller en annan åtgärd av en allmän försäkringskassa eller av Riksförsäkringsverket skall anses ha fattats respektive vid- tagits av Försäkringskassan. Detta gäller dock inte när Riksförsäk- ringsverket har överklagat ett beslut av en allmän försäkringskassa.
5 § Föreskrifter som gäller vid socialförsäkringsbalkens ikraft- trädande och som har meddelats med stöd av bestämmelser i någon av de upphävda lagarna skall fortsätta att gälla. Detta gäller dock inte om regeringen eller, i fråga om föreskrifter som har meddelats av en annan myndighet, den myndigheten föreskriver något annat.
448
7 § Termer och uttryck som används i denna lag har samma be- tydelse och tillämpningsområde som i socialförsäkringsbalken.
2 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning A
Administrationen
1 § Det som är föreskrivet i eller annars följer av lag eller annan författning eller beslut av regeringen i fråga om de allmänna försäkringskassorna eller Riksförsäkringsverket skall i stället till- lämpas på Försäkringskassan. Motsvarande gäller en allmän för- säkringskassas behörighet att utse en styrelseledamot i en stiftelse.
Internationella överenskommelser
2 § Överenskommelser som är i kraft i förhållande till Sverige och som regeringen har ingått före 2001 med främmande makt om utsträckt tillämpning av någon av de genom denna lag upphävda lagarna eller om undantag i vissa fall från vad som föreskrivs i de lagarna, skall utan hinder av vad som sägs i socialförsäkringsbalken tillämpas även efter 2007.
3 § Överenskommelser som regeringen har ingått med främmande makt före 1999 angående utsträckt tillämpning av den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring eller om undantag i vissa fall från vad som föreskrivs i den lagen och som skall tillämpas vid tillgodoräknande av pensionsgrundande inkomst, pensionspoäng eller vårdår enligt 11 kap. samma lag, skall för tid efter utgången av 2007 i stället tillämpas vid tillgodoräknande av pensionsgrundan- de inkomst, pensionspoäng eller vårdår enligt E 7−9 kap. socialför- säkringsbalken. Vidare skall vad som av en sådan överenskommelse följer om försäkring för tilläggspension och om bosättning i Sverige, också vid tillämpning av bestämmelserna i balken om tillgodoräknande av pensionsgrundande belopp enligt E 8 kap. och
449
pensionsrätt enligt E 9 kap. balken anses gälla försäkring för in- komstgrundad ålderspension och bosättning här.
Basbelopp och förhöjt basbelopp
4 § Om det i lag eller annan författning eller på annat sätt hänvisas till basbelopp eller förhöjt basbelopp enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring skall därmed avses prisbasbelopp enligt A 2 kap. 6−8 §§ socialförsäkringsbalken respektive förhöjt prisbasbelopp enligt A 2 kap. 9 § balken, om inte annat anges eller framgår av omständigheterna.
I fråga om basbelopp och prisbasbelopp för 2007 och tidigare år tillämpas den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring, om inte annat anges eller framgår av omständigheterna.
Bosättning i Sverige och utlandsvistelse
5 § Bestämmelserna i socialförsäkringsbalken om personer som lämnar eller kommer till Sverige skall tillämpas även på personer som före den 1 januari 2001 har lämnat respektive kommit till landet.
Barnpension och omställningspension
6 § Den som är bosatt i Sverige är, utöver vad som anges i A 5 kap.
9 § socialförsäkringsbalken, försäkrad för pension enligt 7 kap. 2 § 2 respektive 11 § första stycket 2, beräknad i förhållande till det antal år som har tillgodoräknats som bosättningstid i Sverige.
Bilstöd
7 § Om en ansökan om bilstöd har gjorts före den 1 januari 2001, tillämpas bestämmelserna i 2 a § i den upphävda lagen (1988:360) om handläggning av bilstöd till handikappade i sin lydelse före den dagen.
450
Hemmamakeförsäkring
8 § Den som är bosatt i Sverige är, utöver vad som anges i A 5 kap. 9 § socialförsäkringsbalken, hemmamakeförsäkrad enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:87) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Handikappersättning till utlandet
9 § Den som vid utgången av 2000 fick handikappersättning som tillägg till pension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring utbetalad till utlandet skall, utan hinder av bestämmel- serna i A 5 kap. socialförsäkringsbalken, ha rätt att få handikapp- ersättning enligt balken utbetalad till utlandet. Handikappersätt- ningen skall då beräknas enligt de äldre bestämmelserna om sådan ersättning i den upphävda lagen om allmän försäkring. Om för- månen har beviljats för begränsad tid eller om den skall omprövas enligt D 2 kap. 14 § balken skall dock de nya bestämmelserna om handikappersättning och utlandsvistelse i samma balk tillämpas därefter.
Folkpensionsförmåner till utlandet
10 § Den som vid utgången av 2002 fick folkpension vid bosätt- ning utomlands skall ha fortsatt rätt till utbetalning av sådan ersätt- ning eller pension som har trätt i stället för folkpensionen enligt äldre bestämmelser i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring eller enligt A 5 kap. 18 § eller A 6 kap. 16 § social- försäkringsbalken. Efterlevandestöd lämnas dock endast om det fanns sådana skäl som avsågs i 4 kap. 4 § i den upphävda socialför- säkringslagen (1999:799). I fråga om garantipension tillämpas bestämmelserna i 11 §.
Garantipension till utlandet
11 § Den som vid utgången av 2002 fick bosättningsbaserad folk- pension i form av ålderspension utbetald till utlandet skall utan hinder av bestämmelserna i A 5 kap. socialförsäkringsbalken ha rätt att få utbetalningen av garantipensionen gjord till utlandet och
451
beräknad på samma sätt som skulle ha gjorts vid bosättning i Sverige.
Särskild efterlevandepension
12 § En efterlevande som vid ingången av 2003 fick eller hade rätt till särskild efterlevandepension eller garantipension till sådan pension enligt den upphävda lagen (2000:462) om införande av lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn, skall omfattas av bestämmelserna i A 5 kap. 13−16 och 18 §§ samt A 6 kap. 15−18 §§ socialförsäkringsbalken. Bestämmelserna skall därvid tillämpas som om den efterlevande fick omställnings- pension eller garantipension till sådan pension.
Arbetsskadeförsäkring
13 § Bestämmelserna i 1 kap. 1 § i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 1982 tillämpas i fråga om skada som har inträffat före den dagen samt i fråga om försäkrade för vilka undantag från försäkringen för tilläggspension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring ägde giltighet efter utgången av 1981.
14 § Bestämmelserna i 1 kap. 1 § i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 2001 tillämpas i fråga om skador som har inträffat före den dagen.
Statligt personskadeskydd
15 § Bestämmelserna i 1 § första stycket i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i deras lydelse före den 1 januari 1982 tillämpas i stället för A 7 kap. 5 § socialförsäkrings- balken i fråga om den som har antagits till bistånds- och kata- strofutbildning före den dagen.
16 § Bestämmelserna i 1 § i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i deras lydelse före den 1 juli 1995 tillämpas i fråga om tjänstgöring före den dagen utom i fråga om
452
den som tjänstgjorde enligt den upphävda lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor.
Hustrutillägg
17 § Den som vid utgången av 2000 fick hustrutillägg enligt över- gångsbestämmelserna till lagen (1998:708) om upphävande av lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folk- pension, är fortfarande försäkrad för denna förmån.
3 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning B
Föräldrapenning
1 § I fråga om flerbarnsbörd tillämpas 4 kap. 6 § fjärde stycket i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 2000 i stället för B 5 kap. 39−42 §§ social- försäkringsbalken, om barnen är födda eller, i fråga om adopterade barn, adopterade före den dagen.
2 § I fråga om barn som är födda eller, i fråga om adopterade barn, adopterade före den 1 januari 2002 tillämpas bestämmelserna om antalet ersatta dagar i 4 kap. 6 § tredje stycket i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den dagen i stället för B 5 kap. 36−38 §§ socialförsäkringsbalken.
Barnbidrag
3 § Den som före den 1 juli 1995 förordnats som förmyndare för en omyndig skall vid tillämpning av B 9 kap. socialförsäkrings- balken anses som särskilt förordnad vårdnadshavare, om vårdnad ingår i uppdraget.
Underhållsstöd
4 § Om en bidragsskyldigs inkomst av kapital tidigare har ökats till följd av ett uppskovsavdrag enligt den upphävda lagen (1993:1469) om uppskovsavdrag vid byte av bostad och avdraget har medgetts
453
5 § Vad som sägs i B 11 kap. 11 § socialförsäkringsbalken om barn- pension och efterlevandestöd skall också gälla barnpension som lämnas med stöd av 7 kap. 1−4 §§.
Adoptionsbidrag
6 § Vid tillämpning av denna lag skall adoptionsbidrag anses avse den tidpunkt då adoptivföräldrarna får barnet i sin vård.
4 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning C
Sjukpenning
1 § I fråga om ersättning vid yrkesskada m.m. som har inträffat före den 1 juli 1977 tillämpas 3 kap. 13 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i sin lydelse före den dagen.
2 § För den som vid utgången av 1985 var hemmamakeförsäkrad enligt 3 kap. 1 § andra stycket i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 1986 skall de äldre bestämmelserna om sådan försäkring gälla till dess den för- säkrades förhållanden har ändrats så att rätten att tillhöra hemma- makeförsäkringen upphör eller den försäkrade tecknar en frivillig sjukpenningförsäkring enligt C 10 kap. socialförsäkringsbalken, om hemmamakeförsäkringen inte upphört före ikraftträdande av balken.
3 § SGI-skydd enligt C 7 kap. 9 § socialförsäkringsbalken gäller under tid då en försäkrad bedriver studier för vilka han eller hon uppbär studiestöd enligt den upphävda studiestödslagen (1973:349) eller enligt övergångsbestämmelserna till studiestödslagen (1999:1395).
454
4 § För den som är född 1937 eller tidigare tillämpas 3 kap. 3 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 2003 i stället för C 8 kap. 28 och 31 §§ social- försäkringsbalken. Vid tillämpning av paragrafen skall med ålders- pension enligt den förstnämnda lagen likställas allmän ålders- pension enligt balken.
5 § Den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst skall alltid omprövas enligt C 7 kap. 6 § socialförsäkringsbalken när särskild efterlevandepension enligt 7 kap. ändras på grund av att den för- säkrades förmåga eller möjlighet att skaffa sig inkomst genom arbete har ändrats. I sådant fall gäller inte bestämmelserna i 9 § andra stycket i samma kapitel.
6 § En försäkrad har inte rätt till sjukpenning om han eller hon
1. får hel särskild efterlevandepension, eller
2. under månaden närmast före den då han eller hon har börjat få hel ålderspension har fått hel sådan pension som anges i 1.
7 § Vid prövningen av den försäkrades rätt till sjukpenning skall det vid bedömningen av hans eller hennes arbetsförmåga bortses från den nedsättning av förmågan eller möjligheten att bereda sig arbetsinkomst som ligger till grund för ersättning till den försäk- rade i form av särskild efterlevandepension.
Rehabiliteringspenning
8 § Vad som sägs om studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395) i C 13 kap. 11 § socialförsäkringsbalken tillämpas också i fråga om studiestöd enligt den upphävda studiestödslagen (1973:349) eller enligt övergångsbestämmelserna till studiestödslagen (1999:1395).
Sjukersättning och aktivitetsersättning
9 § Beträffande rätt till förtidspension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 § lagen (1913:120) om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen (1935:434) om folkpensionering eller lagen (1946:433) om frivillig statlig pensionsförsäkring, skall äldre bestämmelser alltjämt gälla.
455
10 § Om det görs sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen (1913:120) om allmän pensionsförsäkring erlagts av någon som inte var be- rättigad till folkpension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring, skall Försäkringskassan bevilja honom eller henne folkpension med lägst vad som motsvarar pension på grund av de avgifter som kan antas ha blivit erlagda.
11 § Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestäm- melser, som vid utgången av 1962 erhölls av den, som inte var berättigad till folkpension enligt den upphävda lagen (1946:431) om folkpensionering, skall de äldre bestämmelserna fortfarande gälla.
12 § Bestämmelserna om frivillig pensionsförsäkring i 22 kap. i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 1981 tillämpas på försäkring på grund av avgift som har erlagts före den dagen.
13 § I fråga om rätt till inkomstrelaterad sjukersättning eller inkomstrelaterad aktivitetsersättning enligt C 16 kap. 2 § socialför- säkringsbalken och beräkning av antagandeinkomst enligt C 16 kap. 6 § balken skall i förekommande fall pensionsgrundande belopp med anledning av förtidspension eller sjukbidrag likställas med pensionsgrundande inkomst eller pensionsgrundande belopp med anledning av sjukersättning eller aktivitetsersättning.
14 § Med försäkringstid för garantiersättning enligt C 17 kap. 4 § socialförsäkringsbalken skall för tid före 2003 avses bosättningstid enligt 5 kap. i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 2003.
15 § För sjukersättning som enligt punkt 5 i övergångsbestämmel- serna till lagen (2001:489) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring trätt i stället för förtidspension eller sjukbidrag som den försäkrade då hade rätt till gäller bestämmelserna i 16−19 §§.
16 § Om den försäkrade vid utgången av 2002 hade rätt till tilläggspension i form av förtidspension eller sjukbidrag lämnas inkomstrelaterad sjukersättning enligt C 16 kap. socialförsäkrings- balken. Antagandeinkomsten skall därvid i stället för vad som sägs i det kapitlet beräknas enligt 17 §.
456
17 § Antagandeinkomsten utgör summan av det för 2003 gällande prisbasbeloppet och produkten av detta basbelopp och den medel- pensionspoäng som legat till grund för beräkningen av tilläggspen- sionen.
Om tilläggspensionen är avkortad på grund av att den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för mindre än 30 år skall antagande- inkomsten avkortas. Avkortning skall ske med en trettiondel av antagandeinkomsten för varje år som antalet år med pensionspoäng understiger 30.
18 § Sjukersättning som avses i 16 § och garantiersättning enligt C 17 kap. socialförsäkringsbalken skall justeras med det justerings- belopp som fastställts enligt punkterna 8−14 i övergångsbestäm- melserna till lagen (2001:489) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring Ett justeringsbelopp som medför avräkning på sjukersättningen skall i första hand reducera garantiersättningen.
Vad som föreskrivs om garantiersättning skall även gälla juste- ringsbelopp som medför höjning av sjukersättning. Ett sådant justeringsbelopp skall anknytas till prisbasbeloppet och omräknas vid förändringar av detta.
19 § Sjukersättning skall inte längre justeras enligt 18 § om
− sjukersättning efter omvandlingen skall lämnas på högre eller lägre förmånsnivå än tidigare,
− sjukersättning efter omvandlingen skall samordnas i högre eller lägre grad med livränta som avses i C 18 kap. 4 § eller C 22−25 kap. socialförsäkringsbalken, eller
− obegränsad skattskyldighet enligt inkomstskattelagen (1999:1229) inträder för en försäkrad som vid omvandlingen fick förtidspension eller sjukbidrag som beskattades enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta eller som på grund av dubbelbeskattningsavtal inte var skattskyldig i Sverige.
Förmåner vid arbetsskada
20 § I fråga om en skada som har inträffat före den 1 juli 1977 skall den upphävda lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring tillämpas i stället för bestämmelserna i C 20−23 kap socialförsäkringsbalken med undantag av 13 § andra stycket i förstnämnda lag såvitt gäller
457
avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård. Vid tillämpning av 26 § andra stycket samma lag skall med pension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring likställas allmän ålders- pension enligt socialförsäkringsbalken. Bestämmelserna i 3 kap. 5 § första stycket andra meningen och 6 § andra stycket andra meningen i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk- ring i bestämmelsernas lydelse före den 1 juli 1993 skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om sjukpenning enligt den upphävda lagen om yrkesskadeförsäkring.
21 § Bestämmelserna i 4 kap. 8 § och 6 kap. 1 § fjärde stycket första meningen i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring i deras lydelse före den 1 januari 1982 tillämpas i fråga om skada som har inträffat före den dagen samt i fråga om för- säkrade för vilka undantag från försäkringen för tilläggspension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring ägde giltighet efter utgången av 1981.
22 § Bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 1993 tillämpas i fråga om arbetsskador som har inträffat före den dagen och anmälts till en allmän försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
23 § En försäkrad som fått sitt livränteunderlag fastställt med tillämpning av de bestämmelser i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under tiden den 1 januari–den 31 maj 1993 har rätt att efter ansökan hos Försäkringskassan få sin livränta omprövad enligt de bestämmelser som trädde i kraft den 1 juni 1993.
24 § Arbetsskadeersättning till en arbetstagare som var anställd hos ett affärsverk när en arbetsskada inträffade debiteras alltjämt verket om skadan fastställts i lagakraftvunnet beslut före utgången av juni 1995.
25 § Bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § i den upp- hävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 1997 tillämpas i fråga om livränta som börjat utges före den dagen.
458
26 § Arbetsskadelivränta till en person som är född 1937 eller tidigare och som vid utgången av 2002 hade rätt till sådan livränta skall betalas ut med lägst det belopp som han eller hon vid tillämp- ning av bestämmelserna i 4 kap. 4 § i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 1999 hade rätt till i december 2002. Detta belopp skall an- knytas till prisbasbeloppet för 2002 och räknas om vid förändring av detta.
27 § Vid samordning mellan sjukersättning, som enligt övergångs- bestämmelserna till lagen (2001:489) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring omvandlats från förtidspension, och livränta på grund av arbetsskada enligt C 22 kap. socialförsäkringsbalken skall utöver den livränta som överstiger sjukersättningen utges ett tillägg i form av en bruttoförhöjning som svarar mot skillnaden mellan den utbetalda sjukersättningen i januari 2003 och den för- tidspension som skulle ha betalats ut för samma månad om äldre bestämmelser fortfarande hade varit gällande. Bruttoförhöjningen anknyts till prisbasbeloppet och omräknas vid förändringar av detta. Om graden av samordning av livräntan och sjukersättningen förändras efter omvandlingen bortfaller bruttoförhöjningen. För bruttoförhöjning skall i övrigt gälla vad som föreskrivs om garanti- ersättning i C 17 kap. socialförsäkringsbalken.
Vad som sägs i första stycket om förtidspension tillämpas också i fråga om sjukbidrag.
28 § Bestämmelserna i 2 kap. 1 och 2 §§ i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 juli 2002 tillämpas i fråga om arbetsskador som har inträffat före den dagen.
29 § För den som är född 1937 eller tidigare tillämpas bestämmel- serna i 6 kap. 2 § i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003 utom såvitt avser sådan livränta som avser skada som inträffat den månad då den försäkrade fyller 65 år eller senare.
459
Statligt personskadeskydd
30 § I fråga om skada som har inträffat före den 1 juli 1977 gäller fortfarande bestämmelserna i militärersättningslagen (1950:261), förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret och förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m.m., dock med undantag av 6 § 2 mom. andra stycket militärersättningslagen såvitt avser avdrag på sjuk- penning vid sjukhusvård. Vid tillämpning av 11 § 2 mom. andra stycket samma lag skall med pension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring likställas allmän ålderpension enligt socialförsäkringsbalken. Bestämmelserna i 3 kap. 5 § första stycket andra meningen och 6 § andra stycket andra meningen i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 juli 1993 skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga om sjukpenning och särskild sjukpenning enligt de upphävda författningarna.
31 § Bestämmelserna i 7 § i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i deras lydelse före den 1 januari 1993 tillämpas i fråga om skador som har inträffat före den dagen och anmälts till en allmän försäkringskassa senast den 30 juni 1993.
32 § Bestämmelserna i 12 och 13 §§ i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i deras lydelse före den 1 juli 1995 tillämpas i fråga om tjänstgöring före den dagen utom i fråga om den som tjänstgjorde enligt den upphävda lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor.
Vid tillämpningen likställs med grundutbildning som avsågs i 12 och 13 §§ motsvarande utbildning enligt 27 § 1 mom. D värnplikts- lagen (1941:967) i dess lydelse före den 1 juni 1972.
33 § Bestämmelserna i 12 § i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i deras lydelse före den 1 januari 1998 tillämpas i fråga om livräntor som fastställts före den dagen.
34 § Bestämmelserna i 12 § i den upphävda lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd i deras lydelse före den 1 juli 2002 tilläm- pas i fråga om livräntor som fastställts före den dagen.
460
Krigsskadeersättning till sjömän
35 § I fråga om skada som har inträffat före den 1 juli 1977 gäller fortfarande bestämmelserna i lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl., förordningen (1954:247) om ersättning av stats- medel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl. och förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.
5 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning D
Handikappersättning
1 § För en ersättningsberättigad som före den 1 januari 2001 fick invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning som beviljats före den 1 juli 1975 på grundval av då gällande regler, får förmånen inte minskas eller upphöra i annat fall än om så skulle ha skett om de äldre bestämmelserna fortfarande hade varit tillämpliga.
2 § Vad som sägs om studiestöd enligt studiestödslagen (1999:1395) i D 2 kap. 6 § socialförsäkringsbalken tillämpas också i fråga om studiestöd enligt den upphävda studiestödslagen (1973:349) eller enligt övergångsbestämmelserna till studiestöds- lagen (1999:1395).
Bilstöd
3 § Vid tillämpning av föreskriften i D 4 kap. 10 § 2 likställs med den som har beviljats bidrag enligt 1 i samma paragraf dels handi- kappad som vid utgången av september 1988 innehade fordon som anskaffats av honom med bidrag enligt den upphävda förordningen (1987:410) om bidrag till handikappade för att skaffa motorfordon m.m., dels den som vid utgången av september 1988 var ägare till fordon som var befriat från skatt enligt 40 § första stycket i den upphävda vägtrafikskattelagen (1973:601) i lagrummets dåvarande lydelse.
4 § Vid tillämpning av denna lag skall bilstöd anses avse den tid- punkt då ansökan om stöd görs.
461
6 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning E
Äldre pensionsordningar
1 § Beträffande rätt till ålderspension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 § lagen (1913:120) om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen (1935:434) om folkpensionering eller lagen (1946:433) om frivillig statlig pensionsförsäkring, skall äldre bestämmelser alltjämt gälla.
2 § Om det görs sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen (1913:120) om allmän pensionsförsäkring erlagts av någon som inte var berättigad till folkpension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring, skall Försäkringskassan bevilja honom eller henne folkpension med lägst vad som motsvarar pension på grund av de avgifter som kan antas ha blivit erlagda.
3 § Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestäm- melser, som vid utgången av 1962 erhölls av den, som inte var berättigad till folkpension enligt den upphävda lagen (1946:431) om folkpensionering, skall de äldre bestämmelserna fortfarande gälla.
4 § Bestämmelserna om frivillig pensionsförsäkring i 22 kap. i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 1981 tillämpas på försäkring på grund av avgift som har erlagts före den dagen.
Hustrutillägg
5 § I fråga om hustrutillägg tillämpas 10 kap. 4 § andra stycket i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 1990.
Inkomstgrundad ålderspension
6 § Vad som föreskrivs i E 5 kap. 2 § och E 7 kap. 33 § andra stycket socialförsäkringsbalken skall gälla också beträffande 7−26 §§. Vid tillämpning av 10 och 11 §§ likställs sjukbidrag med förtidspension.
462
7 § Den upphävda lagen (1959:551) om beräkning av pensions- grundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring skall tillämpas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt den upphävda lagen om allmän försäkring avseende 1998 och tidigare år.
8 § För den som är född 1937 eller tidigare skall 8–9 och 11 §§ i den upphävda lagen (1959:551) om beräkning av pensionsgrundan- de inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring tillämpas, när det gäller fastställande av pensionsgrundande inkomst.
9 § För år före 2001 skall vid tillämpning av socialförsäkrings- balken med ett inkomstbasbelopp likställas
1. för åren 1960−1994 det vid respektive års ingång gällande
basbeloppet enligt den upphävda lagen (1959:291) om försäkring för allmän tilläggspension och den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. för åren 1995 och 1996 det för respektive år gällande bas- beloppet enligt den upphävda lagen om allmän försäkring sedan detta ökats med det belopp som följer av 1 kap. 6 § sista stycket den lagen i dess lydelse före den 1 juli 1996,
3. för åren 1997 och 1998 det för respektive år gällande förhöjda basbeloppet enligt den upphävda lagen om allmän försäkring, och
4. för åren 1999 och 2000 det för respektive år gällande förhöjda prisbasbeloppet enligt den upphävda lagen om allmän försäkring.
10 § För tid före 1999 skall, vid tillämpning av socialförsäkrings- balken, med en persons pensionsgrundande inkomst respektive pensionsgrundande belopp enligt E 8 kap. 7 § balken avses de pen- sionspoäng som personen med anledning av sin pensionsgrundande inkomst respektive förtidspension tillgodoräknats för det berörda året enligt den upphävda lagen (1959:291) om försäkring för allmän tilläggspension eller enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring multiplicerat med det basbelopp för respektive år som anges i 9 § 1−3 och avrundat till närmaste hundratal kronor. Om det framräknade beloppet slutar på 50 kronor skall avrundning ske till närmast högre hundratal kronor.
11 § Vid beräkning enligt 10 § skall pensionspoängen som avser pensionsgrundande inkomst ökas med talet ett. Om den som till- godoräknats pensionspoäng med anledning av förtidspension inte
463
för samma år tillgodoräknats pensionspoäng för pensionsgrun- dande inkomst skall i stället pensionspoängen med anledning av förtidspensionen ökas med talet ett.
12 § Vid beräkning av pensionsgrundande belopp enligt 10 och 11 §§ skall, om sådant förhållande som avsågs i 15 kap. 19 § i den upphävda lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension i dess lydelse före den 1 januari 2003 gällt för en pensionsberättigad, bestämmelserna om proportionering i den paragrafen tillämpas beträffande detta belopp.
13 § Med pensionspoäng enligt den upphävda lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension skall för tid före den 1 januari 1999 likställas pensionspoäng enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring. Med tilläggspension enligt den upphävda lagen om inkomstgrundad ålderspension skall för tid före den 1 januari 2001 likställas tilläggspension i form av ålderspension enligt den upphävda lagen om allmän försäkring.
14 § Har på grund av underlåten avgiftsbetalning pensionspoäng inte tillgodoräknats en pensionsberättigad för tid före 1998, skall vid beräkning av tilläggspension enligt E 11 kap. 8 § första stycket socialförsäkringsbalken hänsyn tas till så stor del av den produkt som anges i E 11 kap. 6 § första stycket 1 balken och det belopp som anges i 2 i samma stycke, som svarar mot förhållandet mellan det antal år, dock högst 30, för vilka pensionspoäng har tillgodo- räknats den pensionsberättigade och talet 30 ökat med ett för varje år före 1998 för vilket han eller hon till följd av underlåten avgifts- betalning inte har tillgodoräknats pensionspoäng. Detta tal får därvid inte ökas till mer än 50.
15 § För en pensionsberättigad som är svensk medborgare och född 1914 eller tidigare skall 14 § inte gälla.
16 § För en pensionsberättigad som är svensk medborgare och född under något av åren 1915–1923 skall vid tillämpning av 14 § talen 30 bytas ut mot talen 20 ökat med ett för varje helt år som har förflutit från och med 1915 till utgången av det år då den pen- sionsberättigade är född. Dessutom skall för varje sådant år den ökning enligt 14 § som föranleds av underlåten avgiftsbetalning
464
göras med en tiondel av det antal år för vilket han eller hon av sådan anledning inte har tillgodoräknats pensionspoäng.
17 § För en pensionsberättigad som är född 1923 eller tidigare och för vilken undantagande enligt 11 kap. 7 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 1982 gällt, skall vid beräkning av tillläggspension bestämmelserna i 14 § tillämpas på motsvarande sätt för år för vilket den försäkrade till följd av undantagandet fått pensionspoängen minskad med mer än en poäng eller inte tillgodoräknats någon pensionspoäng.
18 § För en pensionsberättigad som är svensk medborgare och född 1914 eller tidigare skall 17 § inte gälla.
19 § För en pensionsberättigad som är svensk medborgare och född något av åren 1915−1923 skall 16 § tillämpas på motsvarande sätt för år för vilket den försäkrade till följd av undantagandet fått pensionspoängen minskad med mer än en poäng eller inte till- godoräknats någon pensionspoäng.
20 § För en pensionsberättigad som är född 1927 eller tidigare skall vid beräkning av tilläggspension enligt E 11 kap. 6 § social- försäkringsbalken, bestämmelserna i 15 kap. 2 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 1974 tillämpas på motsvarande sätt för tid före den dagen.
21 § Punkterna 3 och 4 av övergångsbestämmelserna till lagen (1974:784) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall fortfarande gälla när det gäller beräkning av tilläggspension för de pensionsberättigade som avses där.
Vid beräkning av tilläggspension skall, i sådana fall som avses i punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1974:784) om änd- ring i lagen om allmän försäkring, reduktionsfaktorn 0,5 gälla.
22 § Vid beräkning av ökning av tilläggspensionen enligt E 11 kap.
13 § socialförsäkringsbalken respektive avdrag från pensionen enligt E 11 kap. 14 § balken skall faktorn 0,7 procent ersättas av faktorn 0,6 procent för månad före den 1 juli 1990.
465
23 § Om en försäkrad inte har haft rätt till inkomstpension på grund av bestämmelserna i 5 kap. 1 § tredje stycket tredje meningen i den upphävda lagen (1998:674) om allmän ålders- pension, skall vid beräkning av pensionbehållning, E 10 kap. 5–8 §§ socialförsäkringsbalken tillämpas som om han eller hon hade upp- burit inkomstpension.
24 § Bestämmelsen i E 12 kap. 29 § andra stycket socialförsäk- ringsbalken om uppräkning med basränta enligt skattebetalnings- lagen (1997:483) skall inte tillämpas för tid före det första valet av placering av premiepensionsmedlen.
25 § Bestämmelserna i 28−49 §§ i den upphävda lagen (1998:675) om införande av lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålders- pension samt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen (2002:208) om ändring i den lagen tillämpas i fråga om pensionsrätt och pensionsgrundande belopp för barnår för åren 1960−1998 samt pensionsgrundande belopp för plikttjänstgöring och för studier för åren 1995−1998.
26 § Vid tillämpning av E 8 kap. 17 § socialförsäkringsbalken skall studiebidrag som lämnas enligt 4 kap. i den upphävda studie- stödslagen (1973:349) likställas med studiebidrag enligt 3 kap. studiestödslagen (1999:1395).
Inkomstgrundad ålderspension och garantipension
27 § Inkomstpension, tilläggspension och garantipension får läm- nas för högst tre månader före ansökningsmånaden om den pensionsberättigade omedelbart före 65 års ålder fick särskild efter- levandepension.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas bara i fråga om pen- sion som lämnas tidigast från och med den månad då den pensions- berättigade fyllde 65 år.
28 § Försäkringskassan skall utreda om den pensionsberättigade vill ta ut ålderspension om han eller hon inte har ansökt om inkomst-, tilläggs- eller garantipension senast månaden före den då han eller hon fyller 65 år och den månaden har fått särskild efter- levandepension.
466
Garantipension
29 § Med försäkringstid för garantipension skall för tid före 2001 avses bosättningstid enligt 5 kap. i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i kapitlets lydelse före den 1 januari 2001.
30 § Garantipension enligt E 14 kap. socialförsäkringsbalken läm- nas även till den som inte var berättigad till folkpension i form av ålderspension före utgången av 2002, om han eller hon före den tidpunkten hade tillgodoräknats bosättningstid i Sverige och senare uppfyller kravet om minst tio års bosättning här enligt punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1277) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 2003.
31 § I beräkningsunderlaget enligt E 14 kap. 5 § socialförsäkrings- balken skall ingå också änkepension enligt denna lag.
Vad som sägs i E 18 kap. 5 § första stycket balken om ändring av pension som ingått i beräkningsunderlaget för garantipension tillämpas även i fråga om ändring av änkepensionen.
32 § Vid beräkning av garantipension enligt E 14 kap. social- försäkringsbalken skall beaktas även bosättningstid för tid efter utgången av 2002, som den pensionsberättigade skulle ha tillgodo- räknats, om bestämmelserna i punkt 4 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1277) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring fortfarande hade gällt.
33 § För den som har rätt att enligt E 15 kap. 7−9 §§ socialförsäk- ringsbalken som försäkringstid för garantipension tillgodoräknas viss bosättningstid från sitt tidigare hemland och som har beviljats uppehållstillstånd före den 1 januari 2001 skall beräkningen av försäkringstid ske enligt bestämmelserna om bosättningstid i 5 kap. 7 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den dagen.
34 § Bestämmelserna i E 15 kap. 13 § socialförsäkringsbalken skall gälla även i fråga om beräkning av försäkringstid för garantipension för en kvinna som är född något av åren 1938−1944 och som med stöd av övergångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring uppburit folkpension i
467
form av änkepension vid utgången av 2002 och därefter uppburit änkepension eller garantipension till sådan pension enligt den upphävda lagen (2000:462) om införande av lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn.
35 § Bestämmelserna i E 15 kap. 13 § socialförsäkringsbalken gäller även för den som fyllde 65 år i januari 2003 och som i december 2002 hade hel förtidspension, helt sjukbidrag eller hel särskild efterlevandepension enligt den upphävda lagen (1962:381) om all- män försäkring.
36 § Vad som sägs om hel sjukersättning i E 15 kap. 13 § social- försäkringsbalken tillämpas också i fråga om hel särskild efter- levandepension.
37 § I beräkningsunderlaget enligt E 15 kap. 17 § socialförsäk- ringsbalken skall ingå också änkepension enligt denna lag.
Vad som sägs i E 18 kap. 5 § andra stycket balken om ändring av änkepension tillämpas även i fråga om ändring av änkepension enligt denna lag.
Särskilt pensionstillägg
38 § Till grund för rätt till eller beräkning av särskilt pensions- tillägg enligt E 21 kap. socialförsäkringsbalken får inte läggas vård som getts före 1964.
39 § Med ett vårdår enligt E 21 kap. 6 § socialförsäkringsbalken likställs varje kalenderår från och med 1964 till och med 1973, under vilket föräldern har vårdat sjukt eller handikappat barn som inte uppnått 16 års ålder och barnet har fått vårdbidrag i form av invaliditetsersättning
a) i fråga om 1964 under sex månader, och
b) i fråga om övriga år under större delen av året.
40 § Vid tillämpning av E 21 kap. 6 § socialförsäkringsbalken lik- ställs invaliditetstillägg enligt 9 kap. 2 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 juli 1975 med handikappersättning.
468
42 § Den som före den 1 juli 1995 förordnats som förmyndare för en omyndig skall vid tillämpning av E 21 kap. 3 § socialförsäk- ringsbalken anses som särskilt förordnad vårdnadshavare, om vård- nad ingår i uppdraget.
7 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning F
Barnpension och efterlevandestöd
1 § I fråga om barnpension på grund av dödsfall som inträffat före den 1 januari 2003 gäller 2−7 §§ i stället för vad som föreskrivs i F 4 kap. 7−14 §§ socialförsäkringsbalken. Vid tillämpningen av 2 § likställs sjukbidrag med förtidspension.
Har rätten till barnpension upphört slutgiltigt före den 1 januari 2002, finns det inte någon rätt till barnpension enligt F 4 kap. eller efterlevandestöd enligt F 5 kap. socialförsäkringsbalken.
2 § Barnpension skall beräknas som summan av
1. 30 procent av hel förtidspension, beräknad enligt 13 kap. 2 och 3 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003, som den avlidne var berättigad till när han eller hon avled eller skulle ha varit berättigad till, om rätt till sådan pension hade inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller
30 procent av inkomstgrundad ålderspension beräknad enligt E 11 kap. 6 § första stycket 1 och andra stycket, 8 § första stycket, 24 samt 27−29 §§ socialförsäkringsbalken samt 6 kap. 14−20 §§ denna lag, om den avlidne vid dödsfallet var berättigad till tilläggs- pension i form av ålderspension enligt lagen om allmän försäkring, och
2. 25 procent av det för 2003 gällande prisbasbeloppet.
3 § Om flera barn är berättigade till barnpension efter den för- säkrade, skall det i 2 § 1 nämnda procenttalet ökas med talet 20 för varje barn utöver det första. Detta belopp skall därefter delas lika
469
mellan barnen. Vid beräkning av beloppet enligt 2 § 1 skall bestämmelserna i 14 kap. 8 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003 ha fortsatt tillämpning.
4 § För rätt till barnpension enligt 2 § 2 krävs att det för den avlidne kan tillgodoräknas minst tre år med pensionspoäng. Härvid skall E 11 kap. 4 § socialförsäkringsbalken tilllämpas på motsvaran- de sätt.
Vid beräkning av beloppet enligt 2 § 2 skall bestämmelserna i 5 kap. 1, 3–7 och 11 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring och punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1277) om ändring i lagen om allmän försäkring, i dessa bestämmelsers lydelse före den 1 januari 2003, tillämpas.
5 § I fråga om efterlevande barn som vid utgången av 2002 fick tillläggspension i form av barnpension enligt punkten 2 i över- gångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring på grund av dödsfall som inträffat före den 1 januari 1990 skall bestämmelserna i 2−4 §§ gälla med det undantaget att talet 30 i 2 § 1 skall bytas ut mot talet 40, om barnpension i form av tilläggspension vid ikraftträdandet lämnas med denna andel till ett barn.
6 § I fråga om efterlevande barn som vid utgången av 2002 fick folk- och tilläggspension i form av barnpension efter en förälder och endast folkpension i form av barnpension efter den andra föräldern skall F 5 kap. 4 § andra meningen socialförsäkringsbalken inte tillämpas.
Efterlevandepensionsunderlag
7 § Vid tillämpning av F 8 kap. 11 och 12 §§ socialförsäkrings- balken skall med pensionsgrundande inkomst likställas pensions- grundande belopp för förtidspension och sjukbidrag enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 2003.
470
Försäkringstid för garantipension
8 § Med försäkringstid för garantipension till omställningspension eller till änkepension skall för tid före den 1 januari 2003 avses bosättningstid enligt 5 kap. i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i kapitlets lydelse före den 1 januari 2003.
Omställningspension och garantipension
9 § I fråga om omställningspension på grund av dödsfall som inträffat före den 1 januari 2003 gäller 10−12 §§ i stället för vad som föreskrivs i F 6 kap. 3−6, 8 och 10 §§ socialförsäkringsbalken. Vid tillämpningen av 11 § likställs sjukbidrag med förtidspension.
10 § I fråga om rätten till omställningspension skall 14 kap. 4 § första stycket i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäk- ring i dess lydelse före den 1 januari 2003 fortfarande tillämpas.
11 § Omställningspension skall beräknas som summan av
1. 40 procent eller, om det efter den avlidne finns barn som har rätt till barnpension enligt F 4 kap. socialförsäkringsbalken efter honom eller henne, 20 procent av den förtidspension eller ålders- pension som anges i 2 § 1, och
2. 90 procent av det för 2003 gällande prisbasbeloppet.
Vid beräkning av beloppet enligt första stycket 1 skall bestäm- melserna i 14 kap. 8 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring, i deras lydelse före den 1 januari 2003, fortfarande tillämpas.
12 § För rätt till omställningspension enligt 11 § första stycket 2 krävs att det för den avlidne kan tillgodoräknas minst tre år med pensionspoäng. Härvid skall E 11 kap. 4 § socialförsäkringsbalken tillämpas på motsvarande sätt.
Vid beräkning av beloppet enligt 11 § första stycket 2 skall bestämmelserna i 5 kap. 1, 3−7 och 11 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring samt punkt 3 i övergångsbestäm- melserna till lagen (1992:1277) om ändring i lagen om allmän för- säkring, i deras lydelse före den 1 januari 2003, tillämpas.
471
13 § I fråga om garantipension till omställningspension på grund av dödsfall som inträffat före den 1 januari 2003 gäller 14−18 §§ i stället för vad som föreskrivs i F 7 kap. 2 och 4−12 §§ social- försäkringsbalken.
14 § En efterlevande som är bosatt i Sverige skall, om villkoren i 8 kap. 4 och 5 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003 är uppfyllda och om minst tre års bosättningstid eller minst tre år med pensions- poäng kan tillgodoräknas för den avlidne, ha rätt till garantipension beräknad enligt 15−18 §§.
15 § Till grund för beräkning av garantipension skall ligga den omställningspension som den efterlevande har rätt till. Med om- ställningspension avses även efterlevandepension enligt utländsk lagstiftning som inte är att likställa med garantipension enligt denna lag.
16 § För en efterlevande som helt saknar rätt till omställnings- pension eller vars omställningspension inte överstiger 1,49 gånger prisbasbeloppet skall den årliga garantipensionen motsvara 2,15 gånger prisbasbeloppet (basnivån) minskat med ett belopp som motsvarar den nämnda omställningspensionen.
För en efterlevande, som har rätt till omställningspension som överstiger 1,49 gånger prisbasbeloppet, skall den årliga garanti- pensionen motsvara skillnaden mellan 0,66 gånger prisbasbeloppet och 40 procent av den del av omställningspensionen som överstiger 1,49 gånger prisbasbeloppet.
17 § Vid beräkning av garantipension enligt 15 och 16 §§ skall, om inte annat följer av 18 §, bestämmelserna i 5 kap. 1, 3−7 och 11 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring och punkt 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1277) om ändring i lagen om allmän försäkring, i dessa bestämmelsers lydelse före den 1 januari 2003, tillämpas.
18 § Om det för den avlidne inte kan tillgodoräknas 30 år med intjänade pensionspoäng eller 40 års bosättningstid skall garanti- pensionens basnivå och garantipensionen beräknas enligt vad som anges i 32−35 §§.
472
Änkepension och garantipension
19 § En efterlevande som vid utgången av 2002 hade rätt till folk- pension eller tilläggspension i form av änkepension enligt över- gångsbestämmelserna till lagen (1988:881) om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring har rätt till änkepension och garantipension till sådan pension enligt vad som föreskrivs i 20−36 §§. Detsamma skall gälla om rätt till sådan änkepension uppkommer först efter ikraftträdandet men grundar sig på dödsfall som inträffat dessförinnan. För änkepension och garantipension till sådan pension enligt denna paragraf skall dessutom gälla vad som föreskrivs i F 3 kap., F 11 kap. 7 § och F 12 kap. socialförsäkrings- balken samt i avdelning H i balken.
20 § Om rätt till tilläggspension i form av änkepension har uppkommit på grund av ett dödsfall som inträffat före 1990 skall änkan, oavsett när hon är född och om inte annat sägs i 21 §, för tid efter 2002 ha rätt till änkepension beräknad enligt F 10 kap. 2−5 och 9 §§ socialförsäkringsbalken. Detsamma skall gälla för änkor som är födda 1929 eller tidigare och vars rätt till tilläggs- pension i form av änkepension har uppkommit på grund av dödsfall som inträffat under något av åren 1990−2002.
För bedömningen av om rätt till änkepension föreligger skall F 9 kap. 9 § balken tillämpas.
21 § För rätt till änkepension beräknad enligt F 10 kap. 2 § 2 socialförsäkringsbalken krävs att
1. villkoren i F 9 kap. 6−8 §§ balken är uppfyllda, och
2. det för den avlidne kan tillgodoräknas minst tre år med pensionspoäng.
Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 2 är uppfyllt skall E 11 kap. 4 § balken tillämpas på motsvarande sätt.
För en änka som avses i 20 § och som har fyllt 65 år beräknas änkepension med tillämpning av endast F 10 kap. 2 § 1 balken.
22 § Om rätt till tilläggspension i form av änkepension har upp- kommit för en änka som är född under något av åren 1930−1944 på grund av ett dödsfall som inträffat under något av åren 1990−2002 skall hon, om inte annat sägs i 23 §, för tid efter 2002 ha rätt till änkepension beräknad enligt F 10 kap. 2−5, 9 samt 14−19 §§ socialförsäkringsbalken.
473
För bedömningen av om rätt till änkepension föreligger och med vilket belopp sådan pension skall lämnas skall F 3 kap. 12−14 §§ och F 9 kap. 9 § balken tillämpas.
23 § För rätt till änkepension beräknad enligt F 10 kap. 2 § 2 socialförsäkringsbalken krävs att
1. villkoren i F 9 kap. 6−8 §§ balken är uppfyllda, och
2. det för den avlidne kan tillgodoräknas minst tre år med pen- sionspoäng.
Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 2 är uppfyllt skall E 11 kap. 4 § balken tillämpas på motsvarande sätt.
24 § Om rätt till tilläggspension i form av änkepension har upp- kommit för en änka som är född 1945 eller senare på grund av ett dödsfall som inträffat under något av åren 1990−2002 skall hon, om inte annat sägs i 25 §, för tid efter 2002 ha rätt till änkepension beräknad enligt F 10 kap. 7−21 §§ socialförsäkringsbalken.
För bedömningen av om rätt till änkepension föreligger och med vilket belopp sådan pension skall lämnas skall F 3 kap. 12−14 §§ och F 9 kap. 9 § balken tillämpas.
25 § För rätt till änkepension beräknad enligt F 10 kap. 2 § 2 socialförsäkringsbalken krävs att villkoren i F 9 kap. 6−8 §§ balken är uppfyllda.
26 § För änkor som avses i 20 och 22 §§ skall sådan del av änke- pension som avses i F 10 kap. 2 § 1 socialförsäkringsbalken beräk- nas med tillämpning även av 13 kap. 2 § första stycket tredje meningen i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i dess lydelse före den 1 januari 2003.
27 § I fall som avses i 20−25 §§ skall beräkningen ske på grundval av prisbasbeloppet för 2003 i stället för prisbasbeloppet för döds- fallsåret.
28 § Har rätt till folkpension i form av änkepension uppkommit på grund av ett dödsfall som inträffat före 1990 eller, såvitt gäller en änka som är född 1944 eller tidigare, på grund av ett dödsfall som inträffat under något av åren 1990−2002, skall änkan för tid efter 2002 ha rätt till garantipension till änkepension under de förut-
474
sättningar och i den utsträckning som följer av bestämmelserna i 16 § samt i F 11 kap. 2−6, 13−15 och 18 §§ socialförsäkringsbalken.
29 § Har rätt till folkpension i form av änkepension uppkommit för en änka som är född 1945 eller senare på grund av ett dödsfall som inträffat under något av åren 1990−2002, skall änkan för tid efter 2002 ha rätt till garantipension till änkepension under de förutsättningar och i den utsträckning som följer av bestämmelser- na i 16 § samt i F 3 kap. 14 § och F 11 kap. 2−6, 13−15 och 18 §§ socialförsäkringsbalken.
30 § För en änka som avses i 29 § lämnas garantipensionen i förhållande till det antal år för vilka den avlidne maken vid ut- gången av 1989 tillgodoräknats pensionspoäng för tilläggspension.
Om det för den avlidne inte kan tillgodoräknas 30 år med intjänade pensionspoäng, skall garantipensionens basnivå och garantipensionen beräknas enligt vad som anges i 32−35 §§. De bestämmelserna skall även tillämpas för en sådan änka som avses i E 11 kap. 18 § socialförsäkringsbalken.
Vid tillämpning och beräkning enligt andra stycket första meningen skall E 11 kap. 24 och 27−29 §§ socialförsäkringsbalken gälla.
31 § Vid beräkning av änkepension enligt F 10 kap. 2 § 2 social- försäkringsbalken samt av garantipension enligt 13−18 §§ denna lag till en änka som avses i 20, 22 eller 28 § skall bestämmelserna i 5 kap. 1, 3−7 och 11 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring samt punkterna 3 och 5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1992:1277) om ändring i lagen om allmän försäkring, i deras lydelse före den 1 januari 2003, tillämpas.
Om det för den avlidne inte kan tillgodoräknas 30 år med intjänade pensionspoäng eller 40 års bosättningstid, skall garanti- pensionens basnivå och garantipensionen beräknas enligt vad som anges i 32–35 §§. Dessa bestämmelser skall även tillämpas för en sådan änka som avses i F 11 kap. 18 § socialförsäkringsbalken.
32 § För en sådan änka som avses i 30 § andra stycket eller 31 § andra stycket utgör garantipensionens basnivå 2,15 gånger pris- basbeloppet multiplicerat med folkpensionskvoten samt med 15- delskvoten.
475
Underlaget vid beräkning av garantipension (beräkningsunder- lag) utgörs av folkpensionskvoten multiplicerad med 15-delskvoten multiplicerad med 0,9 prisbasbelopp om änkepension lämnas samt därefter ökat med änkepensionen enligt F 11 kap. 13−15 §§ socialförsäkringsbalken angiven i prisbasbelopp. I änkepensionen skall därvid inte ingå sådan änkepension som avses i F 10 kap. 2 § 2 balken.
33 § Den i 32 § avsedda folkpensionskvoten utgör, för en änka som avses i 31 §, den för den avlidne högsta kvoten av antalet tillgodoräknade bosättningsår i förhållande till talet 40 respektive antalet tillgodoräknade år med pensionspoäng i förhållande till talet
30. För en änka som avses i 29 § utgör folkpensionskvoten antalet tillgodoräknade år med pensionspoäng i förhållande till talet 30.
Den i 32 § avsedda 15-delskvoten utgörs av förhållandet mellan det antal 15-delar till vilket minskning skall ske enligt F 11 kap. 18 § socialförsäkringsbalken och talet 15.
34 § Garantipensionen för en änka som avses i 32 § skall beräknas enligt följande. Till den del beräkningsunderlaget inte överstiger 0,9 prisbasbelopp multiplicerat med folkpensionskvoten och med 15-delskvoten, skall garantipensionens basnivå minskas med hela denna del av beräkningsunderlaget. Till den del beräkningsunder- laget överstiger nämnda gräns men inte överstiger produkten av 0,72 prisbasbelopp gånger 15-delskvoten och folkpensionskvoten ökad med 1,06944, skall garantipensionen minskas alternativt ökas med en andel av denna del av beräkningsunderlaget på det sätt som anges i 35 §. Till den del beräkningsunderlaget överstiger den i föregående mening angivna gränsen men inte överstiger 1,49 pris- basbelopp skall garantipensionen ökas med 54 procent av denna del av beräkningsunderlaget. Till den del beräkningsunderlaget över- stiger 1,49 prisbasbelopp skall garantipensionen minskas med 40 procent av den delen av beräkningsunderlaget.
35 § Resultatet av talet 0,3481 minus produkten av 0,987 gånger folkpensionskvoten och därefter minskat med produkten av 0,36 gånger folkpensionskvoten i kvadrat skall multipliceras med den del av beräkningsunderlaget som avses i 34 § andra meningen. Om resultatet utgör ett negativt tal skall garantipensionen minskas genom att denna pension multipliceras med det erhållna beloppet
476
och i annat fall ökas genom multiplikation med motsvarande belopp.
36 § Om en änka som avses i 20 § har beviljats tilläggspension i form av änkepension före den 1 januari 1990 och denna dragits in före denna tidpunkt till följd av att hon ingått äktenskap, skall vid tillämpningen av F 9 kap. 9 § socialförsäkringsbalken gälla att änke- pensionen skall börja betalas ut på nytt även i fall då det nya äktenskapet upplöses efter att ha bestått i fem år eller mer, dock under förutsättning att detta äktenskap ingåtts efter den dag då mannen fyllde 60 år.
Särskild efterlevandepension och garantipension
37 § En efterlevande som vid utgången av 2002 fick eller hade rätt till folkpension eller tilläggspension i form av särskild efterlevande- pension enligt den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäk- ring och som alltjämt uppfyller förutsättningarna i 8 kap. 6−10 §§ och 14 kap. 5 § samma lag i deras lydelse före den 1 januari 2003 har rätt till särskild efterlevandepension och garantipension till sådan pension enligt bestämmelserna i 38−42 §§.
38 § I fråga om efterlevande som avses i 37 § och som i december 2002 fick partiell särskild efterlevandepension skall pensionen be- räknas och lämnas enligt följande:
med 85 procent av hel särskild efterlevandepension och garanti- pension till den som haft tre fjärdedelar av hel särskild efter- levandepension,
med 65 procent av hel särskild efterlevandepension och garanti- pension till den som haft halv särskild efterlevandepension,
med 28 procent av hel särskild efterlevandepension och garanti- pension till den som haft en fjärdedel av xxx xxxxxxxx efterlevande- pension.
39 § Vid beräkningen av särskild efterlevandepension skall gälla vad som föreskrivs i 11 § och 12 § första stycket. Den efterlevande skall vidare ha rätt till garantipension som beräknas enligt bestäm- melserna i 15−18 §§. Därvid skall vad som där sägs om omställ- ningspension avse särskild efterlevandepension.
477
40 § Bestämmelserna i 8 kap. 12 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003 skall fortfarande tillämpas. Därvid skall med särskild efterlevande- pension likställas särskild efterlevandepension och garantipension till sådan pension beräknad enligt 38 och 39 §§ och med förtids- pension skall likställas sjukersättning och aktivitetsersättning enligt C 14−18 kap. socialförsäkringsbalken. Minskning skall göras i första hand på garantipension och därefter på beloppet enligt 11 § första stycket 2 före minskning av annan särskild efterlevande- pension.
41 § Om den efterlevande har inkomstgrundad ålderspension enligt socialförsäkringsbalken lämnas inte särskild efterlevande- pension.
42 § För efterlevande som avses i 37 § skall gälla vad som före- skrivs dels om omställningspension och garantipension till sådan pension i F 3 kap., F 11 kap. 7 § och F 12 kap. socialförsäkrings- balken samt i avdelning H i balken, dels om särskild efterlevande- pension i 16 kap. 1 § tredje och femte styckena samt 2, 3, 7 a, 8 och
9 §§, 18 kap. 17 § och 20 kap. 3 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003.
Samordning med livränta
43 § Om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn har beviljats på grund av dödsfall som inträffat före den 1 januari 2003 skall minskning enligt F 12 kap. 6−10 §§ socialförsäkringsbalken göras med 45 procent av varje livränta som överstiger en sjättedel av prisbasbeloppet. Minskningen skall göras på det belopp som anges i 2 § 2 respektive 11 § första stycket 2 före minskning av annan tilläggspension.
44 § I fall som avses i 1, 9 och 37 §§ skall bestämmelserna i F 12 kap. 6 § andra stycket andra meningen och 8 § andra stycket andra meningen socialförsäkringsbalken tillämpas endast på pension som beräknats enligt 2 § 1 och 11 § första stycket 1.
478
Efterlevandeförmåner vid arbetsskada
45 § Om rätt till livränta till efterlevande grundas på dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före den 1 januari 1990 gäller äldre bestämmelser om inte annat anges i 46−52 §§,
46 § Bestämmelserna om livränta till efterlevande barn i 5 kap. 4 § första stycket i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003 gäller även i fall då rätten till livränta grundas på dödsfall till följd av en arbetsskada som har inträffat före den 1 januari 1990.
Vid dödsfall efter utgången av 1989 gäller bestämmelserna om rätt till livränta för ett utländskt barn som tagits emot här i landet i adoptionssyfte i 5 kap. 4 § andra stycket i den upphävda lagen om arbetsskadeförsäkring i deras lydelse före den 1 januari 2003 även om arbetsskadan inträffat före den 1 januari 1990.
47 § Om den avlidne efterlämnar änka eller med änka jämställd kvinna som är berättigad till livränta enligt äldre bestämmelser skall, även om den arbetsskada till följd av vilken den försäkrade avlidit inträffar efter utgången av 1989, vid bestämmandet av livränta till barn efter den försäkrade tillämpas äldre bestämmelser i
5 kap. 10 § i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring i stället för 5 kap. 5 § samma lag i dess lydelse före den 1 januari 2003.
48 § I fråga om rätt till livränta för efterlevande kvinnor som är födda 1944 eller tidigare gäller fortfarande äldre bestämmelser om livränta i 5 kap. 2−8 och 12−14 §§ samt 6 kap. 1 § i den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring även om den arbets- skada till följd av vilken den försäkrade avlidit inträffar utgången av 1989. I fråga om andra kvinnor än de som avses i 5 kap. 8 § den lagen i dess äldre lydelse är dock en förutsättning för detta att kvinnan vid utgången av 1989 var gift med den man efter vilken livräntan skall utbetalas eller då sammanbodde med honom under sådana förhållanden som avses i 5 kap. 6 § samma lag i dess äldre lydelse.
49 § I fall som avses i 45 och 48 §§ tillämpas bestämmelserna i 10 kap. 4 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse vid utgången av 1989.
479
50 § Är någon för samma månad berättigad såväl till livränta såsom efterlevande enligt äldre bestämmelser som till omställningslivränta eller särskild efterlevandelivränta, lämnas endast den sistnämnda förmånen samt, om efterlevandelivräntan enligt äldre bestämmelser är större, sådan livränta i den mån den överstiger omställnings- livräntan eller den särskilda efterlevandelivräntan.
51 § Vid tillämpning av 6 kap. 1 § den upphävda lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring i dess lydelse före den 1 januari 1990 skall beträffande tilläggspension i form av änkepension hänsyn tas till änkepensionen före sådan samordning som avses i F 10 kap. 16 och 17 §§ socialförsäkringsbalken.
52 § Vid tillämpning av 6 kap. 1 § i dess lydelse före den 1 januari 1990 skall med folkpension i form av ålderspension och tilläggs- pension i form av änkepension likställas garantipension enligt E 13−15 kap. socialförsäkringsbalken respektive änkepension enligt F 9 och 10 kap. balken eller denna lag.
Vid tillämpningen skall änkelivränta till en kvinna som är född 1937 eller tidigare och som vid utgången av 2002 hade rätt till sådan livränta betalas ut med lägst det belopp som hon hade rätt till i december 2002. Detta belopp skall anknytas till prisbasbeloppet för 2002 och räknas om vid förändring av detta.
53 § I fall då efterlevandes rätt till livränta grundas på en arbets- skada som har inträffat före den 1 januari 2003 gäller, om annat inte sägs i 54 och 55 §§, fortfarande äldre bestämmelser om sådan livränta. Har dödsfallet inträffat före utgången av 2002 gäller alltid de äldre bestämmelserna.
54 § Bestämmelserna om omställningslivränta i F 15 kap. 7, 8, 10 och 11 §§ socialförsäkringsbalken gäller även om arbetsskadan har inträffat under något av åren 1990−2002 under förutsättning att den efterlevande till följd av dödsfallet inte samtidigt har rätt till änkepension enligt F 9 och 10 kap. socialförsäkringsbalken.
55 § Vid tillämpning av bestämmelserna i F 15 kap. 17−19 §§ socialförsäkringsbalken skall efterlevandelivränta till en efter- levande make, som vid utgången av 2002 hade rätt till sådan livränta, betalas ut med lägst det belopp som den efterlevande vid tillämpning av de äldre bestämmelserna i samma paragraf hade rätt
480
till i december 2002. Detta belopp skall anknytas till prisbas- beloppet för 2002 och räknas om vid förändring av detta. Skall livräntan omprövas av annan anledning skall dock de nya reglerna tillämpas. Om livräntan utges med stöd av 45−51 §§ skall dock 52 § tillämpas.
8 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning G
Bostadstillägg
1 § För den som fick bostadstillägg enligt den upphävda lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer för december 2002 enligt de bestämmelser som gällde för en gift pensionsberättigad men vars make inte är berättigad till bostadstillägg skall följande gälla.
I stället för vad som sägs i G 10 kap. 22−24 §§ socialförsäkrings-
balken får bestämmelserna i 4 § i den upphävda lagen (1994:308) om bostadstillägg till pensionärer tillämpas. Detta gäller längst till och med månaden före den då maken fyller 65 år eller dessförinnan börjar uppbära sådan förmån som enligt G 9 kap. 3, 4 och 7 §§ balken samt 2 § berättigar till bostadstillägg. Om de äldre bestäm- melserna tillämpas skall sådant avdrag som avses i C 10 kap. 17−19 §§ samma balk inte göras vid beräkning av makens reducerings- inkomst. Om bostadstillägget har börjat utges helt enligt de nya bestämmelserna, får inte de äldre bestämmelserna tillämpas där- efter.
2 § Förmåner som kan ge rätt till bostadstillägg är, utöver vad som anges i G 9 kap. 3 § socialförsäkringsbalken,
1. änkepension enligt denna lag,
2. särskild efterlevandepension,
3. hustrutillägg enligt lagen (1998:708) om upphävande av lagen (1994:309) om hustrutillägg i vissa fall då make uppbär folkpen- sion, och
4. pension eller invaliditetsförmån enligt lagstiftningen i en stat som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, under för- utsättning att förmånen motsvarar svensk pension eller ersättning enligt 1−3.
481
9 kap. Övergångsbestämmelser till avdelning H
Utmätning av underhållsstöd
1 § I fråga om underhållsstöd för januari 2008 tillämpas 39 § i den upphävda lagen (1996:1030) om underhållsstöd i stället för H 4 kap. 9 och 10 §§ socialförsäkringsbalken.
Avdrag på ersättning (kvittning)
2 § De upphävda lagarna skall tillämpas i fråga om avräkning i stället för H 5 kap. 15 § socialförsäkringsbalken om såväl det belopp som skall betalas ut som det som skall betalas tillbaka avser en förmån för tid före ikraftträdandet eller underhållsstöd för januari 2008. I annat fall tillämpas bestämmelserna i H 5 kap. 15 § balken. Om en av förmånerna avser en sådan tid som avses i första meningen får avdrag dock inte göras om inte motsvarande avdrag kunnat göras enligt de upphävda lagarna.
Ansökan och anmälan
3 § En ansökan, anmälan eller annan handling eller uppgift som har kommit in till en allmän försäkringskassa, skall anses ha kommit in till Försäkringskassan den dag som den kom in till den allmänna försäkringskassan.
4 § Bestämmelserna om ansökan och anmälan i H 7 kap. 4−12 §§ socialförsäkringsbalken skall tillämpas på ansökningar och anmäl- ningar som kommer in efter ikraftträdandet. Om ansökan eller anmälan avser förmåner för tid före ikraftträdandet, får den dock göras enligt motsvarande bestämmelser i de upphävda lagarna. Om anmälan eller ansökan avser förmån för tid före ikraftträdandet, skall hänvisningarna till bestämmelser i balken avse motsvarande bestämmelser i de upphävda lagarna.
482
Utredning, uppgiftsskyldighet och bevisupptagning
5 § Bestämmelserna i H 7 kap. 13−36 §§ socialförsäkringsbalken tillämpas på handläggning efter ikraftträdandet. Bestämmelsen i H 7 kap. 13 § balken medför dock, i fråga om förmåner som avser tid före ikraftträdandet eller ansökan eller anmälan som kommit in före denna tidpunkt, inte skyldighet för den försäkrade att själv- mant lämna uppgifter utöver vad som gällde enligt de upphävda lagarna. Om handläggningen avser förmån för tid före ikraftträdan- det, skall vad som sägs i bestämmelserna om förmåner enligt balken avse motsvarande förmåner enligt de upphävda lagarna.
Undantag från sekretess
6 § Bestämmelserna i H 7 kap. 37−41 §§ socialförsäkringsbalken tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2008. Vad som sägs i H 7 kap. 41 § om sjukkontroll enligt 14 § 1 och 2 i samma kapitel tillämpas även i fråga om sjukkontroll enligt 11 § första stycket i den upphävda lagen (1991:1047) om sjuklön.
Anmälan om ändring i fråga bosättning, arbete och andra förhållanden
7 § Bestämmelserna i H 7 kap. 42−48 §§ socialförsäkringsbalken tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2008 men medför i fråga om för- måner som avser tid före ikraftträdandet inte skyldighet att göra anmälan utöver vad som gällde enligt de upphävda lagarna.
Självbetjäningstjänster via Internet
8 § Bestämmelserna i H 8 kap. socialförsäkringsbalken tillämpas på användning av självbetjäningstjänster fr.o.m. den 1 januari 2008. De tillämpas då även i fråga om förmåner som lämnas enligt de upp- hävda lagarna.
483
Beslut
9 § Bestämmelserna i H 9 kap. socialförsäkringsbalken tillämpas i fråga om beslut som meddelas efter ikraftträdandet.
Ändring, omprövning och överklagande
10 § Bestämmelserna i 1 kap. 3 § gäller inte i fråga om H 10 kap. socialförsäkringsbalken.
11 § Om ett beslut om avvisning har omprövats före ikraft- trädandet tillämpas inte bestämmelserna i H 10 kap. 8 § andra stycket första meningen och 12 § socialförsäkringsbalken.
12 § Det allmänna ombudet skall föra det allmännas talan i mål där Riksförsäkringsverket har överklagat beslut av en allmän försäk- ringskassa.
13 § Villkoret enligt H 10 kap. 18 § andra stycket socialförsäk- ringsbalken att det allmänna ombudet skall ha varit part skall anses uppfyllt även om det är Riksförsäkringsverket som har varit part i målet hos den allmänna förvaltningsdomstolen.
Behandling av personuppgifter
14 § Bestämmelserna i H 11 kap. socialförsäkringsbalken tillämpas även i fråga om förmåner som avser tid före ikraftträdandet. Vad som sägs i H 11 kap. 2 § balken om förmåner enligt denna skall då avse förmåner enligt de upphävda lagarna. Vad som sägs i H 11 kap. balken om skadestånd på grund av behandling enligt det kapitlet eller med stöd av föreskrifter som har meddelats i anslutning till det kapitlet skall även avse behandling enligt den upphävda lagen (2003:763) om behandling av personuppgifter inom socialförsäk- ringens administration.
15 § Bestämmelserna om skadestånd i H 11 kap. 30 § socialförsäk- ringsbalken tillämpas endast om den omständighet som ett yrkande om skadestånd grundas på har inträffat efter utgången av november 2003. I annat fall tillämpas de dessförinnan gällande bestämmel- serna.
484
Straffbestämmelser
16 § Bestämmelserna i 1 kap. 3 § gäller inte i fråga om H 12 kap. socialförsäkringsbalken.
Socialförsäkringsnämnd
17 § Bestämmelserna i H 14 kap. 7, 9 och 10 §§ socialförsäkrings- balken tillämpas i fråga om beslut som meddelas efter ikraft- trädandet.
Skadeståndskyldighet för styrelse och revisor
18 § Bestämmelserna om skadestånd i 18 kap. 37 och 38 §§ i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelses före den 1 januari 2005 gäller för uppdrag som har fullgjorts före den dagen. Det som sägs i 18 kap. 38 § den lagen om anmärkning skall gälla anmärkning av Riksförsäkringsverket eller Försäkrings- kassan och vad som sägs om överlämnande till styrelsen skall även gälla överlämnande till Försäkringskassan. Försäkringskassan för det allmännas talan om skadestånd enligt denna punkt.
485
3 Förslag till
lag (2007:000) om statlig ersättning för sjukvård m.m.
Inledande bestämmelser
1 § För hälso- och sjukvård, för tandvård samt för vissa resor i samband med vård lämnas statlig ersättning enligt denna lag.
2 § Bestämmelser om skyldighet att erbjuda vård som avses i 1 § finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt i tandvårdslagen (1985:125).
3 § Gemenskapsrätten inom Europeiska unionen (EU) eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller avtal om social trygghet som ingåtts med andra stater kan medföra begräns- ningar i tillämpligheten av bestämmelserna i denna lag. Bland annat gäller lagen (2004:114) om nordisk konvention om social trygghet.
Allmänna bestämmelser om rätten till ersättning
4 § Ersättning som beslutas av Försäkringskassan enligt denna lag lämnas endast om den som vården avser omfattas av bosättnings- baserat socialförsäkringsskydd enligt A 4 och 5 kap. socialförsäk- ringsbalken.
5 § Arbetsgivare för sjöman har vid en sjömans sjukdom rätt till ersättning från Försäkringskassan för sina kostnader enligt sjö- manslagen (1973:282) för
1. öppen hälso- och sjukvård som avses i 6 §,
2. tandvård som avses i 9, 11 eller 12 §§, eller
3. sjukhusvård som avses i 16 §.
Ersättning till vårdgivare
Öppen hälso- och sjukvård
6 § För öppen hälso- och sjukvård som anordnas eller finansieras av ett landsting eller en kommun som inte tillhör ett landsting lämnas ersättning enligt grunder som fastställs av regeringen.
487
Födelsekontrollerande verksamhet m.m.
7 § Till landsting eller kommuner lämnas från Försäkringskassan ersättning för kostnadsfri rådgivning
1. i födelsekontrollerande syfte, eller
2. om abort eller sterilisering.
Ersättning lämnas även för preventivmedel som kostnadsfritt tillhandahålls vid rådgivningen.
8 § Ersättning enligt 7 § lämnas enligt grunder som regeringen fastställer.
Tandvård
9 § Ersättning för tandvård lämnas från Försäkringskassan om vården ges vid en folktandvårdsklinik, en högskola där odonto- logisk utbildning och forskning bedrivs eller annars genom det allmännas försorg.
Ersättning lämnas också om vården ges hos en enskild närings- idkare, ett bolag eller en annan juridisk person, under förutsättning att vårdgivaren är uppförd på en förteckning som upprättats av Försäkringskassan.
10 § För att bli uppförd på en förteckning enligt 9 § skall vård- givaren antingen själv vara legitimerad tandläkare eller legitimerad tandhygienist eller ha tillgång till en eller flera legitimerade tand- läkare eller tandhygienister. Vidare krävs att vårdgivaren har F- skattsedel.
11 § Ersättning för tandvård lämnas enligt grunder som regeringen fastställer.
I grunderna för ersättning för tandvård kan regeringen dels bestämma den högsta patientavgift och det högsta arvode som får tas ut av en vårdgivare som är ansluten till försäkringen, dels med- dela närmare föreskrifter för verksamhetens bedrivande hos vård- givaren och om skyldighet för denne att lämna uppgifter om verk- samheten.
488
12 § Ersättning för tandvård lämnas endast om tandvården utförts av en legitimerad tandläkare eller legitimerad tandhygienist som inte har fyllt 70 år. Regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer får medge undantag från denna åldersgräns.
Ersättning lämnas inte för tandvård åt en försäkrad som fyller högst 19 år under det år då vården ges. Om avgiftsfri tandvård åt sådan försäkrad föreskrivs i tandvårdslagen (1985:125).
13 § En vårdgivare som avser att ge tandvård i enskild verksamhet mot ersättning enligt denna lag skall skriftligen anmäla detta till Försäkringskassan.
Om vårdgivaren uppfyller de krav som anges i 10 §, skall För- säkringskassan föra upp vårdgivaren på den förteckning som avses i 9 §.
14 § Om en vårdgivare som har förts upp på förteckningen hos Försäkringskassan avser att upphöra med sin verksamhet eller att flytta verksamheten eller vill föras av från förteckningen, skall vårdgivaren anmäla detta till Försäkringskassan senast tre månader i förväg.
En vårdgivare som har upphört att ge tandvård i enskild verk- samhet eller som inte längre uppfyller de krav som anges i 10 § skall föras av från förteckningen genom beslut av Försäkringskassan. Detsamma gäller om vårdgivaren inte har påbörjat verksamheten senast sex månader efter anmälan enligt 13 §.
15 § Försäkringskassan får sätta ned den samlade tandvårdsersätt- ning som en vårdgivare begär för viss tid till skäligt belopp, om det begärda beloppet kan antas vara för högt och ersättningen inte kan beräknas tillförlitligt på grundval av vårdgivarens uppgifter.
Om en vårdgivare har fått tandvårdsersättning med ett för högt belopp, får Försäkringskassan kräva tillbaka det belopp som fel- aktigt betalats ut. Försäkringskassan får i sådant fall i stället räkna av beloppet från en fordran som vårdgivaren har på tandvårds- ersättning.
489
Sjukhusvård
16 § Ersättning för sjukhusvård på grund av skada, sjukdom eller förlossning som krävt intagning i sjukhus lämnas enligt grunder som fastställs av regeringen.
Föreskrifter om vad som skall räknas som sjukhus enligt denna lag meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Särskilda rehabiliteringar och utveckling av hjälpmedel
17 § Ersättning för särskilda rehabiliteringar och behandlingar samt för utveckling och provning av hjälpmedel åt personer med funktionshinder samt för liknande verksamhet lämnas enligt grunder som regeringen fastställer.
Xxxxxxxxx och sjuktransporter
18 § För sjukresor och sjuktransporter lämnas ersättning enligt grunder som fastställs av regeringen.
Om den enskildes ersättning för resekostnader finns bestäm- melser i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor.
Ersättning för sjukvård utomlands
Allmänna bestämmelser
19 § Ersättning från Försäkringskassan för sjukvård utom Sverige lämnas endast i den utsträckning regeringen föreskriver.
Arbetsgivare för sjöman
20 § Om arbetsgivare för sjöman enligt bestämmelserna i sjömans- lagen (1973:282) har haft kostnader för en sjömans sjukvård utom Sverige, har arbetsgivaren rätt till ersättning från Försäkringskassan för kostnaderna i den ordning regeringen bestämmer. Detta gäller dock endast om kostnaderna omfattas av föreskrifter som med- delats med stöd av 19 §.
490
Utrikesförvaltningen
21 § Om utrikesförvaltningen har lämnat ekonomiskt bistånd för sjukvård utom Sverige, har utrikesförvaltningen rätt till ersättning från Försäkringskassan för biståndet i enlighet med 20 §.
Handläggning m.m.
22 § Bestämmelserna i avdelning H i socialförsäkringsbalken gäller i tillämpliga delar även i ärende enligt denna lag.
Finansiering
23 § Bestämmelser om finansiering av kostnader enligt denna lag finns i socialavgiftslagen (2000:980) och lagen (2000:981) om för- delning av socialavgifter.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008. Genom lagen upphävs lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrolle- rande verksamhet m.m.
2. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om sjukvård m.m. som avser tid före ikraftträdandet.
3. I fråga om ersättning för foniatrisk behandling som lämnats av privatpraktiserande vårdgivare får tills vidare bestämmelserna i 2 kap. 6 § i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring i deras lydelse före den 1 januari 1977 tillämpas.
4. En tandläkare som den 1 januari 1999 var uppförd på en för- teckning enligt 2 kap. 3 § första stycket i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring och som inte har förts av från förteckningen före ikraftträdandet av denna lag står utan särskild anmälan kvar på förteckningen även efter denna tidpunkt. Har tandläkaren blivit uppförd på förteckningen för viss tid, förs tand- läkaren av från förteckningen sedan den tiden gått till ända.
Ny anmälan krävs inte heller av annan vårdgivare som var uppförd på förteckningen vid ikraftträdandet av denna lag.
5. I fråga om överenskommelser som regeringen ingått med främmande makt angående 2 kap. i den upphävda lagen (1962:381) om allmän försäkring tillämpas bestämmelserna i 2 kap. 2 § lagen (2007:000) om införande av socialförsäkringsbalken.
491
6. Vid tillämpning av bestämmelserna i avdelning H i socialför- säkringsbalken gäller även 9 kap. lagen (2007:000) om införande av socialförsäkringsbalken i motsvarande utsträckning.
492
1 Utredningens uppdrag och arbete
En bakgrund med redogörelse för gällande ordning och behovet av översyn samt utredningens uppdrag framgår av utredningens direk- tiv (dir. 2001:70), som beslutats vid regeringssammanträde den 13 september 2001. Här bör erinras om att den tidigare centrala förvaltningsmyndigheten för socialförsäkringen Riksförsäkrings- verket (RFV) och de förutvarande allmänna försäkringskassorna fr.o.m. den 1 januari 2005 utgör en ny sammanhållen statlig myndighet. Den nya myndigheten heter Försäkringskassan. De ursprungliga direktiven lyder:
Bakgrund
Inledning
Med socialförsäkring åsyftas i vid mening de förmåner, bidrag och andra ersättningar som betalas ut av socialförsäkringsadministrationen. Denna administration omfattar i dag, liksom tidigare, Riksförsäkrings- verket (RFV) och de allmänna försäkringskassorna. Dessutom utgör numera även Premiepensionsmyndigheten (PPM) en del av social- försäkringsadministrationen i frågor som rör premiepensionen i det reformerade ålderspensionssystemet.
Socialförsäkringsadministrationen omfattar enligt RFV:s årsredovis- ning fem försäkringsområden. Dessa områden är ekonomiskt stöd till barnfamiljer, ersättning till funktionshindrade, ersättning vid arbets- oförmåga, ersättning vid ålderdom och annan utbetalning.
AFL intog tidigare den centrala platsen i det svenska socialförsäk- ringssystemet. I lagen finns tre delar av socialförsäkringen samlade. Dessa delar är sjukförsäkringen – som innefattar sjukvårds- och sjuk- penningförsäkringarna, föräldraförsäkringen och tandvårdsförsäk- ringen − samt den allmänna pensionsförsäkringen i form av folkpen- sion och tilläggspension (ATP).
I och med ålderspensionsreformen och efterföljande nödvändig anpassning och reformering av efterlevande- och förtidspension- eringen har dock AFL:s ställning ändrats.
493
Ålderspensionsreformen innebar att en väsentlig del av de grund- läggande bestämmelserna om förmåner inom socialförsäkringssyste- met bröts ut ur AFL för att regleras i särskilda lagar. I sitt yttrande över en av de lagrådsremisser som föregick regeringens proposition Inkomstgrundad ålderspension, m.m. (prop. 1997/98:151) uppmärk- sammade Lagrådet detta förhållande. Lagrådet påtalade därvid bl.a. dels att AFL i stora delar − redan före de i lagrådsremissen föreslagna ålderspensionsbestämmelserna − framstod som oöverskådlig och att det skulle framstå som mindre välbetänkt att införliva ytterligare ett komplext regelsystem i AFL, dels att den i lagrådsremissen föreslagna lagstiftningen kunde utgöra ett incitament för en genomgripande översyn och omarbetning av AFL.
Den 1 januari 2003 träder de nya bestämmelserna om efterlevande- pension i kraft. Dessa bestämmelser utgör, liksom det reformerade
ålderspensionssystemet, en självständig försäkringsgren som regleras i en särskild lag och som ersätter de nuvarande bestämmelserna om efterlevandepension i AFL. Vid samma tidpunkt ersätts den nuvarande allmänna förtidspensionen och sjukbidragsförmånen av allmän sjuk- försäkringsförmån i form av sjuk- eller aktivitetsersättning. Bestäm- melserna om de sistnämnda båda förmånerna kommer från och med 2003 att återfinnas i AFL.
Senare års reformerings- och anpassningsarbete inom efterlevande- och förtidspensioneringen har medfört att AFL holkats ur ytterligare. AFL kommer från och med 2003, som Lagrådet påpekat i sitt yttrande över lagrådsremissen inför regeringens proposition Sjukersättning och aktivitetsersättning i stället för förtidspension (prop. 2000/01:96), inte längre att behandla hela den allmänna försäkringen. Senare års reform- och anpassningsarbete har med andra ord bidragit till att den allmänna socialförsäkringslagstiftningen har blivit oöverskådlig och mycket komplex att hantera och tillämpa.
Socialförsäkringslagen (1999:799)
I och med ikraftträdandet av socialförsäkringslagen (1999:799, SofL) den 1 januari 2001 delas socialförsäkringen in i en bosättningsbaserad försäkring avseende garantibelopp och bidrag samt en arbetsbaserad försäkring avseende inkomstförlust. Endast ett försäkringsvillkor gäller för vardera försäkringsgrenen: bosättning i Sverige respektive arbete i Sverige. Genom SofL avgränsas socialförsäkringen utifrån ett praktiskt betingat synsätt, som primärt utgår från hur trygghetssyste- men administreras. I SofL hänförs således stora delar av det trygghets- system som administreras av RFV, PPM och de allmänna försäkrings- kassorna till socialförsäkringsområdet. Dock omfattas inte sådana bidrag som avser enbart personer för vilka det allmänna har påtagit sig ett särskilt ansvar för ersättning av statsmedel. Skälet till detta är att socialförsäkring i SofL:s mening är begränsad till att avse förmåner, bidrag och andra utbetalningar som är ämnade för en mer generellt angiven personkrets. Ett exempel på en förmån som inte omfattas av
494
SofL är det statliga personskadeskyddet. Även förmåner enligt arbets- löshetsförsäkringen samt utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmark- nadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering faller utanför vad som i SofL:s mening utgör en social försäkring. Flera lagar om ersättningar från sjukförsäkringen till vårdgivare omfattas inte heller av den lagen. Vad som nu anförts innebär således att inte all lagstiftning om social trygghet omfattas av SofL.
Behovet av en översyn
AFL trädde i kraft i början av 1960-talet. Som en följd av detta är lagen strukturerad på grundval av bl.a. den då gällande synen på begreppet socialförsäkring. AFL har sedan 1960-talet ändrats åtskilliga gånger. De nya pensionsbestämmelserna, de nya bestämmelserna om aktivi- tets- och sjukersättningsförmånerna samt bestämmelserna om den bosättningsbaserade respektive arbetsbaserade socialförsäkringen i SofL har dessutom medfört att AFL holkats ur. Socialförsäkringslag- stiftningen har således blivit svåröverskådlig och komplicerad, inte minst med hänsyn till de omfattande övergångsbestämmelser som krävts för att de nya pensions- och sjukförsäkringsbestämmelserna skall kunna fungera. Innehållet i 2 kap. AFL om ersättning för sjuk- vård m.m. med därtill anslutande lagar är efter den s.k. Dagmar- reformen 1985 inte heller lätt att förstå och överblicka. De stora och genomgripande förändringar av AFL, som bl.a. den reformerade ålderspensionen och förändringarna av både efterlevande- och förtids- pensionen medfört, innebär att AFL inte längre kan sägas behandla huvuddelen av den allmänna försäkringen.
I SofL har begreppet socialförsäkring avgränsats med utgångspunkt i ett praktiskt synsätt. Utgångspunkten har varit hur trygghetssystemen administreras. Därefter har ytterligare avgränsningar skett, eftersom
den föregående översynen avsett bl.a. begreppet försäkrad inom en internationell personkrets. Lagens namn kan dock leda till tanken att den övergripande reglerar även andra frågor än tillhörigheten till socialförsäkringen och att lagen i sig skulle kunna vara en övergripande heltäckande lag som behandlar den sociala tryggheten. Så är emellertid inte fallet. Lagen reglerar främst vem som omfattas av vissa uppräk- nade bosättningsbaserade eller arbetsbaserade försäkringar och bi- dragssystem på socialförsäkringsområdet.
Även om SofL, som Lagrådet påpekat i sitt yttrande över lagråds- remissen Socialförsäkringens personkrets (bilaga 4 till propositionen Socialförsäkringens personkrets, prop. 1998/99:119), utgör en början på ett omfattande moderniseringsarbete behöver ytterligare åtgärder vidtas för att göra lagstiftningen på socialförsäkringsområdet mera tydlig och överskådlig. Hur detta bäst skall göras är inte givet. Flera alternativ är tänkbara. Ett sätt kan vara att skapa en övergripande lag om allmän försäkring med bestämmelser som är gemensamma för hela socialförsäkringsområdet och att samtidigt behålla nuvarande författ- ningar i ett modifierat skick. En sådan lag − som närmast kan liknas
495
vid en utbyggd SofL − skulle således kunna få karaktären av en paraplylag innehållande t.ex. utbetalningsbestämmelser, bestämmelser om återbetalningsskyldighet, processuella bestämmelser samt bestäm- melser om vissa termer och begrepp, försäkringsvillkor och samman- träffande av förmåner som i stort sett är gemensamma för hela social- försäkringsområdet. Ett annat sätt kan vara att skapa en − i princip heltäckande − allmän socialförsäkringslag. Det kan i detta samman- hang vara på sin plats att påpeka att de processuella bestämmelserna inom socialförsäkringsområdet nyligen har varit föremål för en över- syn. Utredningen (S 1998:06) om en översyn av processuella regler inom socialförsäkringen, m.m. överlämnade i juli 2001 betänkandet En handläggningslag − Förfarandet hos försäkringskassorna (SOU 2001:47).
Båda alternativen är förenade med fördelar och nackdelar, och naturligtvis finns det andra möjligheter att skapa en mer tydlig och överskådlig lagstiftning på socialförsäkringsområdet.
Uppdraget
En särskild utredare skall göra en teknisk översyn av AFL och andra författningar på socialförsäkringsområdet. Huvudsyftet med över- synen är att göra socialförsäkringslagstiftningen mer tydlig och över- skådlig och därmed lättare att tillämpa. Förslaget skall innebära att samordningsfördelar uppnås för såväl myndigheter som enskilda per- soner.
Det övergripande syftet med utredningen är, som nyss nämnts, att göra en teknisk översyn av hela socialförsäkringslagstiftningen. Av- sikten med översynen skall således inte vara att utifrån enbart teore- tiska eller principiella utgångspunkter avgöra var gränsen för området socialförsäkring skall dras. Det är därför lämpligt att anlägga ett prak- tiskt synsätt på i vilken utgångspunkt arbetet skall bedrivas. Med hänsyn härtill skall därför arbetet bedrivas med utgångspunkt i alla de förmåner, bidrag och andra ersättningar som administreras av RFV, de allmänna försäkringskassorna och PPM.
Ändamålet med utredningen skall vara att utforma förslag till lag- stiftning som ger en bättre överskådlighet och en bättre säkerhet mot bristande enhetlighet i fråga om regler och begrepp som är gemen- samma för socialförsäkringen. Utgångspunkten skall vara att reglerna för de olika förmånerna, bidragen och andra ersättningarna skall vara så enhetliga som möjligt. Avsteg från detta skall accepteras endast om det finns materiella skäl för det. En ny teknisk struktur på lagstift- ningen skall också kunna medge framtida förändringar av reglerna utan att överskådligheten och enhetligheten går förlorad.
Utöver de frågor som har berörts ovan står det utredaren fritt att ta upp och föreslå även andra förändringar som har samband med upp- draget.
Hos RFV finns inom socialförsäkringsområdet ett utvecklings- program avseende användning av informationsteknik. Utvecklingspro- grammet kan i korthet sägas omfatta dels ärendehandläggningen, dels
496
allmänhetens möjligheter till självbetjäning via ett utvecklat IT-stöd hos de allmänna försäkringskassorna.
Regeringen har i propositionen Vissa socialförsäkringsfrågor (prop. 2001/02:9), som regeringen denna dag beslutat skall överlämnas till riksdagen, lämnat förslag om en försöksverksamhet med 24-timmars- myndighet inom socialförsäkringsadministrationen för förmånerna föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning. Försöksverksamheten föreslås i propositionen pågå under 2002. Vid översynen och vid ut- formandet av förslag till lagstiftning skall utredaren beakta utveck- lingen när det gäller användning av IT-stöd inom socialförsäkringen.
Utredaren skall under arbetets gång samråda med företrädare för socialförsäkringsadministrationen. Om det behövs får utredaren även tillsätta särskilda expertgrupper för avgränsade materiella samord- ningsfrågor.
Vidare har regeringen genom beslut den 16 maj 2002 till utredaren överlämnat betänkandet En handläggningslag – förfarandet hos försäkringskassorna (SOU 2001:47), med tillhörande remissyttran- den.
Slutligen har regeringen genom tilläggsdirektiv den 23 oktober 2003 (dir. 2003:135) mot bakgrund av bl.a. utredarens val av alternativ för utformningen av ny lagstiftning om socialförsäk- ringen – en gemensam heltäckande lag – förlängt den tid inom vilken uppdraget skall vara avslutat från utgången av 2003 till ut- gången av 2005.
Utredarens uppdrag gäller fr.o.m. den 1 oktober 2001, och första sammanträdet i SamSol hölls den 5 november samma år. Därefter har under åren hållits sammanlagt 29 sammanträden, varav 3 har varit internatsammanträden under två eller tre dagar.
Utredaren och sekreterarna har i december 2001, februari och mars 2002 samt september 2002 gjort studieresor till Norge, Irland, Tyskland respektive Frankrike och hos ministerier, förvaltnings- myndigheter, institutioner samt domstolar och andra klagoinstan- ser inhämtat erfarenheter i fråga om kodifiering, administration och tillämpning av ett samlat lagverk om socialförsäkring.
Utredaren och sekreterarna samt en expert har även vid studie- besök i Sverige under perioden februari–april 2003 inhämtat synpunkter på frågan om och hur socialförsäkringslagstiftningen bör samlas. Då besöktes såväl länsrätterna som de dåvarande
497
allmänna försäkringskassorna i Skåne, Jönköpings, Gotlands och Norrbottens län. Vi tackar också för värdefull hjälp under senare tid med vissa synpunkter på utkast till olika avdelningar i en gemensam lag. Vi har allmänt fått ett klart stöd för tanken att samla lagstiftningen, men i övrigt är det givetvis bara vi själva som bär ansvaret för innehållet och utformningen.
Stor och värdefull hjälp med granskning av olika avsnitt i vårt förslag till socialförsäkringsbalk har vi i enlighet med våra direktiv också fortlöpande fått av åtskilliga medarbetare i förutvarande Riksförsäkringsverket och numera Försäkringskassans huvudkon- tor. Denna hjälp – med såväl möjlighet till diskussion som läsning av utkast – är vi särskilt tacksamma för.
Från Försäkringskassans huvudkontor och Domstolsverket har vi även fått nödvändig hjälp med konsekvensanalyser och kost- nadsberäkningar dels i fråga om övervägda ändringar i ordningen för omprövning och överklagande av beslut, dels övergångsvis för genomförandet av SamSols förslag till socialförsäkringsbalk.
Vi har slutligen också använt vår möjlighet att anlita konsulter för avgränsade utredningsfrågor. I det avseendet vill vi tacka föl- jande personer för utredningsarbete i angivna avseenden:
Kammarrättsrådet, vice ord- föranden Xxxxxx Xxxxxxxx:
anmälning av ändrade för- hållanden, minskning eller indragning av förmåner, och återkrav av förmåner.
Xxxxxxxxxxxxxxxx Xxx Xxxxxxxxx: förmåner vid vistelse i institu-
xxxx, fosterbarns- och adop- tionsfrågor, och
lagar om följdändringar. Föredraganden Xxxxxx Xxxxxxx: lagar om följdändringar. Föredraganden Xxxxxxxxx Xxxxxx: lagar om följdändringar.
När det gäller lagar om följdändringar har Xxx Xxxxxxxxx gjort om- fattande sökningar i rättsdatabasen och pekat på föreliggande ändringsbehov. Innehållet i föreslagna lagändringar har stämts av med SamSol. Xxx Xxxxxxxxx, Xxxxxx Xxxxxxx och Xxxxxxxxx Xxxxxx har därefter upprättat förslagen.
Till grund för alla lagförslagen ligger lagtexter i riksdagens doku- mentdatabas Svensk författningssamling (tidigare Rixlex) i den lydelse som gällde när alla författningar som utfärdats 2004 hade
498
beaktats i fulltexterna. Det har på grund av de berörda lagarnas stora antal och omfattning varit uteslutet att bestämma en senare brytpunkt för gällande lydelse som underlag för XxxXxxx förslag. Lyckligtvis har ändringarna av socialförsäkringslagstiftningen varit få under första halvåret 2005, men andra halvåret innehåller en del betydelsefulla ändringar i de materiella reglerna.
1.3 Behov av uppföljande utredningsarbete
SamSol har med detta utredningsbetänkande slutfört sitt uppdrag. Som har antytts i slutet av avsnitt 1.2 kommer det dock att finnas ett visst behov av att följa upp förslaget i förhållande till lag- ändringar under 2005 och senare. Vidare finns det ett omfattande behov av följdändringar i ca 60 förordningar om socialförsäkringen, liksom i ett stort antal andra förordningar.
Det ankommer inte på oss att bestämma hur Regeringskansliet skall bedriva detta arbete vid sidan av arbete med remiss, lagråds- remiss och proposition med anledning av XxxXxxx förslag till socialförsäkringsbalk. Det ordinära arbetet i Regeringskansliet torde dock behöva kompletteras, t.ex. med tillsättning av någon form av genomförandegrupp inom socialförsäkringsadministra- tionen och tillfällig anställning av en mindre grupp som lägger fram förslag till behövliga kompletteringar avseende senare lagändringar och kanske även till följdändringar i alla förordningar. Det bör även framhållas att tidsaspekten är en mycket viktig faktor för hela projektet om socialförsäkringsbalken. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 2.3.1 och 2.7.1.
499
2 Utgångspunkter och allmänna överväganden
2.1 Några tidigare utredningar och överväganden om socialförsäkringslagstiftningen
Redan när AFL kom till 1962 såg statsmakterna det som en milstolpe i socialförsäkringens utveckling att försäkringens mest betydelsefulla grenar – dåvarande sjuk- och moderskapsförsäk- ringen, folkpensioneringen och tilläggspensioneringen – skulle bli reglerade i en gemensam lag (prop. 1962:90 s. 268 f. och 2LU 27
s. 214). Riksdagsutskottet anförde bl.a. följande i lagstiftnings- ärendet.
Genom de nämnda reformerna har helhetsbilden av socialförsäkringen ändrats. I tidigare skeden bestod socialförsäkringen av olika försäk- ringsgrenar med förhållandevis ringa anknytning till varandra. Sam- ordningen mellan de olika grenarna vållade som regel inte större problem, bl.a. därför att förmånerna – särskilt på pensionssidan – var relativt blygsamma. Genom utbyggnaden av de olika socialförsäkrings- grenarna har emellertid dessa kommit att mer och mer täcka samma områden, och samordningssvårigheterna har därmed vuxit. Men sam- tidigt har det också blivit alltmera klart, att socialförsäkringen bör vara ett enhetligt system, som genom sina olika komponenter skänker den enskilde ett i det hela tillfredsställande skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom, ålderdom och försörjarens frånfälle.
Socialministern hade dessutom anfört att socialförsäkringen även i fortsättningen lovade att bli ett fält som bjöd på en rik utveckling och att det aktuella lagförslaget betecknade ett avgörande steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett enhetligt system.
Reformarbetet på socialförsäkringsområdet fortsatte också i snabb takt under de närmaste årtiondena, varvid även nya försäk- rings- och bidragsformer utvecklades.
I riksdagen kom man med tiden att diskutera behovet av mera genomgripande förändringar av socialförsäkrings- och bidrags- systemen. I det sammanhanget debatterades även frågor om negativ
501
inkomstskatt och garanterad minimiinkomst, men framför allt tyckte man att systemen hade blivit svåra att överblicka och sam- ordna.
Socialpolitiska bidragsutredningen lade 1975 fram en rapport med kartläggning av systemen och olika samordningsfrågor (Ds S 1975:4). I rapporten uttalades bl.a. att utvecklingen hade aktualiserat frågan om en författningsmässig samordning av bidragssystemen.
Socialpolitiska samordningsutredningen, som tillsatts på grund- val av den nyssnämnda rapporten, överlämnade 1979 betänkandet En allmän socialförsäkring (SOU 1979:4). Betänkandet innehöll förslag som syftade till att göra hela det ekonomiska trygghets- systemet enklare och överskådligare. Som mål för en successiv vidareutveckling av systemet presenterades en principmodell till en allmän socialförsäkring som innefattade i stort sett samtliga social- politiska kontantförmåner, inkl. stöd vid värnpliktstjänstgöring, arbetslöshet och studier. För att inleda den utvecklingen och på kortare sikt öka enhetligheten föreslogs också riktlinjer för sam- ordning på olika områden. Utredningens förslag fick i väsentliga avseenden ett positivt mottagande av statsmakterna, men man fann det inte möjligt att på en gång ta ställning i sak till en så stor reform.
I rapporten En Social Försäkring, en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (Ds 1994:81), föreslogs också ett nytt sammanhållet och enhetligt socialförsäkringssystem med stora sakliga förändringar.
I Statskontorets rapport till Förvaltningspolitiska kommissionen Bättre grepp om bidragen (SOU 1996:180) redovisades ännu en skiss till en omfattande omstrukturering av transfereringssystemen inom dåvarande Social-, Arbetsmarknads- och Utbildningsdeparte- mentens område.
Den i dag gällande ”paraplylagen” för större delen av social- försäkringen, SofL, bygger på ett förslag av Utredningen om social- försäkringens personkrets i betänkandet En lag om socialförsäk- ringar (SOU 1997:72). Utredningen antydde där att förslaget kunde bli ett första steg till en successiv samordning av social- försäkringarna, kanske i en framtida socialförsäkringsbalk, och pekade på motsvarande förslag i betänkandena Inkomstskattelag (SOU 1997:2) och Miljöbalken (SOU 1996:103). Flera remiss- instanser och Lagrådet ansåg också att SofL kanske kunde utgöra
502
en början på ett omfattande moderniseringsarbete i fråga om socialförsäkringslagstiftningen (prop. 1998/99:119 s. 83 och 235).
När det gäller ytterligare överväganden av statsmakterna under tiden fram till beslutet om direktiven för SamSol hänvisar vi till avsnitt 1.1.
2.2 Gällande ordning i några andra EES-länder
För att bestämma val av lagteknisk lösning och för att inhämta erfarenheter av liknande lagstiftningsprojekt har SamSol i inled- ningsskedet av utredningen gjort en studie beträffande förhållan- dena i Norge, Irland, Tyskland och Frankrike. När det gäller indelningen av socialförsäkringen i olika grenar har det också ansetts värdefullt att studera den indelning som framgår av rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemed- lemmar flyttar inom gemenskapen. Den förordningen har numera moderniserats och förenklats, och vi har även studerat den nya indelningen i rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, som dock ännu inte börjat tilläm- pas. För den jämförande studien har, utöver vad som anges nedan, även använts information som finns tillgänglig på de olika länder- nas officiella hemsidor på Internet samt på hemsidan för MISSOC (Mutual Information System on Social Protection in the EU member States and EEA). Vi har inhämtat bl.a. följande fakta och synpunkter.
Norge är det nordiska land som har den mest sammanhållna lag- stiftningen vad gäller det sociala skyddssystemet, folketrygden. En ny folketrygdlov gäller sedan den 1 maj 1997. Vid besök i Norge i december 2001 har upplysningar inhämtats från Trygderetten, Rikstrygdeverket, Social- og helsedepartementet och Borgarting Lagmannsrett. När det gäller folketrygdloven har studier gjorts av norskt offentligt tryck i form av betänkandet Forenklet folke- trygdlov (NOU 1990:20) och proposition Om ny lov om folke- trygd (folketrygdloven) (Ot prp 1995-96 nr 29).
503
Den nya lagen grundas på arbete av en år 1981 tillsatt kommitté, som skulle dels göra en samlad genomgång av den äldre folketrygd- loven och andra lagar som knöt an till denna lag, dels lägga fram ett förslag till ett förenklat och ändamålsenligt regelsystem. Regel- verket skulle utformas så att det blev så enkelt som möjligt att förstå för enskilda och så lätt som möjligt att administrera. Kom- mittén skulle koncentrera sitt arbete till det juridiska och det lagtekniska området samt endast föreslå materiella ändringar som medförde klara förenklingar.
Den nu gällande folketrygdloven består av 26 kapitel som är numrerade i löpande ordning men uppdelade på nio huvuddelar. Paragraferna har ofta flera stycken. Innehållet i delarna kan sam- manfattas på följande sätt.
I. Lagens syfte, definitioner, medlemskap, m.m.
II. Pensionspoäng och beräkning av pensioner
III. Stöd vid arbetslöshet
IV. Förmåner vid sjukdom m.m.
V. Förmåner på grund av familjesituation
VI. Förmåner vid uppnådd pensionsålder
VII. Förvaltningsrättsliga bestämmelser
VIII. Finansiella bestämmelser
IX. Avslutande bestämmelser
En principiell åtskillnad görs mellan regler om förmåner och regler av annat slag. Vidare görs en åtskillnad mellan förmåner som skall säkra intäkter och förmåner som skall kompensera vissa bestämda utgifter som uppkommer i samband med sjukdom, rehabilitering och arbetsoförmåga m.m. Bestämmelserna om intäktssäkring finns samlade i kronologisk ordning så att bestämmelserna om korttids- förmåner, förmåner vid omställningsperioder och långtidsförmåner följer efter varandra.
I del I återfinns bestämmelser om lagens syfte och grund- principer. Xxx XX beskriver komponenterna i pensionssystemet och beräkningen av pensioner. Bestämmelserna om vem som har rätt till en förmån återfinns i delarna III–VI. Utformningen av de fyra huvuddelarna har gjorts med utgångspunkt i de fyra behovs- situationerna arbetslöshet, sjukdom, familjesituation och ålderdom. Indelningen anknyter således direkt till den enskildes situation. De enskilda förmånskapitlen är disponerade så att de inledande be- stämmelserna anger under vilka villkor som förmånen utges. De
504
därpå följande paragraferna beskriver hur förmånen skall beräknas. Slutligen följer vissa regler om när förmånen faller bort och vissa samordningsregler.
Folketrygdloven är den enda lagen i Norge som har en inne- hållsförteckning till varje kapitel. Dessa utgör en del av lagen. Alla paragrafer i lagen har en rubrik.
Genom reformen har lagstiftningens systematik förbättrats. Den nya folketrygdloven har blivit lättare att överblicka till följd av att författningar av lägre dignitet har överförts till lagform. Även om den nya folketrygdlovens omfattning har ökat i förhållande till dess föregångare så har den totala mängden författningstext minskat.
Den nya folketrygdloven har kanske haft större direkt betydelse för myndigheterna än för medborgarna. Myndigheternas handlägg- ning av ärenden har blivit bättre i såväl formellt som materiellt hänseende. I samband med införandet av den nya lagen har myn- digheterna tvingats att se över sin egen administration och utbilda sin personal. Detta har lett till att kunskapsnivån höjts inom för- valtningen. Det har dock ännu inte kunnat påvisas att administra- tionen har blivit billigare.
Medborgarna har inte alltid lätt att förstå regelverket. Ett skäl till detta är att vissa regler av rättviseskäl måste vara detaljerade. Det har dock konstaterats att en ökad andel av medborgarna är nöjda med hur deras ärenden behandlas. Denna opinionsframgång beror sannolikt främst på bättre service.
En fördel med den samlade lagstiftningen är att lagstiftaren är mer benägen att se till helheten och beakta värdet av gemensamma regler för likartade situationer. Att folketrygdloven ligger under flera departement har inte medfört några större problem. Departe- menten är nämligen sedan länge vana vid att samarbeta vad gäller dessa frågor.
Folketrygdloven har konstruerats så att systematiken står sig även vid ett politiskt maktskifte och även om nivån för en viss förmån ändrar sig. Hänvisningarna till andra bestämmelser i lagen är tydliga och fungerar väl. Även den äldre folketrygdloven var uppbyggd på detta sätt och därför känns det naturligt för använ- daren att gå fram och tillbaka i lagen. Om varje förmånskapitel hade varit heltäckande skulle lagen blivit betydligt mer omfattande.
505
The Social Welfare (Consolidation) Act 1993 utgör i princip en enhetlig lag för det irländska sociala trygghetsområdet. Dock regleras hälso- och sjukvårdsförmåner i the Health Act 1970. Vid besök i Irland i februari 2002 har upplysningar inhämtats från the Departement of Social, Community and Family Affairs och the Social Welfare Appeals Office. Det kan påpekas att i Irland avses med begreppet konsolidering dels att lagen uppgraderas till senast gällande lydelse, dels att en heltäckande översyn görs av lagstift- ningen.
År 1953 genomfördes en grundläggande förändring av det sociala skyddssystemet genom att de avgiftsfinansierade socialförsäkrings- förmånerna samlades i the Social Welfare Act. Det var emellertid först efter ytterligare en konsolidering 1981 som de sociala skydds- förmånerna sammanfördes till en lag. Mot slutet av 1980-talet började lagstiftningen åter att bli svår att överblicka och det be- slutades att en ytterligare konsolidering skulle genomföras. En del nya förmåner fördes in som sektioner i the Social Welfare Act, men konsolideringen 1993 kan närmast karakteriseras som en justering och förfining av den tidigare konsolideringen.
The Social Welfare Act är indelad i tio olika avdelningar med egna kapitel. Lagen innehåller ca 300 sektioner i löpande numre- ring. Innehållet i avdelningarna kan sammanfattas på följande sätt:
I. Inledande bestämmelser om bl.a. allmänna definitioner
II. Bestämmelser om socialförsäkring (social insurance)
III. Bestämmelser om social hjälp (social assistance)
IV. Bestämmelser om barnförmåner
V. Bestämmelser om familjebidrag
VI. Generella föreskrifter om socialförsäkring, social hjälp och förutsättningar för försäkringsbarhet
VII. Bestämmelser om beslut, överklagande och Social Welfare Tribunal
VIII. Bestämmelser om för stor betalning, återbetalning, indrag- ning, etc.
IX. Bestämmelser om förpliktelser gentemot familjen
X. Bestämmelser om ikraftträdande m.m.
Genom 1993 års konsolidering har lagstiftningen blivit lättare att överblicka och tillämpa. Centrala termer har definierats och an- vänds numera på ett likartat sätt. Konsolideringen förefaller ha haft
506
störst betydelse för myndigheterna och lagstiftaren. Det har blivit lättare att göra konsekvensanalyser av tilltänkta lagändringar och risken för överraskande utfall på individnivå har därmed minskats. En bärande tanke i konsolideringsarbetet har varit att göra det lättare att ändra och lägga till bestämmelser i lagen.
I förvaltningen har arbetet för handläggare underlättats och sannolikheten för att korrekta beslut fattas har ökat. Det har blivit enklare att utbilda och fortbilda handläggare. Den samlade lagstift- ningen har även underlättat för myndigheterna att lämna god service och adekvat information till allmänheten. För den enskilde är det dock inte lätt att förstå regelverket, eftersom vissa regler av rättviseskäl måste vara detaljerade och tekniskt komplicerade.
Tyskland har en samlad lagstiftning inom det sociala trygghets- området, Sozialgesetzbuch. Vid besök i Tyskland i februari 2002 har upplysningar inhämtats från Bundesministerium für Arbeit und Sozialordnung, Bundesversicherungsamt och Sozialgericht Köln. Vidare har boken Übersicht über das Sozialrecht använts (utgiven av Bundesministerium für Arbeit und Sozialordnung, 6 uppl. 2000).
Den tyska socialrätten har sitt ursprung i den sociallagstiftning som Xxxxxxxx införde under 1880-talet. Med tiden blev regelverket allt mer svåröverskådligt och komplicerat. För att avhjälpa dessa brister gav förbundskansler Xxxxxxxx fyra professorer i uppdrag att utarbeta förslag som kunde åstadkomma större transparens i syste- met. Dessa lade 1955 fram ett förslag som innebar att socialrätten skulle förenklas genom en kodifikation. Även om förslaget inte ledde fram till lagstiftning levde idén om att socialrätten skulle sammanföras i en lag vidare.
År 1969 uttalade den dåvarande regeringen, under ledning av förbundskansler Xxxxxx, att man enligt författningen var förpliktad att skapa en social rättsstat och att arbetet med Sozialgesetzbuch skulle påbörjas. I huvudsak var det alltså socialpolitiska strävanden som ledde fram till att arbetet med Sozialgesetzbuch påbörjades. Målet var att göra socialrätten överskådlig för medborgarna och att underlätta för förvaltningen att uppnå de socialpolitiska strävan- dena. Detta mål skulle uppnås genom att alla grenar av socialrätten skulle sammanföras till en lag. Det kan således konstateras att
507
arbetet med Sozialgesetzbuch inte främst var ett lagtekniskt projekt.
1970–1980 arbetade en kommission som bestod av 30 experter med lagstiftningsprojektet. Kommissionens förslag genomfördes inte i sin helhet och i nuläget består Sozialgesetzbuch av följande böcker:
I. Allmän del, 1975
III. Arbetsbefrämjande föreskrifter, 1998
IV. Gemensamma föreskrifter för socialförsäkringen, 1977
V. Lagstadgad sjukförsäkring, 1988
VI. Lagstadgad pensionsförsäkring, 1992
VII. Lagstadgad olycksfallsförsäkring, 1997
VIII. Barn- och ungdomsvård, 1991
IX. Rehabilitering och integrering av funktionshindrade, 2001
X. Socialförvaltningsförfarande och socialdataskydd, 1980, 1983, 1994
XI. Social vårdförsäkring, 1995
Varje bok har en löpande paragrafnumrering, och paragraferna är uppdelade på bl.a. kapitel och avsnitt. Det kan anmärkas att bok II saknas. Den var ursprungligen avsedd att innehålla bestämmelser om främjande av utbildning.
Visionen bakom Sozialgesetzbuch var att skapa en helhetslös- ning för det socialrättsliga området. Arbetet med att färdigställa Sozialgesetzbuch har dock tagits i olika steg. Målsättningen var att det som kunde regleras på ett ställe också skulle regleras där. Arbetet var ursprungligen tänkt att läggas upp så att en ram skulle skapas med allmänna principer. Därefter skulle de processuella bestämmelserna samordnas. Slutligen skulle ramen fyllas ut med materiella bestämmelser om förmåner m.m. Det finns en gemen- sam systematik i de olika böckerna. I princip kommer först be- stämmelser om den försäkrade kretsen. Därefter kommer bestäm- melser om de olika förmånerna och slutligen kommer bestämmel- ser om finansieringen. Utom ramen för Sozialgesetzbuch faller bl.a. vissa moderskaps- och familjeförmåner, bestämmelser om social- tjänstresurser samt hälso- och sjukvård.
Sozialgesetzbuch IV innehåller de gemensamma bestämmelserna för socialförsäkringen. I § 1 anges att försäkringsgrenarna består av den lagstadgade sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen och pen- sionsförsäkringen samt den sociala omsorgsförsäkringen. Vissa av
508
de gemensamma bestämmelserna för socialförsäkringen görs också tillämpliga för bl.a. det arbetsbefrämjande området. Arbetslöshets- försäkringen anses till sin natur höra till socialförsäkringen. Den regleras emellertid på grund av sitt samband med de arbetsbe- främjande åtgärderna i Sozialgesetzbuch III.
Syftet med de gemensamma föreskrifterna är att enhetligt reglera begrepp och sakförhållanden vars betydelse är gemensam för hela socialförsäkringsområdet. Eftersom det finns stora skillnader mellan socialförsäkringens olika grenar har det emellertid inte alltid ansetts ändamålsenligt att sammanföra samtliga begrepp som är vanligt förekommande i Sozialgesetzbuch IV.
Införandet av Sozialgesetzbuch har medfört större enhetlighet i fråga om begreppsbildningen. Om ett begrepp väl har definierats används det sedan utan vidare förklaringar. Generellt sett anses trycket på att skapa enhetliga begrepp vara större i en samlad lag- stiftning än i skilda lagar.
Tillkomsten av Sozialgesetzbuch har varit till stor nytta för enskilda, myndigheter och domstolar. Lagstiftningen har blivit mer överskådlig och bestämmelserna hänger bättre samman. Särskilt för nybörjare har det varit en fördel att sociallagstiftningen förts sam- man i balkform. Svårigheterna med att tillämpa lagstiftningen har numera sin grund i att socialrätten till sin natur kan vara kompli- cerad, och inte i att det är svårt att finna den relevanta bestäm- melsen. Trots att medborgarna fortfarande har svårt för att förstå lagstiftningen är det en fördel för dem att bestämmelserna åtmin- stone finns samlade i en lag.
Lagstiftarens arbete har underlättats eftersom det ofta räcker att ändra i en lag i stället för som tidigare i många olika lagar. Att flera ministerier är ansvariga för olika delar av Sozialgesetzbuch kan dock ibland inverka menligt på systematiken.
Även Frankrike har en samlad lagstiftning inom det sociala trygg- hetsområdet, Code de la sécurité sociale. Information om den franska lagstiftningen har erhållits från Franska ambassaden i Stockholm.
Vid besök i Frankrike i september 2002 har upplysningar också inhämtats från följande institutioner. Inspection Générale des Affaires Sociales, La commission des Affaires Culturels, Familiales
509
et Sociales, Ministère des Affaires sociales, du Travail et de la Solidarité, Tribunal des Affaires de Sécurité Sociale, Conseil d'Etat, Caisse Nationale d'Assurances Vieillesse des Travailleurs Salariés.
Redan före andra världskriget var det franska socialförsäkrings- systemet nästan enhetligt. Systemet administrerades dock alltjämt av många olika organisationer. 1945 genomfördes en reform som syftade till social demokrati. I början av Fjärde republiken önskade statsmakterna genomföra kodifieringar för att göra en splittrad och omfattande lagstiftning mer tillgänglig. Det var mot denna bak- grund som Code de la sécurité sociale kom till 1956.
Luckor i den första Code de la sécurité sociale visade sig ganska snart och den accelererande lagstiftningstakten gjorde den otill- räcklig. Regeringen beslöt därför 1983 att en ny kodifiering skulle tas fram. Den stora mängden lagar och författningar som hade utvecklats vid sidan av kodifieringen från 1956 skulle samlas och ordnas enligt en logisk och konsekvent systematik. Den nya kodi- fieringen skulle ges en solid rättslig förankring som dess före- gångare saknade i och med att den faktiskt aldrig blev ratificerad av lagstiftaren. Lagstiftarna, dvs. parlamentet och regeringen, skulle förmås att vara mer stringenta i sitt arbete.
Som huvudregel gäller att fransk socialförsäkring är avgifts- finansierad. Från denna huvudregel finns det undantag, och försäk- ringsbegreppet används för såväl avgifts- som skattefinansierade förmåner. Generellt sett är det administrationen eller förmånens natur som avgör frågan om den aktuella förmånen utgör en social- försäkring som hör hemma i kodifieringen eller inte. Även om en förmån egentligen inte till sin natur utgör en socialförsäkring kan den finnas med i kodifieringen om den administreras av ett social- försäkringsorgan.
I Frankrike betraktas följande faktorer som sociala risker: sjuk- dom, graviditet, invaliditet, dödsfall, arbetsolyckor och arbetsrela- terade sjukdomar, ålderdom, att vara änkling eller änka, försörjning av familj samt arbetslöshet. Skyddet vid dessa risksituationer säkerställs genom socialförsäkringen, med undantag av risken för arbetslöshet som arbetsmarknadens parter har utformat särskilda bestämmelser för. Trots detta fortsätter den franska socialförsäk- ringen att kretsa kring begreppet ”system” i stället för en upp- delning i olika grenar som sjukdom, arbetsolyckor, ålderdom, familjeförmåner, etc.
Arbetslöshetsförsäkringen administreras sedan tillkomsten av arbetsmarknadens parter genom partssammansatta organ. I Frank-
510
rike är den allmänna uppfattningen att arbetslöshetsförsäkringen inte är en socialförsäkring, men i praktiken fungerar den som en sådan. Vid lagreformen 1956 fanns planer på att integrera arbets- löshetsförsäkringen i socialförsäkringen, men härefter har frågan om arbetslöshetsförsäkringens hemvist inte diskuterats seriöst.
Code de la sécurité sociale består i dagsläget av följande böcker:
1. Allmänna frågor
2. Det allmänna systemets organisation, försäkringskassornas förebyggande, hälsovårdande och sociala åtgärder
3. Bestämmelser om socialförsäkring och olika personkategorier som tillhör det allmänna systemet
4. Olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (Särskilda bestämmel- ser och bestämmelser som även gäller andra områden)
5. Familjebidrag och liknande bidrag
6. System för arbetstagare som inte uppbär lön
7. Diverse system – Diverse bestämmelser
8. Bidrag till äldre personer – Bidrag till vuxna handikappade – Socialt bostadsbidrag – Stöd till anställning av barnskötare – Stöd till grupper och organ som tillfälligt tillhandahåller bostad åt utsatta personer eller driver mottagning för resande
9. Bestämmelser om kompletterande socialt skydd till arbets- tagare och om institut med partsrepresentation
Varje bok består av ett antal artiklar som är numrerade efter respektive bok samt tillhörande rubriker och kapitel.
I viss utsträckning kompletteras bestämmelserna i Code de la sécurité sociale av författningar av lägre dignitet. Nämnas bör vidare att det i mitten av 1990-talet tillkom en lag om finansiering av socialförsäkringen som inte placerades i Code de la sécurité sociale.
Den systematik som valdes är gemensam för de tre delarna av kodifieringen som omfattar lagar (med beteckningen L), dekret utfärdade av Conseil d’Etat (med beteckningen R) och enkla dekret (med beteckningen D). Denna indelning motsvarar den normala hierarkin för rättsnormer. Bestämmelser på olika nivåer som motsvarar varandra i fråga om innehåll har korresponderande nummer.
Typiskt sett tar det i Frankrike ca fyra år att konstruera en kodifiering. Härav går ett år åt för att definiera omfattningen av kodifieringen och tre år för att skriva själva lagtexten. Vid en
511
kodifiering skapas inte ny lag utan de materiella bestämmelserna bibehålls. Arbetet går ut på att sammanföra, harmonisera och förtydliga texterna i de befintliga lagarna. Det är alltså fråga om ett administrativt arbete . För att kodifieringen skall bli enkel och överblickbar måste det redan från början finnas en genomtänkt strategi för hur arbetet skall läggas upp och vidare måste ”stora mått” användas vad gäller lagens struktur.
Avsikten med kodifieringen är att skapa ett enhetligt system och detta gäller även de begrepp som kommer till användning. I moderna kodifieringar anges ofta först allmänna definitioner. De specifika definitionerna eller undantagen från de allmänna defini- tionerna anges antingen i anslutning till huvudregeln eller separat. Det kan således förekomma att en terms specifika innebörd anges först i samband med det materiella avsnittet.
Generellt sett har alla användare lättare att förhålla sig till en samlad lag. Samordningen av förmånerna underlättas om dessa kan indelas tematiskt. En annan fördel är att man snabbt ser om det finns några motsägelser i lagtexten. Det finns inga mer beaktans- värda problem med att ha lagstiftningen samlad. Det är dock nödvändigt att lagstiftaren bemödar sig om att översätta föreslagna reformer till artiklar i Code de la sécurité sociale. Kodifieringen medför också svårigheter att se den historiska utvecklingen av för- månerna eftersom lagarnas tillkomstdatum faller bort. Även om Code de la sécurité sociale har konstruerats för att vara begriplig för alla, kan det konstateras att den inte alltid är så tillgänglig för allmänheten.
2.2.6 Förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EG) nr 883/2004
Förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemed- lemmar flyttar inom gemenskapen gäller all nationell lagstiftning rörande de särskilt angivna grenar av social trygghet som anges i artikel 4.1. Dessa grenar är:
a) Förmåner vid sjukdom och moderskap
b) Förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan
c) Förmåner vid ålderdom
d) Förmåner till efterlevande
512
e) Förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar
f) Dödsfallsersättningar
g) Förmåner vid arbetslöshet
h) Familjeförmåner
Förordningen har vid flera tillfällen ändrats och uppdaterats med beaktande inte bara av utvecklingen på gemenskapsnivå, inklusive EG-domstolens domar, utan även av förändringar i lagstiftningen på nationell nivå. Sådana faktorer har medverkat till att göra gemenskapens samordningsregler komplexa och omständliga. Det har ansetts väsentligt att dessa regler ersätts, moderniseras och förenklas, så att målet fri rörlighet för personer kan uppnås. Mot den bakgrunden har förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen arbetats fram, men ännu inte börjat tillämpas. Enligt artikel 3.1 indelas den sociala tryggheten i följande grenar:
a) Förmåner vid sjukdom
b) Förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap
c) Förmåner vid invaliditet
d) Förmåner vid ålderdom
e) Förmåner till efterlevande
f) Förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdom
g) Dödsfallsersättningar
h) Förmåner vid arbetslöshet
i) Förmåner vid förtida pensionering
j) Familjeförmåner
Av särskilt intresse är att förmåner vid moderskap inte längre ingår i grenen förmåner vid sjukdom och moderskap utan numera ingår i den nya grenen förmåner vid moderskap och likvärdiga förmåner vid faderskap.
513
2.3 Allmänt om uppdraget och förslaget
2.3.1 I huvudsak oförändrat sakligt innehåll i ny lagstiftning
Vi föreslår i detta betänkande en ny lagstiftning för hela social- försäkringen. Frånsett frågor om handläggning och överklagan- de är vårt uppdrag emellertid mycket begränsat när det gäller sakliga förändringar. Vi föreslår inte heller några större sådana förändringar i vårt förslag till ny lagstiftning. De flesta ändringar behandlar vi därför endast som författningskommentar i kapi- tel 4. Ett par frågor är dock av sådan karaktär att de bör be- handlas här.
Rättspraxis kodifieras i flera fall. Vidare för vi till vårt lagför- slag över gällande föreskrifter om delegering av normgivnings- kompetens från riksdagen till regeringen och vidare till myndig- het. Den överföringen torde dock behöva övervägas ytterligare av statsmakterna.
Enligt våra utredningsdirektiv (jfr avsnitt 1.1) skall vi göra en tek- nisk översyn av socialförsäkringslagstiftningen och lämna förslag som ger bättre överskådlighet och bättre säkerhet mot bristande enhetlighet i fråga om regler och begrepp som är gemensamma för socialförsäkringen. Avsteg från detta skall accepteras endast om det finns materiella skäl för det. Det sägs stå oss fritt att även föreslå andra förändringar som har samband med uppdraget, bl.a. för att uppnå samordningsfördelar i materiella hänseenden. Regeringen har vidare till oss överlämnat betänkandet En handläggningslag – förfarandet hos försäkringskassorna (SOU 2001:47) med tillhöran- de remissyttranden. I betänkandet föreslås bl.a. förändringar i reglerna för handläggningen, särskilt när det gäller omprövning och överklagande av beslut.
Allmänt sett torde det vara en fördel för det fortsatta lag- stiftningsarbetet i Regeringskansliet och riksdagen om detta mycket omfattande lagstiftningsärende så långt möjligt kan fri- kopplas från materiella frågor, i synnerhet komplicerade eller kontroversiella frågor. Vid de studiebesök som har gjorts utom- lands har det varnats för att försöka genomföra större materiella ändringar samtidigt som ett nytt stort regelverk om socialförsäk- ring skall behandlas i alla instanser. Det finns då en risk för att hela projektet blir för tungt och havererar eller allvarligt försenas. En
514
sådan stram policy synes också ha tillämpats när inkomstskatte- lagen (1999:1229) skulle införas (jfr prop. 1999/2000:2 s. 470–474). Liksom i utredningsförslaget till inkomstskattelag har vi i flera fall kodifierat rättspraxis när vi har bedömt att något refererat avgörande av Regeringsrätten eller förutvarande Försäkringsöver- domstolen har varit av så allmängiltig karaktär att det enligt vår mening hellre bör regleras i lag. Den genomgång som har skett i det avseendet gör dock inte anspråk på att vara fullständig. Dessa förslag liksom flertalet andra materiella förändringar av mindre
karaktär redovisar vi i författningskommentaren i kapitel 4.
När det gäller föreskrifter om delegering av normgivnings- kompetens på socialförsäkringsområdet, från riksdagen till rege- ringen och vidare till myndighet, aktualiseras frågor som inte är helt enkla att besvara. Det är för det första inte så lätt att avgöra om det har varit fråga om en överlåtelse av normgivningskompe- tens eller bara om en upplysning angående rena verkställighets- föreskrifter. Beroende på vid vilken tid föreskrifter om egentlig delegering har tillkommit måste man därefter fråga sig om de i dag är giltiga eller inte samt, om frågan besvaras jakande, om de i så fall också kan föras över till en ny lag med samma innehåll. I tvek- samma fall är det egentligen bara Regeringsrätten som kan avgöra frågorna.
Vi har övervägt frågorna och bestämt oss för att tills vidare föra över delegeringsföreskrifterna i alla de fall då det inte har varit uppenbart att det endast varit fråga om en upplysning om rena verkställighetsföreskrifter (tidigare tillämpningsföreskrifter). Som mellanrubrik har vi som regel använt uttrycket ”närmare före- skrifter” utan att ta ställning till vilket slag det en gång sannolikt har varit fråga om.
2.3.2 Vissa gemensamma bestämmelser om förmåner och handläggning
Vi föreslår att åtskilliga bestämmelser om förmåner och hand- läggning skall vara gemensamma för hela socialförsäkringen. Vissa särbestämmelser kan dock inte undvaras. De bör dock så långt möjligt sammanföras i gemensamma avsnitt om respektive ämnen.
515
Vi föreslår att bestämmelser i följande avseenden skall samman- föras i gemensamma avsnitt om angivna ämnen och i åtskilliga fall även ändras så att större enhetlighet uppnås. Detta gäller be- träffande
• förmåner vid intagning i anstalt eller vård på institution,
• sammanträffande av förmåner vid retroaktiv utbetalning,
• sjukdom, skada eller dödsfall på grund av brott,
• utmätning, pantsättning och överlåtelse av fordran på ersätt- ning,
• preskription av fordran på ersättning,
• skadestånd i samband med ersättning,
• återbetalning av ersättning, eftergift och kvittning,
• handläggning av ärenden, inkl. ansökan, anmälan, utredning och uppgiftsskyldighet
• anmälan om ändrade förhållanden,
• indragning eller nedsättning av ersättning vid försummelser, samt
• regler om olika beslut.
Våra förslag i de angivna ämnena bygger i viss utsträckning på förslag i betänkandet En handläggningslag – förfarandet hos för- säkringskassorna (SOU 2001:47). Vi har dock enligt våra direktiv haft möjlighet att gå längre och även föreslå vissa materiella förändringar för att uppnå större enhetlighet i lagstiftningen. I det nämnda betänkandet finns en uttömmande redogörelse för hand- läggningsordningen hos de dåvarande allmänna försäkringskassor- na. Vi hänvisar till det betänkandet i fråga om gällande rätt och handläggningsordning.
Försäkringskassorna och förutvarande Riksförsäkringsverket utgör emellertid sedan den 1 januari 2005 en ny, sammanhållen och statlig myndighet. Detta innebär att vissa lagregler som har före- slagits i det tidigare betänkandet numera hellre bör tas in i en myndighetsinstruktion eller någon annan förordning.
De gemensamma lagreglerna om handläggning och förmåner är i många fall komplexa, och vi får därför när det gäller innehållet och sakliga förändringar i vissa avseenden hänvisa till respektive för- fattningskommentar i kapitel 4.
516
2.3.3 Ändring, omprövning och överklagande av beslut
När det gäller ändring, omprövning och överklagande av beslut föreslår vi i princip ingen ändring i gällande ordning men en sammanföring av alla bestämmelser.
I betänkandet SOU 2001:47 som nämndes i föregående avsnitt har även föreslagits ett nytt system för ändring, omprövning och överklagande av beslut hos de dåvarande försäkringskassorna. Det nya systemet har inslag från såväl förvaltningslagen (1986:223) som taxeringslagen (1990:324). Förslaget innebär bl.a. att tjänstemanna- beslut inte längre som i dag måste omprövas innan de kan över- klagas till länsrätten, att alla beslut skall omprövas om de över- klagas och att alla beslut som har vunnit laga kraft skall kunna omprövas ganska fritt inom två år.
Vissa remissinstanser ställde sig positiva till förslagen medan andra efterlyste konsekvensanalyser och kostnadsberäkningar. På uppdrag av oss har sådana analyser och beräkningar gjorts av Försäkringskassan och Domstolsverket. Försäkringskassan har därvid bl.a. beräknat en besparing i sina egna kostnader om 3,9 miljoner kronor, en ökning av måltillströmningen till läns- rätterna med 30−50 procent och en kostnadsökning för läns- rätterna med 38,9 miljoner vid en 50-procentig målökning. Dom- stolsverket har för sin del beräknat att måltillströmningen skulle kunna öka med 50−100 procent. Detta sägs innebära att läns- rätternas årliga måltillströmning kan antas öka med 8 600−17 200 mål till en kostnad om 62,7−125,4 miljoner, att kammarrätternas måltillströmning kan antas öka med 2 080−4 170 mål till en kostnad om 21,7−43,4 miljoner, att Regeringsrättens kostnader kan antas öka med 8,4−16,8 miljoner samt att den totala kostnadsökningen således kan beräknas till 92,8−185,6 miljoner kronor.
Oavsett vems beräkningar man godtar kan konstateras att Försäkringskassan inte har medräknat kostnadsökningarna i över- domstolarna och att det sammanlagda beloppet blir så högt att det är svårt för oss att lämna konkreta förslag till motsvarande besparingar. Vi räknar givetvis med att våra förslag kommer att medföra administrativa besparingar ganska snart, men övergångsvis blir det snarare fråga om kostnader där också. Vi kommer att behandla allmänna kostnadsfrågor i avsnitt 2.8. Redan här kan
517
emellertid konstateras att det som inte kan finansieras det får enligt allmänna direktiv för utredningar inte heller föreslås.
Vi vill även tillägga att vi inte finner det lämpligt att tynga förslaget till ny socialförsäkringslagstiftning – med allt vad det innebär i form av utbildning, tolkning och administrativ hantering i Försäkringskassan – med ett samtidigt förslag till nytt system för omprövning och överklagande av alla beslut. Vi anser vidare att förvaltningsdomstolarna i dag främst bör användas till tvistlösning och inte till enklare rättelser av oriktiga beslut. Det torde också vara en fördel om Försäkringskassan i första hand själv skapar en enhetlig praxis i samband med bl.a. omprövningar. I det avseendet kan vi peka på att regeringen i propositionen Kriminalvården – en myndighet (prop. 2004/05:176) har föreslagit att den nya myndig- heten skall åläggas att ompröva beslut som rör enskilda innan ärendena kan överklagas till domstol. Regeringen har därvid uttalat bl.a. följande (a.a. s. 62−64). Omprövningsförfaranden finns vid flera myndigheter och verksamheter, exempelvis inom Skatte- verket, Försäkringskassan och arbetslöshetskassornas verksamhet. Reglerna om omprövning har införts i syfte att förskjuta tyngd- punkten i processen nedåt i instansordningen. Det system som föreslås för kriminalvården är, precis som Lagrådet antagit i sitt yttrande, tänkt att ersätta förvaltningslagens regler om ompröv- ning.
518
2.4 Omfattningen av en ny lagstiftning om socialförsäkringen
2.4.1 Den sakliga omfattningen
Vi föreslår att en ny lagstiftning om socialförsäkringen i huvud- sak skall omfatta lagreglerna om förmåner som i dag omfattas av SofL. Vi anser dock att den ersättning för sjukvård m.m. som i dag avses i 2 kap. AFL inte skall ingå i den nya lagstiftningen utan i stället regleras i en särskild lag.
Vi föreslår å andra sidan att den nya lagstiftningen jämfört med SofL skall utökas med reglerna om sjuklön, statligt person- skadeskydd för totalförsvarspliktiga m.fl., krigsskadeersättning till sjömän och smittbärarersättning i nu gällande, särskilda lagar samt med reglerna om frivillig sjukpenningförsäkring i 21 kap. AFL och om bilstöd i FBH. Arbetslöshetsförsäkringen och vissa andra förmåner låter vi däremot liksom i dag ligga utanför socialförsäkringen.
Flera lagar om handläggning av ärenden m.m. hos Försäk- ringskassan föreslås ingå i den nya lagstiftningen. Vissa bestäm- melser om Premiepensionsmyndighetens verksamhet bör dock av konstitutionella skäl behållas utanför.
Enligt våra direktiv skall vi göra en teknisk översyn av hela social- försäkringslagstiftningen. Avsikten med översynen sägs inte vara att utifrån enbart teoretiska eller principiella utgångspunkter av- göra var gränsen för området socialförsäkring skall dras. Det anses därför vara lämpligt att anlägga ett praktiskt synsätt på med vilken utgångspunkt arbetet skall bedrivas. Med hänsyn därtill anges att arbetet skall bedrivas med utgångspunkt i alla de förmåner, bidrag och andra ersättningar som administreras av Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten.
Begreppet socialförsäkring – internationellt och i Sverige – har i samband med införandet av SofL behandlats utförligt i prop. 1998/99:119 s. 74−77 och i SOU 1997:72 s. 193−198. Efter
statsmakternas ställningstagande till SofL:s omfattning har det varken i Sverige eller inom övriga EU-länder inträffat något som påverkar själva definitionen av begreppet socialförsäkring. För- ordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemed- lemmar flyttar inom gemenskapen har visserligen fått en ersättare
519
genom förordningen (EG) nr 883/2004. Den skall dock inte tillämpas förrän medlemsländerna även har kommit överens om en ny tillämpningsförordning, och den redan antagna förordningen synes inte heller medföra någon ändring av begreppet social trygghet, som brukar användas i internationella sammanhang.
Slutsatsen av det anförda blir att varje medlemsland i EU själv kan bestämma vad som skall räknas som socialförsäkring, vilket är ett något snävare begrepp än social trygghet. Vår totala översyn skall enligt våra direktiv bedrivas med utgångspunkt i alla de förmåner, bidrag och andra ersättningar som administreras av Försäkringskassan och Premiepensionsmyndigheten.
Det är naturligt för oss att i första hand ta med lagreglerna om förmåner enligt de 17 lagar som redan omfattas av SofL. Detta gäller följande lagar:
1. lagen (1962:381) om allmän försäkring,
2. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
3. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
4. lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
5. lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till handikappade,
6. lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn,
7. lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närstående- vård,
8. lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,
9. lagen (1993:389) om assistansersättning,
10. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
11. lagen (1996:1030) om underhållsstöd,
12. lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,
13. lagen (1998:702) om garantipension,
14. lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag,
15. lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn,
16. lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl., och
17. lagen (2001:853) om äldreförsörjningsstöd.
Av flera skäl föreslår vi emellertid att allmän sjukvårdsersättning som avses i 2 kap. AFL inte skall ingå i en ny lagstiftning om socialförsäkringen. Det främsta skälet är att det sedan länge endast är en mindre del av den sjukvårdsersättning som avses i 2 kap. AFL
520
som beslutas av Försäkringskassan och endast en försumbar del som betalas direkt till den enskilde. Det är i stället landstingen och kommunerna som är huvudmän för hälso- och sjukvården. Den finansieras till större delen med kommunal inkomstskatt och ligger under den kommunala självbestämmanderätten. Bestämmelserna i 2 kap. AFL är inte riktade till den enskilde, som står i centrum i vår balk, utan handlar främst om ersättning till vårdgivarna. Det är således i huvudsak budget- och finansieringsfrågor som behandlas när det gäller sjukvårdsersättning. Den del som beslutas av För- säkringskassan, främst ersättning för vuxentandvård samt för sjukvård utomlands och i EES-fall, bör då inte heller regleras i balken trots att den i dag omfattas av SofL (3 kap.1 § 1).
Termen socialförsäkring, med den definition som vi senare avser att föreslå, kommer således inte längre att innefatta allmän sjuk- vårdsersättning. Samtidigt använder vi inte heller termen sjukför- säkring, med allt vad den i dag innefattar, när vi behandlar indelningen av förmånerna i balken. Ingenting hindrar emellertid att man i administrativa sammanhang och i finansieringslagstift- ningen fortsätter att använda termen sjukförsäkring om det anses lämpligt. Här kan påpekas att termen föräldraförsäkring före- kommer endast i 19 kap. AFL i fråga om finansieringen.
Vi föreslår att den reglering som numera behövs om sjukvårds- ersättning tas in i en särskild lag. Reglerna har förutom för Försäkringskassan också en mera allmän betydelse som grund för de s.k. Dagmaröverenskommelser som fr.o.m. 1985 årligen träffas mellan staten och sjukvårdshuvudmännen om finansieringen av hälso- och sjukvården. Vissa bestämmelser torde dock få anses obsoleta. Närmare förklaringar av innebörden av lagrummen i den nya lagen i jämförelse med lagrummen i 2 kap. AFL lämnas som författningskommentar i kapitel 6.
Eftersom vi i enlighet med våra direktiv inte utan starka skäl bör bortse från någon förmån som i dag hanteras inom socialförsäk- ringsadministrationen, anser vi vidare att överskådligheten, enhet- ligheten och handläggningen gagnas om vi i en ny lagstiftning om socialförsäkringen även tar med lagreglerna om förmåner enligt ytterligare fem lagar som tillämpas hos Försäkringskassan:
1. lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd,
2. lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän,
3. lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare,
521
4. lagen (1991:1047) om sjuklön, och
5. lagen (1998:1755) om särskilda insatser för personer med tre fjärdedels sjukersättning eller aktivitetsersättning.
Det statliga personskadeskyddet, som gäller vid bl.a. plikttjänst- xxxxxx inom totalförsvaret och vård inom kriminalvården, bygger liksom krigsskadeersättningen till sjömän vid skador utomlands på reglerna i arbetsskadeförsäkringen och är samordnat med den. Åtskilliga materiella samordningsregler finns även när det gäller smittbärarersättning och sjuklön. Även om dessa förmåner i all- mänhet inte brukar räknas som egentliga socialförsäkringsförmåner (jfr prop. 1998/99:119 s. 76) hör de hemma inom socialförsäkrings- administrationen och bör ingå i en ny lagstiftning om socialför- säkringen.
Att arbetsgivarna betalar sjuklön medan Försäkringskassan bara i begränsad utsträckning deltar i handläggningen och i andra hand svarar för en sjuklönegaranti anser vi inte heller vara något hinder för en författningsmässig samordning med socialförsäkringen. Att åskådliggöra samordningen av sjuklön och sjukpenning ser vi dess- utom som ett väsentligt inslag i en överskådlig lagstiftning. När det gäller särskilda insatser för att personer med tre fjärdedels sjuk- ersättning skall kunna få en anställning på deltid känns sambandet med huvudförmånen också naturligt. Ett sådant samband finns även mellan sjukpenning och kompletterande frivillig sjukpenning- försäkring, som i dag regleras i 21 kap AFL men inte omfattas av SofL. Slutligen föreslår vi att de materiella regler om bilstöd som i dag finns i en förordning, FBH, förenas med lagreglerna om bil- stöd. Det förslaget motiverar vi i författningskommentaren i kapi- tel 4.
De nya förmånerna statligt personskadeskydd, krigsskadeersätt- ning, smittbärarersättning och sjuklön kan inte utan vidare föras in i den bosättnings- eller arbetsbaserade försäkring som i dag gäller enligt SofL, utan dessa förmåner föreslår vi bli införda i en ny försäkringsgren som kallas övriga förmåner och som medger spe- ciella anpassningar för respektive förmån. Detsamma gäller för den frivilliga sjukpenningförsäkringen. När det gäller sjuklön torde det i och för sig kunna övervägas att föra den förmånen till den arbets- baserade försäkringen. Då uppstår emellertid arbetsrättsliga frågor om bl.a. personkretsen och om vistelse i utlandet, som vi inte har ansett det lämpligt att behandla inom ramen för vårt utrednings- uppdrag.
522
Vi har även övervägt om förmåner enligt annan lagstiftning, t.ex. arbetslöshetsförsäkringen och kontantförmånerna till deltagare i arbetsmarknadspolitiska program bör ingå i en ny lagstiftning. Mot bakgrund av det tydliga ställningstagande som statsmakterna gjorde i samband med att SofL kom till (jfr prop. 1998/99:119
s. 77) anser vi att de två förmånerna även nu bör hållas utanför socialförsäkringen.
Vi utesluter även en arbetsgivares speciella åligganden enligt sjömanslagen (1973:282) vid sjukdom hos sjömän samt vissa avtals- anknutna förmåner enligt lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada, som handhas av Kammarkollegiet. Något annat som vi har övervägt men inte tagit med är förmåner enligt studie- stödslagen (1999:1395) vid sjukdom och överföringar enligt lagen (2002:125) om överföring av värdet av pensionsrättigheter till och från Europeiska gemenskaperna. Studiestödsförmånerna anser vi ligga klart utanför vårt uppdrag, även om Försäkringskassan med- verkar vid godkännande av sjukperiod m.m., och den sist nämnda lagen utesluter vi på grund av att den även reglerar tjänstepen- sioner.
I dessa frågor om den nya lagstiftningens omfattning har vi be- aktat att det blir svårare att på en gång skapa en helt ny lagstiftning för disparata förmåner om flera myndigheter eller andra aktörer är involverade samtidigt. Det torde emellertid inte finnas absoluta hinder mot att man i en framtid successivt bygger ut lagstiftningen och gör anpassningar i olika avseenden. Det yttersta målet skulle i så fall kunna vara att skapa en socialbalk som motsvarar Sozial- gesetzbuch i Tyskland. Såväl där som i Norge beträffande folke- trygdloven är lagstiftningsärendena fördelade mellan flera ministe- rier eller departement.
Enligt lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret handhar Försäkrings- kassan även dithörande frågor om dagpenning och familjebidrag. De materiella författningarna är lagen och förordningen (1994:1809 resp. 1995:239) om totalförsvarsplikt och förmåner till totalför- svarspliktiga, som innehåller avsevärt fler bestämmelser än dem som bara gäller dagpenning och familjebidrag. Vi anser inte att bestämmelserna om dessa förmåner bör brytas ut och ingå i en ny lagstiftning om socialförsäkringen utan föreslår i stället behövliga följdändringar i den först nämnda handläggningslagen. Även i dessa avseenden kan dock en utbyggnad övervägas i framtiden.
523
Efter förebilder från vissa av de EES-länder som vi har inhämtat erfarenheter från skulle man slutligen också kunna tänka sig att ta med lagstiftningen om finansieringen av socialförsäkringarna i den lagstiftning som vi föreslår. Den vägen torde emellertid inte vara framkomlig av bl.a. följande skäl. Socialavgiftslagen (2000:980) är relativt ny och ligger numera under Finansdepartementets ansvars- område. Uppbörden av avgifter ansvarar Skatteverket för.
När det gäller handläggningen föreslår vi att alla lagar i övrigt som gäller för Försäkringskassan och handlar om de förmåner som vi tar med i den nya lagstiftningen också skall ingå i denna i ett gemensamt avsnitt om handläggning av ärenden m.m. Detta gäller för följande fem lagar:
1. lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara,
2. lagen (2003:763) om behandling av personuppgifter inom socialförsäkringens administration,
3. lagen (2004:115) om självbetjäningstjänster via Internet inom socialförsäkringens administration,
4. lagen (2004:274) med anledning av inrättande av Försäkrings- kassan, och
5. lagen (2004:778) om allmänt ombud hos Försäkringskassan.
När det gäller lagen (1998:710) med vissa bestämmelser om Pre- miepensionsmyndigheten har vi liksom Lagrådet ansett att bestäm- melserna i den lagen med hänsyn till normgivningskompetensen enligt regeringsformen inte bör ingå i socialförsäkringslagstift- ningen (jfr prop. 1997/98:151 s. 156 f.).
Efter att ha övervägt olika alternativ föreslår vi att i princip alla lagregler om socialförsäkringen samlas i en socialförsäkrings- balk, som ersätter ca 30 nuvarande lagar.
I våra direktiv anförs att det inte är givet hur lagstiftningen på socialförsäkringsområdet skall göras mera tydlig och överskådlig. Flera alternativ sägs vara tänkbara. Ett sätt anges vara att skapa en övergripande lag om allmän försäkring med bestämmelser som är gemensamma för hela socialförsäkringsområdet och att samtidigt
524
behålla nuvarande författningar i ett modifierat skick. En sådan lag
– som närmast kan liknas vid en utbyggd SofL – anses kunna få karaktären av en paraplylag innehållande t.ex. utbetalningsbestäm- melser, bestämmelser om återbetalningsskyldighet, processuella bestämmelser samt bestämmelser om vissa termer och begrepp, försäkringsvillkor och sammanträffande av förmåner som i stort sett är gemensamma för hela socialförsäkringsområdet. Ett annat sätt anges vara att skapa en i princip heltäckande, allmän social- försäkringslag. Båda alternativen sägs vara förenade med fördelar och nackdelar, och det läggs till att det naturligtvis även finns andra möjligheter att skapa en mer tydlig och överskådlig lagstiftning på socialförsäkringsområdet.
Vi har övervägt fem alternativ till överskådlig lagstiftning:
1. Utbyggd SofL
2. Utfylld AFL
3. Ny ramlag liknade SofL
4. Ny heltäckande socialförsäkringsbalk
5. Begränsad ny balk med sidolagar
Alternativ 1 och 2 framstår vid första påseendet som enkla och billiga att konstruera men framstår vid närmare övervägande som mindre lämpliga.
SofL delar in socialförsäkringen i en bosättningsbaserad försäk- ring avseende bidrag och garantibelopp samt en arbetsbaserad försäkring avseende ersättning för inkomstförlust. Då vår översyn främst skall vara lagteknisk torde principerna i SofL leva vidare i en ny lagstiftning på socialförsäkringsområdet. SofL tillkom emeller- tid i huvudsak för att lösa problem som uppkommit i samband med Sveriges inträde i EES och EU och är därför inriktad på frågor om personkretsen och rätten till förmåner i ett internationellt perspektiv.
SofL är också kortfattad, vilket i sig talar mot att det är menings- fullt att bygga vidare på den. Den skulle ändå inte ge medborgarna den överskådliga helhetsbild som de bör ha rätt till. Vidare finns endast få definitioner och begrepp i den lagen och dessa knyter främst an till den indelning i bosättningsbaserade och arbetsbase- rade förmåner som lagen bygger på. Ett ytterligare skäl mot en utbyggnad är att vi vid besök hos dåvarande allmänna försäkrings- kassor har fått veta att handläggare lätt koncentrerar sig på den lag som behandlar förmåner som de arbetar med och därför ibland kan
525
glömma bort att se efter vad som står i en ”paraplylag”. Samman- taget är vi inte övertygade om att det är bra att bara fylla ut SofL med vissa materiella och processuella bestämmelser. Den kan där- emot användas i inledningen till ett större lagverk.
Som har påpekats i några lagstiftningsärenden har AFL med tiden blivit svåröverskådlig, bl.a. till följd av att mycket stora lag- ändringar har gjorts. AFL har från början varit konstruerad kring tre försäkringar: sjukförsäkring, folkpensionering och tilläggs- pensionering. Pensionsförmåner regleras numera utanför AFL. Vidare har ett antal andra centrala förmåner, bl.a. vårdbidrag och handikappersättning brutits ut ur lagen. Andra för socialförsäk- ringen väsentliga bestämmelser om bl.a. arbetsskadeförsäkring har aldrig funnits med i AFL. Till detta kommer att ett omodernt lagspråk skulle leva vidare i en för medborgarna väsentlig lag- stiftning, såvida inte alla äldre bestämmelser omarbetades. Sam- mantaget framstår det inte som meningsfullt att bara försöka fylla ut de uppkomna luckorna i AFL med nya förmåner. Detta torde nämligen kräva ett så omfattande lagstiftningsarbete att en ny lagstiftning i praktiken ändå skulle skapas.
Alternativ 3, en ny och utbyggd ramlag, ger inte heller med- borgarna någon överskådlig helhetsbild av socialförsäkringen. Även en sådan lag kan innebära vissa tidigare nämnda nackdelar i det praktiska arbetet i Försäkringskassan. Vi anser därför att en ny ramlag inte är någon tilltalande modell. Vidare skulle problemen med svårtillgängliga hänvisningar till och från den lagen samt mellan kvarvarande materiella lagar komma att bestå. Att som bote- medel i stället ta in identiska bestämmelser i de skilda lagarna framstår också som omständligt och dessutom osäkert ifall olika nyanser skulle råka uppstå med tiden.
Vi har då kommit till alternativ 4, en i princip heltäckande socialförsäkringsbalk. Det blir i så fall fråga om ett mycket om- fattande lagstiftningsarbete, och ett val av detta alternativ måste föregås av noggranna överväganden i flera olika avseenden. Vi har därför bl.a. inhämtat fakta och erfarenheter från EES-länder som har sina socialförsäkringar i samlade lagverk (jfr avsnitt 2.2) samt vissa synpunkter från fyra länsrätter och fyra av Försäkringskassans länsorganisationer (jfr avsnitt 1.2). Vi kan kort och gott säga att vi har fått ett klart stöd för alternativet att samla hela socialförsäk- ringslagstiftningen i en gemensam balk. Fördelarna torde vara många och stora, och nackdelarna tycks vara små och överkomliga.
526
I de EES-länder som vi har inhämtat erfarenheter från har olika företrädare varit mycket nöjda med sina respektive lagverk.
Vi vill till att börja med erinra om att vi i avsnitt 2.1 har nämnt att statsmakterna redan vid tillkomsten av AFL antytt att den lagen kanske bara var ett avgörande steg mot socialförsäkringens sam- mangjutning till ett enhetligt system med stort behov av samord- ning av regler för olika skeden i den enskildes liv. Att AFL ändå efter ca 40 år synes ha spelat ut sin roll kan bero på att den från början har haft en mycket försäkringsteknisk indelning i sjukför- säkring, folkpensionering och tilläggspensionering samt på att AFL inte har omfattat andra betydelsefulla förmåner än dem som kunnat inordnas i de tre nämnda försäkringsgrenarna. En ny balk bör därför ordnas efter något mera allmängiltigt och beständigt, näm- ligen den enskildes livscykel. Vi återkommer till dispositionen i nästa avsnitt.
Under årens lopp har, som också framgått av avsnitt 2.1, gjorts flera överväganden och försök i fråga om nytt gemensamt lagverk för socialförsäkringen. I vissa fall har samlad lagstiftning för ännu större sociala områden utretts och övervägts. Dessa överväganden har alla varit värdefulla, men ett skäl till att de inte har realiserats har antagligen varit att det avsedda tillämpningsområdet har varit alltför omfattande och de materiella ändringarna samtidigt alltför stora. Ett lagstiftningsärende hade sannolikt blivit för tungt att slutföra i ett sammanhang. Ett omfattande förslag med omstruktu- rering av gällande rätt är dessutom en färskvara som måste hanteras skyndsamt. Att någon form av samlat lagverk har framstått som attraktivt för många är dock tydligt, och kommentarerna om gällande ordning har ibland varit beska. Så har t.ex. i förordet till rapporten Ds 1994:81 använts ordet kökkenmödding för att fram- hålla behov av förenhetligande åtgärder, och Lagrådets påpekanden under senare år har allvarligt markerat att något måste göras med lagstiftningen.
Socialförsäkringar finns i alla utvecklade länder och utgör ett betydelsefullt inslag i medborgarnas sociala trygghet. I Sverige fattas årligen ca 15 miljoner beslut i socialförsäkringsärenden av myndigheter med drygt 16 000 anställda. Besluten medför årligen ca 60 miljoner utbetalningar av sammanlagt ca 400 miljarder kro- nor. Detta motsvarar ca en sjättedel av bruttonationalprodukten och, efter skatteavdrag, ca 25 procent av all privat konsumtion. Man kan då säga att var fjärde krona som medborgarna handlar för kommer från socialförsäkringen.
527
Endast en mycket liten andel av myndighetsbesluten överklagas till domstol, men länsrätterna får dock in ca 16 000 socialförsäk- ringsmål om året. Sådana mål utgör bortåt 20 procent av förvalt- ningsmålen, och överklagandefrekvensen till kammarrätterna ligger på nästan 30 procent. Lagstiftningen har således stor betydelse för såväl medborgarna som myndigheterna och de allmänna förvalt- ningsdomstolarna.
Vi anser att följande allmänna fördelar följer med alternativet heltäckande socialförsäkringsbalk. För det första får man givetvis den överskådliga helhetsbild som är det övergripande målet för vårt utredningsuppdrag. Medborgarperspektivet kräver ett överskådligt system med förbättrad och enhetlig lagstruktur, som sannolikt även kommer att ge medborgarna ökad förståelse för systemet. En balk ger också socialförsäkringen och den nya socialförsäkrings- administrationen en tydlig identitet.
Det kommer för alla att bli lättare att söka i och tillämpa ett samlat lagverk i stället för de ca 30 olika lagar som balken ersätter. Bland annat blir det möjligt att på ett enkelt sätt läsa innehållet i alla de hänvisningar som fortfarande måste finnas kvar mellan olika delar. Det blir lättare att se samband och konsekvenser i fråga om olika regler och åtgärder. Det blir också lättare att ge information och annan service. I synnerhet kommer elektronisk tillgänglighet och kommunikation att underlättas väsentligt. Slutligen kommer utbildningen och socialförsäkringens status på högskolorna sanno- likt att främjas så att man också uppnår en allmän höjning av kunskapsnivån beträffande försäkringens innehåll och tillämpning.
För myndigheterna och lagstiftaren tillkommer fördelen att det blir lättare att beakta helheten och värdet av gemensamma regler. Det blir lättare att samordna och upprätthålla enhetlighet samt lättare att undvika förbiseenden, inkonsekvenser och dubbelregle- ringar. Det är givetvis också lättare att ändra i bara en lag än i flera lagar samtidigt, och det förbättrar sannolikt även samarbetet mellan olika myndigheter och andra aktörer.
Följande skulle å andra sidan kunna upplevas som nackdelar. En balk kan verka stor och avskräckande. Vissa aktörer kan komma att sakna ”sin” speciella lag, som kanske räckte för dem. Balken kan komma att ge intryck av att allt verkligen finns samlat i denna enda lag, trots att det nog kommer att finnas ett par sidolagar för För- säkringskassan och Premiepensionsmyndigheten, samt givetvis även en eller flera regeringsförordningar. En omfattande inlärnings- process kostar tid och pengar. Framtida samhällsutveckling och
528
händelser kan kanske komma att föranleda behov av så omfattande förändringar att det går som det gick för AFL.
När det gäller det sist nämnda vill vi erinra om vad vi har anfört ovan om sannolika orsaker till AFL:s sönderfall. Samhällsutveck- lingen på lång sikt är alltid svår att förutse och därmed svår att gardera sig mot. När det gäller ett kortare perspektiv finns framför allt Socialförsäkringsutredningen att ta hänsyn till. Den utred- ningen har i uppdrag att göra en genomgripande analys av social- försäkringarna i ett brett perspektiv (dir. 2004:129). Uppdraget har sammanfattats på följande sätt.
En särskild utredare skall göra en genomgripande analys av socialförsäkringarna i ett brett perspektiv. Grundläggande ut- gångspunkter är att dessa liksom i dag skall vara generella och obligatoriska och att hälsoprövning inte skall finnas. Särskilt fokus skall läggas på arbetslinjen och frågor som har sin grund i ohälsa. Socialförsäkringssystemet skall vidare vara långsiktigt finansiellt stabilt. − Analysen skall visa hur väl socialförsäk- ringen fungerar i dag, vilka brister och förtjänster som finns och effekter på samhällsekonomi och välfärd. Utredningen skall även visa på alternativa vägar för att förbättra systemen inför framtiden. − Utredningen skall under utredningstiden ta fram material och information som underlag till en bred och folk- bildande debatt om dagens och framtidens socialförsäkring.
− Hela processen skall ske i två steg där denna utredning är det första steget. Utredningens betänkande kommer därefter att utgöra underlag för en kommande parlamentarisk utredning som skall lämna förslag till en reformerad socialförsäkring.
Som torde framgå av sammanfattningen är det fråga om ett projekt på lång sikt. Vi kommer i avsnitt 2.7 att föreslå att den lagstiftning som vi förordar skall träda i kraft 2008. Det kommer då att ha gått drygt sex år sedan vi påbörjade vår utredning. Innan en lagstiftning på grundval av det avsedda parlamentariska steget efter socialför- säkringsutredningen kan träda i kraft torde det dröja ganska många år efter 2008. Vi har också flera gånger i det föregående nämnt att vi inte anser det lämpligt att försöka genomföra omfattande sakliga förändringar samtidigt som man kodifierar en avsevärt större text- massa från ca 30 lagar. Framtida ändringar bör i stället göras i den samlade lagen, som i enlighet med våra förslag i nästa avsnitt bör vara lätt att ändra utan att överskådligheten och enhetligheten går förlorad.
Även om man givetvis skall räkna med att det framdeles kommer att föreslås åtskilliga sakliga förändringar på ett lagstiftningsområde
529
där reformverksamhen av naturliga skäl ofta är stor, är det vår uppfattning att de politiska partierna ändå är eniga om att social- försäkringar skall finnas och – efter tidigare breda parlamentariska överenskommelser – även om innehållet i flera av försäkringarna.
I den allmänna debatten kan det ibland låta som om man talade om helt olika system för socialförsäkringarna, men efter närmare analys torde skillnaderna ofta vara mera begränsade och handla om ersättningsnivåer, ersättningstak, finansiering, komplettering med kollektiva eller privata avtal, ersättningstider, självrisker samt vissa speciella regler i några försäkringar. Även administrationen av en eller annan förmån, t.ex. arbetsskadeförsäkringen, brukar debatte- ras. Samtidigt har det ansetts viktigt att medborgarna kan över- blicka systemet och förutse olika samband och konsekvenser. Det är vår uppfattning att antydda förändringar utan stora svårigheter låter sig göra i en balk av den modell som behandlas i nästa avsnitt.
Slutsatsen av det anförda blir att vi anser att fördelarna med balkalternativet är så stora att det alternativet är klart överlägset andra alternativ. Vi föreslår därför att i princip alla lagregler om socialförsäkringen samlas i en socialförsäkringsbalk. Termen social- försäkringen kommer då också att ersätta bl.a. uttrycket ”den allmänna försäkringen”.
När det slutligen gäller alternativ 5, begränsad ny balk med sido- lagar, har vi tidigare avvisat tanken på större begränsningar i materiella hänseenden men samtidigt konstaterat att vissa hand- läggningsfrågor regleras bäst i författningar som kommer att finnas vid sidan av balken. I någon mån kan vi därför sägas ha valt en modell som även har inslag av alternativ 5. Den valda modellen kommer dock sannolikt att framstå som heltäckande för med- borgarna.
530
2.5 Dispositionen av en gemensam lag, socialförsäkringsbalken
Vi föreslår att socialförsäkringsbalken delas in i 8 avdelningar som betecknas med stora bokstäver, ca 30 underavdelningar som betecknas med romerska siffror, ca 120 kapitel och ca 1 860 i allmänhet korta paragrafer. Balken avses vara flexibel och ut- byggbar, bl.a. genom att avdelningarna har separata kapitel- indelningar.
I avd. A föreslås övergripande bestämmelser om person- kretsen, socialförsäkringsskyddet och vissa definitioner. I avd. B–G föreslås bestämmelser om de olika socialförsäkrings- förmånerna, i princip ordnade efter behovssituationer under medborgarens livscykel. Medborgaren sätts alltså i centrum i stället för försäkringskategorierna. I avd. H föreslås vissa gemensamma bestämmelser om förmåner, handläggning, om- prövning, överklagande och organisation.
Vi föreslår att systemet skall ha en tydlig struktur även på lägre nivåer genom att bestämmelserna i de olika förmåns- avsnitten återkommer under likartade rubriker på i princip samma ställen i avsnitten, så att läsaren känner igen sig. Därvid avses ca 600 mellanrubriker och 700 underrubriker väsentligt underlätta medborgarnas och myndigheternas sökning i balken, inte minst sökningen på elektronisk väg.
Enligt våra direktiv skall vårt förslag till ny lagstiftning ge bättre överskådlighet och bättre säkerhet mot bristande enhetlighet än dagens ordning. En ny teknisk struktur skall också kunna medge framtida förändringar av reglerna utan att överskådligheten och enhetligheten går förlorad. När vi utformar förslaget skall vi även beakta utvecklingen av användningen av IT-stöd inom socialförsäk- ringen.
I föregående avsnitt har vi föreslagit att i princip alla lagregler om socialförsäkringen skall samlas i en socialförsäkringsbalk. Frågan blir nu hur balken skall disponeras. Redan i det avsnittet har vi antytt att balken lämpligen kan inledas med en övergripande del som bl.a. innehåller bestämmelser om personkretsen och försäk- ringsskyddet som motsvarar SofL. Den lagen gäller för bosätt- nings- eller arbetsbaserade förmåner. Balken får nu kompletteras med en tredje försäkringsgren, som vi kallar övriga förmåner. Vi
531
föreslår också ett antal generella definitioner för hela balken, vilka i framtiden kan kompletteras efter hand för att fortlöpande stärka enhetligheten.
Därefter bör liksom i våra utländska förebilder följa bestäm- melser om de olika förmånerna inom socialförsäkringen. Dessa bör enligt vår bedömning ordnas efter något mera beständigt än olika försäkringskategorier, som kanske inte passar för alla skeden och händelser i medborgarnas liv. Vi föreslår i stället att delarna i princip ordnas efter livscykeln, dvs. efter olika behovssituationer under medborgarens levnadslopp. Medborgaren skall stå i centrum. Förmånerna i de olika kategorierna är i sin tur rent försäk- ringsmässigt indelade i bosättningsbaserade förmåner, arbetsbase- rade förmåner eller övriga förmåner. Denna indelning, som vi kallar försäkringsgrenar, syns inte i rubrikerna i förmånsavsnitten utan är mera en fråga om innehållet i olika regler om försäkringstill- hörighet och utlandsvistelse m.m. Vi har övervägt att lägga den indelningen till grund även för struktureringen av förmånsavsnitten i balken, men vi har funnit att en sådan struktur inte blir lika tydlig för medborgarna och att den dessutom skulle föranleda åtskilliga
dubbleringar av bestämmelser eller omfattande hänvisningar.
Det blir till sist naturligt att avsluta balken med vissa gemen- samma regler om förmåner samt om handläggning av ärenden, omprövning och överklagade. Vi tycker också att vissa organisa- toriska bestämmelser hör bättre hemma här än i inledningen till en balk som i första hand vänder sig till medborgarna.
Mot bakgrund av det anförda föreslår vi att balken skall indelas i åtta avdelningar, som betecknas med stora bokstäver:
Avd. A Övergripande bestämmelser (om personkretsen och för- säkringsskyddet i olika försäkringsgrenar samt vissa defi- nitioner)
Avd. B Familjeförmåner (till föräldrar och barn) Avd. C Förmåner vid sjukdom eller arbetsskada Avd. D Särskilda förmåner vid funktionshinder Avd. E Förmåner vid ålderdom
Avd. F Förmåner till efterlevande
Avd. G Bostadsstöd (bl.a. i fall under B–F)
Avd. H Vissa gemensamma bestämmelser (om förmåner, hand- läggning, omprövning, överklagade och organisation)
532
Som har framgått är det med den föreslagna modellen i princip uttrycket ”förmåner vid” som markerar vilken kategori som det är fråga om. Vi har därvid inte behållit alla de termer som i dag indi- kerar att en försäkring föreligger (jfr även avsnitt 2.4.1). Begreppet socialförsäkring täcker i och för sig allt som balken innehåller, men det är som har anförts redan vid tillkomsten av AFL ändå så att begreppet försäkring här inte får uppfattas som liktydigt med motsvarande begrepp i lagstiftningen om försäkringsavtal och försäkringsrörelse (prop. 1962:90 s. 331). Eftersom inkomstgrun- dad ålderspension i dag innehåller tydliga inslag av civilrättslig försäkring har vi dock behållit termen i det sammanhanget. Av praktiska skäl har vi även behållit termen arbetsskadeförsäkring, som är en obligatorisk skadeförsäkring för alla som förvärvsarbetar i Sverige.
När vi har delat in förmånerna i de olika avdelningarna har vi studerat nuvarande indelning av socialförsäkringen, indelningen i de fyra tidigare nämnda EES-länderna, förordningen (EEG) nr 1408/71, förordningen (EG) nr 883/2004, tidigare europeiska överenskommelser om de s.k. nio klassiska grenarna samt, från den praktiska hanteringen i Sverige, olika politik- och utgiftsområden och Försäkringskassans verksamhetsområden. Fullständig överens- stämmelse med vårt förslag finns dock inte beträffande någon av dessa indelningar, och det finns ganska stora skillnader i jäm- förelse med tidigare, mera omfattande svenska utredningsförslag (jfr avsnitt 2.1).
De redovisade avdelningarna föreslås i sin tur indelade i ca 30 underavdelningar, som betecknas med romerska siffror. Dessa underavdelningar motsvarar många gånger hela lagar eller flera kapitel i nu gällande lagstiftning.
Som en formell nyhet föreslår vi även att kapitlen i balken skall numreras löpande inom varje avdelning för sig och t.ex. betecknas som B 5 kap. Balken innehåller ca 120 kapitel, och det blir därför otympligt om inte en sådan uppdelning görs. Den underlättar dessutom för läsaren genom att tydligt markera i vilken avdelning man befinner sig: familjeförmåner i det givna exemplet. Detta i kombination med att balken är ordnad efter livscykeln i stället för efter försäkringskategorier innebär också att balken blir mera flexibel och lättare att bygga ut än om kapitelnumreringen hade varit genomgående. Man kan nog i framtiden inte helt undvika a- och b-kapitel och motsvarande paragrafer, men det blir i vart fall betydligt lättare att undvika än om varje nytt kapitel bara kan
533
läggas in sist i balken, om man inte vill använda sig av a-kapitel. I såväl Tyskland som Frankrike är förekommande numreringar också självständiga för varje avdelning (bok).
Systemet bör vara överskådligt och ha förbättrad struktur på alla nivåer. Vi har därför så långt det har bedömts möjligt och lämpligt försökt att få en enhetlig struktur och ordning även inom olika förmånsavsnitt. Detta har vi gjort för att läsaren skall känna igen sig och veta ungefär var han eller hon kan finna olika slags be- stämmelser som återkommer beträffande nästan alla förmåner. I ett större avsnitt om ersättning för inkomstförlust ser strukturen i allmänhet ut på följande sätt:
Innehållsförteckning
Definitioner (för den aktuella förmånen) Inledande bestämmelser
Allmänna bestämmelser om förmånen Definitioner (alternativ placering) Rätten till förmånen
Samordning med rätten till andra förmåner Förmånsnivåer (hel, halv, en fjärdedel e.d.) Förmånstiden (fr.o.m., t.o.m., antal år eller månader etc.) Vem får förmånen (utbetald till sig)?
Ersättningsnivå (t.ex. 80 % av en inkomst) Beräkning av förmånen (ev. inkl. ersättningsnivå) Samordning med andra förmåner vid beräkningen Omprövning vid ändrade förhållanden
Utbetalning av förmånen (avrundning, beloppsgränser, tidpunkter m.m.
Särskilda handläggningsbestämmelser ( i vissa speciella fall)
Det finns ca 600 sådana och andra mellanrubriker. Därunder före- slår vi också ca 700 underrubriker, med så långt möjligt enhetliga termer och uttryck. Detta underlättar väsentligt för både med- borgarna och myndigheterna att söka i balken, inte minst på elektronisk väg. Liksom i annan lagstiftning skall rubrikerna emellertid inte förstås som rättslig klassificering av innehållet i den följande lagtexten. Texterna kan beroende på omfattningen också vara mer eller mindre uppdelade.
Balken innehåller slutligen ca 1 860 paragrafer. De nya para- graferna är relativt korta och ofta skrivna i bara ett stycke, vilket underlättar framtida tillägg.
534
När det gäller dispositionen av underavdelningarna, kapitlen och paragraferna i fråga om ordning och innehåll skulle det krävas ett alltför stort utrymme att försöka lämna motiveringar till alla placeringar och sakfrågor. Vi får i det hänseendet hänvisa till innehållsförteckningen till betänkandet. Det blir i stället i författ- ningskommentaren i kapitel 4 som vi i viss mån förklarar upplägg och innehåll på lägre nivåer än avdelningar. När det gäller innehållet kommenteras detta dock inte om det enligt vår mening motsvarar innehållet i gällande rätt. I så fall anges det bara i paragrafregistret i kapitel 3 vilken motsvarigheten är. Om vi däremot ändrar eller utesluter något i gällande rätt, anmärks detta i författningskom- mentaren.
Konstruktionen av balken kommer att underlätta för dem som använder lagstiftningen i sitt arbete. Justitieombudsmannen (JO) har vid ett flertal tillfällen kritiserat de dåvarande allmänna för- säkringskassorna för bristfällig motivering av beslut. Utformningen av besluten kommer att underlättas genom balkkonstruktionen i sig och genom att språket i de enskilda bestämmelserna blir mer tillängligt. Överskådligheten kan medföra att regelverket blir det naturliga arbetsredskapet för Försäkringskassans handläggare. Detta kan i sin tur leda till en mer rättssäker och likformig tillämp- ning av socialförsäkringen.
Även om vi nu på olika sätt försöker att underlätta för alla att läsa i balken kommer det ändå med hänsyn till reglernas innehåll och komplexitet att finnas avsnitt som är svårtillgängliga för andra än specialister. Detta torde dock gälla även för många andra lag- stiftningsområden, liksom för socialförsäkringslagstiftningen i andra länder.
SamSol har främst inneburit ett omfattande strukturellt arbete. Bestämmelserna i de nuvarande lagarna har styckats upp och placerats in i en ny logisk och användarvänlig struktur. I de olika förmånsavdelningarna kommer i allmänhet bestämmelser av samma karaktär i samma ordning, även om rubriknivån kan variera. Vi anser att denna del av vårt arbete är den som kommer att ha störst betydelse för den som skall tillämpa balken. Detta gäller oavsett om tillämparen är en privatperson eller en tjänsteman.
535
I varje avdelning underlättar såväl innehållskapitel som innehålls- paragrafer sökningen i SFB. Det finns också åtskilliga andra upplysningsparagrafer.
Vi har allmänt sett moderniserat språket jämfört med nu gällande lagtext. Detta gäller i synnerhet beträffande äldre lagar såsom AFL och ABBL, men även i nyare lagar såsom LIP har språket för- enklats. Vidare är i SFB bestämmelserna i regel korta och det förekommer endast i undantagsfall att en bestämmelse innehåller mer än tre stycken. Detta innebär en betydande förändring i jäm- förelse med gällande lagstiftning. Vi vill då särskilt peka på de nuvarande bestämmelserna i 3 och 4 kap. AFL.
När det gäller den närmare avfattningen av bestämmelserna kan följande framhållas. I SFB står medborgaren i centrum och vi anser därför att det är av särskild vikt att bestämmelserna avfattas könsneutralt. Beräkningsbestämmelser uttrycks på ett enhetligare sätt än i nuvarande lagstiftning och matematiska termer används då som regel.
Vi har också strävat efter att byta ut vissa ord och uttryck som kan uppfattas som ålderdomliga eller svåra eller som kan leda till missförstånd. Denna målsättning har medfört bl.a. att orden
• utgår och utges har bytts ut mot lämnas,
• havandeskapspenning har bytts ut mot graviditetspenning, och
• uppbär har bytts ut mot får.
Vi har även övervägt att införa nya beteckningar på de förmåner i vilka ordet penning ingår som ett led i den nuvarande beteck- ningen, detta på grund av ordets ålderdomliga karaktär. När det gäller t.ex. sjukpenning och föräldrapenning måste emellertid beaktas att det är fråga om väl inarbetade uttryck som såvitt känt inte orsakar problem. Det är välkänt att man med penning avser dagersättning. Mot denna bakgrund föreslår vi inga nya beteck- ningar för dessa förmåner.
De förmåner som omfattas av SFB presenteras i A 5 och 6 kap. När det senare i balken talas om en viss förmån görs detta oftast utan någon närmare precisering till ett lagrum. De förmåner som omfattas av balken anses alltså vara kända för tillämparen.
Uttrycken förmånsnivå respektive ersättningsnivå används som beteckning för olika företeelser. Uttrycket förmånsnivå indikerar att en förmån beroende på omständigheterna kan lämnas som hel förmån eller som en viss kvotdel av hel förmån. Uttrycket ersätt-
536
ningsnivå avser däremot graden av kompensation för en viss inkomstförlust eller den grundläggande beräkningsmetoden. I vissa fall finns det flera olika ersättningsnivåer som kan komma i fråga.
För att belysa hur uttrycken används kan föräldrapenning väljas som exempel. När det gäller föräldrapenning finns det fem för- månsnivåer: hel, tre fjärdedels, halv, en fjärdedels respektive en åttondels nivå. Vilken förmånsnivå som kan bli aktuell beror på hur mycket föräldern förvärvsarbetar. Oberoende av förmånsnivån kan föräldrapenningen lämnas på tre ersättningsnivåer: sjukpenning- nivå, grundnivå eller lägstanivå. Valet av ersättningsnivå beror i princip på om den enskilde är försäkrad för antingen arbetsbaserade eller bosättningsbaserade förmåner eller båda dessa förmånsslag.
2.7 Ikraftträdande- och övergångsfrågor
Det är med hänsyn till lagstiftningsärendets omfattning svårt att förutse när socialförsäkringsbalken kan träda i kraft. En rimlig bedömning kan dock vara att detta bör kunna ske den 1 januari 2008. Vårt förslag kommer under hela beredningstiden att vara en färskvara som bör hanteras skyndsamt.
Det är inte möjligt att nu med säkerhet bedöma när socialför- säkringsbalken kan träda i kraft. Med hänsyn till lagstiftnings- ärendets omfattning är det svårt för oss att uppskatta tidsåtgången i varje led av kommande beredning och förberedelser. Dessa led är i huvudsak remiss till åtskilliga instanser, sammanställning av remissvaren, lagrådsremiss, föredragning i Lagrådet, beredningen av propositionen, beredningen i socialförsäkringsutskottet, riksdags- beslut, utfärdande av nya förordningar och myndighetsföreskrifter, utbildningsinsatser samt andra administrativa förberedelser med blanketter och datasystem. En rimlig bedömning kan dock vara att ikraftträdandet bör kunna ske den 1 januari 2008. Vårt förslag kommer under hela beredningstiden att vara en färskvara som bör hanteras skyndsamt. Ju längre tid det tar, desto mer arbete kommer att krävas. I detta avseende hänvisar vi vidare till avsnitt 1.3 och 2.3.1.
537
Socialförsäkringsbalken skall tillämpas på förmåner som avser tid efter ikraftträdandet. De gemensamma bestämmelserna om handläggning m.m. skall dock i huvudsak tillämpas omedelbart även om förmånen avser tid före ikraftträdandet. Ikraftträdan- de- och övergångsbestämmelserna tas in i en särskild införande- lag. Dit förs också de övergångsbestämmelser till de upphävda lagarna som alltjämt är av betydelse samt några bestämmelser av övergångskaraktär i de upphävda lagarna.
Som angetts i föregående avsnitt föreslår vi att socialförsäk- ringsbalken skall träda i kraft den 1 januari 2008. Även om de materiella förändringar vi föreslår är obetydliga, behövs åtskilliga bestämmelser om övergången. Enligt vår mening är det från praktiska utgångspunkter lämpligast att de materiella reglerna om olika förmåner följer äldre lag om de avser tid före ikraftträdandet, vilket innebär att balken tillämpas på förmåner som avser tid efter ikraftträdandet. När det gäller handläggningsregler är det dock en avsevärd olägenhet att under lång tid behöva tillämpa två skilda lagkomplex samtidigt. Vi föreslår därför att reglerna om hand- läggning m.m. i avdelning H i balken tillämpas fullt ut efter ikraft- trädandet om inte särskilda skäl talar för annat.
För att underlätta övergången krävs vidare att beslut som med- delats enligt de äldre lagarna får fortsatt verkan så att nya beslut inte behöver meddelas och att kontinuitet kan råda beträffande tidsperioder och liknande. De övergångsbestämmelser som för- anleds av socialförsäkringsbalkens ikraftträdande är av begränsad omfattning. Härtill kommer emellertid ett stort antal övergångs- bestämmelser som är knutna till de lagar som upphävs.
AFL har ändrats bortåt 400 gånger och flera av de övriga lagar som föreslås bli upphävda har ändrats mellan 50 och 75 gånger. Det kvarstår fortfarande övergångsbestämmelser som meddelats vid AFL:s tillkomst, och reformeringen av systemen för ålderspen- sionering och efterlevandepensionering har medfört omfattande införandelagar. Trots att de aktuella lagarna tryckts om vid flera tillfällen är det svårt att få en överblick över tillämpliga över- gångsbestämmelser.
När en lag upphävs förlorar också de övergångsbestämmelser som är knutna till lagen sin verkan. Det förekommer i någon
538
utsträckning att äldre övergångsbestämmelser förklaras gälla även fortsättningsvis utan att de återges. Detta är dock en metod som bör användas endast i undantagsfall, eftersom den oftast medför svårigheter att klarlägga vad som gäller. Dessa svårigheter hänger bland annat samman med att övergångsbestämmelserna ofta hän- visar till lagrum i de lagar som skall upphävas.
Vi har därför gjort en genomgång av samtliga ändringar i de lagar som skall upphävas samt av de särskilda införandelagarna AFLP, LIPP och EPLP. Sammanlagt har genomgången omfattat mer än 1 000 bestämmelser. Det är dock endast en mycket liten andel av dessa som behöver tas med i övergångsbestämmelserna till social- försäkringsbalken. Omfattningen är dock sådan att de tillsammans med de övergångsbestämmelser som balken i sig ger upphov till motiverar att de tas in i en särskild införandelag.
Till införandelagen har således förts de övergångsbestämmelser som hämtats från de upphävda lagarna samt nya övergångsbestäm- melser som föranleds av socialförsäkringsbalken. Vidare har några bestämmelser av begränsad tidsmässig betydelse flyttats från de upphävda lagarna till införandelagen i stället för att placeras i balken.
Införandelagen är disponerad så att den först innehåller ett kapi- tel med allmänna bestämmelser, i huvudsak föranledda av balkens ikraftträdande. Därefter följer övriga övergångsbestämmelser, upp- delade i kapitel efter balkens avdelningar.
2.8 Vissa administrativa konsekvenser och kostnader
Vi bedömer att en ny socialförsäkringsbalk medför vissa kost- nader övergångsvis men att den på sikt kommer att leda till en mer effektiv och mindre kostnadskrävande hantering av social- försäkringssystemet.
Inledning
För att kunna göra en adekvat administrativ analys och kostnads- beräkning avseende vårt förslag till socialförsäkringsbalk har vi bett Domstolsverket och Försäkringskassan (genom huvudkontoret) om hjälp. Båda myndigheterna har kommit in med yttranden.
539
Försäkringskassan
Försäkringskassan gör den bedömningen att ett införande av socialförsäkringsbalken inledningsvis kommer att innebära ett om- fattande arbete med höga kostnader för myndigheten. På sikt be- dömer Försäkringskassan dock att socialförsäkringsbalken kommer att innebära betydande tidsvinster för myndigheten och övriga tillämpare av socialförsäkringslagstiftningen.
Försäkringskassan uppskattar den totala kostnaden för att ändra myndighetens föreskrifter, allmänna råd, rättsliga ställningstagan- den, vägledningar, beslutsmallar, regelbok, blanketter och bro- schyrer till 3 500 000−5 000 000 kronor. Därtill har Försäk- ringskassan uppskattat extra kostnader för tryckning till ungefär 300 000 kronor.
Den totala kostnaden för att anpassa Försäkringskassans data- system till socialförsäkringsbalken har myndigheten grovt upp- skattat till 1 500 000 kronor. Avslutningsvis har Försäkringskassan angett att den totala kostnaden för utbildning av myndighetens personal kommer att uppgå till drygt 6 500 000 kronor.
Sammanfattningsvis har alltså Försäkringskassan uppskattat myndighetens kostnader för att införa socialförsäkringsbalken till 11 800 000−13 300 000 kronor.
Domstolsverket
Domstolsverket har i sitt yttrande anfört att förslaget till social- försäkringsbalk innebär att det blir enklare för den enskilde att hitta i och förstå socialförsäkringsmaterian. Vidare har verket anfört att förslaget verkar innebära att de allmänna förvaltnings- domstolarna kan behålla den nuvarande måltypsindelningen, vilket är värdefullt inte minst i statistiksammanhang.
När det gäller de gemensamma bestämmelserna i avd. H har Domstolsverket uppgett att förslagen sannolikt inte kommer att ha några drastiska konsekvenser på måltillströmningen eller komplexi- teten i målen i allmän förvaltningsdomstol. Domstolsverket har i vart fall konstaterat att det i nuläget inte är möjligt att mäta och prognostisera något i denna del.
Domstolsverket har vidare anfört att det kommer att krävas relativt omfattande extra utbildningsinsatser för personal som är verksam i allmän förvaltningsdomstol. Domstolsverket har därvid
540
särskilt poängterat att handläggningen av övergångsfrågor inte skall underskattas. Kostnaderna för utbildningsinsatserna har Domstols- verket uppskattat till inte understigande 700 000 kronor. Därutöver anser Domstolsverket att balken medför behov av vägledning i form av en handbok och har uppskattat kostnaden för att färdig- ställa en sådan till 250 000 kr.
Utredningens bedömning
Förslaget till socialförsäkringsbalk innebär endast att socialförsäk- ringslagstiftningen struktureras om och görs mer lättillgänglig. Det saknas därför skäl att gå ut med kostnadskrävande information till allmänheten om förändringarna på det sätt som skedde i samband med bl.a. ålderspensionsreformen. En ny socialförsäkringsbalk torde medföra ökade utgifter endast övergångsvis och i den ut- sträckning som Försäkringskassan och Domstolsverket pekat på. Vissa kostnader av motsvarande slag uppkommer också för Premie- pensionsmyndigheten. Det kan däremot antas att socialförsäkrings- balken på sikt kommer att leda till en mer effektiv mindre kost- nadskrävande hantering av socialförsäkringssystemet.
541