Del III Autonom rätt

Bedömning: Det finns utrymme för autonom rätt som till sitt innehåll kan avvika från det EG-rättsliga och det konventions- baserade regelverket.

Enligt direktiven skall utredningen överväga om vissa bestämmelser i 1996 års Haagkonvention lämpligen även bör återfinnas i de allmänt tillämpliga lagarna. Det står vidare utredningen fritt att vid sidan av konventionens bestämmelser överväga andra autonoma bestämmelser. För att kunna fullgöra utredningsuppdraget i dessa delar måste räckvidden av konventionens bestämmelser och övrig konventionsbaserad lagstiftning och EG-rätt klargöras.

Såväl enligt Bryssel II-förordningen som 1996 års Haag- konvention och annan konventionsbaserad lagstiftning finns ett utrymme för tillämpning av autonom rätt i förhållande till icke- fördragsslutande stater. Det gäller oavsett om 1996 års Haag- konvention blir framgångsrik i det avseendet att den ratificeras av många stater. I praktiken blir det dock aldrig en sådan anslutning att dess regler kan anses tillräckliga för att tillgodose skyddet för de barn som bör skyddas. Av denna orsak måste det säkerställas att Sverige har en adekvat autonom rätt till skydd för barn som täcker de situationer som faller utanför den EG-rättsliga och den konven- tionsbaserade lagstiftningen.

Den autonoma rätten behöver inte överensstämma med bestäm- melserna i de nämnda internationella regelverken, även om det är en fördel för rättstillämparen om de olika bestämmelserna motsvarar varandra. På så sätt blir hela regelsystemet tydligare. Både Xxxxxxx XX-förordningen och 1996 års Haagkonvention vilar på lösningar som har bedömts vara bäst för barnet. Det som i dessa instrument har bedömts vara ändamålsenligt och i barnets intresse

297

torde i många fall kunna antas vara bäst för barnet även i den autonoma rätten.

Vissa av bestämmelserna i Bryssel II-förordningen och i 1996 års Haagkonvention är redan till sin karaktär allmänt tillämpliga (se vidare avsnitt 12.2), i den bemärkelsen att de omfattar alla barn som har hemvist i en medlemsstat i EU (med undantag för Danmark) eller i en fördragsslutande stat, eller vistas i en sådan stat när barnets hemvist inte kan fastställas. Härav följer att den autonoma rätten kommer att få ett annorlunda tillämpningsområde framöver. Tidigare har den konventionsbaserade lagstiftningen gällt i förhållande till vissa stater medan den autonoma rätten på ett heltäckande sätt har reglerat förhållandet till övriga stater. Genom att Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention innehåller ett antal till sin karaktär allmänt tillämpliga bestäm- melser får den autonoma rätten en annan roll. Den autonoma rätten kommer inte längre att innebära en heltäckande reglering, utan kommer att vara aktuell som komplement till den EG-rättsliga och den konventionsbaserade lagstiftningen i den utsträckning dessa inte är heltäckande. Utredningen föreslår i avsnitt 5.2 att den autonoma rätten skall vara subsidiär i förhållande till bestämmelserna i den inkorporerade konventionen.

12.2 Autonom rätt obehövlig i vissa fall

Bedömning: I den utsträckning de internationella instrumenten innehåller bestämmelser av allmänt tillämplig karaktär saknas behov av svenska autonoma bestämmelser.

Som framgår i avsnitt 7 så kommer vissa av bestämmelserna i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention att ge svenska myndigheter behörighet i förhållande till alla barn som har hemvist i Sverige eller som befinner sig här. Det gäller artiklarna 5, 6, 11 och 12 1996 års Haagkonvention. Nämnda bestämmelser är således allmänt tillämpliga i sig själva. Så är inte fallet för artiklarna 7–10 och 13.

När det gäller tillämplig lag kan konstateras att bestämmelserna om lagval i ex lege- och liknande situationer (artikel 16), om utövande av föräldraansvar (artikel 17) och om skydd för tredje man (artikel 19) är allmänt tillämpliga till sin natur. Det för- hållandet att föräldraansvar enligt artikel 16 får upphävas, eller

298

villkoren ändras genom åtgärder som vidtas enligt konventionen (artikel 18) innehåller visserligen en koppling till konventionens behörighetsregler. Bestämmelsen kan dock sägas vara en på- minnelse om att svenska myndigheter, när de är behöriga, kan upphäva och meddela ändringar i fråga om föräldraansvar. Bestäm- melserna i artiklarna 20–22 är kopplade till andra artiklar i lagvals- kapitlet, och i den mån dessa är allmänt tillämpliga gäller förstås samma förhållande för artiklarna 20–22 1996 års Haagkonvention. Det anförda innebär att samtliga bestämmelser i 1996 års Haag- konvention med undantag av artikel 15 kan sägas vara allmänt tillämpliga till sin natur.

Bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 1996 års Haagkonvention (dvs. artiklarna 23–28) gäller dock endast mellan fördragsslutande stater. Det finns alltså inte någon bestämmelse som är allmänt tillämplig till sin natur. Det får till följd att ett avgörande som har meddelats i en icke-fördragsslutande stat får erkännas eller förklaras verkställbart om det finns stöd i den auto- noma rätten. För svensk del finns emellertid inte några allmänt gällande bestämmelser om erkännande eller verkställbarhet.

När det slutligen gäller bestämmelserna om samarbete, de allmänna bestämmelserna och slutbestämmelserna i 1996 års Haagkonvention är flertalet av dem avsedda att tillämpas i förhållandet mellan de fördragsslutande staterna (artiklarna 29–35, artikel 37 [delvis], artiklarna 38 och 39 samt artiklarna 41–63). Vissa bestämmelser är emellertid tillämpliga i förhållande till alla stater, oavsett om de är anslutna till 1996 års Haagkonvention eller inte. Bestämmelsen som ålägger behöriga svenska myndigheter att underrätta myndigheterna i en annan stat om barnet utsätts för allvarlig fara (artikel 36) är en sådan bestämmelse. Även be- stämmelsen som föreskriver hinder mot att lämna upplysningar i vissa fall (artikel 37) är allmänt tillämplig. Underrättelseskyldig- heten påverkar inte någon bestämmelse i den svenska autonoma rätten. Bestämmelsen om intyg beträffande en persons egenskaper och befogenheter (artikel 40) kan också sägas vara allmänt tillämplig. Svenska myndigheter är nämligen skyldiga att utfärda intyg enligt denna bestämmelse under de villkor som framgår av artikeln, oavsett om personen i fråga har anknytning till en annan stat genom t.ex. medborgarskap.

Av det anförda följer att det finns ett flertal bestämmelser i 1996 års Haagkonvention som till sin karaktär är allmänt tillämpliga och som efter ett svensk tillträde till konventionen kommer att gälla

299

direkt i Sverige. Vid sidan av dessa bestämmelser saknas såväl utrymme för, som behov av, autonoma internationellt privat- rättsliga behörighetsbestämmelser. För de konventionsbestämmel- ser som inte är allmänt tillämpliga till sin natur får övervägas i vilken utsträckning som motsvarande reglering bör återfinnas i den svenska autonoma lagstiftningen.

12.3 En ny lag om internationella föräldraansvarsfrågor

12.3.1 En ny lag

Förslag: En ny lag införs med avseende på frågor om vårdnad

m.m. Lagen skall tillämpas när det finns anknytning till en annan stat och när ingen EG-rättslig eller konventionsbaserad lagstiftning är tillämplig.

Utredningen anser att det är motiverat att de bestämmelser som i dagsläget finns för såväl vårdnad som förmynderskap och godman- skap m.m. i internationella förhållanden bör samlas i en lag. De bestämmelser som finns i 1904 års lag om dessa frågor bör därvid lyftas ut och samlas i en ny lag tillsammans med de nya bestäm- melser som det kan finnas behov av. De bestämmelser i 1904 års lag som det inte längre finns behov av bör samtidigt upphävas. Den föreslagna lagen kommer att bli tillämplig först sedan det konsta- terats att varken Bryssel II-förordningen eller konventionsbaserad lagstiftning är tillämplig. (I vissa fall är t.ex. 1931 års förordning tillämplig.) Detta bör anges i lagens inledande bestämmelse.

Det finns starka skäl för att göra en översyn av de bestämmelser om äktenskapsmål och förvaltarskap som därefter kommer att finnas kvar i 1904 års lag. Det kan också med fördel övervägas att intill dess en grundlig genomgång av lagen kan göras, ändra kapitelindelningen så att lagen blir mer samlad. Av tidsskäl lägger dock utredningen inte några förslag i dessa avseenden.

300

12.3.2 Föräldraansvar

Förslag: Begreppet föräldraansvar införs i den nya lagen.

Det har i tidigare sammanhang övervägts om begreppet ”föräldra- ansvar” borde införas i svensk rätt (se t.ex. SOU 1979:63, prop. 1981/82:168, SOU 1995:79 och prop. 1997/98:7 s. 37).

Begreppet har då använts i en snävare betydelse än som det är definierat i 1996 års Haagkonvention. Utredningen om barnens rätt föreslog att uttrycket vårdnad skulle ersättas med uttrycket föräldraansvar (SOU 1979:63 s. 61 f). Det ansågs att föräldrarnas ansvar för sina barn på detta sätt skulle komma till ett tydligare uttryck och att man skulle komma ifrån sammanblandningen mellan den juridiska vårdnaden och den faktiska vården. Departementschefen ansåg dock att uttrycket föräldraansvar hade nackdelar av annat slag. Bland annat ansågs begreppet motsägelse- fullt i den mån det juridiska ansvaret för barnet anförtros åt en annan person än barnets förälder. Av psykologiska skäl framstod det också som olämpligt att en förälder som inte betros med det juridiska ansvaret berövas sitt föräldraansvar (prop. 1981/82:168

s. 21). Uttrycket vårdnad behölls därför.

Frågan har senare övervägts av Vårdnadstvistutredningen (SOU 1995:79 s. 69 ff), som inte ansåg att det fanns tillräckliga skäl för att ersätta vårdnad med föräldraansvar. Vårdnadstvist- utredningen anförde därvid bl.a. att det kan finnas fall där en förälder helt fråntas den rättsliga vårdnaden men att denna förälder fortfarande har ett stort ansvar för sitt barn, inte bara en skyldighet att betala underhåll utan främst att umgås och hålla kontakt med barnet. Ett byte av terminologi från ”vårdnad” till ”föräldraansvar” skulle i många fall motverka syftet att i högre grad betona föräldrarnas ansvar för sina barn, och de föräldrar som förlorar föräldraansvaret skulle kunna få uppfattningen att han eller hon helt och hållet fråntagits ansvaret för barnet. Eftersom den språkliga innebörden av föräldraansvar är betydligt vidare än vårdnad skulle den juridiska avgränsningen av begreppet föräldra- ansvar också komma att bli långt snävare än den språkliga, vilket skulle kunna leda till en begreppsförvirring (SOU 1995:79 s 71 f). Regeringen, och alla remissinstanser utom en, delade Vårdnads- tvistutredningens uppfattning att termen vårdnad skulle behållas (prop. 1997/98:7 s. 37). Det konstaterades i propositionen att det i engelskan visserligen används ett begrepp som närmast kan

301

översättas med föräldraansvar, nämligen ”parental responsibility”, men att detta begrepp har ett mera vidsträckt innehåll än det svenska begreppet vårdnad, som på engelska närmast motsvaras av ”custody”. Den missuppfattning som ibland förekommer när det gäller betydelsen av begreppet vårdnad går till stor del att komma till rätta med genom information.

Sedan dessa uttalanden gjordes har begreppet föräldraansvar införts i svensk rätt genom Bryssel II-förordningen, som är tillämplig på civilrättsliga frågor om tillerkännande, utövande, delegering, upphörande eller begränsande av föräldraansvar (artikel 1.1 b Bryssel II-förordningen). Föräldraansvar i 1996 års Haagkonventions mening omfattar ”vårdnad eller varje liknande förhållande som avgör föräldrars, förmyndares eller andra rättsliga företrädares rättigheter, befogenheter och ansvar i förhållande till barnets person eller egendom” (artikel 1.2 1996 års Haag- konvention). Genom Bryssel II-förordningen och ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention har svenska myndigheter att tillämpa ett begrepp, föräldraansvar, som tveklöst omfattar långt mer än det svenska begreppet vårdnad. För rättstillämparen vore det då enklare att samtliga bestämmelser som rör frågor om vårdnad, förmynderskap, godmanskap m.m. (dvs. föräldraansvar), utgår från samma definition som används i de regelverk som är primärt tillämpliga. Utredningen anser därför att begreppet föräldraansvar också bör införas i den svenska autonoma inter- nationella privaträtten. Det faller sig därvid naturligt att genom en hänvisning ansluta sig till definitionen i 1996 års Haagkonvention eftersom konventionen är det instrument som kan antas få det vidaste tillämpningsområdet. Den definitionen är också enklare ut- formad. Det kan slutligen nämnas att Europarådet i ett xxxxxxxx0 har framfört en annan möjlig definition som dock i väsentliga hänseenden motsvarar definitionen i 1996 års Haagkonvention.

Den svenska autonoma rätten bör, på samma sätt som

konventionen, omfatta såväl civilrättsliga som offentligrättsliga frågor om föräldraansvar. En sådan lösning är att föredra eftersom gränsen mellan civilrätt och offentlig rätt på området kan vara svår att dra. Eftersom lagen är avsedd att tillgodose skydd åt barn och barns egendom i de situationer som faller utanför Bryssel II- förordningens och 1996 års Haagkonventions tillämpningsområde

1 Ett dokument kallat ”White paper on principles concerning the establishment and legal consequences of parentage”, upprättat den 15 januari 2002.

302

finns det inte heller anledning att göra lagens tillämpningsområde snävare än konventionens.

Införandet av begreppet föräldraansvar med ett i sak brett tillämpningsområde medför att samma internationellt privat- rättsliga regler kommer att gälla för vårdnad, förmynderskap, godmanskap m.m., dvs. de olika aspekterna av föräldraansvaret, i den föreslagna lagen.

12.3.3 Behörighet

12.3.3.1 Allmänt

Frågan i vilken utsträckning svenska myndigheter skall vara behöriga att handlägga mål och ärenden med utländsk anknytning är av stor betydelse. Svensk domsrätt har i olika sammanhang betraktats ur ett partsperspektiv. Så snart det finns ett praktiskt behov eller ett rimligt intresse av det, bör parter beredas möjlighet att få sin sak behandlad av en svensk domstol eller myndighet. I en del fall kan emellertid anknytningen till Sverige och svenska intressen vara så svaga att det inte är rimligt att svenska myndig- heters tid och arbete tas i anspråk.2 För utredningens arbete måste dock ett vidare perspektiv anläggas. Det är inte i första hand parternas intressen som skall styra utan barnets skyddsbehov. Behörighetsfrågan måste också ställas i relation till frågan om erkännande av utländska avgöranden. Om utländska avgöranden erkänns minskar behovet av svensk behörighet som en form av nödfallskompetens för att tvisten skall kunna lösas. Att en dom i saken meddelad i barnets hemvistland inte skulle erkännas eller vara verkställbar i Sverige var t.ex. ett av skälen för svensk domsrätt i NJA 1988 s. 538.

2 Se SOU 1987:18 s. 112 ff och SOU 1989:100 s. 181 f.

303

12.3.3.2 Yrkande om föräldraansvar

Förslag: Svenska myndigheter ges behörighet i frågor om föräldraansvar i förhållande till ett barn som är svensk med- borgare med hemvist utomlands. En grundläggande förut- sättning för svensk behörighet är att det är till barnets bästa. För behörighet krävs också att myndigheterna i barnets hemviststat, eller vistelsestat för det fall barnets hemvist inte kan fastställas, inte anser sig vara behöriga eller om det annars finns särskilda skäl.

Bestämmelsen i 4 kap. 1 § 1904 års lag angående myndig- heters behörighet upphävs.

Vårdnad m.m.

När det gäller vårdnadsfrågor utan anknytning till ett äktenskaps- mål är, som nämns i avsnitt 3.3.1, svensk domsrätt inte reglerad i lag. Sedan Bryssel II-förordningen trätt i kraft och när Sverige tillträtt 1996 års Haagkonvention finns en lagreglering för de fall då barnet har hemvist här i landet. I svensk praxis sedan tidigare har det ansetts befogat att svensk domstol i vissa fall har internationell behörighet i frågor om vårdnad m.m. trots att barnet inte har hemvist i Sverige. Ett viktigt skäl i detta sammanhang är att vårdnadsavgöranden som huvudregel inte gäller i Sverige. Svensk domsrätt har därvid ansetts behöva utvidgas för att undvika juridiskt vakuum.3 Så länge barnet inte har sitt hemvist i en för- dragsslutande stat, eller en av EU:s medlemsstater, finns inte något hinder mot att en sådan praxis tillämpas även i fortsättningen.

Förmynderskap (4 kap. 1 § 1904 års lag)

Som framgår i avsnitt 3.3.4 får rätten i vissa fall anordna för- mynderskap för en svensk medborgare med hemvist utomlands (4 kap. 1 § 1904 års lag). Bestämmelsen är en kombinerad behörig- hets- och lagvalsbestämmelse. Se vidare avsnitt 12.3.4 beträffande lagvalsfrågan.

Bestämmelsen blir inte tillämplig om den svenska medborgaren har sitt hemvist i en stat som tillämpar Bryssel II-förordningen

3 Se Xxxxxxx Xxxxxx, Svensk internationell privat- och processrätt, 6 uppl. 2004, s. 218.

304

eller 1996 års Haagkonvention. I de fallen är det hemviststaten som har behörighet och svenska myndigheter får inte grunda sin behörighet på nationell lagstiftning. Men om den svenska med- borgaren i stället har sitt hemvist i en tredje stat är bestämmelsen tillämplig i och för sig, och det finns ett visst utrymme för bestämmelsen även om tillämpningsområdet har begränsats kraftigt.

En ny bestämmelse om yrkande om föräldraansvar

Det finns alltså ett visst utrymme för en reglering av behörighet i svensk autonom rätt, även om det är begränsat. Frågan är om det är önskvärt att det finns svensk behörighet om barnet inte har hemvist här, och i så fall om det bör införas en bestämmelse i den nya lagen och hur den bestämmelsen bör formuleras.

Frågan har tidigare övervägts både när det gäller förmynderskap och godmanskap och vårdnad. I sitt betänkande Internationella förmynderskapsfrågor (SOU 1987:73) föreslog förmynderskaps- utredningen beträffande utomnordiska förmynderskapsfrågor (se

s. 132 f) att svenska myndigheter skulle kunna tillerkännas be- hörighet för en svensk medborgare med hemvist utomlands även efter en övergång till hemvistprincipen, för det fall myndigheterna i den nya hemviststaten skulle sakna domsrätt. Remissinstanserna hade inte någon erinran mot förslaget. Dock föreslog en remissinstans (Stockholms tingsrätt) att det skulle finnas utrymme för svenska myndigheter att ingripa till skydd för svenska underåriga med- borgare utan hemvist i Sverige men med stark anknytning hit, oavsett om hemvistlandets myndigheter är behöriga att ta sig an en aktuell förmynderskapsfråga eller inte.

Förmynderskapsutredningen föreslog ett par år senare i sitt betänkande Adoptionsfrågor (SOU 1989:100) en bestämmelse som ger svensk domstol behörighet i frågor om vårdnad om eller um- gänge med barn om barnet är svensk medborgare med hemvist utom- lands, såvida hemviststatens myndigheter saknar behörighet.4 Denna bestämmelse ansågs kunna få betydelse i fall då barnets hemvist- lands internationellt privaträttsliga regler anger medborgarskapet som enda anknytningsfaktor för domsrätt.5

4 Se SOU 1989:100 s. 30, förslaget i 6 kap. 2 § första stycket 3.

5 Se SOU 1989:100 s. 208.

305

Utrymmet för den autonoma rätten vid sidan av Bryssel II- förordningen och 1996 års Haagkonvention är visserligen begrän- sat, men det kommer alltid att finnas fall som inte regleras genom det internationella samarbetet. Det finns då starka skäl för att i svensk lag reglera domstols behörighet i frågor om föräldraansvar när barnet har hemvist i en tredje stat.

Utredningen anser att förmynderskapsutredningens förslag fort- farande är relevanta. 1996 års Haagkonvention tillämpar hemvist- principen som en grundläggande princip och i Bryssel II-förord- ningen och i nordiska förhållanden tillämpas den redan. Fördelarna med hemvistprincipen framför nationalitetsprincipen har tagits upp redan i avsnitt 5.1.1. Det framstår därför som naturligt att låta hem- vistprincipen vara styrande även för den svenska autonoma rätten. På detta sätt blir regelverken också mer enhetliga.

En tillämpning av hemvistprincipen innebär att det är barnets hemviststat som är primärt behörig, även om barnet är svensk med- borgare. Av rättssäkerhetsskäl bör det dock finnas en ”säkerhets- ventil” som ger svenska myndigheter behörighet i vissa fall även när ett barn har hemvist i en främmande stat som inte tillämpar Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention. Det bör gälla de fall då hemviststatens myndigheter inte anser sig vara behöriga. Om barnets hemvist inte kan fastställas bör på motsvarande sätt gälla att myndigheterna i barnets vistelsestat inte anser sig vara behöriga. Det skall dock noteras att det inte är fråga om att acceptera vistelsestatens behörighet annat än i de sällsynta fall då barnets hemvist inte kan fastställas, vilket innebär att bestämmelsen i det avseendet sällan torde aktualiseras.

Det kan dock finnas även andra situationer när det kan vara motiverat med svensk domsrätt. Så kan t.ex. vara fallet om det dröjer oacceptabelt lång tid innan den svenska myndigheten kan få ett svar från den utländska myndigheten om den anser sig vara behörig eller inte. Det bör därför finnas en möjlighet för den svenska myndigheten att utöva behörighet om det finns särskilda skäl. Vid denna bedömning bör samtliga omständigheter vägas in och barnets anknytning till Sverige beaktas. Bedömningen bör alltid ha sin grund i vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet. Det kan dock noteras att ett av de tidigare skälen för svensk behörighet (jämför t.ex. NJA 1995 s. 770), nämligen att ett avgörande i den utländska staten inte skulle erkännas i Sverige, får minskad betydelse eftersom utredningen föreslår att utländska

306

avgöranden som huvudregel skall erkännas i Sverige (se vidare avsnitt 12.3.5.1).

Utredningens förslag överensstämmer i stora delar med tidigare utredningars förslag, men får ett vidare tillämpningsområde i och med att lagen gäller frågor om föräldraansvar. På detta sätt åstad- koms en ordning där åtgärder till skydd för barnets person och åtgärder till skydd för barnets egendom behandlas på samma sätt, och där klassificeringen av en åtgärd som civilrättslig eller offentlig- rättslig är ointressant. Det som är viktigt är att den autonoma rätten kan hantera samtliga de situationer som inte omfattas av en annan reglering. Utredningen föreslår således en bestämmelse som ger svenska myndigheter behörighet i frågor om föräldraansvar om hemviststatens myndigheter inte anser sig vara behöriga, eller om det annars finns särskilda skäl.

Den föreslagna bestämmelsen bör ersätta behörighetsbe- stämmelsen i 4 kap. 1 § 1904 års lag. Enligt denna bestämmelse får emellertid regeringen också meddela särskilda bestämmelser om vården av underårigs värdehandlingar och förordna svensk diplo- matisk eller konsulär tjänsteman att vara överförmyndare. Varken Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention har någon detaljreglering i motsvarande avseende. Såvitt framkommit vid kontakter med Utrikesdepartementet har det mellan år 1969 och år 2005 (september) förekommit 47 ärenden där regeringen har för- ordnat överförmyndare för ett barn som är svensk medborgare med hemvist utomlands. Det är främst fråga om fall då ett barn har tillgångar i Sverige eller när det är aktuellt att överföra bankmedel till barnets hemviststat. För närvarande finns det inte någon över- förmyndare som utsetts med stöd av bestämmelsen. Det är vidare på så sätt att beslut med särskilda bestämmelser om vården av underårigs värdehandlingar enligt uppgift inte förekommer, det blir i stället en praktisk fråga som hanteras genom att överförmyndaren på den svenska ambassaden i utlandet kontaktar Stockholms tings- rätt och Stockholms överförmyndarnämnd med frågor. Utred- ningen anser att den nya lagen precis som 1996 års Haag- konvention och Bryssel II-förordningen bör vara allmänt hållen och inte innehålla någon specialreglering av någon särskild fråga om föräldraansvar såvida det inte finns skäl för det. Den aktuella bestämmelsen har dessutom tillämpats i mycket begränsad om- fattning. Det kan också noteras att en överförmyndare som utses med stöd av bestämmelsen inte har några befogenheter i barnets hemviststat såvida inte den aktuella staten tillåter det. Utredningen

307

anser att det saknas skäl att behålla bestämmelsen i den nya lagen. Sammanfattningsvis bör således 4 kap. 1 § 1904 års lag angående myndigheters behörighet upphävas (för lagvalsfrågan, se avsnitt 12.3.4.1).

12.3.3.3 Yrkanden i vissa äktenskapsmål

Förslag: 3 kap. 6 § 1904 års lag ändras så att den inte längre reglerar frågor om vårdnad. En bestämmelse införs i den nya lagen som ger svensk domstol behörighet att ta upp en fråga om vårdnad, boende eller umgänge i ett äktenskapsmål som prövas enligt 3 kap. 1904 års lag.

I 3 kap. 6 § 1904 års lag finns en bestämmelse som tillåter att frågor angående vårdnaden om (och underhåll till) barn får upptas i äktenskapsmål. Som utredningen konstaterar i avsnitt 7.6.3 kommer det alltjämt att finnas ett visst utrymme för tillämpning av denna bestämmelse vid sidan av Bryssel II-förordningen och efter ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention.

Äktenskapsmål enligt 1904 års lag avser dessutom, förutom mål om äktenskapsskillnad, även mål där tvistefrågan är om man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra eller inte (3 kap. 1 § 1904 års lag). Xxxxxxx XX-förordningen å sin sida omfattar frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. Även om äktenskaps giltighet inte bokstavligen omfattas av förord- ningen är det möjligt att ”annullering” kan tolkas på ett sätt som omfattar äktenskaps bestående i vid bemärkelse. Det är alltså tänk- bart att Xxxxxxx XX-förordningen skulle kunna omfatta även tvister om äktenskaps giltighet.6 Det är EG-domstolen som i sista hand avgör hur begreppet skall tolkas. Innan det är avgjort om annulle- ring avser även frågan om äktenskaps giltighet (och tillämpnings- området för 3 kap. 2 § 1904 års lag begränsas ytterligare) utgår utredningen från att samtliga punkter i 3 kap. 2 § 1904 års lag fortfarande kan bli tillämpliga i någon situation.

Även om äktenskapsmål efter ikraftträdandet av Xxxxxxx XX- förordningen allt mer sällan prövas i enlighet med 1904 års lag (Bryssel II-förordningen ger en tämligen vidsträckt behörighet), så

6 Xxxxxxx Xxxxxx är dock av uppfattningen att domsrättsreglerna i 3 kap. 2 § 1904 års lag behåller viss självständig betydelse eftersom de till skillnad från Bryssel II-förordningen även omfattar tvister om äktenskaps giltighet. Se Xxxxxxx Xxxxxx, a.a. s. 186 f.

308

finns det alltjämt ett antal situationer då svensk domstol kan pröva ett äktenskapsmål enligt denna lag. Den svenska domstolen bör i den mån utrymme finns även fortsättningsvis kunna pröva en fråga om vårdnad, boende eller umgänge i samband med äktenskapsmålet. Utredningen anser att det, med avvikelse från användningen av det nya begreppet ”föräldraansvar”, uttryckligen bör anges vilka yrkanden som kan tas upp i äktenskapsmålet. Förebilden är artikel 10 1996 års Haagkonvention, enligt vilken myndigheterna i en fördragsslutande stat som prövar ett äktenskapsmål under vissa förutsättningar får vidta åtgärder till skydd för ett barns person eller egendom om lagen i staten föreskriver det. Enligt 14 kap. 7 § äktenskapsbalken får, såvitt är aktuellt här, frågor om vårdnad, boende och umgänge tas upp i äktenskapsmålet. Det är däremot inte tillåtet att ta upp frågor om förmynderskap eller godmanskap i äktenskapsmålet. Av denna anledning anser utredningen att det finns anledning att precisera vilka föräldraansvarsfrågor som kan tas upp i äktenskapsmålet genom att göra en uppräkning av de yrkanden som tillåts, nämligen vårdnad, boende och umgänge. Den del av 3 kap. 6 § 1904 års lag som avser underhåll bör tills vidare finnas kvar i 1904 års lag och omfattas av den föreslagna översynen (jämför avsnitt 12.3.1).

När det gäller den närmare utformningen av bestämmelsen kan noteras att det redan finns ett förslag om ändring av nuvarande 3 kap. 6 § 1904 års lag som är under behandling i Justitiedeparte- mentet. I departementspromemorian Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall (Ds 2003:5) föreslås att frågor angående vårdnaden om barn får tas upp i äktenskapsmålet, om barnet har hemvist här i landet. När barnet inte har hemvist här, får sådana frågor tas upp om det är till barnets bästa och åtminstone en av makarna har vårdnaden om barnet och domstolens behörighet har godkänts av båda makarna.7

Nämnda förslag kommer inte att kunna genomföras i sin nuvarande form med hänsyn till bestämmelserna i Bryssel II- förordningen och 1996 års Haagkonvention (jämför resonemanget kring utrymmet för autonom rätt ovan samt i avsnitt 7.6.3), utan behöver justeras. Om barnet har hemvist i Sverige blir Bryssel II- förordningen tillämplig på frågor om föräldraansvar – och det blir inte aktuellt att tillämpa svensk autonom rätt. Barnet kan inte heller ha hemvist i en stat som tillämpar Bryssel II-förordningen,

7 Ds 2003:5 s. 113 ff. I promemorian föreslås också en ändring med avseende på underhåll som inte berörs här.

309

eller i en fördragsslutande stat. Att det är på detta sätt behöver inte skrivas ut i den autonoma lagen eftersom det följer redan av att lagen blir tillämplig först om ingen annan EG-rättslig eller konventionsbaserad lagstiftning är tillämplig. Tillämpningen av den autonoma bestämmelsen förutsätter i detta avseende att barnet har hemvist i en tredje stat.

Ett självklart rekvisit är att det måste vara till barnets bästa att domstolen tar upp en fråga om föräldraansvar trots att barnet inte har hemvist i Sverige. Hemvistprincipens grundsats är ju att det är myndigheterna i den stat där barnet har sitt hemvist som är bäst lämpade att avgöra frågor till skydd för barnets person eller egendom. Det bör därför framgå av omständigheterna i det enskilda fallet att det faktiskt är bäst för barnet att den svenska domstolen prövar en fråga om föräldraansvar. Något som bör vägas in i denna bedömning är om barnets föräldrar är ense om att frågan tas upp i äktenskapsmålet och domstolen gör den bedömningen att det är till barnets bästa. Att makarna/föräldrarna skall ha godtagit behörigheten är ett uttryckligt krav i såväl Bryssel II-förordningen som 1996 års Haagkonvention, och har även föreslagits i Ds 2003:5. Eftersom den nu aktuella bestämmelsen kommer att tillämpas i undantagsfall anser utredningen att det är tillräckligt att denna omständighet vägs in under bedömningen av vad som är till barnets bästa. Behörighet bör alltså inte uteslutas om en av föräldrarna motsätter sig att frågan prövas, om den svenska domstolen med hänsyn till samtliga övriga omständigheter anser att det är bäst för barnet att frågan prövas här. En annan omständighet som kan vägas in i bedömningen av vad som är till barnets bästa är om ett beslut om t.ex. vårdnad, som meddelas i äktenskapsmålet, inte kommer att erkännas i barnets hemvistland.

Utredningen anser däremot att en uttrycklig förutsättning bör vara att åtminstone en av makarna har vårdnaden om barnet. Detta rekvisit (med avseende på föräldraansvar) finns också i Bryssel II- förordningen, 1996 års Haagkonvention och förslaget i Ds 2003:5. Om ingen av makarna har vårdnaden om barnet är situationen inte sådan att den bör regleras inom ramen för äktenskapsmålet.

Om de nu behandlade rekvisiten inte är uppfyllda bör det inte finnas förutsättningar för den svenska domstolen att pröva en fråga om föräldraansvar i äktenskapsmålet. Detta gäller även om myndig- heterna i barnets hemviststat inte anser sig vara behöriga att ta upp en fråga om föräldraansvar. I ett sådant fall får i stället möjligheten

310

att i Sverige anhängiggöra ett vårdnadsmål övervägas (se av- snitt 12.3.3.2).

12.3.3.4 Behörighet vid ett olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn

Bedömning: Bestämmelsen i 1996 års Haagkonvention om behörighet i fråga om olovliga bortföranden eller kvarhållanden av barn bör inte göras allmänt tillämplig.

Bestämmelser för själva handläggningen av ett olovligt bortförande eller kvarhållande finns i 1980 års Haagkonvention, för svensk del införlivad genom verkställighetslagen, samt i Bryssel II-förord- ningen (jämför avsnitten 3.3.3 och 7.4). Intressant i detta samman- hang är i stället vad som gäller i fråga om myndigheters behörighet vid ett olovligt bortförande eller kvarhållande. Regleringen i 1996 års Haagkonvention finns i artikel 7. Denna bestämmelse är tillämplig om ett barn olovligt bortförs till och från en fördrags- slutande stat och blir, till skillnad från t.ex. artiklarna 5 och 6, inte allmänt tillämplig i sig. Som tidigare nämnts skall enligt direktiven övervägas om vissa bestämmelser i 1996 års Haagkonvention lämpligen även bör återfinnas i de allmänt tillämpliga lagarna. Som ett exempel nämns den särskilda behörighetsregeln som gäller vid olovligt bortförande eller kvarhållande av barn.

De situationer som skulle kunna vara aktuella för en allmänt tillämplig bestämmelse motsvarande den i artikel 7 1996 års Haag- konvention är fall

a) då ett barn olovligt förs bort från Sverige till en stat som varken tillämpar Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention, och

b) då ett barn olovligt förs till Sverige från en stat som varken tillämpar Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonven- tion.

Barnet förs olovligt från Sverige

När det gäller det första fallet a), skulle en allmän tillämpning inne- bära att svenska myndigheter behåller sin behörighet tills artikelns förutsättningar är uppfyllda. Det förhållandet att ett nytt hemvist,

311

generellt sett, inte kan etableras för ett barn under föräldrarnas gemensamma vårdnad om en ändring av förhållandena sker i strid med den ena vårdnadshavarens vilja, är klart (NJA 1995 s. 241). Praxis framstår som mer ”in casu-betonad” när det gäller hur länge och under vilka omständigheter som domsrätten kvarstår. Fördelen med att låta bestämmelsen i artikel 7 1996 års Haagkonvention stå som förebild för en bestämmelse i den autonoma rätten är att lagstiftningen blir enhetlig och mer lättillämpad om samma regler gäller i förhållande till alla stater. Bestämmelsen förutsätts också gälla samtliga myndigheter och inte bara domstolar. Det är dock möjligt att nuvarande praxis i det enskilda fallet skulle tillåta att svenska myndigheter behåller sin behörighet under en längre period än vad konventionsbestämmelsen tillåter.

Barnet förs olovligt till Sverige

Beträffande det andra fallet b) gäller redan i dag att hemvist generellt sett inte kan etableras i Sverige om ändringen sker i strid mot den ena vårdnadshavarens vilja. Tillämpningen av en bestäm- melse motsvarande konventionens skulle innebära att svenska myndigheter måste avstå från att utöva behörighet tills artikelns förutsättningar är uppfyllda. Brådskande åtgärder skulle under alla förhållanden vara tillåtna enligt artikel 11 1996 års Haagkonvention (som ju är tillämplig även om barnet har hemvist i en tredje stat, jämför artikel 11.3). Om artikel 7 görs allmänt tillämplig innebär det troligen att svenska myndigheter får avvakta längre med att utöva behörighet än vad som skulle behöva vara fallet enligt gällande rätt.

Utredningens överväganden

Det finns fördelar med en lagreglering som gör det tydligt när svenska myndigheter har behörighet i förhållande till ett barn som olovligt har förts till eller från Sverige. Det är dock på det sättet att de internationella överenskommelser som gäller när ett barn olovligt har förts bort eller hållits kvar bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende. Problemet med att göra artikel 7 allmänt tillämplig är att svenska myndigheters behörighet kan komma att begränsas utan att det finns några motsvarande åtaganden från den

312

andra statens myndigheter. Med barnets bästa som utgångspunkt kan det vara motiverat för svenska myndigheter att i ett enskilt fall utöva behörighet även om inte samtliga förutsättningar i artikeln är uppfyllda. Av dessa skäl anser utredningen att det inte är lämpligt att göra konventionens bestämmelse i fråga om olovliga bort- föranden allmänt tillämplig.

12.3.4 Lagval

12.3.4.1 En allmänt tillämplig lagvalsregel

Förslag: En bestämmelse om tillämplig lag i frågor om föräldra- ansvar införs i den autonoma rätten. Denna bestämmelse blir bl.a. tillämplig när svenska myndigheter utövar behörighet med stöd av Xxxxxxx XX-förordningen. Bestämmelsen om lagval i 4 kap. 1 § 1904 års lag upphävs.

Som anförs i avsnitt 12.2 kan samtliga lagvalsartiklar i 1996 års Haagkonvention utom artikel 15 redan betraktas som allmänt tillämpliga till sin natur. Om artikel 15 1996 års Haagkonvention skulle ges en motsvarighet i den autonoma rätten skulle svenska myndigheter som utövar behörighet enligt andra behörighetsregler än dem som föreskrivs i konventionen, som huvudregel tillämpa svensk lag. Undantagsvis skulle utländsk lag få beaktas.

Utredningen anser att det finns stora fördelar med att i lag införa en lagvalsregel på det aktuella området. Bedömningen angående behörighet bygger på att svenska myndigheter bör vara behöriga i situationer när saken har en nära anknytning till Sverige (avsnitt 12.3.3.2). Det ligger då nära till hands att den svenska myndigheten skall tillämpa svensk rätt, som den givetvis behärskar bäst. Detta ligger i linje med vad som redan gäller i nordiska förhållanden (jämför 8 och 9 §§ 1931 års förordning). I övrigt har praxis inte varit enhetlig,8 även om det har funnits en ”lex fori- tendens”.9 Genom att komplettera huvudregeln med ett undantag som medger att utländsk rätt undantagsvis får beaktas, skulle regeln kunna få den flexibilitet som kan krävas i vissa fall. Det skulle också underlätta för rättstillämparen om samma regler gäller

8 Jämför Xxxxxxx Xxxxxxx, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 1986 s. 114 och Xxxxxx Xxxxxxx-Xxxxxxxx, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 220 ff.

9 Jämför Xxxxxxx Xxxxxxx, Vårdnad och umgängesrätt i svensk internationell privaträtt, ur Festskrift till Xxxx Xxxxxxx, 1990, s. 499.

313

både för de situationer som omfattas av 1996 års Haagkonvention och för de situationer som faller utanför konventionsregleringen. Utredningen föreslår därför att det skall införas en generell lagvalsregel med 1996 års Haagkonvention som förebild. Det skall särskilt noteras att denna bestämmelse kommer att gälla för samtliga myndigheter och alltså inte bara för domstolar. Genom införandet av en generell lagvalsregel för frågor om föräldraansvar är det onödigt att särreglera lagvalsfrågan med avseende på förmynderskap i 4 kap. 1 § 1904 års lag. Denna bestämmelse bör därför upphävas i sin helhet (jämför avsnitt 12.3.3.2). Det kan också finnas anledning att upphäva även andra lagvalsbestämmelser i 1904 års lag. Om det i det enskilda fallet är lämpligare att utländsk rätt tillämpas eller beaktas finns ju denna möjlighet att tillgå enligt undantagsregeln. Utredningen återkommer till denna fråga i avsnitt 12.4.

Det bör inte vara tillåtet att tillämpa en utländsk bestämmelse om det skulle strida mot grunderna i den svenska rättsordningen med hänsyn tagen till barnets bästa (ordre public). Detta är dock inte något unikt för själva lagvalet, utan gäller även i förhållande till erkännande och verkställighet. Se vidare avsnitt 12.3.9.

12.3.4.2 Särskilt om relationen till Bryssel II-förordningen

Den nya lagen är tillämplig på frågor om föräldraansvar när det finns anknytning till en främmande stat. Det anges specifikt att det finns särskilda bestämmelser i Bryssel II-förordningen och att den nu aktuella lagen gäller i den mån det inte finns bestämmelser i annan lag eller förordning (se 1 § och avsnitt 12.3.1). Bryssel II- förordningen innehåller inte några bestämmelser om lagval.

Kommissionen tycks i EU:s handbok för tillämpningen av Bryssel II-förordningen anse att 1996 års Haagkonvention är tillämplig i lagvalsfrågan i relationen mellan de medlemsstater i EU som tillämpar Bryssel II-förordningen eftersom lagvalsfrågan inte regleras av Bryssel II-förordningen.10 Denna utgångspunkt är, enligt utredningens uppfattning, inte helt självklar utan kan diskuteras. Visserligen kan lagvalsbestämmelserna i 1996 års Haag- konvention komma att bli tillämpliga mellan medlemsstaterna i EU

10 ”Practice Guide for the application of the new Brussels II Regulation” finns tillgänglig på Internet: xxxx://xxxxxx.xx.xxx/xxxx/xxxxxxx_xxxx/xxx/xxxxxxxx_xxxx/xxxxxxxx_xxxx_xx_xxx

_sv.pdf.

314

eftersom ambitionen är att samtliga medlemsstater skall tillträda konventionen. Men artikel 15 1996 års Haagkonvention är till sin ordalydelse begränsad till att gälla fall då behörigheten grundats på konventionens bestämmelser. Som utredningen har konstaterat i t.ex. avsnitt 7.6.2.2 finns det ju också situationer där behörighets- regleringen i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention inte är likalydande.

Även 1961 års Haagkonvention innehåller en lagvalsregel, som har tolkats på olika sätt av olika stater i fråga om den gäller även när myndigheterna utövar behörighet på någon annan grund. Vissa stater har därvid ansett att konventionens lagvalsregel kan tillämpas så länge de behörighetsgrundande bestämmelserna är likalydande, medan vissa t.o.m. har gått längre och menat att lagvalsregeln är allmänt tillämplig och kan användas även när behörigheten grundar sig på en behörighetsbestämmelse utanför konventionen.11

Oavsett vilken tolkning man kan göra av artikel 15 1996 års Haagkonvention medför utredningens förslag till en allmänt tillämplig lagvalsbestämmelse, med artikel 15 som förebild, att i vart fall en motsvarighet till konventionens lagvalsbestämmelse blir tillämplig om behörigheten har grundats på Bryssel II-förord- ningen. På så sätt uppstår det inte heller något problem i praktiken om konventionens lagvalsbestämmelse skall gälla eller inte om en myndighet utövar behörighet enligt en bestämmelse i Bryssel II- förordningen som saknar motsvarighet i 1996 års Haagkonvention. Av det anförda följer alltså att lagvalsregeln kommer att bli tillämplig även när svenska myndigheter, t.ex. socialnämnden, utövar behörighet enligt Bryssel II-förordningen.

12.3.5 Erkännande av utländska avgöranden

12.3.5.1 Erkännande som huvudregel

Förslag: Lagakraftvunna utländska avgöranden i frågor om föräldraansvar skall som huvudregel erkännas i Sverige. Det utländska avgörandet skall ha meddelats av en domstol eller en administrativ myndighet.

11 Uppgifter från förste sekreterare Xxxxxx Xxxxxx vid Haagkonferensen för internationell privaträtt.

315

Huvudregeln i 1996 års Haagkonvention är att åtgärder som vidtas av en fördragsslutande stats myndigheter skall erkännas direkt på grund av lag i övriga fördragsslutande stater (artikel 23.1). Om bestämmelsen görs allmänt tillämplig innebär den att svenska myn- digheter som huvudregel skall erkänna samtliga avgöranden om föräldraansvar, oavsett om avgörandet fattas av myndigheterna i en icke-fördragsslutande stat.

Innebörden av att ett utländskt avgörande erkänns i Sverige brukar anges på det sättet att avgörandet har samma rättskraft som ett motsvarande svenskt avgörande. I rättskraften ligger att det utländska avgörandet utgör rättegångshinder för ett mål eller ärende som gäller samma sak i Sverige samt att avgörandet är bindande i alla sammanhang där den fråga som har avgjorts kommer upp till bedömning prejudiciellt här i landet. Med rätts- kraften sammanhänger också frågan i vilken utsträckning ett på- gående utländskt förfarande, som kan leda till ett avgörande som erkänns här, skall utgöra hinder mot en rättegång här i landet.12

Det faktum att ett utländskt avgörande i fråga om föräldraansvar inte erkänns i Sverige utan lagstöd kan få negativa konsekvenser för barnet. Det kan t.ex. få till följd att en person som genom ett beslut i utlandet har blivit vårdnadshavare för ett barn, måste väcka talan på nytt i Sverige. Förutom att det är påfrestande för barnet kan en sådan process många gånger vara förenad med komplikationer, t.ex. om den andra parten alltjämt finns kvar i utlandet. En ytterligare process medför också kostnader för parterna och samhället. Det kan även förefalla märkligt att ett avgörande som har fattats i barnets hemviststat skall behöva omprövas i Sverige.

Förslag om att lagakraftvunna avgöranden av utländska dom- stolar och andra myndigheter skall erkännas i Sverige lades fram redan i slutet av 1980-talet.13 När det gäller frågor om vårdnad, boende, umgänge, förmynderskap och godmanskap har förslagen inte lett till någon lagstiftning. En allmänt tillämplig bestämmelse har dock införts om erkännande av lagakraftvunna avgöranden om makars eller sambors förmögenhetsförhållanden, som meddelats i en stat vars lag enligt 3 eller 4 § var tillämplig på frågor om makarnas eller sambornas förmögenhetsförhållanden eller i den stat där svaranden hade hemvist (13 § lagen [1990:272] om inter-

12 Se t.ex. SOU 1987:18 s. 129 och SOU 1989:100 s. 186.

13 Se SOU 1987:18 angående makars förmögenhetsförhållanden, underhåll och arv (s. 153 ff), SOU 1987:73 angående förmynderskap, godmanskap eller liknande (s. 154 ff) och SOU 1989:100 angående vårdnad och umgänge med barn (s. 261 ff).

316

nationella frågor rörande makars och sambors förmögenhets- förhållanden).

Mot bakgrund av den utveckling som har skett på området på senare tid, med Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonven- tion, anser utredningen att det finns goda skäl för att införa en bestämmelse om erkännande av utländska avgöranden om föräldra- ansvar. Det framstår emellertid som självklart att alla utländska avgöranden inte bör erkännas. Det måste ställas vissa krav på avgörandet, t.ex. måste barnets intressen ha tillvaratagits på ett godtagbart sätt. Om det utländska förfarandet har allvarliga brister bör avgörandet inte erkännas. Det måste vidare ha funnits en skälig anknytning till den främmande stat där avgörandet meddelades (se vidare avsnitt 12.3.5.2).

Även om 1996 års Haagkonvention enligt sin ordalydelse reglerar erkännande av åtgärder anser utredningen att det framstår som naturligare att använda begreppet avgöranden i den svenska autonoma rätten. Som nämns ovan gäller de tidigare utrednings- förslagen lagakraftvunna avgöranden från utländska domstolar och andra myndigheter. Detta är en skillnad gentemot 1996 års Haagkonvention där det inte krävs att avgörandet skall ha vunnit laga kraft. I förhållande till fördragsslutande stater finns dock ett organiserat samarbete som inte kan förutsättas finnas i förhållande till icke-fördragsslutande stater. Om det inte ställs något krav på att avgörandet skall ha vunnit laga kraft i den svenska autonoma rätten innebär det att ett avgörande som huvudregel skall erkännas även om det har överklagats, och trots att det finns en risk för att det kan komma att upphävas. Utredningen anser att det finns fog för att kräva att det utländska förfarandet skall vara avslutat innan ett avgörande erkänns här. Det bör därför i den svenska autonoma rätten på sedvanligt sätt krävas att ett utländskt avgörande skall ha vunnit laga kraft för att erkännas.

För att kunna erkännas bör avgörandet vara en dom eller ett beslut som har meddelats av domstol eller annan myndighet. Med ett avgörande bör vidare jämställas ett avtal som har ingåtts vid domstolsförfarande eller som har godkänts av administrativ myn- dighet. Denna definition har sin motsvarighet i verkställighetslagen (3 §). Jämför även 6 § tredje stycket den nordiska verkställighets- lagen.

317

12.3.5.2 Grunder för att vägra erkännande

Förslag: Ett utländskt avgörande får vägras erkännande om det föreligger någon av de föreslagna vägransgrunderna. Erkännande får vägras om

- myndigheten som meddelat avgörandet inte grundade sin behörighet på att barnet hade hemvist i den staten, eller på barnets vistelse i de fall då barnets hemvist inte kan fastställas, eller om det i något annat avseende fanns skälig anledning att talan prövades där,

- om barnet eller den person som hindras från att utöva föräldraansvar inte har fått möjlighet att komma till tals eller yttra sig, utom i fråga om brådskande fall, eller

- om avgörandet är oförenligt med ett avgörande som senare har meddelats i Sverige eller i en annan stat och som uppfyller kraven för erkännande här.

Utgångspunkter

När bestämmelserna om erkännande och vägransgrunder utformas bör det undvikas att sådana krav uppställs som gör det nödvändigt med en omprövning i sak av det utländska avgörandet. I annat fall förlorar erkännandebestämmelserna sin mening. Granskningen bör inskränkas till vad som behövs för en kontroll av att avgörandet fyller rimliga krav på kvalitet och förenlighet med svenska värderingar.14

Vägransgrunder

Det finns ett antal hinder för erkännande i 1996 års Haagkon- vention (artikel 23.2). Dessa vägransgrunder är väl avvägda och bör, med vissa justeringar, kunna läggas till grund för en allmänt tillämplig bestämmelse. En fördel med att ha 1996 års Haag- konvention som förebild är att rättstillämpningen blir mer enhetlig. Konventionens bestämmelser är tidsenliga och har utformats med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet. Bestämmelserna är inte heller begränsade till att bara kunna tillämpas mellan fördrags-

14 Se SOU 1987:18 s. 156.

318

slutande stater. De punkter i artikel 23.2 som utan vidare kan användas är följande.

• Om åtgärden i strid med grundläggande förfaranderegler i den anmodade staten har vidtagits inom ramen för ett rättsligt eller administrativt förfarande utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall (artikel 23.2 b), och

• om en person begär det och hävdar att åtgärden hindrar honom

eller henne från att utöva sitt föräldraansvar, om åtgärden har vidtagits utan att personen i fråga har fått möjlighet att yttra sig, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall (artikel 23.2 c).

I båda fallen bör dock ”åtgärden” bytas ut mot ”avgörandet” (se avsnitt 12.3.5.1). Utredningen anser dock att konventionens terminologi i den första av de angivna vägransgrunderna, som tar sikte på om avgörandet har meddelats i strid med grundläggande förfaranderegler, bör användas. Detta innebär en skillnad jämfört med hur svensk lag brukar utformas i dessa situationer. Skälet för det är att det utländska avgörandet inte behöver ha meddelats i ett rättegångsförfarande. Om avgörandet har meddelats av en myndig- het är det i stället motsvarande förfaranderegler som får utgöra grunden för bedömningen. Vidare bör, precis som när det gäller konventionens vägransgrund (se avsnitt 9.2.1.2), den aktuella vägransgrunden tillämpas med beaktande av barnets ålder och mognad. Det kan t.ex. inte komma i fråga att tillämpa denna grund i förhållande till ett mycket litet barn.

Övriga grunder enligt i artikel 23.2 behöver justeras för att kunna tas in i den allmänt tillämpliga lagstiftningen. Alla dessa är inte heller lämpade för att göras allmänt tillämpliga.

När det gäller den första vägransgrunden i 1996 års Haagkon- vention (artikel 23.2 a) så tillåter den att erkännande vägras om åtgärden har vidtagits av en myndighet vars behörighet inte grundades på något av de skäl som anges i kapitel II i konven- tionen. Denna grund måste justeras för att kunna läggas till grund för den autonoma rätten. I stället för att kräva att behörighet måste ha grundats på konventionens bestämmelser bör krävas att det har funnits en godtagbar grund för den utländska behörigheten. Barnet bör ha haft en viss anknytning till den stat där avgörandet meddelades och huvudregeln bör vara att barnet skall ha haft

319

hemvist i staten när avgörandet meddelades. För det fall barnets hemvist inte kan fastställas bör det accepteras att vistelsestaten har vidtagit åtgärder. Det gäller endast när barnets hemvist inte kan fastställas och det är alltså inte fråga om att generellt godta vistelsestatens behörighet att pröva frågor om föräldraansvar. Det är också tänkbart att barnet i det enskilda fallet kan ha haft någon annan stark anknytning till staten i fråga som gör att den utländska behörigheten bör accepteras, varför ett visst mått av flexibilitet bör finnas.

I detta sammanhang kan noteras att förmynderskapsutredningen i sina betänkanden15 föreslog att ett lagakraftägande avgörande av en utländsk myndighet gäller i Sverige om avgörandet har meddelats eller annars gäller i den stat där barnet hade hemvist vid tiden för avgörandet. Förslaget i det nu aktuella betänkandet avviker således från förmynderskapsutredningens förslag. Det räcker alltså inte med att avgörandet erkändes i barnets hemviststat. Skälet för det är att utredningen anser att det kan vara svårt att kontrollera om det tredje landet har följt grundläggande för- faranderegler som krävs för erkännande. Utredningens förslag bör därför vara enklare att använda i rättstillämpningen.

Den omständigheten att ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen med hänsyn tagen till barnets bästa (artikel 23.2 d), ordre public, bör i stället föras till en gemen- sam bestämmelse som även omfattar lagvalet (se vidare avsnitt 12.3.9).

När det gäller möjligheten att vägra erkännande om åtgärden är oförenlig med en åtgärd som senare har vidtagits i barnets hemviststat (en icke-fördragsslutande stat), om den senare åtgärden uppfyller kraven för erkännande i Sverige (artikel 23.2 e), så behöver även denna grund justeras något. Utredningen anser att ett senare svenskt avgörande bör vara en grund för att vägra erkännande av ett utländskt avgörande. Därutöver bör ett senare utländskt avgörande, som uppfyller kraven för erkännande i Sverige, vara en grund för att vägra erkännande. Båda dessa grunder utgår från att ett senare avgörande i fråga om föräldraansvar skall ha företräde framför ett tidigare avgörande. Utredningen anser däremot inte att ett tidigare svenskt avgörande bör ha företräde framför ett senare utländskt avgörande som uppfyller förut- sättningarna för erkännande här i landet. Antag t.ex. att en svensk

15 Se lagförslagen i SOU 1987:73 s. 14 (5 kap. 4 §) och SOU 1989:100 s. 31 (6 kap. 4 §).

320

domstol förordnar en förmyndare för ett barn som är svensk med- borgare men som har hemvist i utlandet, eftersom det anses före- ligga särskilda skäl (det går inte att få kontakt med hemviststatens myndigheter, jämför avsnitt 12.3.3.2). Om hemviststatens myndig- heter härefter fattar ett beslut i fråga om förmynderskap ligger det i linje med hemvistprincipen att de svenska myndigheterna respekterar detta beslut. Det förutsätts att hemviststatens myndig- heter har de bästa förutsättningarna för att vidta åtgärder till skydd för barnet som har hemvist i den staten. (Det utesluter dock inte att det kan finnas anledning att vägra erkännande av det utländska avgörandet på någon annan grund.)

Slutligen bör vägransgrunden som tar sikte på att samråd inte har skett inför en placering (artikel 23.2 f), inte göras allmänt tillämp- lig. En sådan placering bör endast komma i fråga mellan fördrags- slutande stater och är alltså inte aktuell i en autonom svensk lag.

Ytterligare vägransgrunder

Det finns även andra tänkbara krav som kan ställas som villkor för erkännande av utländska avgöranden. Det är t.ex. möjligt att ställa krav på ömsesidigt erkännande. För att ett avgörande skall kunna vara giltigt i Sverige krävs då att den främmande statens myndig- heter skulle erkänna ett motsvarande svenskt beslut. Ett sådant villkor har förkastats i tidigare utredningsförslag om erkännande av utländska beslut, bl.a. därför att kravet på ömsesidighet är svårtillämpat och inte har något att göra med de intressen som står på spel i det enskilda fallet.16 Utredningen anser inte heller att det finns skäl att uppställa något krav på ömsesidighet. Det relevanta är om ett erkännande av beslutet ligger i barnets intresse. Så länge övriga rättssäkerhetsgarantier är uppfyllda finns inte anledning att ställa krav på ömsesidigt erkännande.

En annan tänkbar vägransgrund som har diskuterats – och för- kastats – i tidigare utredningsförslag är kravet på kontroll av lag- valet.17 Ett sådant villkor för erkännande innebär att avgörandet skall vara grundat på samma lag som skulle vara tillämplig enligt svensk internationell privaträtt. Detta villkor har också ansetts vara svårtillämpat. En tillämpning av ”fel” lag skulle dessutom kunna leda till att erkännande vägras även om utgången i målet skulle ha

16 Se SOU 1987:18 s. 156 f och SOU 1989:100 s. 191.

17 Se SOU 1987:18 s. 158 f och SOU 1989:100 s. 191.

321

blivit densamma som med en tillämpning av ”rätt” lag. Även i denna del anser utredningen att utgångspunkten bör vara att ett er- kännande ligger i barnets intresse – vilket lands lag som har tilläm- pats av den behöriga myndigheten är då inte intressant. Om bris- terna vid en helhetsbedömning skulle anses vara så allvarliga att ett erkännande skulle strida mot s.k. ordre public, finns en möjlighet att inte erkänna avgörandet på den grunden (jämför avsnitt 12.3.9).18

Fakultativa eller obligatoriska vägransgrunder

Som anförs i avsnitten 9.2.1.2 och 9.2.1.3 är vägransgrunderna i 1996 års Haagkonvention fakultativa (”får” vägras, artikel 23.2) till skillnad från vägransgrunderna i Bryssel II-förordningen (”skall” inte erkännas, artikel 23). Bland andra lagar som reglerar frågor om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden kan obliga- toriska vägransgrunder noteras i bl.a. nordiska verkställighetslagen (8 §), lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (14 §) och för avgöranden enligt Europarådskonventionen (6 § verkställighetslagen), medan fakultativa vägransgrunder finns beträffande överflyttning av barn i enlighet med 1980 års Haagkonvention (12 § verkställighetslagen).

En fördel med obligatoriska vägransgrunder är att det blir enklare för myndigheterna. Det kan dock förefalla inkonsekvent att låta den autonoma rätten avvika från bestämmelserna i 1996 års Haagkonvention, som står som förebild i övrigt. Det är också fördelaktigt för rättstillämparen att regelverken överensstämmer så långt som möjligt och att skillnaderna mellan Haagsystemet och den autonoma rätten begränsas. Om det föreligger en vägransgrund torde den svenska myndigheten normalt sett vägra att erkänna avgörandet eftersom vägransgrunderna är utformade för att beakta barnets bästa. Men eftersom det är just barnets bästa som skall styra varje bedömning är det rimligt att det undantagsvis finns ett utrymme för att erkänna ett avgörande även om det finns en grund för att vägra erkännande. Utredningen bedömer därför att vägrans- grunderna bör vara fakultativa.

18 Se SOU 1987:18 s. 159.

322

12.3.5.3 Beslut om att en åtgärd skall erkännas eller inte

Förslag: En part skall kunna begära att svensk domstol skall besluta om att ett utländskt lagakraftvunnet avgörande skall erkännas eller inte erkännas i Sverige. Förfarandet bör regleras på samma sätt som det motsvarande förfarandet enligt 1996 års Haagkonvention. Svea hovrätt och, efter överklagande, Högsta domstolen bör vara behöriga domstolar.

En part kan enligt 1996 års Haagkonvention (artikel 24) begära ett beslut om erkännande eller icke-erkännande av en åtgärd som har vidtagits i en annan fördragsslutande stat (se avsnitt 9.2.2).

Om det införs en allmänt tillämplig bestämmelse om erkännande av utländska avgöranden om vårdnad m.m. med artikel 23 1996 års Haagkonvention som utgångspunkt, är det naturligt att en part också skall kunna påkalla ett beslut om avgörandet skall erkännas eller inte. Eftersom det kan vara fråga om statusskapande avgöran- den finns ett behov av en sådan bestämmelse. En fråga om er- kännande bör handläggas på samma sätt och av samma domstolar – Svea hovrätt och, efter överklagande, Högsta domstolen – som en begäran om beslut i fråga om verkställbarhet (se vidare avsnitt 12.3.7.1). Det förfarande som utredningen har föreslagit i fråga om 1996 års Haagkonvention bör tillämpas även i dessa fall.

12.3.6 Litispendens och vilandeförklaring

Förslag: En svensk myndighet skall avvisa en begäran om avgörande av en fråga om föräldraansvar, eller vilandeförklara målet eller ärendet, om ett utländskt förfarande pågår som kan leda till ett motstridigt avgörande och det kan antas att det utländska avgörandet blir gällande i Sverige. Om det föreligger särskilda skäl får den svenska myndigheten trots att ett utländskt förfarande pågår pröva ett yrkande om föräldraansvar om det är till barnets bästa.

323

12.3.6.1 3 kap. 11 § 1904 års lag

Som framgår av avsnitt 3.3.9 kan en domstol enligt gällande rätt förordna att ett äktenskapsmål som anhängiggörs här skall vila tills vidare, om äktenskapsmål mellan samma parter redan är anhängigt i främmande stat och det kan antas att beslut i det målet blir gällande här i riket (3 kap. 11 § 1904 års lag). Bestämmelsen skulle möjligen kunna bli aktuell om ett yrkande om vårdnad är väckt i äktenskaps- målet. Den tar dock i första hand sikte på äktenskapsmål, och bör av detta skäl finnas kvar i 1904 års lag i avvaktan på den översyn som bör göras av de kvarvarande bestämmelserna där.

Det kan dock finnas anledning att föreslå en s.k. litispendens- bestämmelse för frågor om föräldraansvar i den föreslagna lagen. En fråga om föräldraansvar som väcks vid en svensk myndighet kan ju redan vara föremål för prövning i en annan stat.

12.3.6.2 En ny litispendensbestämmelse

Ett alternativ är att göra litispendensbestämmelsen i artikel 13 1996 års Haagkonvention gällande gentemot alla stater. Svenska myndig- heter skall då avstå från att utöva behörighet om – vid den tidpunkt då förfarandet inleds – motsvarande åtgärder har begärts och fort- farande övervägs hos myndigheterna i en annan stat (som är behörig enligt konventionens artiklar). Införandet av en sådan be- stämmelse skulle medföra att den svenska behörigheten begränsas i viss mån i förhållande till vad som gäller i dag. Enligt praxis gäller t.ex. att svensk domstol kan ha behörighet att pröva en fråga om vårdnad även om en process pågår vid utländsk domstol (NJA 1974

s. 629 I och II). En viktig omständighet som inte fanns vid tiden för angivna rättsfall är emellertid utredningens förslag att utländska avgöranden som huvudregel skall erkännas i Sverige. I ett sådant läge finns det inte någon anledning att tillåta att en process i samma fråga förs i Sverige, förutsatt att den pågående processen vid utländsk domstol kan antas leda till ett avgörande som får rättskraft här. Den utländska processen får då verkan som rätte- gångshinder vid svensk domstol. Omständigheten att utländska avgöranden erkänns i Sverige förutsätter därför att det finns en bestämmelse om litispendens.

Konventionens bestämmelse skulle visserligen kunna tjäna som utgångspunkt för den autonoma rätten. Det är dock mindre lämp-

324

ligt, eftersom konventionsbestämmelsen har som utgångspunkt att behörigheten utövas enligt konventionens bestämmelser. Bestäm- melsen i den föreslagna lagen bör därför utformas annorlunda.

En förutsättning för att myndigheten skall avstå från att utöva behörighet enligt lagen bör vara att förfarandena i Sverige och den andra staten kan leda till motstridiga avgöranden. Den svenska myndigheten måste därvid pröva dels om den anknytning som barnet har till den stat där förfarandet pågår är tillräcklig för att ett avgörande därifrån skall erkännas i Sverige, dels om något hinder för erkännande finns (jämför utredningens förslag i avsnitt 12.3.5.2). Begäran om ett svenskt avgörande bör avvisas eller förfarandet förklaras vilande, om den svenska myndigheten vid sin prövning finner att det kan antas att det utländska avgörandet blir gällande i Sverige. Av ett avgörande från Regerings- rätten följer att det är möjligt att vilandeförklara mål även på den förvaltningsrättsliga sidan.19 Vid valet mellan att avvisa talan eller förklara förfarandet vilande lär vilandeförklaring ofta vara att föredra med hänsyn till risken att det kommande utländska av- görandet inte uppfyller villkoren för erkännande.20 Frågan när en talan skall anses väckt skall i princip bedömas på grundval av den främmande statens lag.

Det kan dock finnas skäl för den svenska myndigheten att pröva

en fråga om föräldraansvar i vissa fall, trots att den utländska myndighetens framtida avgörande kan antas bli erkänt i Sverige. Det bör dock krävas särskilda skäl för att en sådan prövning skall kunna bli aktuell. Precis som när det gäller myndighetens möjlighet att i vissa fall pröva en fråga om föräldraansvar för ett barn med hemvist utomlands, trots att det inte är klarlagt att hemviststatens myndigheter inte är behöriga (se avsnitt 12.3.3.2), kan det finnas skäl att pröva en fråga i Sverige om det finns en påtaglig risk för att det utländska förfarandet drar ut på tiden och att detta är till skada för barnet. Barnets anknytning till Sverige kan också ha betydelse. Frågan huruvida särskilda skäl föreligger får avgöras mot bakgrund av samtliga föreliggande omständigheter, och med beaktande av barnets bästa.

19 Beslut från Regeringsrätten den 17 maj 2005 i mål nr 6834-02, RÅ 2005 ref 33 (referatet finns inte tillgängligt i fulltext vid tidpunkten för betänkandets färdigställande).

20 Jämför uttalande i prop. 2000/01: 148 s. 30, avseende internationella frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden, se också 15 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.

325

12.3.7 Verkställighet

12.3.7.1 Ansökan om verkställbarhetsförklaring och förbud mot omprövning

Förslag: Ett utländskt avgörande om föräldraansvar som erkänns här och som är verkställbart i den stat där det meddelades, får verkställas här sedan det har förklarats vara verkställbart. En berörd part skall vid Svea hovrätt kunna ansöka om verkställbarhetsförklaring. Exekvaturförfarandet motsvarar i princip det som gäller för avgöranden enligt 1996 års Haag- konvention. Ett till konventionen motsvarande förbud mot omprövning införs också.

Om bestämmelsen i 1996 års Haagkonvention om verkställbarhet (artikel 26.1) skulle göras allmänt tillämplig i Sverige, innebär det att en åtgärd som är verkställbar i ursprungsstaten och som kräver verkställighet i Sverige, på begäran av en berörd part skall förklaras verkställbar i Sverige i enlighet med de svenska exekvatur- bestämmelserna (se avsnitt 9.5.3). Motsvarande vägransgrunder som gäller för erkännande skulle därvid vara tillämpliga (jämför artikel 26.3 och artikel 23.2).

I linje med att ett utländskt avgörande som huvudregel skall erkännas, och att en part kan påkalla ett beslut om att en åtgärd skall erkännas eller inte, ligger att ett avgörande som gäller i Sverige skall kunna verkställas i Sverige. Det bör därför införas en bestämmelse om att ett utländskt avgörande om föräldraansvar som erkänns här och som är verkställbart i den stat där det meddelades, får verkställas här sedan det har förklarats vara verkställbart. För Haagkonventionens del får detta ske efter ett särskilt exekvatur- förfarande vid Svea hovrätt (se avsnitt 9.5.3). Utredningen anser att de exekvaturbestämmelser som föreslås i fråga om avgöranden enligt konventionen är väl lämpade att användas som förebild även för de allmänt tillämpliga bestämmelserna. Eftersom utredningen föreslår att ett avgörande måste ha vunnit laga kraft för att kunna erkännas enligt den autonoma rätten, bör krävas att bevis om det ges in till hovrätten. Bevis om att avgörandet är verkställbart i ursprungsstaten får krävas in om hovrätten anser att det behövs. I övrigt motsvarar förfarandena varandra. Genom att avgörandet skall erkännas här för att vara verkställbart följer att någon vägransgrund inte tillämpas (se avsnitt 12.3.5.2).

326

1996 års Haagkonvention innehåller också två artiklar med för- bud mot omprövning. Den ena bestämmelsen innebär att myndig- heterna är bundna av bedömningen av de faktiska omständigheter på vilken myndigheten i den stat där åtgärden vidtogs grundade sin behörighet (artikel 25). Den andra innebär att ingen omprövning i sak får göras av den vidtagna åtgärden, med förbehåll för den omprövning som är nödvändig för att tillämpa de föregående artiklarna (artikel 27). Redan inledningsvis konstaterades att utformningen av bestämmelserna om erkännande bör utformas så att det undviks att sådana krav uppställs som gör det nödvändigt med en omprövning av det utländska avgörandet, då erkännande- bestämmelserna annars förlorar sin mening. Detta talar för att det bör införas motsvarande bestämmelser om förbud mot ompröv- ning i den autonoma rätten. Förbudet mot omprövning bör dock gälla med förbehåll för den omprövning som är nödvändig för att en prövning skall kunna göras i exekvaturförfarandet.

12.3.7.2 Verkställighet

Förslag: Ett avgörande som har förklarats verkställbart i Sverige skall verkställas under samma förutsättningar som om det hade meddelats av en svensk myndighet. Ett utländskt förordnande om tvångsmedel skall inte gälla.

För det fall bestämmelserna om erkännande och verkställbarhet görs allmänt tillämpliga ligger det nära till hands att även göra verk- ställighetsbestämmelsen i 1996 års Haagkonvention (artikel 28) allmänt tillämplig. Innebörden av artikel 28 är att en åtgärd som har förklarats verkställbar i Sverige skall verkställas här som om den hade vidtagits av svenska myndigheter enligt svensk lag, med de begränsningar som finns där och med beaktande av barnets bästa. Bestämmelsen är, precis som sin motsvarighet i Bryssel II- förordningen (artikel 47), närmast en påminnelse om att nationell rätt skall tillämpas vid verkställigheten. Detta bör gälla även för avgöranden som erkänns enligt den föreslagna autonoma rätten. Utredningen anser att hänvisningen till de svenska bestämmelserna bör vara allmän, dvs. att det inte skall räknas upp enligt vilka specifika lagar som verkställigheten skall ske. På så sätt riskeras inte någon oavsiktlig begränsning då den föreslagna lagen har ett brett tillämpningsområde.

327

På samma sätt som när det gäller avgöranden enligt 1996 års Haagkonvention bör föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet inte tillämpas (jämför avsnitt 9.5.5.5).

12.3.8 Hemvist

Förslag: En hemvistdefinition tas in i den föreslagna lagen. Definitionen överensstämmer med den definition som redan nu gäller enligt svensk rätt, med tillägget att det är barnets hemvist som avses.

Varken Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention innehåller någon definition av hemvistbegreppet.

Sedan tidigare finns en definition av hemvist i 7 kap. 2 § 1904 års lag. Hemvistbegreppet i 1904 års lag var formellt sett begränsat till att avse tillämpningen av den lagen, men avsikten var att man skulle skapa ett hemvistbegrepp som i princip kunde användas inom hela den internationella familjerätten i både domsrätts- och lagvals- sammanhang.21 Denna målsättning har härefter följts, t.ex. i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögen- hetsförhållanden (19 §),22 samt uttalats i förarbetena till lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor23 samt inför Sveriges anslutning till 1980 års Haagkonvention.24

Innebörden av hemvistbegreppet enligt 1904 års lag är att en person som är bosatt i Sverige bör anses ha hemvist här, om bo- sättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständig- heterna i övrigt måste anses stadigvarande. I denna definition har därvid ansetts ligga bl.a. att personen i fråga har för avsikt att stanna i landet. Xxxxx är inte ensamt bestämmande, utan hänsyn måste tas till samtliga förhållanden i samband med vistelsen. Av viss betydelse är också frågan hur stark anknytning som föreligger till ett annat land.25

Det är emellertid också på det sättet att tolkningen av hemvist- begreppet måste påverkas av ändamålet med den lagstiftning där begreppet används och att bedömningen får skifta beroende på

21 Se prop. 1973:158 s. 80.

22 Se prop. 1989/90:87 s. 58 ff.

23 Se prop. 1984/85:124 s. 40 ff.

24 Se prop. 1988/89:8 s. 40 och s. 36.

25 NJA II 1973 s. 574 f.

328

sammanhanget.26 Som nämns i avsnitt 7.2.2 har Regeringsrätten haft anledning att tolka hemvistbegreppet i verkställighetslagen.27 I det nämnda avsnittet konstateras bl.a. att Regeringsrätten har tagit fasta på att begreppet enligt uttalanden i doktrinen tar sikte på rent faktiska förhållanden, och att den enskildes avsikt att stanna eller inte stanna i vistelsestaten kan beaktas men att den gängse upp- fattningen synes vara att subjektiva moment i regel bör tillmätas mindre betydelse. I RÅ 1995 ref 99 konstaterades bl.a. att när det är fråga om ett barn som inte har nått en sådan ålder att hänsyn kan tas till dess egna avsikter för framtiden, så måste andra omständigheter – särskilt vårdnadshavarens hemvist och de familje- mässiga och sociala förhållandena i övrigt – vara avgörande; saken har ibland uttryckts så att det skall fastställas var barnets ”effektiva levnadscentrum” är beläget (jämför SOU 1976:39 s. 120 och prop. 1984/85:124 s. 42). En övergripande synpunkt såvitt avser tolkningen av begreppet ”habitual residence” – liksom av det interna hemvistbegreppet – är enligt Regeringsrätten att hänsyn bör tas till ändamålet med de regler där begreppet används och att bedömningen därför kan skifta beroende på sammanhanget.

I svensk rätt finns således redan en hemvistdefinition som också

har utvecklats i praxis. Utredningen anser därför att den definition som finns i 1904 års lag bör tas in i den föreslagna lagen, även om både Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention saknar en definition av hemvist. Tolkningen av hemvistbegreppet i den nu föreslagna lagen måste utgå från barnets förhållanden. Barnets avsikt att stanna i Sverige får därvid en marginell roll och större vikt får läggas vid faktiska förhållanden, aktuella och förväntade, under vilka barnet växer upp.

12.3.9 Ordre public

Förslag: En bestämmelse i utländsk lag får inte beaktas och ett utländskt avgörande skall inte erkännas eller förklaras verkställ- bart om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen med hänsyn tagen till barnets bästa (ordre public).

26 Se prop. 1984/85:124 s. 41.

27 Se RÅ 1995 ref 99, RÅ 1996 ref 52 och RÅ 2001 ref 53.

329

I den svenska internationella privat- och processrätten är det vanligt att bestämmelser i utländsk rätt, eller avgöranden som har meddelats av en utländsk myndighet, inte får tillämpas här om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen (s.k. ordre public). Det närmare innehållet i ordre public-förbehållet, dvs. de grunder för den svenska rätts- ordningen som förbehållet är avsett att skydda, är svårt att precisera. Det står klart att endast grundläggande principer i rättssystemet bör åtnjuta detta skydd. Det krävs vidare att tillämpningen av den utländska rättsregeln eller domen skulle vara uppenbart oförenlig med dessa principer.28 Utredningen anser att den föreslagna lagen bör innehålla en ordre public-bestämmelse. Det är viktigt att bedömningen i varje fall utgår från vad som är bäst för barnet. Detta bör förtydligas så att det framgår i lagtexten att bedömningen skall göras med hänsyn till barnets bästa. Ett sådant förbehåll finns också i 1996 års Haagkonvention (se artiklarna 22 och 23.2 d). I konsekvens härmed kan t.ex. ett avgörande, som i och för sig skulle kunna sägas strida mot grunderna för den svenska rättsordningen, trots detta erkännas om ett erkännande i det enskilda fallet bedöms vara till barnets bästa. Begreppets närmare innebörd får avgöras i rättstillämpningen.

12.4 Behov av ytterligare ändringar i autonom rätt

12.4.1 Allmänt

Utredningen har i anslutning till den nya lagen med allmänna bestämmelser i frågor om föräldraansvar redovisat vissa av de nu gällande bestämmelserna i 1904 års lag. Denna redovisning har avgränsats till sådana bestämmelser som i justerad form bör tas in i den nya lagen. Genom Bryssel II-förordningens och 1996 års Haagkonventions vidsträckta reglering på området blir ett antal bestämmelser i 1904 års lag verkningslösa eller otidsenliga. Dessa bestämmelser bör därför inte överföras till den nya lagen. I detta avsnitt redovisas vilka dessa bestämmelser är och varför de enligt utredningens bedömning inte kan eller bör tas in i den nya lagen. Här finns också kommentarer till vissa övriga bestämmelser som inte upphävs men som ändras i något avseende.

28 Se t.ex. Xxxxxxx Xxxxxx, a.a. s. 77 ff och prop. 1989/90:87 s. 25.

330

12.4.2 Förmynderskap

12.4.2.1 Utländsk medborgare med hemvist i Sverige (4 kap. 2 § 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 2 § 1904 års lag upphävs.

I avsnitt 3.3.4 redovisas bestämmelsen som ger svensk domstol behörighet att förordna förmyndare i vissa fall för en underårig ut- ländsk medborgare med hemvist i Sverige (4 kap. 2 § 1904 års lag).

Bestämmelsen är en kombinerad behörighets- och lagvals- bestämmelse. Det finns inte något utrymme för att tillämpa behörighetsbestämmelsen eftersom Xxxxxxx XX-förordningen om- fattar frågor om förmynderskap och gäller alla barn med hemvist i Sverige. I stället kommer domstols behörighet i fråga om för- mynderskap att grunda sig på artikel 8 Bryssel II-förordningen. Paragrafens hänsynstagande till vilka åtgärder som medborgar- skapsstaten vidtar är inte heller relevant, eftersom det är de svenska myndigheterna som är primärt behöriga enligt Bryssel II-förord- ningen pga. barnets hemvist.

När det gäller lagvalsbestämmelsen så skulle den i och för sig kunna tillämpas i den situation som avses i bestämmelsen (eftersom Bryssel II-förordningen inte innehåller några lagvalsregler). I enlig- het med utredningens förslag om att införa en generell lagvalsregel (se avsnitt 12.3.4.1) finns det emellertid inte anledning att särreglera denna situation. Bestämmelsen bör därför upphävas i sin helhet.

12.4.2.2 Interimistiska förordnanden (4 kap. 3 § 1 st 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag upphävs. Hänvisningar tas in i kompletteringslagarna för situationen när svensk behörighet föreligger enligt artikel 20 Bryssel II-förordningen eller någon av artiklarna 11 eller 12 1996 års Haagkonvention. Rätten skall då kunna förordna om interimistiskt förmynderskap enligt 10 kap. 16 § föräldrabalken.

331

Om förmynderskap för en underårig som vistas här i landet inte skall anordnas enligt svensk lag, eller om det ännu inte är utrett om det skall ske, får rätten ändå om den underåriges angelägenheter kräver omedelbar vård förordna förmyndare enligt svensk lag för tiden intill dess att förmynderskap har anordnats i enlighet med lagen i den andra staten eller förmyndare blivit utsedd av rätten genom slutligt beslut (4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag). Precis som 4 kap. 1 och 2 §§ är denna bestämmelse en kombinerad be- hörighets- och lagvalsregel.

Denna bestämmelse ger behörighet om den underåriges angelägenheter kräver omedelbar vård, dvs. i brådskande fall. Om barnet eller barnets egendom finns i Sverige hindrar inte Xxxxxxx XX- förordningen att domstolen vidtar en interimistisk åtgärd enligt svensk lag, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva frågan i sak enligt förordningen (artikel 20 Bryssel II- förordningen). Den svenska internationella behörigheten följer då av Bryssel II-förordningen och det finns inte utrymme för be- stämmelsen i 1904 års lag.

Om barnet i stället har sitt hemvist i en fördragsslutande stat är det 1996 års Haagkonvention som skall tillämpas (artikel 61 Bryssel II-förordningen) och svenska myndigheter har i alla brådskande fall behörighet att vidta nödvändiga skyddsåtgärder i förhållande till ett barn om barnet vistas i Sverige eller om barnets egendom finns här (artikel 11.1 1996 års Haagkonvention). Även om barnet har sitt hemvist i en icke-fördragsslutande stat är 1996 års Haagkonvention tillämplig när det gäller brådskande åtgärder (artikel 11.3 1996 års Haagkonvention).

Autonom svensk rätt blir således inte tillämplig i brådskande fall och svensk domstols behörighet kommer i fortsättningen inte att kunna grundas på 4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag. Bestämmel- sen bör upphävas med avseende på behörigheten.

Utredningen föreslår i avsnitt 12.3.4.1 en generell lagvalsregel, som innebär att svenska myndigheter som huvudregel skall tillämpa svensk rätt vid utövandet av sin behörighet. Det finns inte anledning att ha någon särskild särreglering i fråga om lagvalet för denna situation.

Den fråga som måste ställas är emellertid om den resterande, materiella delen av 4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag regleras på annat håll i svensk lagstiftning eller om det finns ett behov av att behålla bestämmelsen i dess materiella delar. Situationen är sådan att det blir fråga om att meddela ett tillfälligt beslut, målet i sak

332

kanske aldrig blir föremål för svensk prövning. Av 10 kap. 16 § föräldrabalken följer att rätten, om den omyndiges angelägenheter kräver omedelbar vård och slutligt beslut inte kan ges omedelbart i ett ärende om förordnande av förmyndare, får förordna förmyn- dare för tiden till dess ärendet avgörs. Denna bestämmelse är inte avsedd för situationen att rätten enbart kan förordna om ett interimistiskt beslut, utan något ”mål i sak”. Detta skulle kunna tala för att det finns behov av att införa en materiell bestämmelse som föreskriver att myndigheten får fatta ett interimistiskt beslut (utan att något mål i sak är nödvändigt). Enligt utredningens be- dömning är det rimligt att föreskriva att 10 kap. 16 § föräldrabalken kan vara tillämplig i en sådan situation. Detta medför att det finns ett lagligt stöd för att meddela ett interimistiskt beslut i de fall då interimistisk behörighet föreligger enligt Xxxxxxx XX-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Eftersom bestämmelsen blir aktuell i dessa situationer bör den föreslagna bestämmelsen införas i de kompletterande lagarna. Tillämpningen bör vara möjlig även när behörighet föreligger enligt artikel 12 1996 års Haagkonvention (dvs. territoriella åtgärder), vilket dock förutsätter att barnet inte har hemvist i en EU-stat (se avsnitt 7.7.5).

Någon anledning att utvidga tillämpningsområdet jämfört med vad som i dagsläget gäller enligt 1904 års lag, till fall då den underårige inte vistas i Sverige, finns inte.

Det anförda innebär att det inte finns något behov av – eller ut- rymme för – den materiella bestämmelsen i 4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag, varför bestämmelsen bör upphävas i sin helhet.

12.4.2.3 Bedömningen av frågan när behovet av förmyndare upphör (4 kap. 4 § 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 4 § 1904 års lag upphävs.

Som anförs i avsnitt 3.4.2 är lagen i medborgarskapsstaten styrande för bedömningen av när behovet av förmyndare upphör (4 kap. 4 § 1904 års lag). Detta gäller även om förmynderskap är anordnat efter annan lag.

Ett av ändamålen med 1996 års Haagkonvention är att fastställa vilken lag som är tillämplig på föräldraansvar. Med föräldraansvar avses bl.a. varje förhållande som avgör förmyndares befogenheter och ansvar i förhållande till barnets person eller egendom

333

(artikel 1). Förmynderskap är en av de åtgärder som särskilt upp- räknas som en åtgärd som avses i artikel 1 (artikel 3 c). Upp- hörande av föräldraansvar direkt på grund av lag bestäms av lagen i hemviststaten (artikel 16.1) Om det i stället krävs ett myndighets- beslut för att förmynderskapet skall upphöra måste svenska myndigheter först ha internationell behörighet att vidta en sådan åtgärd innan det blir aktuellt att avgöra vilken lag som är tillämplig. Om svenska myndigheter är behöriga enligt 1996 års Haagkonven- tion gäller konventionens lagvalsregler, och motsvarande regler gäller om behörighet föreligger enligt Bryssel II-förordningen enligt utredningens förslag (se avsnitt 12.3.4.1). Bestämmelsens kvarvarande tillämpningsområde är i förhållande till en svensk medborgare med hemvist i en icke-fördragsslutande stat utanför EU. Med utredningens förslag är svenska myndigheter behöriga först om hemviststatens myndigheter inte anser sig behöriga. Antag att ett barn som är svensk medborgare har hemvist i Singapore29 och att myndigheterna i Singapore inte anser sig behöriga i fråga om förmynderskap för barnet. 4 kap. 4 § får då till effekt att det är svensk lag (medborgarskapslagen) som är tillämplig på frågan när förmynderskapet skall upphöra. Det finns inte något som hindrar att bestämmelsen finns kvar. Själva principen att medborgarskapet skall styra lagvalsfrågan strider dock mot 1996 års Haagkonvention, som är utformad utifrån barnets bästa, och principen är också föråldrad som huvudsakligt anknytningsfaktum. Det kan av dessa orsaker ifrågasättas om det är lämpligt att bestämmelsen finns kvar. Utredningen föreslår en generell lagvalsregel med 1996 års Haagkonvention som förebild, varför det inte finns något behov av att särreglera denna situation.

12.4.2.4 Verkan och behörighet i fråga om förmynderskap som är anordnat enligt främmande lag (4 kap. 5 § 1 st 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 5 § första stycket 1904 års lag upphävs.

29 Exemplet förutsätter att Singapore inte är anslutet till 1996 års Haagkonvention.

334

Är förmynderskap för underårig anordnat enligt främmande lag, är det den lagen som skall tillämpas i fråga om verkan av omyndig- heten och om förmyndarens behörighet att handla på den under- åriges vägnar (4 kap. 5 § första stycket 1904 års lag).

Denna bestämmelse överensstämmer inte med artikel 17 1996 års Haagkonvention, enligt vilken det är hemviststatens lag som reglerar utövandet av föräldraansvar och inte den statens lag där förmynderskapet en gång anordnades. När utövandet av föräldra- ansvar sker i Sverige gäller följande. Om barnet har hemvist i en annan stat är det den statens lag som tillämpas, medan svensk lag gäller om barnet har hemvist i Sverige – oavsett om förmynder- skapet är anordnat enligt främmande lag eller inte. 4 kap. 5 § första stycket 1904 års lag får därför ingen verkan i Sverige. Bestämmelsen bör upphävas.

12.4.2.5 Verkan av en företagen rättshandling (4 kap. 5 § 2 st 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag upphävs.

Om en underårig här i riket har företagit en rättshandling på för- mögenhetsrättens område som han eller hon varit obehörig att företa enligt den rättsordning som annars skulle användas för att bedöma verkningarna av omyndigheten, är rättshandlingen ändå bindande, om han eller hon varit behörig enligt svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse den bristande behörigheten. (4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag). Artikel 11 i Romkonven- tionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser beskriver i huvudsak detsamma. Regeringen har dock inte funnit att det skulle föreligga någon konflikt som kräver en ändring av 1904 års lag i detta av- seende. Det hänvisades i propositionen till att 1904 års lag ses över, och att bestämmelsen bör behållas tills vidare (prop. 1997/98:14 s. 30).

Den angivna situationen regleras inte av 1996 års Haagkonven- tion. Artikel 19 1996 års Haagkonvention innehåller visserligen bestämmelser om giltigheten av en rättshandling, men det är med avseende på en rättshandling som barnets företrädare ingår med tredje man. Det kan konstateras att situationen i 4 kap. 5 § andra stycket 1904 års lag faktiskt inte rör föräldraansvar. Det finns

335

därför inte anledning att ta in den i någon form i den föreslagna lagen om internationella föräldraansvarsfrågor. Den skulle möjligen kunna stå kvar i 1904 års lag i avvaktan på den översyn som föreslås, men med hänsyn till att situationen faktiskt redan regleras i Romkonventionen torde bestämmelsen kunna upphävas.

12.4.2.6 Anmälan till UD (4 kap. 6 § 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 4 kap. 6 § 1904 års lag upphävs.

Om förmynderskap för en underårig svensk medborgare med hem- vist i en främmande stat anordnas här i riket skall rätten genast anmäla detta till chefen för UD (4 kap. 6 § 1904 års lag). Under- rättelseskyldigheten synes ursprungligen ha tillkommit för att UD skall ges tillfälle att besvara förfrågningar.30 Enligt uppgift från UD har emellertid någon anmälan från svensk domstol enligt denna bestämmelse inte mottagits de senaste åren. De senaste anmäl- ningarna mottogs under år 1984.

Utredningen har visserligen föreslagit att svenska myndigheter i vissa fall skall vara behöriga i frågor om föräldraansvar i förhållande till ett barn med hemvist utomlands, avsnitt 12.3.3.2. I det angivna avsnittet framgår dock att utredningens uppfattning är att den föreslagna lagen inte skall innehålla specialregleringar av enskilda frågor om det inte finns skäl för det. Den aktuella bestämmelsen tycks uppenbarligen inte användas. Utredningen anser därför att bestämmelsen bör upphävas.

12.4.3 Vårdnad m.m.

12.4.3.1 Frågor om vårdnad m.m. i samband med äktenskapsmål (3 kap. 6 § 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1904 års lag ändras så att den bara reglerar att frågor om underhåll får tas upp i äktenskapsmål.

Utredningen föreslår i avsnitt 12.3.3.3 en ny bestämmelse om behörighet för svensk domstol att pröva frågor om föräldraansvar i samband med äktenskapsmål, och att det inte längre skall vara

30 Se NJA II 1905:5 s. 29 f.

336

möjligt att pröva en fråga om vårdnad i ett äktenskapsmål med stöd av 3 kap. 6 § 1904 års lag. Bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1904 års lag bör dock inte upphävas eftersom den även stadgar att frågor om underhåll får tas upp i äktenskapsmål. Frågor om underhåll omfattas inte av begreppet föräldraansvar (jämför artikel 4 e 1996 års Haagkonvention). I avvaktan på en översyn av 1904 års lag bör därför 3 kap. 6 § finnas kvar med avseende på underhållsfrågor. En mindre språklig justering föreslås (”skall” istället för ”skola”). Det kan noteras att det i departementspromemorian Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall (Ds 2003:5) föreslås att lagvals- bestämmelsen skall tas bort. Förslaget övervägs för närvarande inom Justitiedepartementet och utredningen lämnar inte något förslag i denna del.

12.4.3.2 Interimistiska beslut (3 kap. 12 § 1904 års lag)

Förslag: Bestämmelsen i 3 kap. 12 § 1904 års lag ändras så att den inte längre grundar behörighet för svensk domstol att meddela beslut om vårdnad, boende och umgänge i Sverige när ett äktenskapsmål pågår i en annan stat. Hänvisningar tas in i kompletteringslagarna för situationen när svensk behörighet föreligger enligt artikel 20 Bryssel II-förordningen eller någon av artiklarna 11 eller 12 1996 års Haagkonvention. Rätten skall då kunna fatta interimistiska beslut enligt 6 kap. 20 § föräldra- balken.

Som framgår av avsnitt 3.3.8 är det möjligt för domstolen att meddela beslut som avses i 6 kap. 20 § föräldrabalken (dvs. interimistiska beslut i fråga om vårdnad, boende och umgänge) när ett äktenskapsmål pågår i en främmande stat (3 kap. 12 § 1904 års lag).

Om det är ett brådskande fall, och barnet har sitt hemvist i en stat som tillämpar Xxxxxxx XX-förordningen eller 1996 års Haag- konvention, kan den svenska domstolen inte grunda sin behörighet på 3 kap. 12 § 1904 års lag. I dessa situationer är ju myndigheterna i den andra staten primärt behöriga och den svenska behörigheten kan inte grundas på autonom rätt. Om barnet vistas i Sverige kan i stället den svenska domstolen grunda sin behörighet på artikel 20 Bryssel II-förordningen och artikel 11 1996 års Haagkonvention

337

enligt resonemanget som fördes i fråga om förmynderskap (se avsnitt 12.4.2.2).

Bestämmelsen i 3 kap. 12 § har emellertid tolkats som att den inte bara innehåller en behörighetsbestämmelse utan att den även ger den ”materiella förutsättningen” för att meddela ett interimis- tiskt beslut utan något pågående mål i sak.31 En motsvarande möjlighet att fatta interimistiska beslut behöver därför införas precis som när det gäller förmynderskap (se avsnitt 12.4.2.2). Hän- visningar bör därmed tas in i kompletteringslagarna för situationen när svensk behörighet föreligger enligt artikel 20 Bryssel II- förordningen eller artikel 11 1996 års Haagkonvention. Rätten skall då kunna fatta interimistiska beslut enligt 6 kap. 20 § föräldra- balken.

Möjligheten att meddela interimistiska beslut enligt 3 kap. 12 § 1904 års lag och 6 kap. 20 § föräldrabalken kan dock användas även om det inte är fråga om ett brådskande fall. Det finns nämligen inte något krav på att situationen skall vara brådskande i 6 kap. 20 § föräldrabalken. Om barnet finns i Sverige kommer emellertid behörigheten att grundas på artikel 12 1996 års Haagkonvention (en territoriell åtgärd). Möjligheten att fatta interimistiska beslut bör, precis som när det gäller förmynderskap, gälla även när behörighet föreligger enligt denna bestämmelse.

Det återstående tillämpningsområdet för den nuvarande bestäm- melsen i 1904 års lag blir därför den situationen att barnet varken vistas i Sverige eller har hemvist i någon stat som tillämpar Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention. Samtidigt är det en grundläggande förutsättning för tillämpningen av 3 kap. 12 § 1904 års lag att det pågår ett äktenskapsmål i den tredje staten. Frågan är om det kan sägas vara befogat att svensk domstol skall vara behörig att meddela ett interimistiskt beslut (som inte är brådskande) i en sådan situation. Det kan möjligen hävdas att det finns ett intresse av att kunna meddela ett interimistiskt beslut innan den svenska domstolen vet om myndigheterna i barnets hemviststat anser sig vara behöriga i en fråga om föräldraansvar (jämför utredningens förslag i avsnitt 12.3.3.2). Det skall dock hållas i åtanke att barnet inte befinner sig i Sverige och att den svenska domstolen har små möjligheter att undersöka hur barnets situation ser ut. Att i detta

31 Jämför uttalande i prop. 2000/01:98 s. 30: ”Bestämmelsen gäller fall där ett äktenskapsmål pågår i en annan stat och ger en svensk domstol behörighet att meddela interimistiska beslut om vårdnad, boende, umgänge, underhåll och kvarboenderätt, trots att några andra yrkanden än interimistiska inte har framställts.”

338

läge meddela ett interimistiskt beslut förefaller tveksamt. Utred- ningen anser att de möjligheter som föreslås är fullt tillräckliga för barnets skydd. Hänvisningen i 3 kap. 12 § till 6 kap. 20 § föräldra- balken bör därför tas bort.

12.4.3.3 Anmälan om gemensam vårdnad direkt till Skatteverket

Förslag: Kravet på att barnet är folkbokfört i Sverige tas bort i fråga om Skatteverkets registrering av gemensam vårdnad efter anmälan. Det krävs i stället att barnet har hemvist i Sverige. Det skall inte längre krävas att ett barn och dess föräldrar är svenska medborgare för att föräldrarna skall kunna göra en anmälan om gemensam vårdnad direkt till Skatteverket.

Som anförs i avsnitt 8.7.2.2 kan föräldrarna få gemensam vårdnad genom en registrering hos Skatteverket efter en anmälan direkt till Skatteverket. För att detta skall vara möjligt krävs det att barnet är folkbokfört i Sverige, att förordnande om vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare (6 kap. 4 § andra stycket 2 föräldrabalken). Föräld- rarna kan också få gemensam vårdnad genom registrering hos Skatteverket efter en anmälan till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse eller en bekräftelse av föräldraskap. Även detta kräver att barnet är folk- bokfört i Sverige men det finns inte något krav på svenskt medborgarskap (andra stycket 1 samma paragraf).

Eftersom bestämmelsen ger Skatteverket behörighet när barnet är folkbokfört i Sverige samt då det beträffande den andra punkten krävs att barnet och föräldrarna är svenska medborgare, kan bestämmelsen ge intryck av att vara en internationellt privaträttslig behörighetsregel. Ett barn kan ju undantagsvis vara folkbokfört i Sverige utan att ha hemvist här eftersom kriterierna inte överens- stämmer fullt ut med varandra. I och med ikraftträdandet av Xxxxxxx XX-förordningen har emellertid förutsättningarna för bestämmelsens tillämpning ändrats. Om barnet har hemvist i en medlemsstat i EU som tillämpar Xxxxxxx XX-förordningen får behörighet nämligen inte utövas enligt svensk autonom rätt. Det anförda innebär att det kan inträffa situationer där Skatteverket, trots att de uttryckliga förutsättningarna i 6 kap. 4 § andra stycket

339

är uppfyllda, inte har internationell behörighet att tillämpa bestämmelsen. Den bör därför ändras. Utredningen anser att kravet på folkbokföring i Sverige skall bytas ut mot ett krav på hemvist. Detta ligger också i linje med Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Ytterligare ett skäl för detta är att barnets hemvist i Sverige är en förutsättning för att den gemensamma vårdnaden skall vara gällande i de stater som är anslutna till 1996 års Haagkonvention, se artikel 16 vars bestämmelser avser föräldraansvar enligt hemviststatens lag.

När det gäller kravet på svenskt medborgarskap kan konstateras att medborgarskapet som anknytningsfaktum får allt mindre betydelse i internationellt privaträttsliga sammanhang. När möjlig- heten för föräldrarna att få gemensam vårdnad genom anmälan infördes, skulle anmälan göras till pastorsämbetet. Skälet för att denna möjlighet endast kunde utnyttjas när både föräldrarna och barnet är svenska medborgare var enligt förarbetena att pastorsäm- betenas handläggning skulle underlättas (se prop. 1981/82:168

s. 32). Det kan vidare ifrågasättas om medborgarskapet i dagsläget är av någon betydelse för Skatteverkets hantering av en anmälan, eftersom barnet ändå måste vara folkbokfört i Sverige – eller med utredningens förslag ha hemvist här – för att det skall vara möjligt att få gemensam vårdnad genom en anmälan. Om kravet på svenskt medborgarskap tas bort kan det visserligen finnas en risk för att den gemensamma vårdnaden inte erkänns i den stat där barnet och föräldrarna är medborgare. Denna risk minskar emellertid allteftersom fler stater ansluter sig till 1996 års Haagkonvention (se artikel 16 i konventionen). Oaktat detta kan kravet på svenskt medborgarskap anses innebära ett omotiverat särskiljande mellan svenska och utländska medborgare. Sammantaget finner utred- ningen att kravet på svenskt medborgarskap inte är ändamålsenligt och därför bör tas bort.

Det skall slutligen noteras att möjligheten att träffa ett avtal som godkänns av socialnämnden kvarstår (se 6 kap. 6, 14 a och 15 a §§ föräldrabalken).

12.4.4 Godmanskap

12.4.4.1 4 kap. 3 § 2 st 1904 års lag

Förslag: 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag upphävs.

340

Som anförs i avsnitt 3.3.5 finns det i 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag internationella behörighetsbestämmelser om god man. Enligt bestämmelsen får god man förordnas i vissa fall enligt bestämmelserna i 11 kap. 1 § första stycket och 2 § föräldrabalken.

Hänvisningen till 11 kap. 1 § första stycket föräldrabalken

Bestämmelsen ger intryck av att i första hand vara tillämplig om ett barn vistas i Sverige. Men paragrafen antyder att det är fråga om ett brådskande fall (förfall pga. sjukdom, eller eventuellt ett interi- mistiskt entledigande pga. olämplighet). I ett sådant fall kommer den svenska myndighetens behörighet i stället att grundas på artikel 20 Bryssel II-förordningen och/eller artikel 11 1996 års Haagkonvention. Enligt resonemanget i avsnitten 12.4.2.2 och

12.4.3.2 finns det då inte utrymme för någon autonom behörig- hetsbestämmelse.

Då återstår situationen när barnet vistas utomlands. Bestämmel- sen i 1904 års lag är dock inte tillämplig om barnet har hemvist i eller vistas i en medlemsstat eller en fördragsslutande stat, då är den statens myndigheter behöriga och 1904 års lag skall inte tillämpas. Om god man förordnas till skydd för barnets egendom i Sverige, grundas behörigheten i stället på Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention. Med dessa begränsningar i tillämpningsom- rådet kan det ifrågasättas varför svenska myndigheter skulle förordna god man i en situation när barnet har hemvist, vistas eller har egendom i en icke-fördragsslutande stat utanför EU. Det svenska godmansförordnandet tar ju sikte på förhållanden i Sverige. Utredningen anser att det är tveksamt om det finns något utrymme kvar för bestämmelsens tillämpning vid sidan av Bryssel II- förordningen och 1996 års Haagkonvention, och i vart fall att en sådan svag anknytning inte bör grunda behörighet för svenska myndigheter. Utredningen föreslår därför att det inte längre skall vara möjligt att förordna god man med stöd av 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag och 11 kap. 1 § första stycket föräldrabalken.

341

Hänvisningen till 11 kap. 2 § föräldrabalken

Den andra hänvisningen ger behörighet för svenska myndigheter att förordna god man i trängande fall i vissa angivna situationer (11 kap. 2 § föräldrabalken).

Om barnet har hemvist i Sverige grundas behörigheten på artikel 8 Bryssel II-förordningen. Då är svensk lag tillämplig i vanlig ordning och 11 kap. 2 § föräldrabalken är direkt tillämplig. Om barnet visserligen inte har hemvist i Sverige, men vistas i Sverige eller har tillgångar här, grundas behörigheten i stället på artikel 20 Bryssel II-förordningen eller artikel 11 1996 års Haagkonvention (eftersom den situation som beskrivs i 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag, gäller ”trängande fall”). Något utrymme för en autonom bestämmelse finns då inte.

Eftersom bestämmelsen inte innebär något krav på att barnet skall vistas här ligger den återstående, allmänna tillämpligheten av 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag i fall då barnet varken har hem- vist i, vistas i eller har tillgångar i Sverige. Men barnet kan då inte heller ha hemvist i eller vistas i en EU-stat eller en fördragsslutande stat, för då finns det en annan stat som är behörig och Sverige kan inte falla tillbaka på autonom rätt. Utrymmet för bestämmelsen tycks därför vara begränsat. Precis som när det gäller god man enligt 11 kap. 1 § första stycket föräldrabalken är det fråga om ett förordnande av god man i Sverige, och det grundläggande behovet av god man bör också komma från förhållanden i Sverige. När den anknytningen saknas bör svenska myndigheter enligt utredningens bedömning inte ha någon internationell behörighet att förordna om god man. Utredningen anser därför att det inte längre skall vara möjligt att förordna god man med stöd av 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag och 11 kap. 2 § föräldrabalken.

Särskilt om lagval

Utredningen har ovan föreslagit att det inte längre skall vara möjligt att förordna god man med stöd av bestämmelsen i 4 kap. 3 § andra stycket 1904 års lag. Även om det inte finns utrymme för eller är lämpligt att ha någon autonom behörighetsbestämmelse skulle det kunna vara möjligt att autonomt reglera lagvalet för de situationer som omfattas av Bryssel II-förordningen (eftersom Bryssel II-förordningen inte reglerar frågor om lagval). Men med

342

hänsyn till att utredningen föreslår en generell lagvalsbestämmelse (se avsnitt 12.3.4.1) saknas anledning att föreskriva några särskilda bestämmelse i fråga om lagvalet. Bestämmelsen bör därför upp- hävas i sin helhet.

12.4.4.2 4 kap. 3 § 3 st 1904 års lag och lagen om god man för ensamkommande barn

Förslag: 4 kap. 3 § tredje stycket 1904 års lag upphävs.

Lagen om god man för ensamkommande barn ändras på så sätt att den inte begränsas till att gälla barn som har utländskt medborgarskap eller är statslösa. Lagen hänvisar inte till någon internationellt privaträttslig bestämmelse. Barnets hemvist är, i stället för tidpunkten för uppehållstillstånd, avgörande i för- hållande till när den gode mannen bör ersättas med en särskilt förordnad vårdnadshavare.

Som framgår av avsnitt 3.3.5 gäller lagen om god man för ensamkommande barn i tillämpliga fall framför 1904 års lag (4 kap. 3 § tredje stycket 1904 års lag). Eftersom utredningen har föreslagit att de båda föregående styckena i den aktuella paragrafen i 1904 års lag skall upphävas, är hänvisningen onödig. Detta får till följd att hela paragrafen (dvs. 4 kap. 3 § 1904 års lag) bör upphävas.

Frågan är om själva lagen om ensamkommande barn behöver ändras. Lagen kan bara ha företräde framför 1904 års lag om den innehåller en internationell behörighetsregel (och inte bara materiella bestämmelser). Som den är skriven är lagen allmänt tillämplig, dvs. inte bara i förhållande till någon eller några stater.

Såväl Bryssel II-förordningen som 1996 års Haagkonvention är tillämpliga på frågor som gäller förordnande av god man. För ett barn på flykt, eller ett barn vars hemvist inte kan fastställas, innebär det att överförmyndarens internationella behörighet följer antingen av Bryssel II-förordningen eller av 1996 års Haagkonvention (se avsnitt 7.3). Artikel 13 Bryssel II-förordningen är tillämplig i för- hållande till ett barn vars hemvist inte kan fastställas och om barnets hemviststat är en stat som tillämpar Bryssel II-förord- ningen eller en stat som varken tillämpar Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention. Artikel 6 1996 års Haagkonvention är tillämplig om barnet är på flykt från en fördragsslutande stat. Men lagen om ensamkommande barn är också tillämplig i fråga om

343

barn som kanske inte är på flykt eller barn vars hemvist kan fastställas, liksom i fråga om barn som vistas i Sverige och blir ensamma. Om barnet i denna situation ställs ensam kommer över- förmyndarens behörighet att grundas på artikel 20 Bryssel II- förordningen eller artikel 11 1996 års Haagkonvention, dvs. bestämmelserna som ger behörighet i brådskande fall. (Det är också tänkbart att artikel 12 1996 års Haagkonvention som ger behörighet att vidta territoriella åtgärder kan tillämpas i fall som avses i lagen, under förutsättning att det inte finns någon medlems- stat i EU som är behörig [se avsnitten 7.7.4 och 7.7.5].) Eftersom det är svårt att tänka sig någon mer brådskande åtgärd än att tillgodose skyddet för ett ensamt barn, kommer det inte att finnas någon situation vid sidan av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention där behörigheten kan grundas på autonom rätt.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att lagen bör ändras på så sätt att det blir tydligt att den innehåller materiella bestämmelser, så att den inte ger intryck av att utvidga svenska myndigheters internationella behörighet i förhållande till Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Det bör därför inte finnas någon hänvisning till någon internationellt privaträttslig bestämmelse. När svenska myndigheter är internationellt behöriga blir lagen tillämplig och dess materiella bestämmelser får användas.

Utredningen anser också att lagens tillämpningsområde bör justeras något. Som lagen är skriven ger den skydd åt barn som är utländska medborgare eller statslösa. Det är tänkbart att barn som är svenska medborgare men har hemvist utomlands kommer till Sverige eller blir ensamma här under de förhållanden som anges i lagen. Det är inte ovanligt att barn har dubbelt medborgarskap, dvs. är både svenska medborgare och medborgare i ett annat land. Barnets föräldrar kan t.ex. under en viss period ha varit bosatta i Sverige och då blivit svenska medborgare, men har sedan återvänt till sitt ursprungsland där barnet föddes. Det framstår som självklart att lagens skyddsåtgärder måste kunna tillämpas även i förhållande till dessa barn. Eftersom det nu sker en övergång i svensk internationell privaträtt på området, från nationalitets- principen till hemvistprincipen, finns det anledning att göra det tydligt att lagen är tillämplig även i förhållande till barn som är svenska medborgare. Genom att justera lagen så att det endast krävs att barnet inte skall ha hemvist i Sverige blir det tydligt att lagen gäller samtliga barn (förutsatt att övriga kriterier är för handen).

344

Som lagen är skriven nu är det barnets förvärv av uppehållstill- stånd som är den omständighet som utlöser olika organs och funk- tionärers handlande när det gäller att ersätta den gode mannen med en särskilt förordnad vårdnadshavare. Regeringen ansåg i förarbe- tena att denna tidpunkt var att föredra framför hemvistkriteriet, då det senare inte ansågs vara tillräckligt klart och enkelt för den som skall tillämpa lagen.32 Med utredningens föreslagna ändring, dvs. att även barn som är svenska medborgare skall omfattas av lagen, bör tidpunkten då barnet förvärvar hemvist i Sverige i stället vara av- görande (en svensk medborgare behöver ju inte uppehållstillstånd). Tidpunkten för när ett barn får hemvist här får bedömas från fall till fall. Det torde dock kunna presumeras att ett barn som är svensk medborgare får hemvist i Sverige ganska snabbt.

12.4.5 Övriga lagändringar

12.4.5.1 Hänvisningar till 1904 års lag m.m.

Förslag: 11 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken upphävs. Hänvisningarna till 1904 års lag och till lagen om god man för ensamkommande barn i 11 kap. 25 § och 16 kap. 2 § föräldra- balken byts ut mot hänvisningar till Bryssel II-förordningen och lagen om 1996 års Haagkonvention.

I 11 kap. 1 och 25 §§ samt 16 kap. 2 § föräldrabalken finns hänvis- ningar till 4 kap. 3 § 1904 års lag och till lagen om god man för ensamkommande barn.

Hänvisningen i 11 kap. 1 § föräldrabalken anger att det finns be- stämmelser om god man i 4 kap. 3 § 1904 års lag och lagen om god man för ensamkommande barn. Förutom att bestämmelsen i 1904 års lag upphävs och därför inte kan finnas med i en hänvisning, så innehåller den nuvarande hänvisningen en blandning mellan materiell rätt (lagen om ensamkommande barn) och internationell privaträtt (1904 års lag). Hänvisningen är dessutom ofullständig eftersom behörighet att förordna god man i första hand föreligger enligt Xxxxxxx XX-förordningen och 1996 års Haagkonvention. För att undvika att blanda materiell rätt med internationell privaträtt, och med hänsyn till att det normalt sett inte sker någon korsvis

32 Se prop. 2004/05:136 s. 40.

345

hänvisning mellan svenska lagar, föreslår utredningen att tredje stycket i 11 kap. 1 § föräldrabalken upphävs.

Hänvisningen i 11 kap. 25 § tredje stycket föräldrabalken avser den nationella behörigheten för överförmyndaren när barnet inte har hemvist i Sverige men när svensk internationell behörighet ändå finns. Utredningen föreslår att hänvisningen till 1904 års lag och lagen om god man för ensamkommande barn ersätts med en hänvisning till Bryssel II-förordningen och den föreslagna lagen om 1996 års Haagkonvention. Det innebär att det är överför- myndaren i den kommun där barnet vistas som är behörig när en fråga om godmanskap tas upp enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention. Motsvarande ändring görs i fråga om 16 kap. 2 § föräldrabalken som avser tillsynen av överförmyndaren.

12.4.5.2 Reservforum

Bedömning: Det saknas behov av reservforum för tillämpning av den föreslagna lagen om internationella föräldraansvarsfrågor.

Den föreslagna lagen om internationella föräldraansvarsfrågor innehåller bl.a. bestämmelser om internationell behörighet i vissa fall och bestämmelser om verkställbarhet. Utredningen bedömer det finns erforderliga nationella forumbestämmelser som ger berörda myndigheter behörighet att pröva frågor enligt den före- slagna lagen. Till skillnad från vad som föreslagits i utredningens delbetänkande (SOU 2004:80) och som föreslås i avsnitt 7.10.2 ovan, kan det inte förutses att det finns något behov av att före- skriva något reservforum för socialnämnden.

12.5 Kommentar till de återstående artiklarna i 1996 års Haagkonvention

Bedömning: Övriga bestämmelser i konventionen bör inte göras allmänt tillämpliga.

I den föreslagna lagen har vissa av artiklarna i 1996 års Haagkon- vention använts som förebilder. I något enstaka fall finns också en redovisning av skälen för varför vissa artiklar inte har gjorts allmänt tillämpliga (se avsnitt 12.3.3.4 om bestämmelsen rörande olovliga

346

bortföranden och kvarhållanden av barn). Resterande artiklar i konventionen kommer inte att redovisas särskilt. Utredningen bedömer att dessa övriga artiklar inte kan anses tjäna någon funktion som allmänt tillämpliga. Ett flertal av dem bygger på att myndigheterna i båda berörda staterna tillämpar konventionens be- stämmelser. Så är t.ex. fallet med artiklarna som tillåter att myndig- heterna i vissa situationer sinsemellan får komma överens om be- hörighet i ett enskilt fall (artiklarna 8 och 9), liksom bestämmel- serna om samarbete. I dessa delar är konventionens bestämmelser så avpassade för just konventionssamarbete att det helt enkelt inte är lämpligt att föreslå ett utvidgat tillämpningsområde för dem.

347

Del IV Lagtekniska frågor m.m.

13 Lagtekniska lösningar

13.1 En samlad exekvaturlagstiftning

Förslag: De kompletterande bestämmelserna till 1996 års Haag- konvention samlas i den lag som inkorporerar konventionen med svensk rätt.

I enlighet med direktiven tog utredningen i delbetänkandet (SOU 2004:80) ställning till frågan om de kompletterande be- stämmelser som behövdes till Bryssel II-förordningen skulle tas in i lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa ut- ländska avgöranden (2002 års lag)1 eller fortfarande finnas i en särskild lag, dvs. lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. En avsikt med 2002 års lag var att åstad- komma en enhetlig och överskådlig reglering av kompletterande bestämmelser om verkställighet av utländska domar.

Utredningen ansåg att det fanns skäl för att behålla de kompletterande bestämmelserna till Bryssel II-förordningen i en separat lag tills vidare. Ett av skälen var att båda lagarna innehåller bestämmelser utöver dem som avser exekvatur. Det kunde också antas att ett tillträde till 1996 års Haagkonvention skulle föranleda kompletterande bestämmelser och utredningen ansåg inte att det var lämpligt att föra in de kompletterande bestämmelserna till Bryssel II-förordningen i 2002 års lag, för att efter något år kanske tvingas bryta ut de bestämmelser som rör föräldraansvar för att få dem samlade i en egen lag.

Utredningen lämnar i det nu aktuella betänkandet förslag på vilka bestämmelser som behöver införas vid ett tillträde till 1996 års Haagkonvention. Sammantaget rör det sig om ett antal bestämmel-

1 2002 års lag innehåller kompletterande bestämmelser till Bryssel I-förordningen, Bryssel- konventionen och Luganokonventionen, vilka instrument reglerar bl.a. familjerättsliga underhåll.

351

Lagtekniska lösningar SOU 2005:111

ser som, utöver frågor kring verkställighet av utländska domar, även avser behörighet och samarbete mellan myndigheter, bestäm- melser som är specifika för konventionens tillämpningsområde. De föreslagna exekvaturbestämmelserna skiljer sig dessutom från det förfarande som föreskrivs i 2002 års lag. Mot denna bakgrund anser utredningen att det inte är lämpligt att lägga de kompletterande bestämmelserna som behövs till 1996 års Haagkonvention i 2002 års lag.

Det ligger närmare till hands att samla de kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen och till 1996 års Haagkonvention i en och samma lag. Båda instrumenten rör internationella föräldraansvarsfrågor och de kompletterande bestämmelserna till 1996 års Haagkonvention skulle därvid kunna ges ett eget kapitel i 2001 års lag. De kompletterande bestämmel- serna är emellertid inte desamma, och regelsystemet när det gäller t.ex. exekvaturförfarandet skiljer sig åt. Dessutom föreslår utredningen en ny lag om internationella föräldraansvarsfrågor som inte har sin plats i en sådan kompletteringslag. Utredningen anser att det är mer lättillgängligt för rättstillämparen att låta de kompletterande bestämmelserna till Bryssel II-förordningen finnas kvar i en egen lag och låta lagen som inkorporerar 1996 års Haagkonvention även innehålla de kompletterande bestämmelserna som behövs till konventionen.

13.2 Frågan om inkorporering

Förslag: Artiklarna 1–56 i konventionen inkorporeras.

Bedömning: Slutbestämmelserna (kapitel VII) bör inte in- korporeras.

I avsnitt 5.2 föreslås att 1996 års Haagkonvention införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Det lämnades därvid öppet om hela konventionen lämpligen bör inkorporeras, eller om det finns artiklar som i första hand är riktade till de fördragsslutande staterna och som inte behöver ges laglig form.

Bland de allmänna bestämmelserna i konventionen (kapitel VI) återfinns bestämmelser av materiell natur, t.ex. de som gäller utfärdande av intyg, behandling av personuppgifter och förbudet mot att ställa krav på legalisering. Det finns även bestämmelser som

352

SOU 2005:111 Lagtekniska lösningar

riktar sig till de fördragsslutande staterna, t.ex. de som tillåter staterna att utse särskilda myndigheter till vilka vissa fram- ställningar skall riktas, och möjligheten att göra förbehåll för de egna myndigheternas behörighet att vidta åtgärder med avseende på barnets egendom i staten. En delvis inkorporering skulle innebära att vissa bestämmelser i kapitlet blir svensk lag och andra inte. En sådan lösning framstår inte som lämplig. Utredningen anser därför att de allmänna bestämmelserna i konventionen bör inkorporeras i sin helhet.

Slutbestämmelserna (kapitel VII) är uteslutande riktade till de fördragsslutande staterna och skulle således i och för sig inte behöva inkorporeras. En sådan lösning har också valts vid inkorporeringen av 1980 års Wienkonvention om internationella köp (lagen om internationella köp). Däremot har 1993 års Haag- konvention inkorporerats i sin helhet, inklusive slutbestämmelser. Med hänsyn till att det är ett helt kapitel i 1996 års Haagkon- vention som inte behöver inkorporeras, och till att det inte finns anledning att göra lagtext av bestämmelser som inte är lämpade för det och som inte behöver vara direkt tillämpliga, anser utredningen att slutbestämmelserna inte bör inkorporeras.

Slutsatsen är således att samtliga artiklar i 1996 års Haagkon- vention utom artiklarna i kapitel VII inkorporeras.

353

14 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

14.1 Ikraftträdande

Förslag: Det överlämnas till regeringen att bestämma tid- punkten för ikraftträdandet av den lag som inkorporerar 1996 års Haagkonvention samt de lagbestämmelser som kompletterar bestämmelserna i konventionen. Detsamma skall gälla övriga föreslagna lagregler.

I avsnitt 2.2 redovisas det förhållandet att EU:s medlemsstater inte självständigt kan ansluta sig till 1996 års Haagkonvention. Euro- peiska unionens råd har fattat ett beslut om att bemyndiga medlemsstaterna att underteckna konventionen, men har ännu inte fattat något beslut om att bemyndiga staterna att ratificera den. Utredningens förslag att 1996 års Haagkonvention skall inkorpo- reras i lag,1 jämte förslagen till kompletterande bestämmelser2 kan således inte träda i kraft förrän EU har möjliggjort en svensk anslutning till konventionen. Av denna anledning bör det över- lämnas till regeringen att bestämma tidpunkten för när denna lagstiftning skall träda i kraft.

De övriga lagändringar3 som föreslås i betänkandet bör träda i kraft samtidigt. I annat fall kan det uppstå problem t.ex. i fråga om de bestämmelser i 1904 års lag som i någon form ”överförs” till lagen om internationella föräldraansvarsfrågor. Det är vidare önsk- värt att bestämmelserna träder i kraft så snart som möjligt. Med

1 Förslag till lag om 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn.

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar och förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

3 Förslag till lag om internationella föräldraansvarsfrågor, förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynder- skap, förslag till lag om ändring i föräldrabalken, förslag till lag om ändring i lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen och förslag till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

355

hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas anknytning till 1996 års Haagkonvention finns det dock anledning att avvakta med ikraft- trädandet av dessa lagändringar till det datum som konventionens bestämmelser träder i kraft. I lagen om internationella föräldra- ansvarsfrågor hänvisas till föräldraansvarsbegreppet i 1996 års Haagkonvention – något som inte är lämpligt att göra innan kon- ventionen gäller i Sverige.

14.2 Övergångsbestämmelser

14.2.1 Lagen om 1996 års Haagkonvention och de kompletterande bestämmelserna till konventionen

Förslag: Artikel 16 1996 års Haagkonvention skall gälla även i förhållande till de barn som har fått nytt hemvist i Sverige före konventionens ikraftträdande.

Bedömning: I övriga hänseenden saknas behov av övergångs- bestämmelser.

Som redovisas i avsnitt 11.4.1 innehåller 1996 års Haagkonvention övergångsbestämmelser i fråga om tillämpningen av själva konven- tionen (artikel 53). I avsnitt 11.4.2 anförs att dessa bestämmelser gäller som de står skrivna och att de inte kräver någon ändring i lag. Utredningen bedömer inte heller att det finns behov av över- gångsbestämmelser beträffande den föreslagna lagen om 1996 års Haagkonvention, med undantag för artikel 16 som gäller föräldra- ansvar direkt på grund av lag (ex lege). När 1996 års Haag- konvention har trätt i kraft och gäller som lag i Sverige kommer artikel 16 att tillämpas i fråga om alla barn som får hemvist i Sverige. Frågan är vad som skall gälla för de barn som har fått hemvist i Sverige vid en tidigare tidpunkt. Det gäller t.ex. barn till gifta föräldrar som kommer från ett land där endast fadern är vård- nadshavare (se avsnitten 8.3 och 8.7.2.1). Om dessa barn i stället hade fått hemvist i Sverige efter konventionens ikraftträdande skulle även modern ha blivit vårdnadshavare (se artikel 16.4 och avsnitt 8.3.4). Frågan kan också bli aktuell i fråga om barn till ogifta, sammanboende föräldrar där även fadern är vårdnadshavare. Om dessa barn hade fått hemvist i Sverige efter konventionens

356

ikraftträdande består faderns föräldraansvar (se artikel 16.3 och avsnitt 8.3.4).

I den förklarande rapporten anförs att övergångsproblemen som kan uppstå mot bakgrund av artikel 16 1996 års Haagkonvention kommer att få lösas utifrån varje fördragsslutande stats nationella rätt eftersom konventionen är tyst på denna punkt.4

Den svenska rätten är inte entydig beträffande vad som gäller i ex lege-fallen (se avsnitt 3.4.1).5 Regeringen har i prop. 2004/05:136

s. 24 anfört ståndpunkten att mycket talar för att ett legalt vårdnadsförhållande får anses bestå för ett barn vars vistelse i Sverige inte har karaktär av hemvist. Det anförs emellertid också att senare års praxis talar för att vårdnadsförhållandet skall bedömas enligt svensk rätt i fall där barnet har fått hemvist i Sverige. Detta uttalande tyder på att de barn som avses i det första exemplet ovan faktiskt anses stå även under moderns vårdnad. Det skulle å andra sidan kunna leda till att fadern i det andra exemplet inte anses som vårdnadshavare.

Eftersom det inte är helt tydligt vad som gäller enligt svensk rätt skulle det i syfte att skapa klarhet vara möjligt att låta konven- tionens bestämmelser i artikel 16 vara tillämpliga även i förhållande till de barn som har fått nytt hemvist i Sverige innan konventionen trädde i kraft. Det skulle innebära att det legala vårdnadsför- hållande som förelegat enligt utländsk rätt respekteras (jämför artikel 16.3) och att den förälder som skulle vara legal vårdnads- havare enligt svensk rätt också skall vara legal vårdnadshavare när barnet har fått hemvist i Sverige (jämför artikel 16.4). Det förefaller som om svensk gällande praxis överensstämmer i vart fall med den senare bestämmelsen. En omständighet som talar mot ett sådant förslag är att de familjer som flyttade till Sverige och fick hemvist här före konventionens ikraftträdande inte hade anledning att räkna med att flytten till Sverige kunde få sådana konsekvenser. Det är då viktigt att framhålla att en tillämpning av artikel 16 inte får till följd att någon av föräldrarna berövas sitt föräldraansvar. Det är också viktigt att komma ihåg att artikel 16 är en bestämmelse till skydd för barn. Det är svårt att motivera att ett sådant skydd inte skall ges till de barn som redan har hemvist i Sverige. Utredningen anser att fördelarna med att tillämpa artikel 16 överväger eventuella nackdelar. Utredningen föreslår därför att det bör föreskrivas i en

4 Se Xxxx Xxxxxxx, Explanatory Report, paragraf 179.

5 Se även Xxxxxx Xxxxxxx-Xxxxxxxx, Svensk domstol och utländsk rätt. En internationellt privat- och processrättslig studie, 1997, s. 225 ff.

357

övergångsbestämmelse till lagen om 1996 års Haagkonvention att artikel 16 är tillämplig även i förhållande till de barn som har fått hemvist i Sverige före konventionens ikraftträdande.

Precis som framgår i avsnitt 8.7.2.1 beträffande tillämpningen av artikel 16 får det anses ligga på Skatteverket att informera de familjer som har fått hemvist i Sverige innan konventionens ikraft- trädande om de nya bestämmelserna. En eventuell konflikt mellan föräldrarna får sedan lösas på sedvanligt vis, med hjälp av social- nämnden eller i sista hand genom en process vid domstol.

14.2.2 Lagen om internationella föräldraansvarsfrågor m.fl. lagar

Förslag: En myndighets behörighet i ett mål eller ärende som anhängiggjorts före ikraftträdandet av lagändringarna skall inte gå förlorad på grund av behörighetsbestämmelserna i den nya lagen om internationella föräldraansvarsfrågor. Mål eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet skall prövas enligt äldre rätt. Bestämmelserna om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden skall inte tillämpas på avgöranden som har meddelats före ikraftträdandet.

Bedömning: Det saknas behov av övergångsbestämmelser beträffande övriga lagförslag.

Den föreslagna lagen om internationella föräldraansvarsfrågor be- höver förses med vissa övergångsbestämmelser.

Lagen bör vara tillämplig på mål och ärenden som anhängiggörs efter lagens ikraftträdande. Detta innebär att en myndighet som före ikraftträdandet utövar behörighet enligt äldre bestämmelser inte blir obehörig att handlägga frågan på grund av de nya bestämmelserna. Det innebär också att mål eller ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet prövas enligt äldre lag. Några ytterligare övergångsbestämmelser i fråga om behörighet eller lag- val torde inte behövas.

När det gäller erkännande och verkställbarhet är det visserligen tänkbart att ett avgörande som har meddelats före ikraftträdandet skulle kunna förklaras verkställbart enligt den nya lagen, förutsatt att verkställbarhetsansökan inte bör avslås enligt någon av lagens vägransgrunder. Utredningens lagförslag kan dock sägas innebära

358

en i praktiken ändrad inställning till utländska avgöranden om föräldraansvar; från att utländska avgöranden inte erkänns eftersom stöd i lag oftast har saknats, till att utländska avgöranden som huvudregel skall erkännas. Det kan också vara så att en av föräldrarna inte har engagerat sig i den utländska rättsprocessen i tron att ett senare avgörande inte skulle erkännas i Sverige. Med hänsyn till detta anser utredningen att det inte är lämpligt att tillämpa den föreslagna lagen på avgöranden som har meddelats i tiden före lagens ikraftträdande.

Beträffande de övriga föreslagna lagreglerna finns inte något behov av övergångsbestämmelser.

359

15 Konsekvenser av förslagen

Bedömning: Ett tillträde till 1996 års Haagkonvention får som konsekvens att skyddet för barn i internationella situationer förbättras. Utredningen bedömer att tillträdet på sikt kommer att leda till ökade kostnader, främst för Svea hovrätt och centralmyndigheten. Detta bör dock utvärderas när konven- tionen har varit i kraft en tid. Inledningsvis får eventuella kostnadsökningar antas rymmas inom domstolsväsendets och Regeringskansliets befintliga budget. Detsamma gäller för övriga berörda myndigheter.

Ett tillträde till 1996 års Haagkonvention får till följd att skyddet för barn i internationella situationer förbättras. Konventionens främsta mål är just att förbättra skyddet för dessa och samtliga överväganden sker med utgångspunkt i barnets bästa.

Oberoende av 1996 års Haagkonvention medför människors ökade rörlighet att antalet mål och ärenden med internationell anknytning ökar och att myndigheterna ställs inför situationer där anknytningen till en annan stat ger upphov till frågor när det gäller behörighet och lagval. I många avseenden innebär konventionen att oreglerade situationer regleras och att det blir tydligare vad som gäller. Ett exempel på detta är hanteringen av de s.k. ex lege situa- tionerna när det kommer till att avgöra vem som har föräldraan- svaret för ett barn som får hemvist i Sverige (se avsnitt 8.3). Ett tillträde till 1996 års Haagkonvention innebär inte, med några undantag, att myndigheterna får nya uppgifter utan snarare att hanteringen av internationella ärenden förbättras och effektiviseras. Vidare medför konventionen att behörighet inte kommer att före- ligga i vissa situationer som i dag faller under svensk domsrätt, när anknytningen till en annan fördragsslutande stat är starkare. I det avseendet kan antalet mål och ärenden komma att minska något.

361

Nämnda omständigheter talar för att kostnaderna för myndig- heterna totalt sett inte kommer att öka.

Bland de fåtal nya uppgifter som ges myndigheterna kan nämnas skyldigheten att upplysa en utländsk myndighet om förhållanden som innebär att ett barn som befinner sig i det andra landet befinner sig i allvarlig fara. Denna uppgift förutsätter att ansvarig myndighet har god insikt i barnets situation och att det finns eller har funnits ett ärende med avseende på barnet. Det tillkommande arbetsmomentet i ärendet, dvs. upplysningsskyldigheten, kan utan vidare antas rymmas inom befintliga anslag.

Vidare ges socialnämnden behörighet att uttala sig om lämplig- heten för en förälder att utöva umgänge. Denna möjlighet är inte tvingande för socialnämnden, men om den utnyttjas krävs en viss arbetsinsats från socialnämndens sida. Utredningen bedömer dock att merarbetet föranleder endast en marginell merkostnad, dels eftersom sådana förfrågningar sannolikt inte kommer att bli särskilt vanligt förekommande, dels därför att en förfrågan i de flesta fallen sannolikt görs då det finns ett tidigare svenskt avgörande om umgänge och socialnämnden därvid redan har kännedom om förälderns situation. Flera av socialnämndens upp- gifter i övrigt enligt konventionen grundar sig på att en enskild person har ett hjälpbehov som ryms inom ramen för kommunens ansvar, och dessa uppgifter kan inte antas föranleda några extra kostnader.

Situationen är något mer komplicerad när det gäller frågan om erkännande- och exekvaturförfarandet. Konventionens bestämmelser innebär dels att en berörd part hos domstol kan begära ett beslut om att ett avgörande erkänns eller inte, dels att exekvaturdomstol skall förklara att ett utländskt avgörande är verkställbart i Sverige. Utredningen föreslår, som redovisas i avsnitten 9.5.2 och 9.5.3, att dessa uppgifter skall åläggas Svea hovrätt och, efter överklagande, Högsta domstolen. Detsamma föreslås gälla beträffande beslut om erkännande och verkställbarhet enligt den autonoma rätten (se avsnitten 12.3.5.3 och 12.3.7.1). Vid dessa domstolar förekommer redan i dag ärenden av sådant slag. En tillämpning av 1996 års Haagkonvention och den föreslagna lagen om internationella föräldraansvarsfrågor kan förutses på sikt ge upphov till ett inte ringa antal nya erkännande- och exekvaturärenden hos Svea hovrätt. Erkännande- och verkställbarhetsbestämmelserna gör det onödigt att utverka ett nytt avgörande i sak i Sverige, med följden att t.ex. en långvarig och kostsam vårdnadsprocess vid svensk

362

SOU 2005:111 Konsekvenser av förslagen

domstol kan undvikas, och en viss utjämning av belastningen på det svenska domstolsväsendet i stort kan således också förutses. I vilken utsträckning nämnda förhållanden balanserar varandra är omöjligt att säga. Utredningen förutsätter dock att Svea hovrätt tilldelas de medel som behövs för att kunna hantera de nya ärendena. Det är viktigt att målutvecklingen utvärderas efter det att konventionen har varit i kraft en tid.

En annan omständighet som kan medföra kostnader är de upp- gifter som konventionen ålägger centralmyndigheten, uppgifter som enligt utredningens förslag bör ligga inom Regeringskansliet. Precis som när det gäller Bryssel II-förordningen skall de fördrags- slutande staternas centralmyndigheter samarbeta med varandra i enskilda ärenden och på ett mer allmänt plan. Uppgiften att vara centralmyndighet kommer att medföra ökade kostnader för den myndighet som utses att vara centralmyndighet. Precis som när det gäller Bryssel II-förordningen är det svårt att med säkerhet bedöma omfattningen av centralmyndighetens nya uppgifter. Central- myndigheten kan dra nytta av Utrikesdepartementets erfarenheter av uppgifter av likartad karaktär enligt 1980 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen. Enligt uppgift från UD arbetar i dag tre handläggare och två assistenter med centralmyndighetsfrågor. Utredningen bedömer att kostnaderna för de nya uppgifterna inledningsvis bör bli relativt begränsade och kan antas rymmas inom befintlig ekonomisk ram för Regeringskansliet. I takt med att 1996 års Haagkonvention tillträds av fler länder utanför EU kan dock förutses att centralmyndigheten kommer att behöva ytter- ligare personal, med följden att kostnaderna kommer att öka. Även i detta avseende finns det därför anledning att göra en utvärdering efter det att 1996 års Haagkonvention har varit i kraft en tid.

Utredningen föreslår också att kravet på att barnet och föräld- rarna är svenska medborgare tas bort i fråga om en ansökan om gemensam vårdnad som görs direkt till Skatteverket. Detta kan tänkas medföra att antalet anmälningar direkt till Skatteverket ökar något. Ökningen kan dock antas vara marginell och i vart fall initialt rymmas inom ramen för Skatteverkets befintliga budget.

Utredningen bedömer således att eventuella kostnadsökningar inledningsvis torde vara marginella och kunna rymmas inom ramen för myndigheternas anslag. Det finns dock anledning att bevaka kostnadsutvecklingen främst för Svea hovrätt och centralmyndig- heten. Det kan i framtiden uppstå behov för dessa myndigheter att tillföras ytterligare medel.

363

Precis som när det gäller ikraftträdandet av Xxxxxxx XX-förord- ningen finns ett stort informationsbehov i förhållande till allmän- heten, domstolarna och övriga myndigheter såsom socialnämnder, överförmyndare och Skatteverket. Det kommer också att krävas utbildningsinsatser för berörda myndigheters egen personal. Information och utbildning med avseende på ny lagstiftning är uppgifter som svenska myndigheter (främst på central nivå) kontinuerligt arbetar med. Tillträdet till 1996 års Haagkonvention ligger ännu en bit fram i tiden och det får förutsättas att myn- digheterna i sin verksamhetsplanering avsätter de medel som krävs i sin informations- och utbildningsbudget.

364

Del V Författningskommentar

16 Författningskommentar

16.1 Förslaget till lag om 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn

1 §

Utredningens överväganden kring inkorporeringen av konven- tionens bestämmelser finns dels i avsnitt 5.2, dels i avsnitt 13.2.

Bestämmelsen inkorporerar 1996 års Haagkonvention i alla delar utom slutbestämmelserna. Genom inkorporeringen blir de engelska och franska språkversionerna gällande som svensk lag. Konven- tionens enskilda artiklar kommenteras i avsnitten 7–11.

2 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 10.4.3.2, 10.6.2 och 10.5.2.1.

Genom bestämmelsen utpekas socialnämnden som den behöriga svenska myndigheten att utföra vissa av uppgifterna som följer av 1996 års Haagkonvention.

Enligt den första punkten är socialnämnden behörig att upprätta en rapport om barnets situation. En begäran från en utländsk myndighet kan bli aktuell om barnet har hemvist och befinner sig i Sverige men har en väsentlig anknytning till en annan fördragsslutande stat (artikel 32 i konventionen).

Den andra punkten gäller behörighet att godkänna att en utländsk myndighet placerar ett barn i Sverige i enlighet med artikel 33 i konventionen.

Slutligen följer av den tredje punkten att det är socialnämnden som är behörig att på en förälders begäran samla in upplysningar och uttala sig om förälderns lämplighet i fråga om umgänge, när barnet har hemvist i en annan fördragsslutande stat (artikel 35.2 i konventionen).

367

3 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.2.

Paragrafen innehåller en reservforumbestämmelse för social- nämndens del. Bestämmelsen blir tillämplig när det finns svensk internationell behörighet enligt 1996 års Haagkonvention, men då det inte finns någon behörig socialnämnd enligt andra forum- bestämmelser. Reservforum är, på samma sätt som för Bryssel II- förordningen, socialnämnden i Stockholms kommun.

4 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 12.4.2.2 och 12.4.3.2.

Paragrafen ersätter de upphävda bestämmelserna i 3 kap. 12 § och 4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag. Bestämmelsen ger en möjlighet att besluta interimistiskt beträffande vårdnad m.m. och förmynderskap utan pågående mål i huvudsaken, i de fall då det finns svensk behörighet enligt artikel 11 eller 12 1996 års Haagkonvention. Bestämmelsen utesluter inte interimistiska beslut i övrigt, t.ex. i fråga om godmanskap och åtgärder inom socialtjänsten, då internationell behörighet föreligger. När det gäller sistnämnda frågor finns redan materiella bestämmelser som kan tillämpas när behörighet föreligger i enlighet med artikel 11 eller 12 i 1996 års Haagkonvention.

5 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.4.4.

Paragrafen innebär att parterna skall få tillfälle att yttra sig innan myndigheten fattar beslut i en framställningsfråga. Det kan gälla både om den svenska myndigheten skall göra en framställning till en utländsk myndighet och om en svensk myndighet skall fatta beslut i fråga om en framställning från en utländsk myndighet. Genom kommuniceringen får den svenska myndigheten ett bra underlag för beslutet. Bestämmelsen är central eftersom ett beslut i en framställningsfråga inte får överklagas (se 8 § och avsnitt 7.10.4.5).

Kommunicering är emellertid inte ett absolut krav, utan får underlåtas om det är uppenbart obehövligt. Det bör dock inte komma i fråga att myndigheten bifaller en framställning utan att parterna har hörts, även om myndigheten är av uppfattningen att framställningen bör bifallas. En situation när undantaget kan bli aktuellt är när den svenska myndigheten skall ta ställning till en framställning om behörighet från en utländsk myndighet och

368

parterna redan har yttrat sig i det utländska förfarandet. Det kan då vara uppenbart obehövligt att höra dem även vid den svenska myndigheten. Ett annat fall är om det står helt klart för den svenska myndigheten att förutsättningar saknas för att göra en framställning till en utländsk myndighet. Undantaget bör tillämpas med försiktighet.

6 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.4.4.

I första stycket föreskrivs huvudregeln, att handläggningen av en framställning om behörighet skall vara skriftlig.

Av andra stycket följer att muntlig handläggning får förekomma i vissa fall. Bestämmelsen är fakultativ och innebär inte någon skyldighet för myndigheten att ha muntlig handläggning eller förhandling, även om t.ex. part begär det. Det skall noteras att det endast är den fråga som gäller framställning om behörighet som skall avhandlas i detta sammanhang, inte handläggningen av själva sakfrågan. De närmare formerna för den muntliga handläggningen bestäms av respektive myndighets förfaranderegler. Detta innebär att det för domstolarnas del är möjligt att hålla muntlig förhandling i frågan.

7 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.4.6.

Bestämmelsen innebär att en svensk myndighet inte får avgöra en fråga i sak innan svar från en tillfrågad utländsk myndighet har lämnats. Detta hindrar inte att interimistiska beslut får meddelas om det finns förutsättningar för och behov av det. Det hör till sakens natur att fortsatt svensk behörighet förutsätter att den utländska myndigheten avstår från att utöva behörighet.

8 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.4.5.

Innebörden av bestämmelsen är att det inte är tillåtet att överklaga ett beslut från en svensk myndighet i en framställningsfråga. Detta gäller oavsett om beslutet gäller frågan om den svenska myndigheten skall göra en framställning till den utländska myndigheten eller frågan om den svenska myndigheten skall bifalla en framställning från en utländsk myndighet eller inte.

369

9 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.4.6.

I denna bestämmelse föreskrivs att den svenska myndigheten skall avskriva ett mål eller ärende från vidare handläggning om en utländsk myndighet blir behörig efter tillämpning av någon av de uppräknade artiklarna. Det kan i samband med detta bli aktuellt att fatta även andra beslut, t.ex. om ersättning till ombud. Ett avskrivningsbeslut får överklagas enligt vanliga regler. Frågan om själva ”överföringen” av behörighet får dock inte överklagas (se 8 §). Sedan målet eller ärendet avslutats i Sverige får det ankomma på parterna och den utländska myndigheten att hantera frågan i sak i den andra fördragsslutande staten, i enlighet med den statens lagstiftning.

10 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 10.8.

Det är enligt huvudregeln i 33 § personuppgiftslagen förbjudet att överföra personuppgifter till ett tredje land om landet inte har en adekvat nivå för skyddet av personuppgifter. Utan hinder av denna bestämmelse följer av den nu aktuella paragrafen att en svensk myndighet skall kunna överföra uppgifter till ett tredje land, om det krävs för att åtgärder till skydd för barnet enligt 1996 års Haagkonvention skall kunna övervägas och vidtas. Undantaget till överföringsförbudet gäller även i fråga om känsliga personuppgifter. En grundläggande förutsättning är dock att myndigheterna får hantera personuppgifterna (jämför avsnitt 10.1.3). Överföringen får inte heller ske om det finns hinder i fråga om sekretess (jämför avsnitt 10.1.2).

11 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 9.5.2 och 9.5.3.3.

Av bestämmelsen följer att det är Svea hovrätt som är behörig domstol när det gäller beslut om erkännande eller icke-erkännande av utländska avgöranden (artikel 24), och i fråga om att förklara att en åtgärd som är meddelad av en utländsk myndighet är verkställbar i Sverige (artikel 26).

370

12 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 9.5.3.4.

På samma sätt som enligt Xxxxxxx XX-förordningen gäller samma förfarande både för beslut om erkännande (eller icke-erkännande) och beslut om verkställbarhet.

I första stycket anges vilka handlingar som skall ges in till Svea hovrätt, nämligen avgörandet i original eller av myndighet bestyrkt kopia. Om ansökan avser verkställbarhetsförklaring skall även bifogas ett bevis om att åtgärden får verkställas i den stat där beslutet har meddelats.

Det är bara de viktigaste handlingarna som anges i uttryckligen lagtexten. Av andra stycket följer att hovrätten får förelägga sökanden att ge in ytterligare handlingar om hovrätten anser att det krävs för prövningen.

13 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 9.5.3.4.

Av bestämmelsen framgår att de handlingar som ges in till Svea hovrätt som huvudregel skall vara översatta till svenska. Hovrätten kan dock, om den anser att det är onödigt att alla eller vissa handlingar översätts i det enskilda fallet, bestämma att översättning inte behöver ske. Så kan t.ex. vara fallet om handlingarna eller vissa av dem är skrivna på engelska, danska eller norska.

14 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 9.5.3.4.

Av paragrafen följer att en ansökan, dvs. om verkställbarhet eller i fråga om erkännande, skall kommuniceras med motparten innan ansökan bifalls. Motsatsvis följer att en ansökan inte behöver kommuniceras med motparten om det är tydligt att den skall avslås, t.ex. på grund av att det föreligger en vägransgrund enligt artikel 23.2 1996 års Haagkonvention. Det står också sökanden fritt att återkomma med en ny ansökan efter ett avslag. Om det inte på förhand framstår som klart att ansökan skall avslås, utan att förekomsten av en vägransgrund behöver utredas, finns dock anledning att kommunicera ansökan.

15 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 9.5.3.4.

Enligt denna bestämmelse får hovrätten förklara ett avgörande helt eller delvis gällande eller verkställbart. Ett avgörande kan

371

innehålla flera ställningstaganden i frågor om föräldraansvar. Det kan hända att förutsättningar för verkställbarhet (eller erkännande) bara föreligger i vissa avseenden, eller att erkännande eller verkställbarhet ansöks endast med avseende på någon av de frågor som avgjorts i det utländska avgörandet. Erkännande eller verkställbarhet får då medges endast i dessa delar eller i den aktuella delen. Detta får beaktas av hovrätten ex officio eller på sökandens begäran.

16 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 9.5.5.2.

Efter det att hovrätten har förklarat ett avgörande verkställbart, gäller enligt första stycket att verkställighet skall ske enligt de bestämmelser som gäller för ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

Av andra stycket framgår att en föreskrift om tvångsmedel i avgörandet inte skall tillämpas. Ett utländskt förordnande om t.ex. vite skall alltså inte verkställas i Sverige. Däremot kan det i vissa fall bli aktuellt att förordna om ett svenskt tvångsmedel i samband med verkställigheten, t.ex. med tillämpning av bestämmelserna om vite i 21 kap. 3 § föräldrabalken.

17 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 10.2.3.

Bestämmelsen ger regeringen behörighet att utse central- myndighet enligt 1996 års Haagkonvention.

18 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 7.10.4.3, 10.4.3.2 och 10.4.3.6.

Innebörden av första stycket är att en svensk myndighet som får en framställning eller en begäran enligt artiklarna 8, 9, 32 eller 34.1 i 1996 års Haagkonvention, men som inte är behörig att handlägga begäran, skyndsamt skall lämna framställningen vidare till den svenska centralmyndigheten. Centralmyndigheten skall sedan vidarebefordra framställningen till rätt svensk myndighet, vilken i sista hand får bli myndighetsslagets reservforum. Det förutsätts att avsändaren till handlingen underrättas om detta och att central- myndigheten inte dröjer med sin vidarebefordran till behörig svensk myndighet. Det viktiga är att framställningen i fråga kan

372

komma under den behöriga myndighetens prövning så snart som möjligt.

Av andra stycket följer att bestämmelserna om vidarebefordran till centralmyndigheten också gäller i andra fall då förfrågningar och underrättelser skickas till en myndighet som inte är behörig. Andra stycket tar sikte på bestämmelser i konventionen som är mer inriktade på informationsutbyte än en begäran om att svensk myndighet skall vidta en åtgärd. Det är viktigt att även sådana underrättelser snabbt kommer till behörig myndighets kännedom. Så kan t.ex. vara fallet i fråga om en underrättelse enligt artikel 36 1996 års Haagkonvention. Bestämmelsen i andra stycket är således inriktad på information och det kan inte komma i fråga att vidarebefordra t.ex. en stämningsansökan med stöd av denna bestämmelse.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens överväganden finns i avsnitt 14.

Av den första punkten följer att lagen träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Av den andra punkten framgår att konventionens bestämmelse om vad som gäller i ex lege- och liknande situationer (artikel 16) skall gälla även i fråga om barn som har fått hemvist i Sverige före lagens ikraftträdande. Det innebär t.ex. att två ogifta föräldrar, som enligt lagen i barnets tidigare hemviststat hade gemensam vårdnad, skall ha gemensam vårdnad även när barnet fått hemvist i Sverige trots att detta inte följer direkt på grund av svensk lag. Det innebär också att två gifta föräldrar, av vilka endast en är vårdnadshavare enligt lagen i barnets tidigare hemviststat, skall ha gemensam vårdnad när barnet fått hemvist i Sverige eftersom detta följer direkt på grund av svensk lag.

16.2 Förslaget till lag om internationella föräldraansvarsfrågor

1 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.1.

I den nya lagens inledande bestämmelse anges dess tillämpnings- område. Av första stycket framgår att lagen gäller frågor om föräldraansvar i situationer när det finns anknytning till en annan stat. Vad som avses med föräldraansvar anges i 2 §.

373

Av andra stycket följer att lagen inte gäller om något annat följer av annan lag. Detta innebär att lagen är tillämplig först sedan det konstaterats att det inte finns någon annan konventionsbaserad lagstiftning som skall tillämpas i det enskilda fallet. I vissa fall är t.ex. 1931 års förordning tillämplig i stället för bestämmelserna i lagen.

I tredje stycket framgår att det finns särskilda bestämmelser i Bryssel II-förordningen. Bryssel II-förordningen har företräde framför den nya lagen. Bestämmelsen i tredje stycket kan närmast ses som en påminnelse om att Bryssel II-förordningen skall tillämpas i första hand om situationen faller under förordningens tillämpningsområde. Det skall dock noteras att bestämmelsen om tillämplig lag i 5 § kan bli tillämplig även om en viss fråga faller under Bryssel II-förordningens tillämpningsområde, eftersom Bryssel II-förordningen inte reglerar lagvalsfrågor.

2 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.2.

Som framgår redan av den inledande paragrafen är den nya lagen tillämplig på frågor om föräldraansvar. Av bestämmelsen i 2 § fram- går att föräldraansvar skall ha samma innebörd som enligt 1996 års Haagkonvention. Det innebär att definitionen i artikel 1.2 1996 års Haagkonvention kommer att vara tillämplig. Även den exempli- fiering av vad föräldraansvar kan avse som ges i artikel 3 1996 års Haagkonvention, och uppräkningen i artikel 4 av frågor som inte omfattas, kommer att gälla för den autonoma rätten.

Av hänvisningen till 1996 års Haagkonvention följer att lagen är tillämplig i såväl frågor om vårdnad, boende och umgänge som frågor om förmynderskap, godmanskap och åtgärder inom social- tjänsten. Tillämpningsområdet är inte heller begränsat till att gälla civilrättsliga frågor utan omfattar även offentligrättsliga frågor.

3 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.3.2.

Paragrafen anger förutsättningarna för svenska myndigheters behörighet att ta upp frågor om föräldraansvar. I fall när barnet har hemvist i Sverige eller, när barnets hemvist inte kan fastställas, barnet vistas i Sverige, följer de svenska myndigheters behörighet av Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention och inte av den nya lagen.

374

Av första stycket följer inledningsvis att den svenska myndigheten får ta upp frågor om föräldraansvar om det är till barnets bästa. Därutöver krävs att barnet är svensk medborgare och antingen har hemvist utomlands eller, utan att dess hemvist i Sverige eller i något annat land kan fastställas, vistas utomlands.

I andra stycket framgår ytterligare en förutsättning för de svenska myndigheternas behörighet, nämligen att behörighet saknas för myndigheterna i barnets hemviststat eller, om barnets hemvist inte kan fastställas, barnets vistelsestat. Bestämmelsen följer principen att det är myndigheterna i barnets hemviststat som primärt är behöriga att fatta beslut i frågor om föräldraansvar. Vistelsestatens behörighet godtas bara om barnets hemvist inte kan fastställas.

Även om behörighet finns i barnets hemvist- eller vistelsestat får en svensk myndighet ta upp en fråga om föräldraansvar om det finns särskilda skäl. Ett exempel kan vara att det inte går att få något besked i frågan från den utländska myndigheten.

4 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.3.3.

Förebilden till paragrafen finns i den upphävda bestämmelsen i 3 kap. 6 § 1904 års lag. Bestämmelsen ger behörighet till svensk domstol, som prövar ett äktenskapsmål med stöd av 3 kap. 1904 års lag, att ta upp en frågor om vårdnad, boende och umgänge i äktenskapsmålet. Detta gäller under förutsättning att åtminstone en av makarna har vårdnaden om barnet och att det är till barnets bästa att svensk domstol prövar frågan. Bestämmelsen kan ge intryck av att ge domstolen en ganska omfattande internationell behörighet, men den måste läsas mot bakgrund av de motsvarande bestämmelserna i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention.

5 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.4.1.

Genom bestämmelsen införs en generellt tillämplig lagvalsregel för frågor om föräldraansvar. Bestämmelsen har sin förebild i artikel 15 1996 års Haagkonvention (jämför avsnitt 8.2). Lagvals- bestämmelsen är allmänt tillämplig och gäller för alla myndigheter som utövar behörighet i internationella föräldraansvarsfrågor, dvs. inte bara i förhållande till domstolar. Bestämmelsen är t.ex.

375

tillämplig även när socialnämnden utövar behörighet enligt Bryssel II-förordningen.

Av första stycket följer att svenska myndigheter skall tillämpa svensk lag vid utövande av behörighet i frågor om föräldraansvar.

Enligt andra stycket får myndigheterna undantagsvis tillämpa eller beakta lagen i en annan stat. En förutsättning är att barnets situation har en väsentlig anknytning till den staten.

6 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.5.1.

Bestämmelsen innebär att det införs en ny huvudregel i svensk autonom rätt, nämligen att utländska, lagakraftvunna avgöranden i frågor om föräldraansvar gäller i Sverige utan att något särskilt förfarande behöver anlitas. Vad som avses med ett avgörande framgår i 7 §, och grunder för att vägra erkännande finns i 8 §.

Det krävs således att avgörandet har vunnit laga kraft. Begreppet laga kraft finns emellertid inte i alla rättsordningar. Vad som avses är dock att avgörandet inte kan angripas med hjälp av ordinarie rättsmedel. Även interimistiska beslut av en utländsk myndighet kan anses lagakraftvunna.

7 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.5.1.

Bestämmelsen definierar vad som avses med ett avgörande. Av första stycket följer att domar och beslut som har meddelats av en domstol eller av en annan myndighet omfattas av definitionen.

Enligt andra stycket skall ett avtal som har ingåtts vid ett domstolsförfarande jämställas med ett avgörande. Detsamma gäller om överenskommelsen har godkänts av en administrativ myndighet.

Bestämmelsen innebär att en rent privaträttslig handling eller överenskommelse inte gäller i Sverige.

8 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.5.2.

Bestämmelsen innebär att erkännande av ett utländskt avgörande får vägras under vissa omständigheter. Precis som enligt 1996 års Haagkonvention är vägransgrunderna fakultativa.

Av den första punkten följer att erkännande får vägras om den utländska myndighet som meddelat avgörandet inte grundade sin behörighet på att barnet hade hemvist i den staten, eller, om

376

barnets hemvist inte kan fastställas, barnets vistelse, eller att det annars fanns skälig anledning att talan prövades i det landet. Detta är ett utslag för grundtanken att det är den myndighet som är närmast barnet som har bäst förutsättningar att pröva en fråga som rör barnet. Precis som när det gäller 3 § är det inte fråga om att allmänt godta vistelsestatens behörighet. Det är endast när barnets hemvist inte kan fastställas som vistelsestatens behörighet godtas. Genom att den utländska myndigheten också kan ha haft annan skälig anledning att pröva talan ges bestämmelsen flexibilitet.

Den andra punkten och den tredje punkten rör situationer där barnet eller den person som hindras från att utöva föräldraansvar inte har fått möjlighet att komma till tals eller yttra sig. Dessa punkter har sin motsvarighet i 1996 års Haagkonvention. I den andra punkten nämns att avgörandet meddelats i strid med grundläggande svenska förfaranderegler. Valet av terminologi tar sikte på att det utländska avgörandet inte behöver ha meddelats i enlighet med ett svenskt rättegångsförfarande. För det fall avgörandet har meddelats av en myndighet är det i stället motsvarande förfaranderegler som får utgöra grunden för bedömningen.

Av den fjärde punkten och den femte punkten följer att erkännande får vägras om avgörandet är oförenligt med ett av- görande som senare har meddelats i Sverige eller om avgörandet är oförenligt med ett senare utländskt avgörande som uppfyller kraven för erkännande i Sverige.

Det skall också noteras att erkännande får vägras om det skulle strida mot s.k. ordre public med hänsyn tagen till barnets bästa att erkänna avgörandet, se 20 § och avsnitt 12.3.9.

9 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.5.3.

Bestämmelsen handlar om beslut om erkännande och om icke- erkännande av utländska avgöranden. Den har sin motsvarighet i artikel 24 1996 års Haagkonvention (se avsnitten 9.2.2 och 9.5.2). Svea hovrätt är behörig domstol. Hovrättens avgörande kan på sedvanligt sätt överklagas till Högsta domstolen.

Trots att ett utländskt lagakraftvunnet avgörande gäller i Sverige utan prövning (se 6 §) kan en berörd part hos Svea hovrätt få en uttrycklig bekräftelse om ett lagakraftvunnet avgörande som har meddelats i en utländsk stat erkänns eller inte. Det kan t.ex. finnas behov av att få prövat om svenska myndigheter accepterar en

377

statusskapande åtgärd som inte är verkställbar. Förfarandet är detsamma som det som gäller i fråga om ett utländskt avgörandes verkställbarhet (13–17 §§).

10 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.6.2.

Enligt det första stycket skall en svensk myndighet avvisa en begäran om ett avgörande i en fråga om föräldraansvar, för det fall det redan pågår ett förfarande i ett annat land som kan leda till ett motstridigt avgörande. Detta gäller om det kan antas att avgörandet i det utländska förfarandet kommer att erkännas i Sverige (jämför 6–8 §§). I stället för att avvisa begäran får den svenska myndigheten förklara målet eller ärendet vilande i avvaktan på att avgörandet i det utländska förfarandet vunnit laga kraft.

Andra stycket innehåller en undantagsregel. Trots att det pågår ett utländskt förfarande om samma sak, och ett framtida avgörande kan antas bli gällande i Sverige, får begäran prövas under förut- sättning att det finns särskilda skäl och det är till barnets bästa. Det kan t.ex. finnas särskilda skäl om det utländska förfarandet drar ut på tiden. Barnets bästa skall alltid vara avgörande vid bedömningen.

11 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1.

Även om utländska avgöranden som huvudregel skall erkännas, innebär det inte att de blir direkt verkställbara i Sverige. Förut- sättningarna för verkställbarheten följer av denna paragraf.

För att ett utländskt avgörande som gäller i Sverige skall kunna verkställas här, måste det först förklaras verkställbart. Redan genom att det utländska avgörandet skall gälla i Sverige följer att förut- sättningarna för att avgörandet skall erkännas här i landet måste vara uppfyllda (t.ex. att avgörandet har vunnit laga kraft och att det inte föreligger någon vägransgrund, se 6–8 §§). För att avgörandet skall kunna förklaras verkställbart här krävs därutöver att avgörandet är verkställbart i den stat där det har meddelats.

12 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1.

Av bestämmelsen framgår att Svea hovrätt skall vara behörig domstol att pröva en ansökan om verkställbarhet av ett utländskt avgörande i ett s.k. exekvaturförfarande. Hovrättens avgörande kan på sedvanligt sätt överklagas till Högsta domstolen. Förfarandet (se

378

13–17 §§) motsvarar i stort sett det som gäller för avgöranden enligt 1996 års Haagkonvention (se avsnitt 9.5.3).

13 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1 med hänvisning till avsnitt 9.5.3.

I första stycket anges vilka handlingar som skall ges in till Svea hovrätt, nämligen avgörandet i original eller bestyrkt kopia och bevis på att avgörandet har vunnit laga kraft. Eftersom begreppet laga kraft inte finns i alla rättsordningar kan det vara problematiskt för en part att ge in bevis om det. Om parten emellertid inte kan presentera godtagbar bevisning som utvisar att avgörandet inte kan angripas med hjälp av ordinarie rättsmedel, kan ansökan inte bifallas.

Det är bara de viktigaste handlingarna som anges särskilt i lagtexten. I andra stycket framgår att hovrätten får förelägga sökanden att inkomma med ytterligare handlingar om hovrätten anser att det finns behov av det. Hovrätten kan t.ex. i ett visst fall anse att det behövs ett bevis om att avgörandet är verkställbart i den stat där det meddelades.

14 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1 med hänvisning till avsnitt 9.5.3.

I bestämmelsen anges att handlingarna som ges in till Svea hovrätt skall vara översatta till svenska om inte hovrätten anser att det är obehövligt. Så kan t.ex. vara fallet när det gäller handlingar som är skrivna på danska, norska eller engelska. Det kan också vara så att hovrätten inte anser att det är nödvändigt att samtliga handlingar i ett verkställbarhetsmål behöver översättas.

15 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1 med hänvisning till avsnitt 9.5.3.

Av bestämmelsen framgår att en verkställbarhetsansökan inte får bifallas utan att ansökan har kommunicerats med motparten. Motsatsvis följer att en ansökan får avslås utan föregående kommunikation. Det står sökanden fritt att återkomma med en ny ansökan efter ett avslag. Om det inte på förhand framstår som helt klart att ansökan skall avslås, utan att förekomsten av en vägrans-

379

grund behöver utredas, finns dock anledning att kommunicera ansökan.

16 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1 med hänvisning till avsnitt 9.5.3.

Enligt bestämmelsen kan hovrätten medge verkställbarhet för hela avgörandet eller för delar av det. Ett avgörande kan innehålla flera ställningstaganden om föräldraansvar, kanske med avseende på olika frågor eller parter och det är tänkbart att det inte är aktuellt eller att det inte finns förutsättningar för verkställbarhet i förhållande till samtliga ställningstaganden. Hovrätten kan självmant medge delvis verkställbarhet. En berörd part kan också framställa en sådan begäran.

17 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.1.

Bestämmelsen har sin motsvarighet i artiklarna 25 och 27 i 1996 års Haagkonvention. Första stycket ger uttryck för att hovrätten inte får ompröva förutsättningarna för det utländska avgörandet eller avgörandet i sak. Det innebär t.ex. att hovrätten inte får ompröva de omständigheter som ligger till grund för en bedömning av hemvist, såsom en uppgift om hur lång tid barnet har vistats i den stat som har meddelat ett avgörande. Om avgörandet omprövas tappar huvudregeln, att utländska avgöranden skall erkännas och kunna verkställas här, sin funktion.

I andra stycket förtydligas att omprövningsförbudet inte lägger hinder i vägen för hovrättens prövning av förutsättningarna för verkställbarhet.

18 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.7.2.

Efter det att hovrätten har förklarat ett avgörande verkställbart gäller enligt första stycket att verkställighet skall ske enligt de bestämmelser som gäller för ett svenskt avgörande i en motsvarande fråga.

380

verkställigheten, t.ex. med tillämpning av bestämmelserna om vite i 21 kap. 3 § föräldrabalken.

19 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.8.

I paragrafen finns en definition av hemvist som överensstämmer med den definition som finns i 1904 års lag (7 kap. 2 §) och lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (19 §). Vid tillämpningen skall dock särskild hänsyn tas till att det är barnets hemvist som är avsett. Det ligger då i sakens natur att barnets faktiska förhållanden bör ges en särskild tyngd vid bedömningen.

20 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.3.9.

Den innehåller ett sedvanligt förbehåll om att en bestämmelse i utländsk lag inte får tillämpas, och att ett utländskt avgörandet inte gäller i Sverige, om det skulle strida mot svensk ordre public. Även i detta avseende skall bedömningen ske med hänsyn tagen till barnets bästa.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens överväganden finns i avsnitt 14.

I den första punkten framgår att lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Den andra punkten gäller bestämmelserna i 3 och 4 §§ som reglerar svenska myndigheters behörighet att ta upp frågor om föräldraansvar i vissa fall när barnet har hemvist utomlands samt i samband med äktenskapsmål. De nämnda bestämmelserna medför inte att den behörighet som svensk myndighet hade i en fråga som anhängiggjorts innan lagen trädde i kraft går förlorad.

Den tredje punkten innebär att ett ärende om föräldraansvar som anhängiggjorts före ikraftträdandet skall prövas enligt äldre bestämmelser. Den nya lagvalsregeln i 5 § skall alltså inte tillämpas på mål och ärenden som tagits upp enligt äldre bestämmelser.

Den fjärde punkten innebär att bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 6–9 och 11–18 §§ inte skall tillämpas i förhållande till utländska avgöranden som har meddelats före lagens ikraftträdande.

381

16.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap

6 §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 12.3.3.3 och 12.4.3.1.

Bestämmelsen är ändrad på så sätt att den inte längre ger behörighet att ta upp en fråga om vårdnad, utan bara frågor om underhåll, i ett äktenskapsmål. Möjligheten att under vissa förut- sättningar ta upp en fråga om vårdnad, boende och umgänge i ett äktenskapsmål regleras i stället i den föreslagna lagen om inter- nationella föräldraansvarsfrågor, liksom i Bryssel II-förordningen och i 1996 års Haagkonvention.

12 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.4.3.2.

Bestämmelsen är ändrad på så sätt att den inte längre ger behörighet att fatta interimistiska beslut om vårdnad, boende och umgänge. Behörigheten att fatta sådana beslut följer i stället av Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Den materiella förutsättningen följer av utredningens förslag till bestämmelser i de kompletterande lagarna till Bryssel II- förordningen och 1996 års Haagkonvention.

16.4 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

6 kap. 4 § andra stycket

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.4.3.3.

I bestämmelsen regleras Skatteverkets möjligheter att registrera en anmälan om gemensam vårdnad som antingen kommer via socialnämnden eller som lämnas direkt till Skatteverket. Ändringen innebär att kravet på att barnet är folkbokfört i Sverige har ersatts med ett krav på att barnet skall ha hemvist i Sverige. För att hemvist skall anses föreligga krävs att barnet bedöms ha hemvist här enligt tillämpliga internationellt privaträttsliga instrument, dvs. Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention. Vidare krävs inte längre att barnet och föräldrarna är svenska medborgare. Ändringarna utesluter inte möjligheten att vända sig till social- nämnden och få ett avtal om vårdnad m.m. godkänt (se 6 kap. 6 , 14 a och 15 a §§ föräldrabalken).

382

11 kap. 1 § tredje stycket och 25 § tredje stycket samt 16 kap. 2 § tredje stycket

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.4.5.1 (jämför också avsnitten 12.4.2.2, 12.4.4.1 och 12.4.4.2).

Ändringen i 11 kap. 1 § innebär att tredje stycket med hänvisningar till 4 kap. 3 § 1904 års lag och lagen om god man för ensamkommande barn har upphävts. Ändringarna i 11 kap. 25 § tredje stycket och 16 kap. 2 § tredje stycket innebär att det i bestämmelserna hänvisas till den internationella behörighet som numera följer dels av Bryssel II-förordningen, dels av lagen om 1996 års Haagkonvention, i stället för de tidigare hänvisningarna till 1904 års lag och lagen om god man för ensamkommande barn. Någon ändring i sak i övrigt har inte gjorts.

16.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

18 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 7.10.4.4.

Ändringen innebär ett tillägg i paragrafen och rör länsrättens sammansättning i frågor avseende hanteringen av artiklarna 8 och 9 1996 års Haagkonvention och av artikel 15 Bryssel II-förordningen om överföring av behörighet. Innebörden är att en fråga enligt de angivna artiklarna får avgöras av en lagfaren domare, utan nämnd.

16.6 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

9 kap. 15 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 11.3.2.

Paragrafen har ändrats. Ändringen innebär att sekretess gäller hos domstol även i mål och ärenden enligt Bryssel II-förordningen och enligt lagen om 1996 års Haagkonvention. De uppgifter för vilka sekretess kan gälla avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. För sekretess gäller att en part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Det är inte säkert att en part är medveten om uppgifter som ges in från en utländsk myndighet till en svensk domstol, och någon

383

begäran om sekretess från en part för det fall uppgiften kommer från en utländsk myndighet krävs därför inte. Det krävs dock fortfarande att det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Bestämmelsen har också ändrats redaktionellt för att bli mer lättläst.‌

16.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II- förordningen

1 c §

Utredningens överväganden finns i avsnitten 12.4.2.2 och 12.4.3.2. Bestämmelsen är ny och ersätter de upphävda bestämmelserna i

3 kap. 12 § och 4 kap. 3 § första stycket 1904 års lag. För att det även fortsättningsvis skall finnas stöd för att besluta interimistiskt i fråga om vårdnad m.m. och förmynderskap utan pågående mål i huvudsaken, i de fall då internationell behörighet föreligger enligt artikel 20 Bryssel II-förordningen, finns en hänvisning till 6 kap. 20 § föräldrabalken (avseende vårdnad, boende och umgänge) och en hänvisning till 10 kap. 16 § föräldrabalken (i fråga om förmynderskap). Bestämmelsen utesluter inte interimistiska beslut i övrigt, t.ex. i fråga om godmanskap och åtgärder inom social- tjänsten, då internationell behörighet föreligger. När det gäller sistnämnda frågor finns redan materiella bestämmelser som kan tillämpas när behörighet föreligger enligt Bryssel II-förordningen.

16.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn

1 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.4.4.2.

Bestämmelsen har ändrats och av paragrafen följer efter ändringen att lagen innehåller bestämmelser om god man i vissa fall för den som är under 18 år.

Det tidigare andra stycket, som innehöll en hänvisning till 4 kap.

3 § 1904 års lag, är upphävt.

Det skall framhållas att lagen inte reglerar frågor om internationell behörighet för svensk myndighet utan blir tillämplig

384

först när det finns svensk behörighet på grund av någon inter- nationellt privaträttslig bestämmelse.

2 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.4.4.2.

Paragrafen är ändrad. Ändringen i första stycket innebär en viss utvidgning av skyddet för barn. Genom ändringen blir lagen tillämplig på barn som inte har hemvist i Sverige, i stället för som tidigare enbart i förhållande till barn som är utländska medborgare eller statslösa, och barnets medborgarskap saknar således betydelse. På detta sätt omfattas även barn som är svenska medborgare och det har inte heller någon betydelse om ett barn har dubbla medborgarskap.

Ändringen i andra stycket följer av ändringen i första stycket. Genom att lagen är tillämplig även på barn som har svenskt medborgarskap är tillämpningen beroende av när barnet får hemvist i Sverige i stället för som tidigare, till tidpunkten då barnet får uppehållstillstånd här.

Bedömningen av barnets hemvist enligt paragrafen sker utifrån tillämpligt internationellt privaträttsligt instrument.

10 §

Utredningens överväganden finns i avsnitt 12.4.4.2.

Paragrafens första stycke är ändrat. Ändringen innebär, liksom ändringen i 2 §, att tillämpningen av paragrafen styrs av att barnet får hemvist i Sverige i stället för när det beviljas uppehållstillstånd. Frågan om barnets hemvist i Sverige får bedömas på sätt som anges i kommentaren till 2 §.

385

Bilagor

Kommittédirektiv

Föräldraansvar och skydd av barn i internationella situationer

Dir. 2004:14

Bilaga 1

Beslut vid regeringssammanträde den 4 mars 2004.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall lämna förslag om ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, er- kännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Utredaren skall föreslå de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. En central fråga för utredaren är att ta ställning till om konventionen bör införlivas med svensk rätt genom inkorporering eller transformering.

Utredaren skall vidare föreslå de kompletterande bestämmelser som behövs till den nya Bryssel II-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000.

I utredarens uppdrag ingår att föreslå vilken myndighet som bör utses till centralmyndighet enligt 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen.

1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen

Bakgrund

En strävan under 1900-talet har varit att skydda och stärka barnets roll och rättigheter i samhället. Konventionen om barnets rättigheter, antagen av FN:s generalförsamling år 1989, slår fast viktiga principer, bl.a. att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och att barnet är bärare av de minimirättigheter som räknas upp i konventionen.

389

Människors ökade rörlighet påverkar även barnens situation. Arbete pågår i olika internationella organisationer för att bättre ta till vara barns intressen i gränsöverskridande situationer. Sverige deltar aktivt i detta arbete.

Haagkonferensen för internationell privaträtt har behandlat frågor som rör barn under många år. I dag återfinns en reglering av de mest centrala internationellt privaträttsliga frågorna i förhållande till barn i tre konventioner som utarbetats inom Haagkonferensen: 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention), 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner samt 1996 års Haag- konvention. Sverige har tillträtt de två förstnämnda konven- tionerna.

Nu är Sveriges anslutning till 1996 års Haagkonvention aktuell. Bakgrunden till denna konvention är en år 1994 påbörjad revision av 1961 års Haagkonvention om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor om skydd för underåriga. Projektet övergick successivt till att bli mer självständigt och år 1996 antogs den nya konventionen.

Ingen av EU:s medlemsstater har hittills anslutit sig till 1996 års Haagkonvention. Med hänsyn till att vissa bestämmelser i konven- tionen påverkar förhållanden som regleras i den s.k. Bryssel II- förordningen (se nedan) är behörigheten i de frågor som behandlas i Haagkonventionen delad mellan medlemsstaterna och gemen- skapen. Endast stater kan dock f.n. ansluta sig till konventionen. Europeiska unionens råd (rådet) bemyndigade därför i december 2002 medlemsstaterna att i gemenskapens intresse underteckna konventionen. Sverige, jämte andra medlemsstater, gjorde så den 1 april 2003. Rådet har därefter förberett ett nytt beslut som kommer att uppmana medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att ansluta sig till konventionen, om möjligt före den 1 oktober 2005. Avsikten är att medlemsstaterna i samband med en anslutning skall avge en förklaring som ger företräde för gemenskapsrättens tillämpliga interna regler om erkännande och verkställighet av domar.

390

1996 års Haagkonvention

1996 års Haagkonvention reglerar behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet samt samarbete mellan konventions- staternas myndigheter i sådana frågor med internationell anknyt- ning som rör föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Den omfattar såväl privat- som offentligrättsliga åtgärder, bl.a. frågor om vårdnad, umgänge, förmynderskap och omhändertagande av barn. Till konventionen finns en förklarande rapport.

Konventionen består av en ingress och sju kapitel. I kapitel I anges konventionens mål och tillämpningsområden samt definieras grundläggande begrepp, bl.a. begreppet föräldraansvar. Där klar- görs också att konventionen tillämpas på barn upp till 18 års ålder.

Kapitel II behandlar vilket lands myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder som gäller skyddet för barnets person och egendom. Huvudregeln är att det är myndigheterna i den stat där barnet har sitt hemvist. När det gäller flyktingbarn och barn vilkas hemvist inte kan fastställas, är myndigheterna i den stat där barnet vistas behöriga. Särskilda behörighetsregler gäller när ett barn olovligen förts bort eller hålls kvar och när ett mål om äktenskapsskillnad pågår.

I kapitel III finns bestämmelser om tillämplig lag. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna tillämpar den egna statens lag, dvs. lex fori, vid alla åtgärder som rör barn, men vissa undantag gäller. Tilldelning eller fråntagande av föräldraansvar direkt på grund av lag, dvs. utan något särskilt beslut om det, regleras av lagen i den stat där barnet har hemvist. Tilldelning eller fråntagande av föräldraansvar genom en överenskommelse eller en ensidig rättshandling, utan ingripande av rättslig eller administrativ myndighet, regleras av lagen i den stat där barnet hade hemvist då den för frågan avgörande handlingen ägde rum. Föräldraansvar som föreligger enligt lagen i den stat där barnet har hemvist består efter en ändring av hemvistet till ett annat land. Om barnet får ett nytt hemvist, skall tilldelning av föräldraansvar direkt på grund av lag till en person som inte redan har föräldraansvar regleras enligt den nya hemviststatens lag.

Kapitel IV innehåller regler om erkännande och verkställighet. Huvudregeln är att de åtgärder som en behörig myndighet i en konventionsstat beslutat om eller vidtagit till skydd av barnet skall erkännas och verkställas i alla andra konventionsstater. Erkännande får vägras endast på vissa i konventionen angivna grunder.

391

Verkställighet skall ske i enlighet med lagen i verkställighetsstaten, med beaktande av barnets bästa.

Kapitel V reglerar samarbetet mellan konventionsstaterna. Varje konventionsstat skall utse en centralmyndighet som i de enskilda fallen skall samarbeta med andra staters centralmyndigheter och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i den egna staten för att uppnå konventionens mål.

Kapitel VI innehåller allmänna bestämmelser, bl.a. om skyddet av personuppgifter och sekretess samt förhållandet mellan konven- tionen och andra internationella instrument. Konventionen påverkar inte tillämpningen av 1980 års Haagkonvention, när båda konventionsparterna har tillträtt denna. Bestämmelserna i 1996 års Haagkonvention kan dock åberopas i syfte att återföra barn som olovligt bortförts eller kvarhållits eller för att ordna umgänge. Konventionen inverkar inte på andra internationella instrument som konventionsstaterna har anslutit sig till eller på rätten för en konventionsstat att ingå andra överenskommelser med stater när det gäller barn som har hemvist i någon av dessa stater. En mycket begränsad reservationsrätt ges.

Kapitel VII innehåller slutbestämmelser om bl.a. anslutning till konventionen och konventionens ikraftträdande.

Bryssel II-förordningen

Den 27 november 2003 antog rådet förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Den nya för- ordningen skall liksom sin föregångare benämnas Bryssel II- förordningen. Förordningen träder i kraft den 1 augusti 2004 men dess bestämmelser skall – med några få undantag – börja tillämpas först den 1 mars 2005. Förordningen blir direkt tillämplig och till alla delar bindande för alla EU:s medlemsstater utom Danmark.

Bestämmelserna om domstols behörighet i mål om föräldra- ansvar bygger i huvudsak på reglerna i 1996 års Haagkonvention. I förordningen finns även regler om erkännande och verkställighet av bl.a. avgöranden i mål om föräldraansvar. Den nya Brxxxxx XX- förordningen är, till skillnad från sin föregångare, tillämplig även på frågor om föräldraansvar för barn till föräldrar som inte är gifta med varandra liksom på frågor om föräldraansvar som uppkommer

392

först efter mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap.

Även i fråga om verkställighet innehåller den nya förordningen en viktig nyhet. En umgängesdom – och under vissa förhållanden också en vårdnadsdom – skall kunna verkställas direkt i andra medlemsstater utan att något särskilt förfarande först behöver iakttas i verkställighetsstaten. En förutsättning för detta är att den domstol som meddelat domen försett den med ett intyg som garanterar att vissa grundläggande rättssäkerhetskrav har iakttagits under förfarandet. Erkännande och verkställighet av domar i mål om annat föräldraansvar bygger i stort på motsvarande regler i den äldre Bryssel II-förordningen och förutsätter för verkställighet som huvudregel att en verkställbarhetsförklaring (exekvatur) meddelats genom ett särskilt förfarande. Verkställighet sker enligt lagen i verkställighetsstaten.

Den nya Bryssel II-förordningen hindrar inte att den inled- ningsvis nämnda 1980 års Haagkonvention även fortsättningsvis tillämpas mellan EU:s medlemsstater men modifierar i några avseenden konventionens vägransgrunder och dess bestämmelser om handläggningen av mål om olovliga bortföranden eller kvarhållanden av barn, bl.a. föreskrivs en snabbare handläggning när 1980 års Haagkonvention tillämpas mellan EU:s medlemsstater utom Danmark.

Nuvarande reglering i Sverige

Ett antal rättsområden berörs av en svensk ratifikation av 1996 års Haagkonvention liksom av att den nya Bryssel II-förordningen skall tillämpas i Sverige. Främst berörs de svenska internationellt privat- och processrättsliga reglerna inom det familjerättsliga området. Men 1996 års Haagkonvention innehåller, som redan påpekats, också regler om bl.a. omhändertagande av barn och om sekretess.

Den svenska internationella familjelagstiftningen om äkten- skapsskillnad och barns rättsskydd består dels av allmänna regler, dels av regler som gäller endast i förhållande till vissa stater. De senare reglerna har tillkommit genom internationella överens- kommelser. Flera frågor regleras inte i lag utan i stället utgör praxis rättskälla.

393

Allmänna bestämmelser finns i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och för- mynderskap (1904 års lag). I lagen finns bestämmelser om i vilka fall svensk domstol får ta upp ett äktenskapsmål och frågor om vårdnad m.m. som väcks i samband därmed. Lagen innehåller också regler om erkännande av utländska beslut om äktenskapsskillnad. Vidare behandlas frågor om förmynderskap för underåriga.

I förhållande till de stater som anslutit sig till 1970 års Haag- konvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hem- skillnader finns bestämmelser som har företräde framför 1904 års lag i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äkten- skapsskillnader och hemskillnader.

I förhållande till EU:s medlemsstater, utom Danmark, gäller, som sagt, den äldre Bryssel II-förordningen. I tillägg till förord- ningen finns vissa regler i lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Förordningen är inte i alla delar tillämplig i de inbördes förhållandena mellan Sverige och Finland, eftersom båda länderna har avgivit en förklaring som innebär att bestämmelserna i 1931 års nordiska äktenskapskon- vention äger företräde, se nedan.

I förhållande till de nordiska länderna gäller förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, som grundar sig på en nordisk konvention från 1931. Förordningen reglerar bl.a. domstols behörighet att pröva yrkanden om hemskillnad och äktenskapsskillnad och frågor som har samband med ett sådant yrkande, t.ex. vårdnad. Förordningen reglerar också vissa frågor om vilket lands lag som skall tillämpas och när avgöranden från andra nordiska länder skall erkännas. För internordiska förhållanden gäller också lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m. Lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område innehåller bestämmelser om bl.a. verkställig- het av vårdnadsavgöranden som meddelats i ett annat nordiskt land. Verkställighetsreglerna i Bryssel II-förordningen har dock företräde framför 1977 års lag när det gäller vårdnads- och umgängesavgöranden som har meddelats i Finland i samband med ett äktenskapsmål och som gäller parternas gemensamma barn.

Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verk- ställighetslagen) införlivar dels 1980 års Haagkonvention, dels

394

1980 års Luxemburgkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård om barn (Europarådskonventionen). Lagen tillämpas i de förhållanden för vilka respektive konvention trätt i kraft. I förordningen (1989:177) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ges vissa kompletterande bestämmelser. Uppgiften att vara centralmyndighet fullgörs av Utrikesdepartementet. Verkställig- hetslagen är för närvarande föremål för översyn (Ds 2003:5, Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall).

De bestämmelser i verkställighetslagen som genomför Europa- rådskonventionen tillämpas inte i förhållande till de nordiska länderna i den mån särskilda bestämmelser gäller. Som framgått finns sådana i 1931 års förordning och 1977 års lag. Bestämmel- serna som grundar sig på 1980 års Haagkonvention tillämpas vid sidan av den särskilda nordiska regleringen. Bryssel II-förord- ningen gäller framför Europarådskonventionen i förhållandena mellan EU:s medlemsstater. Det innebär att verkställighetslagen inte tillämpas i fråga om erkännande och verkställighet av sådana avgöranden från andra berörda medlemsstater om vårdnad m.m. som har meddelats i samband med ett äktenskapsmål och som rör makarnas gemensamma barn.

Behovet av en utredning

Sverige deltog aktivt i utarbetandet av 1996 års Haagkonvention och har undertecknat konventionen. Med hänsyn till konven- tionens vikt och beslut inom EU, som Sverige har verkat för, är det nu dags att undersöka vilka åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.

Bryssel II-förordningen, som antogs av rådet den 27 november 2003, träder i kraft den 1 augusti 2004 och tillämpas fullt ut fr.o.m. den 1 mars 2005. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige och övriga berörda medlemsstater i EU. Den kräver dock vissa kompletterande bestämmelser.

395

Uppdraget

En särskild utredare skall utses och ges följande uppdrag.

Tillträde till 1996 års Haagkonvention

Utredaren skall lämna förslag om ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention. Utredaren skall vidare föreslå de författningsänd- ringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till.

I arbetet ingår att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och att analysera konsekvenserna av ett svenskt tillträde. En central fråga för utredaren blir att ta ställning till hur konventionen bör införlivas i svensk rätt.

Utredaren skall här och i övrigt fästa särskild vikt vid klarhet, enkelhet och lättillgänglighet. Detta kan tala för att konventionen helst bör transformeras, alltså omvandlas till svensk författnings- text. Konventionens omfattande och detaljrika reglering kan vara svår att direkt använda, inte bara av allmänheten utan också av icke- juridiskt utbildad personal vid berörda myndigheter. Även andra skäl kan tala för transformering, t.ex. att bestämmelserna under alla förhållanden kan behöva kompletteras av ytterligare föreskrifter och att vissa av bestämmelserna inte bör ges lagform. Samtidigt finns det goda skäl att inkorporera konventionen som den är. Bestämmelserna kan då läsas i sitt sammanhang, och konventionens inneboende anda och logik kan möjligen komma till bättre uttryck. Konventionen har också i betydande utsträckning en direkt motsvarighet i den nya Bryssel II-förordningen, som ju blir direkt tillämplig. Utredaren skall välja den form för införlivande som – utifrån kraven på klarhet, enkelhet och lättillgänglighet – bedöms vara mest lämplig.

Oavsett vilken metod för införlivande som utredaren föreslår, skall utredaren lämna förslag på de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågor om omhändertagande av barn, aspekter som rör olovligt bortförande av barn, föräldraansvar direkt på grund av lag eller genom avtal eller någon annan rättshandling, offentliga myndigheters tillsyn och sekretess. En särskild fråga är vad som enligt svensk rätt bör gälla om tilldelning av föräldraansvar direkt på grund av lag om ett barn tar hemvist i

396

Sverige och endast en av föräldrarna har föräldraansvar för barnet trots att föräldrarna är gifta med varandra.

I uppdraget ingår också att ta ställning till om Sverige bör reservera sig enligt de begränsade möjligheter som finns. Utgångspunkten är att så skall ske endast om det finns starka skäl för det.

Bryssel II-förordningens tillämpning i Sverige

Utredaren skall analysera den nya Bryssel II-förordningen, varvid likheter och skillnader i förhållande till 1996 års Haagkonvention skall belysas.

I samband med att den äldre Bryssel II-förordningen trädde i kraft gjordes den bedömningen att vissa kompletterande bestäm- melser till förordningen behövdes (se prop. 2000/01:98 och bet. 2000/01:LU 22 samt lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen). Utredaren skall undersöka vilka kompletterande bestämmelser som behövs till den nya förord- ningen och föreslå sådana. I detta sammanhang skall utredaren särskilt uppmärksamma de intyg som introduceras och det förhållandet att förordningen avskaffar exekvaturförfarandet för umgängesavgöranden och vissa vårdnadsavgöranden.

Kompletterande bestämmelser till Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen och Luganokonventionen – vilka instrument reglerar bl.a. familjerättsliga underhåll – finns i lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. En avsikt med denna lag var att åstadkomma en enhetlig och överskådlig reglering av kompletterande bestämmelser om verkställighet av utländska domar. Utredaren skall överväga om de kompletterande bestämmelser som behövs till Bryssel II- förordningen lämpligen bör tas in i 2002 års lag eller fortfarande finnas i en särskild lag.

En utgångspunkt är att utländska avgöranden om föräldraansvar skall verkställas på samma sätt som motsvarande svenska avgöranden.

397

Övriga frågor

En särskild fråga för utredaren är att överväga om vissa bestämmelser i 1996 års Haagkonvention lämpligen även bör återfinnas i de allmänt tillämpliga lagarna, dvs., i den mån så inte redan följder av konventionen, gälla också i förhållande till andra stater. Det gäller t.ex. reglerna om förmynderskap och den särskilda behörighetsregeln som gäller vid olovligt bortförande eller kvarhållande av barn.

Utredaren skall i sitt arbete vinnlägga sig om att i lagstiftningen klargöra förhållandet mellan de olika internationellt privat- och processrättsliga regler som svenska myndigheter har att tillämpa inom de områden som behandlas i 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen.

I uppdraget ingår att ge förslag på vilken myndighet som lämpligen bör utses till centralmyndighet i förhållande till 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen. Därvid skall utredaren redovisa den kompetens och de resurser som behövs för att myndigheten skall kunna genomföra de uppgifter som åvilar centralmyndigheten enligt konventionen och förordningen. I den mån förslaget innebär ökade kostnader för det allmänna skall utredaren lämna förslag på finansiering.

En utgångspunkt för utredaren skall vara att uppgiften att vara centralmyndighet under 1980 års Haagkonvention, Europaråds- konventionen, 1996 års Haagkonvention och Bryssel II- förordningen bör ges gemensamt organisatoriskt hemvist. Utrikes- departementet är centralmyndighet i förhållande till 1980 års Haag- konvention och Europarådskonventionen och utredaren skall beakta de erfarenheter som Utrikesdepartementet vunnit av uppgiften som centralmyndighet enligt dessa konventioner. Det skall även utredas om vissa uppgifter, t.ex. att bistå med medling, förlikning och andra uppgörelser i godo, bör handhas av central- myndigheten eller av andra myndigheter eller organ samt vilka dessa i så fall bör vara.

Skulle utredaren under arbetets gång finna att någon anknytande internationell familjerättslig fråga bör tas upp, står det utredaren fritt att göra det.

398

Arbetsmetoder och redovisning av uppdraget

Utredaren skall följa och beakta det arbete som pågår i de övriga nordiska länderna med att införliva 1996 års Haagkonvention. Utredaren skall fästa vikt vid intresset av nordisk rättslikhet.

Utredaren skall beakta och samordna sina förslag med den fortsatta beredningen av de förslag som läggs fram i departements- promemorian Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall (Ds 2003:5). I den mån utredaren finner lämpligt skall samråd ske med 2002 års vårdnadskommitté (Ju 2002:09) och med Utred- ningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Ju 2002:04).

Ett delbetänkande om kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen bör redovisas senast den 1 juli 2004. Uppdraget i övrigt skall redovisas senast den 1 juli 2005.

(Justitiedepartementet)

399

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till utredningen om föräldraansvar och skydd av barn i internationella situationer (Ju 2004:03)

Dir. 2005:55

Bilaga 2

Beslut vid regeringssammanträde den 19 maj 2005

Förlängd tid för uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 mars 2004 tillkallade chefen för Justitiedepartementet en särskild utredare med uppdrag att föreslå de författningsändringar som behövs för en svensk anslutning till 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn (dir. 2004:14). I uppdraget ingick även att föreslå kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel II-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Den sistnämnda frågan har redovisats i delbetänkandet Kompletterande bestämmelser till den nya Bryssel II-förordningen (SOU 2004:80). Enligt direktiven skall resterande del av uppdraget redovisas senast den 1 juli 2005.

Tiden för redovisning av uppdraget förlängs, vilket innebär att utredaren skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 12 december 2005.

(Justitiedepartementet)

401

1996 års Haagkonvention

Bilaga 3

CONVENTION	CONVENTION	KONVENTION
CONCERNANT	ON JURIS-	OM BEHÖRIG-
LA	DICTION,	HET, TILLÄMPLIG
COMPÉTENCE,	APPLICABLE	LAG, ERKÄN-
LA LOI	LAW,	NANDE,
APPLICABLE, LA	RECOGNITION,	VERKSTÄLLIG-
RECONNAIS-	ENFORCEMENT	HET OCH SAM-
SANCE,	AND CO-	ARBETE I
L'EXÉCUTION ET	OPERATION IN	FRÅGOR OM
LA CO-	RESPECT OF	FÖRÄLDRA-
OPÉRATION EN	PARENTAL	ANSVAR OCH
MATIÈRE DE	RESPONSIBILITY	ÅTGÄRDER TILL
RESPONSABILITÉ	AND MEASURES	SKYDD FÖR
PARENTALE ET	FOR THE	BARN
DE MESURES DE	PROTECTION OF
PROTECTION	CHILDREN
DES ENFANTS
(Conclue le 19 octobre 1996)	(Concluded 19 October 1996)	(Ingicks den 19 oktober 1996)
Les Etats signa- taires de la présente Convention,	The States signa- tory to the present Convention,	De stater som har undertecknat denna konvention,
Considérant qu'il convient de renforcer la protection des en- fants dans les situa- tions à caractère international,	Considering the need to improve the protection of children in inter- national situations,	som beaktar behovet att förbättra skyddet för barn i internationella situationer,

403

Document Metadata

Table of Contents

Del III Autonom rätt

Document Metadata