Common use of Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar Clause in Contracts

Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar. En viktig utgångspunkt för Facken inom industrin är att lönebildningen är arbetsmarknadspar- ternas ansvar. Löneökningarnas storlek och fördelning samt formerna för förhandlingar ska bestämmas av arbetsmarknadens parter. Industriavtalet är ett uttryck för att parterna inom industrin tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. Statsmakterna bör inte blanda sig i lönebildningen och ansvaret för lönebildningen och den ekonomiska politiken bör hållas isär. Företrädare för regeringen, Riksbanken eller Konjunk- turinstitutet ska inte framföra uppfattningar och söka påverka resultaten av löneförhandlingar eller ha synpunkter på formerna för löneförhandlingar. Statsmakterna har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken. Finanspolitiken och justeringar av skatteskalor är riksdagens och regeringens ansvar och bör inte blandas samman med löneförhandlingar. Riksbanken har av riksdagen fått det operativa ansvaret att nå de fastställda, övergripande, penningpolitiska målen. Det finns ett samspel mellan lönebildningen och den ekonomiska politiken. En fungerande lönebildning ger bättre förutsättningar för den ekonomiska politiken. Tydliga och tidiga be- sked från statsmakterna i frågor som påverkar en avtalsrörelse underlättar för parterna att ta sitt ansvar. Företrädare för statsmakterna bör inte agera på ett sätt som rubbar den grundläggande balan- sen mellan parterna, utan vara neutrala i de frågor som parterna har att hantera. Större föränd- ringar av spelreglerna på arbetsmarknaden bör endast ske med parternas samtycke. Sverige är ett litet land med stort internationellt beroende. Välfärdsnivån beror i hög utsträck- ning på hur svensktillverkade produkter värderas på de internationellt konkurrensutsatta marknaderna, i Sverige och utomlands. Företag i den internationellt konkurrensutsatta sektorn har små möjligheter att vältra över kostnaderna på andra. Det utgör en restriktion för löneök- ningarnas storlek som har konsekvenser för hela den svenska arbetsmarknaden. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmark- naden. Avtalsområdena inom industrin utgör kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Därför bör parterna inom industrin vara först med att teckna nya avtal. När Facken inom industrin gemensamt tar ansvar för normeringen vinner den kraft och legitimitet på svensk arbetsmarknad. Det är en bra ordning för industrin, industrins anställda och den sam- hällsekonomiska utvecklingen.

Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar. En viktig utgångspunkt för Facken inom industrin är att lönebildningen är arbetsmarknadspar- ternas ansvar. Löneökningarnas storlek och fördelning samt formerna för förhandlingar ska bestämmas av arbetsmarknadens parter. Industriavtalet är ett uttryck för att parterna inom industrin tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. Statsmakterna bör inte blanda sig i lönebildningen och ansvaret för lönebildningen och den ekonomiska politiken bör hållas isär. Företrädare för regeringen, Riksbanken eller Konjunk- turinstitutet ska inte framföra uppfattningar och söka påverka resultaten av löneförhandlingar eller ha synpunkter på formerna för löneförhandlingar. Flera företrädare för regeringen och även för Riksbanken har inför avtalsrörelsen 2011/2012 brutit mot den rollfördelning som bör finnas. Det har skett genom uttalanden om lämpligt löneutrymme och vilka nivåer det bör vara på de lägsta lönerna. Det är mycket olyckligt och kan komma att försvåra förhandlingarna. Statsmakterna har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken. Finanspolitiken och justeringar av skatteskalor är riksdagens och regeringens ansvar och bör inte blandas samman med löneförhandlingar. Riksbanken har av riksdagen fått det operativa ansvaret att nå de fastställda, övergripande, penningpolitiska målen. Det finns ett samspel mellan lönebildningen och den ekonomiska politiken. En fungerande lönebildning ger bättre förutsättningar för den ekonomiska politiken. Tydliga och tidiga be- sked från statsmakterna i frågor som påverkar en avtalsrörelse underlättar för parterna att ta sitt ansvar. Facken inom industrin utgår vid bedömningen av löneutrymmet från att nuvarande nivåer på arbetsgivaravgifter kommer att gälla även framöver. Företrädare för statsmakterna bör inte agera på ett sätt som rubbar den grundläggande balan- sen mellan parterna, utan vara neutrala i de frågor som parterna har att hantera. Större föränd- ringar av spelreglerna på arbetsmarknaden bör endast ske med parternas samtycke. Till dessa grundläggande spelregler hör också reglerna om ersättning vid arbetslöshet. De förändringar av arbetslöshetsersättningen som statsmakterna genomfört har syftat till att ändra förutsättningarna för lönebildningen. Det är ett brott mot kravet på neutralitet. Sverige är ett litet land med stort internationellt beroende. Välfärdsnivån beror i hög utsträck- ning på hur svensktillverkade produkter värderas på de internationellt konkurrensutsatta marknaderna, i Sverige och utomlands. Företag i den internationellt konkurrensutsatta sektorn har små möjligheter att vältra över kostnaderna på andra. Det utgör en restriktion för löneök- ningarnas storlek som har konsekvenser för hela den svenska arbetsmarknaden. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmark- naden. Avtalsområdena inom industrin utgör kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Därför bör parterna inom industrin vara först med att teckna nya avtal. När Facken inom industrin gemensamt tar ansvar för normeringen vinner den kraft och legitimitet på svensk arbetsmarknad. Det är en bra ordning för industrin, industrins anställda och den sam- hällsekonomiska utvecklingen.

Lönebildningen är arbetsmarknadsparternas ansvar. En viktig utgångspunkt för Facken inom industrin är att lönebildningen är arbetsmarknadspar- ternas ansvar. Löneökningarnas storlek och fördelning samt formerna för förhandlingar ska bestämmas av arbetsmarknadens parter. Industriavtalet är ett uttryck för att parterna inom industrin in- dustrin tar ett gemensamt ansvar för lönebildningen. Statsmakterna bör inte blanda sig i lönebildningen och ansvaret för lönebildningen och den ekonomiska politiken bör hållas isär. Företrädare för regeringen, Riksbanken eller Konjunk- turinstitutet ska inte framföra uppfattningar och söka påverka resultaten av löneförhandlingar eller ha synpunkter på formerna för löneförhandlingar. Statsmakterna har det övergripande ansvaret för den ekonomiska politiken. Finanspolitiken och justeringar av skatteskalor är riksdagens och regeringens ansvar och bör inte blandas samman sam- man med löneförhandlingar. Riksbanken har av riksdagen fått det operativa ansvaret att nå de fastställda, övergripande, penningpolitiska målen. Det finns ett samspel mellan lönebildningen och den ekonomiska politiken. En fungerande lönebildning lö- nebildning ger bättre förutsättningar för den ekonomiska politiken. Tydliga och tidiga be- sked besked från statsmakterna i frågor som påverkar en avtalsrörelse underlättar för parterna att ta sitt ansvaran- svar. Företrädare för statsmakterna bör inte agera på ett sätt som rubbar den grundläggande balan- sen mellan parterna, utan vara neutrala i de frågor som parterna har att hantera. Större föränd- ringar av spelreglerna på arbetsmarknaden bör endast ske med parternas samtycke. Sverige är ett litet land med stort internationellt beroende. Välfärdsnivån beror i hög utsträck- ning på hur svensktillverkade produkter värderas på de internationellt konkurrensutsatta marknaderna, i Sverige och utomlands. Företag i den internationellt konkurrensutsatta sektorn har små möjligheter att vältra över kostnaderna på andra. Det utgör en restriktion för löneök- ningarnas storlek som har konsekvenser för hela den svenska arbetsmarknaden. Den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara lönenormerande för hela arbetsmark- naden. Avtalsområdena inom industrin utgör kärnan i den internationellt konkurrensutsatta sektorn. Därför bör parterna inom industrin vara först med att teckna nya avtal. När Facken inom industrin gemensamt tar ansvar för normeringen vinner den kraft och legitimitet på svensk arbetsmarknad. Det är en bra ordning för industrin, industrins anställda och den sam- hällsekonomiska utvecklingen.