Common use of Överväganden och förslag Clause in Contracts

Överväganden och förslag. Frågan om domstolarnas sammansättning och behov av sakkunskap har tidigare diskuterats i flera olika sammanhang. I den s.k. Rättegångsu- tredningen (SOU 1987:13) som gällde processen i de allmänna domsto- larna föreslogs att de allmänna domstolarna skulle ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot ingå i rätten. Förslaget ledde emellertid till stark kritik från flera remissinstanser och förslaget genomfördes inte. Kritiken gick bl.a. ut på att medverkan av en expert- ledamot kan leda till att rätten vid överläggningen får del av upp- lysningar som parterna inte har fått del av. I vart fall sägs det finnas en risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot under överlägg- ningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som parterna inte har fått tillfälle att bemöta. Detta förhållande kan befaras rubba tilltron till domstolsväsendet. I den proposition som följde efter betänkandet (prop.1989/90:71) anfördes att man med hänsyn till det ovan anförda borde vara försiktig med att utvidga användningen av expertledamöter. I propositionen pekades på möjligheten att i stället för att använda sig av en expertledamot använda sig av sakkunniginstitutet. När LPT och LRV infördes förekom, som framgår av vad ovan har sagts, olika uppfattningar om sakkunnig läkare skulle ingå i rätten vid avgörandet. Lagrådet föreslog att länsrätten vid prövning av sådana mål skulle bestå av en sakkunnig ledamot, dvs. en psykiater. Föredraganden ansåg emellertid att risken att målet tillfördes sakkunskap över huvudet på parterna var avgörande. Regeringen valde därför att avstå från att föreslå medverkan av sakkunniga ledamöter i länsrätten. Det har inte framförts till kommittén eller på något annat sätt kommit till vår kännedom att rådande förhållande där rätten består av jurist- domare och nämndemän skulle ha brister som hänför sig till frånvaron av läkarexpertis i rätten. I de fall där behov av medicinsk expertis varit nödvändig har man haft möjlighet att förordna om sakkunnig läkare. Som framgår av vad ovan sagts har man i tidigare lagstiftningssamman- hang varit tveksam till att införa möjligheter att låta en expertledamot ingå i rätten. Även när det gäller andra sociala mål än LPT och LRV, nämligen i mål enligt LVU och LVM, har det diskuterats om det skall finnas en expertledamot i rätten men man har kommit fram till att så inte skall vara fallet. I de sistnämnda måltyperna får man förordna om sakkunnigutlåtande i de fall där det är behövligt. Med hänsyn till det anförda finner vi att det inte framkommit sådana skäl för att en psykiater i LPT- och LRV-mål skall ingå som ledamot i domstolen att det föranleder en ändring av nuvarande regler. När det gäller förordnande av sakkunnig i psykiatrimål har det framkommit genom de ovan redovisade målundersökningarna att det föreligger stora olikheter när det gäller de olika länsrätternas benägenhet att förordna sakkunnig. Vidare har det framkommit att det föreligger stor överensstämmelse mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i målen. Den stora överensstämmelsen mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i sakfrågan kan leda till ett ifrågasättande av betydelsen av att en sakkunnig förekommer i psykiatrimålen. Det måste emellertid anses vara en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde att en annan läkare än den som har det yttersta behandlingsansvaret för honom får lämna sin uppfattning i målet. Det kan vara så att möjligheten att ytterligare en läkare skall granska chefsöverläkarens ställningstagande i målet gör att chefsöverlä- karen överväger sin uppfattning i målet mer noggrant än om möjlighet att förordna sakkunnig inte funnits. har redovisats ovan. Med utgångspunkten att en sakkunnig är viktig för rättssäkerheten måste man överväga om man kan godta denna olikhet mellan länsrätterna. Det hinder mot att förordna sakkunnig för länsrät- terna som består i brist på tillgång till sakkunniga måste undanröjas genom att Socialstyrelsen förordnar fler sakkunniga. Vidare bör man överväga om man generellt i alla måltyper bör skärpa kravet på sakkunnig i länsrätten eller om man bör skärpa kravet på sakkunnig i vissa måltyper eller kanske t.o.m. göra det i princip obligatoriskt med sakkunnig i vissa måltyper. Några måltyper innefattar ofta särskilt svåra bedömningar. Exempel på sådana måltyper är mål om anmälningar om upphörande av rättspsy- kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Målundersökningen har visat att sakkunnig förekommer i relativt stor utsträckning i dessa mål men att det även här föreligger stora olikheter mellan länsrätterna. Våra utvärderingar i kommittén har vidare gett besked om att vårdtiderna vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har ökat. Även mål avseende konvertering från frivillig psykiatrisk vård till tvångsvård kan vara sådana mål där det kan finnas behov av att i princip regelmässigt förordna sakkunnig. När det gäller beslut om konvertering föreslår vi i kap. 8 att det nuvarande farerekvisitet skall utgå och att - konvertering skall vara möjlig om förutsättningarna enligt 3 § LPT är uppfyllda. För att stärka rättssäkerheten föreslår vi att beslutet skall underställas länsrätten senast påföljande dag. För att ytterligare stärka rättssäkerheten kan man tänka sig att föreskriva att sakkunnig skall förordnas i alla mål om konvertering. Både vid mål om anmälningar om upphörande av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och vid mål om konvertering föreligger således starka skäl för att huvudregeln skall vara att sakkunnig skall förordnas av länsrätten. Även andra måltyper än de nyss berörda innefattar emellertid ofta svåra bedömningar Det kan t.ex. vara fråga om förlängning av tvångsvård enligt LPT. Det av kommittén föreslagna systemet med öppen vård med särskilda villkor innefattar också en sådan prövning som kan nödvändiggöra utlåtande av en sakkunnig. Vi anser vid en samlad bedömning att övervägande skäl talar för att huvudregeln bör vara att sakkunnig skall förordnas i mål enligt LPT och LRV. Undantag bör dock göras för mål om tillstånd till vistelse utanför vårdavdelningen men innanför vårdinrättningens område för den som dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det måste emellertid finnas ett undantag från huvudregeln att länsrätten skall förordna sakkunnig. Vi anser att länsrätten skall kunna underlåta att höra sakkunnig om det är obehövligt. T.ex. i de fall där länsrätten nyligen har prövat samma fråga och inga nya omständigheter har tillkommit kan det som regel anses obehövligt att förordna om sakkunnig. Det anförda innebär att länsrätten även i fortsättningen kommer att få göra en bedömning i det enskilda målet om sakkunnig skall förordnas. Skillna- den mot vad som gäller i nuvarande lag är att presumtionen skall vara att sakkunnig skall förordnas.

Överväganden och förslag. Frågan I kapitel 11 föreslår vi att det inte längre skall vara möjligt att besluta om domstolarnas sammansättning och behov av sakkunskap har tidigare diskuterats i flera olika sammanhangpermission till vårdtidens slut. I den s.kstället föreslås att rätten skall kunna besluta om öppen vård med särskilda villkor. Rättegångsu- tredningen (SOU 1987:13När ett sådant beslut fattas upphör således vården på sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård och övergår i öppen vård. Det är här fråga om en patient som kan få sitt vårdbehov tillgodosett på annat sätt än genom kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård ) för att använda ett uttryck som gällde processen förekommer i lagen om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. Behovet av förändringar av de allmänna domsto- larna föreslogs att de allmänna domstolarna skulle ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot ingå i rätten. Förslaget ledde emellertid till stark kritik från flera remissinstanser och förslaget genomfördes interegler som gäller upphörande av rättspsykatrisk vård skall således ses mot denna bakgrund. Kritiken gick bl.a. mot upphörandereglerna i 16 § går i huvudsak ut på att medverkan av en expert- ledamot kan leda psykiatrin måste ta på sig ett större ansvar för samhällsskyddet än som är befogat och att reglerna dessutom strider mot Hawaiideklarationen. Studerar man rättspraxis finner man att anledningen till att rätten vid överläggningen får del av upp- lysningar som parterna en patient inte har fått del av. I vart fall sägs kan skrivas ut ofta är att domstolen anser att det finnas fortfarande finns en risk för att parterna patienten på grund av den störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning återfaller i brottslighet av allvarligt slag. En annan vanlig orsak till att patienten inte kan misstänka skrivas ut är att patientens personliga förhållanden, t.ex. när det gäller boendet, inte är ordnade på ett sådant sätt att utskrivning kan ske. Kritiken från läkarkåren har dock ofta gått ut på att det inte är tillfredsställande att den psykiska störningen inte måste vara allvarlig för att en expertledamot under överlägg- ningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som parterna patient skall kunna kvarhållas med tvång. I vissa fall har den behandlande läkaren ansett att någon allvarlig psykisk störning över huvud taget inte har fått tillfälle att bemöta. Detta förhållande kan befaras rubba tilltron till domstolsväsendetförelegat och således hävdat en annan uppfattning än den läkare som gjort den rättspsykiatriska undersökningen. I den proposition som följde dessa fall har anmälan enligt 16 § LRV angående vårdens upphörande ofta gjorts kort tid efter betänkandet (prop.1989/90:71) anfördes det att man med hänsyn vården påbörjats och det även om patienten gjort sig skyldig till det ovan anförda borde vara försiktig med att utvidga användningen av expertledamöter. I propositionen pekades på möjligheten att i stället för att använda sig av en expertledamot använda sig av sakkunniginstitutet. När LPT och LRV infördes förekom, som framgår av vad ovan har sagts, olika uppfattningar om sakkunnig läkare skulle ingå i rätten vid avgörandet. Lagrådet föreslog att länsrätten vid prövning av sådana mål skulle bestå av en sakkunnig ledamot, dvs. en psykiater. Föredraganden ansåg emellertid att risken att målet tillfördes sakkunskap över huvudet på parterna var avgörande. Regeringen valde därför att avstå från att föreslå medverkan av sakkunniga ledamöter i länsrättenmycket allvarlig brottslighet. Det har inte framförts till kommittén eller nu sagda illustrerar de stora problem som finns när det gäller påföljden för och behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare. Det är svårt att hitta en rimlig avvägning mellan behandlingsaspekten och kravet på något annat sätt kommit till vår kännedom att rådande förhållande där rätten består av jurist- domare och nämndemän skulle ha brister som hänför sig till frånvaron av läkarexpertis i rättensamhällsskydd. I de fall där behov då stora krav måste ställas på samhällsskyddet uppkommer frågan i vilken utsträckning detta skall tillgodoses inom den rättspsykiatriska vården. Nu nämnda frågor har diskuterats åtskilligt under årens lopp och någon lösning som fullt ut tillgodoser alla intressen torde vara svår att uppnå. Våra ställnings- taganden försvåras dessutom av medicinsk expertis varit nödvändig att vi har man haft möjlighet att förordna om sakkunnig läkareutgå från nuvarande påföljdssystem. Som framgår av vad ovan sagts har man i tidigare lagstiftningssamman- hang varit tveksam till att införa möjligheter att låta en expertledamot ingå i rätten. Även när det gäller andra sociala mål än LPT och LRV, nämligen i mål enligt LVU och LVM, har det diskuterats Frågan är då om det skall finnas är möjligt att inom ramen för detta göra en expertledamot i rätten men man har kommit fram till att så inte skall vara fallet. I annan avvägning än för närvarande mellan de sistnämnda måltyperna får man förordna om sakkunnigutlåtande i de fall där det är behövligt. Med hänsyn till det anförda finner vi att det inte framkommit sådana skäl rent medicinska förutsättningarna för att en psykiater i LPT- ge psykiatrisk tvångsvård och LRV-mål skall ingå de starka samhällsskyddsintressen som ledamot i domstolen att det föranleder en ändring av nuvarande regler. När det gäller förordnande av sakkunnig i psykiatrimål har det framkommit genom de ovan redovisade målundersökningarna att det föreligger stora olikheter när det gäller de olika länsrätternas benägenhet att förordna sakkunnig. Vidare har det framkommit att det föreligger stor överensstämmelse mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i målen. Den stora överensstämmelsen mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i sakfrågan kan leda till ett ifrågasättande av betydelsen av att en sakkunnig förekommer i psykiatrimålengöra sig gällande. Det måste emellertid anses vara en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde att en annan läkare än den är framför allt i tre avseenden som har det yttersta behandlingsansvaret för honom får lämna sin uppfattning i målet. Det kan vara så att möjligheten att ytterligare en läkare skall granska chefsöverläkarens ställningstagande i målet gör att chefsöverlä- karen överväger sin uppfattning i målet mer noggrant än om möjlighet att förordna sakkunnig inte funnits. har redovisats ovan. Med utgångspunkten att en sakkunnig är viktig för rättssäkerheten måste man överväga om man kan godta denna olikhet mellan länsrätternadiskutera föränd- ringar i reglerna om upphörande av rättspsykiatrisk vård på sjukvårdsin- rättning. Det hinder mot Dels kan man diskutera om det fortsättningsvis skall krävas att förordna sakkunnig patienten lider av en allvarlig psykisk störning för länsrät- terna som består i brist att kunna kvarhållas på tillgång till sakkunniga måste undanröjas genom att Socialstyrelsen förordnar fler sakkunniga. Vidare bör sjukvårdsinrättning, dels kan man överväga om man generellt i alla måltyper bör skärpa kravet på sakkunnig i länsrätten eller fundera över om man bör skärpa kravet på sakkunnig den risk som skall finnas för att patienten återfaller i brottslig- het av allvarligt slag och slutligen kan man diskutera om kommunernas ansvar på något sätt behöver skärpas. Vi har genom de kontakter vi haft med sjukvårdspersonal, genom de enkäter som vi gjort och genom studier av domstolsavgöranden kunnat konstatera att det finns ett antal patienter som hålls kvar inom den rättspsykiatriska vården i stort sett enbart på grund av kravet på samhällsskydd. Antalet är inte stort men situationen måste ändå anses vara otillfredsställande. Om reglerna ändrades så att den rättspsykiat- riska vården skulle upphöra så snart patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning skulle sannolikt en del av dessa patienter inte längre kunna kvarhållas med tvång. Det torde framför allt gälla patienter med personlighetsstörningar, ofta av allvarligt slag, som vid tidpunkten för brottet t.ex. haft ett impulsgenombrott av psykotisk karaktär men som efter en tid enbart har kvar sin personlighetsstörning. Det är ofta fråga om patienter som begått grova brott och där återfallsrisken är stor. Många gånger är återfallsrisken större för dessa patienter än för dem som lider av en allvarlig psykisk störning. Några samhällsskyddsåtgär- der av det slag som Straffansvarsutredningen föreslår eller någon annan form av omhändertagande med tvång av dessa personer finns för närvarande inte. Vi anser oss därför nu inte kunna föreslå någon ändring när det gäller graden av psykisk störning för att vård enligt 16 § LRV skall upphöra men är inte främmande för att så bör ske i en framtid om påföljdssystemet ändras. Den nuvarande lagstiftningen förutsätter vidare att det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning skall finnas risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Den risk som skall finnas har således inte på något sätt kvalificerats. När det i lagstiftning av olika slag förutsätts att det skall göras en riskbedömning för att ett ingripande skall få ske krävs det ofta att risken på något sätt är kvalificerad. Man använder uttryck som ”påtaglig risk”, ”risk som inte är ringa” o.d. För att barn skall kunna omhändertas med tvång enligt LVU krävs det t.ex. att det föreligger en påtaglig risk för att barnets hälsa och utveckling skall skadas. Det finns dock också i lagstiftningen exempel på att det skall göras en riskbedömning utan att den risk som skall föreligga kvalificeras. Så är fallet när det gäller reglerna om häktning, där det endast krävs risk för t.ex. fortsatt brottslig verksamhet. Det måste enligt vår mening vara så att inte vilken obetydlig återfallsrisk som helst skall innebära att en patient kvarhålls på en sjukvårdsinrättning under lång tid. Detta torde inte heller ha varit lagstiftarens ursprungliga mening. Det är för övrigt svårt om inte omöjligt att kunna konstatera att någon sådan risk över huvud taget inte finns. Samtidigt får givetvis inte heller en sådan risk negligeras, särskilt inte när det gäller personer, som begått upprepade allvarliga brott. Beträffande en sådan person krävs ofta en lång behandling på sjukvårds- inrättning. Vi är medvetna om att en riskbedömning av det slag som det här är fråga om är mycket svår att göra och att den aldrig kan bli hundraprocentigt riktig. Forskning pågår dock för att förbättra de metoder som finns när det gäller farlighetsbedömningar. Med hänsyn till samhällsskyddsaspekten kan man vidare knappast klara sig utan sådana bedömningar, samtidigt som stor hänsyn måste tas till patientens rättssäkerhet. Ofta krävs en lång observationstid, under vilken patienten får ökade förmåner i form av frigång och permissioner innan tvångsvår- den kan upphöra helt eller övergå i öppen vård med särskilda villkor. Vi anser att en riskbedömning måste finnas kvar. Det bör dock betonas att det inte får vara fråga om vilken obetydlig risk som helst. I praxis har dock i vissa måltyper fall en tämligen obetydlig risk ansetts motivera att en patient kvarhålls inom den rättspsykiatriska vården. Vi har därför övervägt om man skulle kunna markera detta genom att använda uttryck som ”beaktansvärd risk” eller kanske t.o.m”påtaglig risk”. göra det Uttrycket ”påtaglig risk” är vanligt förekommande när man i princip obligatoriskt med sakkunnig lagtext vill kvalificera en viss risk. Detta talar för att sistnämnda uttryck bör användas även i vissa måltyperLRV. Några måltyper innefattar ofta särskilt svåra bedömningarEmellertid har uttrycket, framför allt i senare års regeringsrättspraxis i LVU-mål, tolkats så att den konkreta skaderisken måste vara betydande. Exempel på sådana måltyper är mål Att införa detta begrepp i LRV skulle därför kunna innebära att samhällsskyddsaspekten inte beaktades i tillräcklig utsträckning. Uttrycket ”beaktansvärd risk” skulle å andra sidan inte innebära någon större förändring i förhållande till vad som nu gäller. Därtill kommer att man i brottsbalkens regler om anmälningar om upphörande av rättspsy- kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Målundersökningen har visat att sakkunnig förekommer i relativt stor utsträckning i dessa mål men att det även här föreligger stora olikheter mellan länsrätterna. Våra utvärderingar i kommittén har vidare gett besked om att vårdtiderna vid rättspsykiatrisk när någon skall överlämnas till rättspsyki- atrisk vård med särskild utskrivningsprövning har ökatenbart använder ordet risk. Även mål avseende konvertering från frivillig psykiatrisk Det är lämpligt att samma krav ställs på riskbedömningen både vid överlämnandet till sådan vård som nu nämnts som vid bedömningen av när vården kan upphöra. I förarbetena till tvångsvård kan vara sådana mål där det kan finnas behov av brottsbalkens bestämmelser om särskild utskrivningsprövning (prop. 1990/91:58 s. 465) används för övrigt uttrycket beaktansvärd risk. Genom att i princip regelmässigt förordna sakkunnig. När det gäller beslut om konvertering vi nu föreslår vi i kap. 8 att det nuvarande farerekvisitet skall utgå och att - konvertering skall vara möjlig om förutsättningarna enligt 3 § LPT är uppfyllda. För att stärka rättssäkerheten föreslår vi att beslutet skall underställas länsrätten senast påföljande dag. För att ytterligare stärka rättssäkerheten kan man tänka sig att föreskriva att sakkunnig skall förordnas i alla mål om konvertering. Både vid mål om anmälningar om upphörande två former av rättspsykiatrisk vård, nämligen dels sådan vård med särskild utskrivningsprövning och vid mål om konvertering föreligger således starka skäl för att huvudregeln skall vara att sakkunnig skall förordnas av länsrätten. Även andra måltyper än de nyss berörda innefattar emellertid ofta svåra bedömningar Det kan t.ex. vara fråga om förlängning av tvångsvård enligt LPT. Det av kommittén föreslagna systemet med på sjukvårdsinrättning, dels öppen vård med särskilda villkor innefattar också öppnas emellertid en möjlighet att differentiera återfallsrisken beroende på vårdbehovet. En patient bör således inte kvarhållas på sjukvårdsinrättning om återfallsrisken kan motverkas genom olika åtgärder i öppen vård. Denna bedömning bör inte göras utifrån en lagteknisk gradering av återfallsrisken utan mot bakgrund av olika konkreta faktorer som har betydelse, t.ex. tidigare brottslighet, missbruksproblem eller annan social problematik och resultatet av vården. När det sedan gäller kravet i 16 § 2 LRV att tvångsvården skall upphöra först när det inte längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med sådan prövning vård kommer man in på den roll som kommunernas socialtjänst har. Både för patientens fortsatta rehabilitering och med hänsyn till samhällsskyddsa- spekten är det oerhört viktigt att patientens personliga och sociala förhållanden är ordnade på ett acceptabelt sätt innan han skrivs ut från sjukvårdsinrättningen. Någon anledning att mildra de krav som uppställs i 16 § 2 LRV finns därför inte. Vad det gäller att förhindra är däremot att patienten hamnar mellan två stolar, därför att olika myndigheter tvistar om betalningsan- svaret. Med tanke på vad som sägs i kommentaren till 6 § betalningsan- svarslagen är det dock svårt att ur rättslig synpunkt rikta någon anmärkning mot kommunernas agerande eller den tolkning av lagen som domstolarna gjort. Läget är dock mycket otillfredsställande. Enligt vår mening bör kommunernas betalningsansvar inträda när vård enligt LRV (och för övrigt även enligt LPT) på en sjukvårdsin- rättning upphör. Kommunerna bör således ha betalningsansvar när beslut om öppen vård med särskilda villkor har fattats. Det innebär att bistånd enligt SoL bör ges till t.ex. särskilt boende, hjälp i hemmet eller till försörjningen om patienten saknar eller inte har tillräckliga egna medel. Även de stödformer som finns enligt LSS bör kunna komma i fråga om patienten tillhör personkretsen enligt LSS. Att kommunerna skall ha betalningsansvar när beslut fattats om öppen vård med särskilda villkor måste anses klart även med beaktande av det tidigare nämnda uttalandet i den s.k. psykädelpropositionen. Beaktas bör därvid att medicinskt färdigbehandlad enligt 6 § betalnings- ansvarslagen är den som kan nödvändiggöra utlåtande få sitt psykiatriska vårdbehov tillgodosett på annat sätt än genom kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård. Genom att vi nu föreslår två former av en sakkunnigpsykiatrisk tvångsvård, nämligen vård på sjukvårdsinrättning och öppen vård med särskilda villkor, bör det stå klart var gränsen för kommunernas betalningsansvar går även utan att någon ändring görs i betalningsansvarslagen. Vi anser vid en samlad bedömning Därtill kommer att övervägande skäl talar vi i avsnitt 7.5.3 föreslår att begreppet ”kvalificerad psykiatrisk dygnetrunt- vård” skall användas i LPT som förutsättning för att huvudregeln bör vara att sakkunnig tvångsvården skall förordnas i mål enligt LPT och LRV. Undantag bör dock göras för mål om tillstånd till vistelse utanför vårdavdelningen men innanför vårdinrättningens område för den som dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövningkunna äga rum på sjukvårdsinrättning. Det måste emellertid finnas ett undantag är mycket viktigt att chefsöverläkaren i god tid före utskrivning- en kontaktar socialtjänsten i patientens hemkommun så att en samordnad vårdplanering kan ske. Ibland kan det kanske bli nödvändigt att kräva en ansvarsförbindelse från huvudregeln att länsrätten skall förordna sakkunnigkommunens sida, t.ex. Vi anser att länsrätten skall kunna underlåta att höra sakkunnig om det är obehövligtaktuellt med vård på behandlingshem. T.exNormalt måste man dock utgå från att kommunerna tar sitt ansvar, sedan det klarlagts var gränsen för deras betalningsansvar går. Nämnas kan att det enligt en ny bestämmelse i de fall SoL (72 a §), som trätt i kraft den 1 januari 1998, är det den kommun där länsrätten nyligen den enskilde är folkbokförd som har prövat samma fråga ansvar för bistånd, stöd och inga nya omständigheter har tillkommit kan det som regel anses obehövligt att förordna sociala tjänster under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av någon annan än en kommun. Principen om sakkunnigvistelsekom- munens ansvar gäller således inte dessa fall. Det anförda innebär samarbete som måste etableras mellan chefsöverläkaren, den öppna psykiatriska vården och socialtjänsten har närmare behandlats i kapitel 11. Frågan om ekonomisk kompensation till kommunerna för den kostnadsökning som vårt förslag kan komma att länsrätten även i fortsättningen kommer att få göra en bedömning i det enskilda målet om sakkunnig skall förordnasmedföra får tas upp under den fortsatta beredningen av ärendet. Skillna- den mot vad som gäller i nuvarande lag är att presumtionen skall vara att sakkunnig skall förordnas.SOU 1998:32 345‌‌

Överväganden och förslag. Frågan om domstolarnas sammansättning och behov av sakkunskap Riksåklagaren har tidigare diskuterats i flera olika sammanhang. I den s.k. Rättegångsu- tredningen (SOU 1987:13) som gällde processen i de allmänna domsto- larna föreslogs sin skrivelse till Socialdepartementet anfört att de allmänna domstolarna skulle ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot ingå i rätten. Förslaget ledde emellertid till stark kritik från flera remissinstanser och förslaget genomfördes inte. Kritiken gick bl.a. ut på att medverkan av en expert- ledamot kan leda till att rätten vid överläggningen får del av upp- lysningar som parterna inte har fått del av. I vart fall sägs det finnas en risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot under överlägg- ningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som parterna inte har fått tillfälle att bemöta. Detta förhållande kan befaras rubba tilltron till domstolsväsendet. I den proposition som följde efter betänkandet (prop.1989/90:71) anfördes att man med hänsyn till det ovan anförda borde vara försiktig med att utvidga användningen av expertledamöter. I propositionen pekades på möjligheten att i stället för att använda sig av en expertledamot använda sig av sakkunniginstitutet. När LPT och LRV infördes förekom, som framgår av vad ovan har sagts, olika uppfattningar om sakkunnig läkare skulle ingå i rätten vid avgörandet. Lagrådet föreslog att länsrätten vid prövning av sådana mål skulle bestå av en sakkunnig ledamot, dvs. en psykiater. Föredraganden ansåg emellertid att risken att målet tillfördes sakkunskap över huvudet på parterna var avgörande. Regeringen valde därför att avstå från att föreslå medverkan av sakkunniga ledamöter i länsrätten. Det har inte framförts till kommittén eller på något annat sätt kommit till vår kännedom att rådande förhållande där rätten består av jurist- domare och nämndemän skulle ha brister som hänför sig till frånvaron av läkarexpertis i rätten. I de fall där behov av medicinsk expertis varit nödvändig har man haft möjlighet att förordna om sakkunnig läkare. Som framgår av vad ovan sagts har man i tidigare lagstiftningssamman- hang varit tveksam till att införa möjligheter att låta en expertledamot ingå i rätten. Även när det gäller andra sociala mål än LPT och handläggningsordningen enligt 17 § LRV, nämligen i mål enligt LVU och LVM, har det diskuterats då beslutanderätten om det skall finnas en expertledamot i rätten men man har kommit fram till att så inte skall vara fallet. I de sistnämnda måltyperna får man förordna om sakkunnigutlåtande i de fall där det är behövligt. Med hänsyn till det anförda finner vi att det inte framkommit sådana skäl för att en psykiater i LPT- och LRV-mål skall ingå som ledamot i domstolen att det föranleder en ändring av nuvarande regler. När det gäller förordnande av sakkunnig i psykiatrimål har det framkommit genom de ovan redovisade målundersökningarna att det föreligger stora olikheter när det gäller de olika länsrätternas benägenhet att förordna sakkunnig. Vidare har det framkommit att det föreligger stor överensstämmelse mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i målen. Den stora överensstämmelsen mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i sakfrågan kan leda till ett ifrågasättande av betydelsen av att en sakkunnig förekommer i psykiatrimålen. Det måste emellertid anses vara en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde att en annan läkare än den som har det yttersta behandlingsansvaret för honom får lämna sin uppfattning i målet. Det kan vara så att möjligheten att ytterligare en läkare skall granska chefsöverläkarens ställningstagande i målet gör att chefsöverlä- karen överväger sin uppfattning i målet mer noggrant än om möjlighet att förordna sakkunnig inte funnits. har redovisats ovan. Med utgångspunkten att en sakkunnig är viktig för rättssäkerheten måste man överväga om man kan godta denna olikhet mellan länsrätterna. Det hinder mot att förordna sakkunnig för länsrät- terna som består i brist på tillgång till sakkunniga måste undanröjas genom att Socialstyrelsen förordnar fler sakkunniga. Vidare bör man överväga om man generellt i alla måltyper bör skärpa kravet på sakkunnig i länsrätten eller om man bör skärpa kravet på sakkunnig i vissa måltyper eller kanske t.o.m. göra det i princip obligatoriskt med sakkunnig i vissa måltyper. Några måltyper innefattar ofta särskilt svåra bedömningar. Exempel på sådana måltyper är mål om anmälningar om upphörande av rättspsy- kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Målundersökningen har visat att sakkunnig förekommer i relativt stor utsträckning i dessa mål men att det även här föreligger stora olikheter mellan länsrätterna. Våra utvärderingar i kommittén har vidare gett besked om att vårdtiderna vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har ökat. Även mål avseende konvertering från frivillig psykiatrisk vård till tvångsvård kan vara sådana mål där det kan finnas behov av att i princip regelmässigt förordna sakkunnig. När det gäller beslut om konvertering föreslår vi i kap. 8 att det nuvarande farerekvisitet skall utgå och att - konvertering skall vara möjlig om förutsättningarna enligt 3 § LPT är uppfyllda. För att stärka rättssäkerheten föreslår vi att beslutet skall underställas länsrätten senast påföljande dag. För att ytterligare stärka rättssäkerheten kan man tänka sig att föreskriva att sakkunnig skall förordnas i alla mål om konvertering. Både vid mål om anmälningar om upphörande upp- hörande av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning till- kommer chefsöverläkaren, är otillfredställande och vid mål därför bör ses över. Bestämmelsen i 17 § LRV utgör ett undantag från regeln i 16 § LRV där det föreskrivs att länsrätten beslutar om konvertering föreligger således starka skäl för att huvudregeln skall vara att sakkunnig skall förordnas av länsrätten. Även andra måltyper än de nyss berörda innefattar emellertid ofta svåra bedömningar Det kan t.ex. vara vårdens upphörande när det är fråga om förlängning av tvångsvård enligt LPT. Det av kommittén föreslagna systemet med öppen vård med särskilda villkor innefattar också en sådan prövning som kan nödvändiggöra utlåtande av en sakkunnig. Vi anser vid en samlad bedömning att övervägande skäl talar för att huvudregeln bör vara att sakkunnig skall förordnas i mål enligt LPT och LRV. Undantag bör dock göras för mål om tillstånd till vistelse utanför vårdavdelningen men innanför vårdinrättningens område för den som dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det som man måste ta ställning till när det gäller verkställighet av utvisning beträffande en patient som har dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningprövning är om ett beslut om rättspsykiatrisk vård såsom påföljd för en allvarlig brottslighet bör utgöra hinder mot verkställighet av utvisningsbeslut enligt utlänningslagen. Här står å ena sidan statens intresse av att kunna bestämma vilka utlänningar som skall vistas i vårt land mot å andra sidan intresset av att samhällsskyddet blir tillgodosett såväl i Sverige som i det land utvisningen skall ske till samt den dömdes behov av psykiatrisk vård. I förarbetena till såväl tidigare gällande LSPV som nu gällande LPT och XXX uttalas att ett beslut om tvångsvård enligt LPT eller LRV inte hindrar att verkställighet kan ske av utvisningsbeslut. Mot bakgrund av vad som har framkommit genom bl.a. skrivelsen från Riksåklagaren och de ovan refererade fallbe- skrivningarna måste emellertid finnas ett undantag från huvudregeln att länsrätten skall förordna sakkunnig. Vi anser att länsrätten skall kunna underlåta att höra sakkunnig övervägas om det är obehövligt. T.ex. i de fall där länsrätten nyligen har prövat samma fråga och inga nya omständigheter har tillkommit kan det som regel anses obehövligt att förordna denna ordning bör kvarstå eller om sakkunnignågon ändring av gällande regler måste ske. Det anförda förekommer att utlänningslagstiftningen står i konflikt med även annan lagstiftning än psykiatrisk tvångslagstiftning. Utredningen om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning har i betänkandet Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden (SOU 1995:55) berört frågan i vilken utsträckning ett omhändertagande av ett barn med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) skall utgöra hinder mot verkställighet av ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning. Utredaren anför i betänkandet att enligt hans uppfattning bör huvudprincipen vara att beslut enligt utlänningslagen i princip tar över beslut rörande enskilda som fattats med stöd av annan lagstiftning. Det är emellertid enligt utredningen inte möjligt att i alla fall hävda att utlänningslagen skall ha företräde framför annan lagstift- ning. Avgörande för vilken lagstiftning som bör ha företräde kan bli särskilt grannlaga när det gäller barn som har omhändertagits med stöd av LVU därför att de har vanvårdats av sina föräldrar. Det är inte rimligt att lämna över barnet till en vårdnadshavare som uppenbart vanvårdar barnet och där barnets liv och hälsa kan sättas i stor fara om barnet överlämnas till vårdnadshavarna. Samtidigt är det enligt utredningen inte heller rimligt att ett omhändertagande enligt LVU automatiskt skall innebära att inte bara barnet utan också vårdnadshavar- na skall få uppehållstillstånd i Sverige. Nyssnämnda utredning har lett till en ny bestämmelse i LVU, 21 a §, som trädde i kraft den 1 januari 1997 (prop. 1996/97:25, SFS 1996:1381). I denna bestämmelse föreskrivs att ett beslut om vård med stöd av LVU inte hindrar beslut om avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen. Vidare föreskrivs att vård med stöd av LVU upphör när ett beslut om avvisning eller utvisning har verkställts. Samtidigt har införts en ny bestämmelse i utlänningslagen (2 kap. 4 c §) som innebär att länsrätten även ett tidsbegränsat uppehållstillstånd kan meddelas för barnet och vårdnadshavarna för den tid som ett barn har behov av vård enligt LVU och då en utvisning skulle äventyra barnets säkerhet. Även denna lagändring trädde i fortsättningen kommer att få göra en bedömning i det enskilda målet om sakkunnig skall förordnas. Skillna- kraft den mot vad som gäller i nuvarande lag är att presumtionen skall vara att sakkunnig skall förordnas1 januari 1997 (SFS 1996:1379).

Överväganden och förslag. Frågan I de ovan nämnda propositionerna (prop. 1990/91:58 om domstolarnas sammansättning psykiatrisk tvångsvård och prop. 1995/96:22 om tvåpartsprocess) anges inte av vilka skäl det är olämpligt att ge chefsöverläkaren rätt att överklaga domstols dom och vara motpart om en patient överklagar ett beslut till länsrätt, detta oaktat att chefsöverläkaren i likhet med socialnämnden i mål om frihetsberövande enligt LVM och LVU skall tillvarata de allmänna intressena när någon är i behov av sakkunskap har tidigare diskuterats i flera olika sammanhang. I den s.k. Rättegångsu- tredningen (SOU 1987:13) som gällde processen i de allmänna domsto- larna föreslogs att de allmänna domstolarna skulle ges en generell möjlighet att låta en särskild ledamot ingå i rätten. Förslaget ledde emellertid till stark kritik från flera remissinstanser och förslaget genomfördes inte. Kritiken gick bl.a. ut på att medverkan av en expert- ledamot kan leda till att rätten vid överläggningen får del av upp- lysningar som parterna inte har fått del av. I vart fall sägs det finnas en risk för att parterna kan misstänka att en expertledamot under överlägg- ningen tillför rätten viktiga sakupplysningar som parterna inte har fått tillfälle att bemöta. Detta förhållande kan befaras rubba tilltron till domstolsväsendet. I den proposition som följde efter betänkandet (prop.1989/90:71) anfördes att man med hänsyn till det ovan anförda borde vara försiktig med att utvidga användningen av expertledamöter. I propositionen pekades på möjligheten att i stället för att använda sig av en expertledamot använda sig av sakkunniginstitutet. När LPT och LRV infördes förekom, som framgår av vad ovan har sagts, olika uppfattningar om sakkunnig läkare skulle ingå i rätten vid avgörandet. Lagrådet föreslog att länsrätten vid prövning av sådana mål skulle bestå av en sakkunnig ledamot, dvs. en psykiater. Föredraganden ansåg emellertid att risken att målet tillfördes sakkunskap över huvudet på parterna var avgörande. Regeringen valde därför att avstå från att föreslå medverkan av sakkunniga ledamöter i länsrätten. Det har inte framförts till kommittén eller på något annat sätt kommit till vår kännedom att rådande förhållande där rätten består av jurist- domare och nämndemän skulle ha brister som hänför sig till frånvaron av läkarexpertis i rätten. I de fall där behov av medicinsk expertis varit nödvändig har man haft möjlighet att förordna om sakkunnig läkare. Som framgår av vad ovan sagts har man i tidigare lagstiftningssamman- hang varit tveksam till att införa möjligheter att låta en expertledamot ingå i rätten. Även när det gäller andra sociala mål än LPT och LRV, nämligen i mål enligt LVU och LVM, har det diskuterats om det skall finnas en expertledamot i rätten men man har kommit fram till att så inte skall vara fallet. I de sistnämnda måltyperna får man förordna om sakkunnigutlåtande i de fall där det är behövligtvård. Med hänsyn till det anförda finner vi den funktion och till de administrativa och medicin- ska ledningsuppgifter som en chefsöverläkare har i egenskap av ansvarig för en offentlig verksamhet kan tvärtom hävdas att det inte framkommit sådana skäl en sådan befogenhet mycket väl kan ingå i chefsöverläkarens uppgifter. Med hänvisning till vad som anförs i prop. 1995/96:22 kan också hävdas att införandet av en obligatorisk tvåpartsprocess i förvaltningsdomstol har särskild betydelse vid myndighetsutövning som innebär att någon berövas friheten. Vid en analys av partsställningen i psykiatrimål bör man därför gå igenom vad som talar mot och vad som talar för att en psykiater i LPT- och LRV-mål skall ingå som ledamot i domstolen att det föranleder en ändring av nuvarande regler. När det gäller förordnande av sakkunnig i psykiatrimål har det framkommit genom de ovan redovisade målundersökningarna att det föreligger stora olikheter när det gäller de olika länsrätternas benägenhet att förordna sakkunnig. Vidare har det framkommit att det föreligger stor överensstämmelse mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i målen. Den stora överensstämmelsen mellan chefsöverläkarens uppfattning och den sakkunniges uppfattning i sakfrågan kan leda till ett ifrågasättande av betydelsen av att en sakkunnig förekommer i psykiatrimålen. Det måste emellertid anses vara en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde att en annan läkare än den som har det yttersta behandlingsansvaret för honom får lämna sin uppfattning i målet. Det kan vara så att möjligheten att ytterligare en läkare skall granska chefsöverläkarens ställningstagande i målet gör att chefsöverlä- karen överväger sin uppfattning i målet mer noggrant än om möjlighet att förordna sakkunnig inte funnits. har redovisats ovan. Med utgångspunkten att en sakkunnig är viktig för rättssäkerheten måste man överväga om man kan godta denna olikhet mellan länsrätterna. Det hinder mot att förordna sakkunnig för länsrät- terna som består i brist på tillgång till sakkunniga måste undanröjas genom att Socialstyrelsen förordnar fler sakkunniga. Vidare bör man överväga om man generellt i alla måltyper bör skärpa kravet på sakkunnig i länsrätten eller om man bör skärpa kravet på sakkunnig i vissa måltyper eller kanske t.o.m. göra det i princip obligatoriskt med sakkunnig i vissa måltyper. Några måltyper innefattar ofta särskilt svåra bedömningar. Exempel på sådana måltyper är mål om anmälningar om upphörande av rättspsy- kiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Målundersökningen har visat att sakkunnig förekommer i relativt stor utsträckning i dessa mål men att det obligatorisk tvåpartsprocess införs även här föreligger stora olikheter mellan länsrätterna. Våra utvärderingar i kommittén har vidare gett besked om att vårdtiderna vid rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har ökat. Även mål avseende konvertering från frivillig psykiatrisk vård till tvångsvård kan vara sådana mål där det kan finnas behov av att i princip regelmässigt förordna sakkunnig. När det gäller beslut om konvertering föreslår vi i kap. 8 att det nuvarande farerekvisitet skall utgå och att - konvertering skall vara möjlig om förutsättningarna enligt 3 § LPT är uppfyllda. För att stärka rättssäkerheten föreslår vi att beslutet skall underställas länsrätten senast påföljande dag. För att ytterligare stärka rättssäkerheten kan man tänka sig att föreskriva att sakkunnig skall förordnas i alla mål om konvertering. Både vid mål om anmälningar om upphörande av rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning och vid mål om konvertering föreligger således starka skäl för att huvudregeln skall vara att sakkunnig skall förordnas av länsrätten. Även andra måltyper än de nyss berörda innefattar emellertid ofta svåra bedömningar Det kan t.ex. vara fråga om förlängning av tvångsvård enligt LPT. Det av kommittén föreslagna systemet med öppen vård med särskilda villkor innefattar också en sådan prövning som kan nödvändiggöra utlåtande av en sakkunnig. Vi anser vid en samlad bedömning att övervägande skäl talar för att huvudregeln bör vara att sakkunnig skall förordnas i mål enligt LPT och LRV. Undantag bör dock göras Det som talar mot att chefsöverläkaren skall få ställning som motpart är det faktum att det naturligtvis är av största vikt att patienten och chefsöverläkaren har ett bra förhållande till varandra. Chefsöverläkarens främsta uppgift är att försöka få patienten frisk så snart som möjligt och det är viktigt att patienten har förtroende för honom. Det faktum att chefsöverläkaren inför domstolen direkt framställs som patientens motpart kan skada förtroendet och samarbetet dem emellan. Å andra sidan går den allmänna utvecklingen i domstolarna mot att det skall vara en tvåpartsprocess och att detta förhållande är en viktig beståndsdel i själva domstolsprocessen. En naturlig konsekvens av att frågor om psykiatrisk tvångsvård prövas och avgörs av domstol är därför att chefs- överläkaren får ställning som motpart. Ett led i en domstolsprövning är vidare möjligheten för båda parter att få överklaga ett beslut till högre instans. Detta är av vikt förutom för det särskilda målet som är under prövning även för prejudikatbildningen. Redan med nuvarande för- faranderegler har chefsöverläkaren genom sin roll som sökande en partsställning. Det finns ingen anledning att tro att chefsöverläkarens agerande vid domstolsförhandlingen kommer att förändras, om han formellt får rollen som motpart när patienten har överklagat ett beslut och han själv får en möjlighet att överklaga domstolens beslut. Som tidigare har anförts förekommer inom socialtjänsten i t.ex. mål om tillstånd omhändertagande av unga liknande problem när det gäller det faktum att socialtjänstpersonalen, vars huvuduppgift är att vara till vistelse utanför vårdavdelningen men innanför vårdinrättningens område stöd och hjälp för familjer och unga, framstår som den enskildes motpart i domstolen, även om det formellt är socialnämnden som dömts är den enskildes motpart. Därtill kommer att även om länsrätten har en sakkunnig läkare till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövningsitt förfogande vid sammanträdet gäller alltjämt att behandlande läkare känner patienten bäst och därför bäst kan bedöma vad en utskrivning kan innebära för patienten och inte minst för omgivningen. Det måste emellertid finnas kan vara på det sättet att patienten vid den muntliga förhandlingen kan ge intryck av ett undantag från huvudregeln snabbare tillfrisknande än vad som egentligen är fallet. Vid den helhetsbedömning som den behandlande läkaren kan göra kan det förekomma att läkaren anser att domstolen inte har tagit tillbörlig hänsyn till hans synpunkter och behandlingsansvar och därför vill ha saken överprövad. Även vid domstolens prövning av chefsöver- läkarens ansökan om utskrivning av en patient enligt 16 § LRV är det mycket som talar för att chefsöverläkaren bör ha en överklagningsrätt om länsrätten skall förordna sakkunnigavslår ansökan om utskrivning. Vi anser därför att länsrätten över- vägande skäl talar för att chefsöverläkaren skall kunna underlåta få ställning som motpart i mål enligt LPT och LRV. Nästa fråga är att höra sakkunnig ta ställning till om det är obehövligtbehövs någon särskild reglering av tvåpartsprocess i psykiatrimål. T.exMan kan tänka sig situatio- nen när länsrätten beslutar att den psykiatriska vården skall upphöra i strid med chefsöverläkarens uppfattning. Om chefsöverläkaren avser att överklaga länsrättens dom, kan den situationen inträffa att en patient blir utskriven men att kammarrätten efter överklagande beslutar att vården skall bestå. För att en patient inte först skall bli utskriven och därefter åter bli intagen måste en regel om rätt för chefsöverläkaren att överklaga underrättens beslut kombineras med en regel med innebörd att en dom inte får verkställas förrän den vunnit laga kraft. En sådan regel finns i de fall där länsrätten nyligen har prövat samma fråga och inga nya omständigheter har tillkommit kan det som regel anses obehövligt att förordna om sakkunnig. Det anförda innebär att länsrätten även i fortsättningen kommer att få göra en bedömning i det enskilda målet om sakkunnig skall förordnas. Skillna- den mot vad som gäller i nuvarande lag är att presumtionen skall vara att sakkunnig skall förordnas20 § LRV beträffande allmän åklagare.