Den svenska arbetsmarknadsmodellen. Utredningens förslag påverkar inte arbetsmarknadens parters ansvar för vilka villkor som gäller på den svenska arbetsmarknaden, och syftar inte heller till att utsträcka den svenska arbetsrättens territoriella tillämpningsområde. Som har anförts ovan vilar den reglering som föreslås helt på civilrättslig grund i form av aktie- bolagsrättslig ägarstyrning av bolagen med statligt ägande samt avtalsrättsliga överenskommelser mellan bolagen och leverantörer. Utredningens förslag innebär att leverantörer i förekommande fall ska tillförsäkra sina anställda villkor enligt kollektivavtal, eller villkor enligt de lägsta nivåer som följer av ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen. För arbetsgivare som är bundna av kollektivavtal medför förslagen således ingen förändring. För arbetsgivare som inte är bundna av kollektivavtal, och för vilka svensk arbetsrätt är 72 Prop. 2016/17:163 s. 68. tillämplig, kommer kollektivavtalade villkor dock att bli tillämpliga för arbetstagare även hos sådan arbetsgivare. Utredningens förslag innebär dock att det är villkor enligt de lägsta nivåer som följer av ett centralt kollektivavtal som ska anges, vilket motsvarar vad arbets- marknadens parter har bedömt som skäliga minimivillkor. De villkor som avtalas ska enligt utredningens förslag alltid minst motsvara de som följer av lag, vilket inkluderar utstationeringslagen. Förslagen påverkar således inte tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen. Hur den svenska arbetsmarknaden är reglerad påverkar möjligheten att ställa arbetsrättsliga kontraktsvillkor i offentlig upphandling. Reglerna på svensk arbetsmarknad finns i lag, kollektivavtal och enskilda anställningsavtal. Grundläggande bestämmelser finns i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Där finns bestämmelser om för- hållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och om den kollektiva arbetsrätten, dvs. reglerna som rör kollektivavtal och handlingsutrymmet för arbetsmarknadens parter. Lagstiftningen är tvingande på det sättet att det inte är möjligt att inskränka arbets- tagares rättigheter genom avtal mellan en enskild arbetstagare och en arbetsgivare. Det är dock alltid tillåtet för en arbetsgivare och en arbetstagare att avtala om bättre förmåner än vad som anges i lagen. Det är också ofta möjligt att avvika från bestämmelserna genom ett kollektivavtal. Sådana avvikelser kan ofta göras både till arbetstagarens fördel och nackdel. Eftersom ett kollektivavtal förhandlas fram mellan två jämbördiga parter, fackliga organisationer och arbetsgivarorganisa- tioner, garanteras att arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen ändå tas tillvara på ett likvärdigt sätt. De bestämmelser i lag som det går att avvika från på detta sätt kallas semi-dispositiva bestämmelser. Det är endast arbetsgivare som är bundna av ett kollektivavtal med en sådan avvikelse som får göra avsteg från lagens regler. Arbetsgivare som inte är bundna av kollektivavtal måste följa de regler som framgår av lagen. Att avvikelser kan göras i kollektivavtal möjliggör en anpassning av regelverket till förhållandena i varje enskild bransch eller, genom lokala kollektivavtal, till varje enskilt företag. Ett exempel är reglerna om arbetstid i arbetstidslagen (1982:673) där det är tillåtet med avvikande regler i kollektivavtal. I vissa avtal är reglerna mer tillåtande i kollektivavtalet än vad som anges i lagens bestämmelser, i andra fall begränsas utrymmet. Eftersom ett sådant kollektivavtal träder in i stället för lagen kommer det att reglera vad som gäller på arbetsplatser