Fri rörlighet för tjänster. Den fria rörligheten för tjänster följer av artikel 56 i EUF-fördraget. Enligt denna artikel är alla inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna förbjudna. Begreppet tjänst definieras i artikel 57 i EUF-fördraget som prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Artikelns tredje stycke förtydligar att den fria rörligheten för tjänster avser tillfälligt tillhandahållande av tjänster. Det saknas dock en fastställd gräns för när tillfälligt tillhandahållande övergår till en etablering. Enligt praxis från EU- domstolen är detta något som ska avgöras från fall till fall.
Fri rörlighet för tjänster. Artikel 49 EG innebär ett krav på att medlemsstaterna skall avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet gentemot personer som tillhandahåller tjänster och som är etablerade i en annan medlemsstat. Vidare innebär artikeln enligt fast rättspraxis en skyldighet för medlemsstaterna att avskaffa varje inskränkning – även sådana som påverkar inhemska leverantörer och leverantörer från andra medlemsländer lika – som förbjuder, hindrar eller gör det mindre tilltalande för en utländsk leverantör att i ett medlemsland bedriva tjänster som han lagligen bedriver i det land där han är etablerad. Inte varje sådan inskränkning av den fria rörligheten för tjänster strider mot artikel 49 EG. Medlemsstaterna får uppställa regler eller vidta andra åtgärder, vilka utgör hinder mot den fria rörligheten för tjänster om dessa kan motiveras med tvingande hänsyn av allmänintresse (overriding requirements relating to the public interest). Det krävs dessutom att inskränkningen är ägnad att säkerställa förverkligandet av det syfte som eftersträvas, att den inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta syfte (proportionalitetsprincipen) samt att det intresset inte redan är tillgodosett i ursprungslandet. Att utsträcka nationell arbetsrättslig lagstiftning till arbetstagare hos gästande företag kan innebära att den fria tjänsterörligheten hindras genom att den blir mindre tilltalande. Av EG-domstolens praxis följer entydigt att skyddet för arbetstagare är ett tvingande hänsyn av allmänintresse.1 Vidare har målsättningen att förebygga illojal lönekonkurrens från företag som avlönar sina arbetstagare med en lägre lön än minimilönen ansetts vara en sådan målsättning som kan beaktas bland de tvingande hänsyn som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster.2 När det gäller arbetsrättslig reglering har i EG-domstolens tidigare praxis vissa bedömningar utvecklats för olika typer av bestämmelser i författning eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. Till exempel följer av rättspraxis att gemenskapsrätten inte hindrar medlemsstaterna att låta nationell lagstiftning eller nationella kollektivavtal beträffande minimilön gälla alla som innehar ett avlönat arbete, även tillfälligtvis, inom dess terri- torium.3 Exakt vad som avses med minimilön tycks något oklart.4 En annan grupp av fall rör regler som ålägger arbetsgivaren att betala försäkringspremier eller andra avgifter till fonder (motsvarande) till förmån för sina arbetstagare. Värdlande...