Inledande anmärkningar. TILL FÖRTECKNINGARNA I TILLÄGGEN II OCH II a
Inledande anmärkningar. 17. Denna talan om fördragsbrott avser följande två helt olika aspekter: – Den som gäller tolkningen av de aktuella bestämmelserna, i huvudsak av artikel 16 a i direktiv 2004/18, och bevisbördan samt – den som rör de faktiska omständigheterna och hur kontraktet ska betecknas (endast hyreskontrakt eller även byggentreprenad?).
Inledande anmärkningar. Xxxxxxx parten har gett in flera inlagor av stort omfång samt sidomaterial i bilagor till inlagorna. Inlagorna innehåller – förutom yrkanden, grunder och sakuppgifter – relativt omfattande hypotetiska resonemang och argumentation som närmast är att se som plädering. Nämnden har strävat efter att i reciten, utöver yrkanden och grunder, huvudsakli- gen redovisa sakuppgifter som åberopats. Så långt möjligt har upprepningar, hy- potetiska resonemang och plädering uteslutits. För att göra materialet mer över- skådligt redovisas det i en kronologisk struktur under sju rubriker. Trots vald struk- tur har överlappningar inte kunnat undvikas. • Bristande kontroll av och upplysningar om säljaren • Bristande kontroll av och upplysningar om objektet • Bristande information om det interimistiska slutbeskedet • Bristande information om entreprenadavtalet • Vilseledande kontraktshandlingar (tilläggsavtal) • Xxxxxxxx vid misstänkt penningtvätt • Skadeståndsskyldighet och skadeberäkning
Inledande anmärkningar. Av preambeln till CISG framgår att konventionens övergripande syfte är att harmonisera reglerna kring avtal om internationella köp.72 För att detta syfte ska kunna uppnås är det viktigt att de materiella reglerna i konventionen tillämpas enhetligt i de olika konventionsstaterna.73 Som ett led i strävan efter en enhetlig tillämpning bygger CISG på en självständig begreppsapparat, fristående från vedertagna juridiska begrepp. Det innebär att bestämmelser och begrepp i CISG inte ska ses i ljuset av motsvarande bestämmelser i nationell rättsordning.74 Att uppnå en enhetlig rättstillämpning utan för stora inslag av nationell rättstillämpning är emellertid, som framhållits, en utmaning för ett internationellt instrument av CISG:s storlek.75 I konventionens art. 7 återfinns bestämmelser om hur konventionen ska tolkas. Artikeln beskrivs inte sällan som konventionens viktigaste bestämmelse.76 Utan tolkningsbestämmelser hade konventionen urholkats och följden hade blivit att det uppstått flertalet på pappret lika men i realiteten olika köplagar.77 Artikeln innehåller två punkter som delvis överlappar varandra, trots att de tjänar olika syften. Artikel 7(1) stadgar att konventionen ska tolkas autonomt (d.v.s. utan påverkan av nationell lag) och art. 7(2) utgör en grund för s.k. ”gap-filling”.78 Det bör inledningsvis även framhållas att art. 7 reglerar tolkningen av konventionen. Artikel 7 ska inte användas vid tolkningen av parternas avtal, som enligt art. 8 ska tolkas i enlighet med parternas avsikt.79
Inledande anmärkningar. Om säljaren inte gör vad som ankommer denne enligt avtalet genom att exempelvis leverera för sent eller leverera icke-avtalsenliga varor, kan det tänkas att köparen vill häva avtalet. Hävning av avtal ska inte kunna ske lättvindigt och köparens rätt att häva avtalet varierar i olika situationer. Hävningsrättens syfte är att frigöra den part som drabbas av avtalsbrottet från avtalsbundenheten.137 De förutsättningar som måste föreligga för att köparen ska ha rätt att häva ett avtal enligt CISG är viktiga för uppsatsen. Nedan redogörs därför för vad som kan anses utgöra ett väsentligt avtalsbrott, kravet på att avge en hävningsförklaring samt effekten av en hävning.
Inledande anmärkningar. För att hävningsrätt överhuvudtaget ska föreligga krävs att det är fråga om ett väsentligt avtalsbrott.211 Rädslan för att säljaren berövas sin avhjälpningsrätt genom att köparen häver avtalet enligt art. 49(1) har lett till en diskussion om huruvida möjligheten och förmågan hos säljaren att avhjälpa felet inom en skälig tid innebär att avtalsbrottet inte (ännu) är att betrakta som väsentligt. Frågan är av generell natur men har kommit att diskuteras flitigt just i relationen till art. 48 och art. 49.212 Redan av ordalydelsen i art. 48 följer att köparens hävningsrätt enligt art. 49 äger företräde framför säljarens rätt att företa rättelse, men frågan är alltså hur bedömningen av vad som konstituerar ett väsentligt avtalsbrott ska gå till.213 Artikel 25 stadgar som bekant att ett avtalsbrott är väsentligt om det, för den drabbade parten, medför sådan olägenhet att det i huvudsak berövar honom vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet. Frågan blir alltså med andra ord hur bedömningen av om avtalsbrottet medfört sådan olägenhet för den drabbade parten att det i huvudsak berövat honom vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet, ska ske. Det handlar om bedömningen av huruvida ett avtalsbrott är att anse som väsentligt ska göras enbart på objektiva grunder eller om även säljarens inställning till och förmåga att företa rättelse utan oskäligt dröjsmål eller olägenhet för köparen, ska vägas in i bedömningen.214 Nedan presenteras några olika alternativ som diskuterats i debatten kring avhjälpningsrätten och hävningsrättens förhållande till varandra. 209 Landgericht Regensburg (Tyskland), 24 september 1998 (CLOUT no. 339). 210 Domstolen framhöll att: ”… these provisions meant that the buyer could only declare the contract avoided after it had given the seller an opportunity to perform the contract.”, se Landgericht Regensburg (Tyskland), 24 september 1998 (CLOUT no. 339). 211 Art. 49(1)(a), art. 25 CISG. 212 Schroeter (2016) s. 445. 213 Xxxxxx-Xxxx (2016) s. 768; UNCITRAL Digest (2016) Art. 48 punkt 2. 214 Ramberg & Herre (2016) s. 322; Schroeter (2016) s. 445ff.
Inledande anmärkningar. (37) Myndigheten anser, precis som de isländska myndigheterna och Landsvirkjun, att garantierna i fråga omfattas av den isländska lagstiftningen om statliga garantier, inklusive lagen om Landsvirkjun, som var föremål för det befintliga stödförfarandet (46).
Inledande anmärkningar. Nämnden konstaterar inledningsvis att Mäklaren anvisade spekulanter – det tyska paret – till NN och YY vid en tidpunkt då det inte fanns något skriftligt, underteck- nat uppdragsavtal. Antingen får man se det som att det inte fanns något uppdrags- avtal alls vid den tidpunkten, eller som att det fanns ett muntligt uppdragsavtal. Om det inte fanns något uppdrag alls hade arbetet med anvisningen utgjort ett brott mot god fastighetsmäklarsed, och civilrättsligt hade anvisningen inte kunnat medföra någon rätt till provision om det tyska paret hade blivit köpare. Om det fanns ett muntligt uppdragsavtal bröt Mäklaren också mot god fastighetsmäklar- sed – ett uppdragsavtal ska enligt 9 § fastighetsmäklarlagen ingås skriftligen och undertecknas av parterna – men ett muntligt uppdragsavtal är civilrättsligt giltigt, det vill säga det kan ändå medföra rätt till provision. Nämnden nämner detta i första hand för parternas kännedom. Det har dock en viss betydelse för tvisten, se vidare nedan.
Inledande anmärkningar. (67) Under översynsperioden fortsatte importen av kisel till unionen från Kina, om än med en lägre marknadsandel än under översynsperioden i den föregående översynen.