Svensk lagstiftning om internationell rättslig hjälp i brottmål. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål I lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål regleras under vilka förutsättningar Sverige kan lämna rättslig hjälp till andra länder eller begära sådan hjälp utomlands. När det gäller lämnande av rättslig hjälp är grundtanken i lagstiftningen att samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång också skall kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för att bistå utländska myndigheter. Utifrån samma synsätt skall åtgärderna vidtas under samma förutsättningar som gäller vid en svensk förundersökning eller rättegång. Principen “varken mer eller mindre” gäller alltså i sammanhanget. I vissa fall kan svenska åklagare och domstolar emellertid lämna bistånd även med åtgärder som är okända för oss, så länge det inte är fråga om en tvångsåtgärd. Därutöver kan svenska åklagare och domstolar acceptera att följa ett annat förfarande när man vidtar åtgärden om detta begärs av den utländska myndigheten, under förutsättning att ett sådant förfarande inte strider mot grundläggande principer i den svenska rättsordningen. När det gäller svenska myndigheters ansökningar om rättslig hjälp utomlands finns endast några få regler i den svenska lagstiftningen, vilket beror på att det är den andra statens regler som bestämmer under vilka förutsättningar bistånd kan lämnas till en svensk åklagare eller domstol. Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål upptar i sitt inledande kapitel frågor om området för lagens tillämpning. I 2 kap. i den nämnda lagen finns allmänna bestämmelser om rättslig hjälp i Sverige. Där anges vem som får ansöka om rättslig hjälp, vad en sådan ansökan skall innehålla och till vem ansökan skall skickas samt vilken åklagare eller domstol som skall handlägga ärendet i Sverige. Utgångspunkten är att den instans som handlägger ärendet också prövar om förutsättningarna är uppfyllda för att vidta åtgärden enligt de svenska reglerna i främst rättegångsbalken. Är så inte fallet skall ansökan avslås. I kapitlet finns upptaget också vissa andra förutsättningar som måste var uppfyllda. En sådan förutsättning är kravet på dubbel straffbarhet. Detta krav gäller generellt för samtliga åtgärder som innebär användande av tvångsmedel, t.ex. husrannsakan och beslag. I samma kapitel finns även vissa andra generella vägransgrunder, t.ex. att en ansökan skall avslås om ett bifall skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för rikets säkerhet eller strida mot svenska ...
