Kommunallagen. Kommunernas rätt att ta ut avgifter allmänt sett framgår av 8 kap. 3b § kommunallagen (1991:900), som har följande lydelse: ”Kommuner och landsting får ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. För tjänster och nyttigheter som kommuner och landsting är skyldiga att tillhandahålla, får de ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet”. Första stycket ger kommunerna rätt att ta ut avgifter inom hela den sektorn som regeras i kommunallagen. Det enda kravet är att kommunen tillhandahåller en tjänst eller nyttighet som motprestation. Det gäller även ”frivilliga uppgifter” som tillhandahålls inom ramen för en obligatorisk verksamhet (se prop. 1993/94:188 s.79–80). Detta innebär att kommunerna har möjlighet att ta ut avgifter för frivillig uppdragsverksamhet.
Kommunallagen. Kommuner och landsting har möjlighet att ingå samverkansavtal enligt bestämmelser som infördes 1 juli 2018; 9 kap 37 – 38§§ kommunallagen (2017:725) Bestämmelserna innebär i korthet följande:
1. En kommun kan inom ramen för avtalssamverkan utföra en tjänst åt en annan kommun
2. Kommuner kan när de samverkar delegera beslutanderätt till en anställd i en annan kommun eller annat landsting, så kallad extern delegering
3. Vissa uppsikts- och rapporteringskrav ställs avseende den verksamhet som bedrivs enlig bestämmelserna. Styrelsen ska ha uppsikt över verksamheten och rapportera till fullmäktige om den avtalssamverkan som kommunen ingår i.
Kommunallagen. Kommunstyrelsen ska leda och samordna förvaltningen av kommunens angelägenheter. Styrelsen ska även ha uppsikt över övriga nämnders verksamhet (6 kap. 1 §). Nämnderna ansvarar för att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige bestämt samt de föreskrifter som gäller för verksamheten (6 kap. 6 §).
Kommunallagen. Kommuner och landsting har möjlighet att ingå samverkansavtal enligt bestämmelser som infördes i kommunallagen (2017:725) den 1 juli 2018. Bestämmelserna innebär i korthet att:
Kommunallagen. IOP möjliggör inte avsteg från den lagstiftning som kommunen är bunden av. Kommunalla- gens bestämmelser om vad en kommun får ägna sig åt och hur verksamheten får bedrivas gäl- ler, om inte undantag finns i speciallagstiftning, oavsett om en verksamhet drivs inom ramen för IOP eller i någon annan form. Det innebär att en överenskommelse som slutits genom IOP ska reglera en uppgift som i sig är förenlig med kommunallagen. Verksamheten måste alltså vara av allmänt intresse drivas utan vinstsyfte, inte gynna någon enskild o.s.v. De kommunal- rättsliga principerna bygger också på att kommunmedlemmarna behandlas lika och att det ge- mensamma intresset är lokaliserat till kommunen eller dess medlemmar. Kommunen ska också ha insyn i och kunna följa upp verksamheten. Samverkan med lokalt verksamma orga- nisationer för att nå gemensamma samhällsmål är normalt väl förenliga med allmänintresset. Frågan om en verksamhet som bedrivs enligt IOP-modellen i sig är kompetensenlig enligt Kommunallagen har inte något entydigt svar utan måste prövas i varje enskilt fall.
Kommunallagen. 14.1 KomL 6:36 Brådskande ärenden Ordf. Anmäls till överförmyndar en vid nästkommande sammanträde
Kommunallagen. Kommunernas rätt att ta ut avgifter framgår av 8 kap. 3b § kommunallagen (1991:900), som har följande lydelse: ”Kommuner och landsting får ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter som de tillhandahåller. För tjänster och nyttigheter som kommuner och landsting är skyldiga att tillhandahålla, får de ta ut avgifter bara om det är särskilt föreskrivet”. Första stycket ger kommunerna rätt att ta ut avgifter inom hela den sektorn som regeras i kommunallagen. Det enda kravet är att kommunen tillhandahåller en tjänst eller nyttighet som motprestation. Det gäller även ”frivilliga uppgifter”, som tillhandahålls inom ramen för en obligatorisk verksamhet. Jämför prop. 1993/94:188. Detta innebär att kommunerna har möjlighet att ta ut avgifter för frivillig uppdragsverksamhet.
Kommunallagen. Som ovan redogjorts för ska den verksamhet som kommunen bedriver följa vis- sa principer. Detaljerade bestämmelser för vilken verksamhet som kommunen skall bedriva saknas dock i kommunallagen, denna fråga har således lämnats till domstolarna att avgöra i det enskilda fallet. En grundläggande brist i kom- munallagen är dock att frågor om kommunens verksamhet i många fall inte kan bli föremål för prövning, speciellt inte på talan av privata näringsidkare. Den möjlighet som kommunallagen ger är laglighetsprövning, vilket regleras i 10 kap. kommunallagen. Enligt kommunallagen kan vidare endast beslut överklagas. Ibland startas dock en verksamhet utan att ett formellt beslut tas. Beslut som fattas av kommunala bolag kan inte heller bli föremål för pröv- ning, utan endast de beslut som fattas av kommunfullmäktige, kommunala nämnder m.fl. kan prövas. Vidare är det bara kommunmedlemmar som har rätt att överklaga besluten. Med kommunmedlem avses den som är folkbok- förd, äger fastighet eller är taxerad för kommunalskatt i kommunen. Företag kan således endast överklaga beslut i egenskap av fastighetsägare. Avslutnings- vis måste ett kommunalt beslut överklagas senast tre veckor efter det att det justerade protokollet anslogs på kommunens anslagstavla. Möjligheterna tycks alltså vara små att på kommunalrättslig väg pröva om den näringsverksamhet som bedrivs ligger inom den kommunala kompetensen eller om sättet som denna bedrivs på är förenlig med kommunallagen.
Kommunallagen. Eftersom Stockholms stad är en kommun finns det bestämmelser i kommunallagen och speciallagstiftning att ta hänsyn till. Att ett IOP är förenligt med kommunallagens bestämmelser menas framför allt att partnerskapets verksamhet ligger inom den kommunala kompetensen. De faktorer som ur ett IOP-perspektiv är av störst intresse här är huruvida verksamheten är förenlig med lokaliseringsprincipen samt är av allmänt intresse. Lokaliseringsprincipen innebär att verksamheten som huvudregel ska ligga inom kommunens geografiska gränser, eller åtminstone komma kommunmedlemmarna till godo. Vad som är en angelägenhet av allmänt intresse är svårare att bedöma, varför man bör ta hjälp av juridisk expertis vid bedömningen. Eftersom det ska handla om ett allmänt intresse får partnerskapet inte innebära ett stöd till enskilda, om inte sådant stöd får lämnas enligt annan lagstiftning, exempelvis socialtjänstlagen. Det finns också ett generellt förbud i kommunallagen mot att lämna individuellt riktat stöd till enskilda näringsidkare. Xxxx till enskilda näringsidkare får lämnas endast om det finns synnerliga skäl.
Kommunallagen. Besluta om yttrande i ärenden som inte är av principiell beskaffenhet eller större vikt Nämndens ordförande