Samlokalisering. Fördelarna med samlokalisering av dödsbohandläggningen skulle vara en minskad sårbarhet vid frånvaro och ledigheter, eftersom boutredarna kan gå in för varandra och jobba aktivt i pågående ärenden. Det medför en ökad tillgänglighet gentemot invånarna och bättre möjlighet att genomföra hembesök. Vid en samlokalisering kan boutredarna lättare stötta varandra och hjälpas åt i svåra ärenden, vilket är en förbättring ur arbetsmiljösynpunkt. Den gemensamma kompetensen höjs och medför en högre kvalitet i handläggningen. För att ovanstående fördelar ska uppnås föreslår arbetsgruppen att två heltidstjänster avsätts, vilket dock innebär ökade kostnader. I dag hanterar uppskattningsvis 1,35 årsarbetare dödsbohandläggningen i de fyra kommunerna till en kostnad av cirka 560 tkr. Kostnaderna för 2,0 årsarbetare blir cirka 830 tkr vilket är en höjning på 48 procent. En viktig diskussion att föra är därför vad som ska ingå i handläggningen och vilken ambitionsnivå som är önskvärd. En överflyttning av personal/ekonomiska resurser behöver också göras, liksom en modell för fördelning av kostnader mellan kommunerna tas fram. Fördelarna med att boutredarna även handlägger ekonomiskt bistånd till begrav- ningskostnader är att de redan känner till ärendet, när dödsboanmälan och i bästa fall även hembesök har gjorts. Alla nödvändiga underlag finns redan vilket gör att biståndsärendena kan handläggas snabbare och bedömningarna bli mer likvärdiga då de görs av färre personer. De anhöriga behöver inte vara i kontakt med flera handläggare, vilket kan bidra till en ökad trygghet. Till nackdelarna hör att det kan vara svårt, såväl för de anhöriga som för handläggarna, att separera dödsbohandläggningen från handläggningen av ekonomiskt bistånd. Det är olika tänk och arbetet kräver att man ”sitter på två stolar”.
Samlokalisering. Frågan om lämpliga lokaler har vid ett flertal tillfällen kommit upp under intervjuer och fokusgrupper. Lokalerna kan bidra till eller försvåra samverkan på plats, men brist på lämpliga lokaler förhindrar också öppnandet av fler familjecentraler. Det saknas samordning för lokalfrågan i regionen eftersom en del ingående BVC är privata och därmed inte ingår i Västfastigheter som tillhandahåller Närhälsans lokaler. I den strategi som finns i vägledningen är samlokalisering en viktig del av det nav som huvudfamiljecentralerna ska utgöra i stadsdelarna. Det finns goda exempel på hur samverkan fungerar utan samlokalisering och alla aktörer i stadsdelarna kan inte heller vara samlokaliserade. Utvärderingen visar att familjecentralerna upplevs skapa goda förutsättningar för samverkan, bland annat genom samlokalisering, något som också påvisats på andra håll i landet (Acando 2016). I de stadsdelar som inte har en familjecentral pågår processer och arbete för att sådana ska etableras. Den ambition som i avsiktsförklaringen slås fast om minst en familjecentral bör enligt vår uppfattning inte fungera som ett mål i sig. Då stadsdelarna är stora och en familjecentral inte kan förväntas serva alla invånare bör diskussioner föras kring möjligheten (och behovet) av att etablera fler familjecentraler, var de i så fall bör ligga och om alla basverksamheter kan/bör ingå. Möjligheten att bygga om eller bygga nya lokaler ligger utanför utvärderingens uppdrag. I detta arbete är det viktigt att komma ihåg att samlokaliseringen i sig inte medför samverkan mellan professionerna utan kräver ett aktivt arbete för att skapa en lärande organisation, samsyn och driva utvecklingsarbete.