Bedömningsgrund. Vid bedömning av arbetsställning enligt BME studeras arbetshöjd, arbetsavstånd, ryggens aktivitet, nackens aktivitet samt läge för axel och handled. Det finns dessutom en rad arbetsställningar så som huksittande, höftsittande, kliv och arbete i sluttande plan vilka klassificeras som rent olämpliga. En fast arbetshöjd kan inte passa alla och att kunna anpassa arbetshöjden till individen är därför ett krav för att kunna förbättra belastningsergonomin. Låg arbetshöjd medföra ofta ländryggsproblem medan hög arbetshöjd kan leda till problem med nacke och skuldror. Utsätts operatören för andra belastande faktorer än olämplig arbetshöjd ökar den skadliga effekten. Allmänt kan sägas att en bra arbetshöjd är en upprätt stående ställning som varken kräver krökt rygg eller belastar nacke och skuldror. I Figur 2-5 visas hur lämplig arbetshöjd är beroende av operatörens längd. Arbetsavståndet är mycket avgörande för belastningen på kroppen. Arbetsavståndet har betydelse för hur effektivt operatören kan gripa efter något. Människan griper mest effektivt nära kroppen i armbågshöjd. Kroppslängden är avgörande för räckvidden. Vid stående arbete är räckvidden något större än vid sittande, men oavsett ställning är arbetsavståndet avgörande för belastningens storlek på skulderregion och ländrygg. Att kunna luta arbetsobjektet kan effektivt minska arbetsavståndet. Figur 2-6 visar hur ökat arbetsavståndet ökar belastningen på kroppen. För ryggen är det böjning och vridning åt sidorna som utgör belastning. Ju kraftigare rörelsen är desto sämre är arbetsställningen, Figur 2-7. För arbeten där nacken ansträngs finns tre rörelser som bedöms med BME. Rörelserna är böjning av nacken framåt respektive bakåt, samt sidoböjning och sidovridning. Vid belastning som anstränger axlarna sker bedömning utifrån armrörelselyft framåt och åt sidan. Arbete där handlederna används bedöms efter hur mycket de böjs. Hur stor kraft som måste tillföras för att utföra ett arbetsmoment är en del av den totala bedömningen av den belastningsergonomiska situationen. Vid bedömningen görs skillnad på kraft och vikt. Kraft definieras som den tryck- eller dragkraft en operatör måste tillföra ett objekt vid en monteringssituation. Vikt definieras som den massa operatören måste förflytta under arbetsmomentet. Arbeten som kräver drag- eller skjutrörelser på ett arbetsobjekt (tillförd dragkraft eller tryckkraft) delas in i momentana och kontinuerliga moment, där de momentana arbetsmomenten tillåter större krafter. ...
Bedömningsgrund. Skallet anses berömvärt då det är såväl tillräckligt tätt, som väl hörbart och jämt. Om hunden ändamålsenligt och klart anpassar sin skallgivning efter skallobjekt, höjer detta prestationens värde. Om hunden efter långa och jämna skallserier gör små uppehåll bör detta inte betraktas som hundens fel. Ett skall som försvårar ansmygningen sänker poängen för prestationen. Likaså om skallet har dålig hörbarhet, är hetsigt, överstarkt, gällt eller ylande. En hund kan även, när det är fråga om skygg fågel, medvetet göra korta pauser och påbörja skallet försiktigt på nytt. När man bedömer skallets hörbarhet bör man ta i beaktande terräng- och väderleksförhållandena. Domaren bedömer skallet utifrån samtliga skall på fågel under provet, där poänggivande kvarhållande konstaterats minst 1min.
Bedömningsgrund. Förmåga att kvarhålla fågel bedöms enbart utifrån resultatet av kvarhållandet. Skalltiden för de tre längsta skallen sammanräknas och divideras med tre, varvid skallets medelvärde erhålls. Resultatet för kvarhållandet erhålls ur tabellen i skärningspunkten för skalltidens medelvärde och antal skall. Kortare skall än 1 minut beaktas ej vid uträkning av medelvärdet. Om hunden erhållit endast 1 eller 2 skall längre än en minut, används divisorn 1 respektive 2. Tabellen används så att medelskalltiden skall vara minst den tid där man tar ut poängen för kvarhållandet. Tiden avrundas inte uppåt.
Bedömningsgrund. Förmåga att få primärskall bedöms enligt tabell 4. Poängen erhålls i skärningspunkten mellan antal primärskall (PS) och antal finnanden (F) PS= Primä F= Finnanden rskall 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 1 8 7 5 4 3 3 2 2 1 1 2 9 8 6 5 4 4 3 2 2 3 10 9 7 6 5 5 4 3 4 10 9 8 7 6 5 4 5 10 9 8 7 6 6 6 10 10 8 7 7 7 10 10 9 8 8 10 10 9 9 10 10 10 10 Om antalet finnanden överstiger 10 delas antalet finnanden och antalet primärskall med 2. Ojämna tal avrundas uppåt till närmaste heltal.
Bedömningsgrund. En god förföljare rusar i allmänhet snabbt och energiskt efter flyende fågel och använder sig effektivt av luktsinnet samt hörseln och stannar upp för att lyssna i förföljandet. Konstaterat lyssnande i minst 5 sekunder under förföljandet kan belönas med extra förtjänstpoäng. Förföljandet ska i första hand bedömas efter den tillryggalagda sträckan. I andra hand bedöms förföljandet utifrån tiden för förföljandet. Tiden mäts från start på förföljandet tills det att hunden återvänder eller stannar upp och går ut på nytt sök. Förföljande som upphör på grund av stora hyggen, vidsträckta myrmarker, stora vattendrag, branta stup eller det som medför fara för hundens liv får inte påverka andra under provet uppnådda förtjänstpoäng i momentet negativt. Likaså om ett förföljande fram till förnyat skall eller skall på annan fågel blir kort i förhållande till andra förföljande under provet. Förföljandet ska poängsättas utifrån ett genomsnitt (medelvärde) av de förföljanden hunden gjort under provomgången.
Bedömningsgrund. Förnyat skall poängsätts enligt tabell 5. Poängen erhålls i skärningspunkten mellan antal förnyade skall (FS) och antal primärskall (PS).
Bedömningsgrund. Domaren har att ta ställning till om hunden hittat tyst fågel eller "kacklande" fågel. Finnande i träd kull/flock kan bara poängsättas vid första finnandet och endast 1 poäng kan komma ifråga. Konstaterat tyst fågel/fåglar inom 100 meter från provgrupp. Hunden finner ”kacklande” fågel/fåglar i träd.