Nuvarande ordning. Bestämmelserna om närstående rättigheter är uppbyggda på så sätt att det genom hänvisning till bestämmelser i 2 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) görs vissa inskränkningar i de rättigheter som tillkommer de närstående rättighetshavarna (se 45 §, tredje stycket, 46 § andra stycket, 48 § tredje stycket, 49 § tredje stycket och 49 a § fjärde stycket URL). När det gäller framställare av databaser och fotografer ingår bland dessa hänvisningar även en hänvisning till 19 § URL, som behandlar konsumtion av spridningsrätt. Det innebär alltså att för dessa båda kategorier av närstående rättighetshavare har hittills gällt en princip om global konsumtion av spridningsrätten, dvs. att när ett exemplar av en skyddad prestation har förts ut på marknaden med rättighetshavarens tillstånd får exemplaret spridas vidare utan tillstånd oavsett var i världen det först förts ut på marknaden. För de utövande konstnärerna, framställare av upptagningar av ljud och rörliga bilder, samt radio- och televisionsföretagen innehåller i stället 45, 46 och 48 §§ särregler om konsumtion av spridningsrätten (se 45 § fjärde och femte stycket, 46 § tredje och fjärde stycket samt 48 § fjärde stycket URL). För de alster som skyddas i dessa paragrafer gäller en princip om regional konsumtion av spridningsrätten. Det innebär att ett exemplar av ett skyddat alster endast får spridas vidare fritt i fall då exemplaret med rättighetshavarens samtycke har överlåtits inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. När det gäller utövande konstnärer och framställare av upptagningar av ljud och rörliga bilder finns vidare bestämmelser om att konsumtion av spridningsrätten inte ger rätt att tillhandahålla allmänheten exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar eller exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder tagits upp genom utlåning. De rättigheter som utövande konstnärer samt framställare av upptagningar av ljud och rörliga bilder har i fråga om att göra upptagningar tillgängliga för allmänheten är vidare begränsade genom en särskild bestämmelse i 47 § URL. Denna bestämmelse är utformad som en tvångslicens och ger en rätt att använda ljudupptagningar vid ljudradio- eller televisionsutsändningar eller vid andra offentliga framföranden. När en ljudupptagning används behövs alltså inte tillstånd vare sig från framställaren eller från de utövande konstnärerna (t.ex. musiker och sångare) vars framförande...
Nuvarande ordning. I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) finns bestämmelser om skydd för tekniska åtgärder som avser att hindra olovlig användning av upphovsrättsligt skyddade verk endast när det gäller datorprogram. I 57 a § föreskrivs att den som i annat fall än som avses i 53 § säljer, hyr ut eller för försäljning, uthyrning eller annat förvärvssyfte innehar ett hjälpmedel som är avsett endast för att underlätta olovligt borttagande eller kringgående av en anordning som anbringats för att skydda ett datorprogram mot olovlig exemplarframställning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen är en följd av artikel 7.1.c i direktiv 91/250/EEG av den 14 maj 1991 om rättsligt skydd för datorprogram. Endast omsättning eller innehav i kommersiellt syfte av sådana hjälpmedel är otillåten. Ett privat innehav utan något kommersiellt syfte täcks inte av bestämmelsen. (Se prop. 1992/93:48 s. 136). Användning av ett sådant hjälpmedel kan emellertid utgöra ett led i ett upphovsrättsintrång enligt 53 § URL. Likaså kan innehav vara straffbart såsom ett led i förberedelse till upphovsrättsintrång. I fall då 53 § URL är tillämplig kan ansvar endast komma i frågaenligt den bestämmelsen. Detta framgår uttryckligen av lagtexten i 57 a § URL. Ett hjälpmedel för att kringgå eller ta bort en kopieringsspärr som skyddar ett datorprogram utgörs vanligen av särskilda datorprogram som kan ta bort eller eliminera effekten av kopieringsspärrar (se a. prop. s. 135). Det kan emellertid också vara fråga om olika former av handledningar, t.ex. en tryckt handbok eller en demonstrationsvideo. Tryckta skrifter, filmer, videogram och ljudupptagningar samt andra tekniska upptagningar kan endast bli föremål för rättsliga åtgärder på grund av sitt innehåll om det medges enligt tryckfrihetsförordningen (TF) eller yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), se 1 kap. 3 § TF och i 1 kap. 4 § YGL. Det undantag för upphovsrätten som finns i 1 kap. 8 § TF och 1 kap. 12 § YGL omfattar inte 57 a § URL (prop. 1992/93:48 s. 137). Det finns inte heller någon annan bestämmelse i dessa grundlagar som medger rättsliga åtgärder i fall som avses i 57 a § URL. Det är således inte möjligt att tillämpa denna bestämmelse om hjälpmedlet utgör tryckt skrift enligt TF eller medium som omfattas av YGL (se a. prop. s. 137). Utanför den upphovsrättsliga regleringen finns liknande bestämmelser i lagen (2000:171) om förbud beträffande viss avkodningsutrustning (avkodningslagen). Dessa bestäm...
Nuvarande ordning. Grundläggande bestämmelser om skydd för utövande konstnärer finns i 45 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL). Enligt första stycket 1 får en utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk inte utan hans eller hennes samtycke tas upp på en grammofonskiva, en film eller annan anordning, genom vilken det kan återges. Inte heller får det utan sådant samtycke sändas ut i ljudradio eller television eller göras tillgängligt för allmänheten genom direkt överföring, vilket framgår av första stycket 2. I paragrafens andra stycke föreskrivs att ett framförande som tagits upp på en anordning som avses i första stycket 1 inte utan konstnärens samtycke får föras över från en sådan anordning till en annan eller göras tillgängligt för allmänheten. Kravet på samtycke gäller enligt huvudregeln till dess 50 år har förflutit efter det år då framförandet skedde. Har upptagningen av framförandet getts ut eller offentliggjorts inom 50 år från framförandet gäller kravet på samtycke i stället till dess 50 år har förflutit efter det år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes.
Nuvarande ordning. Enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) skyddas upphovsmannens ensamrätt till sitt verk genom ett system av olika sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som begår intrång i ensamrätten exempelvis genom att utan upphovsmannens samtycke kopiera och sälja hans verk kan därför drabbas av påföljder i form av t.ex. straff och skadestånd. En domstol kan vidare förordna om åtgärder för att förebygga fortsatt intrång.
Nuvarande ordning. Med avtalslicens avses bestämmelser i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (URL) om att en part kan träffa avtal om användning av verk med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området och därigenom få rätt att använda också verk av upphovsmän som inte företräds av organisationen. För att avtalslicens skall gälla måste alltså ett avtal ha ingåtts med en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området. De utomstående upphovsmännens intressen tillgodoses genom vissa skyddsregler i lagtexten, t.ex. bestämmelser om rätt till ersättning, möjlighet att meddela förbud mot användning m.m. I dag är det framförallt två organisationer som ingår sådana avtal, nämligen Bonus Presskopia på reprografiområdet och Copyswede på radio- och TV-området. I URL finns för närvarande bestämmelser om avtalslicens i 13, 26 d, 26 f och 26 i §§. Dessa bestämmelser innehåller, utöver generella regler för avtalslicens (26 i § URL), föreskrifter om framställning av exemplar inom undervisningsverksamhet (13 § URL), användning av litterära och musikaliska verk samt konstverk vid radio- och televisionsutsändningar (26 d § URL) och vidaresändning av sådana sändningar (26 f § URL). Samtliga dessa paragrafer finns i lagens andra kapitel, som innehåller
Nuvarande ordning. Enligt 16 § URL har vissa arkiv och bibliotek rätt att framställa exemplar av verk, dock inte datorprogram, för vissa särskilda ändamål (se avsnitt 7.9). Framställning av exemplar får ske för bevarande-, kompletterings- eller forskningsändamål (16 § första stycket 1 URL), för utlämning till lånesökande av enskilda artiklar eller korta avsnitt eller av material som av säkerhetsskäl inte bör utlämnas i original (16 § första stycket 2 URL), och för användning i läsapparater (16 § första stycket 3 URL). För kopiering enligt punkt 1 finns inte någon begränsning i fråga om sättet för mångfaldigande. Kopiering får således ske med valfri teknik. Däremot finns begränsningar för den kopiering som är möjlig enligt punkterna 2 och 3. I bestämmelsens andra stycke anges nämligen att exemplar endast får framställas genom reprografiskt förfarande (16 § andra stycket URL). Med stöd av 16 § URL har biblioteken och arkiven alltså endast rätt att sprida exemplar som framställts genom reprografiskt förfarande till lånesökande (16 § första stycket 2 jämfört med 16 § andra stycket URL).
Nuvarande ordning. Med lagfartskapning menas att någon får lagfart på en fastighet med hjälp av förfalskade fångeshandlingar. Enligt 20 kap. 1 § första stycket jordabalken ska den som med äganderätt förvärvat fast egendom söka inskrivning av förvärvet (lagfart). Den statliga lantmäterimyndigheten (Lantmäteriet) är inskrivningsmyndighet (19 kap. 3 § jordabalken). Sedan den 1 oktober 2010 gäller att inskrivningsmyndigheten omedelbart ska underrätta den som angetts som överlåtare av en fastighet om att lagfart har beviljats för förvärvaren (15 § inskrivningsförordningen [2000:309]). Syftet med bestämmelsen är att det ska bli lättare för den rätta ägaren att agera mot en lagfartskapning genom att överklaga lagfartsbeslutet. Rutinen med underrättelse tillämpas i de fall då lagfartsansökan kommer in från en privat ingivare. Lantmäteriet anger på sin webbplats att det sedan rutinen med underrättelse infördes inte har upptäckts någon lagfartskapning som gett den som kapar en ekonomisk vinning eller den som fått sin fastighet kapad någon ekonomisk skada. Myndigheten anger vidare att särskilda rutiner tillämpas när det i pågående ärenden kommer in påståenden om lagfartskapning eller när myndigheten av annan anledning uppmärksammar att ett förvärv kan vara ogiltigt. Dessa rutiner innebär bl.a. att en noggrann kontroll av förutsättningarna utförs i det enskilda fallet. Vid tveksamheter tas en personlig kontakt med ägaren av fastigheten för att klara ut om det verkligen är fråga om en giltig överlåtelse. Ärendet förs inte vidare förrän förutsättningarna klargjorts, och i de fall som man ser fortsatta brister beviljas inte ny lagfart. Lantmäteriet är sedan 2016 ansluten till tjänsten Xxxx meddelanden där privatpersoner och företag kan ta emot post digitalt från myndigheter och kommuner. För att kunna använda tjänsten krävs e-legitimation. Bland annat får lagfarna ägare som är anslutna till Mina meddelanden information digitalt när ett ärende om ägandeförändring registreras. Om en lagfart har beviljats med stöd av en förfalskad fångeshandling har fastighetens rätta ägare rätt till skälig ersättning av staten för sina kostnader för att få tillbaka lagfarten (18 kap. 4 a § jordabalken).
Nuvarande ordning. Som framgår ovan har metoden för justerat fondandelsvärde behandlats i ett tidigare lagstiftningsärende. Regeringen valde att inte gå vidare med Investerings- fondsutredningens förslag att införa metoden i Sverige. FI har vid flera tillfällen kommunicerat att det inte är möjligt att tillämpa justerat andelsvärde enligt gällande rätt. Det har inte framkommit tillräckligt starka skäl att nu göra en annan bedömning. Den alternativa metoden för swing pricing, som innebär att försäljnings- och inlösenpriset justeras i stället för andelsvärdet, har däremot inte varit föremål för någon närmare utredning. Prissättningsmetoden är tvärtom en till synes ny företeelse, i vart fall i Sverige. Det anges inte i fondlagstiftningen hur försäljnings- och inlösenpriset för fondandelarna ska beräknas. Grunderna för beräkning av detta pris ska emellertid anges i fondbestämmelserna (4 kap. 8 § andra stycket 6 LVF). FI bedömer att varken det bakomliggande Ucits-direktivet eller nuvarande regelverk i LVF utgör hinder mot att tillämpa en prissättningsmetod som innebär 28 SOU 2010:78 s. 364. 29 SOU 2010:78 s. 51.
Nuvarande ordning. Det svenska fondregelverket medger att avgifter tas ut för försäljning och inlösen av fondandelar i värdepappersfonder och specialfonder (jfr 4 kap. 8 § första stycket 9 LVF respektive 12 kap. 3 § LAIF). Det är inte närmare reglerat hur avgifterna får utformas, så som i vilket syfte avgifterna får tas ut. Det är möjligt att utforma avgiftsuttaget på ett sådant sätt att avgifterna tillfaller fonden. FI bedömer att den nuvarande utformningen av LVF och LAIF tillåter att fondförvaltare tar ut avgifter för utspädningsskydd i värdepappersfonder och specialfonder.
Nuvarande ordning. I Sverige tillåts, som huvudregel, inte senareläggning av inlösen av fondandelar i värdepappersfonder. Utgångspunkten är att en fondandel, på begäran av dess ägare, omedelbart ska lösas in om det finns medel tillgängliga i fonden. Om medel för inlösen behöver anskaffas genom försäljning av egendom som ingår i fonden, ska försäljning ske och inlösen verkställas så snart som möjligt (4 kap. 13 § LVF). Ett fondbolag får dock senarelägga inlösen av fondandelar om det finns särskilda skäl för åtgärden och den är motiverad av hänsyn till andelsägarnas intresse (4 kap. 13 a § LVF43). Som utgångspunkt gäller samma regler för inlösen av andelar i specialfonder (se 12 kap. 5 § LAIF). När bestämmelsen i 4 kap. 13 a § LVF fick sin nuvarande utformning redogjorde lagstiftaren närmare för under vilka förutsättningar som inlösen av fondandelar kan senareläggas. Stora utflöden ur fonden är ett exempel på en sådan situation som kan motivera en senareläggning.44 Senareläggningen kan, om omständigheterna så kräver, vara partiell förutsatt att det görs delutbetalningar och att andelsägarna behandlas lika.45 Fondförvaltare kan därmed redan i dag använda en form av partiell senareläggning. Det finns emellertid ingen möjlighet i lag att använda inlösenspärrar med på förhand angivna brytgränser. FI anser därför att tillämpningen av sådana inlösen- spärrar förutsätter att förfarandet regleras särskilt i lag.