Common use of Gällande rätt Clause in Contracts

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna är skyldiga att se till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolaget.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Skyldigheten enligt miljöbalken omfattar att se till att hushållsavfall både insamlas och omhändertas. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ändamålet” ta befattning med transportensjälva insamlingen eller transporten av avfall. Kommunerna har Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall föreligger emellertid inte. En kommun kan välja att antingen handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett bolag, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Om renhållningsverksamheten uppdras att mot vederlag utföras av någon annan, utgör detta en s.k. offentlig upphandling. All offentlig upphandling och vad som äger samband med den, regleras sedan 1994 genom miljöbalken å ena sidan ett monopol lagen (1992:1528) om offentlig upphandling – LOU. Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster utgör sådana s.k. A-tjänster (kategori 16) enligt en bilaga A till lagen, vilka om det samlade kontraktsvärdet av upphandlingen överstiger tröskelvärdet € 200.000 eller 1,845 miljoner kronor skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap. och 5 kap. LOU. Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfalletEG/ministerrådets direktiv 92/50/EEG, det s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]tjänstedirektivet. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetUnderstiger kontraktsvärdet angivet tröskelbelopp skall upphandlingen istället handläggas enligt bestämmelserna i 6 kap. LOU.

Gällande rätt. Kommuner och landsting som bedriver affärsverksamhet på konkurrensutsatta allmänna mark- nader har en betydligt förmånligare ställning än sina privata konkurrenter, oavsett om verksamheten bedrivs i företagsform (som bolag) eller i förvaltningsform. Ytterst finansieras kommunernas och landstingens verksamhet genom skattemedel. Normalt föreligger inte heller något avkastningskrav på det riskerade kapitalet. Bolag, som genom lag eller författning eller på annat sätt (tex. genom avtal som tecknat före upphandlingslagens ikraftträdande eller på annat sätt tillkommit utan konkurrens med andra företag) har tillgång till skyddade marknader, kan dessutom korsvis subventionera de konkurrensutsatta delarna av sin verksamhet. Länstrafiken i Örebro AB; bolaget är den 16 januari 1973 infört i Patent- och registreringsverkets (PRV) bolagsregister under registreringsnr. 556184-3334. Tidigare firmor har varit AB Örebro läns regionaltrafik, samt från den 18 september 1989, Länstrafiken i T-län AB, nu gällande firma registrerades den 19 augusti 1994 och gällande bolagsordning och gällande bolagsordning registrerades den 11 november 1999. Vilket ersätter ett tidigare konsortialavtal från 1995. Kommunfullmäktige i Örebro väntas enligt uppgift ta ställning till det aktuella konsortialavtalet vid sammanträde den 21 mars 2001. Problemen med offentligt finansierade aktörers verksamheter på konkurrensmarknader har i ett flertal avgöranden uppmärksammats av det statliga Konkurrensverket, som bl.a. har uttalat att den från konkurrenssynpunkt enda acceptabla lösningen i princip är att kommuner inte bedriver verksamheter på varu- och tjänsteområden med fungerande konkurrens utan i stället vid behov köper önskvärd vara eller tjänst på marknaden efter anbudstävlan (jfr. bl.a. KKV, Dnr 530/93 samt SOU 1995:105 sid. 226-227). Kommunernas ansvar för renhållning m.m. och landstingens allmänna befogenheter regleras genom miljöbalken – MBkommunallagen (1991:900). Kommunal verksamhet har länge omgärdats av ett antal rättsliga grundprinciper. De flesta har vuxit fram genom rättspraxis. En del av dessa har under årens lopp kommit att lagfästas och då framför allt i kommunallagen. Principerna har vuxit fram i syfte att begränsa den kommunalrättsliga kompetensen. Tanken bakom de kommunalrättsliga principerna är att kommunerna respektive landstingen skall dimensionera sina resurser så att de kan producera den mängd tjänster som de egna kommun- eller landstingsmedlemmarna har behov av. Kommunal verksamhet får således inte dimensioneras i syfte att skapa utrymme för att kunna sälja ett överskott av tjänster till andra. Vad som i angivet avseende gäller för kommunerna gäller även för andra organ eller associationer genom vilka kommunerna verkar, avfallsförord- ningen exempelvis kommunala företag. Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får kommunerna enbart ta hand om sådana angelägen- heter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller annan. Bestämmelsen ger bl.a. uttryck, dels för en princip om att kommuner (2001:1063och landsting) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]inte skall ägna sig åt verksamheter som enligt lag skall bedrivas av andra myndigheter, dels för den s.k. lokaliseringsprincipen enligt vilken en kommun inte får engagera sig i verk- samheter utanför det egna geografiska området eller som riktar sig till andra än de egna innevånarna (kommunmedlemmarna). De angivna författningarna principerna uppställer således hinder både mot att kommuner och landsting säljer tjänster till varandra, i den mån sådant samarbete inte är särskilt tillåtet med stöd av lag (s.k. kompetensutvidgande lagstiftning). Praxis har i något fall godtagit att undantag skett på så sätt att kommuner och landsting har fått sälja tillfällig överskottskapacitet på marknaden. Undantaget har emellertid inte omfattat avsteg från lokaliseringsprincipen. I RÅ 1993 ref. 12 behandlas ett fall där ett landstingsägt tvätteri bedrev verksamhet på den allmänna marknaden. Tvätteriet måste enligt landstinget långsiktigt dimensionera sina resurser för sitt behov och det ansågs då nödvändigt att söka sig nya kunder för att undvika kapitalförstöring. Det i målet aktuella avtalet motsvarade en andel mindre än 1,5 procent av tvätteriets samlade produktion. I domen anges inledningsvis att det överklagade beslutet innebär att tvätteriet inlåter sig på verksamhet som normalt faller utanför den kommunala kompetensen. Domstolen konstaterade emellertid att tvätteriets verksamhet var till helt övervägande del inriktad på att tillgodose det egna landstingets behov och den aktuella försäljningen på den allmänna marknaden omfattade endast en ringa del av produktionen. Tvätteriverksamhet är dessutom en sådan etablerad och erkänd verksamhet som ett landsting får ta befattning med. Det får därför anses naturligt, menade domstolen, att tvätteriet, bl.a. för att undvika onödig kapitalförstöring, under en övergångsperiod och vid tillfällig överkapacitet i mindre omfattning konkurrerar på den allmänna mark- naden. Det var inte heller visat, avslutade domstolen att den aktuella affärsverksamheten skulle innebära någon beaktansvärd affärsrisk eller utgöra ett brott mot lokaliseringsprincipen. Angående kommunalrättsliga kompetensprinciper se vidare bl.a. reg. prop. 1995/96:167, punkt 4.2. samt prop. 1996/97:105 punkt 4.3. Inom vissa sektorer har det dock i lag tillskapats möjligheter för kommuner och landsting att i viss utsträckning sluta avtal om visst samarbete. Exempel på sådan lagstiftning är den ovan omtalade lagen om ansvar för viss kollektiv persontrafik (kollektivtrafiklagen), som reglerar kommunernas och landstingens ansvar för organisation av kollektiv persontrafik. För att främja en tillfredsställande trafikförsörjning skall det enligt 1 § kollektivtrafiklagen i varje län finnas ”länstrafikansvariga” som ansvarar för den lokala och regionala linjetrafiken för persontransporter. De länstrafikansvarigas uppgifter skall handhas av en ”trafikhuvudman”, varav det skall finnas en i varje län. Trafikhuvudmannaskapet kan enligt 5 § kollektivtrafiklagen utövas av ett för ändamålet bildat aktiebolag. De länstrafikansvariga skall i så fall inneha samtliga aktier i bolaget. Med ”trafikhuvudmän” (jfr § 3 i det ovan omtalade konsortialavtalet) förstås således länsvis avgränsade organisationer för organisationen av kollektiv persontrafik, och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser kommunala och landstingskommunala huvudmän. Vissa uppgifter som omfattas av kollektivtrafiklagen, som linjetrafik, utgör monopol för trafikhuvudmannen att tillhandahålla de berörda kommunerna. Sådana tjänster behöver således inte upphandlas i enlighet med lagen (1992:1528) om offentlig upphandling- LOU.4 Andra uppgifter enligt renhållningslagen lagen (1979:596exempelvis tjänster avseende drift av beställningscentraler för eller samordning av sjukresor) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna är skyldiga att se till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om handfordrar emellertid upphandling från de uppdragsgivande kommunernas sida5. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kollektivtrafiklagen får Regeringen efter framställning av en trafikhuvudman, ett landsting eller en kommun svarameddela föreskrifter om samverkan i fråga om trafik mellan trafik- huvudmän i olika län. Bestämmelsen har överförts från den äldre lagen (1978:438) om huvud- mannaskap för viss kollektiv persontrafik6 och avser samarbete enbart rörande trafik, dels således inte samarbete av administrativt slag. Någon kompetensutvidgande bestämmelse som i angivet avseende medger för trafikansvariga kommuner att hus- hållsavfall vara verksamma utanför de länsvis begränsade områden som omfattas av respektive trafikhuvudmannaskap finns däremot inte. Ett annat kommunalrättsligt krav är att bestämmelser i kommunala bolagsordningar, ägardirektiv, konsortialavtal, och liknande dokument, som avser att reglera kompetensen för kommunala företag måste vara precisa och tydliga eftersom tolkningen av bestämmelsernas, som sker inom kommunen forslas respektive kommunalt företag, inte kan göras till behandlingsanläggning föremål för korrigering genom s.k. laglighetsprövning i den utsträckning domstol. I RÅ ref. 1984 2:25 underkändes allmänt hållna och svepande formuleringar i en bestämmelse i en kommunal bolagsordning ”Eftersom det är bolaget som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna i första hand har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen ställning i dessa frågor är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift risken för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetkompetens- överskrivanden vid verksamhetens utövande påtaglig”.

Gällande rätt. Kommuner som bedriver affärsverksamhet på den allmänna marknaden har en betydligt för- månligare ställning än sina privata konkurrenter. Ytterst finansieras kommunernas verksamhet genom skattemedel. Normalt föreligger inte heller något avkastningskrav på det av kommunen riskerade kapitalet. Problemen med offentligt finansierade aktörers verksamheter på konkurrensmarknader har i ett flertal avgöranden uppmärksammats av det statliga Kon- kurrensverket, som bl.a. har uttalat att den från konkurrenssynpunkt enda acceptabla lösningen i princip är att kommuner inte bedriver verksamheter på varu- och tjänsteområden med fungerande konkurrens (se. bl.a. KKV, Dnr 530/93 samt SOU 1995:105 sid. 226-227). Kommunernas ansvar för renhållning m.moch landstingens allmänna befogenheter regleras i kommunallagen (1991:900). regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar Kommunal och avfallsplaner4[4]landstingskommunal verksamhet har länge omgärdats av ett antal rättsliga grundprinciper. De angivna författningarna flesta har från vuxit fram genom rättspraxis. En del av dessa har under årens lopp kommit att lagfästas och med då framför allt i kommunallagen. Principerna har vuxit fram i syfte att begränsa den 1 januari 1999 respektive kommunalrättsliga kompetensen. Tanken bakom de kommunal- rättsliga principerna är, förutom att begränsa den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen rättsliga kompetensen, att kommuner och landsting skall dimensionera sina resurser så att de kan producera den mängd tjänster som de egna innevånarna (1979:596kommunmedlemmarna) och renhållnings- förordningen (1998:902)har behov av. Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering Kommunal eller landstingskommunal verksamhet får således inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelserdimensioneras i syfte att skapa utrymme för att kunna sälja tjänster till andra. Av 15 Enligt 2 kap. MB framgår att kommunerna är skyldiga att se 1 § kommunallagen skall kommuner och landsting ta hand om sådana ange- lägenheter av allmänt intresse som har anknytning till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om handkommunens eller landstingets område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun, ett annat landsting eller annan. Enligt 15 kapBestämmelsen ger bl.a. 8 § MB skall varje kommun svarauttryck, dels för den s.k. näringsprincipen om att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning kommuner och landsting inte skall ägna sig åt verksamheter som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressenskall bedrivas av andra, dels för den s.k. lokaliseringsprincipen enligt vilken en kommun eller ett landsting inte får engagera sig i verksamheter som riktar sig till andra än de egna kommun- eller landstingsmedlemmarna. Lokaliseringsprincipen uppställer därigenom vissa hinder mot att hushållsavfallet återvinns kommuner och landsting säljer tjänster till varandra. En kommuneller ett landsting kan som huvudregel således inte ägna sig åt interkommunal entreprenadverksamhet i syfte att bibehålla sysselsättningen för den egna personalen eller bortförskaffasför att expandera verksamheten utöver det egna behovet. Om avfall Lokaliseringsprincipen har i rättspraxis försetts med viktiga modifikationer som hänger samman med dels befolkningens rörlighet, dels ofullkomligheter i kommunindel- ningen. När det gäller den s.k. näringsprincipen (eller förbudet mot spekulativ näringsverksamhet) har i praxis bl.a. godtagits undantag just gällande Alingsåstvätteriet. Som framgår av redovisningen nedan var undantaget försett med kraftiga modifikationer och avsåg enbart försäljning av tillfällig överskottskapacitet på den allmänna marknaden och inom landstingets eget område. Lokaliseringsprincipen var således aldrig föremål för rättens bedömning och som grundläggande förutsättning gäller fortfarande att kommunal verksamhet inte permanent får göra sig beroende av intäkter från externa kunder. Av RÅ 1993 ref. 12 framgår att dåvarande Älvsborgs läns landsting (vilket numera gemensamt med andra landsting uppgått i Västra Götalandsregionen) år 1978 övertog Alingsåstvätteriet från staten genom Förenade Fabriksverken (FFV). Vid tidpunkten för övertagandet var bl.a. dåvarande landstingen i Älvsborg och Skaraborg jämte Landstinget Halland samt staten genom Försvarsmakten kunder hos tvätteriet. Landstinget Halland byggde sedermera ett eget tvätteri (Torupstvätten). Med anledning därav och på grund av förändringar i vården minskade tvättvolymerna hos Alingsåstvätten. Tvätteriet behövde därför långsiktigt dimensionera sina resurser för landstingets eget behov och landstinget ansåg det nödvändigt under en övergångstid att tvätteriet sökte nya kunder för att undvika kapitalförstöring. I december 1988 beslutade Alingsåstvätteriets dåvarande tvätteristyrelse att godkänna ett avtal där landstinget åtog sig att utföra tvätteritjänster åt SAAB SCANIA AB i Trollhättan. Mot detta beslut anfördes laglighetsbesvär, innebärande att landstinget överskridit sin befogenhet enligt den s.k. näringsprincipen. Lokaliseringsprincipen åberopades aldrig eftersom Alingsås och Trollhättan båda låg inom dåvarande Älvsborgs läns landstings område. I målet anförde landstinget bl.a. att en fortlöpande anpassning av tvätteriets verksamhet pågick. För att undvika kapitalförstöring var det dock vid tillfällig överkapacitet nödvändigt att söka nya kunder. Det aktuella avtalet med SAAB SCANIA AB motsvarade mindre än 1,5 procent av produktionen och innebar ingen affärsrisk. Kammarrätten i Göteborg, vars avgörande senare fastställdes av Regeringsrätten, avslog talan om laglighetsbesvär. Till grund härför anfördes bl.a. följande: ”Landstingskommuner har bara i undantagsfall befogenhet att gå ut med sina interna tjänster och produkter på den allmänna marknaden och där konkurrera med det enskilda näringslivet. Tvätteristyrelsens beslut innebär därför att tvätteriet inlåter sig på verksamhet som normalt faller utanför den kommunala kompetensen. - Tvätteriets verksamhet är emellertid till helt övervägande del inriktad på att tillgodose det egna landstingets och Skaraborgs läns landstings behov och avtalet med SAAB SCANIA AB innebär att endast en ringa del av produktionen riktas mot den allmänna marknaden. Tvätteriverksamhet är dessutom en sådan etablerad och erkänd verksamhet som ett landsting får ta befattning med. Det får därför anses naturligt att tvätteriet, bl.a. för att undvika onödig kapitalförstöring, under en övergångsperiod och vid tillfällig överkapacitet i mindre omfattning konkurrerar på den allmänna marknaden. Det är inte heller visat att avtalet med SAAB SCANIA AB skulle innebära någon beaktansvärd affärsrisk eller utgöra ett brott mot lokaliseringsprincipen. - Med hänsyn till det anförda finner kammarrätten vid en sammantagen bedömning att det klandrade beslutet inte innebär att tvätteristyrelsen överskridit sin befogenhet. Inte heller i övrigt har det visats att beslutet är olagligt i något av de hänseenden som anges i … kommunallagen”. Av det refererade avgörandet framgår tydligt att som huvudregel gäller att kommuner och landsting inte skall transporteras inlåta sig på den aktuella typen av affärsverksamhet. Orsaken till att kontraktet med SAAB SCANIA AB ändå godkändes var att det rörde sig om endast enringa del av tvätteriets totala omsättning, undantagsvis under en övergångsperiod vid tillfällig överkapacitet i syfte att undvika onödig kapitalförstöring. Domstolen konstaterade vidare att det inte var visat i målet att förfarandet innefattade någon beaktansvärdaffärsrisk eller innebar överträdelse av lokaliseringsprincipen. Detta ger anled- ning att anta att utgången hade kunnat bli den motsatta om förfarandet innefattat överträdelser i angivna avseenden, exempelvis genom kommunens försorg större volymer och / eller försäljning utanför landstingets område. Någon generellt giltig måttstock för vad som kan vara att betrakta som tillåten kommunal entreprenadverksamhet finns inte, men som framgår av det refererade avgörandet skall stor restriktivitet iakttas vid överträdelser av det s.k. näringsförbudet i kommunallagen. Den s.k. lokaliseringsprincipen enligt samma lag får enligt 15 över huvud taget inte överträdas. I några fall har lagstiftningsvägen medgivits undantag från förbudet mot interkommunala entreprenadlösningar. Enligt 2 kap. 21 5 § MB socialtjänstlagen (2001:453) får kommuner exempelvis sluta avtal om att tillhandahålla varandra tjänster inom socialtjänsten. I förarbetena[5] motiveras undantaget med att kommunerna därmed medges möjlighet att överskrida den kommunala behörigheten enligt kommunallagen och att detta undantag motiverats av att öka möjligheterna för kommunerna att överlämna vissa arbetsuppgifter till varandra, om detta sett i ett kvalitetsperspektiv bedöms vara lämpligt. Hade det inte någon annan än funnits något generellt förbud mot kommunala entreprenadlösningar torde socialtjänstlagens kompe- tensutvidgade undantagsbestämmelse knappast behövas. I andra fall har lokaliseringsprincipen kommit att utvidgas genom praxis – se RÅ 1977 ref. 77 (vägtrafik), RÅ 1974 A 2082 (flygtrafik), RÅ 1976 Ab 236 (eldistribution) samt RÅ 1972 C 143 (vattenförsörjning och avloppsrening m.m.). Av samtliga dessa avgöranden framgår att utvidgningen motiveras av befolkningens rörlighet eller ofullkomligheter i kommunindel- ningen. Dessutom framgår av praxisavgörandena att det i vart fall fordras något slags anknytning till kommunens område eller dess medlemmar. Av prop. 1996/97:105 framgår under rubriken ”Rättsliga gränser för samverkan" bl.a. följande avseende interkommunala entreprenadlösningar: ”Kommunal verksamhet har länge omgärdats av ett antal rättsliga principer. De flesta har vuxit fram i rättspraxis. En del av dessa har under årens lopp kommit att lagfästas och då framför allt i kommunallagen (1991:900). En av dessa principer är lokaliseringsprincipen som i dag finns intagen i 2 kap. 1 § kom- munallagen. Principen ställer upp vissa hinder både mot att kommuner och landsting säljer tjänster till varandraoch mot att de samverkar och erbjuder varandra sin kompetens i fråga om myndighetsutövning. Lokaliseringsprincipen innebär att den verksamhet som en kommun eller ett landsting bedriver skall ha en anknytning till det egna geografiska området eller till de egna medlemmarna. I praktiken innebär lokaliseringsprincipen formella begränsningar för kommunernas maktbefogenheter, beslutanderätt och inflytande” (KKO:s understrykning).[6] Lokaliseringsprincipens förbud mot interkommunala entreprenader har även utretts inom ramarna för den statliga ”Samverkansutredningen”. Av slutbetänkandet, ”Samverkan – Om gemensamma nämnder på vård- och omsorgsområdet, m.m.” (SOU 2000:114) framgår bl.a. att i vart fall utredningen utgått från att den grundläggande kompetensbestämmelsen i 2 kap. 1 § kommunallagen innefattar hinder för kommuner och landsting att utföra uppgifter eller sälja tjänster utanför sitt geografiska område.[7] För det fall två eller flera kommuner önskar samverka kring vissa angelägenheter av gemensamt intresse har lagstiftaren genom ändringar i 3 kap. kommunallagen möjliggjort för dessa att inrätta kommunalförbund[8]. eller gemensamma nämnder[9] inom vars ramar en viss utvidgning av den kommunala kompetensen torde kunna ske. Av den citerade propositionen 1996/97:105 framgår emellertid att förekommande kommunal samverkan förutses ske inom ramarna för dessa institut. Lokaliseringsprincipens generella förbud mot entreprenadlösningar gäller således fortfarande. Enligt 3 kap. 9 § KL skall beslut i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller den landstinget, bl.a. avseende mål och riktlinjer för verksamheten, fattas av fullmäktige. Övriga beslut får fattas av nämnder eller partssammansatta organ. Enligt 6 kap. 33 och 34 §§ KL får en nämnd uppdra åt ett utskott, åt en ledamot eller ersättare eller åt en anställd hos kommunen anlitar eller landstinget att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Beslutanderätten kan emellertid inte delegeras i ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet. Beslut som har fattats med stöd av uppdrag på delegation skall enligt 6 kap. 35 § KL anmälas till ansvarig nämnd, som bestämmer i vilken ordning detta skall ske. Vid nämndens sammanträde skall protokoll föras (6 kap. 30 § KL) vilket skall justeras och anslås på kommunens eller landstingets anslagstavla (5 kap. 61 och 62 §§ KL gm. 6 kap. 30 § samma lag). Lagligheten av ett kommunalt eller landstingskommunalt beslut som har fattats av fullmäktige, nämnd eller partssammansatt organ eller som har fattats på delegation av sådan församling eller myndighet kan genom s.k. laglighetsbesvär överklagas i allmän förvaltningsdomstol (länsrätt). Talerätt i mål om laglighetsbesvär tillkommer envar som är kommunmedlem och talan kan föras fram till dess att tre veckor förflutit från det att beslutet anslogs på kommunens eller landstingets anslagstavla. Alingsåstvätteriets verksamhet har tidigare uppmärksammats av Konkurrenskommissionen. I ärendena KKO 96-018 och 96-064 riktades kritik mot dåvarande Skaraborgs läns landsting respektive Göteborgs- och Bohusläns landsting för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift tvätteriets tjänster inte gjorts till föremål för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetnågot offentligt upphandlingsförfarande.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – (MB), avfallsförord- ningen avfallsförordningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken innebär att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ända- målet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall genom återvinning eller behandling föreligger inte. En kommun kan välja antingen att handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett bolag eller ett kommunalförbund, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. All offentlig upphandling och vad som därmed äger samband regleras genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling – LOU. Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster utgör sådana s.k. A-tjän- ster (kategori 16) enligt en bilaga A till lagen, vilka om det samlade kontraktsvärdet7 av upphand- lingen överstiger tröskelvärdet 200.000 euro eller (vid den aktuella tidpunkten) 1,741 miljoner kronor8 skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap. och 5 kap. LOU. Understiger kontrakts- värdet angivet tröskelbelopp skall handläggning istället ske enligt bestämmelserna i 6 kap. LOU. Ett avtal måste innefatta ömsesidigt förpliktande ekonomiska villkor och avse en upphandlande enhets köp, leasing, hyra eller hyrköp för att omfattas av reglerna i LOU (se 1 kap. 5 § LOU). Av artikel 1 (a) i det s.k. tjänsteupphandlingsdirektivet (92/50/EG) framgår att offentliga tjänsteavtal definieras som ”skriftliga avtal med ekonomiska villkor mellan en tjänsteleverantör och en upphandlande myndighet ”. Som ett offentligt tjänsteavtal har genom miljöbalken å ena sidan EG-domstolen i det s.k. la Scala- målet (C-399/98) bedömt bl.a. ett monopol på arrangemang där en kommun (Milano stad) tillgodogjorde sig kommunala entreprenadarbeten (s.k. tätbebyggelseanläggningar, bl.a. en allmän parkeringplats) mot att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga vissa allmänna avgifter som den private utföraren annars hade varit skyldig att erlägga avräknades.9 Med ”köp” avses enligt XXX reciproka förfoganden mellan självständiga parter innefattande utbyte av prestationer av något slag, oavsett om ersättning utgår i pengar eller i annan form, exempelvis in natura. Även rena bytesavtal, s.k. barteravtal, där någon bidrar med varor eller tjän- ster till en avgift upphandlande enhet och i gengäld av enheten erhåller varor eller tjänster omfattas således av lagens bestämmelser. Saknar avtal om leverans av varor eller tjänster ömsesidig förpliktelse för avfallshanteringen den upphandlande enheten, utgör varorna eller tjänsterna däremot gåva, vilken inte omfattas av LOU:s regelverk. För att få klarhet i om ett avtal ska upphandlas enligt XXX, måste den upphandlande enheten i varje enskilt fall avgöra vilken typ av avtal som motsvarar självkostnaden5[5]faktiskt är för handen.10 Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på EG/ministerrådets direktiv 92/50/EG, det s.k. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 tjänsteupphandlingsdirektivet11, och på de principer, bl.a. likabehandlingsprincipen, som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolaget.bär upp

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, MB – avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken innebär att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ända- målet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall genom återvinning eller behandling föreligger inte. En kommun kan välja antingen att handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett bolag eller ett kommunalförbund, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Offentlig upphandling som har påbörjats under perioden den 1 januari 1994 till och med den 31 december 2007 regleras genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand lagen (1992:1528) om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan offentlig upphandling – LOU.5 Bestämmelserna har tillkommit som en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta följd av bl.a. Europeiska rådets direktiv 92/50/EG av den 18 juni 1992 om hand avfalletsamordning av förfarandena vid upphandling av tjänster (tjänsteupphandlings- direktivet).6 Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster utgör sådana s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift A-tjän- ster (kategori 16) enligt bilaga A till lagen, vilka om (vid tidpunkten gällande) kontraktsvärdet7 för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]upphandlingen överstiger tröskelvärdet 200.000 euro eller 1,741 miljoner kronor8 skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetoch 5 kap. LOU. Understiger kontraktsvärdet angivet tröskelvärdes- belopp skall handläggningen istället ske enligt de nationella bestämmelserna i 6 kap. LOU.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna Upphandling av offentliga tjänstekontrakt som har från och med påbörjats8 efter den 1 januari 1999 respektive 20089 regleras i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling – LOU.10 Lagen har kommit till som en följd av bl.a. Europeiska rådets och parlamentets direktiv (2004/18/EG) av den 31 mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (det s.k. klassiska upphandlingsdirektivet).11 Skyldighet att följa bestämmelserna i lagen om offentlig upphandling omfattar statliga myndig- heter, däribland Umeå universitet.12 Den som är skyldig att iaktta lagens bestämmelser kallas ”upp- handlande myndighet”. Tjänster för landtransport, även säkerhets- och kurirtransporter med undantag av postbefordran, däribland passagerartransport på väg för särskilda ändamål (CPV 60130000-8)13 utgör s.k. A-tjäns- ter, kategori 2, enligt bilaga 2 till LOU. Om det samlade kontraktsvärdet av sådana tjänster överstiger vid varje tidpunkt gällande tröskelvärde ska upphandlingen handläggas och bedömas i enlighet med de på EU-direktiv grundade bestämmelserna i 1 januari 2002 ersatt tidigare -14 kap. LOU.14 Om ett tjänstekontrakt upphandlas utan att något totalpris anges ska enligt 3 kap. 12 § LOU det s.k. kontraktsvärdet vara det uppskattade totala värdet av tjänsterna under kontraktets löptid, om denna är högst 48 månader. Vid beräkningen ska vidare enligt 3 kap. 3 § LOU förekommande op- tions- och förlängningsklausuler beaktas som om de utnyttjats. I mars 2015 uppgick tröskelvärdet för statliga centrala upphandlande myndigheter till 1.169.378 kronor.15 Frågan om förutsättningarna för anbudsgivning är central för syftet att uppnå en icke diskrimi- nerande upphandling. Syftet med den upphandlingsrättsliga regleringen är bland annat att säker- ställa den lagliga efterlevnaden av EU-fördragens bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) om etableringsfrihet och renhållnings- förordningen (1998:902)rörlighet mellan medlemsstaterna. Principiellt innebär miljöbalkens Det har därför i 1 kap. 9 § XXX införts ett antal unionsrättsligt grundade principer om bland annat likabehandling och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelserproportionalitet som ska iakttas vid all offentlig upp- handling, oavsett val av upphandlingsförfarande. Av 15 kapkravet på likabehandling följer att alla leverantörer ska ges lika förutsättningar för att delta med anbud vid offentlig upphandling. MB framgår att kommunerna är skyldiga att se till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om handVissa leverantörer eller grupper av leverantörer får exempelvis inte ensidigt gynnas. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för ett uttalande från Högsta förvaltningsdomstolen är en av regelverkets viktigaste funktioner att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för säkerställa att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg leverantörerna får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolaget.lika förutsättningar att

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – (MB), avfallsförord- ningen avfallsförordningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken innebär att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ända- målet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall genom återvinning eller behandling föreligger däremot inte. En kommun kan välja antingen att handha renhållningen i egen regi eller att uppdra utförandet åt någon annan, t.ex. ett privat eller kommunalt bolag, att för kommunens räkning genomföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Offentlig upphandling som har påbörjats under perioden den 1 januari 1994 till och med den 31 december 2007 regleras genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand lagen (1992:1528) om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan offentlig upphandling – LOU.11 Lagen har kommit till som en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta följd av bl.a. Europeiska rådets direktiv 92/50/EG av den 18 juni 1992 om hand avfalletsamordning av förfarandena vid upphandling av tjänster (tjänsteupphandlingsdirektivet).12 Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster, däribland avfalls- förbränning (CPV 90121330-3),13 utgör sådana s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolaget.A-tjänster (kategori 16) enligt bilaga A till

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken omfattar att hus- hållsavfall inom kommunen forslas se till behandlingsanläggning i den utsträckning att hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ändamålet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna har Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall genom miljöbalken å ena sidan återvinning eller behandling föreligger inte. En kommun kan välja att antingen handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett monopol bolag, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Om renhållningsverksamheten uppdras att mot vederlag utföras av någon annan, utgör detta en s.k. offentlig upphandling. All offentlig upphandling och vad som äger samband med den, regleras sedan 1994 genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling – LOU.[10] Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster utgör sådana s.k. A-tjänster (kategori 16) enligt en bilaga A till lagen, vilka om det samlade kontraktsvärdet av upphandlingen överstiger tröskelvärdet 200.000 euro eller 1,845 miljoner kronor[11] skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap. och 5 kap. LOU. Understiger kontraktsvärdet angivet tröskelbelopp skall upphandlingen istället handläggas enligt bestämmelserna i 6 kap. LOU. Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfalletEG/ministerrådets direktiv 92/50/EEG, det s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen tjänstedirektivet, och på de principer, bl.a. likabehandlingsprincipen, som motsvarar självkostnaden5[5bär upp den centrala gemenskapsrätten.[12]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 Enligt likabehandlingsprincipen, som hänför sig till Osby kommun är tillämplig på all upphandling, såväl över som ägare av renhållningsbolagetunder tröskelvärdena, skall bl.a. samtliga tänkbara leverantörer ges så lika förutsättningar som möjligt för att delta med anbud vid offentlig upphandlig. Vissa leverantörer eller grupper får inte ensidigt gynnas.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar 3.1 Skyldigheten att ta emot kontant betalning och avtalsfrihet i offentligrättsligt reglerade områden 1 Prop. 1986/87:143 s.64. 2 Se exempelvis 62 kap. 2 § skatteförfarandelagen som reglerar inbetalningar till skattekontot. I RÅ 1982 2:62 prövade regeringsrätten om kommunen kunde stänga av ett barn från daghemsplats sedan vårdnadshavaren inte betalat avgifterna. Regeringsrätten uttalade att avstängningsbeslutet inte är att uppfatta som ett beslut som ett offentli- grättsligt ingripande utan som en civilrättslig åtgärd av innebörd att daghemsplatsen inte tillhandahålls av kommunen så länge vårdnadshavaren inte fullgör sina förplik- telser genom betalning. I NJA 1998 s. 656 I ansågs föräldrarna kunna föra talan vid allmän domstol om nedsättning av avgift till kommunen på grund av hälsofarliga lokaler eftersom situ- ationen ansågs ha starka privaträttsliga inslag. I avgörandet fann HD bl.a. att rätts- förhållandet mellan det allmänna och parterna hade sådana privaträttsliga inslag att det kunde anses föreligga ett ömsesidigt förpliktande avtal mellan dem. Som en allmän utgångspunkt ansåg HD, att när föräldrar accepterar ett erbjudande av kom- munen om barnomsorgsplats uppkommer en skyldighet för renhållning m.mföräldrarna att betala avgift enligt gällande taxa mot det att kommunen tillhandahåller barnomsorgsplat- sen. regleras genom miljöbalken – MBVägrar föräldrarna att betala kan kommunen skaffa sig en exekutionstitel för att kunna få ut avgiften. Vid utebliven betalning kan kommunen besluta att stänga av barnet från barnomsorgsplatsen. En sådan åtgärd ansågs, avfallsförord- med hänvisning till RÅ 1982 2:62, vara att se som en civilrättslig åtgärd. Därigenom uppkom ett ömsesidigt förpliktande avtalsförhållande mellan parterna enligt HD. I NJA 2008 s. 642 ansåg HD att vårdnadshavare inte behövde betala för beslutad avgift för de dagar personalen i förskolan var i strejk. HD framhöll att avgifterna för barnomsorg var frivilliga offentligrättsliga avgifter, och fast den statliga styr- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar hade ökat och avfallsplaner4[4]maxtaxa införts så var det alltjämt fråga om ömsesidigt bin- dande avtal där principen skulle tillämpas om att den som inte får en avtalad pre- station inte heller behöver betala för den. Här gällde det alltså en väsentlig civil- rättslig grundsats om utbyte av prestationer. De angivna författningarna rättsfall som HFD har från och refererat till har alla haft sin utgångspunkt i graden av valfrihet i parternas disposition. Enbart den omständigheten att ett förfarande är offentligrättsligt reglerat betyder med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902)andra ord inte att det exkluderar möjligheten till civilrättsliga inslag, exempelvis avtalsfrihet kring formen för betalning. Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av 15 kap. MB framgår De vägledande principer som går att kommunerna utläsa av avgörandena är skyldiga att se till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning graden av frivillighet i den utsträckning enskildes handlingsutrymme och beroendeställning i interaktionen mellan myndigheten och den enskilde. En person som behövs för är i behov av vård är exempelvis i stor grad utelämnad till det offentliga som i rättsfallet HFD 2015 s. ref 49 medan den som exempelvis vill parkera sitt fordon på kommunens mark har andra hand- lingsalternativ. Detta trots att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för uttag av parkeringsavgifter görs med stöd av offentlig reglering i 2 § avgiftslagen.3 I det senare fallet ansåg Kammarrätten i Stockholm att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras Stockholms kommun kunde avveckla betalning genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolaget.mynt i stadens parkerings- automater.4

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m1[1] AB Lessebo Fastigheter; bolaget är den 2 september 1942 infört i Patent- och registreringsverkets (PRV) bolagsregister under registreringsnr. regleras genom miljöbalken – MB556041-6009. Gällande bolagsordning registrerades den 14 april 1999. Härefter synes beslut om godkännande av en ny, avfallsförord- ningen delvis utvidgad bolagsordning fattats av kommunfullmäktige i Lessebo (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]se not 2, nedan). De angivna författningarna har från och med 2[2] Kommunfullmäktige beslutade även vid sammanträdet den 1 januari 1999 respektive den 1 28 januari 2002 ersatt tidigare att godkänna en delvis förändrad och utvidgad ny bolagsordning för AB Lessebo Fastigheter. I denna bolagsordning har bland annat intagits de bestämmelser enligt renhållningslagen om det kommunala ändamålet för bolagets verksamhet samt bolagets plikt att underställa kommunfullmäktige vissa beslut för godkännande som redovisas ovan. Huruvida denna utvidgade bolagsordning antagits av AB Lessebo Fastigheter är inte klarlagt. Bolagsordningen var per den 26 april 2002 i vart fall inte registrerad i Patent- och registreringsverkets bolagsregister. Kommunernas allmänna befogenheter regleras i kommunallagen (1979:5961991:900) och renhållnings- förordningen (1998:902)- KL. Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av 15 Enligt 2 kap. MB framgår att 1 § KL får kommunerna är skyldiga att se ta hand om endast sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om handkommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller landsting eller annan. Enligt 15 2 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels första stycket KL får kommunen genomföra åtgärder för att hus- hållsavfall inom allmänt främja näringslivet i kommunen. Enligt andra stycket samma paragraf, får individuellt inriktat stöd till näringsidkare däremot lämnas enbart vid synnerliga skäl. Kommunallagen ger därmed uttryck för en princip om likabehandling av näringsidkare i kommunen. Kom- munalt stöd till näringsidkare får således avse enbart åtgärder som allmänt främjar närings- livet i kommunen forslas eller generellt vänder sig till behandlingsanläggning viss bransch, grupp av näringsidkare eller motsvarande. Sådant stöd kan t.ex. bestå av infrastrukturella investeringar och markberedande åtgärder för industriell verksamhet. Individuellt stöd får dock inte före- komma så att en näringsidkare får förmåner som inte under motsvarande förhållanden kommer en annan näringsidkare till del. Kommunala förvärv av fastighet eller byggnad med syfte att denna skall upplåtas till ett enda företag eller företagsgrupp (som dessutom är säljare eller upplåtare av fastigheten eller byggnaden, s.k. sale-and-leaseback) har varit föremål för ett antal förbjudande avgöranden i den utsträckning som behövs praxis3[3]: I RÅ notis 1973 C:176 upphävde Regeringsrätten ett kommunfullmäktigebeslut att av en enskild industriidkare förvärva av verkstadsanläggning för att tillgodose såväl hälsoskydds- upplåta anläggningen åt denne. Regeringsrätten uttalade att det inte utan särskilda skäl kan anses ligga inom en kommuns kompetens att förvärva en industribyggnad av ifrågavarande slag på villkor att den skall upplåtas till säljaren samt konstaterade att några särskilda skäl inte förelåg i det aktuella fallet. I RÅ ref. 1967:35 upphävde regeringsrätten ett kommunfullmäktigebeslut att tillskjuta medel till en kommunal industristiftelse så att stiftelsen av en enskild industriidkare kunde förvärva en industribyggnad som var belägen på kommunens mark och miljövårdskrav upplåta anläggningen (mark och byggnad) åt industriidkaren. Regeringsrätten fastställde att kommunen överskridit sin kompetens då det inte är någon angelägenhet för kommunen att tillhandahålla industrilokaler åt enskilda näringsidkare. Från huvudregeln om förbud mot understöd till enskild näringsidkare får undantag göras vid ”synnerliga skäl”. Således kan i rena undantagsfall sådana stödåtgärder tillåtas som enskilda intressen, dels annars skulle vara otillåtna. Som synnerliga skäl för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasstöd till enskild näringsidkare har i praxis bl.a. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5förekommit stöd till transportföretag och lanthandel i glesbygd4[4]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig Vidare har stöd till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagethotellrörelse tillåtits på orter där hotell annars har saknats.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av 15 I 3 kap. MB framgår 1 § postlagen finns en beskrivning av den samhällsomfatt- ande posttjänstens omfattning och ett bemyndigande för reger- ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer att kommunerna är skyldiga före- skriva om bland annat krav på befordringstider. Regeringen har i 6 § postförordningen bestämt att se till den samhällsomfattande post- tjänsten ska uppfylla kravet att allt hushållsavfall minst 85 procent av de brev som lämnats in för övernattbefordran före angiven senaste inlämnings- tid ska ha delats ut inom kommunen tas landet påföljande arbetsdag, oavsett var i landet de har lämnats in. Minst 97 procent av breven ska ha delats ut inom tre påföljande arbetsdagar. Kraven på hur många brev som ska ha delats ut har anpassats utifrån kostnader, kunders betal- ningsvilja, Sveriges geografi och klimat samt efter den basnivå som krävs för gränsöverskridande post enligt postdirektivet. Regeringen har även utnyttjat sitt bemyndigande i 3 kap. 3 § postlagen att meddela föreskrifter om handatt priser för tjänster som ingår i postverksamhet och som omfattas av den samhällsomfattande posttjänsten inte får överstiga vissa nivåer. Enligt 15 9 § postförord- ningen får den som tillhandahåller en samhällsomfattande posttjänst per kalenderår inte höja priser för inrikes befordran av enstaka post- försändelser som anges i 6 § första stycket och som väger högst 500 g, mer än förändringen i konsumentprisindex mellan juli när- mast föregående år och juli året dessförinnan. Avsikten med detta pristak är att, tillsammans med bestämmelsen om rimliga priser för den samhällsomfattande posttjänsten, skydda postkunder som inte har något alternativ till Postnord från alltför höga portokostnader vid befordran av enstaka försändelser. Postlagens bestämmelser om prissättning för den samhällsomfatt- ande posttjänsten finns i 3 kap. 8 2 § MB skall varje kommun svarapostlagen. Enligt regleringen ska prissättningen av den samhällsomfattande posttjänsten vara öppen för insyn, dels för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- icke-diskriminerande och miljövårdskrav som enskilda intressenkostnadsorienterad, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan samt främja ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas effektivt tillhandahållande av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagettjänsten.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken omfattar att hus- hållsavfall inom kommunen forslas se till behandlingsanläggning i den utsträckning att hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ändamålet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna har Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall genom miljöbalken å ena sidan återvinning eller behandling föreligger inte. En kommun kan välja att antingen handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett monopol bolag, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Om renhållningsverksamheten uppdras att mot vederlag utföras av någon annan, utgör detta en s.k. offentlig upphandling. Vid tidpunkten (1979) då avtalsförhållandet ingicks mellan Ystads kommun och ASSY reglerades förutsättningarna för kommunal anskaffning genom Svenska kommunförbundets normalreglemente för kommunal upphandling - UR.[10] Enligt 1 § UR är reglementet tillämplig på att ta hand om avfall all kommunal anskaffning av varor, tjänster och arbeten. Reglementets bestämmelser omfattar även inköp från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallethel- eller delägda kommunala företag som själva framställer varan eller utför arbetet eller tjänsten.[11] Enligt UR:s huvudregel skall upphandling ske genom infordran av konkurrerande anbud (4-6 §§ UR). Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen Upphandling direkt från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig viss leverantör får enligt 7 § UR endast ske i sådana fall där administrationskostnaderna eller tidsutdräkten vid ett mer formbundet upphandlingsförfarande inte skulle stå i rimligt förhållande till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetupphandlingens värde.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, ,avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom samtgenom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kapEn kommun kan välja att antingen handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. 8 § MB skall varje kommun svaraett bolag, dels att för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning kommunens räkning handha renhållningen. För sådant avfall som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg (exempelvis hus- hållsavfall) får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ändamålet” ta befattning befattning. Således fordras ett direkt avtalsförhållande mellan den renhållningsansvariga kommunen och den externa utföraren. All offentlig upphandling och vad som äger samband med transportenden, regleras sedan 1994 genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling – LOU. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol Tjänster för avloppsrening sophantering, sanering och liknande tjänster, utgör sådana s.k. A-tjänster (kategori 16) enligt en bilaga till lagen, som om det samlade kontraktsvärdet av upphandlingen överstiger tröskelbeloppet € 200.000 eller (vid tidpunkten för de aktuella upphandlingarna) 1,756 miljoner kronor[6], skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap., 5 kap. samt 7 kap. LOU. Även rena transporttjänster (landtransport, inkl. säkerhetstransporter, kurir- och taxitransport, utom postbefordran) utgör A-tjänster (kategori 2). Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfalletEG/ministerrådets direktiv 92/50/EEG, det s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen tjänsteupphandlingsdirektivet. Understiger upphandlingarnas värde angivet tröskelbelopp skall dessa istället handläggas enligt bestämmelserna i 1 kap. 1-6 §§ samt 6 kap. LOU. Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på EG/ministerrådets direktiv 92/50/EEG, det s.k. tjänstedirektivet, och på de principer, bl.a.likabehandlingsprincipen, som motsvarar självkostnaden5[5bär upp den centrala gemenskapsrätten.[7]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 Enligt likabehandlingsprincipen, som hänför sig till Osby kommun är tillämplig på all upphandling, såväl över som ägare av renhållningsbolagetunder tröskelvärdena, skall bl.a. samtliga tänkbara leverantörer ges så lika förutsättningar som möjligt för att delta med anbud vid offentlig upphandlig. Vissa leverantörer eller grupper får inte ensidigt gynnas.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – (MB), avfallsförord- ningen som trädde i kraft den 11 juni 1998,10 samt avfallsförordningen (2001:1063) samt genom jämte kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall hushålls- avfall och därmed jämförligt avfall inom kommunen deras område tas om hand. Skyldigheten enligt miljöbalken innebär att hushållsavfall och därmed jämförligt avfall ska såväl insamlas och transporteras som återvinnas eller behandlas. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ända- målet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av kommunalt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan Insamlingsverksamheten omfattas således av ett monopol på att ta hand om kommunalt renhållningsmonopol. Vad som avses med ”jämförligt avfall” är i dagsläget oklart.11 Av lagförarbetena framgår bl.a. följande: ”Med avfall från hushållen annan verksamhet som är jämförligt med hushållsavfall menas avfall från industrier, affärsrörelser och annan likartad verksamhet som i renhållningssammanhang är jämförligt med avfall som kommer från hushåll. Det är sådant avfall som uppkommer som en direkt följd av att människor oavsett ändamål eller verksamhet uppehåller sig inom en lokal eller i en anläggning. Som exempel kan nämnas avfall från personalmatsalar, restaurangavfall och toalettavfall”.12 Enligt Naturvårdverket omfattar ”jämförligt avfall” bl.a. slam från hushållens slambrunnar. Om avfallet uppstår i en anläggning som skiljer sig från en anläggning avsedd för enstaka hushåll bör avfallet inte anses som ”jämförligt avfall”.13 En kommun kan enligt miljöbalkens reglering välja att antingen handha insamling och/eller om- händertagande av sådant avfall som kommunen å andra sidan en ansvarar i egen regi eller att uppdra handhavandet åt någon annan, exempelvis ett privat eller kommunalt företag. Den renhållningsansvariga kommunen kan vidare, enligt 27 kap. 15 § miljöbalken bestämma att berörda hushåll och företag (det s.k. renhållningskollektivet) ska betala gällande avgifter enligt kommunal renhållningstaxa direkt till den som utför renhållningen. Betalning av renhållningsavgift enligt gällande taxa är obligatorisk för renhållningskollektivet. Det kommunala renhållningsmonopolet är straffsanktionerat, vilket innebär att den som uppsåtligt eller genom oaktsamhet bryter mot monopolföreskriften i 15 kap. 21 § MB genom att yrkesmässigt och i större omfattning samla in och forsla bort kommunalt hushållsavfall eller därmed följande obligatorisk skyldighet att ta jämförligt avfall enligt 29 kap. 9 § punkten 12 MB kan dömas till böter. Bedömningen av om visst avfall utgör med hushållsavfall ”jämförligt avfall” ankommer första hand på verksamhetsutövaren eller den som innehar avfallet. Hushållen Om en verksamhetsutövare är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift osäker på om visst avfall utgör ”jämförligt avfall” ska denne kunna rådgöra med den kommunala nämnd som enligt 26 kap. 3 § MB utgör tillsynsmyndighet för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolaget.avfallsfrågor.14

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken omfattar att hus- hållsavfall inom kommunen forslas se till behandlingsanläggning i den utsträckning att hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ändamålet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna har Insamlingsverksamheten omfattas således av kommunalt monopol. Något motsvarande monopol för omhändertagandet av avfall genom miljöbalken å ena sidan återvinning eller behandling föreligger inte. En kommun kan välja att antingen handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett monopol bolag, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Om renhållningsverksamheten uppdras att mot vederlag utföras av någon annan, utgör detta en s.k. offentlig upphandling. All offentlig upphandling och vad som äger samband med den, regleras sedan 1994 genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling – LOU. [10] Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster utgör sådana s.k. A-tjänster (kategori 16) enligt en bilaga A till lagen, vilka om det samlade kontraktsvärdet av upphandlingen överstiger tröskelvärdet 200.000 euro eller 1,845 miljoner kronor[11] skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap. och 5 kap. LOU. Understiger kontraktsvärdet angivet tröskelbelopp skall upphandlingen istället handläggas enligt bestämmelserna i 6 kap. LOU. Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfalletEG/ministerrådets direktiv 92/50/EEG, det s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen tjänstedirektivet, och på de principer, bl.a. likabehandlingsprincipen, som motsvarar självkostnaden5[5bär upp den centrala gemenskapsrätten.[12]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 Enligt likabehandlingsprincipen, som hänför sig till Osby kommun är tillämplig på all upphandling, såväl över som ägare av renhållningsbolagetunder tröskelvärdena, skall bl.a. samtliga tänkbara leverantörer ges så lika förutsättningar som möjligt för att delta med anbud vid offentlig upphandlig. Vissa leverantörer eller grupper får inte ensidigt gynnas.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar 1[1] 2[2] Edshus AB, bolaget finns infört i Patent- och registreringsverkets (PRV) bolagsregister under registreringsnr. 556526-3569. Bolaget bildades 1995 och registrerades i bolagsregistret den 9 oktober 1995. Nuvarande bolagsordning registrerades den 27 maj 1999. Regeringen beslutade den 30 november 1995, dels (Dnr. N95/2076) att tillåta att Bostadsstiftelsen Edshus upplöstes, dels (Dnr. N95/2360), i samband med att Xxxxxx AB tog över den tidigare bostadsstiftelsens samtliga tillgångar och skulder, att bolaget i låne- bidragshänseende skall jämställas med allmännyttiga bostadsföretag. Av underlaget för renhållning regeringens beslut framgår att bolaget som föremål för sin verksamhet skall ha att ”...inom Dals-Eds kommun förvärva fastigheter m.m. för att på dessa uppföra och förvalta bostadshus med tillhörande affärslägenheter och kollektiva anläggningar”. I detta ärende aktualiseras frågan huruvida Dals-Eds kommun riskerar att snedvrida konkurrensen, genom att med stöd av allmänna medel låta uppföra en kontorsbyggnad för en enskild näringsidkares behov. Vidare aktualiseras lagligheten av kommunens beslut att i det allmännyttiga kommunala bostadsföretagets statuter föra in att bolaget i sin verksamhet skall beakta sysselsättningspolitiska mål. Kommunernas allmänna befogenheter regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen i kommunallagen (2001:10631991:900) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]- KL. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av 15 Enligt 2 kap. MB framgår att 1 § KL får kommunerna är skyldiga att se ta hand om endast sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till att allt hushållsavfall inom kommunen tas om handkommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller landsting eller annan. Enligt 15 2 kap. 8 § MB första stycket KL får kommunen genomföra åtgärder för att allmänt främja näringslivet i kommunen. Enligt andra stycket samma paragraf, får individuellt inriktat stöd till näringsidkare däremot lämnas enbart vid synnerliga skäl. Kommunallagen ger därmed uttryck för en princip om likabehandling av näringsidkare i kommunen. Kom- munalt stöd till näringsidkare får avse enbart åtgärder som rent allmänt främjar näringslivet i kommunen eller generellt vänder sig till viss bransch, grupp av näringsidkare eller motsva- rande. Sådant stöd kan t.ex. bestå av infrastrukturella investeringar och markberedande åtgärder för industriell verksamhet. Individuellt stöd får dock inte förekomma så att en näringsidkare får förmåner som inte under motsvarande förhållanden kommer en annan näringsidkare till del. Kommunala beslut om att uppföra kontors- eller industribyggnader eller tillbyggnader med syfte att dessa skall varje kommun svaraupplåtas till specifika företag har i praxis varit föremål för ett antal avgöranden av Regeringsrätten: I två avgöranden, refererade i RÅ notis 1952 I:271 respektive 1962 I:40, upphävde Regeringsrätten beslut av kommunfullmäktige att uppföra byggnader i syfte att dessa skulle upplåtas åt enskilda industriidkare samt fastställde att kommunerna genom de aktuella besluten överskridit sin kompetens då det inte var någon angelägenhet för dessa att tillhandahålla industrilokaler åt enskilda näringsidkare. I RÅ notis 1966 I:15, upphävde regeringsrätten ett kommunfullmäktigebeslut att tillhandahålla en kommunal industristiftelse byggnadskreditiv för uppförandet av en möbelfabrik som skulle upplåtas till en inom kommunen verksam företagare. Regeringsrätten bortsåg från kommunens invändning att det kommunala engagemanget enbart var tillfälligt och fastställde att kommunen överskridit sin kompetens då det inte är någon angelägenhet för kommunen att tillhandahålla industrilokaler åt enskilda näringsidkare. I RÅ notis 1966 I:37 upphävde Regeringsrätten ett kommunfullmäktigebeslut att uppföra en byggnad (utbyggnad av befintlig anläggning med en ny maskinhall) för en enskild industriidkares räkning och fastställde att kommunen överskridit sin kompetens då det inte är någon angelägenhet för kommunen att tillhandahålla industrilokaler åt enskilda näringsidkare. I RÅ notis 1966 I:102 upphävde Regeringsrätten ett kommunfullmäktigebeslut att uppföra en byggnad (textilfabrik) för att upplåtas åt en enskild industriidkare som i huvudsak sysselsatte kvinnlig arbetskraft. Regeringsrätten bortsåg från kommunens invändning att investeringen syftade till en förändring i den industriella strukturen och fastställde att kommunen överskridit sin kompetens då det inte är någon angelägenhet för kommunen att tillhandahålla industrilokaler åt enskilda näringsidkare. I RÅ notis 1966 I:129 upphävde Regeringsrätten ett kommunfullmäktigebeslut att uppföra en industribyggnad (konfektionsfabrik) för att upplåtas åt en enskild industriidkare i utbyte mot att denne åtog sig att ta emot elever från en lokal yrkesskola. Regeringsrätten fastställde att kommunen överskridit sin kompetens då det inte är någon angelägenhet för kommunen att tillhandahålla industrilokaler åt enskilda näringsidkare. Från huvudregeln om förbud mot understöd till enskilt företag får undantag göras vid ”synnerliga skäl”. Således kan i rena undantagsfall sådana stödåtgärder tillåtas som annars skulle vara otillåtna. Som synnerliga skäl för stöd till enskild näringsidkare har i praxis bl.a. förekommit stöd till transportföretag och lanthandel i glesbygd3[3]. Vidare har stöd till hotellrörelse tillåtits på orter där hotell annars har saknats. Av förarbetena till kommunallagen framgår att arbetslöshet normalt inte skall kunna åberopas som synnerligt skäl för individuellt stöd till näringsidkare. I propositionen till kommunallagen hänvisas bl.a. till att den typ av uppehållande företagsstöd som förekom under 1970-talet inte längre anses lämpligt4[4].Vidare påpekas att närings- och lokaliseringspolitik i huvudsak är en angelägenhet för staten. Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen samt 3 kap. 16 § kommunallagen får vården av en kommunal angelägenhet med vissa undantag överlämnas till annan utförare. Sker överlämnandet till ett bolag i vilket kommunen innehar samtliga aktier skall enligt 3 kap. 17 § kommunallagen, det kommunala ändamålet med verksamheten ha fastställts av fullmäktige. Detta kan ske genom att fullmäktige antar bolagsordning för bolaget eller på annat sätt5[5]. Enligt 2 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385) skall föremålet för ett aktiebolags verksamhet, angivet till sin art, anges i bolagsordningen för bolaget. Det kommunalrättsliga kravet på angivande av "det kommunala ändamålet med verksamheten" skiljer sig därvid något från vad som krävs enligt aktiebolagslagen (föremålet för verksamheten) i det att "det kommunala ändamålet" även omfattar den kommunala målsättningen eller avsikten med verksamheten som skall bedrivas i bolagsform. Detta mål får till sin karaktär inte avvika från de grundsatser som gäller för övrig kommunal verksamhet enligt den kommunala kompetensen, däribland förbudet mot stöd till enskild näringsidkare6[6] Enligt 3 kap. 17 § kommunallagen skall fullmäktige vidare, innan vården av en kommunal angelägenhet överlämnas till ett helägt kommunalt aktiebolag, se till att i statuterna för bolaget intas att fullmäktige får yttra sig innan sådana beslut i verksamheten som är av principiell betydelse eller annars av större vikt fattas. Dylika yttranden i för bolagen principiella frågor skall enligt senare praxis kunna laglighetsprövas av domstol, varvid kommunernas bolagsverksamhet således underkastas en formell kontroll samt en demokratisk prövning. Det huvudsakliga syftet med de ovan redovisade bestämmelserna i 3 kap. 17 § kommunallagen är enligt doktrinen7[7] bl.a. att så långt som möjligt förhindra att kommunala bolag används som tillflykt för icke kompetensenlig kommunal verksamhet. Bestämmelser om s.k. allmännyttiga bostadsföretag har tidigare funnits i regleringen av den statliga bostadsfinansieringen samt i skattelagstiftningen. Bostadsföretag som förklarats vara allmännyttiga kunde bl.a. erhålla hundraprocentig statlig lånefinansiering för bostads- produktion m.m. och särbehandlades gynnsamt i skattehänseende. Begreppet "allmännyttigt", som sannolikt härstammar från tyskans "gemeinnützig", betecknar sådana bostadsföretag som har inrättats för att utan privat vinstintresse tillgodose 3[3] 4[4] 5[5] 6[6] 7[7] Rättsfallen RÅ 1968, K 283, RÅ 1979 AB 538 (stöd till taxirörelse) RÅ 1979 AB 12 (stöd till rederi) samt RÅ 1970 C 260 (stöd till lanthandel). Prop. 1990/91:117, sid 152 f., hänvisningen avser ett uttalande i prop. 1990/91:87 om näringspolitik för tillväxt. Se även kommunallagskommittén förslag att stöd får ges "endast om det är nödvändigt för att motverka större arbetslöshet i kommunen . .. och stödet kan ha avsevärd betydelse för att motverka arbetslösheten" (SOU 1990:24 s. 16) Enligt förarbetena till kommunallagen (prop. 1990/91:117, s. 160 ff.) bör ändamålet med verksamheten fastställas i bolagsordningen, men ändamålet kan även fastställas på annat sätt, genom t.ex. ägardirektiv eller dylikt. Se avgörandet RÅ 1984 2:25 i vilket regeringsrätten fastställer att lagligheten av en delegation av kommunala angelägenheter till ett pri- vaträttsligt subjekt är beroende av att den delegerade beslutsrätten preciseras så att det inte föreligger någon fara för att den kommunala kompetensen skall överskridas. Xxxxxxxxx, Kommunala befogenheter, fjärde upplagan 1993, sid 83 och 86 f.; Xxxxxxxx m.fl. Den nya kommunallagen, 1992, sid. 148 f; Ds 1992:111, Kommunerna som företagsledare, sid. 21. samhällets behov av funktionsenliga bostäder. Kännetecknade är att företagen skall syfta till att uppnå bostadspolitiska mål och att företagen inte skall lämna någon annan utdelning till sina ägare än (möjligen) en rimlig avkastning på det insatta kapitalet. De senast relevanta definitionerna av allmännyttiga bostadsföretag återfanns i förord- ningen (1986:694) om handläggning, förvaltning, m.m. av bostadslån och räntebidrag8[8]. samt i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt9[9] . I samband med att den statliga bostadsfinansieringen reformerades i början av 1990-talet upphörde begreppet allmännytta genom att några nya sådana bostadsföretag inte längre fick antas. Relevansen av begreppet allmännyttigt bostadsföretag har därför minskat10[10] men kvarstår, dels i hyreslagen (1984:694)11[11] som norm för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning jämförelser av vad som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressenskall anses utgöra skälig hyra enligt bruksvärdesprincipen , dels genom en för de berörda företagen alltjämt eftersläpande betydelse i lånehänseende. Samtidigt med bostadsfinansieringsreformen förordnade regeringen att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasallmännyttiga bostadsföretag som drevs i stiftelseform kunde ombildas till aktiebolag. Sådana nybildade aktiebolag kunde inte längre ges den formella statusen av allmännyttiga men fick, under förutsättning att verksamheten bedrevs enligt allmännyttiga principer, behålla sina fördelaktiga räntebidrag, såsom ”med allmännyttan jämställda bostadsföretag”. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kapandra mål än bostadspolitiska förs in i statuterna för ett allmännyttigt eller med allmännyttan jämställt bostadsföretag riskerar detta bland annat att medföra att företagets gynnsamma status i räntebidragshänseende kan sättas ifråga. 21 § MB inte någon annan än kommunen eller den kommunen anlitar för ändamålet ta befattning med transporten. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen Även företagets funktion som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetbruksvärdesnorm vid hyresbedömningar äventyras.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – (MB), avfallsförord- ningen avfallsförordningen (2001:10632020:614) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]eller avfallsplaner. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelser. Av Enligt 15 kap. 20 och 20 a §§ MB framgår att kommunerna är samtliga kommuner skyldiga att se till att allt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall inom kommunen deras respektive områden tas om hand. Enligt 15 kapSkyldigheten innebär att hushållsavfall ska såväl insamlas och transporteras som återvinnas eller behandlas. 8 § MB skall varje Sådan avfalls- hantering som en kommun svara, dels svarar för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB ”inte utföras av någon annan än kommunen eller den som kommunen anlitar anlitar”.26 Insamlingsverksamheten omfattas således av ett kommunalt renhållningsmonopol. Någon motsvarande ensamrätt att återvinna eller behandla avfall föreligger däremot inte, men eftersom den renhållningsansvariga kommunen rent faktiskt besitter insamlat avfall kan den därigenom även förfoga över dess omhändertagande. En kommun kan sålunda välja att antingen utföra insamlingen och/eller omhändertagande av avfall i egen regi eller att för ändamålet ta befattning med transportendessa tjänster anlita någon annan, exempelvis ett privat eller kom- munalt företag. Kommunerna har genom miljöbalken å ena sidan ett monopol Den renhållningsansvariga kommunen kan vidare förordna att hushåll och företag (det s.k. renhållningskollektivet) ska betala avgifter enligt vid varje tidpunkt gällande kommunal renhållningstaxa direkt till den som utför renhållningen.27 Betalning av taxebunden renhållnings- avgift är liksom den kommunala avfallsverksamheten obligatorisk. Berörda hushåll och företag kan således inte välja att sköta sin avfallshantering på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetannat sätt.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – MB, avfallsförord- ningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall inom kommunen deras område tas om hand. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för Skyldigheten enligt miljöbalken omfattar att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning hushållsavfall såväl insamlas och transporteras som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffasbehandlas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt Enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ändamålet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna har Insamlingsverksamheten, men inte omhändertagandet, omfattas således av kommunalt monopol. En kommun kan välja att antingen handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, t.ex. ett bolag, att för kommunens räkning utföra insamlingen eller omhändertagandet av avfall. Har kommunen uppdragit renhållningsverksamheten att utföras av någon annan skall detta ske genom miljöbalken å ena sidan ett monopol en offentlig upphandling. Enligt 27 kap. 4 § MB får kommuner meddela föreskrifter om att avgift skall betalas för insamling, transport, återvinning och bortskaffande av avfall som enligt lag eller föreskrift utförs genom deras försorg. Avgiften skall enligt kommunens bestämmande betalas till kommunen eller till den som utför renhållningen. All offentlig upphandling och vad som äger samband med den, regleras genom lagen (1992:1528) om offentlig upphandling – LOU. [5] Tjänster för avloppsrening, sophantering, sanering och liknande tjänster utgör sådana s.k. A-tjänster (kategori 16) enligt en bilaga A till lagen, vilka om det samlade kontraktsvärdet av upphandlingen överstiger tröskelvärdet 200.000 euro eller 1,845 miljoner kronor[6] skall upphandlas enligt bestämmelserna i 1 kap. och 5 kap. LOU. Understiger kontraktsvärdet angivet tröskelbelopp skall handläggningen istället ske enligt bestämmelserna i 6 kap. LOU. Lagens bestämmelser bygger i angivet avseende på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfalletEG/ministerrådets direktiv 92/50/EEG, det s.k. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen tjänstedirektivet, och på de principer, bl.a.likabehandlingsprincipen, som motsvarar självkostnaden5[5bär upp den centrala gemenskapsrätten.[7]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 Enligt likabehandlingsprincipen, som hänför sig till Osby kommun är tillämplig på all upphandling, såväl över som ägare av renhållningsbolagetunder tröskelvärdena, skall bl.a. samtliga tänkbara leverantörer ges så lika förutsättningar som möjligt för att delta med anbud vid offentlig upphandlig. Vissa leverantörer eller grupper får inte ensidigt gynnas.

Gällande rätt. Kommunernas ansvar för renhållning m.m. regleras genom miljöbalken – (MB), avfallsförord- ningen avfallsförordningen (2001:1063) samt genom kommunala renhållningsordningar och avfallsplaner4[4]. De angivna författningarna har från och med den 1 januari 1999 respektive den 1 januari 2002 ersatt tidigare bestämmelser enligt renhållningslagen (1979:596) och renhållnings- förordningen (1998:902). Principiellt innebär miljöbalkens och avfallsförordningens reglering inte någon ändring jämfört med äldre renhållningsbestämmelseravfallsplaner. Av 15 kap. MB framgår att kommunerna samtliga kommuner är skyldiga att se till att i vart fall allt hushållsavfall hushålls- avfall inom kommunen deras område tas om hand. Skyldigheten enligt miljöbalken innebär att hushållsavfall ska såväl insamlas och transporteras som återvinnas eller behandlas. Enligt 15 kap. 8 § MB skall varje kommun svara, dels för att hus- hållsavfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning i den utsträckning som behövs för att tillgodose såväl hälsoskydds- och miljövårdskrav som enskilda intressen, dels för att hushållsavfallet återvinns eller bortförskaffas. Om avfall skall transporteras genom kommunens försorg får enligt 15 kap. 21 § MB inte någon får ingen annan än kommunen eller ”den kommunen anlitar för ändamålet ända- målet” ta befattning med transportensjälva insamlingen och transporten av avfall. Kommunerna Insamlingsverksamheten omfattas således av ett kommunalt renhållningsmonopol. Något motsvarande monopol för tjänsten att omhänderta avfall genom återvinning eller behandling föreligger däremot inte. Dock torde den ansvariga kommunen genom insamlingsmonopolet rent faktiskt besitta sådant avfall och kan därmed förfoga över avfallets omhändertagande. En kommun kan som framgår ovan välja antingen att handha renhållningen i egen regi eller att uppdra åt någon annan, exempelvis ett privat eller kommunalt företag, att för kommunens räkning genomföra insamlingen och/eller omhändertagande av avfall. Den renhållningsansvariga kommunen kan vidare, om den har genom anlitat åt en fristående utförare att samla in och transportera hushållsavfall, enligt 27 kap. 15 § miljöbalken å ena sidan ett monopol bestämma att hushållen (det s.k. renhållningskollektivet) ska betala gällande avgifter enligt kommunal renhållningstaxa direkt till den som utför renhållningen. Betalning av renhållningsavgift enligt gällande taxa är som tidigare nämnts obligatorisk för renhållningskollektivet. De berörda hushållen och företagen kan således inte välja att sköta sin avfallshantering på att ta hand om avfall från hushållen inom kommunen å andra sidan en därmed följande obligatorisk skyldighet att ta om hand avfallet. Hushållen är gentemot kommunen skyldiga att erlägga en avgift för avfallshanteringen som motsvarar självkostnaden5[5]. Avgift beslutas av kommunfullmäktige 3[3] Uppskattningen från den andel av koncernomsättningen år 2000 som hänför sig till Osby kommun som ägare av renhållningsbolagetannat sätt.