Likställighetsprincipen. Plan- och bygglagen innehåller inte några särskilda regler om hur avgifternas storlek i det enskilda fallet ska bestämmas eller annorlunda uttryckt hur de totala kostnaderna ska fördelas på dem som är avgiftsskyldiga, det lämnas upp till varje kommun att besluta om. Av betydelse för avgiftsuttaget i enskilda fall i kommunal verksamhet är däremot den s.k. likställighetsprincipen, som uttrycks i 2 kap. 3 § kommunallagen.
Likställighetsprincipen. Enligt 2 kap 2 § KL ska kommuner behandla sina medlemmar lika. En kommun har dock rätt att behandla sina medlemmar olika om det finns sakliga skäl. Här finns alltså ett krav på att en kommun ska iaktta ett slags objektivitet och rättvisa i sin behandling av kommunmedlemmarna. Principens kärna är att kommunmedlemmar som är i samma situation ska behandlas lika. När kommunala beslut åstadkommer skillnader har kommunen bevisbördan för att likställighetsprincipen inte är kränkt (RÅ 1991 ref. 19).
Likställighetsprincipen. Plan- och bygglagen innehåller inte några särskilda regler om hur avgifternas storlek i det enskilda fallet ska bestämmas eller annorlunda uttryckt hur de totala kostnaderna ska fördelas på dem som är avgiftsskyldiga. Av betydelse för avgiftsuttaget i enskilda fall i kommunal verksamhet är däremot den så kallade likställighetsprincipen, som uttrycks i 2 kap. 3 § kommunallagen. ”Kommuner och regioner skall behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat”. Bestämmelsen innebär att särbehandling av vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar endast är tillåten på objektiva grunder. Likställighetsprincipen innebär vid fördelning av avgifter att lika avgift ska utgå för lika prestation eller att kommunmedlemmar som befinner sig i motsvarande läge ska betala samma avgifter. Kommunen får till exempel inte ta ut andra avgifter av fritidsboende än av permanentboende för samma handläggning. Likställighetsprincipen medger heller ingen inkomstfördelande verksamhet. Däremot finns det inget hinder mot att differentiera avgifterna med hänsyn till kostnadsskillnader mellan olika prestationer. Inom vissa ramar tillåts även schabloniserade taxor (se prop. 2016/17:171 s.300 och Petersén m.fl. s. 65-66).
Likställighetsprincipen. 3 § Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Likställighetsprincipen. Vid aktivt arbete med sponsring bör iakttagande av likställighetsprincipen ske. Sponsringsavtal får inte tecknas som innebär att en viss sponsor erhåller exklusiv rätt till detta.
Likställighetsprincipen. Bestämmelsen innebär att särbehandling av vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar endast är tillåten på objektiva grunder. Likställighetsprincipen innebär vid fördelning av avgifter att lika avgift ska utgå för lika prestation eller att kommunmed- lemmar som befinner sig i motsvarande läge ska betala samma avgifter. Likställighetsprincipen framgår av 2 kap 3 § KL. ”Kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.”
Likställighetsprincipen. 2 § Kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat.
Likställighetsprincipen. Plan- och bygglagen innehåller inte några särskilda regler om hur avgifternas storlek i det enskilda fallet ska bestämmas, dvs. hur de totala kostnaderna ska fördelas på dem som är avgiftsskyldiga. Av betydelse för avgiftsuttaget i enskilda fall i kommunal verksamhet är däremot den s.k. likställighetsprincipen, som uttrycks i 2:3 § KL. ”Kommuner och landsting ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat”. Bestämmelsen innebär att särbehandling av vissa kommunmedlemmar eller grupper av kommunmedlemmar endast är tillåten på objektiva grunder. Likställighetsprincipen innebär vid fördelning av avgifter att lika avgift ska utgå för lika prestation eller att kommunmedlemmar som befinner sig i motsvarande läge ska betala samma avgifter.