Utstationeringsdirektivet. Medlemsstaterna ska, oavsett vilken lag som gäller för anställ- ningsförhållandet, se till att utstationerade arbetstagare garanteras de arbets- och anställningsvillkor i arbetslandet som anges i artikel 3.1 i utstationeringsdirektivet. De i artikel 3.1 uppräknade områdena utgör den s.k. hårda kärnan. Utstationeringsdirektivet anger olika möjligheter att fastställa de minimivillkor som ska garanteras utstationerade arbetstagare. Det kan som utgångspunkt enligt artikel 3.1 i utstationerings- direktivet ske genom författningsbestämmelser eller allmängiltigförklarade kollektivavtal. I artikel 3.8 andra stycket i utstationeringsdirektivet anges andra sätt som medlemsstaterna kan välja för att garantera de arbets- och anställningsvillkor som omfattas av den hårda kärnan i förhållande till utstationerade arbetstagare om det i medlemsstaten saknas system för att förklara att kollektivavtal har allmän giltighet. Medlemsstaterna kan då utgå från (1) kollektivavtal som gäller allmänt för alla likartade företag inom den aktuella sektorn eller det aktuella arbetet och inom det aktuella geografiska området (den första strecksatsen), eller (2) kollektivavtal som har ingåtts av de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå och som gäller inom hela det nationella territoriet (den andra strecksatsen). Förutsättningen för att tillämpa den här typen av kollektivavtal är att staten garanterar att utstationerande företag behandlas på samma sätt som nationella företag som befinner sig i en likartad situation. Även andra metoder än sådana som avses i artikel 3.1 eller 3.8 kan användas så länge metoderna inte strider mot principen om fri rörlighet för tjänster (se EU-domstolens dom i Lavalmålet, mål C-341/05 Laval un Partneri Ltd mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 1, Byggettan och Svenska Elektrikerförbundet, REG 2007 I-11767, p. 68 och prop. 2009/10:48 s. 24). Den möjlighet som anges i artikel 3.1 och 3.8 att fastställa vill- koren i kollektivavtal är som utgångspunkt begränsad till byggverk- samhet. Medlemsstaterna kan dock ålägga utstationerande företag att tillämpa villkor som är fastställda i kollektivavtal med avseende på annan verksamhet än byggverksamhet (andra strecksatsen i artikel 3.10 i utstationeringsdirektivet). Medlemsstaterna får också ålägga utstationerande företag att tillämpa villkor på andra områden än de som omfattas av den hårda kärnan, om bestämmelserna rör s.k. ordre public (första ...
Utstationeringsdirektivet. Utstationeringsdirektivet innehåller inte några bestämmelser som uttryckligen behandlar ansvar vid entreprenadförhållanden. Enligt artikel 5 i utstationeringsdirektivet ska medlemsstaterna dock vidta lämpliga åtgärder om bestämmelserna i direktivet inte följs. Medlemsstaterna ska i synnerhet sörja för att arbetstagarna eller deras företrädare har tillgång till lämpliga förfaranden, såvitt avser att säkerställa de skyldigheter som anges i direktivet. I ett mål i EU-domstolen (mål C-60/03 Wolff & Müller GmbH & Co. KG mot Xxxx Xxxxxx Xxxxxxx Xxxxx, REG 2004 I-09553) prövades det system som fanns i Tyskland och som, något förenklat, innebar att ett företag som uppdrar åt en annan företagare att tillhandahålla byggtjänster kunde åläggas att ansvara för lön till det anlitade företagets arbetstagare. Av domen framgår att artikel 5 i utstationeringsdirektivet ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller formen för och definitionen av vad som utgör lämpliga förfaranden enligt artikeln men att medlemsstaterna härvid ska iaktta de grundläggande friheter som garanteras i fördraget. EU-domstolen fann att artikel 5 i utstationeringsdirektivet, tolkad mot bakgrund av artikel 49 i EG- fördraget (numera artikel 56 fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget), inte hindrar att medlemsstaterna använder ett sådant system som reglerades i tysk rätt. Domstolen erinrade om att en sådan åtgärd måste vara proportionerlig men lämnade proportionalitetsbedömningen till den nationella domstolen.
Utstationeringsdirektivet. Utstationeringsdirektivet (96/71/EG) antogs 1996 och genomfördes i december 1999 i svensk rätt genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare.
Utstationeringsdirektivet. Frågan om vilken lagstiftning som utstationerade arbetstagare skulle omfattas av var under lång tid mycket omstridd. Mot bak- grund den osäkerhet som rådde lade kommissionen 1991 ett förslag till ett direktiv som skulle tydliggöra vilka villkor som ska gälla för arbetstagare som tillfälligt utstationeras till ett annat medlemsland. I förslaget till direktiv anförde kommissionen att den fria rörlig- heten kommer att medföra att fler företag utför arbete i andra medlemsstater än den där de är etablerade och att det därför finns skäl att tydliggöra vilket lands lag som ska tillämpas när arbetstagare tillfälligt utför arbete i en annan medlemsstat.4 Förslaget syftade också till att hindra att företag konkurrerar med löner och arbetsvillkor. År 1993 lade kommissionen fram ett ändrat direktivförslag. Förslaget förhandlades och utstationeringsdirektivet kunde antas den 26 december 1996. Utstationeringsdirektivet bygger på att en arbetsgivare som utstationerar en arbetstagare från en medlemsstat till en annan, värdlandet, ska säkerställa att arbetstagaren under den tid utstatione- ringen pågår får rätt till vissa grundläggande förmåner enligt rätts- ordningen i värdlandet. Med utstationering avses enligt direktivets artikel 1.3 tre gräns- överskridande åtgärder: