Ställningstagande. Jag anser att bemanningsföretagens utbredning på den svenska arbetsmark- naden för med sig problem som drabbar både de bemanningsanställda och de anställda på kundföretagen. Det bidrar till att splittra arbetstagarna, hotar tryggheten på jobbet, försvårar utveckling av arbetets innehåll på de arbetandes villkor och stärker arbetsgivarnas makt. Jag kan i likhet med utskottet konstatera att vissa ändringar av regelverket vid inhyrning av arbetskraft nyligen har genomförts. Den nya lagstiftningen innebär visserligen en förbättring jämfört med tidigare lagstiftning. Jag menar dock att det krävs helt andra lösningar på de problem som inhyrning av arbetstagare för med sig. Mot bakgrund av de negativa effekter bemannings- företagen har på den svenska arbetsmarknaden finns det skäl till ett antal åtgärder från regeringen. Jag delar alltså inte utskottets avvisande inställning till behovet av förändringar. Jag anser därför att regeringen för att komma till rätta med de nuvarande bristerna på området bör • verka för en ändring av EU:s bemanningsdirektiv så att medlemsstaterna själva kan besluta om bemanningsföretag ska vara tillåtna på den egna arbetsmarknaden • återkomma med ett förslag om att uthyrningslagen ändras så att det blir förbjudet att hyra ut och hyra in arbetskraft för permanenta arbetskrafts- behov • återkomma med ett förslag på en tydlig skrivning i anställningsskydds- lagen där det uttryckligen framgår att det inte är tillåtet att hyra in arbetstagare från bemanningsföretag när det finns tidigare anställda som har företrädesrätt till återanställning • återkomma med ett förslag om att stärka den fackliga vetorätten i medbestämmandelagen genom att det för ett fackligt veto mot inhyrning ska räcka att kollektivavtal saknas och att de fackliga organisationerna ska kunna lägga in sitt veto även om det inte hållits någon förhandling enligt 38 § medbestämmandelagen • återkomma med ett förslag om att uthyrningslagen kompletteras med en bestämmelse som ger arbetstagare och avtalsslutande fackförbund rätt att på begäran ta del av bemanningsföretagets affärsavtal.
Ställningstagande. Det faktum att plattformsföretagen i dag inte betraktas som arbetsgivare och majoriteten av plattformsarbetarna inte betraktas som arbetstagare gör att arbetarna går miste om flera av de rättigheter och den anställningstrygghet som anställda har. Situationen innebär också att plattformsföretagen inte behöver ta något arbetsmiljöansvar för de icke anställda plattformsarbetarna. Vidare är det svårt för plattformsarbetare att representeras av fackföreningar eftersom dessa i regel riktar sig till anställda och försvarar deras rättigheter i relation till en arbetsgivare. Utöver detta finns det en mängd andra problem såsom löneotrygghet, social otrygghet och tidsotrygghet. Plattformsarbetares utsatthet är således omfattande. Jag beklagar att utskottet inte ser de behov som finns av att komma till rätta med problemen på området. Jag anser att utgångspunkten måste vara att plattformsföretagen ska betraktas som arbetsgivare och att plattformsarbetarna ska betraktas som arbetstagare – med de rättigheter och skyldigheter som följer av detta. För att åstadkomma det krävs förändrad lagstiftning som tydliggör detta. När det gäller plattformsdirektivet på EU-nivå som en väg framåt för ändrat regelverk på området har Vänsterpartiet omvärderat sin tidigare ståndpunkt. Det är uppenbart att varken nuvarande lagstiftning och rättspraxis eller ambitionsnivån från högerregeringen kommer att leda till att plattforms- arbetarnas villkor förbättras på önskat sätt. För att få till stånd förbättringar av plattformsarbetarnas villkor i Sverige är det därför, under rådande omständig- heter, rimligt med regleringar på EU-nivå som genomförs i svensk rätt. Plattformsdirektivet är förmodligen inte den enda lösningen på de omfattande problem som plattformsarbetet medför, och sannolikt inte heller en fullt tillräcklig sådan, men det är ett steg på vägen för att förbättra plattforms- arbetarnas villkor både i Sverige och i EU. Jag menar att kommissionens direktivförslag bör genomföras i sin ursprungliga form – med tillägg av de förbättringar som tillkom när parlamentet behandlade frågan och som vänstern i parlamentet ligger bakom. Den urvattnade kompromiss som den svenska regeringen förhandlade fram inom ramen för det svenska ordförandeskapet bör således rivas upp. Jag anser därför att regeringen bör verka för att plattformsdirektivet genomförs i den ovannämnda riktningen. Vidare bör svensk lagstiftning parallellt med EU-processen ses över i syfte att tydliggöra att plattformsföretag är att ...
Ställningstagande. Regelverket om uppsägningstvister i anställningsskyddslagen är i dag utformat på ett sådant sätt att det utgör ett hinder för arbetsgivare att anställa. I dag gäller att anställningen består under hela tvisten när en arbetstagare yrkar att en uppsägning ska ogiltigförklaras. Det innebär att en arbetsgivare måste betala ut lön och andra anställningsförmåner under hela tiden – oavsett vem som får rätt i domstol. Uppsägningstvister kan pågå under lång tid och föra med sig stor osäkerhet och stora kostnader för en arbetsgivare. Särskilt för småföretag kan det vara svårt att bära en sådan process ekonomiskt. Till skillnad från vad utskottet tycks anse menar vi att detta är en orimlig ordning och att åtgärder för att minska kostnaderna för arbetsgivare i samband med uppsägningstvister inte kan vänta. Vi vill därför begränsa tiden i anställning under en uppsägningstvist till ett år och sänka skadeståndsnivåerna för felaktiga uppsägningar för småföretag. Med vårt förslag skapas en bättre förutsägbarhet för arbetsgivaren, vilket i längden främjar fler nyanställningar. Vi anser därför att regeringen bör återkomma med förslag om ändringar i anställningsskyddslagens bestämmelser om uppsägningstvister i enlighet med
Ställningstagande. Jag kan i likhet med utskottet konstatera att den reformering av arbetsrätten som har skett och som bygger på parternas principöverenskommelse har lett till fler undantag från turordningsreglerna i anställningsskyddslagen. Till skillnad från utskottet och i likhet med vad Vänsterpartiet anförde när förslaget antogs anser jag dock att det är ett olyckligt förslag som riskerar att skapa otrygghet, tysta arbetsplatser och godtyckliga uppsägningar. För anställda på mindre företag blir bestämmelserna om turordning närmast illusoriska. Jag konstaterar också att det inte har presenterats något hållbart underlag till stöd för en försämring av turordningsreglerna. Arbetsgivarnas möjlighet att göra undantag från turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist behöver inskränkas – inte utökas. Arbetstagarnas anställningsskydd behöver förbättras – inte försämras. Anställningsskyddslagen, utan undantagsregeln, ger parterna tillräckligt utrymme att förhandla fram lösningar vid uppsägningar vid arbetsbrist- situationer som både är rättssäkra för den enskilde och motsvarar behoven på arbetsplatsen. Nyckelpersoner var genom kravet på tillräckliga kvalifikationer skyddade redan innan undantagsregeln infördes i början av 2000-talet. Det finns således ingen anledning att utöka möjligheten att göra undantag från turordningen. Jag anser därför att regeringen bör återkomma med förslag om att ta bort rätten för arbetsgivare att ensidigt undanta tre personer från turordningen ur 22 § anställningsskyddslagen.
Ställningstagande. En väl fungerande arbetsmarknad förutsätter att konfliktreglerna utformas så att det råder en balans mellan parterna. Som utskottet påpekar har Sverige visserligen få konfliktdagar i en internationell jämförelse. Vi anser dock att det finns skäl att uppmärksamma att även hot om stridsåtgärder kan få stor inverkan på arbetsmarknaden, inte minst när arbetsgivarparten är ett litet företag. Liksom anställningsskyddet har den grundläggande lagstiftningen om konflikträtten varit oförändrad under lång tid. Vi anser att det finns skäl att överväga förändringar på området. Ur ett europeiskt perspektiv är de svenska reglerna om sympatiåtgärder särskilt tillåtande. Det ställs inte något krav på att åtgärden ska avse en part som kan påverka huvudkonflikten eller är kopplad till den på något sätt. I Sverige fungerar sympatiåtgärder framför allt som ett vapen på arbetstagar- sidan, t.ex. för att sätta press på arbetsgivaren i huvudkonflikten att teckna kollektivavtal. Sympatiåtgärder kan till skillnad från andra stridsåtgärder vidtas även när parten är bunden av kollektivavtal. Det innebär ett undantag från den överordnade principen om kollektivavtals fredsverkan. Vi anser att det ur ett moraliskt perspektiv är svårt att motivera att en part som inte har med huvudkonflikten att göra ska drabbas. Till skillnad från utskottet ser vi vilken konkurrensnackdel detta är för svenska företag jämfört med företag i andra länder där sympatistrejker är förbjudna eller åtminstone starkt begränsade. För att värna arbetsfreden och för att oskyldiga företag och arbetstagare inte ska drabbas av en konflikt anser vi att regeringen bör se över möjligheten att begränsa rätten till sympatiåtgärder genom att införa en proportionalitetsprincip.
Ställningstagande. En stor del av jordbruksverksamheten i Sverige bedrivs på arrenderad mark. Möjligheten att arrendera mark är viktig för det svenska jordbrukets funktion och produktivitet. Dessvärre är arrendelagstiftningen till vissa delar föråldrad. Det har gjort att ettåriga sidoarrenden, som inte omfattas av besittningsskydd för arrendatorn, ökat i antal. I stor utsträckning beror det på att markägarna inte vill riskera att förlora rådigheten över sin mark och vill undvika att komma i konflikt med arrendatorerna. En stor del av dessa ettåriga arrendeavtal förlängs. Detta är inte optimalt eftersom både markägaren och arrendatorn försätts i en osäker situation. Tomträtts- och arrendeutredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 2014:32) att även ettåriga sidoarrenden ska omfattas av ett mått av besittningsskydd. Det skulle visserligen kunna bidra till att stärka långsiktigheten i de arrendeavtal som ingås men låser samtidigt fast det svenska jordbruket i en föråldrad struktur för ägande och brukande. Om det svenska lantbruket och livsmedelsproduktionen ska stärkas, behöver i stället reglerna för arrende moderniseras, marknadsanpassas och bli mer flexibla i förhållande till den strukturrationalisering som sker i lantbruket, både i Sverige och internationellt. En sådan förändring av reglerna bidrar också till en större långsiktighet i arrendeförhållandena. På sikt kan även arrendelagstiftningen i stort behöva ses över och kompletteras med ett större mått av avtalsfrihet. Vi anser därför att regeringen bör skynda på beredningen av Tomträtts- och arrendeutredningens slutbetänkande och snarast återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär att upp till femåriga avtal om sidoarrenden som ingås från 2019 och framåt ska omfattas av avtalsfrihet i fråga om besittningsskydd och arrendeavgift. Det vi nu anfört bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen. Ställningstagandet innebär ett bifall till motionerna 2016/17:3142 yrkande 3, 2016/17:3173 yrkande 2, 2017/18:3216 yrkande 2 och 2017/18:3345 yrkande 8 och delvis bifall till motionerna 2016/17:1528 och 2016/17:1821 yrkande 11. Övriga motioner bör avslås.
Ställningstagande. Vi värderar samarbete över nationsgränser och ser positivt på att Sverige för dialog med andra stater i olika former. I dagens globaliserade omvärld är det avgörande att kunna föra dialog inom Europas gränser. Där har EU en viktig roll att spela. Vi menar dock att det är viktigt för alla nationer att bevara självbestämmandet och den nationella suveräniteten. Det gäller inte minst inom det arbetsmarknadspolitiska området. I dag finns det politiska partier som arbetar för att EU ska få mer inflytande på den svenska arbetsmarknaden, vilket riskerar att sätta svensk arbetsmarknadskultur i gungning. Vi vänder oss kraftigt mot detta. Den svenska arbetsmarknadsmodellen har fungerat som ett gott exempel runt om i världen och bygger på att parterna kommer överens om vilka regler som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Det har historiskt tjänat oss väl. Genom EU:s förslag inom ramen för den sociala pelaren riskerar riktlinjer att på sikt bli tvingande. Genom den sociala pelaren utmanas långsamt vår egen rätt att avgöra vilka regler som ska gälla på den svenska arbets- marknaden, vilket är ett hot mot vår modell. Vi tillhör det enda parti som fullt ut värnar om Sveriges självbestämmande och suveränitet. Vi anser därför att regeringen måste vidta åtgärder för att värna det nationella självbestämmandet gällande arbetsmarknadsfrågor. Särskilda yttranden
Ställningstagande. Jag är enig med utskottet om att de motionsyrkanden som behandlas under denna punkt bör avslås. Däremot har jag i flera avseenden en annan motivering än utskottet. Av utskottets ställningstagande framgår att stor vikt verkar läggas vid att regelverket behöver utformas så att det tillåter ”flexibilitet” på arbetsmark- naden. Av sammanhanget och andra skrivningar framgår att detta i praktiken måste tolkas som mer otrygga och oförutsägbara anställningsvillkor för fler arbetstagare. Till skillnad från utskottet anser jag att den svenska arbetsrätten i dag präglas av tillräckligt stor flexibilitet eftersom den ger stort utrymme för verklighetsnära lösningar genom parternas försorg. I dag är det stora faktiska problemet att många arbetstagare inte omfattas av någon rimlig anställnings- trygghet, vilket får negativa effekter såväl för individer och hushåll som för samhällsekonomin i stort – något som jag utvecklar i andra reservationer i det här betänkandet. Jag vill med kraft markera mot utskottets hänvisningar till den arbetsrättsutredning som har tillsatts med grund i januariavtalet. Det finns enligt min mening ganska lite som tyder på att de förändringar som skisseras genom utredningsdirektiven skulle kunna bli balanserade eller fungera ”moderniserande”. Snarare skulle dessa förslag, om de ligger i linje med direktiven, försvaga arbetstagarnas ställning och föra det svenska arbetsrättsliga regelverket närmare forna tiders mer vidsträckta godtycke. Jag menar därför att motionsyrkandena bör avslås med motiveringen att regelverket behöver stärkas till arbetstagarnas fördel, inte tvärtom.
Ställningstagande. En av grundpelarna och de främsta framgångarna inom det europeiska samarbetet är den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital. Den gemensamma marknaden inom EU är en förutsättning för god ekonomisk tillväxt och viktig för att Europa ska ha goda förutsättningar att verka i en global konkurrens. För oss är det självklart att goda villkor ska säkerställas för dem som kommer till Sverige från andra EU-länder för att arbeta. Det är centralt att dessa arbetstagare inte utnyttjas utan att de lagar och regler som de omfattas av faktiskt också efterlevs. Till skillnad från utskottet ser vi dock allvarliga problem med de omfattande ändringar som regeringen föreslog och riksdagen antog i utstationeringslagen genom borttagande av lex Laval 2017. Alltsedan ändringen genomfördes har vi varit konsekventa med att påtala att den nya ordningen är för långtgående. En utstationerande arbetsgivare kan numera inte freda sig mot stridsåtgärder oavsett hur bra arbetsvillkor arbetstagarna har. Som ett resultat har det blivit mindre attraktivt för företag från andra länder att komma hit, vilket riskerar att hämma den fria rörligheten. I sektorer där Sverige har ett stort behov av arbetskraft, t.ex. i byggsektorn, kan detta vara direkt skadligt för Sverige. Vi gör alltså en helt annan bedömning än utskottet. Vidare är de nya reglerna med stor sannolikhet oförenliga med EU-rättens principer om proportionalitet och ömsesidigt erkännande. Det kan också tilläggas att Lagrådet i beredningen av ändringarna som infördes 2017 konstaterade att regeringen inte gjort någon systematisk utvärdering av xxx Xxxxx och att inga preciserade brister i gällande rätt angetts som skäl till lagförslagen. Därför anser vi att det tidigare regelverket, lex Laval, bör återinföras. Vi anser mot denna bakgrund att regeringen bör återkomma med förslag om ändringar i utstationeringslagen i enlighet med vad som anförts ovan.
Ställningstagande. Det är vanligt att jordbruksverksamhet bedrivs på arrenderad mark. En naturlig följd av jordbrukets strukturrationalisering är att produktionen ökas genom att lantbrukarna arrenderar ytterligare mark. Arrendeavtalets längd och arrendeavgiftens storlek påverkar bl.a. långsiktigheten i brukandet och om investeringar görs i markförbättrande åtgärder. Enligt den nuvarande arrendelagstiftningen omfattas gårdsarrenden och sidoarrenden med längre arrendetid än ett år av besittningsskydd. Det innebär att det kan vara svårt för jordägaren att säga upp arrendeavtalet. Det kan också leda till att jordägaren inte vill ingå arrendeavtal som är längre än ett år. Tomträtts- och arrendeutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 2014:32) bl.a. lämnat förslag när det gäller sidoarrendatorns besittningsskydd. Utredningen föreslår att samtliga tidsbestämda sidoarrenden ska omfattas av besittningsskydd. För att balansen mellan jordägare och arrendator inte ska påverkas av införandet av besittningsskydd även för arrenden med kortare arrendetid föreslår utredningen samtidigt en viss uppluckring av besittningsskyddet för vissa sidoarrenden. Enligt vår mening bör sidoarrenden med kortare upplåtelsetid ha ett svagare besittningsskydd. Vidare bör besittningsskyddet vid vissa sidoarrenden begränsas. Våra synpunkter bör övervägas vid den fortsatta beredningen av Tomträtts- och arrendeutredningens betänkande. Det vi nu anfört bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen. Ställningstagandet innebär ett bifall till motion 2016/17:1821 yrkande 11 och delvis bifall till motionerna 2016/17:1528, 2016/17:3142 yrkande 3, 2016/17:3173 yrkande 2, 2017/18:3216 yrkande 2 och 2017/18:3345 yrkande 8. Övriga motioner bör avslås.