Rättsliga utgångspunkter. Enligt 25 a § anställningsskyddslagen har en deltidsanställd arbetstagare, som har anmält till sin arbetsgivare att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad, dock högst heltid, företrädesrätt till sådan anställning. Enligt bestämmelsen gäller vidare att en förutsättning är att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med en högre sysselsättningsgrad och att han eller hon har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. I förarbetena, prop. 1996/97:16 s. 44 f., uttalas bl.a. följande. Inom många branscher förekommer det sedan gammalt att en stor del av arbetsta- garna är anställda på deltid. Ofta gäller det kvinnor. [...] Regeringen anser att anställning på heltid bör eftersträvas och att deltidsanställning bör komma i fråga endast när det är motiverat med hänsyn till verksamhetens behov eller arbetstaga- rens önskemål [...] Om arbetsgivaren har flera driftsenheter skall företrädesrätten gälla inom den driftsenhet där arbetstagaren är sysselsatt på deltid. Det bör inte i dessa situationer finnas någon rätt för en facklig organisation att påfordra att före- trädesrätten skall utsträckas till att gälla arbetsgivarens samtliga driftsenheter på orten, såsom är fallet enligt 25 § sista stycket i fråga om företrädesrätt till återan- ställning. Å andra sidan saknas det skäl att begränsa företrädesrätten till en anställ- ning med högre sysselsättningsgrad till det egna kollektivavtalsområdet. Förslaget innebär att arbetsgivaren, om behov av ytterligare arbetskraft uppstår, måste försöka tillgodose detta behov genom att erbjuda en deltidsanställd den ökade sysselsättningsgrad som denne har anmält intresse för. [...] I normalfallet skall alltså arbetsgivaren – i stället för att nyanställa – låta de nya arbetsuppgifterna utföras av någon redan anställd. För att en deltidsanställd skall ha företrädesrätt skall tre krav vara uppfyllda. För det första skall en anmälan från arbetstagaren till arbetsgivaren ha gjorts. För det andra skall arbetsgivarens aktuella behov av arbetskraft tillgodoses genom att arbetstagaren får ökad arbetstid. För det tredje skall arbetstagaren ha tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. Om heltidsanställningen innehåller samma arbetsuppgifter som deltidsanställningen, får det antas att arbetstagaren i normalfallet har sådana kvalifikationer. Det är värt att påpeka att bestämmelsen inte ger arbetstagarsidan någon rätt att styra hur arbetsgivar...
Rättsliga utgångspunkter. Enligt 3 kap. 24 § fastighetsmäklarlagen (2021:516) kan fastighetsmäklarens ersätt- ning sättas ned om mäklaren vid uppdragets utförande har åsidosatt sina skyldig- heter mot köparen eller säljaren. Detta gäller dock inte om åsidosättandet är av ringa betydelse. Det är fråga om en objektiv bedömning utan koppling till om mäklaren varit oakt- sam eller om någon drabbats av en skada. Nedsättning kan ske om mäklaren inte utfört hela uppdraget eller inte uppfyllt sina skyldigheter enligt lag eller avtal. Krav på skriftlig form gäller för förmedlingsuppdraget och mäklaren får endast åbe- ropas avtalsvillkor som har sådan form. Undantag gäller dock för ändring av objek- tets pris och andra villkor för överlåtelsen (3 kap. 3 §). Mäklarens allmänna skyldighet är att utföra uppdraget med omsorg och i allt iaktta god fastighetsmäklarsed. Inom denna ram ska mäklaren tillvarata både säljarens och köparens intressen, men särskilt beakta uppdragsgivarens ekonomiska intres- sen (3 kap. 1 §). Förutom praxis har mäklaren, när det gäller god fastighetsmäklarsed, att förhålla sig till vad som specifikt anges i lagen. Av intresse i detta fall är bland annat att mäklaren ska ge tilltänkta köpare och säljare de råd och upplysningar som de kan behöva om objektet och andra förhållanden som har samband med överlåtelsen. Vidare att mäklaren ska upplysa köpare om hur säljaren avser att genomföra för- säljningen. Mäklaren ska också skriftligen upplysa köparen om det ansvar som denne har för att undersöka objektet (3 kap. 12 §). Det finns inga krav i lagen hur den skriftliga information om undersökningsplikten ska vara utformad eller när den ska lämnas. Det anges endast att mäklaren ska verka för att en undersökning kommer till stånd före köpet, vilket rimligen talar för att den ska lämnas i god tid före köpet; praxis ger stöd för en sådan tolkning. Vidare gäller att mäklaren ska föra anteckningar över förmedlingsuppdraget (jour- nal). Mäklaren ska också upprätta en företeckning över de anbud som lämnas på objektet med angivande av anbudsgivarens namn, kontaktuppgifter, det belopp som bjudits och tidpunkt för när anbudet lämnades samt villkor för anbudet (bud- givningslista) (3 kap. 18 §). Syftet med budgivningslistan är att säkerställa att alla bud blir beaktade, det vill säga att budgivningen är transparent och i efterhand kan kontrolleras i detalj. Det är säljaren som bestämmer formerna för budgivning, exempelvis om den ska vara öppen eller dold. Det är också säljaren som avgör när...
Rättsliga utgångspunkter. Ett värdepappersbolag ska, när det tillhandahåller investeringsrådgivning, hämta in nödvändiga uppgifter från kunden om dennes kunskaper och erfarenheter av den specifika tjänsten eller produkten samt om dennes ekonomiska situation och mål med investeringen, så att bolaget kan rekommendera kunden de investeringstjänster och finansiella instrument som är lämpliga för denne (9 kap. 23 § första stycket LV). Uppgifterna om kundens ekonomiska situation och investeringsmål ska ge tillräckligt med underlag för att värdepappersbolaget ska kunna bedöma och särskilt beakta kundens risktolerans och möjlighet att klara av förluster (samma paragraf, andra stycket). Bolagets process med att hämta in dessa uppgifter från kunden och utifrån dem bedöma om produkten är lämplig för kunden kallas för lämplighetsbedömning. Ett värdepappersbolag ska enligt artikel 54.2 i den delegerade förordningen1 skaffa fram den information från kunderna eller de presumtiva kunderna som krävs för att företaget ska förstå avgörande fakta om kunden och ha en rimlig grund för att, med vederbörlig hänsyn till den tillhandahållna tjänstens art och omfattning, fastställa att den specifika transaktion som rekommenderas uppfyller den berörda kundens mål med investeringen, inklusive kundens risktolerans, och att den är av ett sådant slag att kunden finansiellt är i stånd att ta de risker som överensstämmer med målen med investeringen och att kunden har nödvändig erfarenhet och kunskap för att kunna förstå riskerna med transaktionen. Enligt artikel 54.7 c i samma förordning ska ett värdepappersbolag vidta rimliga åtgärder för att säkerställa att den information som samlas in om kunder eller presumtiva kunder är tillförlitlig. Det innefattar att se till att de frågor som används i processen är sådana att kunden kan förstå dem, att de fångar in en korrekt bild av kundens mål och behov, och att de ger de upplysningar som
1 Kommissionens delegerade förordning 2017/565 av den 25 april 2016 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU vad gäller organisatoriska krav och villkor för verksamheten i värdepappersföretag, och definitioner för tillämpning av det direktivet. behövs för att göra lämplighetsbedömningen. Det framgår vidare av artikel 54.8 att om ett värdepappersbolag när det tillhandahåller investeringsrådgivning, inte erhåller den information som krävs enligt artikel 25.2 i Mifid 22 ska bolaget inte rekommendera något finansiellt instrument till kunden eller den presumtiva k...
Rättsliga utgångspunkter. Enligt distansavtalslagen har en konsument rätt att frånträda ett distansavtal – ångra avtalet – genom att meddela näringsidkaren om det. Vid köp av en vara ska detta göras senast 14 dagar från det att han eller hon tog emot varan. Om näringsidkaren inte har gett information om ångerrätten på det sätt som följer av lagen börjar ångerfristen inte löpa. Rätten att ångra avtalet upphör då senast ett år efter det att ångerfristen skulle ha löpt ut om information hade getts på föreskrivet sätt (2 kap. 12 § första och fjärde stycket). I vissa undantagsfall har konsument inte rätt att ångra avtalet. Det gäller bland annat avtal som avser en vara som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som annars har fått en tydlig personlig prägel (2 kap. 11 § 3). Undantaget genomför en bestämmelse i direktiv 2011/83/EU (det s.k. konsumenträttighetsdirektivet), vilket ska beaktas vid tolkningen (se artikel 16 c i direktivet). En generell utgångspunkt är att undantagen från ångerrätten i direktivet ska tolkas restriktivt, mot bakgrund av att syftet är att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och att undantagen begränsar dessa rättigheter (se t.ex. EU-domstolens domar i mål C-681/17, Slewo, i mål C-583/18, Verbraucherzentrale Berlin, och i mål C-208/19, NK Utkast till ett enfamiljshus). I direktivet definieras uttrycket ”vara som tillverkas enligt konsumentens anvisningar” som en vara som inte är tillverkad på förhand och vars tillverkning sker på basis av konsumentens individuella val eller beslut. Som exempel anges specialtillverkade gardiner (se artikel 2.4 och skäl 49 i direktivet). EU-kommissionen har gett viss vägledning när det gäller tillämpningen av bestämmelsen. Som exempel på avtal som omfattas av undantaget nämns varor för vilka konsumenten har lämnat anvisningar, t.ex. mått för möbler eller storlek på ett tyg. Vidare nämns varor för vilka konsumenten har begärt särskilda personliga inslag, t.ex. en viss design för en bil som tillverkas på beställning eller en specifik komponent för en dator som köps in separat för den specifika beställningen och som inte ingår i näringsidkarens allmänna utbud. Det framhålls att undantaget förutsätter att varan i princip är unik och tillverkas enligt personliga önskemål. Ifall konsumenten bara anpassar en vara genom att välja bland standardalternativ (som är fastställda på förhand) som tillhandahålls av näringsidkaren, bör det däremot inte vara möjligt att tala om anvisningar eller personlig prägel. Undantaget från å...
Rättsliga utgångspunkter. I M I N A L V Å R D 2022 / 2 3 : JO 1 Kriminalvården har redogjort för rättslig reglering. Jag vill tillägga följande. Kriminalvården ansvarar för att bedriva häktesverksamhet och ska bl.a. verka för att lagföring kan ske på ett effektivt sätt och ska särskilt vidta åtgärder som syftar till att brottslighet under verkställigheten förhindras (1 och 2 §§ för- ordningen [2007:1172] med instruktion för Kriminalvården). Den som är häktad får åläggas inskränkningar i sin rätt till kontakt med om- världen (restriktioner), om det finns risk för att han eller hon undanröjer bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning. Sådana restriktioner får meddelas endast om den häktade får underkastas restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken. Det framgår av 6 kap. 1 § häkteslagen (2010:611), HäL. Det är allmän domstol som på åklagarens begäran beslutar om restriktioner (24 kap. 5 a § rättegångsbalken). Ett beslut om restriktioner får enligt 6 kap. 2 § HäL avse inskränkningar i rätten att placeras tillsammans med andra intagna, vistas i gemensamhet, följa vad som händer i omvärlden, inneha tidskrifter och tidningar, ta emot besök, stå i förbindelse med annan genom elektronisk kommunikation eller sända och ta emot försändelser. Enligt 2 § andra stycket förordningen (2014:1108) om utformningen av häk- ten och polisarrester ska ett förvaringsrum (cell) vara tillräckligt ljudisolerat och även i övrigt utformat så att obehöriga kontakter mellan den intagne och andra om möjligt förhindras. I 4 § andra stycket häktesförordningen (2010:2011) anges bl.a. att en intagen ska visa hänsyn mot personal och medintagna. Enligt de allmänna råden till bestämmelsen i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:2) om häkte, FARK Häkte, innebär skyldigheten t.ex. att en intagen inte får åstad- komma buller eller annat ljud som väsentligen kan störa annan intagen.
Rättsliga utgångspunkter. Enligt 26 § första stycket semesterlagen ska arbetsgivaren betala semesterlön till arbetstagaren i samband med semesterledigheten. Den regeln, som infördes första gången i 1963 års semesterlag, syftar till att hindra att avtal träffas om inräknande av semesterlön i arbetslönen och därmed om utbetalning av semesterlönen vid de löpande löneutbetalningarna utan samband med semesterledigheten (se prop. 1976/77:90 s. 208 f.). Avsteg från regeln får göras bara till för- mån för arbetstagaren eller genom sådant kollektivavtal som avses i lagens 2 a § andra stycket. Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund konstaterat att en överenskommelse om att semesterlön inkluderas i arbetslönen är ogiltig (AD 1989 nr 68). Arbetsdomstolen har emellertid i sin praxis (se AD 2016 nr 73 och där gjorda hänvisningar) också slagit fast att även om en sådan överenskommelse är ogiltig, följer inte av detta att en arbetstagare som slutat sin anställning har rätt till semesterersättning. För att arbetsgivaren ska vara fri från ersättningsskyldighet krävs, enligt domstolen, inte bara att arbetsgivaren visar att avtal träffats om att semesterlönen är inkluderad i arbetslönen utan även att avtalet inte innebär att arbetstagaren har fått sämre semesterförmåner än vad lagen föreskriver. I detta krav ligger bl.a. att det tydligt ska kunna fast- ställas vilken andel av lönen som semesterlönen utgjort. Om anställningen upphör innan arbetstagaren har fått den semesterlön som tjänats in, ska arbetstagaren enligt 28 § första stycket semesterlagen i stället få semesterersättning. Den regeln hindrar dock inte att arbetstagaren får dröjsmåls- ränta redan från det att semesterlönen förföll till betalning i samband med semesterledighet under anställningen eller att utdömd ersättning för icke betald semesterlön i samband med semesterledighet under anställningen för tydlighets skull benämns just semesterlön. Semesterersättning ska enligt 30 § semesterlagen betalas ut till arbetstagaren utan oskäligt dröjsmål och senast en månad efter anställningens upphörande.
Rättsliga utgångspunkter. Undantagsbestämmelsen om synnerlig brådska ska tillämpas restriktivt. Det är den upphandlande myndigheten som måste visa att alla villkor i undantagsbestämmelsen är uppfyllda. Det krävs att det finns ett orsakssamband mellan de omständigheter som inte kunnat förutses och den synnerliga brådska som uppstått. EU-domstolen har även i flera avgöranden framhållit att om det varit möjligt att genomföra upphandlingen genom ett selektivt påskyndat förfarande så är det inte visat att det förelåg synnerlig brådska.11
Rättsliga utgångspunkter. Arbetsdomstolen har tidigare tagit ställning i tvister där en arbetsgivare varit bunden av två kollektivavtal för samma arbete i en och samma verksamhet (se t.ex. AD 1974 nr 14 och däri angivna rättsfall, AD 1974 nr 50 och AD 1978 nr 111). Det förhållandet att en part redan är bunden av kollektivavtal beträffande verksamhet för vilken parten sluter sådant avtal med annan motpart innebär inte i och för sig att det senare avtalet skulle sakna rättslig verkan. Frågan om och på vilket sätt parten ska anses bunden av det senare avtalet blir bero- ende av vilken förpliktelse de båda konkurrerande avtalen ålägger arbets- givaren (se AD 1974 nr 14). Arbetsdomstolen har i praxis gjort åtskillnad mellan regler i kollektivavtal som gäller anställningsvillkor och andra bestämmelser som inte gäller anställningsvillkor, dvs. regler som inte direkt angår rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Sådana sist- nämnda bestämmelser kan vara t.ex. bestämmelser om skyldighet för arbets- givarparten att till arbetstagarorganisationen lämna arbetsplatsanmälan eller betala granskningsarvode (se AD 1974 nr 50 och AD 1978 nr 111).
Rättsliga utgångspunkter. Av 38 § första stycket medbestämmandelagen framgår att innan en arbets- givare beslutar att låta någon utföra visst arbete för hans räkning eller i hans verksamhet utan att denne därvid ska vara arbetstagare hos honom, ska arbetsgivaren på eget initiativ förhandla med den arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är bunden av kollektivavtal för sådant arbete. Reglerna om primär förhandlingsskyldighet i 38 § medbestämmandelagen är specialregler i förhållande till den mer allmänna förhandlingsskyldigheten i 11 § samma lag och gäller även om ett tilltänkt anlitande av icke anställd arbetskraft inte kan anses innebära någon förändring av arbetsgivarens verk- samhet. Bestämmelserna i 38 § är knutna till reglerna i 39 och 40 §§ med- bestämmandelagen om möjligheten för en arbetstagarorganisation att lämna veto mot en av arbetsgivaren tilltänkt åtgärd. Förhandlingsskyldigheten enligt 38 § medbestämmandelagen är alltså ett led i reglerna om den fackliga vetorätten. I förarbetena framhåller Lagrådet att syftet med förhandlingar enligt den nämnda bestämmelsen är att ge den fackliga organisationen möjlighet att ingripa, om den av arbetsgivaren till- tänkta entreprenaden eller därmed jämförliga åtgärden kan antas medföra åsidosättande av lag eller kollektivavtal för arbetet eller annars strida mot vad som är allmänt godtagbart inom avtalsområdet. Det är alltså, uttalade Lagrådet vidare, sådana frågor som ska belysas vid förhandlingen. Departe- mentschefen anslöt sig till Lagrådets uttalande (se prop. 1975/76:105 Bil. 1,
Rättsliga utgångspunkter. Av rättspraxis framgår att en talan i anledning av en tvist om ett avtal i undantagsfall kan avvisas, därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med det framställda kravet. Detta gäller även för Allmänna reklamationsnämnden som nämnd för alternativ tvistelösning. Avvisning på en sådan grund förutsätter att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och att detta uppenbart framgår av grunderna för kravet eller av utredningen. Därtill krävs att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan, därför att det strider mot lag eller goda seder. (Se NJA 1997