Rättsliga utgångspunkter. Enligt 25 a § anställningsskyddslagen har en deltidsanställd arbetstagare, som har anmält till sin arbetsgivare att han eller hon vill ha en anställning med högre sysselsättningsgrad, dock högst heltid, företrädesrätt till sådan anställning. Enligt bestämmelsen gäller vidare att en förutsättning är att arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att den deltidsanställde anställs med en högre sysselsättningsgrad och att han eller hon har tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. I förarbetena, prop. 1996/97:16 s. 44 f., uttalas bl.a. följande. Inom många branscher förekommer det sedan gammalt att en stor del av arbetsta- garna är anställda på deltid. Ofta gäller det kvinnor. [...] Regeringen anser att anställning på heltid bör eftersträvas och att deltidsanställning bör komma i fråga endast när det är motiverat med hänsyn till verksamhetens behov eller arbetstaga- rens önskemål [...] Om arbetsgivaren har flera driftsenheter skall företrädesrätten gälla inom den driftsenhet där arbetstagaren är sysselsatt på deltid. Det bör inte i dessa situationer finnas någon rätt för en facklig organisation att påfordra att före- trädesrätten skall utsträckas till att gälla arbetsgivarens samtliga driftsenheter på orten, såsom är fallet enligt 25 § sista stycket i fråga om företrädesrätt till återan- ställning. Å andra sidan saknas det skäl att begränsa företrädesrätten till en anställ- ning med högre sysselsättningsgrad till det egna kollektivavtalsområdet. Förslaget innebär att arbetsgivaren, om behov av ytterligare arbetskraft uppstår, måste försöka tillgodose detta behov genom att erbjuda en deltidsanställd den ökade sysselsättningsgrad som denne har anmält intresse för. [...] I normalfallet skall alltså arbetsgivaren – i stället för att nyanställa – låta de nya arbetsuppgifterna utföras av någon redan anställd. För att en deltidsanställd skall ha företrädesrätt skall tre krav vara uppfyllda. För det första skall en anmälan från arbetstagaren till arbetsgivaren ha gjorts. För det andra skall arbetsgivarens aktuella behov av arbetskraft tillgodoses genom att arbetstagaren får ökad arbetstid. För det tredje skall arbetstagaren ha tillräckliga kvalifikationer för de nya arbetsuppgifterna. Om heltidsanställningen innehåller samma arbetsuppgifter som deltidsanställningen, får det antas att arbetstagaren i normalfallet har sådana kvalifikationer. Det är värt att påpeka att bestämmelsen inte ger arbetstagarsidan någon rätt att styra hur arbetsgivar...
Rättsliga utgångspunkter. Uppdragsavtalet ingicks före den 1 juli 2021 och det är därför 2011 års fastig- hetsmäklarlag som är tillämplig. Enligt 9 § 1 st. fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ett uppdragsavtal upprättas skriftligen och skrivas under av parterna. Enligt samma bestämmelse får en mäk- lare, till skillnad från en uppdragsgivare, inte åberopa ett muntligt avtalsvillkor. Även om mäklaren bortom allt rimligt tvivel kan bevisa att det finns ett muntligt avtalsvillkor som avviker från det skriftliga avtalet, gäller ändå det skriftliga avta- let. I förarbetena till fastighetsmäklarlagen, prop. 1994/95:14 s. 38, motiverades skriftlighetskravet på följande sätt. ”Ett skriftlighetskrav medför allmänt sett flera fördelar. Det skapar ordning och reda och ger båda parterna bättre förutsättningar att förstå vilka villkor som gäller för uppdragets utförande. Bevisproblem motverkas liksom risken för framtida tvister mellan parterna. Från konsumentsynpunkt är ett skriftlighetskrav av särskilt värde, eftersom ett uppdragsavtal med en mäklare är en speciell avtalstyp som en privat- person kommer i kontakt med vid endast enstaka eller ett fåtal tillfällen. Konsumen- ten ges incitament att bättre än annars överväga avtalets innehåll.” I 32 § 1 st. avtalslagen finns en regel om s.k. förklaringsmisstag. Om någon har avgett en viljeförklaring som på grund av felskrivning eller liknande har fått ett annat innehåll än som avsetts, är den som lämnade viljeförklaringen inte bunden av den, om den som mottog viljeförklaringen insåg eller borde ha insett missta- get. Enligt nämndens mening gäller regeln om förklaringsmisstag i 32 § avtalslagen framför fastighetsmäklarlagens skriftlighetskrav, om dessa båda normer skulle anses kollidera med varandra. Med andra ord: om mäklaren kan bevisa dels att det skriftliga uppdragsavtalet fick ett innehåll som inte avspeglade mäklarens av- sikt, dels att uppdragsgivaren insåg eller borde ha insett detta, bör mäklaren inte vara bunden av det skriftliga avtalet.
Rättsliga utgångspunkter. Avtalet mellan parterna är ett s.k. distansavtal som regleras i lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen). Huvudregeln enligt distansavtalslagen är att konsumenten har rätt att frånträda (ångra) ett avtal om utförande av en tjänst inom 14 dagar från den dag då avtalet ingicks (2 kap. 10 och 12 §§). Från huvudregeln om ångerrätt finns vissa undantag. Ångerrätt gäller bl.a. inte för avtal som avser kulturevenemang, idrottsevenemang eller någon annan liknande fritidsaktivitet om näringsidkaren ska tillhandahålla tjänsten på en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod (2 kap. 11 § 12). Regleringen i distansavtalslagen genomför till stora delar Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter (konsumenträttighetsdirektivet). Bestämmelsen om undantag från ångerrätten för fritidsaktiviteter i distansavtalslagen har sin motsvarighet i artikel 16.l i direktivet. En unionskonform tolkning ska därför eftersträvas (se t.ex. EU- domstolens dom i mål C-529/19, punkt 21, Möbel Kraft, EU:C:2020:846). EU-domstolen har i mål C-96/21, CTS Eventim, EU:C:2022:353 uttalat sig om tolkningen av artikel 16.l i konsumenträttighetsdirektivet. Målet gällde en konsument som hade köpt konsertbiljetter av ett företag som ingick avtalet i eget namn men på uppdrag av ett annat företag (arrangören av konserten). Konsumenten ångrade därefter avtalet. EU-domstolen framhöll bl.a. att det mål som eftersträvas med undantaget från ångerrätten i artikel 16.l i konsumenträttighetsdirektivet är att skydda näringsidkaren mot den risk som är förenad med att näringsidkaren reserverar kapacitet som denne kan få svårt att fylla om ångerrätt utövas, särskilt när det gäller kulturella evenemang och sportevenemang (jfr skäl 49 i konsumenträttighetsdirektivet). Med beaktande av bl.a. detta uttalade domstolen följande: [Artikel 16.l i konsumenträttighetsdirektivet] ska tolkas så, att det undantag från ångerrätten som föreskrivs i denna bestämmelse kan göras gällande mot en konsument som har ingått ett distansavtal om förvärv av en rätt till tillträde till en fritidsverksamhet med en mellanhand som handlat i eget namn men för arrangörens räkning, förutsatt för det första att upphörandet av skyldigheten att fullgöra avtalet mot konsumenten till följd av utövandet av ångerrätten, enligt artikel 12 led a i detta direktiv, medför att risken avseende reservationen av den kapacitet som på så sätt frigörs faller på arrangören av verksamheten i ...
Rättsliga utgångspunkter. Av 9 kap. 28 § första stycket LV följer att ett värdepappersbolag som tillhandahåller investeringsrådgivning på ett varaktigt medium ska lämna en icke-professionell kund en tillfredsställande dokumentation som detaljerat anger vilket råd kunden har fått och hur rådet motsvarar dennes önskemål, mål med investeringen och andra egenskaper (lämplighetsförklaring). Dokumentationen ska lämnas innan en transaktion har utförts om inte vissa villkor som anges i andra stycket är uppfyllda. Med tillfredställande dokumentation menas att informationen ska vara tillräckligt tydlig och utförlig för att tillgodose behoven hos en icke-professionell kund (prop. 2016/17:162 s. 694). Lämplighetsförklaringen ska innehålla en sammanfattning av rådgivningen. Den ska förklara på vilket sätt rekommendationen motsvarar kundens mål och personliga omständigheter, med hänvisning till den erforderliga investeringshorisonten, kundens kunskaper och erfarenhet, kundens riskbenägenhet och förmåga att bära förluster (se artikel 54.12 i den delegerade förordningen). För att en lämplighetsförklaring ska tjäna sitt syfte, krävs att den information som lämnas är tillräckligt tydlig och utförlig för att kunden ska kunna fatta ett välgrundat beslut (jfr prop. 2016/17:162 s. 375 f.) I Esmas frågor och svar4 förtydligas att värdepappersbolag bör undvika att använda generella beskrivningar som exempelvis att den rekommenderade produkten är lämplig eftersom den matchar kundens risktolerans eller för att den matchar den information som kunden har tillhandahållit.
Rättsliga utgångspunkter. Tillämpliga bestämmelser framgår av bilaga 2. Om en person som är skyldig att anmäla en transaktion till Finansinspektionens insynsregister låter bli att göra en anmälan ska Finansinspektionen ingripa mot den anmälningsskyldige. Ingripande kan ske genom beslut om sanktionsavgift. Finansinspektionen har möjlighet att avstå från att ingripa om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, rättelse har skett eller om det annars finns särskilda skäl. Vid såväl valet av ingripande som vid fastställandet av storleken på en sanktionsavgift ska det göras en sammanvägd bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Utgångspunkten för denna bedömning ska vara överträdelsens allvar och varaktighet. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Utöver detta ska även försvårande och förmildrande omständigheter i det enskilda fallet beaktas samt den berörda personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som den anmälningsskyldige, eller någon annan, gjort till följd av regelöverträdelsen. Det finns inga hinder mot att ta hänsyn till andra omständigheter än de som angetts särskilt i lag (se HFD 2019 ref. 72 med där gjorda hänvisningar). I de fall en anmälan har kommit in till Finansinspektionens insynsregister för sent tillämpar Finansinspektionen, vid fastställandet av sanktionsavgiftens storlek, som utgångspunkt sina egna riktlinjer om sanktionsavgift (diarienummer 18-3401, tillgängliga på xxx.xx.xx). Enligt riktlinjerna beräknas sanktionsavgiften med utgångspunkt i en schablonmodell, enligt vilken transaktionens storlek, antalet handelsdagar som förseningen avser och om den som begått överträdelsen är en fysisk eller juridisk person beaktas. Riktlinjerna är dock inte tillämpliga på överträdelser i form av uteblivna anmälningar som upptäcks av Finansinspektionen.
Rättsliga utgångspunkter. Undantagsbestämmelsen om synnerlig brådska ska tillämpas restriktivt. Det är den upphandlande myndigheten som måste visa att alla villkor i undantagsbestämmelsen är uppfyllda. Det krävs att det finns ett orsakssamband mellan de omständigheter som inte kunnat förutses och den synnerliga brådska som uppstått. EU-domstolen har även i flera avgöranden framhållit att om det varit möjligt att genomföra upphandlingen genom ett selektivt påskyndat förfarande så är det inte visat att det förelåg synnerlig brådska.12
Rättsliga utgångspunkter. Regler om avtals ingående finns i avtalslagen. Lagen är tillämplig även beträffande avtal som sluts via internet. (Jfr t.ex. Xxxx Xxxxxxxx och Xxxx Xxxxxxxx, Avtalslagen. En kommentar, 5 uppl., version den 1 maj 2016, Zeteo, kommentaren till 1 § under 12.)
Rättsliga utgångspunkter. Enligt 16 kap. 6 § LUK ska rätten besluta att en upphandling ska göras om eller att den får avslutas först sedan rättelse har gjorts, om den upphandlande myn- digheten eller enheten har brutit mot någon av de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § eller någon annan bestämmelse i LUK och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. Upphandlande myndigheter och enheter ska enligt 4 kap. 1 § LUK behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke-diskriminerande sätt samt genomföra upphandlingar på ett öppet sätt. Upphandlingar ska vidare genomföras i enlighet med principerna om ömsesidigt erkännande och proportionalitet.
Rättsliga utgångspunkter. Av rättspraxis framgår att en talan i anledning av en tvist om ett avtal i undantagsfall kan avvisas, därför att sökandens anspråk inte sanktioneras av rättsordningen och domstolen av denna anledning vägrar att ta befattning med det framställda kravet. Detta gäller även för Allmänna reklamationsnämnden som nämnd för alternativ tvistelösning. Avvisning på en sådan grund förutsätter att avtalets innehåll är av otillbörlig karaktär och att detta uppenbart framgår av grunderna för kravet eller av utredningen. Därtill krävs att det står klart att avtalet är ogiltigt och saknar rättsverkan, därför att det strider mot lag eller goda seder. (Se NJA 1997
Rättsliga utgångspunkter. Det företag som har en dominerande ställning har ett särskilt ansvar för att inte genom sitt beteende inverka skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens. Missbruk är ett objektivt begrepp som särskilt omfattar sådant beteende av ett dominerande företag som kan påverka strukturen på en marknad där konkurrensen redan är försvagad just till följd av det dominerande företagets existens och som, genom att företaget använder andra metoder än sådana som räknas till normal konkurrens om varor och tjänster på grundval av de ekonomiska aktörernas prestationer, hindrar att den konkurrens som föreligger på marknaden upprätthålls eller utvecklas.81